Post has published by Arcsteel
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 49 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Jakarnas grymtande läten blandades med människornas flåsande när de klev fram över den mjuka marken. Tystnaden på fjället var välkommen efter att de passerat den dånande floden som forsade nedför Snötopparna utanför deras hemstad Barastar. Ljudet hade varit öronbedövande långt efter att de tagit sig förbi, men här nedanför topparna var det behagligt tyst. Eller kanske kusligt tyst. De enda ljuden kom från gruppen själva. Inte ens en liten fågel kunde höras. De kom snart ner till trädgränsen – lämnandes fjällets granna höstfärger bakom sig. Man skulle kunna tro att den glesa skogen nedanför också skulle spraka i orange, gult och rött men icke. Förutom små fläckar av växtlighet här och där tycktes skogen vara lika död som landet självt. Tharmad.

    En bit in i skogen stannade Abbe upp. Han stirrade in mellan träden, sina buskiga ögonbryn bekymrat ihopdragna. Jaken han släpade bakom sig i ett rep stannade upp och frustade högt. En medelålders kvinna kom för att ställa sig bredvid Abbe. Kvinnan var betydligt mindre än honom själv, säkerligen hälften så stor.

    ”Vi borde slå läger här innan vi kliver för långt in i landet” sa den lille kvinnan. Nå, hon var egentligen inte liten för människors mått mätt, men som barastarier ansågs hon kort och senig. Speciellt intill Abbe som var lika storvuxen som sin far. Dock var hon långt ifrån svag. Hennes kropp var formad efter de hårda förhållanden hon konstant utsatte sig för, troligtvis den enda som inte var trött efter den långa vandringen nedför bergen. Abbe sneglade ner på henne, grymtade till svar och började packa av jaken. Hans blick svepte över till de andra i sällskapet. Nära på alla där var nära familjevänner med undantag för kvinnan intill honom och en man som sänts med endast på grund av sina kunskaper om Tharmad – deras forna rike. Gubben var knappast med för sin råstyrka eller sina överlevnadskunskaper, tänkte Abbe och knöt loss ett stort tygstycke.

    ”Vad är det här ens?” undrade han i sin mörka stämma och granskade packningen.

    ”En tarp” svarade kvinnan dumförklarande och ryckte knytet ifrån honom. ”Är det någon mer än mig här som har satt upp ett läger förut?” Hon synade dem alla och Abbe skakade eftertänksamt på huvudet. Nej… Han hade aldrig rest på detta vis alls. Han tittade in bland träden igen, som om de odöda skulle komma mot dem när som helst. Men det var fortfarande tyst.

    Absalon son av Bekkr (Abbe)

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Deras färd hade tagit dom ner för de snöbekledda bergstopparna, genom en vacker skog klädd i höstfärger. Skogen hade sakta glesnat och dött av medan de passerade gränsen in i Tharmad. Ise skruvade olustigt på sig när Abbe stannade till en bit längre fram och började diskutera med den äldre kvinnan.

    Hon gjorde en mental notering om att fråga gubben Odd om huruvida någon har undersökt om de döda träden sprider sig. Hon hade noterat att vissa av de levande träden visade tecken på att dö när de passerade i övergången. Odd var ju en av de kunnigaste om Tharmad, han borde veta, väl? Ise skannade av skogen efter faror och krafsade lite i jorden med ena skon. Ingenting. Jorden var lika torr och död som träden runtom dom. Ise sökte oroligt sin storebrors blick. Hon var glad att Vidar hade följt med, trots att det egentligen hade varit hennes ide. Hennes bror var dock upptagen med att också skanna skogen. “Skärp dig flicka” tänker hon argt. Hon var vuxen nu och borde klara sig utan sin brors stöd. Det var hennes ide att följa med på expeditionen och då får hon stå sitt kast. Trodde hon att det skulle vara guld och gröna skogar i Tharmad?

    ”Är det någon mer än mig här som har satt upp ett läger förut?”
    Orden rycker Ise ur sina tankar. Hon tittar frågande på de andra i gruppen. Men av deras frågande blickar tillbaka verkar det onekligen som att det bara är nykomligarna som har gjort det förr. Resten av gruppen är ju familj eller nära familjevänner och har alla växt upp i samma kvarter i Barastar. Inte mycket tillfälle att slå upp ett tält där.

    “Nej, men jag är snabblärd, så visar du mig hur kan jag hjälpa till att visa de andra. De är också snabba på att lära sig när det krävs. ” svarar Ise och går bort till kvinnan. Den äldre kvinnan visar snabbt och rutinerat hur man gör med tarpen och pinnarna för att sätta upp allt. Ise visar sedan Vidar hur man gör med nästa tarp.
    När Vidar har koll på hur man gör med tarpen går Ise bort till Abbe.

