Post has published by Feffie
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 46 total)
  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Yralissa Ravadithas

    Dom nästan helvita ögonen såg sig omkring medan alvkvinnan på lätta fötter tog sig fram genom skogen. Dofterna av jord, mossa och löv fick kvinnan att le svagt för sig själv. Hon hade alltid älskat skogarna, men det var kanske inte speciellt konstigt då hon var född och uppvuxen i skog? Den grönvita klänningen med detaljer av guld svepte runt hennes kropp och fladdrade av vinddraget, vilket inte var speciellt mycket då vinden inte riktigt orkade ner till hennes nivå.
    Guldsmycket med ädelstenar som satt fast i håret gungade lätt av hennes rörelser och svärdet vid höften slog lite lätt emot hennes ben medan hon gick. Fåglarnas kvittrande fick dom vita ögonen att se upp mot taket av trädkronor och hon stannade till. Varför var det så underbart i skogarna? Tyst, förutom djuren som lät, rogivande, mäktigt.. listan kunde göras lång. Yralissa slöt ögonen och sträckte lite på sig, kände in naturen runt omkring henne och leendet över hennes läppar blev en aning större. Hon hade inte bråttom till sitt resmål och hade därför all tid i världen till att stå stilla och bara lyssna på ljuden runt omkring henne.
    Hur länge hon stod där och bara var visste hon inte, men någonting förändrades. Vibbarna i skogen blev annorlunda och fåglarna blev lite tystare än innan. Yralissa öppnade ögonen och såg sig vaksamt omkring. Hon var inte ensam längre, det var ett som var säkert, men vem eller vad var det som var i närheten? Långsamt rätade hon till väskan som hon hade på ryggen där hon hade proviant och mer kläder, och började sedan långsamt gå framåt igen. Hon kände sig nästan lite på spänn, redo för att försvara sig gentemot hotet, om det ens var ett hot mot henne. Det visste hon trots allt inte ännu, kanske var det bara en burdus människa som fick djuren att tystna? Det skulle inte förvåna henne i så fall, hon hade träffat en hel del burdusa människor i sitt liv.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Terrängen i den fagra skogen var kanske inte direkt en anpassad för inkvisitörens klädnad, men inkvisitionen brydde sig ofta mer om det dramatiska än det praktiska. Men det som drog  främst uppmärksamhet var mannens klädsel som alla kunde koppla ihop med den fruktade organisation han representerade – Tredje ögat.

    Tredje ögat var en organisation många fruktade, och den teatraliska effekt som fanns runt omkring dem var något som påverkade omgivningen. Trots allt bar han en inkvisitors mundering, med en överdel i mörka lager av metall och förstärkt läder som satt åt hans slanka överkropp, med spetsig accenter kring axlar och bröstkorg för att ge honom en militärisk mörk auktoritet. På överarmen var Tredje ögats vakande symbol tydlig, och från midjan neråt neråt hängde mörkt tyg som gick ned till knäna, som gav hans mundering utseendet av en kappa, som fladdrade dramatiskt bakom honom… Om det inte vore för att han ständigt fastnade i snår och buskar. Likväl var hans byxor av förstärkt läder med detaljer i olika lager, och som sista detalj bar han mörka höga läderstövlar.

    Egentligen lite väl teatraliskt för hans egna smak, men han hade alltid uppskattat vikten av att vara en slående figur med hans arbete. Det var trots allt personer som han och vad han representerade deras fiender och mål skulle frukta, samt frukta det han stod för. Men här i skogen tvivlade han både på de ansvariga för hans mundering, samt hans livsval.

    Inquisitio Jezeral var en halvalv med kolsvart hår i en hästsvans, skarpa ansiktsdrag och ljusa ögon som gav honom en intensiv och skarp uppsyn, speciellt då han bar sina mörka kläder och kontrasten till hans mörka hår. Medan de flesta av hans rang enbart var duktiga stridsmagiker och samarbetade med andra som kunde finna måltavlorna, var han exceptionellt anpassad för detta yrke av den enkla anledning att han var väldigt känslig för andra magikers energi och aura, vilket i sin tur gjorde honom väldigt bra på att hitta nya elever till Caras Idhrenin, och även olagliga magiker.

