Blicken till Vinga var riktad framåt mot horisonten. Ständig vaksam på vad som kunde ske, då och då lät den svepa över resten av omgivningen. Stjärnor, det hade hon inte riktigt till övers för. Inte längre. I sin barndom hade Sloan och hon räknat stjärnorna och försökt lista ut vem av hennes förfader som var vilken stjärna. Förstås var det nonsens. Det förstod Vinga nu på äldre dagar, varför skulle stjärnorna ens vara själarna från förfäderna som vakade över dem.

När väl Verena red upp vid deras sida kunde hon inte rå för att le varmt mot henne och en annan glimt tändes i hennes ögon. Så söt. Hon hade verkligen inte behövt att hälsa på Sloan. Men ändå var hon här. Kanske till och med för hennes skull? 

“Sloan här är min enda familj. Han som lärde mig svärdets konst.” konstaterade hon med ett svagt leende. Kanske lite besviket över hans korta svar. En gång hade han alltid varit glad och rapp i sin tunga med skämt. Men det var inte mycket kvar där. En bekymmersam rynka fanns i hennes ansikte och hon drog lätt efter andan för att lite mot sin egna vilja kasta sin fickplunta till Sloan som var fylld med lite starkare dryck.

“Verena här är en gammal vän till mig. En av de första som lärde mig att överleva här ute i det vilda” påpekade Vinga med en liten blinkning till Verena.

Sloans vaksamma ögon föll över Vinga igen som hastigast då hon studerade Verena, ja de skulle nog behöva ta ett kort snack senare då de var ensamma. Lite kort nickade han för att bekräfta vad Vinga sa, det värmde inombords men längre hade han kanske inte kapaciteten att vara mjuk utåt, inte framför främlingar i alla fall. Anspråkslös och tyst, det var han i ett nötskal, en man som oftast verkade mindre än vad han var – trots allt var det bättre om fienderna underskattade honom. Då Vinga slungade sin fickplunta mot honom fångade han den problemfritt med reflexer som ändå visade att han var skarp och medveten om sin omgivning.

‘Jag förstår, då får vi vara tacksamma över att Verena tog hand om dig då jag inte kunde det.’ sa han, och gav Verena en liten nickning. Men han kände sig ändå misstänksam till denna kvinna och hennes mål, och intentioner. Vid nämanndet av vin och öl nickade han, inombords kände han det vattnas i munnen av tanken. Ja, han var så törstig trots allt.

‘Låter bra.’ sa han och sträckte på sig, medan han funderade på hur han skulle svara utan att avslöja för mycket.
‘Hennes far introducerade oss, en rik handelsman med pengar nog att se till att dottern hade förmågan att försvara sig själv. I min ungdom tränade jag många ynglingar i svärdets konst efter att ha tjänstgjort i armén, Linn här min sista elev innan jag ämnade leva ett lugnt liv. Vi kan väl säga att saker inte gick som planerat, och det blev ett liv på vägarna istället. Så, vad förväntar kompaniets ädla ledare av oss?’ frågade han sedan, lite mer affärsmässigt efter sin korta berättelse. Efter den lilla berättelsen skrivade han upp korken på fickpluntan, och tog en liten klunk, ja drycken värmde gott, precis vad han behövde, även om det alltid var för lite.

Adelslivet. Förstås något som Vinga visste väl om, men  inget som hon någonsin hade tyckt om. Väldigt mycket prat och inte mycket som blev gjort. Hon rynkade lätt på näsan över tanken för att sedan humma lätt åt Sloans ord. Det var väl något åt det hållet. Vad skulle hon ens vara nu, om hon hade låtit sin far bestämma över henne? Iklädd i någon klänning, sittandes och sy. Hon gjorde en liten nonchalant handgest – något som hon sällan gjorde och rynkade på näsan.

“Betydligt bättre, väldigt dystert samtalsämne. Inte direkt något som ens är värt att nämna!” sa hon med ett svagt leende, som denna gång inte direkt nådde upp till hennes ögon. Vilket var ovanligt när hon var i Verenas närvaro.

