Deras färd hade tagit dom ner för de snöbekledda bergstopparna, genom en vacker skog klädd i höstfärger. Skogen hade sakta glesnat och dött av medan de passerade gränsen in i Tharmad. Ise skruvade olustigt på sig när Abbe stannade till en bit längre fram och började diskutera med den äldre kvinnan.

Hon gjorde en mental notering om att fråga gubben Odd om huruvida någon har undersökt om de döda träden sprider sig. Hon hade noterat att vissa av de levande träden visade tecken på att dö när de passerade i övergången. Odd var ju en av de kunnigaste om Tharmad, han borde veta, väl? Ise skannade av skogen efter faror och krafsade lite i jorden med ena skon. Ingenting. Jorden var lika torr och död som träden runtom dom. Ise sökte oroligt sin storebrors blick. Hon var glad att Vidar hade följt med, trots att det egentligen hade varit hennes ide. Hennes bror var dock upptagen med att också skanna skogen. “Skärp dig flicka” tänker hon argt. Hon var vuxen nu och borde klara sig utan sin brors stöd. Det var hennes ide att följa med på expeditionen och då får hon stå sitt kast. Trodde hon att det skulle vara guld och gröna skogar i Tharmad?

”Är det någon mer än mig här som har satt upp ett läger förut?”
Orden rycker Ise ur sina tankar. Hon tittar frågande på de andra i gruppen. Men av deras frågande blickar tillbaka verkar det onekligen som att det bara är nykomligarna som har gjort det förr. Resten av gruppen är ju familj eller nära familjevänner och har alla växt upp i samma kvarter i Barastar. Inte mycket tillfälle att slå upp ett tält där.

“Nej, men jag är snabblärd, så visar du mig hur kan jag hjälpa till att visa de andra. De är också snabba på att lära sig när det krävs. ” svarar Ise och går bort till kvinnan. Den äldre kvinnan visar snabbt och rutinerat hur man gör med tarpen och pinnarna för att sätta upp allt. Ise visar sedan Vidar hur man gör med nästa tarp.
När Vidar har koll på hur man gör med tarpen går Ise bort till Abbe.

“Har du sett något? Tror du de odöda är här med eller är de längre in i Tharmad? Den här skogen gör mig olustig till mods, hur ska vi finna ro att vila här?”
Omedvetet sökte sig hennes hand till ärret i hennes ansikte, det var läkt sen en tid men varje gång hon tänkte på de odöda kom minnena från snöstormen tillbaka och hon skannade oroligt skogen igen efter minsta rörelse.

Iselin (Ise), dotter av Tyra

• This reply was modified 8 månader, 1 vecka sedan by Chironex.
• This reply was modified 8 månader, 1 vecka sedan by Chironex.

Ise nickade tacksamt till Gerda för elden, det skulle bli skönt att slippa sitta vakt i kallt mörker. Medan de andra gjorde sig redo för att sova, följde Gerda upp Abbes uttalande om första vakten med att hon och Vidar i så fall tar andra och tvillingarna tar sista. Ise nickade instämmande, det kändes rimligt att Odd skulle slippa vakt idag. Resan hade varit lång ned för bergen och gubben såg skröplig ut men hade än så länge klarat resan bättre än hon väntat sig. Tvillingarna Sigrid och Sigrun hade varit på samma jakt expedition som Ise ett par gånger och var vana att klara sig i hårda förhållanden och hade sett vana ut att slå upp läger med, så hade nog varit med på ett par längre jaktexpeditioner, något Ise sluppit hittills. De skulle klara detta väl och sannolikt vara bättre på att hitta jaktlycka än Ise.

Hon hade aldrig dedikerat sig till jakt på det sättet, då hon hellre blivit en krigare som Vidar och Abbe. Men hennes mor hade insisterat på att hon borde bli jägare istället och dragit i ett par trådar för att se till att det blev så. Tur att Vidar, Abbe och Rhig fortfarande hade tränat med henne och inte låtit henne bli allt för ringrostig. Det hade tjänat dem alla väl när de odöda hade återkommit till Barastar.

Abbe räckte henne en bit torkat kött och Ise tog tacksamt emot det slog sig ner bredvid honom.
Hon flinade tillbaka vid hans kommentar om att de odöda kunde lukta sig till dom och luktade demonstativt på sina kläder “Ja, så som vi luktar lär det inte vara en större bedrift.” sa hon dunkade skämtsamt sin axel mot hans. “Men ja, jag håller med, känns som att det inte finns något alls här, bara död skog. Jag har inte ens sett en fågel sen vi kom in i den döda skogen. Men det känns skönt att vi har gott om mat med oss, känns ändå som att Gerda och Odd vet vad de håller på med.”

