Post has published by Arcsteel
Viewing 13 posts - 21 through 33 (of 33 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Abbe hade inte gjort mycket mer än att lätt sparka på tvillingarna för att väcka dem innan han gick och la sig. För att hålla värmen lade han sig nära Ise, arm mot arm. En liten stund låg han bara och lyssnade på hennes andetag och de andras småpratande medan tvillingarna bjöd Vidar på något att äta. Det lugnade honom tillräckligt efter striden med björnen och slutligen somnade även han.

    När Ise vaknade på morgonen satt Abbe redan med de andra. Odd och Gerda hade precis gått upp och möttes av en härlig doft från gröten som Sigrun kokade till dem alla över elden. Den mjölkdoftande korngröten puttrade svagt i den lilla grytan och Sigrun rörde då och då om med en liten träslev innan hon hällde upp jämna portioner i medhavda träskålar. På gröten höll hon på att lägga några bär som hon hittat men Gerda grep att om hennes handled.

    ”De är giftiga, flicka lilla” sade hon barskt och sparkade omkull skålen med bär till Sigruns förtvivlan. Abbe sneglade förvånat mot dem men tvingades vända sin uppmärksamhet mot Sigrid som slet i hans läderrustning. De båda kastade en blick på Ise, men medan det låg oro i Abbes bruna ögon var Sigrids en aning kalla. Hon smekte handen över Abbes axel och tittade drömskt över hans skäggiga ansikte.

    ”Jag har honung, om du vill ha till gröten Abbe?” Hon väntade inte på svar utan började sedan hälla utav den dyrbara varan över hans gröt som hon sedan serverade honom – som om hon gjort hela hans frukost själv.

    ”Eh, ja tack…” Han tog den varma skålen och ägnade henne en snabb blick innan han såg tillbaka på Ise. ”Hade du en mardröm, Ise?”

    ”Blev du rädd för björnen? Du kanske inte är redo för den här resan. Det är inte för sent att vända hem” skrattade Sigrid och lät handen dröja på Abbe. Hennes syster höjde irriterat på ögonbrynen innan hon serverade frukost till alla.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise rynkade pannan åt Gerdas hårda ton mot Sigrun, det är ju bra att hon hindrade den unga jägaerskan att förgifta dom men att vara så burdus med det kändes orimligt. Men hon hade märkt att den äldre kvinnan inte hade det bästa morgonhumöret under deras resa hittills, så bäst att hålla sig undan nu på morgonen.Ise slog sig ner mellan Abbe och Vidar och vände sig mot Sigrid. “Det är ingen fara med mig, alla drömmer vi mardrömmar ibland och det har inget med nattens händelser att göra. Du behöver inte oroa dig för mig Sigrid” sa hon och gav Sigrid en hård blick.
    Ises ögon gled ner till Sigrids hand som låg kvar på Abbes arm och vände snabbt bort blicken. Hon vände sig mot Sigrun för att ta emot en skål med gröt. “Tack Sigrun, det luktar verkligen jättegott” sa Ise tacksamt och log mot henne.

