- This topic has 32 replies, 3 voices, and was last updated 3 dagar, 23 h sedan by
.
-
Hon behövde inte dela ett band med Nenya för att se självömkan och skammen hos Nenya. På samma gång som hon kände ett visst mått av sympati för henne så kunde hon heller inte låta bli att känna frustration. Hon försökte tänka på det Ayperos sagt, att Nenya inte varit vid sina sinnes fulla bruk, att det var häxan som vridit hennes tankar och fått henne att agera som hon gjort, men det hjälpte inte. Istället vände hon bort blicken från Nenya och såg på Ayperos istället, fäste sin uppmärksamhet vid hans ord och lät det bli syftet hon behövde för att se förbi Nenyas svek.
”Jag sade det igår och jag säger det igen, jag tror fortfarande på vår sak, men jag tänker inte låtsas som om allting är som det var innan”, svarade hon kort, hennes röst hård och saklig men likväl uppriktig. Hon skulle inte låta Nenyas svek och självömkan stå i vägen för det hon jobbat mot i så många år nu.
”Min armé är stark, men det är en lång bit att vandra genom de dödas rike utan rätt motivation, de behöver någon som leder dem. Jag kan möta upp dem och själv leda dem, men då blir ni ensamma här…”, fortsatte hon medan hon rörde sig genom rummet för att hälla upp lite vin åt sig själv. Det smakade hemskt, men det var bättre än inget.
”Märehn är en fästning. Vi kommer behöva en betydande styrka för att hålla hela landremsan, och då lämnas Me’erisia utan skydd… Kanske skulle vi kunna hålla Novigrod en stund, men då måste vi också räkna med Barastar. Kan vi vara säkra på att barbarerna inte hugger oss i ryggen?” Frågade hon, kanske mer en fråga ut i etern än ställd till någon av dem. Hon var inte säker.
”Vore det inte bättre att vänta med Märehn? Jag vill inte riskera mitt eget rikes säkerhet för en sån ociviliserad skithåla”, tillade hon med en liten frustning och ett flyktigt leende.
-
Det var svårt att se på dem båda utan att känna sig som en inkräktare i något som hon en gång varit en del av. Deras blickar, deras ord – allt påminde henne om det hon förlorat. Inte bara deras förtroende utan något i sig själv.
Hon hörde Ayperos ord – hans fråga om de kunde enas och blicka framåt. Isra som svarade hårt men ärligt. Hon kände sig liten och obetydlig. För henne hade det inte känts som veckor borta från dem. Utan som århundraden i mörkret, ensam i ett fängelse av sin egen vilja vriden till något främmande. Men hur förklarade man det? Hur bad man om förlåtelse för något man inte ens varit helt sig själv i? Och ändå var det hennes händer, hennes ord som förrått dem. Det var ingen annans ansvar än hennes.
Hon lyfte långsamt blicken mot Ayperos, såg hur trött han var men ändå så målmedveten. Mot Isra, vars hårda ord och blick fortfarande brände värre än någon eld. Hon förstod det. Hon förtjänade inget annat. Nenya drog ett djupt, darrande andetag innan hon talade. Rösten var hes, men stadig nog att höras i rummet.
“Jag vet inte om jag har rätt att säga något om… framtiden.” började hon, innan hon svalde hårt, höll Isra kvar i blicken fast det sved.
“Jag vet att jag inte har förtjänat er tillit längre. Jag förstår om ni inte vill ge mig den. Men jag vill åtminstone försöka… göra något rätt.” fortsatte Nenya fast hennes röst skälvde till men hon tvingade sig att fortsätta, nu något bestämdare, som om hon höll fast vid den enda tråd hon hade kvar att greppa.
“Om ni vill. så tar jag till Karm. Jag vet vem som kan köpas, hotas eller lockas. Jag kan ta någon med mig som vakar på mig, om det känns tryggare för er. Så kan ni tillsammans ta Mähren. Eller…”
Hon såg ner på sina händer igen, som fortfarande darrade och kanske fanns det mer än självömkan där, en genuin oro för Isra att hon skulle vara själv.
“… så kan vi stanna här först. Ta Iserion tillsammans. Den här staden kan vara en nyckel. En symbol. Vi kan använda den för att splittra Karm, för att visa världen något nytt.”
Hon drog ett darrande andetag och höjde åter blicken mot dem båda.
“Jag ber er inte att lita på mig igen. Men låt mig åtminstone försöka bevisa att jag inte är en fiende längre.” avslutade Nenya med för att sedan rynka lite på ögonbrynen.
“Men Barastar… Har inte Vesíva, eller vad hon nu heter, en god chans att övertala dem? Det där handelsgillet.”
–
Dörren gnisslade plötsligt till när den slogs upp utan någon större varsamhet, och in klev Tipum i sin alvskepnad med en likgiltig min. Han såg ut att ha lyssnat åtminstone på slutet av samtalet och kastade en blick mot Nenya som om han vägde hennes ord, men fäste snart blicken på Isra istället, med en glimt av roat förakt men också någon märklig, kantig respekt.