Ise stirrade fundersamt in i elden. “Hur kommer det sig att du följde med på denna expedition, Abbe? Jag är tacksam att du är här, missförstå mig inte, det känns tryggt att ha dig med oss, men jag såg inte dig som äventyrstypen?”

Ise lyssnade allvarligt på Abbes berättelse medan hon tog en tugga av köttet, det var första gången hon hörde om vad som hade hänt dom, men hon visste att hans familj också hade drabbats hårt av de odödas återkomst. Hon förstod varför ingen pratade om det, hon och Vidar hade knappt diskuterat det som hände dom heller, än mindre med någon utomstående.

När han avslutade och bollade över till henne ryckte hon lite lätt på axlarna.
“Liknande historia som dig. Jag var på väg hem när de hittade mig. Jag lyckades ta mig loss, innan de hann göra allt för mycket skada. Jag lyckades villa bort dom i gränderna runt vårt kvarter och gömde mig i säkert en timme. Vid något tillfälle hörde jag de odöda hasa förbi bara någon meter bort. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.” Hon la armarna runt sina knän och kröp ihop lite. “När de försvunnit, rusade jag hem så fort jag kunde, men de hade redan hunnit få tag i mor. Vidar var redan där, han hade lyckats få loss mor och dra in henne i huset igen, men det var redan försent. Hon blödde ut i hans armar strax innan jag kom dit. Efter det har jag inte känt mig hemma i Barastar längre. Jag väntar hela tiden på att de ska komma tillbaka. Då tar jag hellre kampen till dom och försöker hitta en lösning på detta. Och nu när det bara är Vidar och jag, vägrade han så klart låta mig resa själv” avslutade hon med ett litet halvleende.
Hon sträckte på sig för att släppa minnena och verkade återgå lite mer till sitt självsäkra jag. “Det är nog alla spökhistorier vi behöver för ikväll, eller vad tror du?” flinade hon och slängde på lite mer pinnar på elden.
Hon spanade tankfullt ut över skogen som fortfarande var lika tyst och öde som när de slagit läger.

Ise log varmt och la sin hand på Abbes arm när han snubblade lite över orden och pratade om hur de alla saknade henne. Abbes familj hade verkligen ställt upp när Tyra dog och det kändes skönt att veta att hon och Vidar hade fler att förlita sig på än varandra nu när båda deras föräldrar var döda.
Hennes leende dog bort när knaket ekade genom skogen. Hennes hand sökte sig direkt till svärdet och hon såg att Abbe instinktivt hade gjort samma. Blek i ansiktet nickade hon på hans fråga och stirrade ut i skogen. Hon följde Abbes exempel och reste sig så tyst hon kunde.

Hon svor tyst över elden som nyss varit varm och välkommen i mörkret, nu kändes som ett fyrbåk som dessutom helt förstörde hennes chanser att se in i den mörka skogen.

“Ja, det där var definitivt något. Men jag kan inte se något så här nära elden. Håll utkik så smyger jag precis utanför ljuset och ser om jag kan se något!” sa hon så tyst hon bara kunde och rörde sig försiktigt iväg från elden.

När hon kommit en bit ifrån elden, stannade hon med nerverna på helspänn och lyssnade. Något rörde sig definitivt där ute, något stort. Stirrandes stint ut i skogen såg hon en.. björn? Det hade definitivt formen av en björn, men något kändes väldigt fel med den. Den rörde sig…fel. Och den rörde sig definitivt mot lägret!

Abbe kom upp och ställde sig bredvid henne när björnen började röra sig mot dom. Ise drog sitt svärd nästan samtidigt som Abbe och rörde åt motsatt håll än honom vid hans förslag om att dela på sig. När Abbe började hojta för att dra till sig dess uppmärksamhet kände Ise oro men också adrenalinet stiga i kroppen. De skulle klara detta, det var två mot en.

Bestens skri lät nästan som en människoröst som skrek av smärta och rysningar gick genom Ise, medan hon rörde sig mot besten från sidan. Ju närmre hon kom desto vämlijare blev synen. Nog hade det varit en björn en gång i tiden, men nu, nu var det något annat. Pälsen hade fläckvis ramlat av, ena skuldebladet var helt frilagt, med flagor av ruttnande hud synligt runt revan av hud. Ytterligare en öppning kunde ses vid revbenen där något hängde ut. Det värsta var nog huvudet. Ise hade sett björn skallar efter jakt och denna var fel. Först trodde hon att det bara för att all hud och muskler verkade ha lossnat från skallbenet, men ju mer hon tittade desto tydligare blev det att det var mer än så. Nosen var bara skallben, men det var förvridet på något vis, som om det hade tänder stickandes ut från sidan. Där ögat skulle sitta fanns bara ett svart hål. Underkäken hängde löst som om den var för deformerad för att stängas ordentligt.