    Sigrun log tillbaka och fortsatte att dela ut gröt till alla och när hon räckte fram skålen till Gerda frågade hon försiktigt “Skulle du ha möjlighet att visa oss vilka bär som är ätbara och vilka som är giftiga? Så kan vi alla hjälpas åt att dryga ut förråden på denna karga plats” Gerda fnös irriterat åt hennes förslag och började sleva i sig gröt. Maten verkade mildra kvinnans irritation något och efter ett par tuggor sa hon till hela gruppen “Ja, det är bäst om vi tar och går igenom vad man ska se upp med här omkring och vad som går att äta, innan någon råkar illa ut. Barastar må vara kargt och ogästvänligt men det är inget mot de faror som lurar här i Tharmad”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Det ryckte i Abbes mungipor vid Ises smarta svar. Han hade alltid beundrat att hon var socialt skicklig, klipsk med hur hon uttalade sig om hon ville. Det hade hänt både en och två gånger att han bett henne föra talan, än mer gått till henne för råd om hur han borde uttala sig. Tack vare det, och en smula mognad, hade han blivit duktigare på att uttrycka sig. Men han kunde inte låta bli att undra lite över vad hon drömde om. Hade det att göra med den tunga historien hon berättat igår? Abbe kunde inte ens tänka sig hur det skulle kännas att förlora sin mamma, än mindre till odöda jäkla monster. Fy fan.
    Medan de andra snackade om bär slevade Abbe i sig den goda gröten på nolltid. Den var söt och krämig, kanske ännu mer så tack vare Sigrids honung. Märkligt av henne att inte bjuda fler dock. Kanske ville hon spara? Han sneglade lite på Vidar för att se om han lyssnade på snacket om bär. Han visste redan att han själv aldrig skulle lyckas lära sig någonting så han zonade ut samtalet.
    Gerda blev på bättre humör av mat i magen och hämtade en liten bok som hon började bläddra i, visa upp bilder och berättade om olika sorters växter som de förväntades kunna stöta på. Hon fokuserade framför allt på bär och svampar som inte gick att missta för en giftig sort. När hon haft sin genomgång tycktes alla vara färdiga med maten. Sigrid gick för att diska av deras husgeråd medan Odd bredde ut en karta intill sen sinande eldstaden. Han pekade ut vägen de skulle vandra under dagen och poängterade att det skulle dyka upp ett stup som de behövde klättra nedför. Abbe vände blicken mot repen som låg vid packningen innan han reste på sig.
    ”Lika bra att vi ger oss av då!” Han borstade av sina byxor och spatserade över till jakarna som han började packa. Då slog det honom. Bekymrat såg han på de andra.
    ”Hur får vi med oss två jakar ned för ett stup?”

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise log för sig själv när både Abbe och Vidar zonade ut från bär diskussionen, hon visste att de båda var vana att förlita sig på sin storlek och styrka för att lösa problem. Hon tyckte själv att bär och svampar inte var superintressant men visste att det var viktig information som skulle kunna komma till nytta någon dag så lyssnade ändå och försökte memorera så mycket hon kunde. Efter maten bredde Odd ut en karta och Abbe slog huvudet på spiken när han undrade hur de skulle få med sig de två jakarna ner för stupet. Ise kände huvudvärken bulta allt högre efter att ha fokuserat på bär och kartor och huvudet kändes tomt på ideer så hon såg på de andra i gruppen med en förhoppning om att de kanske hade bra ideer.

    “Kanske kan vi fira ner dom en och en med repen?” föreslog Vidar tveksamt. “Om någon klättrar ner först, och jag och Abbe håller emot, borde det kanske gå?” Han såg på Gerda för att försöka bedöma om det var en bra eller dålig ide.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Gerda ryckte på axlarna, hade inte direkt en bättre idé att komma med utöver att lämna jakarna.

    ”Det är ju lugna djur så det kan gå!” sade Abbe optimistiskt och log snett. Han och Vidar kunde säkert med sin råstyrka få det att funka, bara de lyckades säkra upp de stackars djuren ordentligt så inget kunde hända dem om de blev rädda halvvägs ner eller något.

    Lägret packades ihop relativt snabbt och det dröjde inte länge innan vandringen hade återupptagits. Då och då fick de stanna till för att ta ut landmärken, eller snarare var det Odds uppgift och de andra fick glatt anpassa sig. De gjorde inte mycket väsen av sig och lyssnade ofta efter faror nu när de visste att de fanns. Inget liv syntes till dock. Odd misstänkte att de odöda inte lyckats ta sig upp för stupet de var på väg mot och varnade för att det kunde bli tätare med dessa hemska monster när de tagit sig ner. Abbe småpratade lite med de andra men fokuserade mest på att leda jakarna och se sig omkring i det dystra landet. Allt var inte helt dött, speciellt inte när de kom ut ur skogen. När de närmade sig stupet där de även skulle stanna för lunch klädde vacker ljung marken omkring dem. Ett hav av lila piggade upp och till och med Abbe som inte var mycket för blomster uppskattade synen.