    “Har du sett något? Tror du de odöda är här med eller är de längre in i Tharmad? Den här skogen gör mig olustig till mods, hur ska vi finna ro att vila här?”
    Omedvetet sökte sig hennes hand till ärret i hennes ansikte, det var läkt sen en tid men varje gång hon tänkte på de odöda kom minnena från snöstormen tillbaka och hon skannade oroligt skogen igen efter minsta rörelse.

     

    Iselin, dotter av Tyra
    Iselin (Ise), dotter av Tyra

    • This reply was modified 1 år, 3 månader sedan by Chironex.
    • This reply was modified 1 år, 3 månader sedan by Chironex.
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Abbe såg på när de andra började sätta upp lägret. Han hjälpte dem att packa av de två jakarna som var belamrade med så mycket packning att han undrade hur de lyckades röra sig så smidigt i bergen. Djuren knöts fast vid varsitt träd, fick en skopa säd att äta innan de började nibbla i sig av de knappt levande grästuvorna. Då och då lyfte han blicken för att snegla in i den grå skogen.

    Gruppen bestod av honom själv, Tharmadexperten Odd, överlevnadsexperten Gerda, hans två jägarkunniga grannar – ett kvinnligt tvillingpar som var omöjliga att skilja åt om det inte vore för att de flätade håret olika, och förstås Ise och Vidar. De sistnämnda fyra var Abbe mycket bekväm med men under dagen hade det blivit uppenbart att han hade lite svårt att prata med Odd och Gerda. Egentligen var det de som hade svårt att prata med honom men han skyllde på sig själv för att inte hänga med i deras stundtals invecklade samtal. Tack och lov för hans fyra vänner.

    Abbe såg upp på Ise när hon kom fram till honom. Han såg uppenbart bekymrad ut och följde hennes hand med blicken, synade hennes oturliga ärr. Hon var inte den enda som råkat illa ut förrförra vintern. Han tycktes tänka över hennes ord innan han nickade in mot träden.

    ”Det är det som oroar mig. Jag har inte sett ett skit. Det är helt tyst här. För tyst.” Abbe tog ett djupt andetag innan han lade en tung hand på hennes axel och fortsatte – med hög röst så alla skulle höra. ”Några behöver hålla sig vakna och sitta vakt. Jag och Ise tar första passet.”

    De andra nickade instämmande och några var snart redo att sno in sig i sina fällar och filtar under tarparna. Gerda hade på egen hand gjort upp en eld framför dem som skulle hålla dem någorlunda varma.

    ”Vi får dra någon av våra spökhistorier om vi skulle bli sömniga” flinade Abbe och gnuggade Ise i sidan med sin armbåge innan han fiskade fram torkat kött ur fickan, erbjöd henne lite och satte sig sedan mot ett träd med blicken på elden. ”Och för att svara på din fråga känns det inte som någon annan än vi är här just nu. Men vem vet. De kanske kan lukta sig till oss.”

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise nickade tacksamt till Gerda för elden, det skulle bli skönt att slippa sitta vakt i kallt mörker. Medan de andra gjorde sig redo för att sova, följde Gerda upp Abbes uttalande om första vakten med att hon och Vidar i så fall tar andra och tvillingarna tar sista. Ise nickade instämmande, det kändes rimligt att Odd skulle slippa vakt idag. Resan hade varit lång ned för bergen och gubben såg skröplig ut men hade än så länge klarat resan bättre än hon väntat sig. Tvillingarna Sigrid och Sigrun hade varit på samma jakt expedition som Ise ett par gånger och var vana att klara sig i hårda förhållanden och hade sett vana ut att slå upp läger med, så hade nog varit med på ett par längre jaktexpeditioner, något Ise sluppit hittills. De skulle klara detta väl och sannolikt vara bättre på att hitta jaktlycka än Ise.

    Hon hade aldrig dedikerat sig till jakt på det sättet, då hon hellre blivit en krigare som Vidar och Abbe. Men hennes mor hade insisterat på att hon borde bli jägare istället och dragit i ett par trådar för att se till att det blev så. Tur att Vidar, Abbe och Rhig fortfarande hade tränat med henne och inte låtit henne bli allt för ringrostig. Det hade tjänat dem alla väl när de odöda hade återkommit till Barastar.

    Abbe räckte henne en bit torkat kött och Ise tog tacksamt emot det slog sig ner bredvid honom.
    Hon flinade tillbaka vid hans kommentar om att de odöda kunde lukta sig till dom och luktade demonstativt på sina kläder “Ja, så som vi luktar lär det inte vara en större bedrift.” sa hon dunkade skämtsamt sin axel mot hans. “Men ja, jag håller med, känns som att det inte finns något alls här, bara död skog. Jag har inte ens sett en fågel sen vi kom in i den döda skogen. Men det känns skönt att vi har gott om mat med oss, känns ändå som att Gerda och Odd vet vad de håller på med.”

