Liv Hellvidottir

Han höll greppet om henne än och det verkade dröja en stund innan han noterade, eller visade intresse för hennes ord. Hon kunde se en förvirring först som sedan förändrades i något av ett självsäkert och självgott leende. Han synade henne med samma blick som en varg synar älgen han just fällt. Vilken del av älgen som var mumsigast att börja äta från.
Hon fnös lite åt honom och himlade lätt med ögonen, något som bara verkade få honom att le större och han klappade henne på bakhuvudet, släppte henne och föste henne framför sig till sitt bord där han lämnat både spelet och stopet med öl.
Han ställde henne framför sig och drack av sitt öl med djupa klunkar. Hon skulle själv vilja dränka sina tankar i ölet men istället la hon armarna ledigt i kors och mötte hans blick.
Musik, skratt och fylla upptog nu salen igen och de var så pass avsides att ingen skulle höra dem.

” Tror du att en man som betalar för mitt namn någonsin kommer att nöja sig med att stå bakom en jarl? En man med Skarpyxas namn till sitt eget, med manskap och mynt… en sådan man har egna ambitioner. ”

Hon sa det lågt beräknande och hennes ögon smalnade av något som om hon själv kunde planera en sådan framtid. Hon ryckte lite på axlarna. ” Men vad vet jag om politik….. jag är bara en sköldmö.” Hon spelade lite oskyldig innan hennes leende sprack upp i ett roat flin då hon mötte hans avslappnade blick och hon tog ett stop som en träl höll fram mot henne. Hon tömde sitt stop i ett svep och torkade munnen med handryggen. ” Med Skarpyxas namn med de allianser som finns och löften till mig och min far… Din bror skulle bli svårslagen i sin jakt på äran och jag har svårt att se mig dig eller Halldor med egna gårdar och hustrur som frågar om er favoritmat för kvällarna. Se er träla efter årstidernas växlingar. Jag har svårt att se mig själv på en sådan också. De hade varit en allians som gynnat oss alla. Ni hade fått en sköldmö till er hird och din bror namnet till sin sida. ” Hon ryckte på axlarna och tog ett nytt stop. ” Men han verkar inte hålla med….”
Hon ställde ifrån sig det tomma stopet intill honom. ” Alla underskattar oss kvinnor… sköldmö eller inte. ” Hon kände återigen hur berusningen tagit henne i ett grepp.

Liv Hellvidottir

Hon såg på honom och log ett snett leende då han talade om sina drömmar. Hon nickade lite och verkade tänka på saken. Hon lät blicken vandra över honom. Lika oblygt som han låtit sin vandra över henne” Då hoppas jag att Gudarna ler mot dig Hallgrim.” Hon lät uppriktig innan hon lät blicken vandra runt i rummet något. Folk drack, åt och var glada. Hon fångade åt sig ett till stop från en träl och drack några djupa klunkar. Hon hade inget mer att säga om den saken. Det var upp till Gudarna.
Hon skulle inte dra av någon någons stövlar eller koka lakan. Hon lät blicken vandra runt och fastna längre bort på Torvald, Hertha och deras yngre bror. Torvald kastade henne fortfarande blickar och hon borde gå för att se att Hertha mådde väl.
Hon höjde sitt halvtomma stop i en skål till Hallgrim innan hon lämnade hans sällskap för att slå sig ned intill Hertha. Hon strök kvinnan mjukt över ryggen och talade i förtroende till henne. Hertha nickade något och verkade torka någon tår innan hon skålade med henne.