“Aha – ni planerar redan nästa krigståg utan mig? Så hjärtskärande” sa han, ett roat leende i mungipan. Som om gårdagens dramatik och förödelse inte fanns. Dörren slog han igen bakom sig och började skaka av sig regn och rök från sin mantel.
“Jag har gjort mitt bland de smutsiga alverna där ute. De är redo att lyssna på någon – på er. Jag kanske råkade viska några utvalda ord i deras öron om hur staden är redo att brinna för att resa sig på nytt. Och om hur de behöver en ledare som inte spottar på dem från palatsen.” fortsatte han och hällde upp lite mer vin i Isras bägare för att sedan fortsätta.
“Jag tänkte du ville veta. Det är ingen spontan revolution, men fröet är sått. Med rätt bränsle kan du få dem att sätta eld på hela rådet. Bildligt talat, förstås. Eller bokstavligt. Jag är inte kräsen.”
Blicken svepte sedan över Ayperos och Nenya, men han brydde sig inte så mycket om dem. Snarare fann han de smaklösa.
“Så… kanske är det smart att börja här, i Iserion. Förvandla denna ruttna köttklump till en utpost, en fanbärare för er sak. Sen kan ni marschera mot Märehn med en större armé. För att inte tala om vad lite kaos här kan göra för Karm… ingen gillar att stå på fel sida om en revolution.” fortsatte han och slog ut med händerna något dramatiskt.
-
Ayperos satt tyst, som en uthuggen staty i dunklet, medan Tipum kom in och annonserade vad han gjort i Iserion. Han lyssnade på Isra, på Nenya, på demonens släpande ord som om varje stavelse vägdes i hans inre. Hans blick var svart som beck men glimmade ibland till. När Tipum slutligen tystnade föll en tung tystnad över rummet. Ayperos drog in luften långsamt genom näsan, som för att smaka på röken och blodlukten i huset innan han talade.
“Bra. Låt oss planera nu, som ledare, inte som sårade älskande som slickar sina sår och läker sina brustna hjärtan.”
Han lät handen glida från Nenyas axel och vilade den mot sitt knä, ryggen rak men tröttheten fortfarande tydlig i de spända senorna över halsen. Rösten var låg men tydlig, en ton man inte kunde avbryta.
“Jag hör dig, Isra. Och du har rätt – att hålla Märehn blir en utgift i blod vi inte behöver nu, och lämnar Me’erisia för öppet. Om vi tar Iserion och Karm kommer Märehn falla av sig självt, svulten på resurser och utan förbindelser. Vi kan isolera dem, vänta ut dem. Så vi låter den hålan ruttna ifred tills vidare, medan de löser sina interna problem… Kanske vi kan elda på dem istället, så de inte har tid med oss?”
Han sneglade kort mot Tipum, inte för att ge honom någon ära men som ett bekräftande av det arbete som lagts ned.
“Alverna här är redo för oss. De är ilskna. Förbittrade. Hungriga på något annat än smuts och förakt. Du har redan sått fröet, demon. Jag och Nenya kan se till att det slår rot. Om vi ger dem en ledare att följa, ett syfte som bränner starkare än deras rädsla. Ett löfte om en rättvis drottning.”
Han lät blicken glida över till Isra igen, och något veknade i ögonen, utan att mildras.
“Du kommer vara den drottningen, en frälsare. Din armé behövs för att krossa motståndet när kaoset väl brutit ut här. Men de kommer behöva en ledare. Någon de kan se i ögonen och veta att segern är värd att dö för. Någon som du.”
Han höjde handen som för att hejda hennes invändning redan innan den kom.
“Jag vill inte separera oss, men din armé behöver sin ledare. Jag vill att du leder din här genom Tharmad. Jag känner den platsen, sedan länge. Där vilar en blodskult i det gamla riket – de dyrkar mig än som en gud. De kan leda dig genom de odödas rike om jag befaller det, och visar mig för dem. Din demon kan följa dig, om du vill. En livvakt som kan hålla dig säker.”Han såg bort mot Nenya, stilla.
“Under tiden kan jag och Nenya stanna här. Vända dessa alver till vår sak. Få dem att bränna sitt gamla styre till aska ochinvänta drottningen de alltid drömt om. Sedan då det är klat ger vi dem Iserion, men som våra vasaller. När det är gjort, vänder vi oss mot Karm. Du vet att deras vänstra flank fortfarande är öppen efter det vi gjorde i Loradon. Ett sår vi kan riva upp igen.”Han tystnade en stund, drog tummen över sin läpp i tankfullhet, sedan återtog han ordet – denna gång mjukare, men inget mindre allvarligt.
“Sedan, då vi är klara här, då vill jag att vi använder all din kunskap om Karm, Nenya.” Han lutade sig långsamt tillbaka, och rösten blev åter kall, nästan hård, som om han slog fast en dom.
“Det här är vägen jag ser. Men det finns ingen annan väg än den vi väljer tillsammans.”
