Liv Hellvidottir

Hon slumrade och sov större delen av resan bland de varma fällarna och ute i den friska luften. Huvudet kändes bättre, svullnaderna la sig något men kroppen kändes fortfarande stel och öm. Varje gång släden krängde till så vaknade hon till med ett litet stön och vid något tillfälle hörde hon någon säga till att slädens skulle köras med större omsorg. Så fortsatte resan. Männen verkade allt gladare och muntrare ju längre bort från Haukvik de kom vilket inte var förvånande. De kom längre från sveket så klart.
Då hundarna började skälla så kunde hon känna stämningen ändra, männen blev ivrigare, gladare medan trälarna blev oroliga. Hon såg på kvinnan som höll barnet. Hon kände igen dem båda väl även om hon själv inte direkt umgåtts med dem eller hade någon djupare relation till dem. Vad skulle hända med dem nu? Skulle de klara av livet i träldom? Hon sträckte lite på sig och stålsatte sig för vad som skulle komma.

Ute på gårdstunet var det liv och rörelse. Haldor hjälpte henne ur släden, förvånansvärt försiktigt och lämnade henne intill den innan han sprang sin familj till mötes. Hon försökte inte att göra sig så liten som möjligt men hon försökte inte heller dra uppmärksamhet till sig. Hon hade besökt gården förut. Hennes familj hade varit på besök några gånger men hon kunde också se att gården vuxit i storlek. Erling hade förvaltat arvet mer än väl. Hennes arv fanns inte ens kvar och hon kände den konfliktfyllda ilskan mot Hallgrim, Haldor och deras familj. Hon ville så gärna känna det där blinda hatet men när hon tänkte på vad som hänt var det mer med en sorg och förtvivlan. En känsla hon inte alls kände sig bekväm med.
Trälar och tillhörigheter föstes undan och hon skulle precis följa de andra trälarna då Hallgrim tog henne i armen och drog med henne in i det varma, stora huset.

———–

Han lämnade henne innanför dörren i det varma långhuset och hon drog in ett djupt andetag. Det doftade ljuvligt. Mat, enris, gran, läder, tjära och allt däremellan. Det doftade som ett hem.  De kramades, pratades, dunkades i ryggen. Barnen tjöt roat där de sprang runt benen på de nyanlända. Hon lutade sig lätt mot väggen, stod kvar där han lämnat henne förvirrad och mer än obekväm av situationen. Hon kände hans familj. Hans tre yngsta syskon var i nästan samma ålder som hon själv och Hertha hade lärt henne att fläta håret i den där speciella flätan som satt så bra. Torvald hade varit den som fått hennes kinder att rodna när hon varit yngre. Något han själv upptäckt och säkert retat henne lite extra med också. Och nu stod hon här, slagen och bruten i träldom på deras gård. Hon borde slängt sig på Hallgrims svärd när hon haft chansen. NEJ, skrek något inom henne med det var svårt att stå här med huvudet stolt lyft i utkanten av deras varma återförening.

Så fick Gunborg syn på henne och hon kunde se chocken och skräcken i kvinnans ögon då hon på ett ögonblick kände igen henne. Hon föste två av männen åt sidan barskt för att komma fram till henne. Liv var i ungefär samma längd som kvinnan men kvinnans aura och utstrålning var den av en sann krigare. Som alla verkliga husmödrar hade. Hon såg på henne utan att svara då hon synade hennes ansikte genom att vrida det lite från sida till sida. Hon vågade inte ens se åt sällskapet som tystnat för att titta på henne. Vad skulle hon säga? Så la kvinnan armarna om henne och ledde henne genom salen till rummen bakom högsätet. Hon gjorde inget motstånd. Det kändes varmt och fint att få såren omhändertagna och Gunborg hade varit vän med hennes mor.  Hon svalde den hårda klumpen och sköt bort tankarna från de minnen som dök upp. Hon kunde känna blickarna i ryggen och hörde hur samtalet bakom henne blev lägre, hetskt och ändrade karaktär. Men i rummen bakom  högsätet spelade det henne ingen roll.