    Men här fanns inga elever att hämta, och heller ingen orsak att vara försiktig. Nej, han hade fått order om att följa en alv som sade sig hålla på med olaglig magi, och visst kunde han känna potentialen för den sortens magi, men än hade han varken satt sina ögon på varken magikern eller hennes eventuella magi.

    Även han kunde notera hur tyst skogen blivit, säkert på grund av hans tysta svärande och hans kämpande i snår och buskage. Han suckade djupt. Varför gjorde han detta? Varför? Nå, det fanns väl inget annat att göra än att gå rakt in i det, trots allt hade han inte tålamod för att försöka sig på diplomati.
    ‘Detta är inkvisitionen! Ge dig frivilligt!’ utbrast han, med ryggen mot en trädstam, medan han ögnade varsamt över kanten för att försöka få syn på kvinnan han fått i order om att ta in.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Högalvskvinnan stannade upp då hon hörde den plötsliga rösten, men hur hon än såg sig omkring så kunde hon inte se någon levande varelse. Rösten hade dock kommit framför henne, men som sagt så såg hon ingenting. Stod personen och gömde sig? Varför? Var denne rädd för henne? Hennes hand sökte sig ner till svärdet, vilade på handtaget medan hon övervägde sina alternativ. Vända om och springa det snabbaste hon kunde? Det var nog inte speciellt genomtänkt, eller hur? Hon kunde enkelt få en pil någonstans i kroppen och som troligtvis kunde döda henne. Så skulle hon då stå kvar? Vad hade hon egentligen för val? Det kändes inte bra detta.
    Dom ljusa, nästan lysande ögonen sökte av området igen och Yralissa visste inte riktigt vad hon skulle svara, hon kände sig väldigt förvirrad för en sekund. Dock slog det henne snart att det var någon som säkerligen var ute efter hennes magi eftersom personen bad henne ge sig frivilligt och på en gång. Det hade hon inte tänkt göra, fast att ta till våld var inte riktigt likt henne så hon övervägde att försöka prata sig ur den hela situationen.
    “Visa dig först så kan jag överväga saken.” om det var någon stor och muskulös person som kunde krossa hennes skallben så kanske hon kunde överväga att fly, men om det var någon som var lik henne, slank, snabb och vig så skulle hon försöka övertalningsförmågan. I värsta fall fick hon helt enkelt dö ärorikt, av hennes egen hand. I många kulturer var det ärorikt att dö på det sättet, i alla fall av det hon läst. Nu var hon ute och upptäckte världen själv, vilket kanske inte var det bästa valet i nuläget.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral sträckte ut sitt sinne, hans egna sinne så gott som låst för intrång medan hans var specialiserat på att känna av sina fiender. Orsaken till varför han var en så bra tillgång för tredje ögat då det kom till att finna magiker, och speciellt olagliga sådana som gjorde vad de kunde för att gömma sig. Hon verkade dock inte gömma sig, verkade knappt förstå varför han var där. Han fnös lätt. Hennes svärd var så gott som ett erkännande dock. Eftersom inget mer dramatiskt hände suckade han lätt och steg fram, en dramatisk syn som alltid – en inkvisitör i sina mörka kläder, den mörka uniform som la skräck i de flesta som hade något att dölja magisk väg.
    ‘Du är Yralissa, inte sant?’ frågade han, hans röst något intresserad och släpande. Det var en retorisk fråga, han hade inte tagit sig in i skogen och konfronterat henne om han inte var säker. Relativt säker i alla fall.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Det var mycket riktigt en dramatisk syn som mötte henne då mannen klev fram från sitt gömställe bakom ett träd. Hon visste dock inte riktigt hur hon skulle reagera, om det hade varit en grövre person hade hon nog försökt springa ifrån denne, men det såg ut som att den här mannen kunde komma ikapp henne. Så springa verkade inte vara något alternativ, hon fick antingen slåss eller försöka prata sig ur situationen.
    Då mannen tog till orda så tvekade hon, hur kunde han veta hennes namn? Yralissa hade inte använt sin magi speciellt ofta, kanske mer som barn då hon ville återuppliva döda husdjur åt sig själv och andra, men som vuxen hade hon försökt undvika det då hon inte ville dra uppmärksamhet till sig. Så hur visste mannen om henne? Det enda logiska var väl om han kunde känna av hennes magi, eller hur? Fast fanns det ens sådana personer? Kanske, kanske inte. Men magi var som det var, ganska svårt att förklara.
    ”Ja.. vem är du? Vad vill du?” hon gissade att mannen ville henne ont eller något liknande i alla fall, men det skulle vara intressant att se vad han svarade på hennes frågor, om han gjorde det. Yralissas grepp om svärdets handtag blev lite hårdare och hon var beredd på att dra fram det om det skulle behövas för att försvara sig.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral hade förväntat sig en något mer ful filur som motståndare. Trots allt beskrevs nekromanter inte direkt som vackra unga alver. Inte för att han ansåg henne vara en vacker alv – kunde någon verkligen vara vacker i hans ögon? Sådant var för sentimentala dårar, inte för Tredje ögats inkvisition. Vid hennes fråga fnös han, som om hon inte visste. Men det var ett spel, trots allt, och spel krävde regler. Så han följde reglerna och drog fram en pergamentrulle som han slängde åt henne och vägledde med hjälp av magi så den skulle landa i hennes händer. En pergamentrulle som med hjälp av magi bevisade hans status och identitet.

