Liv Hellvidottir

Hon satt med armarna i kors lugnt när hon ställde sin fråga. Huvudet på sned och synade dem misstänksamt. Hallgrim verkade road då han skrattade till kort vid hennes fråga men Erling tog det mer som en förolämpning av hans ledarskap kunde hon se. Hon röjde dock inte en min då han började med att tillrättavisa henne. Blicken höll hon fortfarande misstänksamt vänd mot dem. Då Erling talade lät hon den vila vid hans ansikte men då Hallgrim tog över, lutade sig fram mot henne och spände blicken i henne så lät hon sin blick vandra över till honom istället.

Hon lät honom berätta i sin takt det han ville ha sagt utan att avbryta honom. Hon kunde se att det var något i görningen på sättet de såg mellan sig. På tonläget. Hur trälarna och till och med familjen själv vände på klacken när de såg dem. Hon sneglade sig omkring och kände sig… obekväm och trängd… Två känslor förutom sorgen som hon inte ville känna. Hon önskade att hon haft ett stort stop öl. Julölet skulle serveras för kvällen och hon önskade att hon kunde sluta ögonen och vakna upp mitt i julfirandet, full och glad istället.

” Jag är inte rädd för ofärdsmän. De lyckades inte ens nå min värme när jag var bunden och slagen i Haukvik och det är mer än en av dem som kommer att sakna söner och döttrar i sin framtid”. Fnös hon som svar och höjde hakan, minen bestämd och okuvlig. Hon lät blicken vandra mellan dem.
” Så ni tänker sälja mig trots allt. Ett giftermål till någon fet, bekväm och rik man… för att få lön för mödan?”  citerade hon Hallgrim. Hon fnös något och skakade på huvudet. ” Säg mig hur det inte är träldom?” . Hon ville resa sig upp och kasta den lilla pallen i elden av ren ilska och vanmakt. Andra skulle säga att hon skulle vara tacksam. Att det var generöst att de önskade att ordna för henne. Men hon såg det inte så. Hon skulle tyna bort, vissna och dö vid ett sådant öde. Kunde de inte se det? Att det var en dödsdom för någon som henne?

Elden sprakade och hon kände hur hjärtat bultade i bröstkorgen. Hon grävde in naglarna i handflatorna men det syntes nog att hon var allt annat än lycklig över budet. Hon såg sig om i den stora salen, hallen var helt tom. Det hade aldrig hänt förut. Hon vände sig om igen för att se efter om hon sett rätt. Hon kände nackhåren resa sig och visste att hon korsat en gräns hon inte borde.

“Völvan har spått min framtid…” Hennes röst lät inte lika vass längre, den vibrerade nästan med övertygelsen hon kände och vördnaden inför völvorna. ” Jag kan inte stanna här på en gård…. och bli fet av barn i magen.”. Hon lät nästan ursäktande när hon sa det och vände blicken från Hallgrim till Erling. Det var trots allt hans gästfrihet som hon förolämpade i det här samtalet.

Liv Hellvidottir

Hon såg att hon förargat dem båda, nåja Erling mer än Hallgrim men så trodde hon nog inte att något på riktigt kunde förarga Hallgrim. Inget som inte höll ett vapen i hand i alla fall. Hon öppnade munnen för att argumentera emot Erling men han gjorde ett så skarpt ljud att hon stängde munnen utan att säga något. Men käkarna var så hårt spända att det kändes som om tänderna skulle splittra.
Långhuset var fortfarande tomt, förutom på dem och hon undrade vart resten av familjen och följet höll hus? Då han gjorde en avvärjande gest gav hon dem båda en sista mördande blick innan hon reste sig upp och började bege sig mot dörren som ledde ut för att leta reda på Gudmor och fråga henne om sin farbror. För kvinnan kunde inte gömma sig från henne för alltid.

Hon kände hur hon stoppades mitt i steget. Hans grepp om hennes arm var hårt och hon försökte att dra sig loss från honom men han höll henne kvar. Hon gav honom ett varnande ögonkast men han verkade ignorera det hela och hon slutade snart att göra motstånd. Hon lät honom hålla henne i sitt grepp.