De fortsatte framåt i en rask takt. Men det var en bit till Taederia och de skulle vara tvungen att slå läger på okänd mark. Speciellt när dimman blev allt mer tjock. Det var nätt och jämt som de hade slagit läger innan landskapet blev så vitt att man knappt kunde se sin hand framför sig. Då och då gnistrade elden framför Vinga till och spred lite ljus. Många av manskapet hade redan lagt sig, men inte Vinga. Kanske var det sitt dåliga samvete att hon sovit vid första bakhållet. Tänk om hon hade kunnat rädda sitt forna kompani? 

Några få röster hördes ännu. Mest viskningar om skvaller och skryt. Inte direkt något som intresserade den forna prinsessan, som nu sjönk ner på sin säck som innehöll de få kläder och tillhörigheter hon hade. En perfekt kudde. Däremot hade hon en dålig magkänsla, det kändes som om något var fel. Lite för tyst. 

Faktum var att Vinga inte ens var medveten om att hon var hungrig. Inte förrän den väldoftande maten sträcktes till henne och hon kunde inte rå för att le lite bredare vid den vackra åsynen av Verena. Kanske hennes magkänsla för en gångs skull hade varit fel? Hon tog tag i skålen, men hann inte säga något mer än ett tafatt tack innan det dova dundrande av hovar.

Orden fick det att vridas i magen om henne. Igen? Det var som om minnet av deras forna kompani och slakten kom tillbaka och fick henne att stanna i sina rörelser. Helt frusen en stund, som om hon inte riktigt kunde hantera informationen. Skrik hördes i bakgrunden och hon reste sig upp för att låta maten falla till marken. Obrydd över att hon spillde en del kycklinggryta över sina kläder.

Det dröjde inte många sekunder innan hon hade händerna kring skaftet på sin stora yxa och lät blicken vandra omkring dem. En tjock brandrök verkade sprida sig och med sina skarpa ögon kunde hon se hur elden började omringa dem. Hur kunde de ens fly från detta? 

“Verena…” sa hon, lite avvaktande och var tvungen att harkla sig så att hon fick någon röst och höll lite hårdare i skaftet.

“De omringar oss med eld!”

Helvetet tillbaka. Förstås kunde de ge dem helvetet tillbaka. Det var väl ingen annan chans de hade? Fast frågan var väl om de inte redan var i helvetet… Det kände så med värmen, skriken och ångesten som kröp sig på. Vinga satt uppe på sin häst och spanade ut över landskapet. Alla män, fränder och fienden. Många liv som skulle förloras inatt. Ilskan inuti henne blev allt mer och mer… En gnista som blev som en eld inuti henne. Varmare och smärtsamt. Det var svårt att riktigt hålla emot, som en kastrull som hade kokat över.

Det var länge sedan hon hade känt den känslan. Nästan som om hon hade glömt. När en av pojkarna kom med lansen till henne föll hon istället av hästryggen. Med en duns hamnade hon på marken. Dammet som en virrvarr runt om henne. Det fick henne att tappa andan och kvida lätt. Hela kroppen värkte. Men hon var tvungen att röra sig ifrån männen, annars skulle flera dö på grund av henne. Något hon inte önskade.

Så fort hon kunde kråla hon bortåt. Inte så långt hon ville komma innan hon gav ifrån sig ett skrik av smärta och började vrida på sig där på marken. Allt runt omkring henne verkade vara glömt. För tillfället fanns enbart smärtan och värmen inuti henne som gjorde att hon vred sig fram och tillbaka.

“Helvete…” väste hon mellan sina tänder, som började bli allt vassare där.