    Ise stirrade fundersamt in i elden. “Hur kommer det sig att du följde med på denna expedition, Abbe? Jag är tacksam att du är här, missförstå mig inte, det känns tryggt att ha dig med oss, men jag såg inte dig som äventyrstypen?”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Ja, tack och lov för all mat och deras två rådgivare som följde med. Hade de inte lyckats få med sig dessa hade hela expeditionen känts dödsdömd. Visst hade de andra fyra motivationen och Gerda var kanske livet överflödig ihop med de andra kvinnornas färdigheter – men det var en trygghet. Med tanke på vart de befann sig och vart de skulle behövde de all trygghet de kunde få.

    Abbe tog en tugga av sitt kött och tittade in i elden en liten stund, lyssnade klart på Ise innan han svarade henne. Sedan tittade han upp vid frågan, sneglade på hennes ärrade ansikte.

    ”Vadå? Bara för att jag aldrig lämnat bergen så tror du att jag inte gillar äventyr?” skrattade han med mat i munnen. ”Jag bor faktiskt ett helt hus bort från mina föräldrar.” Abbe var givetvis sarkastisk. Han svalde ner köttet innan han harklade sig och blev en smula mer seriös.

    ”Nä men… När allt hände förrförra vintern så… De kom in genom vår dörr. Tre odöda.” Abbe tvekade på orden och det var tydligt att han tyckte minnet var jobbigt. ”Vi visste inte vad vi skulle göra först. Vi kände ju igen dem allihop, hade umgåtts med dem för bara några dagar sedan. Men det var inte det värsta. De grep tag om morsan och Rhig, släpade ut dem på gatan. Mer hann de inte innan jag och farsan kom. Efter mycket om och men hade vi ihjäl dem. Morsan och syrran klarade sig, som du vet, men jag tror att det var det som fick mig att vilja följa med. Om jag kan förhindra att det händer igen, slippa se paniken i deras ögon…”

    Han behövde egentligen inte säga mer. Rhig pratade aldrig om händelsen eftersom det skadade hennes stolthet, därför hade han aldrig berättat för någon. Efter en tung suck stötte han till Ise med knät, som för att lätta på stämningen. ”Och du då?”

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise lyssnade allvarligt på Abbes berättelse medan hon tog en tugga av köttet, det var första gången hon hörde om vad som hade hänt dom, men hon visste att hans familj också hade drabbats hårt av de odödas återkomst. Hon förstod varför ingen pratade om det, hon och Vidar hade knappt diskuterat det som hände dom heller, än mindre med någon utomstående.

    När han avslutade och bollade över till henne ryckte hon lite lätt på axlarna.
    “Liknande historia som dig. Jag var på väg hem när de hittade mig. Jag lyckades ta mig loss, innan de hann göra allt för mycket skada. Jag lyckades villa bort dom i gränderna runt vårt kvarter och gömde mig i säkert en timme. Vid något tillfälle hörde jag de odöda hasa förbi bara någon meter bort. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.” Hon la armarna runt sina knän och kröp ihop lite. “När de försvunnit, rusade jag hem så fort jag kunde, men de hade redan hunnit få tag i mor. Vidar var redan där, han hade lyckats få loss mor och dra in henne i huset igen, men det var redan försent. Hon blödde ut i hans armar strax innan jag kom dit. Efter det har jag inte känt mig hemma i Barastar längre. Jag väntar hela tiden på att de ska komma tillbaka. Då tar jag hellre kampen till dom och försöker hitta en lösning på detta. Och nu när det bara är Vidar och jag, vägrade han så klart låta mig resa själv” avslutade hon med ett litet halvleende.
    Hon sträckte på sig för att släppa minnena och verkade återgå lite mer till sitt självsäkra jag. “Det är nog alla spökhistorier vi behöver för ikväll, eller vad tror du?” flinade hon och slängde på lite mer pinnar på elden.
    Hon spanade tankfullt ut över skogen som fortfarande var lika tyst och öde som när de slagit läger.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Abbes ögon betraktade eldens lågor hela tiden som Ise berättade sin historia. Hans ansikte var pinat vid minnet av sorgen de alla känt när de fått höra om Ise och Vidars mammas död. Hela kvarteret hade haft minnesstund och Abbes föräldrar hade ordnat en middag till hennes minne när staden slutligen var rensad på de som rest sig från döden. Han lyfte blicken och såg bort mot Vidar. Ett litet leende vågade sig fram när Ise nämnde att han följt med på grund av henne. En överbeskyddande storebror kunde han verkligen identifiera sig med. Han vände sig mot henne, klickade med tungan mot gommen och höll i sitt leende.

