Post has published by Arcsteel
Viewing 9 posts - 41 through 49 (of 49 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Abbe blinkade en gång. Två gånger. Hans sinne försökte greppa pusselbitarna hon lade ut en och en, försökte skapa sig en bild av hur situationen såg ut men hängde inte med i orden förrän Ise talade klarspråk. Först då blev hans ögonvitor tydliga och förvåningen sken i hela hans kroppspråk där han nästan stelnade till intill henne. Abbe hade nästan intalat sig själv att det var en omöjlighet, att denna fantastiska vän någonsin skulle fatta tycke för honom. Deras kemi hade förvisso alltid varit bra, men kompisgänget var starkt och endast Sigrid hade varit tydlig nog med någon form av känslor, även om han misstänkt att de känslorna mest handlade om någon sorts ha-begär. Ingenting han ville tänka på nu, oavsett…

    Abbe sneglade ned på sin hand som låg mot Ises och han vågade försiktigt smeka sin tumme över hennes handrygg, som om han rörde henne för första gången. Hur många gånger hade han inte tittat på henne och önskat att de inte var vänner utan bara två främlingar? Abbe hade inte haft några hämningar då. Och hur många gånger hade han inte förbannat att hans gode vän Vidar var hennes storebror? Att gå efter en väns lillasyster var ingenting man gjorde utan vidare. Men i denna stund lät han inbilla sig att det kanske snarare var en fördel. Vidar hade redan godkänt honom som vän, kanske skulle han då ha lättare att se Abbe tillsammans med Ise? Här, i detta nu, spelade det föga roll. För Vidar sov. Och här satt Abbe ensam med Ise. Ett faktum som drog på mungiporna.

    “Du kommer alltid vara min vän, Ise,” började Abbe och lyfte sin lediga hand, kämpandes mot smärtan i armen, för att stryka fingrarna fjäderlätt över hennes kind. Det var första gången han rörde henne på det viset, så mycket mer intimt än de varmaste av kramar.

    “Jag har också tänkt på dig som mer än det dock. Men jag var rädd att förstöra någonting mellan oss, mellan mig och Vidar och hela dynamiken mellan våra familjer och vänner. Jag har bara tittat på dig när ingen ser, inte ens du…” Hans ögon mötte hennes, varmt mörker och havsblå is, “Och bara i min ensamhet har jag låtit mig själv tänka på dig.” När ingen annan kunde fråga varför han hade längtan i blicken, varför han suckade så djupt eller zonade ut.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Abbes beröring registrerades snabbare än hans ord och när han strök fingrarna över hennes kind fastnade hennes andetag i halsen en kort sekund. Den fjäderlätta beröringen kändes ömsint på ett sätt som deras tidigare interaktioner inte gjort och hon kunde inte låta bli att luta sig in i hans hand.

    Ett försiktigt leende spred sig över hennes läppar vid hans ord. “Jag anade aldrig att du kände likadant” sa hon mjukt “nu behöver du inte tänka på det i ensamhet längre”. Hon vred på huvudet så hennes läppar snuddade vid hans hand. Hon pausade och slängde sedan en förstulen blick mot där Vidar låg och sov. Hennes bror hade alltid varit beskyddande runt henne när det kom till pojkar och män, vilket aldrig stört henne innan eftersom hon ändå hade haft en förälskelse i Abbe, men skulle det fortsätta nu. “Tror du Vidar misstycker? Ni är ju bästa vänner, nog måste han vara okej med det?”

    Ise tuggade nervöst på sin underläpp. Rhig hade sett henne titta efter Abbe ett par gånger och konfronterat Ise om det, var på Isen förnekat allt, men hon hade heller aldrig fått klarhet i vad Rhig tyckte om det heller. Om hon var emot det eller bara retades med Ise. Vad Rhig tyckte spelade ju ingen roll just nu, då hon var kvar i Barastar men Vidar var här och hon ville inte riskera att förlora sin bror, men hon ville inte heller ge upp det här nyfunna med Abbe.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Abbes andetag blev genast tyngre när han kände hennes läppar mot sin hud, ett möte mellan mjukt och grovt. Blicken sjönk till Ises mun för att klamra sig fast då han fann sig själv önska möta de där läpparna med mer än sina hårdhudade händer. Det var givetvis ingenting märkligt att hon inte haft en aning hur hans tankar gått, för Abbe hade ansträngt sig till tusen för att inte kliva över några vänskapliga gränser. I synnerhet på grund av följande samtalsämne; Vidar.