SÅ vände hon uppmärksamheten till Torvald och de andra som satt vid bordet. Torvald fingrade lite på en av hennes långa, blonda flätor och flinade brett. Stämningen verkade ha återhämtat sig något nu när ölet och maten fått flöda. Musiken spelade återigen och timman var sen. Erling satt med sina hustrur och var allt annat än diskreta och hon misstänkte att det inte skulle dröja länge nu innan de också drog sig tillbaka som många redan gjort.
Hon funderade själv på om hon skulle dra sig tillbaka ensam eller i sällskap. Vem visste när hon fick chansen igen att välja på sina egna villkor. Samtidigt…  något sa henne att hon gjort tillräckligt skada den här kvällen. Hon gav Torvald ett litet leende och drog åt sig sin fläta. ” Du har egna att leka med…” svarade hon bara med ett litet skratt och skakade på huvudet. Hon tog en bit av köttet och smakade på det igen. Kallt nu, men fortfarande lika gott.

Liv Hellvidottir

Hon drack gott, åt gott, sjöng och skämtade. Det var inte många kvar i långhuset nu i den sena timman. Längre bort vid ett bord satt Hallgrim, Halldor och några  av de andra krigarna hon kände igen från överfallet av Haukvik. Det slog henne också att hon borde avsky dem allihop, vartenda en och ändå… kunde hon inte uppringa känslorna av hat den här kvällen.
Hon kunde fortfarande inte förstå hur han och de andra kunnat genomföra illdådet. Hur de kunnat slakta bekanta, män och kvinnor som sedan generationer varit vänner och bekanta till deras familjer? Kände de ingen skam eller ånger?  De andra i hans familj hade varit chockade över att se henne i tillståndet hon kommit till gården i. Men de hade inget sagt till henne om grunden för den.
Hon tömde sitt stop, tankarna vandrade till allt för mörka och svåra platser för en kväll som den här.
Hon ville glömma sin situation för stunden.
Hertha vinkade till den ena krigaren vid Hallgrims bord. De hade utbytt blickar och gester hela kvällen och det förvånade henne inte när hennes väninna ursäktande sig med att hon skulle dra sig tillbaka. Hon gav mannen en lång blick innan hon smet iväg till en avlägsen del av huset. Hon skrattade lite då krigaren efter en kort stund tömde sitt stop och verkade ursäkta sig han också.
Hans kamrater märkte inget och Torvald undrade vad hon skrattade så mycket åt.
Hon skakade bara på huvudet och avfärdade hans fråga och ursäktade sig själv med att hon behövde få lite luft. Han erbjöd direkt sitt sällskap och studsade upp ur bänken som om någon tänt en eld under honom.
Hon skrattade högre nu och skakade på huvudet, hon kysste hans kind och höll dem mellan sina händer innan hon gav honom en drucken örfil och skrattade skämtsamt.
“Gå och sov Torvald…eller ta dig en träl…” Hon kunde se hans roade blick och den vandrade över rummet och dess uppenbara brist på lediga kjoltyg. Hon skrattade roat igenom. ” Så sätt dig i snön då…”

Det var inte helt lätt att bli av med Torvald men tillslut hade Halldor förbarmat sig över henne och dragit ner Torvald i deras sällskap vid bordet. Han hade inte protesterat då ett nytt stop öl och en tallrik korv hamnat framför honom.
Halldor gav henne en lång blick som hon fann svårtolkad innan han gav sig in i diskussion igen med de andra vid sitt bord och hon tog tillfället i akt att dra åt sig en varm päls och smita ut.
Kylan sved i kinderna när hon drucket styrde stegen längs den upptrampade stigen mot uthusen men något fångade hennes uppmärksamhet. Ett svagt sken vid ett hus som hon lärt känna som bastun. Kylan rev i kroppen och hon flinade stort. Vem visste när hon skulle få en sån chans igen!?

Den lilla byggnaden var tom men spåren efter människor var tydlig. Det luktade av blod, svett och…nöjen här inne. Även om elden slocknat för länge sen så låg de glödande stenarna kvar och hon tog skopan med vatten för att hälla på stenarna. Den ångande värmen som slog mot henne fick henne att le och hon rev hastigt av sig plaggen och slängde dem i en hög. Hon slog sig ned på träbänken med en nöjd suck. Vad som än hade hänt, så var den här stunden som en skänk av Gudarna. Musklerna kändes avslappnade och varma, doften av granris och enris slog mot henne från de heta stenarna.
Bastu… tänkte hon och slickade sig om läpparna. Oavsett vart hon hamnade i livet, så hoppades hon att det här inte var sista gången hon fick sitta i en sådan.