Hon slog sig ned på den mjuka fällen och såg hur Gunborg skickade iväg en av husets alla trälar efter vatten, örter och rena trasor. Hon sa ingenting. Skulle det vara hon om någon dag som hunsades iväg på det där sättet?  Hon väcktes ur tankarna då kvinnan började hjälpa henne att ta av henne kläderna. Hon fick mödosamt av dem och såg hur kvinnan gapade och ryggade tillbaka av synen. Hon stirrade på henne kort, blicken mörknade och hon höjde sin hand för att visa att hon skulle sitta kvar innan hon stormade ut ur rummen tillbaka in i husets varma ankomstsal. Hon hörde hennes upprörda och höga stämma skynda på och hunsa runt trälar och familj där ute. Hon satt kvar stilla med händerna vilade i knät samtidigt som hon såg sig om. Det var varmt så hon frös inte och hon var tacksam att slippa de nedblodade, enkla och sträva kläderna.

Liv Hellvidottir

Gunborg var borta en bra stund och hon kunde höra upprörda röster och gräl komma från salen utanför. Hon försökte att inte lyssna för mycket. Hon ställde sig försiktigt upp och testade att sträcka på sig, sträcka upp armarna ovanför huvudet. Det högg ilsket till i revbenen och hon tappade luften. Hon såg ned på sin kropp, fula ilskna blå,röda och lila märken prydde större delen av kroppen. Hon var svullen över höften efter en välriktad spark. Gamla ärr blandades med nya. Men hon var än vid liv. Än kunde hon hålla sitt löfte till sin far om att möta honom i Valhalls stora salar.  Hon kände viljan att gråta men undrade om hon var för trött för att kunna. Eller om tomheten hon kände hindrade henne från att låta de salta tårarna trilla?
Hon hörde hur dörren öppnades och vände sig mot Gunborg som stod lutad mot dörren och drog sin djupa suck. Så kom hon plötsligt fram till henne och drog in henne i en öm, moderlig omfamning. Hon kände hur kvinnan var noga att inte hålla henne för hårt. Kramen var varm, mjuk och hon slöt ögonen för en stund. Hon kunde känna kroppen slappna av.  Hon la dock inte armarna om kvinnan men försiktigt lutade hon huvudet mot hennes axel något innan en träl kom in. Hon drog sig genast ifrån henne och tog ett kliv bakåt.
Gunborg verkade dock inte tveka att ge henne ett ord om att stå kvar och började sedan själv ömt och försiktigt att tvätta henne.
Det var ett tålamodskrävande arbete då blod smuts och svett fortfarande täckte större delen av hennes kropp. Hon tog tid på sig att tvätta henne noggrant, lägga om de sår som såg extra ilskna ut och fick henne att sätta sig ned.
Kvinnan plockade fram en kam och började att reda ut de toviga och lortiga håret.

Hon satt stilla utan att säga något. Hon kände hur Gunborg hade en fråga som hon inte ville ställa. Eller kanske väntade hon på att Liv själv skulle berätta? Hon hade alltid tyckt om Gunborg, en sträng men vänlig kvinna. Mycket lik hennes egen mor i sättet och hon visste att de två kommit väl överens och alltid skickat bud och gåvor till varandra.
Hon vände ansiktet upp mot kvinnan då hon stod vid hennes sida och försiktigt la hon handen på hennes arm då hon talade. Hon kramade hennes hand mjukt där hon höll i kammen.

” Var inte arg på dina söner. De hade all rätt. Har all rätt. ” rättade hon sig. Hon såg på henne med allvarlig min ändå. Hon svalde något och slickade sig om den spruckna och svullna underläppen. ” Min farbror betalade inte sin gäld. Härlagen säger att jag är Hallgrim och Haldors att göra med som de önskar. Det är inte rätt att du står och kammar mitt hår, tvättar mina sår. Jag vill inte att du drar skam över dig och dina egna. ” Hon mötte hennes blick och nickade. Hon kunde inte låta Gunborg, husets första fru sjunka så lågt att kamma en träls hår. Det vände sig i magen på henne när hon tänkte vilken skam hon satte sin mors vän i. ” Min mor skulle dra håret från mitt huvud om hon såg dig.” La hon till efter den besvärliga tystnaden som la sig.