    Abbe följde hennes uppmärksamhet bort till den sovande mannen. Det kändes som ett svek likväl som att någonting äntligen lades tillrätta—sittandes här med Ise och prata om känslor. Blicken flackade tillbaka till henne med sammanpressade läppar.

    “Svårt att säga,” började han och ryckte på axlarna. “Antingen slår han ihjäl mig för att jag går efter hans lillsyrra av alla människor i världen, eller så spikar han ett bröllopsdatum åt oss.” Abbe fnissade lite, guppandes på sina breda axlar då han kunde se det framför sig. Det återstod att se vad Vidar skulle tycka och tänka om saken. “Vi behöver inte berätta ännu, om du inte vill. Vi kanske borde utforska vad det här är först.”

    Ja, han ville väldigt gärna undersöka vad som kunde komma av detta. Det kändes förfärligt märkligt att ens ha erkänt sina känslor för varandra. Tyst slängde han en blick omkring lägret innan han vände sin fulla uppmärksamhet tillbaka till henne, strök tummen längs linjen av hennes käke och vinklade försiktigt upp hennes ansikte. Ansiktet han var så van vid och ändå såg i ett nytt ljus. Plötsligt tyst lutade han sig in, men lät inte läpparna möta hennes även om de var millimeter ifrån varandra.

    “Får jag kyssa dig?” viskade han ut, andedräkten varm mot hennes läppar.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise fnissade också till av Abbes kommentar. Det kändes fint, att höra deras tysta skratt i samklang. Och han hade nog rätt i det.Hon nickade därför instämmande när han föreslog att de skulle utforska det här först. Att få ha Abbe för sig själv, en liten stund, utan överentusiastiska eller upprörda bröder, det lät bra tänkte hon medan hon följde Abbes blick runt lägret. Alla tankar försvann dock snabbt när han strök sin tumme längs hennes käke. Hans hand varm mot hennes kalla kind. Hennes ögon sökte sig till hans och hon höll andan när han lutade sig in, hans ansikte badandes i eldens gyllene sken.

    Allt runtomkring henne försvann. Bara de två, eldens sprakande och den lilla distansen mellan dom. En del av henne ville själv ta kommandot och ta bort det sista avståndet mellan deras läppar. Äntligen känna hans läppar mot sina. Men hon hade drömt om detta så länge och att låta honom ta sista steget, även om det innebar att vänta några sekunder extra, var värt det. Hon andades in djupt, kände värmen från hans närhet, och nickade nästan omärkligt.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Mitt i allt det hemska satt de där i den finaste av stunder, så avlägsen från deras hårda leverne och kultur. Abbe kände sig nästan fjantig så som han höll på, men det var samtidigt precis rätt. Han ville behandla Ise med all den ömhet han kände för henne och när han tänkte efter insåg han att han alltid varit lite vänligare och försiktigare med henne. Inga ryggdunk när de hälsade, brottade aldrig ner henne i nysnön och de stundvis hårda skämten som florerade i kvarteret där hemma riktade han aldrig mot henne.

    Han klarade knappt av att hålla sig i skinnet. Det kändes som en evighet passerade innan Ise nickade till svars, väntandes på honom. Det ryckte i Abbes mungipor innan han slöt ögonen och eliminerade avståndet mellan dem. Kyssen var öm till en början. Mild och kärleksfull, hans läppar mjuka mot hennes medan handen sakta strök sig bakåt över hennes käke, smekte över halsen och lade sig runt hennes nacke under det ljusa håret. Abbe hämtade andan, men det var knappt, innan han kysste henne igen. Den här gången låg en lång längtan bakom kyssen och han pressade sig mer mot henne, visade precis hur mycket han suktat efter det här. Möjligtvis smög det sig in en lite väl stor portion passion, men just som han skulle lägga sin andra arm kring henne hördes ett ljud.

    Abbe tittade upp, plötsligt på helspänn. Ena jaken grymtade och vred på sig. Phew, det var bara dem. Men så lät det igen, likt ett plufsande i snö längre bort. Alert svepte han med blicken över lägret, sökte efter avvikande detaljer.

    “Ise…” viskade han spänt. “Vart är Sigrid?”