Liv Hellvidottir

Hon njöt av värmen i bastun och fyllan som fick huvudet att snurra precis sådär lagom. Det var så tyst här inne jämfört med det ljudliga sorlet och samtalen i långhuset. Det surrade i öronen och snart uppfattade hon knarrandet av steg som kom närmare.
Tunga steg tog trappstegen upp till dörren innan dörren for upp med en kräftig smäll. Även om hon väntat att någon skulle komma så var kraften i öppnadet av dörren fortfarande en överraskning och hon hoppade till där hon satt på en av bänkarna.
Hallgrim raglade in, synbart berusad. Hon höll ett stadigt tag i bänken och gjorde inte min av att han överraskat henne med besöket eller hur komiskt hon fann hans berusning.

” Blir du besviken om jag säger att jag gjorde det? ” retade hon honom med ett skratt och ryckte lite på axlarna. Hon väntade givetvis ingen men det kunde ju inte han veta. Sist hon sett honom hade han suttit med trälinnan i famnen och hon hade antagit att hans natt var given.
” Kommer ditt sällskap med dig?” Frågade hon honom och satt kvar oblygt. Hon gjorde inget sken av om hon tyckte att det var obekvämt att visa sig naken för honom. Inte för att hon tyckte det, hon hade alltid varit ytterst bekväm med nakna kroppar och skämdes inte för sin egen heller. Hon såg på dörren bakom honom som för att leta efter en ytterligare eventuell gäst. Men då han drog på munnen så antog hon, utan att han behövde säga något, att bytet för hans kväll smitit mellan hans fingrar. Hon kunde inte låta bli att flina stort och skrattade lite. Hon drog sig en liten suck och makade sedan på sig för att ge plats på bänken.

“Det verkar som om bastun och värmen blir vårt enda sällskap inatt Hallgrim…”

Svarade hon honom med ett brett flin och kändes sig mäkta stolt över sig själv att hon ändå hållit sig från frestelserna med Torvald. Det hade verkligen tagit all kraft och viljestyrka att inte ge efter för hans charmiga bror.

Liv Hellvidottir

Hon skrattade till lite då han erkände att trälinnan smitit ur hans grepp, mellan hans fingrar. Hon nickade bara lite och ryckte också lite på axlarna medan hon makade på sig och gjorde plats intill sig på bänken. Ibland hade man större tur än andra nätter, så var det ju och hon förstod varför trälinnan tagit första bästa tillfälle att smita undan. Eller kanske hade hon inte det, kanske hade hon bara hamnat i famnen på en annan?
Så började han klä av sig och hennes uppmärksamhet vandrade snart från trälinnans nattliga äventyr till Hallgrims. Hon la huvudet lite på sned och iakttog honom oblygt. ” Det är svårt att tro att du är graciös med yxan eller svärdet…” retade hon honom lite med ett litet leende då han var tvungen att luta sig och ta stöd från dörrkarmen för att inte trilla omkull när han skulle kliva ur sina stövlar och byxor. Han verkade dock inte stött av kommentaren utan slog sig sedan ned med en duns på den lediga platsen intill henne.
Han slöt sina ögon för en stund och hon gjorde detsamma. Hans roade tonläge var tydligt och likaså hennes ord och hon skrattade med honom.