Hans blick vilade tung på Isra först, sedan Nenya.
“Så vad tror ni? Och om ni håller med mig, tror ni att era kontaktvägar genom handelsgillet kan hålla Barastar borta från vår flank? Tror du de är villig att lyssna, eller köpa sig fri från att lägga sig i denna kamp?”
Sedan tystnade han igen, stilla som skuggan själv, men allt i honom spänt och närvarande.
-
Nenya missförstod henne. Hon hade aldrig varit deras fiende, hon hade aldrig svikit dem så, trots vad hon tänkt eller sagt under tiden hon var med den där häxan… Nej, sveket var i hur hon valt en annan, en främling, framför dem, framför det dem hade byggt tillsammans. Framför deras familj. Hon hade brutit bandet med Isra och frivilligt klivit in i den där häxans kalla omfamning. Som om Isra inte hade betytt något alls. Det sveket var värre.
Men hon sköt undan de tankarna och viftade också undan Nenyas ord med ena handen, som om hon inte lade någon vikt vid orden om att bevisa sig själv, som om de inte spelade någon roll. Istället tänkte hon bara på vad Nenya sagt om Vesvía, om Tipums ankomst och förkunnande och slutligen Ayperos ord om deras väg framåt och om hennes roll… Hon kunde inte låta bli att le lite vasst.
”En frälsare säger du? Nåväl. Det är en bra plan. Jag ska sända bud både till mitt råd i Me’erisia och till Vesvía… Jag vet inte vilket inflytande handelsgillet har över Barastar, men det är värt ett försök, Vesvía har visat sig lojal hitintills och om någon kan övertala barbarerna att hålla sig utanför så är det hon. Jag reser så fort jag kan och möter upp min här vid Korodosflodens mynning”, sade hon efter en liten stunds beaktande.
”Tipum, du följer med mig, jag kan inte resa själv, särskilt inte i mitt tillstånd. Om min käre make kan övertala sin lilla kult att leda oss genom Tharmad så borde resan dit och tillbaka inte bjuda särskilt mycket motstånd, men det är dumt att riskera något”, tillade hon med ett litet leende åt Ayperos håll. Hon såg inte åt Nenya. Kanske var det småsint.
-
Det kändes som att luften blev tyngre när Isra talade om sina planer. Att hon skulle resa, men kanske främst att hon inte ens såg åt Nenya. Det var kanske förväntat – men det gjorde trots det ont. Även om det var ett bevis på hur djupt Nenya sårat henne. Hon visste att de skulle skiljas åt snart. Kanske längre än de velat. Kanske för alltid, beroende på hur kriget föll ut. Hon fick inte lämna det som brann i henne osagt. Även om Isra inte ville höra på och vifta bort det som om hon var en obetydlig tjänare. Nenya sänkte blicken först, samlade sig och drog ett par djupa andetag. När hon väl lyfte den igen var ögonen glansiga men rösten stadig och beslutsam.
“Isra…” började hon, rösten inte så stadig som hon hade hoppats på. Fortfarande tvekade om det ens var en god idé, men hon tvingade sig att fortsätta och höll Isra i blicken även om den andra kvinnan verkade vilja ignorera henne.
“Jag vet att jag har brutit det lilla vi började bygga. Att det vi hade, hur sprött det än var… nu är borta. Jag förstår det.” fortsatte hon och slöt händerna hårt i knät, vitnade över knogarna över sin egna dumhet.
“Jag vet att det inte betyder mycket just nu – men jag försökte skydda dig, på mitt eget dåraktiga sätt. Jag var arg. Och ledsen. Och rädd för att förlora allt. Men allt jag gjorde var att göra det värre. Förstås kan du inte kan lita på mig nu. Jag ber dig inte göra det. Men kanske… kanske med tid kan vi våga försöka igen. Om du vill. Om vi får den tiden.” avslutade hon till sist och drog ett skälvande andetag och hennes blick vandrade ner på golvet.
“Var försiktig där ute. Snälla.” sa hon, nästan så tyst så att det inte hördes och såg bort, som om hon inte vågade säga mer. Till Ayperos sa hon inget, vad behövde hon egentligen säga? Han visste redan allt. Oavsett om hon ville det eller ej. Hon skulle göra allt som han bad om. Han såg henne fortfarande som användbar, åtminstone för en liten stund. Kanske var det allt hon hade kvar att erbjuda, sin kunskap. För ett ögonblick undrade hon om hon ens hörde hemma här längre. Men hon var här. Hon var inte död. Hon hade fått en chans – även om det inte var nåd, så var det en uppgift. Det fick räcka.
–
Tipum stod lutad mot väggen, iakttog dem alla med ett höjt ögonbryn. Han såg hur Nenya pratade – hennes darrande, hennes patetiska, nästan barnsliga vilja att bli förlåten. Han fnös ljudlöst åt det hela. Men han höll tyst, lät henne tala. Ännu en uppgörelse, ännu ett avslöjande av svaghet som han kunde lagra bort som ammunition om han någonsin behövde det. När tystnaden föll efter henne log han lite, ett snett, nästan elakt men samtidigt nöjt leende. Han slog armarna i kors och skakade på huvudet.
