Yralissa väntade tålmodigt på att mannen skulle ta till orda, vilket han även gjorde. Innebörden av orden gjorde henne alldeles kall inombords. Förråda sina egna? Var det verkligen det som mannen menade?
”Ja, jo..” svarade hon dröjande. Hon hade inte mött någon annan nekromant innan, hon hade sett till att gå omvägar då hon känt av någon men riktigt varför visste hon inte. Kanske för att hon var så osäker på hur hon skulle bemöta dem? Fast i och för sig så hade hon inte mött så många nu då hon vandrat, hon undvek alla och föredrog sitt eget sällskap.
”Du vill att jag ska hitta fler som du kan ta till bödeln?” frågade hon och korsade armarna över bröstkorgen. Om det skulle rädda hennes eget liv, var hon beredd på att göra det då?

Mannens sätt förändrades och Yralissa kände hur armarna som var korsade över bröstkorgen föll ner utefter sidorna igen. Hon lyssnade till orden, visste inte riktigt vad hon skulle säga. Det var mycket hon hört i ryktesväg men hon ville inte höra det. Ville inte veta vad som fanns där ute, men hade hon något val längre? Det verkade inte så. Då han sträckte fram handen så var hon först på väg att rygga tillbaka, men hon trodde inte han skulle göra henne något så hon stod kvar.
”Jo, det är klart.” rädda liv, kunde hon verkligen vara kapabel till det? Kanske dog hon på kuppen? Det må vara, hellre död här ute än av rådet som uppenbarligen inte gillade såna som henne. Hon skulle allt visa dem att inte alla nekromanter var onda eller hade hemska planer på världsdominans. Allt Yralissa ville var att leva i skogarna. Den mjölkiga blicken föll på mannen framför henne, fortfarande namnlös, och hon bet sig svagt i underläppen.
”Jag kan känna av dem bättre om jag får använda lite av min magi, jag behöver inte frammana något dött.” bad hon precis om tillåtelse att använda sin magi? Jo, hon gjorde visst det. Men hellre det än att mannen blev arg på henne, för vem visste vad han var kapabel till egentligen? Han hade trots allt båda svärden, hon stod här helt hjälplös. Eller inte helt hjälplös, det fanns döda djur i marken omkring dem som hon kunde frammana, men det var klokast att låta bli.

Varför doftade han henne i håret? Den här mannen blev bara märkligare och märkligare. Från att ha hatat henne, till en helomvändning och be om hjälp. Eller han hatade henne säkert fortfarande, varför skulle det ändras på bara några minuter?
Då mannen svarade på det hon sagt så nickade hon lätt. En föraning? Det var ju bättre än ingenting. Men hon tyckte inte alls om att de skulle till Celeras, mest för att hon undvikit städer så länge nu så hon skulle säkert känna sig som en riktig utböling eller missfoster.
Namnet som avslöjades var förvånande, inte namnet i sig men att hon fick det. Det kunde vara ett fejkat namn också, det skulle inte förvåna henne om det var det, men hon fick väl använda det helt enkelt.
”Så.. Jezeral..” började hon dröjande och kastade en blick åt det håll mannen nickat.
”Tänkte du ge mig svärdet igen eller vill du fortsätta bära det åt mig?” det var ett litet skämt och hon gav mannen ett svagt leende där hon stod och hade vridit tillbaka blicken emot honom.

Yralissa fick svärdet räckt till sig och hon skulle precis ta emot det, fastän eggen var först, när mannen tog till orda.
”Charmigt.” svarade hon med ett svagt leende, tog svärdet och fäste det åter vid höften. Det långa håret föll ner i ansiktet då hon såg ner, men hon föste det bakom ryggen då hon såg upp igen på Jezeral som talat. Celeras? Hon kunde inte minnas att hon varit där någon gång, men hade hon hört något om stället? Kanske någon gång för länge sen men det var ingenting hon kom ihåg nu. Hon ryckte lite på axlarna innan hon började gå åt det håll han gestikulerat åt. Det var lika bra att de satte fart, eller hur?
”Inte mycket om jag ska vara ärlig, jag undviker städer och byar.” och nu skulle hon tvingas in i en stor stad, hon skulle förgås. Hon hade inte varit runt människor, alver eller annat folkslag på åratal så det skulle verkligen kännas konstigt att behöva gå runt bland dem.