    ”Jo, något säger mig att vi inte kommer behöva skrämma upp oss själva. Den här jäkla platsen räcker gott och väl.” Abbe nickade inåt den mörka skogen. Han försökte verkligen att hålla uppe stämningen som blivit så grav helt plötsligt, men det kändes dumt att inte kommentera det alls.

    ”Du, Ise… Vi saknar henne allihop. Hon var bra, din mamma… Du är stark som-” Ett knak längre in i skogen avbröt honom. Abbe stelnade genast till och hans högerhand greppade instinktivt om svärdet i bältet. Han vågade knappt andas, bara stirrade ut mellan träden. Han såg ingenting.

    ”Hörde du det där?” viskade han så tyst han kunde och reste försiktigt på sig. Det hade inte varit sprakande från elden, nej detta var ett ljud längre bort som givit ifrån sig ett svagt eko i den fuktiga skogen. Kanske bara en gren som brutits av från ett dött träd, men det kunde också vara någon som klivit på en gren. Eller snarare något.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise log varmt och la sin hand på Abbes arm när han snubblade lite över orden och pratade om hur de alla saknade henne. Abbes familj hade verkligen ställt upp när Tyra dog och det kändes skönt att veta att hon och Vidar hade fler att förlita sig på än varandra nu när båda deras föräldrar var döda.
    Hennes leende dog bort när knaket ekade genom skogen. Hennes hand sökte sig direkt till svärdet och hon såg att Abbe instinktivt hade gjort samma. Blek i ansiktet nickade hon på hans fråga och stirrade ut i skogen. Hon följde Abbes exempel och reste sig så tyst hon kunde.

    Hon svor tyst över elden som nyss varit varm och välkommen i mörkret, nu kändes som ett fyrbåk som dessutom helt förstörde hennes chanser att se in i den mörka skogen.

    “Ja, det där var definitivt något. Men jag kan inte se något så här nära elden. Håll utkik så smyger jag precis utanför ljuset och ser om jag kan se något!” sa hon så tyst hon bara kunde och rörde sig försiktigt iväg från elden.

    När hon kommit en bit ifrån elden, stannade hon med nerverna på helspänn och lyssnade. Något rörde sig definitivt där ute, något stort. Stirrandes stint ut i skogen såg hon en.. björn? Det hade definitivt formen av en björn, men något kändes väldigt fel med den. Den rörde sig…fel. Och den rörde sig definitivt mot lägret!

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    ”Ise, nej!” Den panikartade viskningen blev snarare ett snäsande efter henne när hon gav sig i väg. Abbe svor tyst för sig själv innan han gick över till de sovande kamraterna och sparkade på deras fötter för att de skulle vakna upp. När han började se livstecken och kunde möta deras blickar höll han ett hyschande finger mot läpparna innan han följde efter Ise. Kisandes tittade han åt samma håll som hon tycktes stirra. Vad såg hon för något?

    När diset av eldens sken skingrat sig och han ställt sig intill henne såg han också varelsen och blev alldeles kall i kroppen. Hans hasselbruna ögon spärrades upp. Björnar hade han sett förut när han följt med sin pappa på björnjakt, men det här var något annat. Något onaturligt och groteskt, absolut inte en vanlig björn längre.

    ”Vad i hela…” Abbe drog sitt svärd när han insåg att det skulle bli oundvikligt med konfrontation. Han skakade av sig rädslan, drog ihop ögonbrynen i beslutsamhet och kastade en blick omkring sig.

    ”Vi delar på oss. Den han inte går efter tar honom i sidan. De andra borde komma snart” sade han kvickt innan han lämnade hennes sida. För att ta varelsens uppmärksamhet började han hojta. Om den ens kunde höra honom visste han inte. Han visste inte mycket alls om dessa ting men han försökte. Medan han försökte locka björnfiguren till sig gav den ifrån sig ett hemskt ljud men Abbe blev bara eggad. Det enda han kunde tänka var att om det var hans lillasyster som varit där hade han gjort allt för att dra varelsen bort från henne.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Abbe kom upp och ställde sig bredvid henne när björnen började röra sig mot dom. Ise drog sitt svärd nästan samtidigt som Abbe och rörde åt motsatt håll än honom vid hans förslag om att dela på sig. När Abbe började hojta för att dra till sig dess uppmärksamhet kände Ise oro men också adrenalinet stiga i kroppen. De skulle klara detta, det var två mot en.

