Post has published by Feffie
Viewing 10 posts - 21 through 30 (of 30 total)
  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Yralissa väntade tålmodigt på att mannen skulle ta till orda, vilket han även gjorde. Innebörden av orden gjorde henne alldeles kall inombords. Förråda sina egna? Var det verkligen det som mannen menade?
    ”Ja, jo..” svarade hon dröjande. Hon hade inte mött någon annan nekromant innan, hon hade sett till att gå omvägar då hon känt av någon men riktigt varför visste hon inte. Kanske för att hon var så osäker på hur hon skulle bemöta dem? Fast i och för sig så hade hon inte mött så många nu då hon vandrat, hon undvek alla och föredrog sitt eget sällskap.
    ”Du vill att jag ska hitta fler som du kan ta till bödeln?” frågade hon och korsade armarna över bröstkorgen. Om det skulle rädda hennes eget liv, var hon beredd på att göra det då?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral log ett snett leende, hans röst nästan behaglig då de mörka ögonen studerade henne. Trots allt erbjöd han henne en lösning, frihet på dilemmat hon stid inför.
    ‘Bödel?’ frågade han.
    ‘Yralissa, som du väl kan förstå äger inte alla nekromanter den… självkontroll du verkar ha, den kod av moral du besitter.’ sa han och steg närmare henne, hans röst nästan lockande, uppmuntrande.
    ‘Du skulle inte bara rädda dig själv, utan de tusentals, ja de oberäkneliga antal som skulle bli befriade från de onda nekromanternas förtryck. Säkert har du, även här i dina älskade skogar, hört viskande rykten om kultister i norr?’ undrade han.
    ‘Kultister som frodas efter demonen Ayperos förödande hand, som använder sin koppling till de döda för att skapa ondska och lidande, för att ge demonen en armé.’ han sträckte fram en hand, och strök ett finger över hennes vackra hår med handryggen.
    ‘Skulle inte du vilja hjälpa mig att stoppa dem, Yralissa? Att rädda liv?’

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Mannens sätt förändrades och Yralissa kände hur armarna som var korsade över bröstkorgen föll ner utefter sidorna igen. Hon lyssnade till orden, visste inte riktigt vad hon skulle säga. Det var mycket hon hört i ryktesväg men hon ville inte höra det. Ville inte veta vad som fanns där ute, men hade hon något val längre? Det verkade inte så. Då han sträckte fram handen så var hon först på väg att rygga tillbaka, men hon trodde inte han skulle göra henne något så hon stod kvar.
    ”Jo, det är klart.” rädda liv, kunde hon verkligen vara kapabel till det? Kanske dog hon på kuppen? Det må vara, hellre död här ute än av rådet som uppenbarligen inte gillade såna som henne. Hon skulle allt visa dem att inte alla nekromanter var onda eller hade hemska planer på världsdominans. Allt Yralissa ville var att leva i skogarna. Den mjölkiga blicken föll på mannen framför henne, fortfarande namnlös, och hon bet sig svagt i underläppen.
    ”Jag kan känna av dem bättre om jag får använda lite av min magi, jag behöver inte frammana något dött.” bad hon precis om tillåtelse att använda sin magi? Jo, hon gjorde visst det. Men hellre det än att mannen blev arg på henne, för vem visste vad han var kapabel till egentligen? Han hade trots allt båda svärden, hon stod här helt hjälplös. Eller inte helt hjälplös, det fanns döda djur i marken omkring dem som hon kunde frammana, men det var klokast att låta bli.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezerals mörka ögon studerade henne, ögon som var i rätt stor kontrast till hans bleka hår, men talade samma mörker som det svarta håret han hade. I viss mån nästan en motsats till hennes ljuga ögon och ljusa hår.
    ‘Ja, rädda liv, Yralissa.’ upprepade han, doftade lätt på hennes hår som bar en viss skogig doft, innan han tog ett steg bakåt, lite varsamt men han kände att hon inte sökt efter kraften än.
    ‘Spara din magi tills vi är närmare det vi söker. Jag har en föraning om var vi ska börja.’ sa han, kanske en viss gillande glimt i ögonen där över hur hon bad om hans tillåtelse.
    ‘Vi reser till Celeras.’ avslöjade han barskt, och nickade norrut.  ‘Och du kan kalla mig Jezeral.’

