Liv Hellvidottir

Hon hörde inte korparna längre. Inte männens hån heller. Det enda hon hörde för en sekund var suset i öronen. Hon kände igen det där suset. Hon hade hört det innan hon tappat medvetandet för en liten stund sen. Hon kände benen vackla något och greppet hårdnande kring svärdsfästet. Hon koncentrerade sig på greppet. På känslan av svärdet i handen. Hon tog några djupa andetag och planterade fötterna igen. Tänkte på alla övningar hon haft med sina bröder, sin far och hon kunde se hur männen tvekade. Fega tölpar. Hon såg hur de höll ett bra avstånd till henne och hon tog tillfället att böja sig ned och plocka upp en knytnävsstor stenbumling som hon hivade mot en av männen. Hon vrålade ut sin irritation på dem och skrattade till då hon såg hur hon träffade honom i pannan. Han svor högt och männens linje vacklade något. Hon spottade på marken och flinade mot dem.
Så såg hon ytterligare män ansluta sig till de som redan fanns här. De var svåra att undvika. Sättet de förde sig på och hur de andra männen flyttade på sig när de kom avslöjade deras status direkt. Men hon kände också igen den store mannen. Deras ledare, Hallgrim. Hon hörde honom ropa till de andra. Deras uppmaning om att lägga ner vapen hade på något sätt gått henne förbi. Deras ord hade seglat med vinden. Obetydliga. Hans ord om Freja dock fick henne att haja till. Hon stannade upp för stunden och såg sig om. Som om hon bedömde sin situation för första gången. Som om hon för första gången på riktigt uppmärksammade vilket läge hon befann sig i.  Hennes blick mörknade och om blickar kunde döda hade de alla fallit till marken på ett ögonblick. Hon höjde svärdet och pekade mot honom med dess spets.

” Jag vet vem du är.” Hon svalde något och slickade sig om de stelfrusna läpparna något” Vet du vem jag är?” Hon väntade sig inget direkt svar och visade tänderna något igen. Som ett farligt djur som var på jakt. ” Jag är  Liv Hellvidottir, dotter till Ulrik Skarpyxa. Du besökte vår gård med dina bröder när jag var yngre. “. Hon försökte hålla blicken vid honom men männen rörde sig omkring honom och hon ville inte göra ett dumt misstag att fokusera för mycket på honom och glömma de andra. Även om hon misstänkte att de skulle följa hans ord blint. Som snälla, lydiga små enfaldiga får. Hon började känna av smärtorna i kroppen igen. Hon hade svårt att dra de djupa andetagen. En känsla hon kände igen från hennes uppväxt. Hon drog handen över ansiktet för att få blodet ur ögonen. ” Jag är glad att min far är Valhalls salar. Så han slapp se och uppleva dolken i ryggen. ” . Hon spottade på marken och en ung krigare verkade ta det som ett tecken att avancera. Snart hördes svärdens klingande igen följt av grymtningar och ansträngda  ljud. Hon gjorde striden kort. Men hon kände att hon inte hade mycket mer att ge. Hon såg sig om då hans kamrater drog med sig honom skrikande av smärta då hon huggit honom i benet. Hon visste att hon inte hade en chans att vinna. Slaget om Hauvik var förlorat. Frågan var om hennes liv också var det? Hon lät blicken vandra över dem och motvilligt la hon ned svärdet på marken i en besegrad gest.

Liv Hellvidottir

Det tog ungefär ett halvt andetag innan männen rusade fram och övermannade henne som en flock hungriga vargar. Hon försökte inte ens göra motstånd men i tumultet måste de trott det eller så var de inte så korkade som de såg ut för hon kände ett hårt slag i bakhuvudet och allt blev återigen svart. Någonstans långt bort kunde hon höra ledarens, Hallgrims, stämma brumma igenom men orden var för svåra att tyda innan hon tuppade av helt.

Hon hade ingen aning om var hon var när hon vaknade till liv igen. Huvudet värkte så det kändes som om det hade klyvts på mitten och kroppen ville återigen inte lyda henne riktigt. Men hon märkte rätt snart att hon var inomhus då kroppen inte bar smärtan från tidigare när hon vaknat upp stelfrusen under sin motståndare. Det kunde inte var bra för huvudet att få så många slag mot det på en och samma dag. Att tuppa av så många gånger. Hon kände lukten av blod, svett, smuts, öl.. ljuden av män som tog sig friheter och kvinnor som bet ifrån. Barn och äldre som grät både tyst och ljudligt. Det var då hon också upptäckte att hon inte vaknat av sig själv. Ett hårt slag över kinden fick henne att öppna ögonen och hon mötte mannens blick. Han log belåtet och drog sig från henne, bara för att ta tag i hennes fötter och göra ett ryck. Hon landade på rygg på golvet med en duns från den halvsittande, avsvimmande positionen hon haft. Hon stönade till smärtsamt och försökte värja sig. Hennes händer och fötter var bundna men hon var inte försvarslös för det.