Liv Hellvidottir

Hon såg på Gunborg och försökte få henne förstå att hon verkligen menade det. Hon ville inte att kvinnan skulle sjunka så lågt, det var inte riktigt och för en sekund så trodde hon att hon fått sin vilja igenom. Men ack så fel hon hade och kvinnan drog åt sig sin hand med en ljudlig fnysning och fortsatte att kamma hennes hår. Hon var glad att hon inte var håröm och det tog en bra stund innan håret var fritt från tovor. Att tvätta och fläta det vågade hon inte ens fråga om och det fanns inte heller någon tid innan det ljudliga bankandet på dörren avbröt dem.
Innan hon hann reagera hade dörren slagits upp på glänt och Gundborg ställde sig mellan männen och henne själv. Hon drog sakta på sig pläden som låg intill henne, kastad i hast över möbeln. Hon hade fortfarande inte fått några nya kläder. Hon drog tyget kring kroppen så gott hon kunde och såg på Hallgrim som stegade fram och slog sig ned på huk.
Hennes blick vandrade från honom till det han höll i, upp till honom och sedan till Erling och Gunborg.

” Mina bröder har inget kvar. De kan aldrig betala min gäld..” Svarade hon med en vass ton. Vassare kanske än hon menat. Hon kunde inte riktigt förlåta dem för att de bränt hennes hem till marken. Den rikedom de haft var sedan längesedan aska. Hur skulle hennes bröder skicka bud..varför när de ändå inte kunde betala? Hon kände den obekväma tystnaden lägga sig i rummet och än hade hon inte tagit emot varken öl eller mat även om hennes mage avslöjade henne då den kurrade så ljudligt.
Hon bet ihop käkarna något och kände stoltheten stå i vägen för att motta hans…. ja vad var det han erbjöd egentligen? Hon kunde se att Hallgrim blev något ställd över situationen och hon antog att han bara trodde att det var att segla in här och erbjuda mat och öl så skulle hon vara tacksam?

Hon märkte hur Gunborg tog sig fram och tog öl och mat ur Hallgrims hand och ställde den på bänken intill. Hon kände ett sting av dåligt samvete mot kvinnan, att inte ta emot maten och ölet skulle vara en allt för stor förolämpning mot henne och hon tog upp stopet och tog en liten klunk av ölet. Hon kunde se hur Gunborg log större, varmare och verkade slappna av lite. Hon sneglade lite på Hallgrim. Hon hörde hur Gunborg harklade sig och sa något att hon skulle ordna med lite kläder innan kvinnan försvann ut ur rummet med bestämda kliv igen. Allt det hörde hon, såg i ögonvrån men ändå iaktog hon Hallgrim nu som iaktog henne med samma tystnad. Hon kände en värme sprida sig över kinderna och tyckte inte alls om den känslan. Hon borde ju avsky honom. Hata honom till och med men ändå… varför gjorde Gudarna det så svårt för henne?!

Liv Hellvidottir

Erlings ord fick henne att vända blicken till honom. Hon höll den stadigt vid hans. Det var inga lätta ord han sa och varningen om att hon inte skulle missbruka deras gästfrihet var tydlig. Var skulle hon ta vägen ändå? Att fly mitt i vintern var dumdristigt och livsfarligt. Hon nickade lite för att visa att hon förstod honom och såg honom lämna rummet med dörren öppen.
Där ute fortsatte festligheterna och hon kunde höra Gunborg hindra andra från att komma in till dem med skarpa tillrättavisningar att Hallgrim och hon behövde tala. Det som följdes var högljudda protester av de små som säkert var nyfikna och något muttrande från hans yngre bröder.

Ölet smakade faktiskt ljuvligt och doften av mat fick hennes mage att kurra ljudligt. Det tog emot att ta maten från honom med det var trots allt Gunborg, i egenskap av gårdens Husfru, som ändå skänkte den. Och med den vetskapen ställde hon ifrån sig ölet och tog upp skålen men ångande varm gryta. Hon höll den vördnadsfullt mellan händerna. Det var den första varma målet mat hon fått på dagar och hon ville inte vänta längre. Hon rättade till filten hon virat om kroppen i brist på kläder och började att långsamt äta.
Hon kunde nästan känna Hallgrims nöjda brummande och svarade inte direkt på hans fråga. Trots allt ställde hon sig samma fråga som han. Dock såg hon hur Gunborg stannade upp mitt i steget av hans fråga. Hennes uppspärrade blick fick henne att hejda sig i sin rörelse av skeden mot hennes mun. Husets första fru samlade sig snart och med en blinkning var hennes uttryck borta. Hade hon ens sett den eller hade hon bara inbillat sig? Något sa henne att kvinnan visste något och hon sneglade mot Hallgrim. Han verkar inte ha upptäckt henne.
Gunborg verkade ta tillfället att lämna några kläder på en pall vid dörren och smita ut igen.