    Där hennes kropp legat under en filt var det nu tomt. Helvete.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    När Abbes läppar mötte hennes var det allt som Ise drömt om. Kyssen var ömsint och Ise försökte hälla alla sina känslor bakom kyssen. Det var allt hon drömt om, men hon ville ha mer. När han fördjupade kyssen var hon inte sen på att svara med samma mynt. Hennes händer greppade hans armar och hon tryckte sig mot honom med samma passion som han tryckte sig mot henne. Allt hon förnam var Abbes läppar, hans händer, hans doft. Hon hörde inte ens ljudet som fick Abbe att titta upp på helspänn. Men på hans fråga tittade hon omedelbart bort mot där de lagt Sigrid. Tomt.
    Till och med efter sin död skulle Sigrid komma emellan henne och Abbe. Ise hejdade sina tankar, nu var det inte läge att vara svartsjuk på en död kvinna.
    “Herregud, hon är borta!” väste Ise. Hon drog sig undan från Abbe och reste sig upp och började gå bort mot platsen där Sigrid legat. Hon satte sig på huk och studerade marken. Halvsläpande steg ledde bort från lägret och in i skogen. Hennes hjärta rusade fortfarande från kyssen och nu än mer av skräcken och stressen över att ha tappat bort den döda kvinnan. Hur skulle de förklara för de andra varför de inte hållt vakt ordentligt? Vad skulle Vidar säga, skulle han kunna se på dom vad som hänt? Tankarna snurrade i rapid medan hon började följa efter spåren, desperat i att hitta den döda kvinnan innan något mer hände.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Hur mycket Abbe än led av kylan som infann sig där Ises händer legat mot hans armar, där hennes läppar mött hans, bankade hjärtat i bröstet nu inte bara av besvarade känslor utan även oro. Kanske rädsla. Han var generellt inte skraj av sig, men detta var Sigrid. Att möta ett monster kunde han göra utan problem, men kunde han döda en vän trots att hon blivit ett? För det fanns ingen tvekan – Sigrid var nu odöd. De borde ha bränt henne. Fan, de borde ha bränt henne!

    Med hopdragna ögonbryn såg han efter Ise. Abbe kunde knappt röra sig, knappt andas. Blicken vandrade från henne för att följa spåren i snön. Detta var illa. Fast inte lika illa som när Ise bestämde sig för att följa efter.

    “Ise!” väste Abbe så tyst han förmådde. Genast kom han upp på fötter, grabbade tag om sin yxa och började följa efter. “Ise!”

    Abbe skyndade sig ikapp henne utan att göra allt för mycket väsen av sig. Snart nog grep han tag om hennes arm för att hejda henne.

    “Vi kan inte lämna de andra sovandes oövervakade. Och nej, jag tänker inte låta dig vandra in i skogen alldeles ensam.” Han gav henne en menande blick, som om han visste att hon gärna hade gjort det. “Vi måste väcka de andra.” Var det kul att erkänna sitt misstag? Nej. Behövde de all sömn de kunde få? Japp. Ändå var det mest resonliga att inte lämna dem, och absolut inte låta Ise sticka iväg på ett självmordsuppdrag. Abbe skulle aldrig kunna förlåta sig själv. Litandes på henne vände han tillbaka och tittade in i vindskyddet där han började ruska om Vidar.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Ise stannade abrupt när Abbes hand slöt sig om hennes arm. Hon stirrade på honom, övervägde att rycka sig fri, men hans blick var fast och fylld av en sådan beslutsamhet. Han hade rätt, förstås. I hennes hjärta visste hon det. Men ändå. Att lämna de andra sovande var dumdristigt, men tanken på att återvända till lägret, till Vidar och hans vaksamma ögon, fick henne att tveka. Skulle han förstå vad som hänt mellan henne och Abbe? Kunde han läsa det i hennes ansikte, i hennes rörelser? Vidar var alltid så skarpsynt.

    Kyssen brände fortfarande på hennes läppar, men ännu mer brände Abbes närvaro vid hennes sida.
    Ett djupt andetag. Hon nickade, motvilligt. “Okej. Vi går tillbaka. Men…” Hon pausade, valde sina ord noga. “Om Sigrid kommer nära igen, tveka inte. Oavsett vem hon var.” Rösten var hårdare än hon väntat sig, men det behövdes. Hon ville tro att orden var för honom, för att påminna honom om vad de var tvungna att göra, men de var lika mycket för henne själv.

    Ise följde efter Abbe tillbaka till lägret, sinnena på helspänn. När Abbe stannade vid Vidar och började ruska honom, stod hon kvar vid ingången till vindskyddet. Hon tvekade igen, tankarna snurrade. Vidar var inte dum. Han skulle känna på sig att något var annorlunda. Skulle han ifrågasätta det? Kanske inte direkt. Men en blick, en antydan, och hon skulle avslöja sig själv.