” Det förvånar mig Hallgrim att du tror att ditt liv ens är ditt eget från början….. ”

Hon slickade sig om läpparna och lutade sig tillbaka och höll sina egna ögon slutna en stund. Deras öden var redan sammanflätade i Väven. Att vara sin egen, att välja sin egen väg var väl ändå den största villfarelsen av dem alla. Men kanske borde hon hålla sådana filosofiska tankar för sig själv.
Hon öppnade ögonen och synade hans många tatueringar och ännu flera ärr. Hon var inte själv utan varken det ena eller det andra. De snirkliga korparna prydde vardera skinka och ärren var fler än hon kunde räkna. Men där hans var stora och skräckinjagande var hennes mer subtila. Till och med den hon hade över kinden såg inte allt för illa ut. Eller så hade hon bara vant sig vid det och bar det med stolthet.
Det som doldes mest var dock den tatuering hon hade på andra sidan ansikten, völvans stav hon snirkligt hade intatuerat vid örat. Det doldes mest av håret, färgen var inte heller den sedvanliga blågröna nyansen. Völvorna själv hade givit henne den när hon bara varit en liten flicka. Deras röda tatueringar var svårare att upptäcka. Och med hennes blåslagna och svullna ansikte så var hon inte förvånad över att han inte sett den än. Hon var också glad för det, för hon ville inte förklara den.
Hon kände plötsligt hur han försiktigt rörde vid hennes kind för att vända hennes ansikte mot sitt eget. Hon kunde se hur han drucket studera hennes blodindränkta ansikte. Han var en skräckinjagande syn men tonläget förvånansvärt milt för att komma från honom. Hon försökte vända bort ansiktet från honom men han höll det där, något bestämt men milt.

” Hallgrim…..” började hon lite tveksamt och slickade sig om de röda läpparna. Hon kunde inte låta bli att le ett litet retsamt leende. ” Försöker du charma mig nu med väl valda och vackra ord?” Hon lutade kinden något mjukt mot hans handflata innan hon höjde sin hand till hans och drog sakta bort den. Hon synade hans valkiga händer, följde de djupa fårorna med ett finger innan hon kysste hans handflata och slöt hans hand sedan innan hon enkelt tog ett litet skutt och gränslade honom. Hon la händerna på hans kinder och lät tummarna smeta ut det nu mjukare blodet. I värmen hade det torkade blodet tillsammans med den lätta svetten blivit mjuk och formbar igen.
“Du brände ner mitt hem… och låter nu din bekväma bror få bestämma över din plundringsrätt…. jag tror du får anstränga dig lite mer för att kunna charma mig…” . Hon skakade lite på huvudet. Han hade lämnat bestämmandet över hennes öde till Erling. Halldor hade hon kunnat acceptera… han hade ändå varit där vid överfallet, men Erling?
” Du tänker låta honom sälja mig till nån annan bekväm såspropp för lite manskap… när du själv skulle kunna ha en sköldmö vid din sida i din hird… tror du att några väl valda ord om mitt redan bestämda öde skulle hjälpa dig i den här bastun? ” Hon skakade lite på huvudet, roat åt hans druckna självsäkerhet i den frågan. För annars hade han inte varit så ivrig att gå av sig kläderna.

Liv Hellvidottir

Hon kunde väl känna hennes inverkan på honom där hon satt grenslad i hans famn. Men hon gjorde ingen ansats att lära känna honom närmare än så och hon måste ändå erkänna att hon roades över hans ansträngningar för att inte ge efter för sin egen längtan. För visst kunde hon både se den i hans ögon och känna den i hans kropp.
Hon synade hans ansikte närmare med sina blå ögon, lät fingrarna smeta det mjuka blodet över hans kinder med lätta rörelser.
Han verkade själv låta sina fingrar gå över en lätt vandring över hennes läppar och smetade även han offerblodet över dem samtidigt som hon kände hans grepp om hennes hals. Hon lät blicken vara lugnt fäst vid hans och ett litet leende spelade mjukt i mungiporna när han klämde åt halsen.