” Säg inte åt mig vad jag ska göra. Än är jag fortfarande en gäst i det här huset.” Hon spände blicken i honom och såg att han mer roades av hennes envishet och uppstudsighet än något annat. Hon drog en djup suck och såg mot huset, mot Erling som satt vid elden och verkade djupt försjunken i sina tankar.
“Hallgrim…ser jag ut som någons hustru? Jag är värdelös som hustru… vilken man skulle nöja sig med en hustru som inte vill ha barn? Som hellre söker ett värdigt sätt att ta sig till Valhall än ett sätt att föra en ätt vidare hmmm..?.” Hon la huvudet på sned och mötte hans blick uppriktigt. ” Det är ett grymt öde ni planerar för en oanande stackare..”

Hon stod tyst en lång stund, synade honom närmare och kände hur hjärtat rusade. Hon försökte återigen dra åt sig sin arm men hans grepp var fortfarande allt för bestämt så hon stod där stilla och bara iakttog honom under en tyst stund. Hon visste att hon inte hade så mycket till val. Antingen giftes hon bort med deras välsignelse och stöd, eller så såldes hon i träldom. Hon kunde inte tänka sig att Hallgrim skulle låta hans syskons stormiga humör stå i vägen för något han satte siktet på.

Hon sökte något i hans ögon, det hon såg var stenhård beslutsamhet. En kyla och likgiltighet. Ögon som sett något i livet som de flesta aldrig mött. Hade de träffats på ett annat sätt, i en annan tid så hade hon försökt att få svar på så många frågor. Hon var nyfiken på vad han sett och upplevt på andra sidan haven. Men just nu fanns det annat som kändes viktigare att språka om.

Liv Hellvidottir

Hon gjorde en smärtsam grimas då han höll så hårt kring hennes arm och drog i henne, skakade lätt om henne i sin irritation över hennes svar. Då han upptäckte hur hårt han höll henne verkade han samla sig något och greppet lossades något även om det inte släpptes helt.
Hon mötte hans blick och stod tyst en lång stund. Hon sökte något i den, något som hon kunde tolka men hon kunde inget se där som hon kunde se som medömkan. Han var en gåta för henne och hon märkte hur gärna hon ville lösa den.
Hon svarade honom inte direkt men hon försökte inte heller ta sig ur hans grepp längre.

” Varför spelar det dig sådan roll? Du ville få lön för mödan. Så ta den då. Varför spelar min åsikt någon roll? ”

Hon förstod inte. Varför var han så angelägen att hon skulle genomföra det hans bror önskade? Om det bara handlade om lön för mödan så borde det inte spela honom någon roll. Eller?

” Jag har ingenting kvar. Ingen familj, inget hem, rikedomarna… Jag har mitt namn. Det är mitt arv, bara mitt. Jag tänker inte förlora det också. ” Hon mötte hans blick allvarligt. Uppriktigt och slickade sig om läpparna något. De var något svullna än av alla slag. Men de värsta svullnaderna hade lagt sig och lämnat efter sig en blågullila färg.

“Jag vet bättre än att be dig om något, för jag kan se i dina ögon att du nekat mer än din beskärda del av böner och önskemål. Så jag säger dig istället, jag tänker inte skiljas från mitt namn så lätt. Ge mig en anledning. En bättre sådan än att män kan tänka sig ta sig friheter…. så ska jag överväga det”. Hon sträckte lätt på sig och höjde lätt ett ögonbryn. Ett litet leende spelade i mungipan på hennes läppar.

Liv Hellvidottir

Hon såg att hon pressade honom. Han hade samma uttryck som hennes far kunde få när hon balanserade farligt nära gränsen för vad hon kunde säga och göra och inte. Skillnaden var att den här mannen knappast hade några varmare känslor för henne så vad resultatet skulle bli om hon passerade gränsen ville hon inte tänka på riktigt.
Han skar tänder, hon kunde se frustrationen och väntade sig minst en örfil men han höll tillbaka, rädd att bryta Erlings löfte om husefrien säkert. Hon drog långsamt åt sig sin arm då han släppte den för att lägga armarna i kors över bröstet.
Hon mötte hans blick stadigt. Envist och hennes familj hade mer än en gång svurit vid Gudarna att hon var den jobbigaste och envisaste av människor i hela riket. De blängde bara på varandra innan han tog ett djupt andetag och fortsatte.