    ”Jag gör upp en eld så kan ni fundera på det där stupet” meddelade Gerda som hade samlat på sig ved längs med vägen, vilket hon nu tänkte omvandla till en brasa. Abbe knöt fast djuren i en stor sten och gick fram till kanten. Det störtade nästan rakt ner och var långt. Riktigt långt ner till marken. De skulle behöva knyta ihop rep för att nå ända ner. Sigrid kom upp vid hans sida.

    ”Jag kan vara den som klättrar ner först” sade hon modigt. Abbe log ansträngt och såg sig över axeln med en blick på Ise och Vidar innan han mötte Sigrids blick.

    ”Visst, skyll dig själv” sade han och klappade henne hårt på axeln innan han gick över till de andra.

    ”Så, Sigrid först, sen jakarna och resten. Vem ska ta sig ner sist? Jag föreslår att du eller jag är kvar här till sist ifall det skulle hända något” sade han till Vidar.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise spenderade färden mot stupet med att försöka identifiera de bär och svampar Gerda pratat om till frukosten och frågade den äldre kvinnan om hon fått det rätt varje gång hon trodde sig hittat något, och när de kom ut ur den dysta skogen kände Ise sig lite mer säker på de olika växterna man kunde hitta här omkring.

     

    Väl vid stupet kunde Ise inte låta bli att skratta till på Abbes svar till Sigrids erbjudande att klättra ner först, vilket förtjänade henne en sur blick från Sigrid och en road blick från Vidar. Hon tittade snabbt ner i marken och tog kontroll över sina ansiktsdrag igen. Det var inte läge att göra sig ovän med gruppens medlemmar.

    När Abbe frågade vem som kunde stanna kvar till sist, tvekade Vidar inte alls “Jag kan stanna till sist, så tar du dig ner efter jakarna är nere Abbe.”

    “Då stannar jag bland de sista med” fyllde Ise i snabbt. “Men Gerda kanske ska ta sig ner bland de första och kolla läget?” Den gamla kvinnan nickade kort till svar.

     

    De åt en enkel lunch och småpratade inom gruppen och packade sedan ihop sig och började med projektet att få ner jakarna för stupet. Sigrun visade sig vara bäst på knopar och knöt ihop deras rep till ett långt rep som sedan fästes runt Sigrid. Medan Abbe och Vidar höll i repet började hon klättra ner för stupet. Medan de andra fokuserade på Sigrids nedfärd stod Ise och spanade ut över ljungfältet. En lätt bris svepte över fältet och det var otroligt vackert efter att ha gått i den dystra skogen.

    • This reply was modified 8 månader, 2 veckor sedan by Chironex.
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    En lätt dimma hade börjat rulla in på markerna nedanför stupet. Det oroade Gerda lite men vinden låg på och skulle förhoppningsvis skicka vidare det förrädiska vädret relativt fort. Odd försäkrade dem att när de fortfarande var nära bergen kunde vädret skifta mycket fort. Ena timmen kunde de få regnoväder, kanske till och med snö, för att nästa svettas under en gassande sol. Sigrid såg inte det minsta modfälld ut när hon med säkra tag klättrade ned för repet med fötterna mot väggen framför sig som släppte ifrån sig damm och sten för varje kliv. Abbe höll i repet och tittade koncentrerat nedåt, sökande i terrängen som Sigrid var på väg ned mot. Han började ångra att låta henne gå ner först. Han själv borde varit först ner, en krigare och inte en jägare. Vad skulle Sigrid göra med sin båge och sin kniv om det gick åt pipsvängen?

    När hon närmaste sig dimman var det tyst. Sigrun stod bredvid Abbe och nästan bet på naglarna. Plötsligt flämtade hon till.

