Liv Hellvidottir

Han var mild i sitt handlag vilket förvånade henne där hon såg upp på honom med ett snett litet leende då han skrattade så genuint åt hennes svar. Hans hand smekte hennes kind och läppar och hon påmindes igen om elden. Hur den kunde värma innan den kunde blossa upp och bli bortom all kontroll. Ödelägga allt i sin väg. Men det var för stora och filosofiska tankar trots allt för en sådan morgon. Och visst hade de talat nog om allvarliga ting för stunden.

Morgonen övergick så sakteliga till kväll. Hon hade tidigare under eftermiddagen sökt upp Gunborg för att genuint be henne om ursäkt. Hon var ju trots allt inte okänslig för kvinnans situation och det som hänt kvällen innan. Tvärt om kände hon att hon hade en skuld i kvinnans numera magra lott på gården. Lågt hade de talat länge i en undanskymd del av gården och de förvånade henne inte att hon höll sig undan samlingen av människor under kvällen. Hon satt själv på sin plats längst bort från högsätet och försökte att inte märkas allt för tydligt den här kvällen. Gunborg hade rått henne att inte ta sin plats under kvällen men det hade varit ett råd hon helt enkelt inte kunnat följa. Hon visste att Erling skulle se det som en svaghet, som att hon gömde sig, och det skulle bara ge honom mer ved till hans egna brasa. Hon ville inte ge honom den tillfredställelsen.
Men hon åt gott, drack måttligt och pratade med de som satt henne närmast. Hon hälsade också på de gäster på gården.

Hon såg inte åt högsätet men höll sin rygg rak och verkade till synes oberörd över det skvaller som riktades åt hennes håll. Hon kunde höra de illa dolda viskningarna bakom hennes rygg men lät sig inte provoceras den här kvällen. Därför höll hon också igen med ölet något. Så när trälen kom för att hämta henne svor hon lågt mellan sammanbitna tänder innan hon långsamt reste på sig och rörde sig mot högsätet genom den fullsatta hallen. Hon hade samlat sig väl efter natten och morgonens besök i bastun. Kläderna var åter i ordning och håret vackert uppsatt, flätat och prytt i den frisyr som en sköldmö gärna bar. Hon kunde höra ett lågt sorl stiga något och Erlings hustru kunde hon se öppet följde henne med giftigt intresse. Den kvinnan påminde henne lätt om en huggorm.
Hon stannade upp framför Hallgrim och noterade hans lätt nochalerade sätt att sitta på. Som en trött bonde som vilade efter att ha arbetat på en stenig åker hela dagen. Men så hade han också varit väldigt väldigt väldigt ölsjuk större delen av dagen.

Hans fråga fick henne inte att röra en min. Hon såg på honom som om hon undrade om han verkligen tänkte ställa den frågan och blicken vandrade långsamt över till Erling som satt där tyst på sin plats med ett roat leende på läpparna.
Hon lät blicken långsamt vandra tillbaka till Hallgrim och hon kunde nästan ta på spänningen som låg i luften. Det kändes som att de -ville- att hon skulle skapa mer oväder och storm här inne. Som för att få fyr på den här trötta glöden som fanns i huset den här kvällen.

” Jag har väl ändå inte skapat någon större oreda. ” . Hon ryckte lite på axlarna och ett roat litet leende for för ett ögonblick över hennes läppar. Det var där så snabbt att de som blinkat undgått att se det. “Jag skulle säga att händelserna i Haukvik gjort en bra mycket större oreda än jag. Håller du inte med?” . Frågade hon istället och la huvudet lite på sned. Hon höll blicken stadigt fäst vid Hallgrim då det var han som talat. Men också var det kanske också en markering mot vem hon ansåg skulle föra talan för en sådan här sak efter de händelserna. Ett kort, lågt mummel hördes i långhuset. Hon hade inte heller undgått pratet om det maktvaakum som nu rådde efter Folkes bortgång.
Hon stod dock stadigt planterad framför Hallgrim utan att vika med blicken. Den var inte nonchalant, inte arg eller ilsken. Det var bara en blick lika neutral som en grådassig himmel. En tystnad la sig igen. ” Enligt lagen är det du som bestämmer vad du vill göra med mig. Vad jag vill borde inte spela in i ditt beslut.”. Lika neutralt och sakligt sagt som det var sant.
Så vände hon blicken till Erling. ” Jag står fast vid mitt råd till er tidigare dock. Men det var som jag menat, ett råd och inget krav. Det…. var tråkigt… ” hon försökte hitta de rätta orden i sammanhanget” att ni inte uppfattade dem som sådana…”. Så vände hon blicken tillbaka till Hallgrim igen.