Männen skrattade lite till en början innan deras irritation växte sig större. De hånade varandra samtidigt som de skrek åt henne att uppföra sig. Hon fräste ilsket ifrån och lyckades dra den ene mannens dolk ur hans bälte där han gränslade henne innan den andre stoppade henne och bände loss den ur hennes grepp. Mannen som blivit av med dolken svor ilsket och gav henne ett så hårt slag över ansiktet att hon såg stjärnor. Hon kände blodsmaken i munnen och spottade ut en stor loska av blodblandad saliv mot honom. Det var då Hallgrim avbröt dem med sin stämma. Männen stannade upp och skrattade först, fler hade anslutit sig till de två som börjat det hela och det fyllde henne bara med en större ilska. Hon gav dem alla en mordisk blick och innan männen han fortsätta sina trakasserier hade Hallgrim gett dem en order att låta henne vara. Henne och alla de andra här inne. Motvilligt drog de sig undan henne men hon kunde se blickarna. Löftet om att det inte var över. Hon spottade efter dem igen, en till blodblandad loska men hon låg kvar då han stod kvar där tornande över henne. Bland de största män hon någonsin sett. Hon förstod att de andra inte ville gå i vägen för honom. Att de respekterade honom.

Han stod där och tittade på henne. Hon kunde höra kvinnorna snyfta ljudligt nu. Barnen grät och de gamla försökte göra sig så små som möjligt. ” Om du väntar på ett tack kommer du få stå där tills du växer fast” .  Hennes röst var knivskarp och bestämd och då han hukade sig för att studera henne närmare sköt hon bara ut hakan mot honom. Hon var inte rädd för honom han var en dödlig som alla andra. Hon slickade sig kort om den spruckna läppen och drog på munnen i ett illvilligt litet leende. Tänderna lös röda av blodet som fyllt hennes mun. ” Du är besviken…. att du inte fick dräpa mig. ?” . Hon skrattade lite och försökte maka sig till en mer bekväm position på det hårda golvet. ” Min död ska inte vara bortkastad. Min död ska sjungas om i alla tider. Krigsguden själv ska komma att hämta mig med Valkyriorna som sällskap. En död på en gårdsplan i ett förlorat slag är ingen värdig död…” Hon såg bestämt på honom. Hon borde kanske vara rädd, eller mer rädd om sitt liv. Men något inom henne sa henne att den här mannen skulle förstå vad hon menade med den saken. Han skulle inte skära halsen av henne här bland gråtande barn och gamla.

Liv Hellvidottir

Hon tyckte inte om att ligga på golvet och titta upp på honom. Det kändes förminskande och hon hasade sig upp igen så hon kunde sitta lutad mot ett av husets stolpar. Hon drog upp benen något och lutade de bundna händer över knäna. Kroppen värkte, huvudet värst men hon tänkte inte visa det. Hennes ögon iakttog honom lika mycket som han iakttog henne där han satt på huk  en väl armslängds avstånd bort.
Hon mindes honom från sin barndom. Honom och hans bröder. De hade varit de största och mest skräckinjagande krigare hon hade sett och när hon tänkte efter trodde hon nog fortfarande att de var det.
Hon förstod varför han utsetts till någon sorts ledare för skeppen som återvänt från sin långa tid på andra sidan haven. Hon hade lyssnat till deras sagor och sånger en bit bort från de trånande kvinnorna, ivriga barnen och ännu nyfiknare männen som trängts för att höra dem. I utkanterna hade hon studerat honom och hans följe och det hade ändå gett henne en viss fördel under de kamper och för de framgångar hon hade haft under dagen. Hade de andra männen och krigarna varit lika uppmärksamma som hon hade utgången kanske blivit annorlunda. Hon försökte minnas de män hon skadat och dräpt men allt var suddigt och hon hade svårt att koncentrera sig på det när han stirrade på henne på det där sättet. Det kändes som om Sleipner själv galopperade runt i huvudet på henne.