“Rörande. Verkligen. Jag ska försöka hålla en tår tillbaka.” sa Tipum, obrydd över ilskan som säkert bubblade i Ayperos och Nenya där och rättade till den slitna manteln på sina axlar och mötte Isras blick – den enda i rummet han brydde sig om att tala till med någon form av respekt.
“Självklart, jag ska hålla dig säker. När ska vi bryta upp? För ju förr vi är av med varandra, desto bättre för alla, tycker jag.” sa han lite retsamt vidare. Kanske en som tyckte det var lite för roligt att testa någons tålamod som han inte brydde sig om. Och det var väl förstås få saker han brydde sig om utöver sig själv.
-
Ayperos satt kvar i sin tunga tystnad och lät ordväxlingen rinna av honom som regn över sten. Hans blick låg tung över Isra där hon stod och planerade sin resa, hård, vacker och stolt som alltid. Han såg hennes beslutsamhet och kände hur något kallt men tillfredsställt drog genom honom. Hon skulle spela denna roll perfekt.
När Tipums hånfulla ord ebbade ut rörde sig Ayperos till sist, långsamt som en staty som fått liv. Han blick vandrade över Nenya, och sedan nickade han.
“Bra. Då är vi överens. Jag är nöjd med din beslutsamhet, Isra. Du är drottningen de här alverna väntat på, även om de inte vet det än. När du kommer tillbaka med din här kommer du vara svaret på deras böner. Ge dem frihet, och de kommer ge oss sin trohet. För alltid.” Han kunde se att Isra inte tog emot Nenyas ord. Och det var kanske bäst så för tillfället. Försoning fick växa i karg jord eller inte alls. Men han hade noterat hur Nenya ändå försökt, nästan bönfallande, men utan krav.
Han lät orden falla hårt men ärligt, som slägga på smidesstäd.
“Jag kommer förbereda kultens ledare på din ankomst. Jag ska kalla på dem så att de väntar på dig, vördnadsfulla och redo att leda er genom Tharmad. Min röst når längre än ögon och öron ser. Som den alltid gjort.” De visste nog båda två att han hade medel att kommunicera på distans, precis så som han tränat dem att göra innan allt detta med häxan påbörjats. Blicken gled till Tipum, och i hans ögon glimmade något kallt och varnande. På Tipum litade han inte, det hade han aldrig gjort. Men han visste att demonen var lojal till Isra på sitt egna vidriga sätt. Han visste att demonen inte skulle låta Isra komma till skada, om han kunde undvika det. Han hade också hört hur Tipum hånat dem alla, men samtidigt lovat hålla Isra säker. Ett löfte insvept i giftig ironi var likväl ett löfte. Det skulle få duga nu utan bättre alternativ.
Han lät sedan blicken falla på Nenya, studerade henne i tystnad då hon talade med Isra. Hon skulle bli kvar där med honom, leda alverna rätt för att förbereda dem för Isras ankomst. Om någon kunde navigera Iserions politik och hur man klädde lögner i silke var det hon, bara hon kunde kontrollera sitt temperament. Till Nenya skickade han en kort tanke, inte ord men en känsla, tung som jord men varm i sitt inre sken. En bekräftelse på att bandet dem emellan ännu fanns kvar, att hon inte bara var ett redskap bland andra. Visst, hon skulle behöva bevisa sitt värde på nytt, bevisa sin trohet med gärningar och inte löften, men han hade inte kastat sig in i lågorna för henne om allt de delat varit obetydligt. Han såg på Isra – såg hur hon avfärdat Nenya men ändå stått kvar, orubblig, fast i sitt beslut. Stark nog att leda, stark nog att döda om det krävdes. Det var den Isra han behövde.
Han lät handen vila på sitt knä, höll blicken kvar på Nenya en stund innan han såg på dem båda och tog till orda.
“Hur snart är du redo att resa?” Rösten var hård men bar också en strimma av oro som bara de som kände honom väl kunde höra. Han visste att hon skulle känna det i sig – inte bara orden utan också tanken bakom dem, den dolda rädslan för att skicka henne, speciellt med tanke på barnet, men också nödvändigheten i deras mål.
Han höll hennes blick, stilla men fylld av bister beslutsamhet. Planen var huggen i sten i hans sinne. Men genom bandet dem emellan skulle hon känna att han väntade på hennes val. Att trots nödvändigheten i deras mål skulle det vara hennes beslut när detta skulle ske.
-
Till viss del kunde hon kanske förstå Nenyas envisa försök att be om ursäkt, att försöka förklara sig, men det irriterade henne likväl. Hon hade gjort som Ayperos bad dem om, hon ignorerade det som hänt, sköt det undan sig för att fokusera på den stora bilden, den framtid som de försökte bygga, men Nenya fortsatte riva upp såret. Ilskan som blixtrade till i hennes ögon när Nenya försökte förklara var tydlig, men hon sade inget utan höll det för sig själv, tankar för när hon var ensam.
