Abbe blinkade en gång. Två gånger. Hans sinne försökte greppa pusselbitarna hon lade ut en och en, försökte skapa sig en bild av hur situationen såg ut men hängde inte med i orden förrän Ise talade klarspråk. Först då blev hans ögonvitor tydliga och förvåningen sken i hela hans kroppspråk där han nästan stelnade till intill henne. Abbe hade nästan intalat sig själv att det var en omöjlighet, att denna fantastiska vän någonsin skulle fatta tycke för honom. Deras kemi hade förvisso alltid varit bra, men kompisgänget var starkt och endast Sigrid hade varit tydlig nog med någon form av känslor, även om han misstänkt att de känslorna mest handlade om någon sorts ha-begär. Ingenting han ville tänka på nu, oavsett…

Abbe sneglade ned på sin hand som låg mot Ises och han vågade försiktigt smeka sin tumme över hennes handrygg, som om han rörde henne för första gången. Hur många gånger hade han inte tittat på henne och önskat att de inte var vänner utan bara två främlingar? Abbe hade inte haft några hämningar då. Och hur många gånger hade han inte förbannat att hans gode vän Vidar var hennes storebror? Att gå efter en väns lillasyster var ingenting man gjorde utan vidare. Men i denna stund lät han inbilla sig att det kanske snarare var en fördel. Vidar hade redan godkänt honom som vän, kanske skulle han då ha lättare att se Abbe tillsammans med Ise? Här, i detta nu, spelade det föga roll. För Vidar sov. Och här satt Abbe ensam med Ise. Ett faktum som drog på mungiporna.

“Du kommer alltid vara min vän, Ise,” började Abbe och lyfte sin lediga hand, kämpandes mot smärtan i armen, för att stryka fingrarna fjäderlätt över hennes kind. Det var första gången han rörde henne på det viset, så mycket mer intimt än de varmaste av kramar.

“Jag har också tänkt på dig som mer än det dock. Men jag var rädd att förstöra någonting mellan oss, mellan mig och Vidar och hela dynamiken mellan våra familjer och vänner. Jag har bara tittat på dig när ingen ser, inte ens du…” Hans ögon mötte hennes, varmt mörker och havsblå is, “Och bara i min ensamhet har jag låtit mig själv tänka på dig.” När ingen annan kunde fråga varför han hade längtan i blicken, varför han suckade så djupt eller zonade ut.

Abbes andetag blev genast tyngre när han kände hennes läppar mot sin hud, ett möte mellan mjukt och grovt. Blicken sjönk till Ises mun för att klamra sig fast då han fann sig själv önska möta de där läpparna med mer än sina hårdhudade händer. Det var givetvis ingenting märkligt att hon inte haft en aning hur hans tankar gått, för Abbe hade ansträngt sig till tusen för att inte kliva över några vänskapliga gränser. I synnerhet på grund av följande samtalsämne; Vidar.

Abbe följde hennes uppmärksamhet bort till den sovande mannen. Det kändes som ett svek likväl som att någonting äntligen lades tillrätta—sittandes här med Ise och prata om känslor. Blicken flackade tillbaka till henne med sammanpressade läppar.

“Svårt att säga,” började han och ryckte på axlarna. “Antingen slår han ihjäl mig för att jag går efter hans lillsyrra av alla människor i världen, eller så spikar han ett bröllopsdatum åt oss.” Abbe fnissade lite, guppandes på sina breda axlar då han kunde se det framför sig. Det återstod att se vad Vidar skulle tycka och tänka om saken. “Vi behöver inte berätta ännu, om du inte vill. Vi kanske borde utforska vad det här är först.”

Ja, han ville väldigt gärna undersöka vad som kunde komma av detta. Det kändes förfärligt märkligt att ens ha erkänt sina känslor för varandra. Tyst slängde han en blick omkring lägret innan han vände sin fulla uppmärksamhet tillbaka till henne, strök tummen längs linjen av hennes käke och vinklade försiktigt upp hennes ansikte. Ansiktet han var så van vid och ändå såg i ett nytt ljus. Plötsligt tyst lutade han sig in, men lät inte läpparna möta hennes även om de var millimeter ifrån varandra.

“Får jag kyssa dig?” viskade han ut, andedräkten varm mot hennes läppar.

Mitt i allt det hemska satt de där i den finaste av stunder, så avlägsen från deras hårda leverne och kultur. Abbe kände sig nästan fjantig så som han höll på, men det var samtidigt precis rätt. Han ville behandla Ise med all den ömhet han kände för henne och när han tänkte efter insåg han att han alltid varit lite vänligare och försiktigare med henne. Inga ryggdunk när de hälsade, brottade aldrig ner henne i nysnön och de stundvis hårda skämten som florerade i kvarteret där hemma riktade han aldrig mot henne.

Han klarade knappt av att hålla sig i skinnet. Det kändes som en evighet passerade innan Ise nickade till svars, väntandes på honom. Det ryckte i Abbes mungipor innan han slöt ögonen och eliminerade avståndet mellan dem. Kyssen var öm till en början. Mild och kärleksfull, hans läppar mjuka mot hennes medan handen sakta strök sig bakåt över hennes käke, smekte över halsen och lade sig runt hennes nacke under det ljusa håret. Abbe hämtade andan, men det var knappt, innan han kysste henne igen. Den här gången låg en lång längtan bakom kyssen och han pressade sig mer mot henne, visade precis hur mycket han suktat efter det här. Möjligtvis smög det sig in en lite väl stor portion passion, men just som han skulle lägga sin andra arm kring henne hördes ett ljud.

Abbe tittade upp, plötsligt på helspänn. Ena jaken grymtade och vred på sig. Phew, det var bara dem. Men så lät det igen, likt ett plufsande i snö längre bort. Alert svepte han med blicken över lägret, sökte efter avvikande detaljer.

“Ise…” viskade han spänt. “Vart är Sigrid?”

Där hennes kropp legat under en filt var det nu tomt. Helvete.

Hur mycket Abbe än led av kylan som infann sig där Ises händer legat mot hans armar, där hennes läppar mött hans, bankade hjärtat i bröstet nu inte bara av besvarade känslor utan även oro. Kanske rädsla. Han var generellt inte skraj av sig, men detta var Sigrid. Att möta ett monster kunde han göra utan problem, men kunde han döda en vän trots att hon blivit ett? För det fanns ingen tvekan – Sigrid var nu odöd. De borde ha bränt henne. Fan, de borde ha bränt henne!

Med hopdragna ögonbryn såg han efter Ise. Abbe kunde knappt röra sig, knappt andas. Blicken vandrade från henne för att följa spåren i snön. Detta var illa. Fast inte lika illa som när Ise bestämde sig för att följa efter.

“Ise!” väste Abbe så tyst han förmådde. Genast kom han upp på fötter, grabbade tag om sin yxa och började följa efter. “Ise!”

Abbe skyndade sig ikapp henne utan att göra allt för mycket väsen av sig. Snart nog grep han tag om hennes arm för att hejda henne.

“Vi kan inte lämna de andra sovandes oövervakade. Och nej, jag tänker inte låta dig vandra in i skogen alldeles ensam.” Han gav henne en menande blick, som om han visste att hon gärna hade gjort det. “Vi måste väcka de andra.” Var det kul att erkänna sitt misstag? Nej. Behövde de all sömn de kunde få? Japp. Ändå var det mest resonliga att inte lämna dem, och absolut inte låta Ise sticka iväg på ett självmordsuppdrag. Abbe skulle aldrig kunna förlåta sig själv. Litandes på henne vände han tillbaka och tittade in i vindskyddet där han började ruska om Vidar.