” Jag vet vad som väntar mig. ” Svarade hon bara lugnt och till synes oberörd. ” Men det ändrar inte att min död hade varit ovärdig idag. Det krävs mer för att Valkyrior ska hämta en sköldmö än att dö med ett svärd i handen. Du vet lika bra som jag att jag inte hade haft mycket att sätta emot. Det hade inte varit en värdig kamp. Jag prövar heller min lycka än att mista chansen att återförenas med min far i Valhall. ”

Ett ärligt svar. Vad hade hon att förlora på det? Att hennes farbror skulle ha rikedomar nog för att betala för henne var hon inte tvivlande på. Men hans vilja däremot. Han hade aldrig haft ett gott öga till varken henne eller hennes systrar. Systrarna var gifta och hon var glad att de levde gott på annan plats än Hauvik. Hennes bröder såg hon inte, men här såg hon ingen av männen så hon hoppades att de stridit väl och var så välbehållna som möjligt på annan plats. Det som oroade henne mest var att hon inte såg sin mor någonstans.
Hon slickade sig lite om läpparna, de var torra och halsen torr. Huvudet värkte, kroppen och hon var minst lika smutsig och blodig som han. Men till skillnad från honom skulle hon inte heller få en möjlighet att tvätta av sig. Blodet var nog värst för det klibbade så när det fanns så mycket av det. Nej, om hon skulle tvinga sig själv att se sanningen i vitögat så var den så att hon nog skulle behöva förbereda sig för en lång och besvärlig resa. Men hon höll liv i tron och på det Völvan sagt henne gång på gång hon besökt henne för att få sin framtid spådd. Hon skulle dö en ärorik död. En död i träldom i någon saltgruva låg inte i hennes framtid.

Liv Hellvidottir

Hans tänder glittrade som brinnande kolbitar i det dunkla ljuset i långhuset. Hon fick en känsla att hon också ville ha sådana tänder och för en stund kunde hon inte sluta stirra på hans mun. Hur de glittrade då de blev synliga när han talade. Så ställde han sig upp och verkade vara redo att lämna henne där. Men så hejdade han sig. Hon lyfte blicken till honom där han stod och såg längre in i långhuset. Hon följde motvilligt hans blick för en kort stund och då han vände blicken tillbaka till henne med sin fråga slöt hon läpparna och bet ihop käkarna. Hon gav honom en blick som mer än något annat sa åt honom att gå och hänga sig själv. Något som verkade roa honom vad hon kunde se. Men hans grepp om svärdets fäste ändrades något och hon kunde se hur han vägde på fötterna. Han behövde inte göra några större hot än så. Hon visste att han var en man som krävde svar, även om hon kunde tyckas att han skulle kunna läsa av den i tystnaden.

Hon höjde blicken till hans ansikte igen, lutade det trötta, bultande huvudet mot stolpen. Hon var så trött, så innerligt trött nu och huvudet dunkade. För henne var svaret självskrivet. Hon kunde läsa i hans ansikte att han tänkte på samma sak. Men varför levde då Folkes hustru och barn? Det var något som inte stämde, något som retade mannen hon hade framför sig. Kanske var han ändå inte så nöjd med att följa “kung” Audgisil till slutet? Hon la huvudet lite på sned och lät blicken oblygt vandra över honom. Studera honom närmare. ” Vi vet båda vad som behöver göras. Frågan är varför du är här och inte din kung? “. Hon lät rösten vara något hånfull ändå, ordet “Kung” talat med öppen förakt och blicken föga imponerande. Som om hon såg honom i nytt ljus då han verkade följa en sådan svag man.  Hon höjde frågande på ett ögonbryn och lät tystnaden breda ut sig.

Hon vände blicken till Folkes hustru och barn. Kvinnan satt rak i ryggen, tyst. Barnen likaså. Hon kunde inte känna något annat än stolthet över deras stoiska uppsyn i sådan misär.