Liv Hellvidottir

Vid Erlings ord ryckte hon lätt, knappt märkbart på axlarna. Hon hörde honom men vad kunde hon göra åt saken nu. Hon hade sagt det hon hade sagt och hon stod fast vid orden. Att han i efterhand påpekade att hon inte borde yttrat dem gjorde ingen skillnad. Men hon ville inte göra honom med upprörd genom att argumentera emot hans uttal.
Hallgrim brummade lätt med men hon var inte helt säker ändå på att han höll med sin brors påstående. Trots allt visste han om märket hon bar bakom örat, något som mer än annat gav henne både rätt och frihet att ge de råd hon önskade att ge. Om hon ville. Erling borde vara tacksam att hon kom med de insikter hon gjort åt dem.

” Ingenting kommer utan kostnad. Det är lika säkert som att solen gryr över en ny dag. ” Hon la huvudet på sned igen och synade Hallgrim minst lika oblygt som han synat henne. ” Så svara mig istället det här Hallgrim. Vad skulle min frihet kosta mig? ” . Hon vek inte undan med sin blick och hon märkte att salen sakta men säkert fick en allt mer dämpad ljudnivå. Allt fler verkade lyssna till deras samtal.
De såg på varandra en lång stund under tystnaden. ” Har jag på något viss gett dig intrycket att jag är en förlåtande, osäker och svagsint person? Jag har inget att hämta hos min farbror, annat än hämnden för att han lämnade mig på den där kalla, blodindränkta gårdsplanen”. Hon sa orden högt, högt och tydligt för hela salen att höra. Om henne farbror hade några allierade mellan besökarna så hoppades hon verkligen att de skulle föra den nyheten vidare.

Liv Hellvidottir

Hon kunde höra hur folket i långhuset kolletivt drog efter andan då hon högt och tydligt talade om hämnd på sin egen farbror. Hon visste vad Gunborg berättat men hon hade också förstått, precis som kvinnan sagt åt henne i en sådan allvarlig ton, att det var en hemlighet hon var tvungen att bära ensam. Det som höll henne i livet för stunden var trots allt tron om att hon var Skarpyxas dotter mer än något annat. Hallgrims leende lurade henne inte. Han kunde ändra karaktären på det där roade flinet lika fort som hennes äldsta bror bytte kvinnor i sin bädd. Ögonblickligen alltså. Han höjde nästan utmanande på sitt stop och såg på henne över stopskanten. Hon hade inget eget stop men när hon i ögonvrån sneglade ut över människorna i salen kunde hon se hur många av dem satt som på nålar. De älskade varje sekund av den här spända stunden. Hon lät blicken vandra tillbaka till Hallgrim innan hon klev ner från högsätets upphöjda trappsteg, gick fram till Hertha och tog hennes stop. Hon hörde sin väninnas låga flämtning och såg hur hon hejdade sig i sin rörelse att hindra henne. Hon vände blicken till salen, lät armen höjas något innan hon vände blicken tillbaka på Hallgrim. Hon höll den där en stund, sökte något i hans blick, innan hon tog en djup klunk ur Herthas stop.
Hon hade ingen ånger över att söka hämnd på mannen som tvingat sig på hennes mor, svikit sin bror och lämnat sin egen dotter till ett skamligt öde. Mannen var utan all heder och förtjänade inget annat än hennes hämnd.
Hela salen drog djupt efter andan. Några började långsamt, ivrigt viska till varandra och hon tömde stopet innan hon tog kliven tillbaka och ställde sig framför Hallgrim. Minen mer beslutsam än tidigare. Hon ställde stopet lugnt, tomt på hans armstöd innan hon tog ett kliv tillbaka.

