Högalvskvinnan stannade upp då hon hörde den plötsliga rösten, men hur hon än såg sig omkring så kunde hon inte se någon levande varelse. Rösten hade dock kommit framför henne, men som sagt så såg hon ingenting. Stod personen och gömde sig? Varför? Var denne rädd för henne? Hennes hand sökte sig ner till svärdet, vilade på handtaget medan hon övervägde sina alternativ. Vända om och springa det snabbaste hon kunde? Det var nog inte speciellt genomtänkt, eller hur? Hon kunde enkelt få en pil någonstans i kroppen och som troligtvis kunde döda henne. Så skulle hon då stå kvar? Vad hade hon egentligen för val? Det kändes inte bra detta.
Dom ljusa, nästan lysande ögonen sökte av området igen och Yralissa visste inte riktigt vad hon skulle svara, hon kände sig väldigt förvirrad för en sekund. Dock slog det henne snart att det var någon som säkerligen var ute efter hennes magi eftersom personen bad henne ge sig frivilligt och på en gång. Det hade hon inte tänkt göra, fast att ta till våld var inte riktigt likt henne så hon övervägde att försöka prata sig ur den hela situationen.
“Visa dig först så kan jag överväga saken.” om det var någon stor och muskulös person som kunde krossa hennes skallben så kanske hon kunde överväga att fly, men om det var någon som var lik henne, slank, snabb och vig så skulle hon försöka övertalningsförmågan. I värsta fall fick hon helt enkelt dö ärorikt, av hennes egen hand. I många kulturer var det ärorikt att dö på det sättet, i alla fall av det hon läst. Nu var hon ute och upptäckte världen själv, vilket kanske inte var det bästa valet i nuläget.

Det var mycket riktigt en dramatisk syn som mötte henne då mannen klev fram från sitt gömställe bakom ett träd. Hon visste dock inte riktigt hur hon skulle reagera, om det hade varit en grövre person hade hon nog försökt springa ifrån denne, men det såg ut som att den här mannen kunde komma ikapp henne. Så springa verkade inte vara något alternativ, hon fick antingen slåss eller försöka prata sig ur situationen.
Då mannen tog till orda så tvekade hon, hur kunde han veta hennes namn? Yralissa hade inte använt sin magi speciellt ofta, kanske mer som barn då hon ville återuppliva döda husdjur åt sig själv och andra, men som vuxen hade hon försökt undvika det då hon inte ville dra uppmärksamhet till sig. Så hur visste mannen om henne? Det enda logiska var väl om han kunde känna av hennes magi, eller hur? Fast fanns det ens sådana personer? Kanske, kanske inte. Men magi var som det var, ganska svårt att förklara.
”Ja.. vem är du? Vad vill du?” hon gissade att mannen ville henne ont eller något liknande i alla fall, men det skulle vara intressant att se vad han svarade på hennes frågor, om han gjorde det. Yralissas grepp om svärdets handtag blev lite hårdare och hon var beredd på att dra fram det om det skulle behövas för att försvara sig.

Mannen svarade snart på hans fråga och Yralissa tippade huvudet lite lätt åt sidan. Så, vem var det som hade skvallrat på henne? Om nu någon hade det, det visste hon inte riktigt. Istället för att svara på en gång så började hjärnan arbeta för att komma på något bra svar, men det enda logiska hon kom att tänka på var att ifrågasätta allting.
”Och vem är det som anklagat mig för det?” svarade hon lugnt och höll blicken på främlingen som stod längre bort. Fastän han ifrågasatte hennes hand på svärdet så tog hon inte bort den, hon tänkte inte vara naiv nog att tro att den andre inte skulle göra utfall emot henne även om det såg ut som att det var det sista han ville göra.
”Hur vet ni om det är sant?” tillade hon sedan snabbt. Ja, om de ville ha bevis så visste hon inte riktigt hur de skulle göra för att få se vad hon var kapabel till. Tortyr? Det skulle inte förvåna henne faktiskt, men hon fick hoppas att hon skulle få slippa. Dessutom var hon lite nyfiken om mannen framför henne hade någon dold talang, som hon själv hade. Kunde det vara så att han kände av magi eller hade han bara gissat det?

En rättegång på grund av hennes kunskaper att väcka döda till liv och beordra dem att göra saker? Det skulle få henne fälld till något och hon ville inte riskera att följa med mannen, så vad skulle hon göra? Yralissa höll hela tiden blicken på mannen medan hon övervägde sina möjligheter. Hon kunde såklart följa med honom och försöka komma undan honom längre fram? Det var bara det valet hon hade, eller hur? Att ha ihjäl honom var ingenting som lockade, hon var inte den som tog till våld i onödan.
”Då borde du känna eller se att jag inte använt mig av den sedan jag var barn.” svarade hon innan hon lät handen som legat på svärdets handtag släppa greppet och hon tog några steg i mannen riktning, men stannade av. Skulle hon verkligen kunna vinna en rättegång? Troligtvis inte, speciellt inte om det var trångsynta personer. Kanske kunde hon få en slags överenskommelse? Det var en möjlighet, eller hur? Hon var inte så speciellt insatt i rättssystemet då hon levt ensam i många år nu och mest hållit sig borta från folk av alla olika slag. Det var skönast att vara ensam, enligt henne.
”Eftersom jag följer med så kanske jag kan få ditt namn?”