Liv Hellvidottir

Hon kunde se ilskan blixtra till i hans ögon och hon spann inombords nöjt över att hon ändå lyckades sätta kniven i dem. Även i det här tillståndet. Men hon lät blicken vandra vidare till jarlens familj och lät den vila där och han verkade ta det som ett tillfälle att storma iväg. Hon kände hur axlarna sjönk något då de lämnades ifred. Hon hade inte ens märkt hur på helspänn hon hade varit förrän dörren slogs igen. Men med ensamheten kom också tankarna och möjligheten att känna efter skadorna. Hon önskade att hon inte suttit fastbunden till händer och fötter. Kroppen kändes stel och hon längtade efter att få tvätta av sig smuts och blod som nu stelnat och börjat klia över huden där den kommit åt. Det stank i kokhuset av piss, smuts och blod. Människor skrek och grät ut sin rädsla, sorg och smärta men utanför kunde hon fortfarande höra härjningarnas efterverkningar. Hon ville inte ens föreställa sig vad männen sysslade med när hon hörde de smärtfyllda vrålen genom kokhusets timrade väggar.
Det fanns ett fåtal vakter kvar i kokhuset som rörde sig mellan fångarna. Då och då gav dem en och annan kvinna ett tjuvnyp fortfarande men inte på samma sätt som innan Hallgrims order.

Hon hade ingen aning om hur länge de varit instängda i kokhuset men hon räknade till att 3 människor mist livet under den tiden. Vart deras vakter släpade iväg dem till hade hon ingen aning. De fick mat flera gånger och hon fick hjälp av en av kvinnorna att äta den. Hon hade märkt att de flesta här inne inte alls var fastbundna på samma sätt som hon och det både störde henne och gav henne en viss tillfredsställelse. De var rädda för henne. Vad hon kunde göra. Men det gav henne problem, som med att äta maten de bara ställde framför henne. Men Ulfhild hade trotsat vakternas missnöjda ljud och hjälpt henne. Hon förvånades också över att vakterna hjälpte dem till uthuset när det behövdes och en dag stannade tre bredaxlade vakter framför hennes fötter. Hon såg upp på dem och vad de höll i. En spann vatten och en trasa. Hon kunde inte låta bli att titta längtansfullt på den. Den ena mannen satte sig ned på huk och med en vass kniv skar han av repen. Den andra ställde spannen vid hennes fötter. ” Av med kläderna. Tvätta dig. Du stinker” . Hon ville bita ifrån, be dem att hänga sig allihop och ge igen för dagarna hon haft men hon såg deras beredda ställning och en av dem hade redan ett draget svärd. Hon skulle inte ha en chans. Stämningen i kokhuset blev iskall och spänd och hon märkte hur många av de som var deras fångar försökte göra sig så små som möjligt, dra sig undan deras uppmärksamhet. Hon kände igen männen. De var dem som kommit i Hallgrims sällskap när hon kastat sitt svärd. Hon räknade dem till hans mest lojala män och säkert var de också hans bästa när det kom till svärdet. ” Seså… vi har inte hela dagen på oss! Visa de där spirorna…” . En av männen gav henne ett flin och sparkade till spannet med vatten så den skvalpade. Hon bet ihop ilskan innan hon mödosamt reste på sig. Kroppen protesterade av stelhet och fötter och händer brann då blodet återigen rann fritt till de delarna av kroppen.

Hon hade inte haft tiden att ta på sig någon typ av rustning vid överfallet. Det hade kommit så plötsligt tidigt på morgonen. Hon drog av sig plaggen och drog ilsket åt sig trasan och tvättade armar, ben, ansikte, hals och kroppen så gott hon kunde. Hon kände att vattnet var ljummet, behagligt och förvånades över den enkla men vänliga gesten. Varför hade de bemödat sig med det? De släppte henne inte med blicken. Två av dem hade hon ingen tvekan om hade kastat sig över henne om Hallgrim inte gett sina order. Den tredje verkade mest nyfiket studera henne. Han var lik Hallgrim och hon undrade om de kanske var bröder. Hon skyndade inte, tog tid på sig att göra sig ren ordentligt och den nyfikna mannen gav henne ett smått roat leende då han trodde att hon inte såg. Tillslut verkade den ena mannen få nog. ” Det räcker nu!” Han slet den smutsiga trasan ur hennes hand och den andra kastade ett bylte med nya kläder åt henne. ” Klä dig.”. Hon kunde inte låta bli att himla lite med ögonen för vad trodde de att hon skulle göra med kläderna om inte klä på sig?! Idioter. Hon drog plaggen på sig och var nöjd med att det inte var en klänning. När hon klätt sig band de henne återigen men denna gång med händerna bakom ryggen. Så tryckte de ner henne på golvet igen och lämnade kokhuset. Hon mötte frågande blickar med några av de andra.