”Kanske inte alla alver, men jag har det.” svarade hon sanningsenligt och såg på mannen som talade snart igen. Så, det var en stad som passade alla? Det lät ju hoppfullt, men hon såg ändå inte fram emot att gå dit, men vad gjorde man inte för att rädda världen från onda människor eller andra folkslag? Hon var tyst medan Jezeral talade, lyssnade och drog bort det långa håret från ansiktet. Vid frågan så sneglade hon åt hans håll.
”Jag kan gissa.” svarade hon bara och såg framåt igen.
”Är det långt dit?” hon hade som sagt aldrig varit där, inte vad hon kom ihåg i alla fall. Hon spenderade ju all sin tid i skogarna, det var där hon hörde hemma och inte i några städer.
”Känner du av någon där?” frågade hon sedan och vred den mjölkvita blicken mot Jezeral igen.

Tystnaden som spred sig mellan dem var inte direkt jobbig, det jobbiga var situationen hon befann sig i. Hur skulle hon ta sig ur detta? På något sätt måste hon fly, så var det bara. Att ta risken att dö bara för att hon använt sin magi några gånger som yngre, det var inte rättvist. Det var inget hon var beredd på att göra.
Då Jezeral talade så sneglade hon mot mannen med sina isblå ögon, drog ännu en gång det vita, långa håret bakom det spetsiga örat då vinden slitit tag i det innan. Hans fråga var skrattretande, hur kom han på den frågan? Han visste ju redan vad hon var. Nog för att hon var en alv med mer normala magiska förmågor, men nekromancin var så stark i henne att det skrämde slag på henne många gånger. Det var överväldigande. Men skulle hon yttra det? Nej, det kunde han glömma. Så hon fick helt enkelt ljuga, eller försöka åtminstone.
“Bra fråga..” mumlade hon först medan hon försökte tänka efter, men det var lättare sagt än gjort. “Min styrka är inte så magisk egentligen, min styrka är att jag kan överleva i skogen. Själv.” så, det fick duga. Ett svagt, snett leende lade sig över hennes läppar då hon vände blicken helt mot Jezeral, men hon såg snart framför sig igen.
“Och din?”

Känna av andra magikers intentioner? Då borde han ju känna av att hon inte var ett hot, eller hur? Fast hon valde att inte kommentera det vidare, istället gick hon där och funderade på allt som precis hänt och hur hon skulle komma ur situationen. Men hur mycket hon än tänkte så kom hon inte fram till något vettigt svar.
Då Jezerals röst plötsligt hördes igen så stannade hon upp och såg sig omkring. Läger? Hon registrerade snart att det fanns pinnar hon kunde använda till ved, att det fanns bra träd i närheten och sedan såg hon upp mot himlen. Hon studerade den en bra stund, såg belåten ut innan hon vände sin ljusa blick mot mannen en bit bort.
“Jag brukar bara elda en stund, för att tillaga maten jag har och sedan sover jag oftast uppe på en hög gren. Det kommer inte bli något regn inatt vad jag kan se eller läsa av så jag lär klättra upp där-” sade hon och pekade mot ett grovt träd med perfekta grenar högre upp, med täta lövkronor som gjorde det nästan omöjligt att se igenom. “-och sova. Ser ingen vits med att sova på marken om jag inte måste, förstås” hon sänkte handen medan hon talade och drog bort lite hår från ansiktet som blåst dit av den ljumna vinden.