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Varför doftade han henne i håret? Den här mannen blev bara märkligare och märkligare. Från att ha hatat henne, till en helomvändning och be om hjälp. Eller han hatade henne säkert fortfarande, varför skulle det ändras på bara några minuter?
    Då mannen svarade på det hon sagt så nickade hon lätt. En föraning? Det var ju bättre än ingenting. Men hon tyckte inte alls om att de skulle till Celeras, mest för att hon undvikit städer så länge nu så hon skulle säkert känna sig som en riktig utböling eller missfoster.
    Namnet som avslöjades var förvånande, inte namnet i sig men att hon fick det. Det kunde vara ett fejkat namn också, det skulle inte förvåna henne om det var det, men hon fick väl använda det helt enkelt.
    ”Så.. Jezeral..” började hon dröjande och kastade en blick åt det håll mannen nickat.
    ”Tänkte du ge mig svärdet igen eller vill du fortsätta bära det åt mig?” det var ett litet skämt och hon gav mannen ett svagt leende där hon stod och hade vridit tillbaka blicken emot honom.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral hade en viss slug glimt i ögonen över hennes förvirring och frågan. En stund verkade han inte direkt beredd på att ge henne svärdet tillbaka. Men sedan ryckte han på axlarna, och sträckte fram svärdet åt henne med eggen först.
    ‘Du vet vad som står på spel.’ sa han, med en viss utmaning i tonen. Skulle hon våga utmana honom och trotsa honom? Risken fanns alltid, men han verkade självsäker och tro på sina förmågor. Han gestikulerade norrut och talade med en mer professionell ton, som en ledare inför ett uppdrag.
    ‘Det är mycket som händer i Celeras just nu. Vad vet du om staden?’ frågade han.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Yralissa fick svärdet räckt till sig och hon skulle precis ta emot det, fastän eggen var först, när mannen tog till orda.
    ”Charmigt.” svarade hon med ett svagt leende, tog svärdet och fäste det åter vid höften. Det långa håret föll ner i ansiktet då hon såg ner, men hon föste det bakom ryggen då hon såg upp igen på Jezeral som talat. Celeras? Hon kunde inte minnas att hon varit där någon gång, men hade hon hört något om stället? Kanske någon gång för länge sen men det var ingenting hon kom ihåg nu. Hon ryckte lite på axlarna innan hon började gå åt det håll han gestikulerat åt. Det var lika bra att de satte fart, eller hur?
    ”Inte mycket om jag ska vara ärlig, jag undviker städer och byar.” och nu skulle hon tvingas in i en stor stad, hon skulle förgås. Hon hade inte varit runt människor, alver eller annat folkslag på åratal så det skulle verkligen kännas konstigt att behöva gå runt bland dem.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Inkvisitören studerade henne med en viss skärpa i blicken då hon tog svärdet och förde det till sin höft igen. Han skakade på huvudet åt hennes svar.
    ‘Har ni alver verkligen så litet intresse för omvärlden?’ undrade han, men fortsatte sedan kort och gott.
    ‘Celeras, om du inte visste det, är världens handelscentrum. En stad bebodd av folk från hela världen, av alla dess slag – vedervärdiga och kapitalistiska de flesta av dem.’ sa han, trots allt verkade han inte ha så hög aktning för Celeras samhälle.
    ‘En bra plats att gömma sig och göra affärer, även för nekromanter. Ser du vart vi är på väg med detta?’ undrade han.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    ”Kanske inte alla alver, men jag har det.” svarade hon sanningsenligt och såg på mannen som talade snart igen. Så, det var en stad som passade alla? Det lät ju hoppfullt, men hon såg ändå inte fram emot att gå dit, men vad gjorde man inte för att rädda världen från onda människor eller andra folkslag? Hon var tyst medan Jezeral talade, lyssnade och drog bort det långa håret från ansiktet. Vid frågan så sneglade hon åt hans håll.
    ”Jag kan gissa.” svarade hon bara och såg framåt igen.
    ”Är det långt dit?” hon hade som sagt aldrig varit där, inte vad hon kom ihåg i alla fall. Hon spenderade ju all sin tid i skogarna, det var där hon hörde hemma och inte i några städer.
    ”Känner du av någon där?” frågade hon sedan och vred den mjölkvita blicken mot Jezeral igen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Han nickade lite, nå hennes okunskap skulle gå att råda bot på. Att vara lärare var kanske inte hans esse, han hade inte tålamodet för det. Men om han skulle få ordning på nekromanterna skulle han behöva henne, till sin stora förtret.
    ‘Vi har några dagars resa framför oss.’ förklarade han, trots allt var de inte allt för långt från Celeras men avstånden var långa här ute i de mer glesbygda markerna.
    ‘Och ja, jag har kontakter där som kan leda oss på rätt spår, men en nekromant är bättre på att känna av andra än vad jag är.’ han nickade åt henne och uppmanade dem att röra sig, och hoppades på att hon inte var ovan att resa snabbt. De reste en stund i tystnad, och det var väl bättre att försöka ta reda på lite mer om henne om de skulle arbeta ihop.
    ‘Så, var ligger din styrka magiskt?’ undrade han, typiskt Jezeral kanske att fokusera på vilka stridsfärdigheter man hade.

Viewing 10 posts - 21 through 30 (of 30 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.