    Bestens skri lät nästan som en människoröst som skrek av smärta och rysningar gick genom Ise, medan hon rörde sig mot besten från sidan. Ju närmre hon kom desto vämlijare blev synen. Nog hade det varit en björn en gång i tiden, men nu, nu var det något annat. Pälsen hade fläckvis ramlat av, ena skuldebladet var helt frilagt, med flagor av ruttnande hud synligt runt revan av hud. Ytterligare en öppning kunde ses vid revbenen där något hängde ut. Det värsta var nog huvudet. Ise hade sett björn skallar efter jakt och denna var fel. Först trodde hon att det bara för att all hud och muskler verkade ha lossnat från skallbenet, men ju mer hon tittade desto tydligare blev det att det var mer än så. Nosen var bara skallben, men det var förvridet på något vis, som om det hade tänder stickandes ut från sidan. Där ögat skulle sitta fanns bara ett svart hål. Underkäken hängde löst som om den var för deformerad för att stängas ordentligt.

    Hon tryckte undan känslan av att allting var fel, fel, fel och avancerade på besten. Detta var hennes chans att visa att hon förtjänade en plats i expeditionen.
    Medan Abbe hade dess uppmärksamhet avancerade hon in från sidan och placerade ett välriktat slag dess nacke, precis som de gjorde under jakt.

    På något vis måste besten känt av henne för precis som svärdet började svinga, vände den blixtsnabbt sig om mot henne. Hon hann tänka att hon lämnat sig själv öppen för motattacker igen och sen kom ett kraftfullt slag med frambenet från besten. Slaget skickade Ise flygandes rakt in i ett träd någon meter bort. Hon landade med en hård duns och kände hur huvudet slogs mot trädet.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Det var det fulaste, vidrigaste och mest rysliga han någonsin sett. Abbe svalde hårt för att inte tappa fattningen och istället fortsatta stjäla bestens uppmärksamhet. Det ryckte nöjt i ena mungipan när hans dumma manöver tycktes fungera och varelsen kom emot honom. Abbe snurrade svärdet i handen – en grov svängd klinga med slarvigt läderinklätt grepp. Bakpå hängde en liten röd tofs i vackert okaraktäristiskt sidengarn. Han sänkte sin stans och gjorde sig redo att slåss mot björn-monstret, men såg Ises avancering i ögonvrån. Allt tycktes gå bra. Ja, tills det gick käpprätt åt helvete vill säga.

    ”Ise!” flämtade Abbe när han förskräckt såg sin vän slungas iväg. Bestens uppmärksamhet hamnade åter på honom och han tog ett ograciöst hopp åt sidan när den vevade en utav sina stora labbar mot honom. Klorna rev upp hans läderjacka men inte värre än så. Den rädsla han haft tycktes ha gått upp i rök och ersatts av dumdristig beslutsamhet. Med ett vrål tog han sats, vred på sig och tacklade björnen vars vidriga läten blev öronbedövande när de tumlade runt. Abbe kunde tacka sin far för att han ärvt samma stora kroppsbyggnad. Trots sitt dåligt genomtänkta val hade han ändå lyckats välta omkull besten, men hamnade strax under den stinkande saken. Ilsket började han hugga med sitt svärd vilket bara tycktes förarga den. Huvudet måste av, tänkte han och måttade ett slag mot halsen samtidigt som han vejde för ett bett.

    ”Vidar!” vrålade han efter sin kompis i hopp om att få hjälp. Till svars såg han två pilar sätta sig i bestens huvud – tvillingarnas. Då borde Vidar vara dem hack i häl. Tyvärr gjorde pilarna föga mot det ruttnande djuret.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise hörde mer än såg när Abbe lyckades välta omkull monstret, hennes huvud snurrade av smällen från trädet. Hon tog sig stapplande upp på benen just som två pilar från tvillingarna begravdes i skallen på besten. Vidar kom springades och fortsatte förbi henne medan hon gjorde en snabb gest för att visa att hon var okej och att han kunde fokusera på besten.
    Hon såg Vidar rusa fram och börja försöka hacka av bestens huvud, eller åtminstånde få den att fokusera på honom en stund så Abbe kunde komma loss. Han fick in två slag med svärdet men det verkade svårt att få in en bra träff när besten rörde sig så mycket. Bakom henne hörde hon hur de andra rörde sig och fler pilar flög in i sidan på besten och fick monstret att vråla av smärta. Vidar fortsatte hacka mot bestens huvud när Ises huvud slutat snurra nog för att hon skulle kunna ta ett par steg mot besten. Hon såg Gerda röra sig mot baken av monstret och gestakulera mot henne att de skulle attackera bakbenen på besten medan den var upptagen med Abbe och Vidar.