    Vidar stönade trött till när Abbe fortsatte rucka på honom, och det fick henne att rycka till. Hon insåg att hon stått där för länge, som fastfrusen. Hon slank snabbt iväg för att väcka Gerda och Odd. Vid deras förvirrade blickar sa hon bara kort “Sigrid” och såg hur en skräckblandad förståelse blommade upp i deras sömndruckna ansikten. Gerda var snabbt uppe och gick bort till där den döda kvinnan legat och började studera spåren. När Ise kom till Sigruns sovande form frös hon till igen. Hur skulle den sörjande kvinnan ta att hennes tvilling blivit odöd? För en barastar var det ett öde värre än döden.

    De borde bränt henne! De borde hållt bättre vakt! De borde inte ha kyssts! Skit också! Ett av Ises bästa ögonblick i livet var nu besudlat av förbannelsen. Det måste få ett slut! Någonstans i det här gudsförätna landet måste en lösning finnas!

    Ise rycktes ur sina tankar när Odd kom upp bredvid henne och la handen på hennes arm. “Jag kan väcka henne, gå och hjälp Gerda spåra istället.”
    Ise log tacksamt mot den gamle mannen och gick bort till Gerda.
    “Jag fick upp spåret och det leder ut i skogen” sa hon när hon kommit närmre den äldre kvinnan. “Men vi vågade inte följa det själva utan att väcka alla först.” avslutade hon tamt.
    Gerda tittade upp på henne och sa kallt “Och hur kommer det sig att ni inte märkte när Sigrid reste på sig? Det var inte mycket till vakthållning ni två gjorde ikväll…”
    Det kändes som hon fått en örfil. Ise famlade efter ord för att försvara sig i den andra kvinnans ögon men fann inga ord för att försvara sig och Abbe.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Abbe ville tro att han skulle kunna göra det som behövdes om de stötte på Sigrid igen. Det var lätt att intala sig att han kunde distansuera sig på grund av att han alltid satt en kil mellan sig själv och Sigrid, på grund av hennes flörtiga närmanden när hon… levde. Men de hade trots allt haft en vänskap, och gick det då verkligen sätta en yxa i skallen på henne? Verkligheten skulle få utvisa sanningen.

    De lyckades väcka de andra utan större ansträngning, och framför allt utan att göra för mycket väsen av sig. Abbe visste inte riktigt hur de odöda fungerade – sist han mött dem var det bara kaos. Lockades de till ljud ens en gång? Han stirrade på Vidar en stund efter att Ise förtäljt varför de alla nu blev väckta, och något otroligt skyldigt lpg i hans blick. Hur berättar man för sin bästa vän att man kysst hans syster, vilket i sig lett till denna förtvivlande situation? Abbe kunde inte för allt i världen hitta ett enda ord som skulle kunna säga det på ett bra sätt och därför var han istället stel och tyst. För en sekund tyckte han sig se en tanke formas i sin väns ögon, som om han kopplade ihop på egen hand.

    Men uppmärksamheten vändes snart mot Gerda och Ise när de kalla orden sköljde över den stackars vithåriga kvinnan som han kommit att tycka om så mycket. Detta var inte en konversation hon skulle behöva stå ensam i, och med ett grymtade reste Abbe på sig och var snabbt framme vid Ises sida. Med hård blick såg han ned på Gerda.

    “Vi hörde ett ljud i skogen och var tvugna att kolla upp det. Därför missade vi Sigrid.” Han lämnade ingen utrymme för tolkning eller reprimander då ansiktsuttrycket och hans bruna ögon sade allt—att om Gerda käftar emot får hon med honom att göra. Eventuellt sände det inte de mest övertygande signalerna, men det spelade ingen roll just nu.

    “Jag och Ise ska hitta henne. Ni andra håller ihop,” sade han så att alla hörde innan han greppade yxan i ena handen och lade andra mot Ises svank, fösandes henne inåt i skogen. Den lövtunna skaren krasade mjukt under varje steg genom snön, som var gles på sina ställen. Abbe gick stelt tills de var utom synhåll, och först då kom han pp sig själv med att behöva leta efter spår. Sigrid skulle onekligen ha lämnat fotspår efter sig i snön. Men först…

    “Är du okej?” frågade han mjukt och vände sig mot Ise.

Viewing 9 posts - 41 through 49 (of 49 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.