Hon räknade med att det gick ett par timmar innan dörren till kokhuset slogs upp igen och vakterna drog ut flera av fångarna. Hon såg upp då en av dem klampade fram till henne, skar av repet vid hennes fötter och föste med henne ut. Hon blinkade några gånger då ljuset mötte henne. Han drog med henne till den stora öppna ytan som var kvar efter bränningarna och härjningarna. Elden hade slocknat för längesedan, kroppar borta och brända. Men det fruktansvärda som skett var svårt att dölja och platsen kändes hemsökt. Hon kunde se fångar stå bakbundna och på knä bland krigare och vakter, alla i full krigsmundering. Både lättat och besviket kunde hon se både Ulrik och Finn i skaran. De mötte hennes blick och Ulrik försökte resa sig men möttes av en spark i ryggen. Han föll ihop med ett stön. Fångarna var sannerligen i ett varierat skick och hon förstod vad som väntade. Hon trycktes ned på knä ett par människor ifrån sina bröder. Så började väntan. Hon såg flera av fångarna svajja och hon satte sig själv på sina hälar för att spara låren. Hon såg varken kungen eller Hallgrim här och försjönk i egna tankar. Hon väcktes av en hornstöt och såg upp som de andra då de första gästerna stoppades en bit bort. Hon såg hur några av männen sträckte lite på sig och insåg att det var deras familjer som kommit för att betala för deras frihet. Gästerna leddes bort till prakthallen och väntan fortsatte.
De stod där i timmar i kylan. Alla som försvann in i prakthallen kom också ut med en mörk uppsyn men fick sin familj med sig från Hauvik. Så såg hon upp när en bekant gestalt kom gående tillsammans med två av sina vakter. Hennes farbror. Han lät sin iskalla blick vandra över den lilla skaran fångar som var kvar. Han såg Ulrik och Finn och gav dem en nick. När blicken landade på henne kunde hon se hur han tankfullt drog på munnen innan han gick vidare in i prakthallen.

Ulf, Ulriks bror var honom lik upp i dagen. De var som spegelbilder av varandra. Men där slutade likheterna, med utseendet.  Ulrik hade gjort sig ett stort namn genom sina många slag och vinster. Han hade tagit sig en hustru, kvinnan han haft ett varmt öga för hela sitt liv ända sedan de varit barn. Han hade fått den perfekta familjen, två starka söner och två döttrar. För det ingen visste var att den yngste av dem hade en annan far. En mörk hemlighet, en skamfläck på Ulfs egna samvete. Ulf var allt annat än sin bror. Han hade också röjt framgångar i räder men där Ulrik hade nöjt sig med en stor gård skött av familjen utan trälar och levt ett blygsamt liv hade Ulf haft andra ambitioner. Och hans rikedomar hade växt. Man kunde kalla honom samvetslös och omättlig. Han hade redan gått igenom 3 hustrur och den han hade vid sin sida nu hade kommit med egna barn som han motvilligt tagit sig an. Kanske skulle inte heller hon bli långvarig. Han hade flera gårdar och säten och i hemlighet hade han siktet på att bli jarl.. hans ätt en dag kanske till och med kung.
Men nu skulle han bli tvungen att betala för sin brors söner. Något som gjort honom ursinnig till en början innan han insett att det ändå varit en gåva från gudarna. För när skulle han annars ha den här chansen att bli kvitt sitt dåliga samvete? Sanningen skulle aldrig kunna komma fram om Liv var ur vägen. Hans största misstag.

” Du vet vem jag är. ” . Rösten med all den makt och pondus hos en man som var van vid att bli åtlydd. ” Jag är här för mina brorsöner. Ulrik och Finn Skarpyxa. ” . Männen som följt med honom utbytte korta blickar med varandra men visste bättre än att andas ett ljud som kunde tolkas som kritik mot hans beslut. Han hade inte gett Hallgrim en blick utan talade endast med byäldsten som var den som ledde förhandlingarna. ” Jag ser att ni behandlat dem så väl man kan vänta sig. För det erbjuder jag er en mer än rimlig summa” . Han la upp mynten på bordet, ändå inte ett skambud för sina två brors söner. Byäldsten vägde mynten i handen och tvekade. Så började en lång och tröttsam förhandling.