Yralissa gav mannen en tom blick med sina mjölkvita ögon. Vad var det för fel med att sova uppe där det var säkrare än nere på marken där alla kunde se en? Men hon skulle nog inte förstå sig på honom någonsin, så varför försöka? Då han sedan talade igen genom att kalla henne ‘nekromant’ så korsade hon armarna över bröstet och gav honom en ogillande blick.
“Jag heter Yralissa, ni får gärna använda det också” hon var mer än någon nekromant, hon var en person och en alv, fastän hon fått gömma sig från de sina och alla andra i många år på grund av hur hon var.
“Lite, men försöker undvika det” minsta lilla kunde trigga henne till nekomantin kändes det som, så hon ville undvika magin så länge det gick. Det hon visste hon kunde var såklart väcka döda och få dem under sin kontroll, men även flytta saker med hjälp av ren vilja och tanke, men utöver det hade hon inte tänkt utforska, vem visste vad det kunde leda till? Hon var fylld med rädsla för sig själv, varför trodde Jezeral att hon höll sig för sig själv ute i skogen?

Vid sista frågan så gav hon honom en lång blick. Vad trodde han? Att folk skulle välkomna henne med öppna armar?
“Bli välkomnad med facklor och högafflar? Nej tack, det var lättare att bara försvinna. Förbli anonym ett tag, sköta mig själv och slippa alla andra” behövde hon sällskap så pratade hon med någon förbipasserande några ögonblick eller försökte sig på att hälsa på något vilt djur. Det gick inte alltid så bra däremot.
Yralissa slog sig ner vid elden hon också, men på motsatta sidan av Jezeral så elden var emellan dem. Hon slöt ögonen ett tag, försökte fokusera på något annat än alla benknotor av djur som låg under jorden, som lockade hennes undermedvetna för att få dem att bli hennes kompanjoner.  Fast gjorde hon det så var det ett steg till att bli någon hon inte ville vara. Så hon kämpade verkligen med sig själv. Kanske var det därför hon föredrog att vara i träden? Det som gömde sig i jorden var inte lite lockande då. Ena handen sökte sig omedvetet ner mot marken, fingrarna lekte med jorden samtidigt som hon öppnade ögonen och lät den ljusa blicken stirra in i elden. Hon hade inte så mycket att säga till sin fångvaktare för tillfället, han var så otrevlig och full med fördomar, så egentligen ville hon bara ignorera honom. Fast hon var ganska väl uppfostrad så hon svarade på tilltal i alla fall.

Yralissa lyssnade bara med ett halvt öra på det Jezeral sade, det var ju egentligen ingen idé att resonera med honom. Han var för fast i sin egen bubbla för att ens försöka förstå sig på någon annan. Hon suckade bara uppgivet där hon satt, mer fokuserad på sig själv än mannen, men hon hörde ändå hans ord och såg upp. Men hon hann inte göra så mycket mer än så innan ljusskenet bländade henne och trots det lyckades hon resa sig upp, dra svärdet och ögonen vande sig snart vid ljuset. En kort man blev synlig och hon studerade honom snabbt, men var ändå på sin vakt. Svärdet höll hon med ena handen och den andra var redo för vad som helst. Fast synen som mötte henne när ljuset väl lagt sig fick henne att komma av sig totalt. En halvling med stekpanna över Jezeral och vid mannens ord så kunde hon inte låta bli att le stort, även ett skratt undslapp henne. Svärdet stoppades undan samtidigt som hon nickade.
“Jo, jag är oskadd” svarade hon innan blicken föll på Jezeral igen. Hon kände av om han var död eller levande, vilket var det senare. Tur för honom. Blicken föll snart på halvlingen igen.
“Ni gjorde precis min dag mycket bättre” leendet blev bredare. Jezeral nedslagen med en stekpanna, detta var underbart! Hon kastade en blick mot mannen, fångvaktare, innan hon såg på den kortare mannen och neg mot honom.
“Yralissa”