Att bli kallad för alvisk häxa störde henne inte så mycket, det var mannens tonläge och sätt att bete sig som störde henne desto mer. Han verkade tro att han var bättre än henne på grund av sin position och sin magi. Yralissa sade dock inget på det första men hon kunde inte låta bli att dra ner på ögonbrynen i en ilsken blick då han sade det om ohelig.
”Jag har inte valt det.” svarade hon bitskt och hann inte mycket mer innan hon såg och kände hur svärdet lämnade hennes sida och togs emot av mannens öppna hand. Så hon fick inte använda sin magi men det var fritt fram för honom? Hon ville fnysa, men lät bli. Istället himlade hon med ögonen åt vad hon skulle kalla honom, såg sedan åt det håll mannen nickat och började långsamt röra på sig. Jaha, så hon var en dam nu helt plötsligt? Full av fördomar verkade han dessutom vara, inte för att hon var perfekt och inte hade fördomar själv men lite utbildad eller lyhörd kunde man väl vara? Nå, hon skulle inte haka upp sig på det nu, hon hade viktigare saker att tänka på.
Yralissa var tyst medan hon gick, försökte fundera ut något sätt att komma ur situationen hon precis hamnat i. Hon vred blicken emot mannen och studerade honom tyst i några sekunder innan hon tog till orda.
”Hur långt bort är det?” för hon var inte så påläst om vart exakt alla städer befann sig.

Dom nästan helvita ögonen studerade mannen då denne talade. Japp, så nedvärderande han var, men hon fick försöka att inte ta åt sig. Hon hade inte gjort något fel trots allt.
”Jag är inte speciellt påläst när det kommer till städerna, jag föredrar att vara på folktomma platser.” svarade hon enkelt innan hon såg framåt igen, klev över en fallen trädstam och borstade av den långa klänningen.
Då mannen tog till orda igen så vreds den ljusa blicken åter emot honom och hon tippade huvudet lite åt sidan.
”Sist jag använde mina krafter var jag sju år och mitt husdjur hade dött. Och nej, den kan knappast vara bra till något här i världen. Men jag har inte använt den för att skapa en armé eller liknande, som du verkar tro att jag har gjort.” den sista meningen nästan fräste hon fram. Hon hade blivit less på hans nedvärderande ton.

Yralissa kände ett hårt grepp om ena armen, kände hur mannen var tryckt mot hennes rygg och hon vred lite på huvudet för att kunna se honom i ögonvrån.
”Det är inga ursäkter, det är sanningen.” svarade hon bitskt tillbaka innan mannen knuffade henne framåt och hon stapplade fram, snubblade över klänningen som räckte ner till marken men hon lyckades hålla sig på fötter.
Det sista han sa svarade hon inte på, istället himlade hon bara med ögonen och bet ihop käkarna. Vad hade hon gjort för att förtjäna hans nedlåtande ton? Hon berättade ju bara som det var. Hennes föräldrar hade sett vad hon gjort med husdjuret och sagt åt henne att aldrig använda den kraften igen, något som hon hållit sig ifrån sedan dess. Varför kallades hon till rådet nu helt plötsligt? Kunde de ha blandat ihop henne med någon annan nekromant? Det fanns värre varelser i världen än henne, så enkelt var det. Yralissa sträckte sig efter vattnet som hon hade vid sin sida, plockade upp den och drack försiktigt medan hon gick. Frågan hur hon skulle ta sig ur detta malde på i hennes huvud och hon kände sig förvirrad och faktiskt rädd.

Eftersom Yralissa gick en bit framför mannen, som hon fortfarande inte visste namnet på, så sneglade hon över axeln med sin mjölkiga blick som påminde om kokade fiskögon. Var det något hon hatade med sitt utseende så var det ögonfärgen, eller bristen på färg. Dock fick hon annat att tänka på. Mannen ställde frågor. Varför? Ville han inte få tyst på henne nyss? Hon stoppade tillbaka vattnet vid bältet som fanns runt höften och hon saktade in lite, hoppades att mannen skulle komma upp jämsides med henne.
”Nej, jag skulle aldrig skada någon med vilje.” började hon, fick följdfrågor och hon drog fingrarna genom det vita, långa håret.
”Du vet… det är bara kroppen som kommer tillbaka, inte själen, inte personen som varit i kroppen. De är bara tomma skal som gör vad de blir beordrade till. Det lärde jag mig med husdjuret vi hade, som dog av ålder. Jag var sju år då jag återupplivade kroppen, hoppades på att han skulle komma tillbaka, men det gjorde han inte. De får alla mjölkiga ögon, döda ögon.. som mina.” hon tog en paus och drog efter ett djupt andetag.
”Och vad beträffar om jag skulle kunna hålla mig från att skapa någon som stått mig nära, ja, det kan jag. Jag vet att de aldrig kommer tillbaka igen. Och vid nöd..” hon kliade sig lite i nacken medan hon funderade.
”Det måste finnas lik i närheten för mig att frammana kropparna. Men jag har lärt mig använda svärdet så jag känner mig rätt trygg med det.”

Vad skulle hon svara? Hon visste att hon var långt ifrån ofarlig om hon ville sätta den sidan till men hon hade ju bara använt sin kraft en gång, borde inte det bevisa något för mannen? Vid frågan så tippade hon huvudet åt sidan, nickade långsamt.
”Jag har ju inte gjort något med kraften sedan barnsben, eller hur?” om han nu kände av kraften så borde han känna av att hon inte använt den på länge, eller hur? Hon visste inte alls hur sådan magi fungerade, men hon fick hoppas på det i alla fall. Yralissa stannade upp då hon inte hörde stegen längre och vände på sig för att stå med den döda fisköge-blicken mot den andre. Varför sade han sådär helt plötsligt?
”Okey?” hon blev misstänksam. Han måste försöka locka ner henne i någon slags fälla, eller hur? Inte en chans att han skulle komma med en lösning åt henne då denne var så dedikerad till sitt arbete att få med henne till rådet eller vad det var.