Han var oberäknelig, precis som eldslågorna kunde de båda värma¸rädda liv men också bränna och ödelägga. Det fanns något vackert i sådana kontraster och då han talade om att han snarare borde akta sig för henne än äkta henne kunde hon inte låta bli att skratta ett litet lågt, varmt men drucket skratt. ” Ja… kanske har du rädd Hallgrim. Men jag har också redan sett att du kommer att längta efter mig och söka efter spänningen jag kan ge dig..” . Hon log ett litet hemlighetsfullt leende trots allt och la armarna mjukt om hans nacke och axlar. Hon lutade sig närmare honom och strök mjukt sin blodiga näsa mot hans samtidigt som hon lät honom ha henne allt närmare henne och ge honom en närmare titt på hennes behag. Hon studerade också hans ansikte närmare med de blå ögonen. Hon lät händerna söka sig in i hans hår och drog hans huvud bakåt lite långsamt men bestämt. Hon visste att han kunde undvika det lätt med sin blotta styrka, så hon ville inte göra några hastiga rörelser. Men hon drog sakta och bestämt håret bakåt, nedåt och blottade hans hals mer. Hon log ett mjukt, roat leende hela tiden samtidigt som hon lät läpparna strykas över den blottade halsen och de snirkliga mönster som fanns där. Hon virade håret ett varv runt handen och höll honom så med blicken mer riktad mot taket än henne.
Läpparna vandrade lätt och hon viskade lätt mot hans öra. “Hallgrim Ramundsson.. du kommer att lära dig att det inte finns någon annan som jag. Och du skulle älska att ha mig vid din sida..” viskade hon retsamt och log ett litet leende samtidigt som hon retsamt rörde sig över honom utan att ge honom mer tillgång.

Hon lekte med elden, men han verkade inte heller inse att han själv kanske gjorde det lika mycket som hon själv. Och kanske var det lika bra, att två löpeldar inte fogades samman. Hon tänkte på något hennes mor sagt och stannade upp i sina läppars vandring och släppte honom sedan igen. Hon lutade sig mer tillbaka och studerade honom lätt med huvudet på sned. ” Du borde kanske söka dig en trälinna eller träl istället. Så du inte behöver oroa dig över dolken i ryggen…” hon gav honom en riktigt chans att avstyra det hela nu. Kontrollen över utgången av kvällen.

Liv Hellvidottir

Hon studerade hans anletsdrag, hur han fick en missnöjd rynka i pannan samtidigt som det kom låga, djupa njutningsfulla läten ur hans strupe. Han var inte en man som gav kontrollen till någon annan lättvindigt samtidigt märkte hon att hon ändå lockade honom och att han fann det fängslande, upphetsande kanske rent av. För när hon drog sig tillbaka kom det där missnöjda morrandet från honom och han högg tag om hennes käke med sin hand. Greppet var allt annat än milt och ömt nu. Men hennes ögon blixtrade roat i takt med hans brinnande lågor.

Hon drog efter andan då hon kände hans hand mellan dem och hon rörde sig i takt med hans rörelser, mjukt och följsamt snarare än att streta emot och rygga tillbaka av hans hårdhänta och på gränsen till våldsamma sätt. Hon drog mjukt fram sin hand och tog tag om hans lillfinger, hon vred det ifrån sig på sättet hennes far lärt henne. Dit lillfingret rör sig dit måste även resten av handen följa och hans grepp om hennes ansikte lossades och en liten grimas fann sig över hans ansikte. Det var allt annat än behagligt det hon gjorde och om han stretade emot kunde hon också bryta hans finger. Hon log ett retsamt, lockande litet leende och innan han hann bli allt för arg och våldsam förde hon hans fingrar till sina läppar och lät dem reta honom tillsammans med hennes tunga.
Hon släppte inte honom med blicken samtidigt som hon fortfarande följde hans andra hands rörelser.

