Den ömsinta hjälpen från Ayperos förvånade henne en aning, men hon försökte att inte visa det, utan fortsatte som innan, tankfullt begrundande de ord som lämnade demonens läppar. Ett fäste i Karm var bra, det skulle behövas. Iserion var trots allt inte det slutgiltiga målet, det var bara ett stopp på vägen.

”Bra, det är bra. Håller vi Gröndal så kommer vi kunna skära av Karm söderifrån. Jag ska se om jag kan få till ett möte med handelsgillet Bläck vid min återkomst till Antrophelia. Med lite tur kan vi med deras hjälp också täppa till vägarna via Barastar”, hummade hon lågt medan hon gick vidare till att skrubba sina händer. Såret i hennes ena hand, där glasskärvan fastnat, var rött och irriterat, men hon gjorde sitt bästa för att göra rent det utan att utåt visa hur det sved och bultade.

”Och självklart ska jag vara i Me’erisia. Jag skulle inte föda vårt barn i den här smutsiga staden om det så var den enda säkra platsen kvar i världen”, tillade hon med en liten road fnysning, men så såg hon bak på Ayperos, och vidare till Nenya, om så bara för ett ögonblick. För en sekund hade en osäkerhet skymtat där bakom hennes annars så självsäkra blick.

”Men jag skulle föredra att inte vara ensam, om det är möjligt. Om något går fel menar jag.” Hon ville inte erkänna det, och kanske var det därför som hon lade till det där lilla extra på slutet, men tanken på att vara helt ensam i Antrophelia när barnet kom skrämde henne. Alla i hennes direkta familj var död. Allt hon hade kvar, de enda som var kvar, var Ayperos och Nenya.

Ayperos hade något finurligt i sina mörka ögon, som om han smidde planer för varje ord som sades. Som om världen inte var något annat än ett stort schackbräde.
“Bra, med handelsgillet spelandes i vår fördel kommer vi snart ha kontroll över denna lilla hörna av världen.” sa han, något nöjd med deras diskussion.
“Vi har ju många månader till barnet kommer.” konstaterade han som svar på Isras ord, som om det inte vore någon konst för dem att ordna allt de planerat på den tiden.
“Tills dess hinner vi mer än väl få rullning på våra planer, och se till att vi hinner hem i tid så ditt folk får se en hel kungafamilj igen. Det behöver de för sin moral, efter all instabilitet de upplevt de senaste åren. Och vi vill inte ge våra fiender en chans att nå oss då vi är sårbara.” tillade han med en nickning mot Nenyas nästan befallande ton.” det var kanske inte så konstigt att Ayperos kände Isras smärta.

“Jag ska vara en god make, oroa dig inte, min kära.” sa han, som bekräftelse på det rynkade han på ögonbrynen lite.
“Låt mig se.” sa han, nästan befallande, och tog Isras skadade hand i sin och studerade den. Utan att tveka använde han en av sina vassa klor för att pricka ett sår i sitt ena pekfinger, och smorde blod över såret som salva. De kunde alla se hur såret nästan bubblade till liv och läkte framför dem, följt av en liten känsla av rus – som om Isra druckit några glas vin, en av Ayperos många märkliga förmågor.

“Och du behöver också hjälp, ser jag. Kom hit.” sa han, nästan lika beordrande åt Nenya, och kanske såg det nästan lite humoristiskt ut då Ayperos snart började reda ut Nenyas hår med sina vassa kloliknande naglar. Medan han gjorde det fortsatte han konversationen.
“Jag tvivlar inte att du kommer kunna hitta mer än ett hål att bända upp i Karms rustning. Den är redan en läckande kittel av misstro och för ambitiösa ädlingar som vill åt tronen. Ett perfekt tillfälle för oss att komma in och lägga spelare mot varandra, så de praktiskt taget bekämpar kriget för oss.”