” Det får du fråga min farbror om. Han har varit sådär hela mitt liv. Jag är inte förvånad att han tog tillfället i akt när han hade chansen.. ”

Svarade hon honom och åt mer av grytan. Sakta kände hon värmen komma åter i kroppen och händerna slutade snart att darra. Hon njöt av varje tugga av maten. ” mmmmmm. ” fick hon lågt, uppskattande ur sig och slöt ögonen något. Hon slickade sig om läpparna och åt sakta upp grytan, tog några klunkar av ölet och ställde stopet åt sidan. Hon såg upp på Hallgrim som verkade som fastfrusen i rummet. Trodde han att hon skulle fly nu?

” Jag kommer inte att fly eller överfalla någon. Jag är knappast i något skick att ta mig genom snön, över bergen eller hur?”

Hon ställde sig långsamt upp och rättade till filten innan hon gick fram till pallen för att undersöka vad kvinnan lämnat åt henne. En ren underklänning och en tjock, vacker överklänning i rostrött med ett kraftigt läderbälte. Inte kläder som en träl skulle få utan precis som de sagt, en gäst. Hon vände sig mot Hallgrim men han verkade inte ha brottom att lämna rummet och hon kunde inte låta bli att få ett litet roat leende innan hon vände sig med ryggen mot honom för att klä på sig.

Liv Hellvidottir

Hon hade gått för att byta om och hon märkte att han inte direkt hade någon brått att lämna rummet. Tvärt om verkade han ta en bekväm plats och friheten att dricka från hennes öl. Hon såg honom ur ögonvrån men sa inget om saken.
Hon var inte direkt den pryda typen något som inte var möjligt om man skulle vara en sköldmö som var respekterad av de andra krigarna. Men det betydde inte heller att hon ville att han skulle se henne helt naken och blottad just nu heller. Så hon fortsatte att byta om med ryggen vänd mot honom. Han lät hånfull när han talade till henne och hon bet ihop käkarna för att inte ta den lilla pallen och använda den för att släta ut det där flinet på hans ansikte.
Det tog tid att få på sig den enkla underklänningen då hon hade svårt att få upp armarna ordentligt ovanför huvudet. Det högg i båda sidorna och hon visste instinktivt att mer än ett revben var av. Hon drog in luft mellan sammanbitna tänder, stålsatte sig och lyckades till slut få plagget över sig. Hon andades lättat ut och gav den vackra, tjockare överklänningen en mordisk blick. Skulle det anses allt för ofint att lämna den där? Hon ville inte heller visa sig svag eller hjälplös inför en klänning. Varför kunde han inte varit en artig, väluppfostrad man och bara lämnat rummet när hon börjat klä på sig? Nej… han skulle vara den arroganta, självupptagna, självgoda krigaren som tyckte sig ha rätten att stirra ut en gäst som klädde på sig.
Tanken slog henne att han faktiskt inte alls såg på henne som en gäst… i hans uppfattning var hon kanske trots allt hans byte att göra vad han önskade med. Även fast han verkat ge sken och ord av annat.

“Om du ska sitta där och glo… så kan du göra dig själv användbar. Håll upp den där åt mig, du är lång nog..”

Hon lät gjorde en gest mot det roströda plagget som låg slängd över stolen. Hon synade honom tydligt uppifrån och ned.

“Eller … hmmm du verkar inte vara en man som har någon erfarenhet av att hjälpa någon att klä PÅ sig”

Hon kunde inte låta bli att dra lite på munnen i ett retfullt leende då hon märkte att han inte direkt väntat sig det hon just sagt. Hon stod kvar på sin plats och la huvudet lätt på sned samtidigt som hon iakttog honom stilla.