    ‘Du är anklagad för att utöva olaglig magi. Nekromanti, av alla saker. Och en alv från Aldiea. Vem skulle trott det?’ undrade han och smackade lite besviket med läpparna och skakade på huvudet. Han höjde ett ögonbryn mot hennes handgest på svärdet.
    ‘Verkligen?’ frågade han, som om han inte riktigt hade tid eller ork för en svärdsdans.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Mannen svarade snart på hans fråga och Yralissa tippade huvudet lite lätt åt sidan. Så, vem var det som hade skvallrat på henne? Om nu någon hade det, det visste hon inte riktigt. Istället för att svara på en gång så började hjärnan arbeta för att komma på något bra svar, men det enda logiska hon kom att tänka på var att ifrågasätta allting.
    ”Och vem är det som anklagat mig för det?” svarade hon lugnt och höll blicken på främlingen som stod längre bort. Fastän han ifrågasatte hennes hand på svärdet så tog hon inte bort den, hon tänkte inte vara naiv nog att tro att den andre inte skulle göra utfall emot henne även om det såg ut som att det var det sista han ville göra.
    ”Hur vet ni om det är sant?” tillade hon sedan snabbt. Ja, om de ville ha bevis så visste hon inte riktigt hur de skulle göra för att få se vad hon var kapabel till. Tortyr? Det skulle inte förvåna henne faktiskt, men hon fick hoppas att hon skulle få slippa. Dessutom var hon lite nyfiken om mannen framför henne hade någon dold talang, som hon själv hade. Kunde det vara så att han kände av magi eller hade han bara gissat det?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Som du vet är sådana källor anonyma tills rätten sammanträder, men det behöver jag knappast förklara för en nekromant?’ undrade han med en smått road blick i Yralissas riktning. Han kunde känna magin inom henne, den nästan skrek ut för hans egna känsliga sinne trots att hon försökte maskera det.
    ‘Åh jag kan känna det.’ sa han lugnt, även om hans typ av magi var ovanlig var den inte allt för obekant för andra magiker. Bara något man sällan stötte på, en ideal tillgång för Tredje Ögat.
    ‘Döden lämnar spår, förstår du, synliga för de med förmågan att se.’ sa han med tyngd på det sista ordet.
    ‘Så, hur ska du ha det?’ undrade han med en avfärdande gest. ‘Frivilligt eller motstånd?’

