Lex visste på sin grad att det var mycket att be om och att det skulle skapa en stor ändring för deras liv men kanske fanns det vägar att både få och ta? Kanske behövde skolan elever som rörde sig ut i världen på ett eller annat sätt? Det kunde de ju helt klart undersöka men det som Lex visste dock var att han ville befinna sig där Chaenath befann sig. Så enkelt var saken. Sedan om de var på skolan eller inte var kanske inte det viktigaste, visst ville han ut och se världen men han visste inte om han kunde ta sig ifrån Chaenath dock så man kunde väl säga att bollen låg hos henne. Det kändes skumt att för första gången faktiskt tänka på någon annan mer än sig själv, skumt och lite spännande läskigt på sitt sätt med. Hennes bubblande skratt fick värmen att sprida sig inom honom och han rent av myste där de låg tillsammans och snart hade hon till och med vänt sig om med pannan mot hans bröst. Han lyssnade till hennes ord och förstod absolut vart hennes tankar kom ifrån vilkt fick honom att hummande nicka till som svar och krama om henne lite tajtare.

Han kunde inte hjälpa att le till en aning där han hörde hennes röst innan han öppnade munnen till tal. “Vem vet.. kanske behöver akademin folk utanför skolområdet? Vi har ju trots allt bevisat att vi klarar oss där ute.. Men jag vill absolut inte att du gör något som du inte vill göra så ta din tid och tänk igenom det hela, det är ingen stress för min del. Oavsett så har jag tid nog att se utsidan med vid ett senare tillfälle om det skulle vara så.” Ja det var konstigt som sagt men hans egna önskan verkade inte direkt vara lika viktig som hennes, han skulle kunna avstå om hon sa orden men han ville självfallet oavsett ha henne vid sin sida. Äventyr eller inte; det skulle vara ett annat äventyr i vilket fall som helst. Många vägar ledde till samma slutpunkt eller vad sa man?

Han hade aldrig frågat hur länge det var planerat för henne att ens vara på akademin men spelade det egentligen någon roll? Det var ju inte som att hon hade lite tid för allt som alv till skillnad från honom. Visst skulle han leva längre som magiker men i grund och botten hade han ju samma levnadstid som en människa eller hur? Han var nästan lite avundssjuk att hon kunde leva så gott som hur länge som helst såvida hon inte blev dödad men skulle han egentligen klara av ett sådant långt liv? Fanns ju magiska sätt att förlänga sitt liv med men tänk om han gjorde det och sedan tröttnade på odödligheten? Det fanns alltid mycket att tänka på för Lex. Andra skulle säkerligen hoppa med huvudet först in i odödligheten men han själv grävde ner sig i för och nackdelar. Vem visste vad han skulle välja men någon gång skulle han nog behöva välja oavsett. “Hur mår du nu efter maten?” Undrade han sedan med en liten kyss som mötte hennes huvud. Hon var ju trots allt stark och just mat verkade ju alltid som om de medförde styrka relativt snabbt. Han tänkte inte pressa på henne att göra sitt val som sagt, han kunde vänta och ville även vänta dessutom. Det var viktigt att hon gjorde det rätta valet för sig själv. “Jag tänkte om du kanske ville ta en kort promenad?”