Liv Hellvidottir

Hans skratt kom oväntat. Hon trodde nog inte att hon hört honom skratta genuint någon gång. Hånfullt och kallt var hon säker på att hon hört mer än en gång. Men förvånat och roat, nej. På något vis värmde det henne och den känslan fick henne att rynka pannan något för en sekund. Hon tyckte inte alls om det. Inte det minsta. Han hade tagit allt från henne så varför i hela friden stod hon här och tyckte att hans skratt lätt fint? Att hon önskade att höra det igen.
Han verkade dock roa henne och göra henne till viljes och hon kunde inte låta bli att höja ett ögonbryn roat, kanske lite utmanande när han tog upp plagget för att syna det närmare. Det var inte helt svårt att lista ut trots allt. Överdelen av en klänning var trots allt samma form som en ringbrynja. Hon gjorde en liten gest för honom att hålla upp den högre.

” Jag trodde du var längre…” muttrade hon lite men ryckte på axlarna. Hon gav honom då en retsam blick innan hon satte sig något på huk framför honom. Hon öppnade klänningens underdel och klättrade in i den och lät honom hjälpa henne på med den. De stora djävulsfönstrena på överklänningen var vackert broderade. Hon såg upp på honom då hon stod närmare honom än hon kände sig bekväm med. ” Hmmm vi ska nog inte göra något till en vana du och jag..”. Svarade hon bara sakligt och nickade lite. Hon antog att han skulle hålla med henne. Han verkade inte direkt vara en man av några nära relationer annat än den till ölet. Och sitt svärd.

Där ute spelades nu musik. Skratt och sång sipprande in i rummet med doften av mat och uppvärmd mjöd.
Det kändes konstigt att höra sådan värme och glädje i för henne en sådan mörk och dyster stund.

Liv Hellvidottir

Hon kunde se att hon roade honom mer än förargade honom. Det var trots allt ett gott tecken. Inte alla kunde hanteras hennes sätt så väl som han. Men kanske var de lika på det sättet? Hon hade inte heller några närmare relationer annat än till sina bröder och sin mor. Förutom svärdet och skölden så kände hon inte direkt värme för någon eller något annat. Hon hade inte reflekterat så mycket över det förut men nu när hon stod utan allt det hon höll kärt, ensam så verkade det livet hon haft så… fattigt.
Hon kunde höra skratten, sångerna och de glada rösterna från rummet intill och ryckte till då han lutade sig fram och halvt viskade i hennes öra att hon kunde stanna och sura om hon ville. Sura… det var knappast det hon höll på med. Sörjde var ett bättre ord men hon antog att han inte visste innebörden i ett sådant ord. Visst kunde krigare sörja en fallen broder. Men samtidigt var det en sorg som också var en glädje då fränden firade i Valhalls stora salar. Hennes sorg var något annat. Hon var själv främmande för den och visste ärligt inte hur hon skulle hantera den riktigt.

Han klev förbi henne in i den stora salen och hon stod kvar i ensamheten en stund. Hon såg ned på sina kläder, enkla men vackra. Den tjocka överklänningen värmde gott och underklänningen var bland det mjukaste hon någonsin haft på sig. Hon tog på sig det breda bältet och rättade till plaggen. Det var ju inte som att hon inte burit klänningar förr men till en sådan klädsel hörde oftast smycken till, eller en liten kniv att ha i bältet. Insikten slog henne att hon för första gången i sitt liv inte ägde någonting. Inte en endaste tillhörighet. Att hon ens ägde sitt eget liv var ju också det diskuterbart. Hon slog sig ned på den mjuka fällen en stund och försökte samla sig. Hon ville inte sitta här inne och gömma sig. Det var inte hennes sätt att vara men chocken behövde en liten stund att smälta. Hon tog några djupa andetag och ordnade håret i en enkel, hög hästsvans. Det smutsiga håret var ur vägen trots allt på det sättet så tog hon ett sista andetag och anslöt till de andra i den stora, varma salen.