——

Liv började känna av kylan och hon såg då och då på sina bröder. Finn verkade ha råkat värst ut med ett stort blodigt bandage kring huvudet. Ulrik verkade nästintill oskadd men med en bula i pannan som såg ut som ett horn snarare än en bula. Han ljudade med munnen för att försäkra sig om att hon mådde bra. Hon gav honom en nästan osynlig liten nick. Så nickade hon lite diskret mot Finn och han nickade bara lugnande. Hon såg inte deras mor någonstans och hon visste vad det innebar i det här sammanhanget. Hon kände kylan krypa sig på än mer och började skaka tänder något. Läpparna lätt blå där hon reste sig lite mer på knäna för att ändra position och få blodet att röra sig mer i kroppen. Finn hängde lite med huvudet och de sneglade alla gång på gång mot prakthallen. Hon visste att hennes farbror inte skulle betala. Inte för henne. Han hade alltid behandlat henne som sina trälar. Eller som luft när hon var mindre. Hon förstod inte varför och försökte leta i minnet efter något som kunde förklara det hela. Ulrik var hans favorit och därefter Finn. Starka söner, starka krigare. Hennes systrar gav han inte särskilt mycket uppmärksamhet till men henne avskydde han verkligen. Hon rös vid minnet hur han kastat henne från båtbryggan när hon var liten. Innan hon kunde simma. Efteråt gav han hennes mor förklaringen att han gjort så med sina egna barn, simma eller sjunka. Men hon hade alltid haft känslan att han njutit av att se henne nästan drunkna.

De var inte många kvar som satt på gårdstunet nu och dagens sista ljus var inte långt ifrån. De hade suttit där i flera timmar nu och hon kände knappt tårna eller fingrarna. Men det var inte långt kvar nu påminde hon sig själv. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig, frammanade bilden av en varm hall med öl, mat, brinnande eldar och mjuka fällar. Om hon höll bilden levande nog skulle det inte vara så illa. Hennes far hade lärt dem alla olika knep för att “stå ut” med all sorters smärta och trötthet. Hon undrade om det var det Finn också gjorde där han hängt med huvudet. Visualiserat sig en annan plats?

—–

Ulf började tappa tålamodet. Han ville inte stanna här över natten och det var några timmars ritt till de fränder han hade i trakterna omkring. ” Nå… har vi en överenskommelse? Mynten för mina brorssöner..” Han nickade mot den minst sagt generösa hög nu som var travad framför honom, mitt på bordet mellan dem. Så vände han blicken mot Hallgrim. ” Det är mer än generöst Hallgrim. Ulrik, Finn och du spenderade många somrar ihop. Jag kan inte tänka mig att du känner dig bekväm med att låta dem möta öden i Söderns hetta, gladiatorspel eller värre….” . Han såg skarpt på den storvuxna mannen som satt intill byäldstsen. För något sa honom att beslutet var Hallgrims snarare än den gamle getabocken med de darrande händerna.

Ulf  betraktade mannen som gav honom svar på tal. Han visade inte en min vad han tyckte om saken men de två männen han hade i släptåg blev märkbart nervösa. De blev på helspänn men händerna vilade fortfarande längs sidorna och de lät svärdsfästena vara. Men det fanns ingen tvekan om att om Hallgrim så släppte en fjärt åt fel håll att de skulle bli ett blodbad.
Ulf hade inte kommit så här långt i livet och framgångarna om han agerat mot varje förolämpning en man kastade sig med. Men han var inte heller den som förlät och Hallgrim skulle aldrig hamna på hans goda sida, den saken var klar. Han höll bara blicken likgiltigt fäst vid mannens ansikte och tillslut verkade han ge med sig.
Han nickade kort och var redo att resa sig då Hallgrim nöjd la svärdet i knät och trodde att han överlistat honom. Han fortsatte bara att resa sig och såg på mannen med en nu nästan uttråkad min han själv.

” Jag har betalat min gäld.” Svarade han och viftade på mynten på bordet. Han kunde se att Hallgrim verkade förvirrad för en halv sekund. Överumplad över hans svar och han sträckte nöjt på sig. Han skulle precis gå då han ändrade sig och vände blicken mot mannen. ” Jag har hört att de ger bra med silver för kvinnor med svärd i Södern. Jag gjorde mig själv en förmögenhet när jag var yngre. Som jag sa. Jag är generös”. Han kostade på sig ett självbelåtet leende innan han vände på klacken och lämnade förhandlingarna med sina män i släptåg.