    Synkroniserad med Gerda måttade de var sitt kraftfullt slag mot bakbenen. De hann få in två slag innan besten hann reagera, men vid det tredje slaget snodde besten runt mot Gerda. Dock lyckades hon få in ett sista slag innan hon hoppade undan och bestens bakben vek sig. När besten vred sig mot Gerda såg Ise hur bakbenet hon slått öppnade sig i ett gapande hål, och hon såg ruttnande muskler och kött dras i sär. Ingen normal person eller djur hade kunnat fortsätta röra sig med sådana skador mot benet. Allting med denna best var fel. Ise kände frustration och ilska över hur orimligt allting runt förbannelsen som lagts över Tharmad var. Och att den nu spridits till Barastar. Med ett vrål måttade hon ett slag med all sin kraft mot bakbenet och bara fortsatte hacka mot det, utan att inse att besten redan förlorat kontrollen över det.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Tack och lov för de andra! När besten började slänga sig och försöka finta huggen – som borde tagit ner den för länge sedan – såg Abbe sin chans. Han kravlade snabbt bakåt där han låg under björnen och snart hade han tagit sig långt nog för att inte längre vara inom räckhåll. Först då började han kravla sig upp från marken. Hans andetag var tunga och snabba. Snabbt hämtade han andan och satte ner svärdet i sin skida för att sedan byta till sin stridsyxa. Var det något som kunde klyva en nacke var det den. Bekymrat ägnade han en Ise en blick, men hon tycktes vara okej eftersom hon gav sig in i striden igen. När han själv åter rörde sig mot dem hade de gjort mycket skada på odjuret. Det var ett under att den fortsatte kämpa, men så var den ju inte riktigt medveten om att den höll på att dö. Den var ju redan död… Abbe stirrade in i björnens tomma svarta ögonhålor. Han rös lite och drog ihop ögonbrynen innan han tog ett stadigt grepp om yxan.

    Abbe klev in på andra sidan om bestens bog och riktade ett väl avvägt hugg mot nacken. Det var inte mycket som återstod av den, knappt så att huvudet satt kvar efter alla hugg och slag. Med ett nafs föll huvudet till marken och för att vara på säkra sidan högg han igen, denna gången rakt genom skallen med en väldig smäll. Han backade upp några steg och betraktade den äckliga scenen framför sig. Abbe snörpte på munnen och flåsade några gånger innan han såg upp på de andra.

    ”Vad i helvete var det där?” undrade han utan att egentligen förvänta sig ett svar. Yxan sattes åter i bältet och han borstade av sina kläder innan blicken föll på Ise.

    ”Är du okej?” Det låg en bekant broderlig oro i hans röst.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise fortsatte hugga mot bestens i raseri efter att bakbenet var helt avkapat och märkte knappt att Abbe lyckades kapa huvudet. När han högt undrade vad de ens hade slagits emot sansade hon sig nog att sluta hugga med svärdet och när han vände sig till henne och undrade hur det var skakade hon lätt på huvudet som för att skingra det sista av dimman och log lätt mot honom. Det värmde att ha personer i sin närhet som brydde sig.
    “Jo jag är okej, fick bara ett rejält slag i huvudet av trädet, men det känns bättre nu.”

    Hon såg ner på monstret för att försäkra sig om att det var dött. Hon såg sig om och de andra stod och stirrade på den med liknande avsmak och rädsla som hon själv kände. Gerda höll på att torka av sina svärd och tvillingarna började röra sig mot kroppen för att se om någon av pilarna gick att rädda. Vidar stod bredvid och andades tungt efter striden. Ise kände försiktigt på bakhuvuded men inget verkade blöda. Hon hade dock en rejäl huvudvärk och mådde lite illa, men det var som det var.

    “Hur är det själv, det såg lite ruggigt ut när du hamnade under besten, blev du skadad?” frågade hon oroligt och försöka granska honom efter skador.

    • This reply was modified 1 år, 3 månader sedan by Chironex.
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Ise sa förvisso att hon var okej men Abbe såg tvivlande på henne. Det var en rejäl smäll hon råkat ut för. Förhoppningsvis var hon inte lika envist stolt som hans egen lillasyster som över sin döda kropp skulle belasta andra med bekymmer, allra minst om hur hon själv mådde. Han sneglade på Vidar som för att dubbelkolla om han trodde fullt ut på sin systers ord. Abbe hade dock vett nog att inte fråga mer om det. Han höll sig gärna väl med sina vänner och ville inte ifrågasätta någon av dem – förutom när de tog dumma beslut. När de andra tog hand om sina vapen följde han dem med blicken innan han såg upp på Ise. Han skrattade till och visade upp sin trasiga jackärm.

    ”Nädå, skiten rev sönder mina kläder men drog inget blod. Det var inte värre stryk än att sparras med er” sade han med en blinkning. ”Är det någon som kan sy förresten?”

    Abbe petade till flärpen som hängde från ärmen. Han skulle bli dyngsur om det började regna, utöver att ha försämrat skydd och kanske frysa lite lokalt. Sigrid som lyckosamt dragit ut sina pilar rätade på sig och såg på hans kläder. Hon höll sig lite för ansiktet av den äckliga upplevelsen av att rycka ur sina pilspestsar ut det numera dubbeldöda djuret. Dock klev hon undan från bestens sida och gick fram till Abbe. Med nästan smekande rörelser undersökte hon hans trasiga ärm och nickade svagt innan hon sken upp i ett vackert leende.