”Du behöver inte oroa dig, jag har ingen fallenhet för impulsivitet”, svarade hon bara kort, kanske lite hårdare än nödvändigt, men det var ju sant. Hon hade lärt sig av sina misstag.
”Jag sänder bud med detsamma och ger mig av så snart jag lyckats ordna fram en häst, proviant och lite nya kläder. Nog för att jag ska resa in i de dödas rike, men jag skulle föredra att göra det utan att lukta lik och rök”, fortsatte hon när Ayperos frågade henne om när hon kunde ge sig av. Trots allt var det kanske som Tipum sade… Bättre att de skildes åt förr snarare än senare. Ändå grämde det henne att behöva resa utan Ayperos, han var trots allt hennes främsta skydd och efter all tid de spenderat tillsammans så hade hon faktiskt börjat känna sig tillfreds, som om hon funnit en plats där hon hörde hemma, där hon var önskvärd, ja kanske till och med älskad, på ett vis. Men det var förstås så hon känt med Nenya också, och se hur det gått…
”När jag tänker efter tror jag också att jag vill ta ett bad först. Ni borde göra detsamma, båda två”, tillade hon med ett litet leende åt Ayperos håll innan hon såg mot Tipum.
”Kan dina kontakter ordna med det, Tipum?”
-
Isra svarade, kallt och korrekt. Inget hat, inte ens ilska längre, bara avstånd. Nenya kände hur orden skar genom henne, hur något i bröstet drogs åt som en äcklig korsett som alltid varit enligt karmanskt mode.
Det var inte oväntat. Det borde inte ha gjort ont längre. Och ändå… gjorde det det. Men det var kanske så det skulle vara nu. Det var lättare att bära hennes kyla än att hoppas på värme. Nenya tvingade sig att se på Isra när hon talade och bar de hårda orden som om de var en skuld hon förtjänade. Hon sade inget mer. Vad fanns kvar att säga som inte bara gjorde allt sämre?
Men när Isra nämnde badet, när hon log åt Ayperos, fanns det en sekund där något skar till i Nenya som var något mer än skam. Något svart, avundsjukt, men det drunknade snart i allt det andra – i tröttheten, i insikten om vad hon själv förlorat. Det här var Isra och Ayperos nu, och hon… hon skulle vara det som behövdes för att de skulle nå sitt mål. Inte mer. Inte mindre.
Så hon förblev tyst, sänkte blicken igen, och lät sina ord tystna för denna dag.
–
Tipum nickade långsamt, roat, och rätade lite på sig där han stod, fortfarande nonchalant men med en glimt av äkta nöje i ögonen.
“Ett bad? Naturligtvis. Jag har alltid haft en förkärlek för att skölja av rök, blod och svikna förhoppningar innan en lång resa.” sa han innan han vred sig om och började gå mot dörren, men stannade och slängde en blick över axeln mot Isra.
“Jag har ett badhus i åtanke. Gamla kvarter, lite… nedgånget, men privat nog att du inte behöver döda för att få vara ifred.” fortsatte Tipum och blicken svepte snabbt över Ayperos och Nenya – i förbigående, som man bedömer möbler i ett rum man just ska sälja.
“Jag kan ordna proviant och kläder också. Något bättre än brända trasor, tänker jag. Till och med en häst.”
Han log – tänderna vita och vackra, och närapå äckligt charmigt.
“Ge mig en timme. Eller två, om du vill ha ett doftljus till badet.”
Sedan gick han mot dörren igen, men lät blicken dröja på Isra en sista gång – där fanns något där, något som var genuint, även om det var inlindat i spydighet. Och så var han borta – manteln fladdrade till, dörren slog igen, och hans närvaro lämnade efter sig ett vakuum som var lika delar lättnad och obehag.
-
Ayperos hade, som den han var, en förmåga att glömma det kroppsliga. Värdsliga ting som hunger, törst och tvagning föll ofta undan i skuggan av syner, maktspel och minnen av eld. Hans väsen drevs av sådant som låg bortom köttets bekymmer, och det hände att han i sin iver att nå nästa steg, nästa fäste i planen, förbise vad själva separationen kunde röra upp i det mänskliga själslivet. Kroppen var ett redskap, men inte alltid närvarande. Därför hade han först inte reagerat när Isra nämnt badet. Men nu, när tempelröken ännu låg i håret, när kläderna kändes som aska mot huden, förstod han.
Ett bad. En rening. Inte bara av smuts, utan av det som varit. Så att nästa steg kunde tas utan den tyngd som förflutna minnen bar.