Hon stannade upp en kort stund och hörde hur det högljudda sorlet dämpade sig lite när de upptäckte henne. Hon sträckte på sig och gav de alla en självsäker blick. En träl kom fram till henne med ett stop öl och hon tog emot det. I samma ögonblick återgick återigen pratet, skämten och sången till det mer normala.
En högrest man kom henne till mötes och innan hon hann säga något hade Torvald lagt de kraftiga armarna om henne i en varm ofamning. Ölet skvalpades ut och hon drog kraftigt efter andan då han knappast var mild i kramen. Då han märkte att hon hade ont släppte han henne som om han hade bränt sig och Gunborg var snart framme och slog till honom och tillrättavisade honom med en vass ton. Hertha var snart också framme hon och gav henne en mjukare kram. Hon hörde Herthas chockade läte, som ett litet skrik och började sedan direkt babbla om hur hon såg ut och att hon självklart skulle hjälpa henne att ordna med bättre kläder och håret. Att hon borde ta ett varmt bad och att hon hade fått både oljor och örter som var bra för huden och håret. Hon stod som fastfrusen av det hela. Som en skärrad hare och blinkade bara. Kvinnan kunde prata omkull vem som helst och ingen verkade få en syl i vädret. Hon kunde se Torvalds besvärade uttryck när han försökte avbryta sin syster men det var Vidar som tillslut lyckades genom att handgripligen lyfta bort sin syster och sätta henne en bra bit bort innan han kom fram för att hälsa på henne genom att lägga en arm försiktigt om hennes axel och erbjuda ett nytt stop mjöd. Hon passade på att ta flera djupa klunkar ur det innan även denna skulle bli stulen eller utspilld.

Hon hamnade tillslut vid ett av borden i Torvald, Vidars och Herthas sällskap. Det var inte så konstigt egentligen då det var dem hon träffat och umgåts mest med sedan de var barn. Hertha uppdaterade henne om allt hon missat i trakten de senaste åren och Vidar och Torvald skröt om vem som försett huset med mest kött och varor för firandet. Alla var extremt noga med att undvika frågor om henne och hennes familj. Eller om vad som hänt de senaste dagarna. Så fort ämnet tycktes glida in i någon närhet av det så var Gunborg där och avbröt dem. Det skulle vara ett glatt firande den här kvällen, ett kärt återseende och inget annat.
Hon drack mer och mer öl och det dämpade ångesten och sorgen kände hon. Tillslut var det mycket riktigt som den gamla goda tiden när hon bara varit på besök, eller när de besökt henne och Haukvik. De talade om gamla minnen och “bråkade” fortfarande över gamla ouppklarade affärer. Både Torvald och Hertha skröt om henne till både Vidar och de yngre barnen. Det fanns ingen i huset som inte hört om när hon besegrat Styrbjörn den Blå när hon bara varit 15år gammal. Eller hur hon följt med på räden, räddat sin äldste bror och tagit farväl av sin far när han äntligen fått sitt inträde till Valhall.
En sköldmö fick alltid anstränga sig mer, visa sitt värde tio gånger mer än en man. Men när hon gjorde det så verkade även historierna och skrönorna om henne leva kvar längre. Hon mindes allt de talade om men tyckte historierna var överdrivna och inte skildrade tillfällena korrekt. Men hon rättade dem inte heller. En dag skulle alla sjunga sånger om henne. Inte bara hennes närmaste kamrater i en fylla på jul.

Liv Hellvidottir

Hon trivdes i deras sällskap annat kunde hon inte säga. Hon hade alltid gillat familjen och Gunborg stod hennes mor nära. De hade vuxit upp ihop i granngårdar och hon märkte hur kvinnan vid mer än ett tillfälle torkat en tår ur ansiktet när hon sett på henne. I smyg när hon trott att ingen sett. Hon undrade om det var något fel på henne själv som inte fällt några tårar än? Skulle hon ens? Hon tömde sitt stop och fyllde på det direkt med öl från kannan som stod på bordet. Hon hade tappat räkningen över hur många gånger hon genomfört handlingen under den här kvällen. Ölet bedövade sinnena men hon fann till sin irritation att smärtan i bröstet fanns kvar. Hon tyckte inte om det. Musikanterna hade för längesedan tystnat när hon och Hertha stämde upp i en stämningsfull, låg sång. De hade sjungit mycket ihop som yngre och det kändes bra att stämma upp igen. I andra visor än fräcka dryckesvisor. En stämningsfull sång till gudarnas ära över jul kändes som ett bra avslut på en lång middag.