    ”Vad var det?!” Sigrun pekade in i dimman där nere. Abbe såg ingenting men Sigrun var stensäker. Hon lutade sig över kanten för att ropa till sin syster, men det var för sent. Sigrid försvann i dimman och fastän de ropade efter henne och Abbe drog i repet var det tyst. Sedan ekade ett skrik. Sigrids skrik. I vild panik.

    ”SIGRID!” Henne syster ville slänga sig utför, grep tag i repet men Abbe hejdade henne. Även han började fyllas av panik men han ville inte förlora två av sina vänner.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise snodde runt vid ljudet av Sigrids skrik och såg Abbe stoppa Sigrun från att slänga sig efter som syster. Vidar hade redan börjat kolla av sina spännen för att se så allt satt där det skulle och deras blickar möttes. Ise nickade kort och gick fram till Abbe och Sigrun.

    “Sigrun, håll koll utför stupet och täck oss med din båge om du ser något som inte är vi, så skjut det. Abbe, var beredd på att dra upp oss, eller i alla fall Sigrid. Kanske kan spänna fast en av jakarna i repet för att hjälpa till att dra?” Ise vände sig mot Gerda med den sista frågan.

    “Och har någon något snöre eller liknande?”

     

    Medan Ise pratade började Vidar klättra ner för stupet. Han tog det lugnt och metodiskt och försökte inte känna av stressen av att de fortfarande inte hört något mer från Sigrid.

    Väl nere ställde han sig med ryggen mot bergväggen och väntade på Ise. Han skulle aldrig säga det till sin syster men han hade hellre haft Abbe här nere just nu. Men någon behövde hålla i repet och Abbe hade störst chans att dra upp dom snabbt, så det var som det var tyvärr.

    Dimman var tjock och tung runt omkring honom och det kändes som att den klibbade fast på hans hud på ett onaturligt sätt. Han kunde knappt se en meter framför sig och såg inga spår av Sigrid. Han stod vaksamt och stirrade ut i dimman i vad som kändes som en evighet tills Ise äntligen kom nedklättrande och ställde sig bredvid honom. Hon höll fram en bit snöre mot honom “Knyt detta runt midjan så vi inte tappar bort varandra eller repet” sa hon medan hon snabbt började fästa snöret i sig själv och i repet som var deras väg ut ur den vita sörjan som omgav dom. “Har du sett några spår av Sigrid?” frågade Ise och det var som att till och med hennes röst bar sämre i dimman och Vidar skakade på huvudet. Ise böjde sig ner och försökte se några spår men det var svårt i den steniga marken runt stupet. Hon trodde sig ana spår ledandes bort från klippan dock och gjorde en gest till Vidar att följa efter henne. Det var inte många steg in fören de helt tappade siktet av bergväggen och Ise var tacksam för snöret som var deras väg tillbaka. Både Ise och Vidar såg skepnader röra sig snabbt runt dom och de båda hade vapnena dragna.

     

    Från ingenstans dök Sigrid upp ur dimman. Ise och Vidar hann se hur något sitta på Sigrids bröst och bita henne. Varelsen var mager och senig med ett avlångt huvud. När den hörde dom närma sig kollade den upp mot dom och väste. Munnen var fylld med sylvassa små tänder och Ise kunde urskilja små näsborrar och stora nästan lysande ögon som stirrade på dom. Långa spetsiga öron växte rakt upp och något som såg ut som hår hängde i testar ner runt ansiktet. Ett par fjärilslika vingar stack ut från ryggen på varelsen.

    Vidar rusade fram och svingade svärdet mot varelsen, och den hoppade av Sigrid och glidflög iväg och landande en bit bort. I dimman kunde han se fler skepnader röra sig runt dom och han väste till Ise “Dra med henne tillbaka mot klippan, deär inte ensam!” Ise tvekade inte utan började släpa Sigrid tillbaka mot klippan. Vidar följde efter och höll ett öga på varelserna som sakta närmade sig. De verkade inte uppskatta att de försökte ta deras måltid.