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    En rättegång på grund av hennes kunskaper att väcka döda till liv och beordra dem att göra saker? Det skulle få henne fälld till något och hon ville inte riskera att följa med mannen, så vad skulle hon göra? Yralissa höll hela tiden blicken på mannen medan hon övervägde sina möjligheter. Hon kunde såklart följa med honom och försöka komma undan honom längre fram? Det var bara det valet hon hade, eller hur? Att ha ihjäl honom var ingenting som lockade, hon var inte den som tog till våld i onödan.
    ”Då borde du känna eller se att jag inte använt mig av den sedan jag var barn.” svarade hon innan hon lät handen som legat på svärdets handtag släppa greppet och hon tog några steg i mannen riktning, men stannade av. Skulle hon verkligen kunna vinna en rättegång? Troligtvis inte, speciellt inte om det var trångsynta personer. Kanske kunde hon få en slags överenskommelse? Det var en möjlighet, eller hur? Hon var inte så speciellt insatt i rättssystemet då hon levt ensam i många år nu och mest hållit sig borta från folk av alla olika slag. Det var skönast att vara ensam, enligt henne.
    ”Eftersom jag följer med så kanske jag kan få ditt namn?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral fnös över lögnerna som alven spillde ur sig. Men de brukade ju säga vad som helst för att få nåd. Lika så var hennes sätt att konversera, och han skrattade lite glädjelöst till.
    ‘Varför skulle jag ge mitt namn åt en alvisk häxa som dig själv?’ undrade han.
    ‘Och inget mindre än en nekromant, den oheligaste av alla sorter, hm?’ undrade han och sträckte fram handen.
    ‘Hit med svärdet.’ sa han, och kallade på sin egna magi för att dra till sig vapnet ur hennes bälte så det landade med en tung dins i hans utsträckta handflata.
    ‘Du kan kalla mig inquisitio.’ det var trots allt hans titel. ‘Och försök inget, jag känner av om du försöker använda din magi.’ han gjorde en nickning åt riktningen han kommit ifrån, österut.
    ‘Den vägen, om jag får be.’ det var så klart retoriskt. ‘Damerna först.’ hans mörka ögon betraktade hennes skepnad, som om han försökte avgöra ifall hon tänkte försöka något eller inte.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Att bli kallad för alvisk häxa störde henne inte så mycket, det var mannens tonläge och sätt att bete sig som störde henne desto mer. Han verkade tro att han var bättre än henne på grund av sin position och sin magi. Yralissa sade dock inget på det första men hon kunde inte låta bli att dra ner på ögonbrynen i en ilsken blick då han sade det om ohelig.
    ”Jag har inte valt det.” svarade hon bitskt och hann inte mycket mer innan hon såg och kände hur svärdet lämnade hennes sida och togs emot av mannens öppna hand. Så hon fick inte använda sin magi men det var fritt fram för honom? Hon ville fnysa, men lät bli. Istället himlade hon med ögonen åt vad hon skulle kalla honom, såg sedan åt det håll mannen nickat och började långsamt röra på sig. Jaha, så hon var en dam nu helt plötsligt? Full av fördomar verkade han dessutom vara, inte för att hon var perfekt och inte hade fördomar själv men lite utbildad eller lyhörd kunde man väl vara? Nå, hon skulle inte haka upp sig på det nu, hon hade viktigare saker att tänka på.
    Yralissa var tyst medan hon gick, försökte fundera ut något sätt att komma ur situationen hon precis hamnat i. Hon vred blicken emot mannen och studerade honom tyst i några sekunder innan hon tog till orda.
    ”Hur långt bort är det?” för hon var inte så påläst om vart exakt alla städer befann sig.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral fnös till över frågan.
    ‘Vad, ska du låtsas som att du inte vet var Caras Idhrenin ligger? Inte ens så isolerade är ni här i era skogar.’ åtminstone hade han svårt att tro det, men kanske han hade fel. Kanske hans egna folk, så kallat, som han inte längre såg någon koppling till, verkligen var så barbariska som människorna påstod? Så klart hade han inte planer på att resa den långa vägen därifrån ända till Karm till fots eller häst, det skulle ta alldeles för många veckor.
    ‘Och du har fel, vi har alla ett val. Ett val att använda våra magiska krafter för något bra, eller dåligt. Du kan knappast påstå att nekromanti för med sig något positivt till denna värld, hm?’