Hans nästa fråga kändes också det som en utmaning, eller ett test och hon rynkade sin panna. Svaret var så självklar för henne men hon undrade om den var det för honom också. Hon vägde sina ord en kort stund innan hon skakade på huvudet.
“Frihet är dyrköpt. Men den kan aldrig vara till vilket pris som helst. Min heder är inte till salu, inte ens för friheten.. Jag lever hellre mitt liv som träl med heder än en livstid som en fri man utan den. En man eller en kvinna utan sin heder är ingen människa.” hon släppte honom inte med blicken, utan höll den allvarlig. Envis. Det fanns inget han kunde säga för att övertala henne att gå emot sin heder. ” Likaså är min tro och övertygelse inget jag kan köpslå med. ”

Det hördes återigen ett mummel i salen. Vissa verkade hålla med henne men hon kunde också höra några vassa och giftiga kommentarer angående hennes svar. En illa dold fnysning kunde hon höra komma från en plats där hon visste att Erlings hustrus inbjudna sällskap satt. Men hon vek inte undan med blicken för att se vem som gjort ljuden. Eller vilka som tyckte att hon var galen nog att uppenbart inte ge med sig till Hallgrim och Erlings vilja direkt.  Att böna och be för sin frihet eller kasta sig framför deras fötter och be om nåd direkt.

Liv Hellvidottir

Hon såg hur bröderna bytte blickar med varandra. Erling verkade inte fullt lika road som Hallgrim men så var de inte karvade ur samma trädstam trots allt. Den saken hade hon fått klart för sig tidigt. Även om Erling även han kunde blossa upp och grymheten låg under ytan så fanns där ändå något annat hos både Hallgrim och Haldor. Det facinerade henne och drog henne till dem som en mal till en eldslåga.
Hon väntade tålmodigt då Hallgrim, precis som hon tidigare, verkade väga och välja sina ord noggrant. Orden förvånade henne och hon gjorde sitt bästa med att dölja förvåningen. Hon vägde tyngden från ena foten till den andra. Friheten så nära att hon kunde känna smaken av den. Hungern efter den rev i henne och hade hon varit en svagare människa hade hon fallit på knä och bönat honom om den.
Men hon var ändå Skarpyxas dotter, sköldmö och märkt av Gudarna. Hon skulle aldrig falla på knä för någon.
Då han talade om silver så visste hon att det inte var något hon kunde betala men hon visste också att det alltid fanns vägar att kringgå sådana världsliga problem. Men då han också la till att hon inte fick hålla något emot honom eller de sina spände hon käkarna något. Det var knappt märkbart men då han så ingående studerade henne måste han märkt det för hon kunde se en road glimt fara förbi när hon mötte hans blick.

Hon nickade lite eftertänksamt för att vinna lite tid. Salen var fortfarande knäpptyst. Alla väntade på hennes svar men hon avskydde att behöva vika sig. Även när det var skäligt och rimligt så tog det emot. Men även de vassaste stenar slipades av vågsvallet. Hon nickade lite och fick ett leende på läpparna. Även om det inte nådde hela vägen till ögonen så var det ändå ett visst tecken på att hon underkastat sig honom och hans krav.

” Er familj har inte varit annat än generös och vänlig mot mig. Varför skulle jag ha något emot dem? ” Hon nickade sedan något innan hon lät blicken vandra ut över salen, lät blicken vandra från den ena ur hans familj till den andra. Den enda som saknades var Gunborg. Hon hade talat högt och tydligt innan hon långsamt vände blicken tillbaka till honom. Hon tog några steg fram till honom och sträckte sedan fram handen och armen mot honom. ” Varför skulle jag ha något emot dig? Du höll ditt ord till din kung. Alla män med heder håller sina ord. ” . Det tog emot och varje stavelse var som att få ett knivhugg men hon hade ändå hållit rösten stadig och tydlig för alla att höra. Hon var stolt, inte enfaldig.

