Hon behövde inte dela ett band med Nenya för att se självömkan och skammen hos Nenya. På samma gång som hon kände ett visst mått av sympati för henne så kunde hon heller inte låta bli att känna frustration. Hon försökte tänka på det Ayperos sagt, att Nenya inte varit vid sina sinnes fulla bruk, att det var häxan som vridit hennes tankar och fått henne att agera som hon gjort, men det hjälpte inte. Istället vände hon bort blicken från Nenya och såg på Ayperos istället, fäste sin uppmärksamhet vid hans ord och lät det bli syftet hon behövde för att se förbi Nenyas svek.

”Jag sade det igår och jag säger det igen, jag tror fortfarande på vår sak, men jag tänker inte låtsas som om allting är som det var innan”, svarade hon kort, hennes röst hård och saklig men likväl uppriktig. Hon skulle inte låta Nenyas svek och självömkan stå i vägen för det hon jobbat mot i så många år nu.

”Min armé är stark, men det är en lång bit att vandra genom de dödas rike utan rätt motivation, de behöver någon som leder dem. Jag kan möta upp dem och själv leda dem, men då blir ni ensamma här…”, fortsatte hon medan hon rörde sig genom rummet för att hälla upp lite vin åt sig själv. Det smakade hemskt, men det var bättre än inget.

”Märehn är en fästning. Vi kommer behöva en betydande styrka för att hålla hela landremsan, och då lämnas Me’erisia utan skydd… Kanske skulle vi kunna hålla Novigrod en stund, men då måste vi också räkna med Barastar. Kan vi vara säkra på att barbarerna inte hugger oss i ryggen?” Frågade hon, kanske mer en fråga ut i etern än ställd till någon av dem. Hon var inte säker.

”Vore det inte bättre att vänta med Märehn? Jag vill inte riskera mitt eget rikes säkerhet för en sån ociviliserad skithåla”, tillade hon med en liten frustning och ett flyktigt leende.