Han såg på Isra där hon stod, rak i ryggen och fast i blicken. Allt i henne talade om avstånd, om beslutsamhet. Det fanns något trotsigt i hennes hållning, en tyst försäkran om att inget längre skulle bryta henne. Inte svek, inte sorg. Hon var färdig med det som legat. Och Ayperos förstod. Han såg på Tipum då, kort, som man ser på ett svärd man använt för ofta – vasst, pålitligt i sin funktion, men han var en demon och kunde inte litas på helt.
“Ja… det vore klokt. Vi behöver alla skölja av oss.” Orden lämnade honom stilla, som en eftertanke som redan låg färdig i rummet.
Han tystnade, lät blicken glida över de kvarvarande. Nenya, som ännu bar det osagda som en slöja kring sitt väsen. Tipums släpande hån, som alltid bar en egg. Isras ord, som blivit till hugg snarare än famntag. Inom honom rörde sig något, förhärdades, men det vände sig inte inåt. Det riktades, smiddes till rmålmedvetenhet.
När Isra talade om häst, kläder och bad, log han svagt – ett ryck i mungipan, knappt synligt. Men han hörde viljan i hennes röst, såg målmedvetenheten i hennes hållning. Hon ville vidare. Då kunde han inte annat än låta henne gå.
“Jag vet att du är stark nog. Men du bär vårt barn.” Det var ett faktum han ibland tvingades påminna sig om, när hennes styrka gjorde honom blind för hennes sårbarhet. Hans blick vilade på henne, djup och stilla. “Vill du vila först? Eller ska vi smida vidare medan järnet ännu är varmt?”
Han visste att hon skulle känna mer än orden. Känna tanken bakom – oron, väl dold, men verklig. Oro för henne. För barnet. För vad som kunde ske när hon lämnade hans skydd.
När de reste sig, redo att gå vidare, visste Ayperos att det redan börjat. Första steget var taget. Gnistan var tänd. Och världen, som ännu låg i askgrå dvala, väntade bara på rätt andedräkt för att slå ut i lågor.
Tiden förflöt utan att göra väsen av sig. När Isra och Nenya väl var redo, och Ayperos tyst hade gett sitt samtycke, fördes de genom Iserions smala, rökdoftande gränder av Tipum, vars steg var tystare än vinden mellan husväggarna. Han sade föga, men det låg ett drag av förnöjt hemlighetsmakeri kring honom, som om han njöt av varje förlorad vägskylt och av varje sned dörrpost de passerade.
Badhuset han fört dem till låg i stadens äldre kvarter, där stenarna i gränden bar spår av en tid då Iserion ännu hade rest sig i stolthet. Fasaden var sliten och dörren vresigt grå, men när de trädde in slog värme och fukt emot dem, som ett andetag från något uråldrigt och stilla.
Doften av lavendel låg kvar i luften likt en viskning från en annan tid. En förgången prakts återsken: valvburen arkitektur med pelare i röd sten, uthuggna i sådana former som endast folk med både tid och smak kunnat åstadkomma. Väggarna bar spår av fresker, nu krackelerade och blekta av tid och fukt. Här och där kunde man ana silhuetter av badande gestalter, målade med förlorad lekfullhet.
Mosaikgolvet, sprucket men ännu skimrande, lyste svagt i skenet från de oljelampor Tipum tände. Mitt i rummet vilade en stor bassäng där ånga steg likt drömmens sken. Värmen kom underifrån, från en källa som enligt Tipum runnit i århundraden, från djupet långt under Iserions bergsgrund.
Ayperos steg in först, tyst som skuggan under en månskensnatt. Han rörde sig genom rummet som om han vandrat här förr i en annan skepnad, en annan värld. Blicken vilade på mosaikens slingrande mönster, sedan på vattenytans stilla dallring. Han sade inget. Det låg en stillhet här, ett avbrott i tiden, som om badhuset självt utgjorde en parentes i världen utanför.
Kanske hade detta en gång tillhört en furste, ett slott nu begravt under århundradens damm. Men vattnet var kvar, ångan, stillheten, och nu de tre som sökte något annat än renhet här. En paus. En sköljning. Av smuts och aska, men också av skuld, vrede och det som ännu dolde sig i deras blickar.
Ayperos slöt ögonen ett ögonblick, lät doften och värmen svepa över honom, som om det vore minnet av något förlorat. Långsamt började han dra av sig de smutsiga trasorna, tills han blek, sotig, blodig och naken vandrade ned i vattnet i sin långa och slanka gestalt som tycktes reflektera och suga åt sig skenet från lyktorna.
-
Ayperos tankar var kanske närmre sanningen än hon själv var medveten om, att hon sökte avstånd, en paus. Det kändes olustigt att lämna Ayperos, att resa iväg själv i det tillstånd hon var i nu, men så var också hela situationen här, med Nenya, även den olustig. Resan skulle ge distans och en möjlighet för henne att samla sina tankar och när hon sen återvände skulle hon kunna vara den ledare som hon behövde vara. Det var det bästa för dem alla. Nenya behövde försäkran och en uppmanande hand för att kunna återgå till sig själv, till den hon behövde vara, och det var något Isra inte skulle kunna ge henne, inte just nu.