Det han sa fick nackhåren att resa sig på henne. Det var en långt bättre anledning än karlar som ville ta sig friheter. Såg verkligen hennes farbror henne som något hot? Varför? Hennes stridslystnad slocknade något och hon sträckte mer på sig.
” Du har tagit allt från mig… du och din förbannade slapptask till kung…..” hon skar tänder av ilska och frustration innan hon vände på klacken och stormade ut genom dörren. Hon slängde upp den så häftigt att en iskall vindpust drog in snön och trälarna som stod närmast skyndade sig fram för att stänga dörren och sopa upp oredan med de kraftiga kvastarna.

Hon brydde sig inte om ilskan när hon med ursinniga kliv tog sig bort från huset. Hon skrek ut sin ilska och svor så gårdskarlarna rodnade om öronen. Hon sparkade i den ilskna snön och slängde iskakorna omkring sig som ett småbarn som inte kunde kontrollera sig. Hennes skador gjorde det inte så lätt och smärtan fick henne bara argare. Tillslut slog hon sig utmattad ner under det stora trädet på gårdstunet och lutade huvudet mot dess skrovliga stam. En träl vågade sig fram med en mantel innan hon skyndade iväg och hon drog den om sig. Den värmde ändå något och hon slöt ögonen för att koncentrera sig och begrunda det som sagts och hänt. Hade hon ens ett val?
Hon slog bakhuvudet lätt mot stammen och vägde det ena mot det andra. Resonerade med sig själv där ute i snön och kylan. Hon var glad att de lät henne vara ifred.

Där inne var det desto mer liv och rörelse nu. Mat dukades fram, öl, dekorationer kom på plats. Offergåvor till Gudarna. Det var också en smått upprörd stämning då Hertha skällt på de andra att de gjort Liv så upprörd och ledsen. Hon hindrades av sina bröder att gå ut och hämta henne och tillslut la sig Gunborg i att de borde låta Liv få tid att smälta sin situation. Hon log snett mot Erling och nickade lite.

————————

Hon kunde inte sitta här ute för evigt, hon skulle frysa ihjäl. De visste det och därför hade de inte hämtat henne. Tillslut skulle hon självmant ta sig in igen. Hon svor lågt för sig själv och kände sig besegrad. Völvorna hade inte fel. Hon visste att hennes öde inte skulle vara att dö i barnsäng, eller  ruttna bort på en gård någonstans mellan bergmassiven. Men hon ville verkligen inte gifta sig, ge upp sin frihet och ensamhet. Hon var inte direkt den varma typen som tyckte om att dekorera ett hem. Stackars man de tänkte gifta bort henne till. Men samtidigt, det skavde det Hallgrim sagt. Hennes farbror handlade och nästan desperation att få henne ur vägen. Hon var rätt säker på att Gunborg visste mer än vad hon visade. De hade rätt. Hallgrim och den skabbige kungen hade kanske bränt ner Haukvik. Men det var hennes farbror som satt henne i den här situationen. Han som utan heder och utan att blinka sänt henne till ett långt värre öde än döden på slagfältet. Hon kände en fruktansvärd ilska blomma upp och tillslut reste hon sig från snön och återvände in i den varma hallen.
Samtalet stannade av när hon klev in och hon nickade lite bara åt dem för att visa att hon inte tänkte ställa till med någon oreda. Hon sökte med blicken efter Gunborg. Kvinnan hade undvikit henne nog.