Hon tryckte undan känslan av att allting var fel, fel, fel och avancerade på besten. Detta var hennes chans att visa att hon förtjänade en plats i expeditionen.
Medan Abbe hade dess uppmärksamhet avancerade hon in från sidan och placerade ett välriktat slag dess nacke, precis som de gjorde under jakt.

På något vis måste besten känt av henne för precis som svärdet började svinga, vände den blixtsnabbt sig om mot henne. Hon hann tänka att hon lämnat sig själv öppen för motattacker igen och sen kom ett kraftfullt slag med frambenet från besten. Slaget skickade Ise flygandes rakt in i ett träd någon meter bort. Hon landade med en hård duns och kände hur huvudet slogs mot trädet.

Ise hörde mer än såg när Abbe lyckades välta omkull monstret, hennes huvud snurrade av smällen från trädet. Hon tog sig stapplande upp på benen just som två pilar från tvillingarna begravdes i skallen på besten. Vidar kom springades och fortsatte förbi henne medan hon gjorde en snabb gest för att visa att hon var okej och att han kunde fokusera på besten.
Hon såg Vidar rusa fram och börja försöka hacka av bestens huvud, eller åtminstånde få den att fokusera på honom en stund så Abbe kunde komma loss. Han fick in två slag med svärdet men det verkade svårt att få in en bra träff när besten rörde sig så mycket. Bakom henne hörde hon hur de andra rörde sig och fler pilar flög in i sidan på besten och fick monstret att vråla av smärta. Vidar fortsatte hacka mot bestens huvud när Ises huvud slutat snurra nog för att hon skulle kunna ta ett par steg mot besten. Hon såg Gerda röra sig mot baken av monstret och gestakulera mot henne att de skulle attackera bakbenen på besten medan den var upptagen med Abbe och Vidar.

Synkroniserad med Gerda måttade de var sitt kraftfullt slag mot bakbenen. De hann få in två slag innan besten hann reagera, men vid det tredje slaget snodde besten runt mot Gerda. Dock lyckades hon få in ett sista slag innan hon hoppade undan och bestens bakben vek sig. När besten vred sig mot Gerda såg Ise hur bakbenet hon slått öppnade sig i ett gapande hål, och hon såg ruttnande muskler och kött dras i sär. Ingen normal person eller djur hade kunnat fortsätta röra sig med sådana skador mot benet. Allting med denna best var fel. Ise kände frustration och ilska över hur orimligt allting runt förbannelsen som lagts över Tharmad var. Och att den nu spridits till Barastar. Med ett vrål måttade hon ett slag med all sin kraft mot bakbenet och bara fortsatte hacka mot det, utan att inse att besten redan förlorat kontrollen över det.

Ise fortsatte hugga mot bestens i raseri efter att bakbenet var helt avkapat och märkte knappt att Abbe lyckades kapa huvudet. När han högt undrade vad de ens hade slagits emot sansade hon sig nog att sluta hugga med svärdet och när han vände sig till henne och undrade hur det var skakade hon lätt på huvudet som för att skingra det sista av dimman och log lätt mot honom. Det värmde att ha personer i sin närhet som brydde sig.
“Jo jag är okej, fick bara ett rejält slag i huvudet av trädet, men det känns bättre nu.”

Hon såg ner på monstret för att försäkra sig om att det var dött. Hon såg sig om och de andra stod och stirrade på den med liknande avsmak och rädsla som hon själv kände. Gerda höll på att torka av sina svärd och tvillingarna började röra sig mot kroppen för att se om någon av pilarna gick att rädda. Vidar stod bredvid och andades tungt efter striden. Ise kände försiktigt på bakhuvuded men inget verkade blöda. Hon hade dock en rejäl huvudvärk och mådde lite illa, men det var som det var.

“Hur är det själv, det såg lite ruggigt ut när du hamnade under besten, blev du skadad?” frågade hon oroligt och försöka granska honom efter skador.

• This reply was modified 7 månader, 4 veckor sedan by Chironex.

Ise himladen med ögonen mot Sigrud. Dom visste båda hur Sigrud var. Gesten fick hennes huvudvärk att smälla till ordentligt och hon ryckte till. Vidar gick över till henne och frågade oroligt “Är du säker på att du är okej?”
Ise suckade lite och sträckte på sig “Ja, jag får bara vara försiktig ett par dagar tror jag. Det är inget jag inte överlever, oroa dig inte Vidar.” sa hon och stötte sin axel mot hans.
Han log och stötte tillbaka. “Lovar inget, men ska försöka. Om du lovar att faktiskt säga till om det är något”
“Jag lovar. Nu, marsch i säng med dig innan det är din tur att ta vakten.” Ise log och gestakulerade mot lägret.