En efter en verkade sällskapet tacka för sig. Barnen sov sedan flera timmar och redan många av gästerna. Hon satt kvar och talade med Hertha, eller hon lyssnade till Hertha och då och då nickade hon eller hummande instämmande. Vad kvinnan talade om lyssnade hon inte direkt på. Tillslut klappade hon henne på armen och nickade mot dörren. ” Jag kommer strax…” Sa hon med ett litet leende och lyckades efter en större ansträngning än hon ville erkänna krångla sig ut från sin plats vid bordet. Hon rörde sig mot dörren och tog en av mantlarna som hängde vid dörren innan hon smet ut i den bitande kylan. Hon huttrade ljudligt till och kände den iskalla vinden bita henne i kinderna. Det var som ett slag i ansiktet efter värmen i långhuset.

Hon tog några ostadiga steg mot trädet som stod på gårdstunet. Grenarna spred sig mot himlen och hon iakttog de offergåvor som prydde det. Hon stod tyst en lång stund innan hon tog sig till uthuset. Hon gjorde inte besöket längre än nödvändigt och letade sig sedan tillbaka. Hon såg en stor, bredaxlad karaktär komma henne till mötes med bestämda steg. Hon saktade in och stannade upp då han kom fram med sådana bestämda steg. Hon såg frågande på honom innan ett roat leende spred sig på hennes läppar ändå. ” Det är som om gastarna är ute efter dig Hallgrim. Inte trodde du att jag var dumdristig nog att ge mig av på fyllan mitt i natten?” . Hon såg uppriktigt frågande ut. Trodde han verkligen att hon var så dumdristig eller våghalsig? Hon drog den lånade manteln om kroppen. Visst hon hade varit ute lite längre kanske än vad som väntats av någon som besökt uthuset men hon var knappast i något skick att pröva lyckan i bergen den här natten.

Liv Hellvidottir

Hon kunde se att hennes kommentar fick honom att dra på munnen i ett leende. Det verkade till och med som en glimt sökte sig till hans ögon, men det kunde också vara nattljuset och stjärnorna. För hon hade inte sett något komma till liv i hans blick sedan hon först lagt blicken på honom.
Han och hans bror Halldor hade blickar som var kalla nog att frysa fjordar till is. Hon undrade vad som hänt och vad han upplevt som gjort dem så.
Då han svarade henne skämtsamt så hajade hon till och ett leende spred sig över hennes läppar och hon skrattade till.
“Din syster kan tala omkull en runsten om hon skulle vilja” . Hon log brett och nickade instämmande. Det var underligt hur syskon kunde bli så olika. Halldor hade hon inte ens hört yttra ett ord och Hertha…Gudar.. henne hade hon knappt hört vara tyst.
Hon kände hur han la en hand på hennes rygg och föste henne nästan mot huset i den upptrampade stigen i snön. Hon gjorde inte direkt motstånd. Kylan var så bitande att hon, om hon inte varit så full, hade skallrat tänder. Istället kände hon sig bara något frusen om kinderna men blåste var trots allt besvärlig.

Hon drog av sig manteln när de kom in igen och hängde tillbaka den på platsen där hon tagit den. Hertha talade fortfarande och Halldor såg verkligen ut som om han ville skära av sina egna öron som Hallgrim sagt. Hon kunde inte låta bli att skratta lågt och den komiska situationen och såg mellan männen som satt där och led i tysthet. Hon drog ett litet andetag. “Hertha… kan du visa mig till en ledig bädd. Jag är nog rätt trött och frusen trots allt”. Deras syster nästan flög upp från bänken och tog hennes hand i en ivrig gest att få visa mer av huset. Hon gav Hallgrim en blick och sedan Halldor för att visa att hon gjort dem en tjänst innan hon lät deras syster dra med henne till en mer avskild del för att sova.