Liv Hellvidottir

Hon såg Gunborg längre in i huset. Det var bland de mest vackert dekorerade salar hon sett. Stor hall, fullt med folk. Stämningen var god och hon hade svårt att hålla fast vid ilskan när hon såg hur glada och nära alla verkade vara varandra. Hur barnen retades med varandra och sina föräldrar.
Men hon stålsatte sig trots allt och stegade fram till Gunborg. Hon skulle precis öppna munnen för att tala när Gunborg hann före. Hon blinkade några gånger innan hon viftade bort kvinnans ord.

“Jag vill inte tala om det. ” hon gjorde en avvärjande gest”. Jag vill veta vad du vet om min farbror. ” Hon sänkte rösten och såg allvarligt på kvinnan. “Jag såg dig, när Hallgrim förde honom på tal kvällen jag kom. Du såg ut som du sett gastar.”
Hon lät blicken fästas vid henne, blicken bestämd och stenhård. Hon tänkte inte låta kvinnan komma undan nu. Hon visste någonting och hon ville veta vad. Hon såg att Gunborg började med att försöka undvika hennes blick och hon tog tag i kvinnans arm. ” Mor är död. Om du vet någonting som kan hjälpa mig nu så säg det….” Hon släppte henne motvilligt. ” Snälla.” La hon till. Det var nog första gången hon använt de orden sedan hon var liten.

Hon kunde se hur Hallgrim och Erling följde henne med blicken och också hur Gunborg sneglade mot dem. Hon bet sig i läppen något och tvekade. ” Berätta så ska jag sluta sätta mig på tvären. Husefriden kommer att upptas och jul fortlöpa i munter stämning.”

Hon såg uppriktig ut när hon sa det.

Liv Hellvidottir

Hon visste det! Hon visste att Gunborg höll något ifrån henne, något som var viktigt. Något med hennes farbror att göra. Hon såg allvarligt, bedjande och uppriktigt på kvinnan. Hon ville inte stressa henne, pressa henne för hårt samtidigt ville hon verkligen få fram att hon behövde veta.
Hon följde hennes blick mot Hallgrim och Erling och Gunborg verkade tillslut bestämma sig och tog hennes hand för att leda dem mer avsides, bort från männens vakfulla blickar. Hon visste inte riktigt hur hon skulle hjälpa till med örterna men följde Gunborgs exempel och tog några av varje för att binda dem i små kvastar.

Gunborg verkade nervös och hon såg sig vaksamt omkring diskret. De stod intill varandra och för husets ögon verkade hon mer instruera Liv i hur hon skulle göra. Hennes röst var låg och hon märkte att kvinnan var nervös, rädd kanske till och med? Vilket hon fann underligt då hon fått uppfattningen om att Gunborg inte verkade rädd för något.
Hon nickade allvarligt då Gunborg med sådant eftertryck förklarade för henne att det hon skulle säga inte fick lämna hennes läppar igen. Hon kände den kalla kåren vandra längs ryggraden och då kvinnan äntligen berättade vad hon gått och burit på stannade hon upp mitt i rörelsen. Gunborg märkte henne och väste åt henne att fortsätta och hon började tafatt plocka ihop nästa kvast utan att ha knutit färdigt den första.

” Du….du ..” Hon ville inte säga att kvinnan ljög. Anklaga henne i sitt eget hem. Hon svalde hårt och verkade försöka hitta rätt ord. ” Det är inte möjligt. Ulrik Skarpyxa är min far” Fick hon hastigt fram med full kraft mellan väsande tänder. ” Du har fel. ” Hon spände blicken i Gunborg och ville inte släppa den. Kvinnans blick var både sorgsen, hård och … uppriktig. Hon fann inga spår av lögn i hennes röst eller blick. Hon kände hur färgen som funnits i kinderna försvann och huvudet bultade. Hon var glad att Gunborg tog tag i hennes arm och drog henne stadigare med uppmaningen att vara stark och stå rakt. Hon sneglade mot de andra i huset. Ingen verkade uppfatta deras konversation och hon ställde lågt sina följdfrågor. Kvinnan verkade motvilligt att svara men tillslut sipprade den hela mörka, usla sanningen fram. Hur Ulf tagit sig friheter och hur hennes mor hållit det hemligt. Rädd för inte bra sitt liv utan sina barns. Att slå en kil mellan bröderna som alltid annars varit så nära. Hon skakade om händerna när hon band kvastarna.