Badhuset som Tipum tog dem till såg inte mycket ut för världen på utsidan, kanske var det till och med helt bortglömt av Iserions invånare, men insidan skvallrade om en forna prakt som fick Isra att tänka på sitt eget hem, på de salar och hallar som tycktes så långt borta nu.
Hon slösade ingen tid på att stå och betrakta de gamla freskerna och mosaikerna utan började bara snöra och knäppa upp sin klänning till dess att hon kunde kliva ur den och sparka den åt sidan.
Hennes hår såg grått ut av askan och soten och det fanns fortfarande torkat blod på hennes händer och i hennes ansikte, men resten av hennes kropp verkade lika slät och felfri som annars. De gröna fjällen över hennes axlar och bröst glimmade i det svaga ljuset, en tyst påminnelse om hennes blandade blod, det som gjort henne och hennes bror till parior i palatset i Me’erisia. Nu bar hon det med stolthet när hon naken klev ned efter Ayperos i det varma, väldoftande vattnet. En nöjd suck lämnade hennes läppar när hon tillät sig själv att sjunka ned en aning i vattnet. Hon var fortfarande slank, trots att hennes mage börjat växa en aning, men att bära på ett barn var tungt och hennes fötter och hennes rygg var tacksamma för respiten.
”Jag är imponerad Tipum. Jag hade nästan förväntat mig en balja med kallvatten”, sade hon efter att ha suttit och åtnjutit tystnaden en stund.
-
Hon hade följt dem in utan att säga något. Bara stegen ekade svagt mot de nötta stenarna och varje doft som slog emot henne kändes märkligt avlägsen – lavendel, varm ånga, den mineraliska tonen av gammalt vatten. Det var som om hennes kropp kom ihåg hur det kändes att vara ren långt innan hennes sinne gjorde det. Hon såg hur Isra klev ur sin klänning med självklarheten hos någon som alltid haft rätt att ta plats, även om hon visste att det inte riktigt alltid hade varit så självklart. Fjällen glimmade i lyktljuset, gröna som smaragder i djupvatten. Det var vackert och hon fastnade något i gamla minnen. Nenya lät blicken stanna ett ögonblick för länge innan hon vred bort den.
Istället började hon knäppa upp sina egna plagg, långsammare, mer omständligt. Fingrarna kändes klumpiga, huden klistrig av sot, svett och torkat blod. Tygstyckena som föll från henne luktade tempelrök och bränd metall. Hon undvek att möta någons blick när hon lät dem glida ner i en hög vid fötterna och steg fram till bassängen. Ångan slöt sig kring henne som något levande, och när hon lät fötterna sjunka ner i det heta vattnet spred sig värmen genom henne på ett sätt som nästan var smärtsamt.
Hon gled ned till midjan och drog händerna genom håret för att få ut det värsta av soten för att slutligen låta kroppen sjunka djupare. Vattnet slöt sig om henne, tyst och tungt. Det var som att hela världen utanför stannade kvar vid bassängens kant.
För första gången på länge tillät hon sig att blunda. Inte för att hon kände sig trygg, det gjorde hon sällan, men för att det var det enda sättet att stänga ute blickarna, tankarna, minnena. Här kunde hon åtminstone låtsas, för en stund, att hon bara var en kvinna i varmt vatten och inte någon som balanserade på randen av förlåtelse och fördärv. Ett svagt andetag lämnade henne, mer som en viskning än en suck.
“…Vid Athal, så jag önskar att jag kunde tvätta bort mer än bara smutsen.” Orden var inte menade för någon särskild, men ekot i valven bar dem ändå ut över ytan, där de blandades med ångan och försvann.
–
Tipum hade hållit sig nära dörren, lutad mot en pelare som om han redan var uttråkad av hela scenen. Men egentligen såg han på dem alla som ett rovdjur som betraktar andra djur vid vattenhålet. Ayperos, som rörde sig som en skugga. Isra, som tog plats som om hon ägde hela rummet och Nenya… som försökte sjunka ihop till något osynligt, trots att ångan och ljuset avslöjade varje rörelse. Han hörde hennes viskning, knappt mer än ett andetag, och det ryckte i ena mungipan. Hon ville tvätta bort mer än smuts. Vilken klyscha och ändå, kände han igen den där tonen. Den som kom när någon visste att inget vatten i världen skulle räcka eller ens höra hennes tankar. Istället lät han blicken glida mot Isra när hon talade, ett långsamt, nöjt leende spridande sig över ansiktet.
“Imponerad? Du sårar mig, majestät. Jag skulle aldrig utsätta dig för något så barbariskt som en balja med kallvatten. Mina resurser må vara… skumma, men de är alltid av högsta kvalitet när det gäller dig.” sa han och rörde sig ifrån pelaren och gick fram till bassängens kant, långsamt, som om han övervägde att faktiskt kliva ner.
