Yralissa fnittrade där hon stod, men försökte hålla sig för skratt.
“Nej, långt ifrån” svarade hon på frågan om de var kompisar. Det lockade verkligen att bara lämna Jezeral där och fortsätta med livet, men mannen skulle knappast låta henne vara ifred utan skulle nog försöka jaga rätt på henne med eller utan vänner som följde med.
Hon höll sig lätt för kinden när hon kände dasken, såg på den kortare ett ögonblick innan hon skrattade igen. Hon hade hört historier om halvlingars klumpighet, men detta slog alla rekord. De mjölkvita ögonen såg på Faegrim och Jezeral och leendet bleknade bort. Hon hade trots allt lovat att följa med honom, fastän han var otroligt tråkig och smått elak att vara runt. Kanske kunde hon övertala Faegrim att följa med? Hon sken upp när hon såg på halvlingen.
“Jag kan tyvärr inte lämna honom, jag har lovat att följa med… Men Ni kanske vill följa med oss?” hon såg hoppfullt på den kortare mannen, gick bort och plockade upp stekpannan, snurrade den mellan fingrarna några gånger innan hon räckte den över till Faegrim.
“Vi får skydda varandra mot honom, hmm? Han är väldigt tråkig och lever i en slags bubbla, ni verkar vara mycket roligare” hon satte sig på knä så hon kom i jämnhöjd med Faegrim och tippade huvudet lite åt sidan, höll händerna knäppta framför sig mot halvlingen.
“Snälla, Faegrim”

En sorgsen blick fick hon allt när han sade att han sparat sin ljusbomb för rätt tillfälle, detta var ett slöseri egentligen. Stackaren, hon fick helt enkelt återgälda honom på något sätt. Vid hans fråga så suckade hon lågt, sänkte blicken och händerna. Hon ville inte berätta vad hon var, men om Faegrim skulle vilja följa med så borde han veta exakt varför Jezeral hittat henne och varför hon nu lovat att följa med.
Hon drog fingrarna genom håret, placerade det bakom det långa örat och hon suckade igen.
“Jag är en nekromant, Jezeral ska ta mig till väntande rättegång mot mig, angående något jag råkat göra som liten” sade hon och såg snart upp mot Faegrim igen, men vågade sig på ett leende.
“Jag använder dock aldrig nekromantin, jag avskyr den delen av mig själv och försöker hålla mig gömd och ensam. Men Jezeral hittade mig” hon nickade åt mannens håll och började tvinna det långa, vita håret mellan fingrarna.
“Jag försökte väcka mina husdjur till livet som liten när de gått bort, det är därför jag ska dit.. och för att jag aldrig gick någon utbildning. Jag blev rädd och gömde mig istället” såhär mycket hade hon aldrig talat om för någon.

Yralissa gav Faegrim ett stort leende då han gick med på att följa med och då han frågade angående Jezeral så viftade hon lite med handen åt hans håll.
“Nå, han får finna sig i det” svarade hon enkelt och sträckte fram handen, rörde lite lätt vid halvlingens handrygg.
“Tack” hon reste sig sedan upp, tog upp en liten vattenpung från sitt bälte och ploppade upp korken medan hon gick fram mot Jezeral. Egentligen ville hon inte väcka honom, men han kunde inte ligga där avsvimmad hur länge som helst, eller hur? Något livstecken måste hon få förutom att hon kunde känna att han levde. Hon tog därför svärdet ifrån hans händer, hällde vattnet i ansiktet på honom och backade snabbt några steg. Väcka personer kunde resultera i olika saker och hon tänkte inte riskera att få svärdseggen i benen eller liknande, det var bara därför hon tagit det.
“Dags att vakna, Jezeral” hon log faktiskt mot honom där hon stod en bit bort med svärdet i ett löst grepp i handen, redo att ge tillbaka det.

Yralissa log svagt där hon stod när Faegrim berättade vem han var och varför han skulle följa med dem. Jezeral var så sur av sig, hon behövde verkligen någon rolig som Faegrim att umgås med. Den mörkhårige alven verkade dock inte tycka detta var alltför roligt men det struntade hon i, för ärligt talat ville hon inte mer än att bara ge sig av och lämna Jezeral där, ensam. Men hon hade lovat och hon svek aldrig ett löfte, oavsett om det ledde henne till säker vistelse i fängelsehåla resten av livet eller värsta fall döden.
“Så, du gör inte illa Faegrim så blir vi alla glada, hmm?” hon såg mellan dem båda och var på väg att gå, men kom på sig själv med att hålla i mannens svärd, så hon lade det på marken en bit ifrån honom, han fick ta det när han var i tillräckligt bra skick för det.
“Någon hungrig?” Yralissas humör hade blivit så otroligt mycket bättre sedan den lilla människan dök upp och hon gick enkelt bort till elden för att se vad som kunde finnas i närheten som kunde vara ätbart, dock höll hon ett diskret vakande öga på Jezeral.