Liv Hellvidottir

Så många tankar virvlade runt i hennes huvud. Det var som en snöstorm där varje snöflinga var en jobbig tanke. Hon kände hur huset spann något och vad glad när Gunborg drog henne med sig. Borden hade rumsteras om och förväntan låg tjock i luften. Hon hade alltid älskat Jul. Natten var alltid fylld med spänning, historier om slag och gastar och den långa natten gav också utrymme för andra… nattliga aktiviteter. Men nu kunde hon inte riktigt koncentrera sig på varken böner, blot, sång eller dans. Det var som om världen vänts upp och ned eller som om skeppets mast gått av i stormen. Hon kände seglet som alltid drivit henne så målmedvetet framåt flacka något.
Hon märkte inte ens att Hallgrim kom fram. Inte förrän han rörde vid hennes arm och hon hoppade till som om hon bränt sig. Redo att anfalla den som tagit sig friheten. Hon blinkade några gånger och log hastigt innan hon tog en djup klunk av ölet som hon fått utan att ens märka att hon hållit i det. Hon tömde sitt stop i ett enda svep utan att svara honom. Som för att samla sig och samla tankarna.
Hon torkade munnen med baksidan av handen och nickade lite.

” Nejdå… hon har inte försökt snärja mig mer än vanligt. När jag var liten försökte hon alltid få mig att binda örter för att torkas eller göra de små kuddarna av lavendel att lägga i bädden… jag var alltid lika ointresserad. Jag gissar att hon tänkte ge mig en sista chans där idag..”.

Hon gav Hallgrim ett ögonkast och skrattade själv lågt vid minnet. Så falnade hennes leende något då hon tänkte alla somrar de träffats och hur roligt deras familjer haft ihop. Hon hade alltid känt sig så… bortskuren från gemenskapen. Som om något saknades. Hon kände den kalla handen krama bröstkorgen och hon vinkade till sig en träl som genast fyllde på hennes stop. Hon drack i djupa klunkar igen. Lögnen kom så lätt. Som om den var självklar och ärlig och att det var det som verkligen hänt. Hon såg sig om i rummet.

” Det måste kännas gott att vara hemma….?” Hon vände blicken till honom igen och studerade hans ansikte närmare. Det var nog den första riktigt ärligt menande fråga hon ställt honom. Som inte varit vass och hård, som inte varit hånande eller elak. Hon väntade inte hans svar för hon såg att han verkade förvånad över att hon ställt en sådan fråga och käkarna malde. Så hon antog att han inte ville svara. Hon tömde sitt andra stop och fick där snart sitt tredje påfyllt. Om hon drack tillräckligt fort och mycket så kanske hon kunde glömma det Gunborg sagt, för kvällen ändå.

Tankarna malde i huvudet och hon sneglade mot Erling som satt med sina hustrur och barn. Hon visste vad hon måste göra, vad hon ville göra men kanske var den här kvällen inte rätt tillfälle att tala om sådana affärer. Kvällen var till för att äta, dricka, dansa, slåss och rumla runt i fällarna. Den längsta natten på året. Imorgon var en ny dag.

Liv Hellvidottir

Hon såg på honom över stopskanten när han la sin hand på hennes för att hejda henne. Hon lät den vila vid hans men sänkte stopet och slickade sig om läpparna. ” Det kanske inte vore så illa det trots allt…” Svarade hon bara med ett litet leende men lät bli att höja stopet igen. Hon skulle precis säga något mer då Erlings stämma höjdes och avbröt alla samtal i långhuset.
Hon vände blicken mot honom och de andra, mot statyerna av Gudarna. Hon kände håret på armarna resa sig, som de alltid gjorde när Gudarnas närvaro var så påtaglig. Eller när offer skulle göras. Hon älskade Jul, älskade känslan av Gudarnas närvaro. Hon stämde in i skålarna, i hälsningar och sångerna. Men hon kunde känna att hon inte var helt närvarande i ceremonierna. Inte förrän blodet dränkte henne och de andra kände hon någon form av tillfredsställelse. Trummorna och hornen ljöd och hon stämde upp i dansen med Hertha. Euforisk dansade de runt med de andra och utbringade  skålar till Gudarnas ära och fallna bröder och systrar.