    Tack vare snöret hittade de tillbaka till repet och Ise drog i det panikslaget och ropade “ABBE!”. Hon hoppades hennes röst bar ut ur den förbannade dimman.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Alla verkade vara med på Ise och Vidars plan. De var givetvis tvungna att handla kvickt för att försöka rädda Sigrid, men Abbe grimaserade ändå ogillande.

    ”Detta är galenskap” muttrade han för sig själv men tog ändå ett stadigt grepp om repet. Även Odd hjälpte till att hålla emot, även om hans veka armar knappt gjorde någon skillnad. Stenen som Abbe knutit repet i samt hans egen styrka skulle nog räcka gott och väl turligt nog.

    De stod alla spänt och tittade ner i dimman när syskonen begett sig ner efter deras vän. Abbe kunde känna hur hans puls gått upp rejält och han andades ansträngt genom näsan. Sigrun stod redo med bågen, febrilt letandes efter ett mål att skjuta. De var alla oroliga och det blev inte bättre allt efter som tiden gick.

    ”För i helvete” svor Abbe tyst för sig själv men blev genast hyschad av Gerda. Han ville gå ner efter dem, men kunde inte lämna de andra. De började höra ljud nerifrån och Sigrun ville desperat kunna rädda dem då väsande läten avslöjade att de stött på någonting. När de snart hörde Ise skrika till Abbe var han inte sen att börja dra i repet för allt han var värd. Odd hjälpte till och snart även Gerda, medan Sigrun spände sin båge och avfyrade ett skott när hon slutligen såg en av de varelser som kom efter deras vänner. När de fått upp dem tillräckligt bröt Sigrun dock ihop. Hon skrek sin systers namn och föll nästan ihop när hon såg synen av hennes blodiga kropp. De hade ätit på henne. Ätit. Gerda vågade sig fram till kanten och slog handen för munnen. Abbe hade inte tagit henne för den religiösa typen men hörde henne viska en tyst bön. Vad de än såg över kanten kunde det inte vara bra men han gjorde inget annat än att metodiskt dra upp dem.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Repet började dra upp dom och Ise höll desperat fast i Sigrids lealösa kropp. Hon var inte troende men bad ändå en tyst bön att jägarinnan var vid liv. Hon hade inte tid att stanna upp och se efter, de måste bara komma bort från de där sakerna just nu. Efter vad som kändes som en evighet lättade dimman och när de nådde kanten på stupet rusade Gerda och Sigrun fram till dom. Isehjälpte så gott hon kunde till att få Sigrid över kanten på stupet och när de var över började Gerda se över den medvetslösa jägarinnan medan Sigrun satt bredvid och snyftade tyst.

    “Hur är det med henne?” flämtade Ise samtidigt som hon försökte återfå andan. Ise hoppades att Sigrid inte var död men lät de andra jobba i fred och vände sig mot stupet för att se hur det gick för Vidar. Han hade klättrat efter dom eftersom de alla inte kunde hänga på repet samtidigt och hon gillade inte att lämna honom ensam med de där saker. Dessutom, skulle de följa efter dom ut ur dimman? De hade haft något som såg ut som vingar på ryggen och Ise mindes med fasa diskussionen om fåglar med Odd.

    Vidar hade inte kommit över stupkanten ännu och Ises mage knöts sig av oro, varför dröjde han så?

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Gerda såg ut att knappt veta vart hon skulle börja med Sigrids trasiga kropp. Vad gjorde man först? Hur skulle de stoppa en blödning när varelserna bokstavligt talat tagit tuggor utav den stackars unga kvinnan? Hon gjorde sitt bästa och arbetade febrilt med sina händer. Lyckligtvis hade hon sin väska full av nödvändigheter för olyckor men det såg inte ljust ut. Sigrun började inse detta och hennes gråt tilltog allt eftersom hon märkte att hennes systers liv inte skulle gå att rädda. Gerda bara skakade på huvudet som svar på Ises fråga.