    ”Klart vi kan fixa det! Jag har nål och tråd med mig.”

    Abbe log nöjt. ”Tack, Sigrid. Vi kan ta det till frukost imon. Nu är det väl bäst att ni försöker sova en stund till.”

    ”Säkert att ni inte behöver ett par extra ögon? Jag kan hålla mig vaken.” Hennes hand dröjde sig mot hans muskulösa arm. Systern Sigrun bara himlade med ögonen och började gå tillbaka mot lägret. Hon möttes av en nyfiken men skraj Odd som kom för att undersöka en av de varelser han lärt sig så mycket om, men inte för allt i världen kunde slåss mot. Nåja, gubben var inte direkt med för sina stridskunskaper. Han bar knappt en kniv ens en gång.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise himladen med ögonen mot Sigrud. Dom visste båda hur Sigrud var. Gesten fick hennes huvudvärk att smälla till ordentligt och hon ryckte till. Vidar gick över till henne och frågade oroligt “Är du säker på att du är okej?”
    Ise suckade lite och sträckte på sig “Ja, jag får bara vara försiktig ett par dagar tror jag. Det är inget jag inte överlever, oroa dig inte Vidar.” sa hon och stötte sin axel mot hans.
    Han log och stötte tillbaka. “Lovar inget, men ska försöka. Om du lovar att faktiskt säga till om det är något”
    “Jag lovar. Nu, marsch i säng med dig innan det är din tur att ta vakten.” Ise log och gestakulerade mot lägret.

    Medan hon pratat med Vidar hade det varit svårt att låta bli att snegla bort mot Abbe och Sigrid. Hon var nyfiken på hur Abbe skulle reagera.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Abbe hade aldrig riktigt tänkt så mycket på Sigrids närmanden. Hon var väl närgången som person antog han. Ville man komma någon vart där fick man dessvärre vara mycket tydligare och inte bara vifta lite på ögonfransarna. Sådana små hintar förstod inte Abbe. Dock såg han Ises sneda blickar och funderade ett slag över vad de kunde betyda. Knappast hade de med Vidar att göra. Abbe kom därför fram till att hon förmodligen inte ville att Sigrid skulle bekymra sig med att delta i deras vaktpass. Om damerna tjafsat eller om det bottnade i omtänksamhet lyckades han dock inte lista ut. Han gav Ise ett menande leende innan han såg på kvinnan intill sig som fortfarande höll sin hand mot hans arm. Med ett ursäktande leende lyfte han bort den.

    ”Vet du vad Sigrid? Jag tror det är bäst om du sover vidare. Lille Vidar klarar sig nog inte utan dig på nästa vaktpass” sade han retsamt och dunkade henne hårt men vänskapligt i ryggen. Stackarn föll nästan omkull av hans styrka. Hon såg inte nöjd ut men kunde inte låta bli att skratta lite. Abbe visste mycket väl att Vidar nog skulle kunna ta passet själv och att lilla jägartvillingen knappast bidrog med mycket i jämförelse. När de började röra sig tillbaka slängde han en sista blick på den sönderhackade besten och gubben som undersökte liket. Han slog sedan armkrok med Ise och drog med henne i stegen. Med lurigt ansiktsuttryck lutade han sig närmre henne.

    ”Erkänn, du har hjärnskakning eller hur?” Jodå, helt dum var han inte och folk med hjärnskakning hade han sett både en och annan gång. Sättet hon reagerat på undgick honom inte. Han förstod dock att hon inte ville oroa Vidar – vilket var varför Abbe sagt det tyst.

     

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise undrade varför Abbe avslog Sigrids förslag men var oändligt tacksam över att slippa vara ett tafatt tredje hjul under resten av hennes vaktpass. Hon fick hålla sig för skratt när han dunkade Sigrid i ryggen, hon hade fått liknande behandling själv och visste att man behövde balansera bort stöten för att inte ramla. Tack vare Abbe och Vidar hade hon imponerande balans vid det här laget. Vilket var det enda som räddade henne från att tappa balansen när Abbe krokade arm med henne och drog bort henne mot lägret.
    Vid hans fråga skrattade hon tyst och viskade konspiratoriskt tillbaka “Är det så uppenbart? Ja har definitivt hjärnskaking, men det är inget jag inte överlevt förut så inget att oroa sig över”

    Väl tillbaka i lägret satte sig Ise inte fullt så graciöst som hon önskat ner vid elden och tog fram sitt vattenskinn. “Vilken start på expeditionen, hoppas det blir bättre framöver” sa hon och tog en djup klunk vatten.

