Abbe hade inte gjort mycket mer än att lätt sparka på tvillingarna för att väcka dem innan han gick och la sig. För att hålla värmen lade han sig nära Ise, arm mot arm. En liten stund låg han bara och lyssnade på hennes andetag och de andras småpratande medan tvillingarna bjöd Vidar på något att äta. Det lugnade honom tillräckligt efter striden med björnen och slutligen somnade även han.

När Ise vaknade på morgonen satt Abbe redan med de andra. Odd och Gerda hade precis gått upp och möttes av en härlig doft från gröten som Sigrun kokade till dem alla över elden. Den mjölkdoftande korngröten puttrade svagt i den lilla grytan och Sigrun rörde då och då om med en liten träslev innan hon hällde upp jämna portioner i medhavda träskålar. På gröten höll hon på att lägga några bär som hon hittat men Gerda grep att om hennes handled.

”De är giftiga, flicka lilla” sade hon barskt och sparkade omkull skålen med bär till Sigruns förtvivlan. Abbe sneglade förvånat mot dem men tvingades vända sin uppmärksamhet mot Sigrid som slet i hans läderrustning. De båda kastade en blick på Ise, men medan det låg oro i Abbes bruna ögon var Sigrids en aning kalla. Hon smekte handen över Abbes axel och tittade drömskt över hans skäggiga ansikte.

”Jag har honung, om du vill ha till gröten Abbe?” Hon väntade inte på svar utan började sedan hälla utav den dyrbara varan över hans gröt som hon sedan serverade honom – som om hon gjort hela hans frukost själv.

”Eh, ja tack…” Han tog den varma skålen och ägnade henne en snabb blick innan han såg tillbaka på Ise. ”Hade du en mardröm, Ise?”

”Blev du rädd för björnen? Du kanske inte är redo för den här resan. Det är inte för sent att vända hem” skrattade Sigrid och lät handen dröja på Abbe. Hennes syster höjde irriterat på ögonbrynen innan hon serverade frukost till alla.

Det ryckte i Abbes mungipor vid Ises smarta svar. Han hade alltid beundrat att hon var socialt skicklig, klipsk med hur hon uttalade sig om hon ville. Det hade hänt både en och två gånger att han bett henne föra talan, än mer gått till henne för råd om hur han borde uttala sig. Tack vare det, och en smula mognad, hade han blivit duktigare på att uttrycka sig. Men han kunde inte låta bli att undra lite över vad hon drömde om. Hade det att göra med den tunga historien hon berättat igår? Abbe kunde inte ens tänka sig hur det skulle kännas att förlora sin mamma, än mindre till odöda jäkla monster. Fy fan.
Medan de andra snackade om bär slevade Abbe i sig den goda gröten på nolltid. Den var söt och krämig, kanske ännu mer så tack vare Sigrids honung. Märkligt av henne att inte bjuda fler dock. Kanske ville hon spara? Han sneglade lite på Vidar för att se om han lyssnade på snacket om bär. Han visste redan att han själv aldrig skulle lyckas lära sig någonting så han zonade ut samtalet.
Gerda blev på bättre humör av mat i magen och hämtade en liten bok som hon började bläddra i, visa upp bilder och berättade om olika sorters växter som de förväntades kunna stöta på. Hon fokuserade framför allt på bär och svampar som inte gick att missta för en giftig sort. När hon haft sin genomgång tycktes alla vara färdiga med maten. Sigrid gick för att diska av deras husgeråd medan Odd bredde ut en karta intill sen sinande eldstaden. Han pekade ut vägen de skulle vandra under dagen och poängterade att det skulle dyka upp ett stup som de behövde klättra nedför. Abbe vände blicken mot repen som låg vid packningen innan han reste på sig.
”Lika bra att vi ger oss av då!” Han borstade av sina byxor och spatserade över till jakarna som han började packa. Då slog det honom. Bekymrat såg han på de andra.
”Hur får vi med oss två jakar ned för ett stup?”