“Dessutom, om du ska marschera genom de dödas rike vill jag åtminstone kunna säga att jag skickade dig dit i gott skick och med doft av lavendel. Det är ju en fråga om stil.” fortsatte Tipum i samma skämtsamma stil med en blinkning för att sedan vända sig om, nästan i en piruett med manteln lite dramatiskt slängandes bakom honom. Han slog han sig ned på en låg stenbänk vid väggen, nonchalant och självsäker, men med blicken hela tiden vänd mot Isra.
-
Ayperos lät vattnet omsluta honom som en mjuk men obeveklig hand, kände hur värmen sög sig in i muskler och senor och löste upp knutar han inte vetat att han burit. Det var som om kroppen, detta jordiska skal han så ofta förbisåg, plötsligt mindes vad den saknat. Ångan steg kring honom, grumlade luften och svepte rummet i en drömsk ridå, men kunde inte dölja den spänning som dröjde kvar. Den låg mellan Nenya och Isra, i varje skiftning av deras blickar, och i vissheten om att när deras planer väl sattes i rullning skulle mer än murar och portar falla. Kanske hela världen, och de själva.
Han följde Isra med blicken när hon steg ned i vattnet utan tvekan, lika rak i hållningen som när hon bar rustning och krona. Hans ögon vilade på henne ett slag, uppskattande och utan förklädnad, innan de lika öppet gled över till Nenya. På henne hade häxans tid lämnat märken, inte bara i blicken och hållningen utan i kroppen – spår av slit, hunger och det inre motstånd som fräter långsamt. Hennes magiska arm skimrade klarare än han mindes, befriad ur klädtygets grepp och blottad för ångans sken. Han tog in dem båda, deras nakna former speglade i vattenytans darrning, och fann där ett enklare nöje än de faror och strider som nyligen omgärdat dem. Ett nöje att vila ögonen på, obekymrat, i denna korta respit.
Tipum ägnade han inte en blick. Demonen var som ett redskap, nödvändigt, men utan det värde som lockar blicken när man inte behöver vara på sin vakt.
Vid Nenyas ord lät Ayperos ett lågt, kort skratt – mer som ett roat fnys än ett skratt – studsa mot de valvburna väggarna.
“Det där…” sade han, “önskar vi alla. Särskilt vi som vandrat genom sekler och sett världen vittra. I slutänden finns bara nuet, och den man väljer att vara i det. Inte den skepnad gamla synder vill tvinga oss till. Det är svårt, ja. Men hade jag burit allt jag ådragit mig, skulle jag ligga fastkilad under bördan sedan länge.”Han sade det utan ånger, som man talar om vädret, men blicken som följde var skarp nog att skära genom både ånga och själ.
Ayperos lät blicken vila i ångan, som om han såg något bortom badhusets mosaik och spruckna fresker.
“I dag berövades Iserion sitt heliga tempel till Athal.” sade han lågt, mer till rummet än till någon särskild. “En plats som stått där i hundratals år, vördad, fruktad… och ändå försvann den lika lätt som en låga kvävs mellan fingrarna.”
Han lät handen glida genom vattnet, lyfte upp några droppar och såg dem rinna tillbaka ned.
“Kanske är det så med allting. Vi tror att vi konstruerar byggnader och städer som ska stå för all tid, men i slutänden är det bara fråga om när något eller någon finner nöjet i att rasera det. På samma sätt kommer vi rasera de som mostår oss, och skapa något nytt ur askan.”Blicken vände sig långsamt mot Isra, sedan Nenya, och en skugga av ett leende vek undan allvaret.
“Är inte det något värt att fira, i en stund som denna?”
Han lutade sig tillbaka i vattnet, lät ångan svepa över honom medan han betraktade de två. -
Nenyas ord fick henne att rynka lite på näsan, men hon hann inte säga något innan Ayperos gjorde det och hans ord lättade upp stämningen en aning, även om de speglade något mörkt, något som de flesta kanske inte skulle kalla för uppmuntrande.
Likaså fick Tipums ord henne att flina lite och hon nickade tacksamt åt honom. Även om Ayperos hade sina åsikter om den mindre demonen så kände Isra ändå ett band till honom. Det var han som hade funnit henne när hon varit som svagast, som lockat fram henne ur uppgivenheten och förtvivlan. Han hade stått vid hennes sida när hon tagit sina första, stapplande steg som Antrophelias drottning och för det skulle hon alltid vara tacksam. Utan honom hade hon aldrig kommit så långt, det visste hon.
”Självklart… Det är dessutom startskottet, inte sant? Ett tecken till och med. För Iserions förtryckta, vad symboliserar inte ett sådant fall? Var det gudarna som lät rasera templet, symbolen för människornas överhöghet och förtryck, eller var det någon annan? Var det frälsaren som det viskas om?” Sade hon med en liten road fnysning innan hon lutade huvudet bakåt mot bassängens kant och slöt ögonen. Det kändes löjligt att tala om sig själv på det sättet, men det vore ju dumt att inte utnyttja varje tillfälle som gavs att börja så ett frö hos Iserions alver.
You must be logged in to reply to this topic.