Helvetet tillbaka. Sloan fnös lite för sig själv, trots den allvarliga situationen. Ord som lät fina, men betydde lite då de låg i det underläge de var i. I hans mening var detta ett läge att fly med de man kunde, snarare än att göra en heroisk strid och dö för ett meningslöst mål. Men han drog sin klinga, och höll sig nära Vinga, ett skarpare fokus där i hans ögon nu än haft innan då han suktat efter alkohol. I striden var man trots allt levande. Som en gammal befälhavare föll han ändå in i sin roll automatiskt, och utan att någon frågat honom upprepade han Verenas order med en skarp röst som ljöd tydligt och högt över kaoset, där han rättade till svagheter i linjerna i sin närhet med en röst som var som en piska, det var bara att lyda. Sloans uppmärksamhet bröts dock då han hörde Vingas smärtsamma läte, och han svor tyst för sig själv för att ge upp sin plats och närma sig henne.
‘Vinga!’ utbrast han och sjönk ned på huk intill henne, en hand på hennes panna, obrydd om någon hörde hennes riktiga namn just då.
‘Håll ut!’ sa han, uppenbarligen inte lika chockerad som Verena, då han lyfte upp Vinga i sina armar. Kanske var det läge att gå genom förändringen hon gjorde, men det skulle dra till dem mer uppmärksamhet än någon av dem önskade. Han sökte med blicken efter en häst, kanske kunde han rida genom allt kaos oskadd om han fann rätt väg? Han fann snart en springare, och började med att lassa upp Vinga i sadeln.
‘Tack för den korta anställningen, men detta blir nog vårt farväl, befälhavare.’ sa han lite sammanbitet av kraftansträngningen då han lyft upp Vinga i sadeln.

Sloan gjorde bara en grimas över Vingas envishet.
‘Nej, Vinga!’ sa han lite kommenderande. Vem visste vilken förödelse det skulle bli – och speciellt för Vinga?
‘Stoppa det, ta kontroll över dig själv istället!’ det var både en order och en bedjan. Men det verkade inte spela någon roll vad han sade, för Vinga hade tydligen tappat kontrollen över sig själv i stridens hetta. Han svor ilsket, och hästen gav ifrån sig ett panikartat läte för att knuffa undan Sloan och Vinga ned på marken innan den rusade iväg. Sloans hjärta slog fort och han backade något inför förändringen, trots han sett den förut var den fruktansvärd och skrämmande.
‘Vid Erethil…’ suckade han i en viskning, visst dyrkade hans folk drakarna, och han hade tjänat dem, men det var sällan man fick se dem i sin sanna skepnad, om ens alls. Och hon skulle definitivt bli en måltavla. Men Vinga hade gjort sitt beslut.
‘Fly…! Fly!’ ropade han åt vem som än kunde höra i närheten medan han backade från Vingas skiftande skepnad, och tog en arm om Verena för att dra henne därifrån, trots allt verkade Vinga ha någon speciell plats för kvinnan i sitt hjärta.  Han hann inte säga något mer än den fjällklädda svansen grabbade tag om honom och Verona, inte direkt en flygning han ville göra.
‘Vinga, nej!’ ropade han, men det var redan försent. Han kunde inte hindra sina skrik av fasa då de var i den gungande luften, men det hördes knappast i stridens hetta och de förvånade och rädda rop som kom över den plötsliga draken i striden. Då de väl föll till marken var han likblek och darrig.
‘Vinga, nej, gå inte tillbaka! Vi måste härifrån…!’ ropade han, men som vanligt var Vinga dumdristig och envis, döv för hans råd.

Blicken var på striden nedanför hennes klor. Ett tag cirkulerade hon över fältet. Vart skulle vara det bästa att börja? Kaoset nedanför var svårt att riktigt greppa. Det fanns flera utfall, men vart som skulle vara det bästa att börja på var en svår nöt att knäcka. Förstås var det inte svårt att se att deras kompani fortfarande var i underläge och att elden hade hindrat de flesta ifrån att komma in. Utan att riktigt ta skada av elden landade hon mitt i den. Smekandes hennes fjäll som glimrande i skenet.

Så snabbt hon kunde försökte hon att få ut elden. Åtminstone länge nog för ett flertal att ta sig därifrån om de kunde. Sedan var hon snabbt i luften igen. Cirkulerade i sina tankar på vart hon skulle fortsätta. Till slut svepte hon ner i de bakre leden till fienden för att försöka minimera skadan. Det blev en intensiv strid, minst sagt men när väl morgontimmarna började tränga sig på hade Vinga till slut låtit sin skepnad av den unga kvinnan komma tillbaka och hon låg i mossan en bit bort. Många blåmärken, rivsår och andetaget djupa.

Vart Sloan eller Verena var, det var hon lite osäker på själv. Hoppades innerligt att de skulle tagit hand om varandra och kanske se vart den stora draken till slut landade. Men vem visste? Kanske hon ännu en gång var ensam.