    Efter någon minut kom Odd tillbaka till lägret och Ise passade på att fråga den gamla mannen om vad hon funderat på sen striden avslutats. “Odd, har du någonsin sett något liknande förut, jag visste inte att förbannelsen kunde gå på djur? Har du några förslag på hur man dödar dom bäst, det är lite kämpigt att behöva stycka en björn medan den rör på sig” sa hon med ett flin mot Abbe.

    “Jag har faktiskt aldrig sett förbannelsen gå mot djur förut, nej. Det kan bero på att förbannelsen är starkare här i Tharmad kanske. Oavsett bör vi nog omvärdera farorna vi kan möta, om det kan gå på björnar, kanske det kan gå på fåglar och andra djur med. En svärm av odöda fåglar kan ge oss problem om vi inte hittar ett effektivt sätt att döda dem på…” svarade Odd sakligt medan han tog mer anteckningar i sin bok. Ise bleknade vid tanken på en svärm av blodtörstiga starar som man måste slå ihjäl en och en och kastade en orolig blick mot Abbe.
    Odd fortsatte utan att märka av hennes reaktion, då han inte tittade upp från boken en enda gång. “Man skulle kunna testa och se om eld har lika bra effekt när de är återanimerade som innan de återuppstår. Försök testa det nästa gång ni stöter på något likande och ta noga antecknignar av hur det fungerar! Nu ska jag försöka få lite mer sömn innan det är dags att bryta läger” avslutade han och stängde sin bok.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Abbe hade inga större planer på att oroa sig över Ises huvud. Det var Vidars jobb. Men han gjorde en notering av att ha lite koll på henne, speciellt om hon skulle börja må illa. Hon var en stark person dock och fullt kapabel att ta hand om sig själv. Ville hon inte bli daltad med skulle Abbe minsann inte bekymra sig med det. Han fiskade fram en trasa ur sin packning och kom sedan för att sätta sig bredvid Ise. Ett litet skratt lämnade hans strupe vid kommentaren om deras expedition, men han sade inget utan följde hennes exempel att dricka efter striden. Tyst följde han Odd med blicken och iakttog sedan de båda medan de pratade. Under tiden plockade han fram sina vapen som han började putsa rent från bestens illaluktande blod. Blicken låg dock i huvudsak på dem när de pratade. Han hade haft samma frågeställning som henne. Vid nämnandet av fåglar skar en djup bekymmersrynka mellan hans plötsligt hopdragna ögonbryn. Han mötte Ises blick men hade inte vett nog att vara orolig även om det lät otroligt obehagligt.

    Abbe hejdade sig i sina putsande rörelser. ”Eld?” Precis som att de brände sina döda.

    ”Hur fan slåss man mot fåglar med eld? Odd säger det som att det är så lätt men han kommer inte behöva lyfta ett finger själv” muttrade han när Odd lagt sig. Abbe lät en smula bitter. Han hade inte mycket till övers för gubben. Lärda män och Abbe gick sällan bra ihop. Han återupptog putsandet.

    ”Ska vi sätta eld på våra vapen, eller vadå?” Han höll upp en numera mindre rostbenägen klinga framför sig, ögnade svärdet någon sekund innan han såg frågande på Ise.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise log åt Abbes bittra ton och drog fram sina svärd och började torka av dom på samma sätt som Abbe. “Ja, det kanske inte är en dum ide att sätta eld på våra vapen? Tänker vi får fråga tvillingarna imorgon om de vet något om exploderande pilar med” fortsatte Ise fundersamt. “Helst hade man velat ha någon brinnande vätska att slänga eller skjuta på dom. Men det vore ju tråkigt att slösa med den lilla sprit vi har med oss på att tända eld på saker.”

    Resten av deras vakt förflöt under gemytligt prat men också bekväm tystnad. Efter ett tag väckte de Vidar och Sigrid, som tog över vakten. Ise tog på sig att väcka Vidar, i fall Abbe ville byta ett par ord med Sigrid tänkte hon i tysthet. Hon var osäker på vad som föregick mellan de två. Vidar vaknade snabbt och hon klargjorde att inget mer hade hänt under natten innan hon kröp i sängs och somnade nästan omedelbart, huvudvärk till trots.

    Solen hade just stigit över horisonten när Ise rycktes ur sin dröm, hon mindes inte vad det var hon hade drömt, bara att hon var jagad, så hon antog att det det var samma dröm hon hade de flesta nätter. Vidar satt på huk bredvid henne och såg lite oroligt på henne. “Du drömde igen, men det är ändå dags att gå upp nu, frukosten är klar och vi ska bryta läger strax”
    Ise nickade och gnuggade sig i ansiktet. Huvudet bultade fortfarande men det kändes ändå bättre att ha fått sovit lite. Hon tog sig upp och packade ihop sin sovfäll och gick sedan och satte sig vid elden för att få i sig lite mat.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 49 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.