- This topic has 64 replies, 3 voices, and was last updated 1 år sedan by
.
-
Orden från Verena gjorde Vinga något ledsen, och hon stod kvar och lät blicken vandra ner på sina skor. Ännu en gång var hon besviken. På vad var hon inte riktigt säker på. Livet i allmänhet kanske. Irriterat sparkade hon till en sten som försvann bortåt skogen för att sedan vända sig om och korsa armarna.
“Att skicka i väg dem nu skulle vara döden för de flesta. De kan inte röra sig. Bättre att få hit hjälp.” konstaterade hon, med en simpel nickning mot männen och kvinnorna. Ibland kunde man höra dess smärtsamma rop efter hjälp, eller gråt som blandades med svärande.
“Sloan kan finna hjälp och jag rider med dig för att hjälpa dig få tillbaka pengen.” påpekade hon, det var kanske något mer auktoritet där än vad som brukade vara. Säkert förvånande för både Sloan och Verena. Hennes blick vandrade mellan de båda, för att se vem som vågade säga emot henne.
-
Som vanligt verkade inte Sloan bli speciellt frustrerad eller uppretad av orden, om det var syftet. På den fronten verkade han rätt så härdad, vilket kanske inte var så konstigt om han haft tålamod nog att ha Vinga som sin svärdsstuderande. Han höjde ett ögonbryn på hennes ord om att det hela var ett skämt. Kvinnan var sannerligen blind för Vingas tillgivenhet. Eller så levde de i någon slags förnekelse.
‘Vi har viktiga beslut att fatta, och som det är sitter vi ett väldigt utsatt läge. Det är dags att röra sig.’ sa han bara rakt på sak, och nickade då hon bekräftade att det var det som skulle göras. Att kontraktet var upplöst spelade honom ingen roll, och han ryckte på axlarna, men gissade att Vinga hade andra planer.
‘Intressant att du ämnar avfärda Vinga efter allt vi precis pratat om, efter…’ han gjorde en gest mellan dem, som för att försöka lägga någon slags definition på deras relation. Det hela frustrerade honom, deras dans runt varandra. Han bestämde sig för att det var dags att lämna dem ensamma, detta hade han inte tålamod för, och han behövde sannerligen en drink.‘Ni kan ju kanske erkänna att ni har känslor för varandra, så slipper alla andra i er närhet detta fjanteri fram och tillbaka. Bestäm en riktning, så vi kan gå vidare. Skickar du iväg Vinga nu, befälhavare, kommer hon att komma tillbaka snart igen. Varför tror du vi anslöt oss till ert kompani, hm?’ frågade han och mötte deras blickar en efter en, speciellt efter Vingas ord som var i stark motsats till vad Verena precis beslutat. Han hade dock ingen större lust att rida med Verena.
‘Om det är vad prinsessan önskar…’ fnös han till svar. ‘Men tänk på detta, hade vi varit ute efter Vingas absoluta säkerhet hade vi varit på andra sidan världen vid detta lag.’ och med det lämnade han de två kvinnorna till deras egna privata diskussioner. -
Verena stirrade stumt på Sloan med en förvirrad uppsyn och hopdragna ögonbryn. Hon hade aldrig ens haft en tanke på att Vinga haft känslor för henne. Verena var generellt väldigt dålig på att uppfatta känslor av romantiskt slag, både mot sig själv och mellan andra. När romanser påpekades inom kompaniet – för det hände givetvis ibland – var hon den första att säga ”Nää!” Hennes blick skiftade till Vinga och hon svalde hårt. Var det sant? Verena tittade inte ens efter Sloan när han lämnade dem.
”Vinga, jag…” Hennes röst var svag. Vad hon än tänkte säga tycktes hon ha svårt att få fram det. Snart harklade hon sig och klappade om Vingas hand.
”Låt mig oroa mig om mitt kompani. Jag kommer snart. Vi kommer prata mer om det här men så sant som det är sagt måste vi röra på oss.” Med de orden skyndade hon sig bort, dock inte utan att se bak mot sin vän. Hon gick för att diskutera med sina närmaste män som var mycket upprörda över hennes beslut men gav med sig till slut. Hon bad dem att ta sig härifrån, att prioritera de vagnar och hästar som klarat sig från branden och fienden för de skadade. Fältskären och sjukvårdarna visste vad de skulle göra och förhoppningsvis skulle inga fler dö nu. Hon bad dem även att ta råd från Sloan, hur mycket det än bar emot. De fick tipset att slänga till honom alkohol för att hålla honom på bra humör om han nu skulle bestämma sig för att följa med kompaniet. Det hade nog varit klokare att stå vid Vingas sida dock. Verena funderade på att be honom om ursäkt för hennes skull, men kunde inte hitta honom innan hon stod redo med två avvarade hingstar, proviant samt vettiga vapen och rustning.
Med ett trött leende red hon bort till Vinga med den andra hästen i släptåg. ”Är du redo? Vi kan prata på vägen.”
-
Orden som hade kommit ifrån Sloan fick henne att rodna, det var svårt att se någon annan färg än rött i hennes kinder. Varför skulle han säga så för? Blicken och orden som Verena yttrade var inte heller något som hjälpte till. När allt väl var klart, svingade hon sig upp på hästen. Den röda färgen hade avtagit nu, men då hon påpekade att de skulle tala på vägen vände hon blicken och ansiktet bort något ifrån sin vän för att harkla sig något.
“Prata? Det finns inget att tala om.” påpekade hon med en fnysning, lite som för att spela orörd. För att vara ärlig skrämde det hela henne. Tänk om hennes tankar och känslor… skulle stöta bort Verena? Trots allt skulle hon inte känt samma sak.
Lite nervöst bet hon i sin läpp och lät blicken vandra mot horisonten, på ett träd lite längre fram som verkade väldigt intressant så som hon stirrade intensivt på det.
“Sloan är bara trött och irriterad för att vi inte gör som han vill.” påpekade hon sedan.
-
Sloan gjorde bara ne fnysning då han såg Verenas ansiktsuttryck, som han tolkade som falsk anspråkslöshet. Det var ju så otroligt tydligt för alla andra vad som pågick där.
‘För att vara en befälhavare är ni förvånansvärt närsynt.’ kunde han inte rå att kommentera innan Verena lämnade dem, och med en sista blick på Vinga gick han sedan för att göra vad han kunde göra för att de skulle komma vidare. En liten flaska i handen senare muttrade han nöjt, lite lugnare i sinnet, medan han rörde sig bland lägret och gav sina råd och observationer där de behövdes. Då allt var i ordning sökte hans blick efter Vinga som han alltid var lite beskyddande över, men lät henne vara då han fick syn på Verena och Vinga tillsammans.
You must be logged in to reply to this topic.