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Dom nästan helvita ögonen studerade mannen då denne talade. Japp, så nedvärderande han var, men hon fick försöka att inte ta åt sig. Hon hade inte gjort något fel trots allt.
    ”Jag är inte speciellt påläst när det kommer till städerna, jag föredrar att vara på folktomma platser.” svarade hon enkelt innan hon såg framåt igen, klev över en fallen trädstam och borstade av den långa klänningen.
    Då mannen tog till orda igen så vreds den ljusa blicken åter emot honom och hon tippade huvudet lite åt sidan.
    ”Sist jag använde mina krafter var jag sju år och mitt husdjur hade dött. Och nej, den kan knappast vara bra till något här i världen. Men jag har inte använt den för att skapa en armé eller liknande, som du verkar tro att jag har gjort.” den sista meningen nästan fräste hon fram. Hon hade blivit less på hans nedvärderande ton.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral ville inte tro på ett ord hon hade att säga, trots allt hade han en rapport om henne. Knappast kunde den sträcka sig tillbaka så långt tillbaka som till hennes barndom. Eller? Han gick fram och tog tag i hennes arm bakom hennes rygg, irriterad över hennes trotsighet. Hans ansikte var nära hennes öra och han talade lågt, sammanbitet, hans kropp pressad mot hennes rygg.
    ‘Jag är inte intresserad av att höra dina ursäkter, Yralissa.’ sa han och släppte henne och knuffade henne lätt framåt så hon skulle fortsätta gå.
    ‘Du får sjunga dina ursäkter inför rådet, och se om de lyssnar på dig. Kanske de har sympati för ett vackert ansikte, vad vet jag?’ det var inte hans jobb, trots allt, hans uppdrag var att hämta henne till rådet.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Yralissa kände ett hårt grepp om ena armen, kände hur mannen var tryckt mot hennes rygg och hon vred lite på huvudet för att kunna se honom i ögonvrån.
    ”Det är inga ursäkter, det är sanningen.” svarade hon bitskt tillbaka innan mannen knuffade henne framåt och hon stapplade fram, snubblade över klänningen som räckte ner till marken men hon lyckades hålla sig på fötter.
    Det sista han sa svarade hon inte på, istället himlade hon bara med ögonen och bet ihop käkarna. Vad hade hon gjort för att förtjäna hans nedlåtande ton? Hon berättade ju bara som det var. Hennes föräldrar hade sett vad hon gjort med husdjuret och sagt åt henne att aldrig använda den kraften igen, något som hon hållit sig ifrån sedan dess. Varför kallades hon till rådet nu helt plötsligt? Kunde de ha blandat ihop henne med någon annan nekromant? Det fanns värre varelser i världen än henne, så enkelt var det. Yralissa sträckte sig efter vattnet som hon hade vid sin sida, plockade upp den och drack försiktigt medan hon gick. Frågan hur hon skulle ta sig ur detta malde på i hennes huvud och hon kände sig förvirrad och faktiskt rädd.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral fnös lätt, varför skulle han lita på hennes ord? Trots allt var hon en nekromant och inget mer. En av de magiker som drog ned alla andra magiker i smutsen, som gav dem dåligt rykte – som fick alla att se på dem med misstro, rädsla eller förakt. Nog för att han redan var långt förbi att bry sig om vad vanligt folk tyckte eller tänkte om honom eller hans order.
    ‘Så vad, du är oskyldig och skulle aldrig skada en själ?’ frågade han.
    ‘Kanske det är sant, men vad händer när du förlorar någon som står dig nära?’ frågade han. ‘Eller då du är i nöd? Kan du garantera att du kan förhindra din magi användas då?’