Liv Hellvidottir

Hon såg hur han roades över det hela och hon förstod att det var hennes kapitulation han roades över. Att hon fick lov att erkänna att han haft rätt i sina handlingar. Den saken kunde ju diskuteras men hon var inte född igår och hade därför också valt orden noga. Han tog hennes armbåge och drog henne försiktigt till sig, samtidigt som han ställde sig närmare. Närmare än kanske vad som behövdes. Hon kände värmen från hans kropp och vände blicken till honom. Summan var ingen förolämpning men inte heller något som kunde skvallra om någon storhet heller. Det var både lättande och en förolämpning att höra den. Men så var det väl en Skarpyxas sinnelag också. Att tro högt om sig själv påminde hon sig med ett litet leende.
Hon höll kvar hans arm lugnt, varsamt.
Så sänkte han sig närmare henne och talade lågt mot hennes kind och öra, ord endast ämnade för henne. Hon sökte hans blick då han långsamt drog sig tillbaka. Hennes läppar var krökta i ett svårtolkat, knappt märkbart leende.

“Jag ger dig mitt ord att överlämna de tjugo silvermarkerna till dig innan nästa juleskål. Det har du mitt ord på.” Hon mötte hans blick utan att släppa hans arm. Då han steg tillbaka och släppte henne höjde hon ansiktet något och nickade. Hon såg mot Erling och sedan mot de andra i salen. Hon undrade om Hertha visste vilket öde som väntade henne efter den långa vintern?
“Och har jag inte hållit mitt ord har du rätt att sälja mig för vilken summa du vill till vem du vill… Eller behålla mig som träl själv om de silvermarkerna känns för tunga för din pung”.
Hon vände sig till honom igen och gav honom ett hastigt, retsamt ögonkast vid det sista i hennes ord. Ögonkastet och det lilla spelande leendet hade varit så hastiga och diskreta att hon var säker på att ingen annan märkt dem.

Sorlet i salen återgick till mer normal samtalston och snart började några spela musik. Hon stod kvar och gav dem var en allvarsam nick innan hon med lika rak hållning som innan återgick till sin plats längst ned i salen. Hon visste att hon var tvungen att sitta kvar, att lämna festligheterna nu skulle ses som en förolämpning mot den väldigt generösa frist hon just fått. Hon kunde inte riktigt förstå att de erbjudit henne det och hennes panna landade i djupa veck där hon begrundade detta bland alla gäster.

Liv Hellvidottir

Hon åt en stund under tystnad. Eller så tyst det kunde bli i salen efter vad som just utspelat sig framför gästerna. Hennes bordskamrater lät henne äta ifred och dricka lugnt av ölet. Hon begrundade sin situation. Det var inte som att hon inte funderat och tänkt på den förut men det var en annan sak att drömma och önska och en annan sak att faktiskt strategiskt planera.
Hon satt så tyst för sig själv med sin mat innan krigaren intill henne började tala. Hon hade sett honom förut i överfallet mot Haukvik men han hade inte talat med henne förut. Hon antog att han var en sådan man som ansåg att trälar inte behövde talas med. Men nu när hon återfått sin frihet, om än under vissa krav, så verkade han mer än intresserad av hennes sällskap.

De satt så större delen av kvällen innan Hallgrim tog sin plats mellan dem. Krigaren flyttade hastigt åt sidan och gav honom sin plas och hon drack lite av sitt öl medan hon studerade honom över stopskanten.
Hon lät honom tala utan att avbryta och då han var klar och verkade vänta sig ett svar tog hon tid på sig att istället fylla sitt stop från den kannan som stod på bordet. Hon flyttade sedan kannan vidare och fyllde på även hans som han höll i där han satt lutad mot bordsskivan.