——-

Dagen efter ankomsten låg de flesta till sängs större delen av dagen. Det var inte förrän dagen efter det som det var liv och rörelse på gården igen. Hon hörde inget från sina bröder eller sin farbror vilket inte förvånade henne. Hennes farbror skulle hellre skära tasken av sig och hennes bröder hade inget att erbjuda. Visste de ens var hon var nu?
Hans familj var goda värdar och behandlade henne som en kär gäst. Hon väntade fortfarande på rätt tillfälle att fråga Gunborg om hennes reaktion till hennes farbrors handlande men kvinnan var listig som en räv och hal som en ål. Hon fick aldrig chansen att vara med henne ensam för att fråga. Istället lyssnade hon till Herthas historier och klagomål och spenderade de två dagarna med att försöka undvika henne utan att såra henne. Torvald visade henne också intresse men hon försökte att inte uppmuntra honom. Gunborg gjorde ingen hemlighet av vad hon tyckte om saken och hon kunde svära på att kvinnan direkt förste ihop dem med flit.
I övrigt verkade hon få komma och gå lite som hon ville vilket inte var svårt att lämna henne till. Det stora snöoväder som dragit in under en av nätterna hade gjort vägarna ofarbara och det fanns ingen stans för henne att ta vägen så länge snön låg så djupt. Men hon fick fortfarande inga vapen och Gunborg insisterade fortfarande på att låna henne klänningar. Hon höll på att bli tokig av ledan redan.

• This reply was modified 1 år, 9 månader sedan by EdenX.

Liv Hellvidottir

Rikedomarna de tagit hem gladde hela gården. Till och med trälarna gladdes åt den vilket förvånade henne. Kvinnan och pojken som anlänt med dem behandlades gott vad hon kunde se och imponerades även de över bytet som lades upp på de stora borden. Hon höll sig i utkanten av det hela och mindes de tillfällen som hennes far och bröder kommit hem med rikedomar. Hon kunde inte låta bli att le lite åt minnena hon hade från det hela. Minnen från när hon var en liten flicka. Minnet från när hon själv fått lägga upp rikedomar på bordet där hemma åt sin mor.

Hon arbetade själv lika hårt eller hårdare än många på gården med att skotta snön. Så gott hon nu kunde med de värkande revbenen och de stela musklerna. Långt efter att många gett upp skottande höll hon fortfarande på. När Gunborg försökte hejda henne fräste hon så ilsket ifrån att kvinnan hoppade högt och lät henne vara. Hon skottade ut ilskan och frustrationen men det gjorde också att hon både blev svettig och trött i kroppen. När hon kom in igen överraskades hon igen av Gunborg som stal iväg henne och ledde henne till rummen bakom högsätet igen. Där väntade ett varmt bad och ett varmt stop mjöd. Hon såg överraskat på kvinnan hon öppnade munnen för att ställa frågan “Varför?” men Gunborg hann före henne med ett varmt leende och en mjuk kram innan hon lämnade henne. Hon tog sig ett långt bad innan hon återigen anslöt sig till de andra i den varma stora hallen. Trälinnorna hade kammat henne för att avlägsna lössen och flätat om hennes hår. Hon kände sig som en ny människa och hade inte ens något emot den nya klänningen som hon fått låna.
Ett brädspel stod på ett av borden. Ett vackert sådant i snidat trä. En del av bytet Hallgrim och Halldor fått med sig hem. Hon slog sig ned och flyttade pjäserna över brädet. Hon lutade huvudet i handen och lekte förstrött med pjäserna mellan fingrarna. Hur man spelade spelet hade hon ingen aning om.

Så ljöd en vissling och hon såg upp på männen som satt borta vid eldstaden och såg så lidande ut under trälarna hårdhänta luskammande. Hon såg på dem en kort stund innan ställde sig upp och gick dem till mötes. De synade henne oblygt uppifrån och ned som om de gjorde någon bedömning hon inte förstod. Deras tatueringar nästan lös i skenet från den varma eldstaden och hon lät sig själv synade dem oblygt där de satt. Hon tog fram en pall och slog sig ned där han visade blicken vandrande från den ena till den andra. De verkade nöjda över någonting och hon la huvudet lätt på sned för att syna dem mellan avsmalnade ögon.
“Vad… menar ni? ” . Hon la armarna i kors över bröstet och såg misstänksamt på dem.
Gunborg upptäckte dem snart och skulle precis gå fram till dem då Erling höjde handen för att stanna henne. Något i hans gest och blick fick henne att bita ihop käkarna men med hakan höjt vände hon på klacken och stormade ut igen.
Hon såg mellan dem och undrade vad det hela handlade om om husets första hustru stormade ut på det där sättet.