Hon åt mellan skålarna och samtalade glatt med de andra. För en natt tänkte hon glömma. Dränka sina sorger och bekymmer i de skummande stopen. För en natt tänkte hon vara sitt gamla jag. Eller så länge fyllan lät henne.
Hertha försvann ut i dans med en av krigarna i hallen och hon tömde ytterligare ett stop innan Torvald kom fram och drog upp henne på fötter genom att lyfta ut henne från sin plats i bänkarna. Hon skrattade roat och såg upp på honom då han inte verkade ta ett nej. Hon dansade några danser med honom innan han motvilligt erkände att han måste ut till avträdet. Hon nickade bara och tog emot ytterligare ett stop. Natten förde med sig många stop, mycket mat, många skrönor och sånger. Hon offrade delar av sin dryck flera gånger till gudaavbildningarna. Så fort blodet stelnade på dem så stänktes där nytt.

Hon såg Erling sitta borta vid sitt högsäte och verkade vid gott mod. Hans hustrur hade lämnat hans sida för att se till barnen och han verkade njuta av mat och stop i ensamhet. Hon svalde något och rörde sig mot honom stärkt av ölet och blodsoffret. Hon väntade en stund innan han visade på den lediga platsen med stopet han höll i handen. Hon slog sig ned och mötte hans blick så gott hon kunde. Hans verkade också den något ostadig. Hon slickade sig om läpparna och nickade lite.

” Jag har tänkt över ert erbjudande. Ert väldigt generösa erbjudande.” Hon höjde sitt stop i en skål och log ett brett leende. Han verkade nöjd över att hon erkände erbjudandet som generöst och skålade med henne. ” Jag vill inte bli bortgift till någon fet, bekväm gammal man som hellre spenderar dagarna på sitt säte än söker äran på fältet. ” Hon såg allvarligt på honom och log ett snett leende. Hon vred på sig så hon satt med ett ben om varsin sida om bänken och drog upp en kniv som låg på en övergiven tallrik. Hon lät den vila i handen och snurrade dess spets mot bordsskivan. ” Jag gifter mig med en av dina bröder. Mitt namn knyts till er och all vikt och allianser som ligger vid namnet Ulrik Skapryxa.”  Orden bar en allvarlig tyngd. Hon la ifrån sig kniven i en drucken gest. Hon tog upp stopet och såg ned i det skummande ölet. ” Men inte Torvald. Jag tycker om honom för mycket. Han förtjänar en bra hustru… Hallgrim…. eller Halldor. Det gör mig vilket som..” Hon såg på honom med huvudet på sned och pekade lite på honom med sitt stop. Hon såg bestämd ut, så bestämd en drucken kunde se ut innan hon gav honom en liten nick, slängde över benet över bänken igen och började röra sig från hans högsäte.

Liv Hellvidottir

Hon hade inte väntat sig att han skulle bli så arg. Men så uppfattat hon inte så mycket just nu heller. Hon drog efter andan men gjorde inget motstånd då han drog henne mot sig, vände hennes blick upp mot sig. Hon kände skrattet bubbla upp. Hon kunde inte hejda det. Han föste henne framåt så hon slog i bordet. Hon såg kniven där, den låg på tallriken där hon lämnat den. Hon slöt näven för en kort stund men lät den ligga. Hon slog sig ned på platsen igen , lutade sig mot bordskivan med ryggen istället och skakade på huvudet och slog ut händerna i en blidkande gest” Du vill ha mitt namn. Alliansen som namnet ger. Jag sätter mig emot och du blir arg, jag säger att jag accepterar och du blir arg. Så sälj mig då…” . Hon tog kniven och höll ut den mot honom med eggen riktad mot sig. ” Eller gör mitt lidande kort.” Hon såg allvarligt på honom. Valet var hans, makten hans. ” Men om du någonsin var som en bror för min far… så borde du lyssna till mina ord. För de var dina inte sant?. ” Hon blinkade något drucket och höll kvar kniven utsträckt mot honom med skaftet mot honom.