Ulf gick ut på tunet och vände klacken till sina brorssöner. Han meddelade beslutet till deras fångvaktare som släppte deras bakbundna händer. Ulrik och Finn fick hjälp att resa sig på fötter av ytterligare två av Ulfs vakter. De började gå mot hästarna men hon kunde se att hennes äldsta bror gjorde motstånd. Hennes farbror la en hand på hans axel. De sa något bortom hennes hörhåll och hennes bröder gav henne ett litet uppmuntrande leende innan de fick hjälp att ta sig från tunet till de hästar som väntade. Motvilligt ändå vad hon kunde se. Något stämde inte och hon kände den kalla kåren vandra längs ryggen. Hennes farbror väntade en stund innan han vände sig mot henne och gick fram. ” Du lärde dig att simma inte sant…hmm?”  sa han till henne med ett litet skratt. Han skakade sedan bara på huvudet åt vakterna och gjorde en avvärjande gest med handen innan han med ett nöjt leende lämnade tunet även han.

Hon kunde inte tro det. Hennes fega fanskap till farbror hade kastat henne åt vargarna. Någonstans visste hon att det skulle vara en möjlighet men hon hade ändå hoppats. Att inte ens han var så hjärtlös. Hans ord skar som en kniv i hjärtat men hon gjorde inget annat än blängde på honom. Hon tänkte inte böna och be honom. Vägrade att underkasta sig sådant beteende. Vakterna skrattade jublande som de gjort varje gång de fick en själ i sitt nät. De slet upp henne från marken och föste henne framför sig till kokhuset igen där de nu samlat de trälar de nu hade i sin ägo. Hon kunde känna männens blickar och hörde deras livliga beskrivningar över vad de önskade göra. Hon kände ilskan, ursinnet koka inom henne. Han måste lurat hennes bröder. De skulle aldrig lämnat henne här!

De föste inte henne i kokhuset igen och tryckte ner henne över ett av borden. Hallgrims order verkade ha sträckt sig till förhandlingen. Säkert för att de skulle få ut mer pengar för dem, att de behandlat dem…värdigt. Orörda. Nu hade hon inte den fördelen. Hon kände hur han började slita och dra i hennes kläder, ivrig att få sitt illdåd överstökat. Eller påbörjat. Hon gjorde inget motstånd, inte än. Hon lyssnade och när hon kände att han släppte hennes bakbundna händer för att fumla med sina egna kläder så tog hon tillfället i akt. Hon slängde sig bakåt. Mannen som nu hade sina byxor kring anklarna tappade fotfästet, snubblade bakåt och slog huvudet i en bordskant. Han stönade smärtsamt. Hon krånglade sig hastigt ur sitt egna byxben och måttade snart en välriktad hård spark mellan mannens ben. Han tappade andan. Hon kände ursinnet växa och gav honom ytterligare en, sedan ytterligare en. Vad hade hon att förlora? Hon svor åt honom ursinnigt fortfarande med händerna bundna bakom ryggen gav hon mannen som gett sig på henne en redig omgång.

Liv Hellvidottir

Männen hade inte direkt varit återhållsamma i sina slag och sparkar. Hon förlorade medvetandet flera gånger under dagarna men utöver slagen och sparkarna lät de henne vara. För stunden. Ingen vågade sig på att röra henne på annat vis än så avskräckta över deras kamrats tillstånd. Vad hon hört så hade han överlevt med nöd och näppe men några egna barn skulle där inte bli. Hon insåg någonstans att hon hade tur att hon överlevt det hela. Men så hade völvan spått henne en ärbar död. En död som skulle sjungas om i tider och att stampa tasken av en pilsk vakt var knappast något som man gjorde sånger av som ekade i generationer.
Trälarna hjälpte henne att se till såren och skadorna de lämnade på henne men brutna revben kunde endast läka med tiden. Trälarna lät henne därför vila.

När han klev in och stampade av sig snön gjorde de andra sig så små som möjligt. Hon själv låg kvar, ryggen vänd mot dörren men hon kände hans närvaro närma sig.
Hon stålsatte sig för en ny omgång men förvånades över kläderna som slängdes på henne. Han sparkade till henne med sin stövel men inte hårt eller hänsynslöst. Mer som en kamrat som bestämt och något bryskt väckte en annan ur ruset. Hon vände sig på rygg och blickade upp på honom. Som om hon inte hört honom helt rätt. Ena ögat var något igenmurat och läpparna spruckna. Huden mer blå och lila än den ljusa hy hon annars bar. Hon rynkade pannan något igen. ” jul?..” .
Hon satte sig upp och sträckte fram de ihopbundna händerna mot honom. Han skar av repen i en flink rörelse med kniven han hade i sitt bälte. Hon reste sig på stapplande ben och drog manteln om sig. Han behövde inte säga åt henne två gånger att lämna det här ruttna kokhuset. Hon försökte räta på sig samtidigt som hon försökte lyfta armarna över huvudet för att få på sig mössan. Det tog några försök innan hon lyckades.
” Jag såg inte min mor på gårdsplanen…. ” . Hon drog på sig vantarna och vände blicken till honom en stund. Han slog henne inte som den tålmodiga typen. Men hon visste inte riktigt vad hon ville ha sagt, eller fråga. Men hon ville få det bekräftat. Hon behövde höra det. Innan hon lämnade staden.