De satt så ett tag. Hon mjukt retande och han på gränsen till att låta sin vrede och lusta explodera. Hon jagade sin egen kulmen snarare än att ge honom hans och det gladde henne att han lät henne. ” Hur länge sedan var det sedan du hade en kvinna som gav sig till dig såhär varmt och frivilligt. En kvinna som inte är köpt eller träl…” Det var trots allt en retorisk fråga, hest från hennes läppar innan hon lät läpparna lämna hans fingrar och sakta söka hans istället. Hon kysste honom varmt och lät deras rörelser och dans bli allt ivrigare och djupare.
Julnatten skulle inte lämna någon av dem besvikna och de jagade varandra, hetsade varandra på gränsen till våldsamt och hon påmindes återigen om varför hon tyckte om att leka med elden.
De nådde nya höjder tillsammans och ölets berusningen lämnade henne snart och lämnade en annan typ av berusning i takt med att natten övergick till tidig gryning.
Ord hade varit överflödiga och de enda ljuden och läten kom från deras lekar.

Hon såg på honom där hon låg draperad halvt över honom på golvet ovanpå deras kläder. Hon följde en av de många blåsvarta strecken över hans kropp, lät fingrarna lätt smeka över de snirkliga mönster som blandades med alla de ärr han bar. Hon låg så en stund innan hon satte sig upp och sträckte på sig. Blodet hade de torkat av varandra så gott de kunnat med deras kroppar och kläder och hon drog händerna genom det toviga och trassliga håret. Hon visade honom sin bara rygg en kort stund innan hon sträckte sig efter den enkla underklänningen hon fått till låns. Hon skrattade lätt, flinade nöjd då hon såg hur han själv låg där och inte såg helt besviken ut. Hon samlade håret och knöt det om sig själv i en knut i nacken.
” Du gjorde mig inte besviken Hallgrim…. ” sa hon sedan retsamt med ett litet skratt innan hon med blicken sökte efter överklänningen hon haft med sig in. Hon såg honom ligga på den, som en huvudkudde och sträckte sig efter den och började dra i plaggets ena ände.

Liv Hellvidottir

Hon märkte att han vaknade genom att hans andning ändrades och hur han sedan strök henne över ryggen förvånansvärt mjukt innan hon drog den enkla klänningen över sig. Hans fnysning fick henne att dra roat lite på munnen och hon sneglade mot honom över axeln medan hon satte upp håret.
Så letade hon efter sitt andra plagg och hon sneglade ner på honom med ett roat, varmt leende då hon upptäckte hur han själv använde det som huvudkudde. Då han tog tag i hennes hand och drog henne mot sig med orden att hon inte hade något att skynda till skrockade hon lågt till men gjorde inget motstånd. Det var ju sant det han sa, att hon inte hade något att skynda till men vanan gjorde alltid att hon hade något att skynda ifrån. Att ligga kvar med en man i värme, under fällar och filtar hade aldrig lockat henne. Liksom ingen man någonsin hade. Men hans ord lämnade inte direkt utrymme för några protester och hon fann sig själv att faktiskt kunna tänka sig att ligga kvar i hans famn en stund. Hon lät honom dra henne till sig och la sig ned intill honom och studerade hans ansikte något närmare i det dunkla ljuset.
Han verkade lida av ölet och dryckernas efterverkningar mer än hon. Men så hade hon aldrig haft problemen som så många verkade ha dagen efter. Hon led snarare av en härligt molande värk i ljumskar och resten av kroppen efter timmarnas lek och dans.

Hon kände hur han strök fingrarna över hennes kind, hur han försiktigt strök hårslingorna ur vägen. Hon var fortfarande svullen, något blå och gul. Det fanns både jack och skärsår kvar efter de tidigare dagarna men hon visste att det inte skulle dröja många veckor innan hon inte bar några större spår efter händelserna. Om hon nu bara kunde hålla sig i skinnet och inte dra på sig nya skador. Hon gjorde ingen min av obehag eller visade att han skulle sluta. Hon förvånades över det milda handlag han faktiskt visade henne. Blicken inte riktigt varm, men inte ilsken eller kall heller. Hon låg stilla med ena handen vilande mot hans bröstkorg. Kände den varma huden under fingrarna och det låga “brummande” av andetagen och hjärtslagen.
Hon väntade med svar, låg där tyst ett kort tag och försökte bestämma sig hur mycket och vad hon ville berätta.