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Eftersom Yralissa gick en bit framför mannen, som hon fortfarande inte visste namnet på, så sneglade hon över axeln med sin mjölkiga blick som påminde om kokade fiskögon. Var det något hon hatade med sitt utseende så var det ögonfärgen, eller bristen på färg. Dock fick hon annat att tänka på. Mannen ställde frågor. Varför? Ville han inte få tyst på henne nyss? Hon stoppade tillbaka vattnet vid bältet som fanns runt höften och hon saktade in lite, hoppades att mannen skulle komma upp jämsides med henne.
    ”Nej, jag skulle aldrig skada någon med vilje.” började hon, fick följdfrågor och hon drog fingrarna genom det vita, långa håret.
    ”Du vet… det är bara kroppen som kommer tillbaka, inte själen, inte personen som varit i kroppen. De är bara tomma skal som gör vad de blir beordrade till. Det lärde jag mig med husdjuret vi hade, som dog av ålder. Jag var sju år då jag återupplivade kroppen, hoppades på att han skulle komma tillbaka, men det gjorde han inte. De får alla mjölkiga ögon, döda ögon.. som mina.” hon tog en paus och drog efter ett djupt andetag.
    ”Och vad beträffar om jag skulle kunna hålla mig från att skapa någon som stått mig nära, ja, det kan jag. Jag vet att de aldrig kommer tillbaka igen. Och vid nöd..” hon kliade sig lite i nacken medan hon funderade.
    ”Det måste finnas lik i närheten för mig att frammana kropparna. Men jag har lärt mig använda svärdet så jag känner mig rätt trygg med det.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral fnös över hennes ord än en gång.
    ‘Du får det att låta som om ni är väldigt oskyldiga och ofarliga. Bör jag påminna dig om vad som hände i Tharmad? Ett helt rike av vandrande döda, som sprider sin död till vad de än rör vid. Det finns en orsak till varför nekromanter måste neutraliseras.’ Inte för att han egentligen var ute av nobla orsaker och för att skydda den allmänna befolkningen. Kanske det var hans orders kall, han bara gjorde som han blev tillsagd.
    ‘Kan du verkligen garantera att du har full kontroll över dina krafter, att du inte skulle sprida död och förstörelse omkring dig?’ undrade han. Kunde någon av dem verkligen?
    ‘Faktum är att du inte är registrerad, varav är du en olaglig magiker. Så enkelt är det.’ han stannade upp, som om han precis kommit på något.

    ‘Men… Det kan finnas en väg ut för dig.’ sa han. ‘Kanske.’

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Vad skulle hon svara? Hon visste att hon var långt ifrån ofarlig om hon ville sätta den sidan till men hon hade ju bara använt sin kraft en gång, borde inte det bevisa något för mannen? Vid frågan så tippade hon huvudet åt sidan, nickade långsamt.
    ”Jag har ju inte gjort något med kraften sedan barnsben, eller hur?” om han nu kände av kraften så borde han känna av att hon inte använt den på länge, eller hur? Hon visste inte alls hur sådan magi fungerade, men hon fick hoppas på det i alla fall. Yralissa stannade upp då hon inte hörde stegen längre och vände på sig för att stå med den döda fisköge-blicken mot den andre. Varför sade han sådär helt plötsligt?
    ”Okey?” hon blev misstänksam. Han måste försöka locka ner henne i någon slags fälla, eller hur? Inte en chans att han skulle komma med en lösning åt henne då denne var så dedikerad till sitt arbete att få med henne till rådet eller vad det var.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral hummade lätt, ointresserad av hennes ursäkter. Faktum var faktum, hon var en nekromant och orden hon sade kunde inte förändra faktumet. Det var en plåga som rådet hade som mål att utrota ur denna värld, hur de nu tänkt göra det var inte något han blandade sig i annat än att fånga de som de pekade mot.
    ‘Som nekromant kan du känna andra nekromanter, eller hur? Du kan känna var de levande döda finns, och var deras mästare är?’ frågade han.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 46 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.