Yralissa väntade tålmodigt på att mannen skulle ta till orda, vilket han även gjorde. Innebörden av orden gjorde henne alldeles kall inombords. Förråda sina egna? Var det verkligen det som mannen menade?
”Ja, jo..” svarade hon dröjande. Hon hade inte mött någon annan nekromant innan, hon hade sett till att gå omvägar då hon känt av någon men riktigt varför visste hon inte. Kanske för att hon var så osäker på hur hon skulle bemöta dem? Fast i och för sig så hade hon inte mött så många nu då hon vandrat, hon undvek alla och föredrog sitt eget sällskap.
”Du vill att jag ska hitta fler som du kan ta till bödeln?” frågade hon och korsade armarna över bröstkorgen. Om det skulle rädda hennes eget liv, var hon beredd på att göra det då?

Mannens sätt förändrades och Yralissa kände hur armarna som var korsade över bröstkorgen föll ner utefter sidorna igen. Hon lyssnade till orden, visste inte riktigt vad hon skulle säga. Det var mycket hon hört i ryktesväg men hon ville inte höra det. Ville inte veta vad som fanns där ute, men hade hon något val längre? Det verkade inte så. Då han sträckte fram handen så var hon först på väg att rygga tillbaka, men hon trodde inte han skulle göra henne något så hon stod kvar.
”Jo, det är klart.” rädda liv, kunde hon verkligen vara kapabel till det? Kanske dog hon på kuppen? Det må vara, hellre död här ute än av rådet som uppenbarligen inte gillade såna som henne. Hon skulle allt visa dem att inte alla nekromanter var onda eller hade hemska planer på världsdominans. Allt Yralissa ville var att leva i skogarna. Den mjölkiga blicken föll på mannen framför henne, fortfarande namnlös, och hon bet sig svagt i underläppen.
”Jag kan känna av dem bättre om jag får använda lite av min magi, jag behöver inte frammana något dött.” bad hon precis om tillåtelse att använda sin magi? Jo, hon gjorde visst det. Men hellre det än att mannen blev arg på henne, för vem visste vad han var kapabel till egentligen? Han hade trots allt båda svärden, hon stod här helt hjälplös. Eller inte helt hjälplös, det fanns döda djur i marken omkring dem som hon kunde frammana, men det var klokast att låta bli.

Varför doftade han henne i håret? Den här mannen blev bara märkligare och märkligare. Från att ha hatat henne, till en helomvändning och be om hjälp. Eller han hatade henne säkert fortfarande, varför skulle det ändras på bara några minuter?
Då mannen svarade på det hon sagt så nickade hon lätt. En föraning? Det var ju bättre än ingenting. Men hon tyckte inte alls om att de skulle till Celeras, mest för att hon undvikit städer så länge nu så hon skulle säkert känna sig som en riktig utböling eller missfoster.
Namnet som avslöjades var förvånande, inte namnet i sig men att hon fick det. Det kunde vara ett fejkat namn också, det skulle inte förvåna henne om det var det, men hon fick väl använda det helt enkelt.
”Så.. Jezeral..” började hon dröjande och kastade en blick åt det håll mannen nickat.
”Tänkte du ge mig svärdet igen eller vill du fortsätta bära det åt mig?” det var ett litet skämt och hon gav mannen ett svagt leende där hon stod och hade vridit tillbaka blicken emot honom.

Yralissa fick svärdet räckt till sig och hon skulle precis ta emot det, fastän eggen var först, när mannen tog till orda.
”Charmigt.” svarade hon med ett svagt leende, tog svärdet och fäste det åter vid höften. Det långa håret föll ner i ansiktet då hon såg ner, men hon föste det bakom ryggen då hon såg upp igen på Jezeral som talat. Celeras? Hon kunde inte minnas att hon varit där någon gång, men hade hon hört något om stället? Kanske någon gång för länge sen men det var ingenting hon kom ihåg nu. Hon ryckte lite på axlarna innan hon började gå åt det håll han gestikulerat åt. Det var lika bra att de satte fart, eller hur?
”Inte mycket om jag ska vara ärlig, jag undviker städer och byar.” och nu skulle hon tvingas in i en stor stad, hon skulle förgås. Hon hade inte varit runt människor, alver eller annat folkslag på åratal så det skulle verkligen kännas konstigt att behöva gå runt bland dem.

”Kanske inte alla alver, men jag har det.” svarade hon sanningsenligt och såg på mannen som talade snart igen. Så, det var en stad som passade alla? Det lät ju hoppfullt, men hon såg ändå inte fram emot att gå dit, men vad gjorde man inte för att rädda världen från onda människor eller andra folkslag? Hon var tyst medan Jezeral talade, lyssnade och drog bort det långa håret från ansiktet. Vid frågan så sneglade hon åt hans håll.
”Jag kan gissa.” svarade hon bara och såg framåt igen.
”Är det långt dit?” hon hade som sagt aldrig varit där, inte vad hon kom ihåg i alla fall. Hon spenderade ju all sin tid i skogarna, det var där hon hörde hemma och inte i några städer.
”Känner du av någon där?” frågade hon sedan och vred den mjölkvita blicken mot Jezeral igen.