Hon kunde höra Hertha skrika åt Erling, ifrågasätta vad han höll på med till och med Gunborg öppnade munnen för att försöka lugna situationen. Hon mötte lugnt hans blick och höjde hakan något. Blottade sin hals för honom men blicken var uppriktig. Det var hans plan, att gifta bort henne för alliansen, tyngden av hennes goda namn. Hon tänkte inte be och böna honom om det. Han var drucken, likaså hon och alla andra här. Blodet dränkte dem båda och hennes vita tänder blänkte något i eldskenet där hon log mot honom. Blicken var inte arg, inte upprorisk eller ens glad. Den var saklig. Han kanske hade sin plan men hon hade sin egen. Om Gudarna ville skulle de båda gagnas och en allians formas. Om inte… ja då hoppades hon att Gudarna fortfarande stod henne bi.

Hon tänkte på löftet till sin far. Hur han legat där på fältet med kråkorna cirklande ovanför. Hur han fått henne att svära att inte låta honom vänta för länge. Att ansluta sig till honom i Valhall. Hon hade gett sitt ord som hans dotter. Men nu? Var det ordet ens värt något när hon nu visste att hon inte var Ulrik Skarpyxas dotter? Den fege, hederslösa fähundens blod var det som strömmade genom hennes ådror. Varför hade Gudarna straffat henne så?

Hon såg att Hallgrim följde dem och deras affärer men han gjorde ännu inget. Vilket var rätt av honom. Men hon tvivlade inte på att han skulle dräpa henne på plats om hon så mycket som andades med kniven riktat åt hans broders håll.

Liv Hellvidottir

Hon hade önskat att de inte lagt sig i. Hennes far hade varit likadan. Det var bättre att låta dem härja och han hade varit allt annat än en mild far så Erlings beteende var inget nytt i hennes ögon. Hon slöt ögonen kort då hon hörde både Hertha och Gunborg. Hon önskade så innerligt att de inte lagt sig i och undrade varför de gjort det? Hon såg upp på Hallgrim då han tog kniven ur hennes hand och drog upp henne på fötter. Han tog henne bort från händelsernas centrum men stannade fortfarande kvar i utkanten.
Hon bet ihop käkarna av smärtan då han bände upp armen på hennes rygg. ” Jag antog din broders erbjudande. Hans humör och utfall är inte min skuld” . Väste hon fram och försökte se upp på Hallgrim. ” Tydligen är du och Halldor för goda för en Skarpyxas dotter…” . Hon såg på Hallgrim en stund innan hon vände bort blicken igen.

Hon såg inte vad som hände, han höll henne utanför åskådarna och då han var så mycket längre så såg han bättre också. Men hon såg hur Gunborg ställde sig upp och hon stirrade på kvinnan som vände blicken till henne med en skarp blick att hon inget skulle göra. Hon tog ett djupt andetag. Hennes närvaro hade kostat kvinnan allt. Ändå verkade hon inte vilja att Liv skulle lägga sig i eller säga något. Hon kände av ölet. Den goda stämningen var som bortblåst tills husets nya Husfru fick igång musikerna igen och såg till att trälarna sattes i arbete igen. Nytt blod stänktes och nya offergåvor från henne till Gudarna för hennes makes generositet.
Hallgrim höll henne fortfarande hos sig i greppet och hon gjorde inget motstånd att komma ur det heller. Torvald, Vidar och Hertha hade inte följt sin mor ut genom dörren och hon undrade för ett ögonblick om hon borde göra det.? Det var ju knappast som att hon kunde falla lägre än vad hon redan gjort i Erlings ögon.

• This reply was modified 1 år, 9 månader sedan by EdenX.