Post has published by Feffie
Viewing 6 posts - 41 through 46 (of 46 total)
  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Yralissa fnittrade där hon stod, men försökte hålla sig för skratt.
    “Nej, långt ifrån” svarade hon på frågan om de var kompisar. Det lockade verkligen att bara lämna Jezeral där och fortsätta med livet, men mannen skulle knappast låta henne vara ifred utan skulle nog försöka jaga rätt på henne med eller utan vänner som följde med.
    Hon höll sig lätt för kinden när hon kände dasken, såg på den kortare ett ögonblick innan hon skrattade igen. Hon hade hört historier om halvlingars klumpighet, men detta slog alla rekord. De mjölkvita ögonen såg på Faegrim och Jezeral och leendet bleknade bort. Hon hade trots allt lovat att följa med honom, fastän han var otroligt tråkig och smått elak att vara runt. Kanske kunde hon övertala Faegrim att följa med? Hon sken upp när hon såg på halvlingen.
    “Jag kan tyvärr inte lämna honom, jag har lovat att följa med… Men Ni kanske vill följa med oss?” hon såg hoppfullt på den kortare mannen, gick bort och plockade upp stekpannan, snurrade den mellan fingrarna några gånger innan hon räckte den över till Faegrim.
    “Vi får skydda varandra mot honom, hmm? Han är väldigt tråkig och lever i en slags bubbla, ni verkar vara mycket roligare” hon satte sig på knä så hon kom i jämnhöjd med Faegrim och tippade huvudet lite åt sidan, höll händerna knäppta framför sig mot halvlingen.
    “Snälla, Faegrim”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Han kände sig lite bättre till mods över hennes fnittrande, kanske något häpen över den alviska elegansen hon besatt. Ja alver hade han som sagt läst och hört om, sett några i förbifarten, men inte direkt konverserat med någon. Nästan som att vara i sagorna som han hört berättat hela livet. Med en kraftansträngning tog han bort blicken från henne för att snegla på mannen där han låg efter hennes ord, kanske inte direkt vad han förväntat sig.
    ‘Kan inte lämna honom? Varför inte?’ frågade Faegrim, och såg från henne till honom, och tillbaka.

    ‘Jag sov bland rötterna och hörde ljud, och såg honom ta dig med sig och fruktade det värsta… Följde efter er för att vänta på ett bra tillfälle för att slänga min ljusbomb jag sparat till ett bra tillfälle. Ja, resten förstår ni så klart, min dam Yralissa. Han där verkar knappast vara mannen en vill följa efter, tror jag?’ undrade han, lite förvirrad över varför hon inte kunde lämna honom. Lite tafatt sträckte han fram sina händer och tog emot stekpannan.
    ‘Vad är han för någon då, och varför måste ni följa honom, min dam?’ hans blå ögon studerade henne då hon kom ned i ansiktshöjd, en liten rodnad på kinderna nästan då hon gjorde en sådan gest att komma i ögonhöjd med honom.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    En sorgsen blick fick hon allt när han sade att han sparat sin ljusbomb för rätt tillfälle, detta var ett slöseri egentligen. Stackaren, hon fick helt enkelt återgälda honom på något sätt. Vid hans fråga så suckade hon lågt, sänkte blicken och händerna. Hon ville inte berätta vad hon var, men om Faegrim skulle vilja följa med så borde han veta exakt varför Jezeral hittat henne och varför hon nu lovat att följa med.
    Hon drog fingrarna genom håret, placerade det bakom det långa örat och hon suckade igen.
    “Jag är en nekromant, Jezeral ska ta mig till väntande rättegång mot mig, angående något jag råkat göra som liten” sade hon och såg snart upp mot Faegrim igen, men vågade sig på ett leende.
    “Jag använder dock aldrig nekromantin, jag avskyr den delen av mig själv och försöker hålla mig gömd och ensam. Men Jezeral hittade mig” hon nickade åt mannens håll och började tvinna det långa, vita håret mellan fingrarna.
    “Jag försökte väcka mina husdjur till livet som liten när de gått bort, det är därför jag ska dit.. och för att jag aldrig gick någon utbildning. Jag blev rädd och gömde mig istället” såhär mycket hade hon aldrig talat om för någon.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den unge brinken såg på henne lite storögd, hon bad ju honom att följa med! Han hade aldrig föreställt sig få den frågan av en alv som henne. Då orden som följde såg han nästan förvirrad ut.
    ‘En nekromant?’ undrade han, som om han knappt kunde ta in det. Hon såg ju inte ut som en sådan, eller i alla fall enligt de berättelser man hörde om mörka kultister som sysslade med förbjuden och ond magi. Sådant var väldigt långt från verkligheten i Brinke så klart, men han hade ju rest lite sedan dess.
    ‘Rättegång, men… varför?’ frågade han, och lyssnade vidare för att se på Jezeral med lite mörka ögon över någon som kunde göra något sådant mot henne.
    ‘Så klart kan jag följa med… om fröken önskar det… men tror ni inte att han kommer neka mig?’ frågade Faegrim lite osäkert.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Yralissa gav Faegrim ett stort leende då han gick med på att följa med och då han frågade angående Jezeral så viftade hon lite med handen åt hans håll.
    “Nå, han får finna sig i det” svarade hon enkelt och sträckte fram handen, rörde lite lätt vid halvlingens handrygg.
    “Tack” hon reste sig sedan upp, tog upp en liten vattenpung från sitt bälte och ploppade upp korken medan hon gick fram mot Jezeral. Egentligen ville hon inte väcka honom, men han kunde inte ligga där avsvimmad hur länge som helst, eller hur? Något livstecken måste hon få förutom att hon kunde känna att han levde. Hon tog därför svärdet ifrån hans händer, hällde vattnet i ansiktet på honom och backade snabbt några steg. Väcka personer kunde resultera i olika saker och hon tänkte inte riskera att få svärdseggen i benen eller liknande, det var bara därför hon tagit det.
    “Dags att vakna, Jezeral” hon log faktiskt mot honom där hon stod en bit bort med svärdet i ett löst grepp i handen, redo att ge tillbaka det.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Faegrim var inte så övertygad om att någon skulle finna sig i något, men de var väl i alla fall två mot en. Och skulle han vara där kanske saker skulle gå mildare till. Kanske. Han var ju inte kanske en stor krigare som denna mörka alv Jezeral verkade vara.

    Den mörkhåriga alven gav ifrån sig ett något frånvarande stön då han fick vatten i ansiktet, uppenbarligen disorienerad och överrumplad. Hans händer sträckte sig instinktivt efter sitt vapen, men verkade inte finna det.
    ‘Vad i Hel…?’ väste Jezeral då han fick tillbaka sin syn och lade sitt fokus på Yralissa och den lilla plutten vid hennes sida.
    ‘Vem är du?!’ frågade han och gjorde en ansats att resa sig, vilket inte gick så bra då världen snurrade.

    ‘Mitt namn är Faegrim, faktiskt!’ sa brinken bestämt. ‘Och jag har lovat damen här att följa med henne på er färd till hennes rättegång!’

Viewing 6 posts - 41 through 46 (of 46 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.