” Jag har ju berättat för dig att folk kommer att minnas mitt namn. Att Gudarna själva kommer att hämta mig för att leda mig till Valhall.” Hon talade lågt, nästan viskande, intimt bara för honom att höra. ” Det är inte en ynglings högmod som talar…”. Hon sökte hans blick och såg menande på honom. Lät orden sjunka in vad hon just sagt, utan att säga något rakt ut.
Så fortsatte hon lågt.
” Mor tog mig till Draumrheim när jag var liten. Jag bodde där i några år. Kanske är det därför du inte minns mig från besöken till vår gård.”.
Hon såg uppriktigt på honom men tystnade sedan. Mer än så tänkte hon inte berätta för honom. Varför skulle hon? Hon la försiktigt handen mot hans där han strök de röda linjerna med sin tumme. Hon höll handen där mjukt ett tag innan hon drog bort den igen från hans. Hon slöt ögonen en stund och lät sig bara känna den mjuka rörelsen.
Ömhet var något en man aldrig riktigt visat henne och närmare än så här trodde hon nog ändå inte att någon av dem kunde det.

Liv Hellvidottir

Hon vände blicken till honom då han efter en stunds tystnad snörvlade till och grymtade fram sina tankar. Han var ölsjuk, den saken var klar för henne då hon såg hur det verkligen smärtade honom att hålla blicken fokuserad. Hon kvävde det lilla leende som riskerade att visa sig på hennes mungipor. Hon hade turen att aldrig bli riktigt ölsjuk. Trött, kanske lite huvudvärk javisst men sådär som han verkade lida hade hon aldrig gjort.
” Det sägs så mycket…..” svarade hon bara och fnös lätt. Hon var tyst ett kort ögonblick. ” Min död kommer att vara ärorik. Täckt i mina fienders blod på främmande mark. Jag har inga tvivel och jag litar på Gudarna. Min plats i väven är klar och jag är inte rädd för mitt öde, jag välkomnar den.”. Hon talade med en brinnande övertygelse i rösten som höll låg, nästan viskande för hans och hans stackars huvuds skull. Den blå blicken var lysande ärlig innan hon bröt ögonkontakten genom att lägga sig ned på rygg igen på pälsen han lagt ut på golvet åt dem under natten.

Hon kände hur han följde hennes märke med sina fingrar en stund för att sedan vandra ner över hennes hals och vila vid hennes axel. Hon vände upp ansiktet mot hans där han betraktade henne allvarligt.
“Min plats är inte bland valorna i Draumrheim”. Hon talade mjukt men med övertygelse utan ånger men visst fanns där en ton, ett spår av något som kunde liknas vid sorg ändå. Hon visste inte hur mycket hon ville berätta för honom. Ville hon ens berätta något? Hon låg stilla en bra stund och studerade hans ansikte lika mycket som han studerade hennes. Han verkade fast besluten att få sanningen ur henne och hon tvivlade inte på att han skulle flytta den där handen till halsen för att klämma sanningen ur henne.
” När min far hämtade mig var jag ganska liten så detaljerna är inte direkt klara. Han var ursinnig, skrek och härjade. Ingen kunde blidka honom. Jag…jag älskade min far men jag var livrädd för honom. Han var…” Hon försökte finna orden och log ett varmt, kärleksfullt leende. Det var uppenbart för alla att hon älskade sin far högt. ” Han var som elden. Varm, klar, otämjd. Han kunde ge en obeskrivlig värmen men…. han var också en stor kraft för förödelse. Han kunde ödelägga allt i sin väg om han ville. Och ibland även när han inte tänkt det. “. Hon lät tankfull och tystnade för en stund som om hon fastnad i något mörkt minne innan hon fortsatte. ” Han sa till mig att valorna berättat att hans söner en dag skulle förråda honom och ingen av hans barn skulle finnas där att hedra honom och se till att han fick en säker och riklig resa över till Valhall. Han fick mig att svära att se till att det inte hände. Att alltid vara vid hans sida och se till att han mötte sitt öde och välkomnades till Valhall” . Hon sökte Hallgrims blick igen. ” Jag håller mitt ord. En människa utan sitt ord och heder är ingen människa.”. Tonen var gravt allvarlig och hon sa det med sådan övertygelse att ögonen lös i det dunkla ljuset. Hon såg fortfarande hur hans ansikte var något täckt av blodet som blotats och förstod att hon måste se likadan ut. Det doftade av svett, blod och öl i bastun, en lukt som hon på något vis fann väldigt lugnande, tilltalande rent av. Det var doften som mer än något annat skvallrade om att de var vid liv och att de levde gott.