    Abbe sneglade på dem men hade i övrigt fullt fokus på att få upp Vidar. Han hissade upp repet som det uppenbart inte fanns någon i andra änden av, knöt det runt sin mage och såg stressat ner mot dimman sökandes efter sin vän. Därpå skyndade han sig att knyta repet runt den stora stenen en bit bort där jakarna makade lite på sig när han for runt. Lika snabbt var han tillbaka vid stupets kant.

    ”Vidar!” skrek han nedåt men ljudet av hans röst tycktes dö på vägen ner som om dimman åt upp den totalt.

    ”Jag går efter honom” sade han sedan snabbt och såg på Ise. Vidar var en utav hans närmaste vänner och det fanns inte en chans att han lämnade honom åt sitt öde. Abbe dubbelkollade så att han hade yxan i bältet och började sedan klättra nedför stupet. Han höll repet i händerna och spjärnade emot med fötterna mot väggen som han bit för bit nästan hoppade nedför.

    ”Säg till om du ser honom” hojtade han upp till Ise.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise såg på när Abbe började ta sig ner för klippkanten i jakt på hennes bror.

    “Fan, fan, fan” svor hon tyst för sig själv, och försökte med viljekraft se igenom dimman för att se vad som hänt med hennes bror. Hon borde inte ha lämnat honom själv!

    Hon tittade rådvillt mot Gerda och Sigrun som var böjda över Sigrids kropp och bort mot jakarna och stenen där Abbe fäst repet. Odd hade gått bort till jakarna och stenen och höll på att fixa med något. Ise hoppades att det inte skulle förstöra Abbes knut runt stenen.

    Borde hon följa efter Abbe? Var det bättre att stanna här och kunna hjälpa till att få upp dom snabbt om det behöves? Tankarna snurrade ferbrilt i huvudet medan hon stod och stirrade ner längs stupet. Odd kom bort och ställde sig bredvid henne. “Jag har fäst repet i jakarna så de kan hjälpa till att dra upp dom om det behövs” sa den gamle mannen. Ise nickade tacksamt mot honom, hon var inte lika stark som Abbe och hade nog inte kunnat dra upp ens en utav de två männen på egen hand.

    “Abbe, ser du något? Vidar? Vill ni att vi drar upp er?” ropade hon och hoppades innerligt på att få någon form av svar, någon form av indikation om vad som kunde hjälpa i situationen.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Abbe fann Vidar djupt in i dimman. Först var allt bara tyst men sedan tycktes han höra någon kämpa. Gestalter började synas genom diset och genast när han kunde urskilja Vidar tog han ett stadigt tag om sin yxa och rusade fram för att hjälpa honom. Med ett vrål började han hugga de varelser som hans vän slogs emot. Till synes var ingen skada skedd—ja, förutom på de odöda sakerna som föll likt furor under deras vapen. Alla hade inte vingar. Kanske hade de en gång varit människor men det var i så fall länge, länge sedan. Abbe skulle mer kalla dem monster så som de såg ut. Slutligen lyckades han hitta en öppning för dem att fly, hojtade till Vidar och de började kuta. Just som de tog sig undan och Abbe högg ner den sista flygande varelsen rev den honom illa över armen. Han bet instinktivt ihop käkarna och kvävde ett vrål av smärta.

    ”Vi kommer!” skrek Abbe när de närmade sig repet. Det var ett rent under att de tog sig fram utan att möta någonting. Kanske hade de lyckats ha ihjäl allt vandrande dött i detta område nu? När de började klättra reagerade jakarna och Odd började leda dem för att dra upp de båda männen. Det var två medtagna vänner som till slut tog sig över kanten. Abbe hjälpte till att knuffa Vidar framåt för att de inte skulle ligga allt för nära stupet innan han själv föll ihop på knä och höll sig för armen. Förtvivlat såg han bort mot Sigrun som gråtandes sörjde sin syster innan blicken vändes till Ise och hennes bror.

    ”Är du okej, Vidar?” undrade han, ignorerandes att blodet började sippra mellan hans fingrar från det djupa rivsåret han fått strax ovanför armbågen.

     

Viewing 13 posts - 21 through 33 (of 33 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.