Liv Hellvidottir

Hon märkte hur han iakttog henne en stund. Blicken något missbelåten men om det var med henne eller hennes skick var svårt att säga. Hon visste bättre också än att få sympati från någon som han själv. Varför skulle han? I hans ögon var hon lika mycket värd som hästen i stallet eller ett par mynt i hans kista. Något övrigt värde hade hon inte sedan hon slängt svärdet ifrån sig på gårdsplanen. Nej… inte då. När hennes farbror svikit henne på de värsta tänkbara sätt.
Hon hade gång på gång gått över händelsen i hennes inre. Men hon kunde fortfarande inte hitta några ledtrådar till varför han dömt henne till ett sådan grymt öde. Han hade mynten, hon hade stridit och hon hade mer talang och fallenhet för det än de flesta. Fler än ur hans egen vakt och här. Ändå hade han lämnat henne åt ett öde i träldom. Besvikelsen hade växt sig till bitterhet och hon visste så väl att bitterheten skulle blomma till hat. Hon hade alltid avskytt in farbror men ännu hade hon aldrig hatat honom.
Men ändå stod Hallgrim här och iakttog henne noggrant där hon klädde på sig mantel och mössa med sådan svårighet. Hon skämdes över det, över svagheten hon visade. Hon kunde inte vara en vacker syn för honom.

Hon kände hur han la sin hand mot hennes skuldror och ledde henne mot dörren. Han var inte våldsam, inte heller barskt bestämd. Han verkade ta det försiktigt något som bara förvirrade henne mer. Dricka mjöd och fira jul? Hon visste inte hur hon skulle reagera eller tolka det han sa. Huvudet måste ha fått sig en för många smällar för nu började hon se och höra saker också. Hon tog plats i släden han visade åt henne och drog de varma fällarna om sig. Hon såg forskande på honom där han gav henne en blick innan han satte upp på en häst som stod och väntade. Hela hon värkte, men den isande kylan gjorde att hennes bultande ansikte domnade något så hon välkomnade den iskalla vindarna. Hon såg att hon var den enda som fick åka ensam i släden. De andra trälarna hade de också mantlar och varmare kläder men hennes var av tjock päls och både mössa och vantar. Hon drog de extra fällarna om sig och när släden började röra sig sjönk hon återigen ner i en välkomnande sömn.

Hon drömde om sin mor, sin far, sina bröder och systrar. Drömmar, minnen det var svårt att avgöra vart den ena började och det andra slutade. När hon slog upp ögonen var det långt på eftermiddagen. De hade redan stannat för att äta men de hade inte väckt henne? Bland hennes fällar låg en bit bröd och torkat kött inlindat i ett tunt skinn. Hon drog försiktigt av sig ena vanten för  att kunna äta. Hon kunde känna hur svullnaden gått ned något, hon såg lite bättre med ögat som svullnat igen av slagen och det var lättare att tugga. Det skulle ta många dagar innan hon var återställd men hon var lättad att ögat klarat sig.  Men hur länge skulle det hålla sig friskt och klart? Träldom var inget för henne, den saken var klar. Inte som trälarna som arbetade på gårdarna och lät sig hunsas som grisarna. De överlevde, med nöd och näppe visst men hon kunde inte leva sitt liv med att bara överleva.
Vetskapen om det skrämde henne. Borde hon ha stridit till döden ändå där på gårdstunet? Instinkt sa henne att hon inte hade kunnat göra något annat val än det hon tagit. Men det var svårt att lita och tro på völvans spådom i det här tillståndet. Hon åt av brödet och köttet innan hon sparade en bit av varje, packade det omsorgsfullt igen och stoppade det innanför sina kläder. Hon kunde se hur Haldor gav henne några ingående blickar där han red strax intill vagnen men han sa inget om saken.
Hon märkte att han såg på henne och sjönk ner något mer i släden. Hon drog pälsarna allt mer om sig och försökte gömma sig under det för att återigen kunna sova något. Vem visste när hon skulle få chansen igen?