Hon mötte Hallgrims blick, såg hur det smärtade honom att behöva tänka en morgon som denna och hon slickade sig lätt om läpparna. Hon la handen vid hans kind försiktigt, höll den där ett tag innan hon log ett litet leende och drog bort handen. ” Du är också som elden…” . Hon log snett, varmt, innan hon försökte sätta sig upp igen för att fortsätta klä på sig. Hennes erfarenhet av eldar var trots allt att inte vara dem för nära för länge om hon inte ville få sig en ordentlig sveda. Men handen på hennes axel var tung och hon kom inte upp från sin plats halvt under honom. Hon låg därför bara stilla och väntade på att han skulle svara. På ett eller annat sätt på det hon sagt.
Hon lät de blå ögonen vandra över hans ansikte och bara överkropp. Följde de många mönster och ärr som prydde den. Andra skulle säkert döma henne, hur hon frivilligt hamnat i hans famn och fällar efter vad han gjort. Men hon såg inte på världen med de andras ögon, för henne var den inte så svart och vit. Genom hennes ögon var den blodröd, eldsfärgad och han passade i en sådan värld.

Liv Hellvidottir

Han skrattade, lågt skrockande och det fick hennes egna mungipa att dra något. Hon misstänkte att han aldrig skulle hålla med henne om något och även om han gjorde det så skulle han ha något att säga till om saken. Men vad vore livet utan strider och duster? Hon kände inte ens till en sådan tillvaro. Hon ryckte bara på axeln lätt nonchalant åt hans ord att inte tala om honom i några som helst varma ordalag för hur skulle han kunna hejda henne i en sådan sak? Annat än att skära tungan ur henne och något sa henne att han uppskattade den för mycket för en sådan sak.

Hans tyngd gjord det svårt att resa på sig och hon nöjde sig med att maka sig lite mer till rätta under honom så hon inte låg allt för obekvämt. Hans lystna blickar på hennes klänning kunde inte heller misstolkas och hon skrattade lågt till under honom vid hans kommentar men gjorde ingen direkt ansats att dra upp den åt honom. Hon anade att han själv kunde lösa en sådan sak och det förvånade henne faktiskt att han på sätt och vis sökte nån sorts tillåtelse med sina ord för att stilla morgonlängtan som hon så tydligt kände pressas mot hennes lår. Samtidigt gjorde det henne ändå glad att han önskade hennes värmande sällskap såhär mer nyktert på morgonen. Och hon förvånade sig själv med att känna den känslan. En liten rynka bildades i hennes panna över den uppenbarelsen. Hon hade inte räknat med det och funderade kort över hur hon kunde kväva en sådan gnista. Hon kände honom röra sig mer över henne som för att dra uppmärksamheten till det uppenbara och hon skrockade till lågt istället.
“Om jag fryser…? hmmm… ” . Hon höjde ett ögonbryn som att hon synat hans bluff om välvilja och flinade lätt. ” Kanske är det jag som kan hjälpa dig med att bota din ölsjuka…”.