Medan hon pratat med Vidar hade det varit svårt att låta bli att snegla bort mot Abbe och Sigrid. Hon var nyfiken på hur Abbe skulle reagera.

Ise undrade varför Abbe avslog Sigrids förslag men var oändligt tacksam över att slippa vara ett tafatt tredje hjul under resten av hennes vaktpass. Hon fick hålla sig för skratt när han dunkade Sigrid i ryggen, hon hade fått liknande behandling själv och visste att man behövde balansera bort stöten för att inte ramla. Tack vare Abbe och Vidar hade hon imponerande balans vid det här laget. Vilket var det enda som räddade henne från att tappa balansen när Abbe krokade arm med henne och drog bort henne mot lägret.
Vid hans fråga skrattade hon tyst och viskade konspiratoriskt tillbaka “Är det så uppenbart? Ja har definitivt hjärnskaking, men det är inget jag inte överlevt förut så inget att oroa sig över”

Väl tillbaka i lägret satte sig Ise inte fullt så graciöst som hon önskat ner vid elden och tog fram sitt vattenskinn. “Vilken start på expeditionen, hoppas det blir bättre framöver” sa hon och tog en djup klunk vatten.

Efter någon minut kom Odd tillbaka till lägret och Ise passade på att fråga den gamla mannen om vad hon funderat på sen striden avslutats. “Odd, har du någonsin sett något liknande förut, jag visste inte att förbannelsen kunde gå på djur? Har du några förslag på hur man dödar dom bäst, det är lite kämpigt att behöva stycka en björn medan den rör på sig” sa hon med ett flin mot Abbe.

“Jag har faktiskt aldrig sett förbannelsen gå mot djur förut, nej. Det kan bero på att förbannelsen är starkare här i Tharmad kanske. Oavsett bör vi nog omvärdera farorna vi kan möta, om det kan gå på björnar, kanske det kan gå på fåglar och andra djur med. En svärm av odöda fåglar kan ge oss problem om vi inte hittar ett effektivt sätt att döda dem på…” svarade Odd sakligt medan han tog mer anteckningar i sin bok. Ise bleknade vid tanken på en svärm av blodtörstiga starar som man måste slå ihjäl en och en och kastade en orolig blick mot Abbe.
Odd fortsatte utan att märka av hennes reaktion, då han inte tittade upp från boken en enda gång. “Man skulle kunna testa och se om eld har lika bra effekt när de är återanimerade som innan de återuppstår. Försök testa det nästa gång ni stöter på något likande och ta noga antecknignar av hur det fungerar! Nu ska jag försöka få lite mer sömn innan det är dags att bryta läger” avslutade han och stängde sin bok.

Ise log åt Abbes bittra ton och drog fram sina svärd och började torka av dom på samma sätt som Abbe. “Ja, det kanske inte är en dum ide att sätta eld på våra vapen? Tänker vi får fråga tvillingarna imorgon om de vet något om exploderande pilar med” fortsatte Ise fundersamt. “Helst hade man velat ha någon brinnande vätska att slänga eller skjuta på dom. Men det vore ju tråkigt att slösa med den lilla sprit vi har med oss på att tända eld på saker.”

Resten av deras vakt förflöt under gemytligt prat men också bekväm tystnad. Efter ett tag väckte de Vidar och Sigrid, som tog över vakten. Ise tog på sig att väcka Vidar, i fall Abbe ville byta ett par ord med Sigrid tänkte hon i tysthet. Hon var osäker på vad som föregick mellan de två. Vidar vaknade snabbt och hon klargjorde att inget mer hade hänt under natten innan hon kröp i sängs och somnade nästan omedelbart, huvudvärk till trots.

Solen hade just stigit över horisonten när Ise rycktes ur sin dröm, hon mindes inte vad det var hon hade drömt, bara att hon var jagad, så hon antog att det det var samma dröm hon hade de flesta nätter. Vidar satt på huk bredvid henne och såg lite oroligt på henne. “Du drömde igen, men det är ändå dags att gå upp nu, frukosten är klar och vi ska bryta läger strax”
Ise nickade och gnuggade sig i ansiktet. Huvudet bultade fortfarande men det kändes ändå bättre att ha fått sovit lite. Hon tog sig upp och packade ihop sin sovfäll och gick sedan och satte sig vid elden för att få i sig lite mat.