” Oroar du dig över mig Hallgrim…hmm? ” frågade hon honom retsamt med ett litet leende och skrockade lågt. ” Eller är det som jag sa till dig… du skulle uppskatta att ha mig i din hird…” Hon drack lite av ölet medan hon såg på honom med ett roat leende. Hon sänkte sedan stopet och lät det snurras mellan hennes händer. Hon såg ned i det på det skummande ölet och nickade. ” Men du har rätt…att gästfriheten endast räcker så långt. Så säg mig… hur länge sträcker sig din? Till Haukvik… och sen då? ” hon lyfte blicken något och la huvudet lätt på sned. Kanske fanns där en utmanande eller retsamt tonfall men den var inte ovänlig på något sätt. Snarare undrande. Händerna vilade fortfarande vid stopet på bordet.

Liv Hellvidottir

Hon såg hur han drack av sitt öl. Än hade hon inte rört sitt påfyllda stop utan lät det vila lugnt mellan hennes händer. Hon hade inte bråttom att tömma det. Hon drog på munnen i ett roat leende och skrattade till kort åt hans svar om att det snarare var silvret som han oroade sig över och hon lyssnade vidare.
Han log brett, självbelåtet kanske till och med. Självsäkert vände han sig mot henne och talade om, eller runt det pris som han förväntade sig. Stämningen var återigen något spänd, inte ovänlig men hon kunde känna den.
Med honom kunde hon aldrig riktigt slappna av. Det var en känsla hon var mer än väl bekant med och hon hade levt med den större delen av sin uppväxt. Hon kunde aldrig slappna av. Alltid skulle skölden hållas uppe. Det långa ärr över hennes ena kind skvallrade väl om den dyrköpta läxan.

Hennes ögon smalnade något då han talade vidare om deras hird. Hon såg på honom med den allvarliga blicken en stund igen, släppte inte hans blick.
“Du borde inte tro att du vet allt om mig… gamle man. ” La hon till då han själv mer än en gång dragit upp att hon saknade den erfarenhet han och de andra i hans följe bar. “Och hade jag varit man och tänkt med staken hade jag nog trott att du ifrågasatte den också. ” Hon tog en klunk av ölet innan hon drämde stopet i bordet så det skvätte om det.
“Jag är Skarpyxas dotter och inte någon dam i nöd som springer med uppdragna kjolar så fort ett svärd dras. Jag har stått sida vid sida av många starka krigare, i tro, i ande och i styrka. Jag skulle aldrig svika en svärds- eller sköldarm. Och din misstro är nog för mig att kanske acceptera gästfriheten till Haukvik. Men kanske är min plats inte hos dig och de dina  trots allt om ni inte litar på mitt ord. Jag gav mitt ord på att jag inte har något emot dig eller de dina. Ifrågasätter du redan äktheten i dem? Min heder?”
Rösten var allvarlig och hon hade stänkt den ett tonläge. Den höll en skärpa, en vass egg och giftigheten i rösten gick inte att ta miste på. Än hade hon varit en träl i hans ögon. Men inte längre och hon tänkte inte låta någon behandla henne som en sådan heller.

Hon såg på honom en stund, ögonen brinnande av något…en glöd eller storm i dem innan hon blinkade några gånger då hon märkte att de närmast dem hade tystnat. Hon sträckte lite på sig och drack djupa klunkar ur stopet igen, tömde det.
” Att du tror så lite om mig.. att jag hellre skulle söka egen ära än att vara där för min stridsbroder…” . Hon skakade på huvudet muttrande innan hon reste på sig från sin plats för att uppsöka lite kall luft för att stilla den brinnande ilska hon kände började pyra inom henne.

Liv Hellvidottir

Hon spenderade en bra stund ute i kylan, han hade krupit under hennes skinn och hon avskydde det. Hon avskydde att hon brydde sig om vad han ansåg om henne. Eller trodde om henne. Vad i hela friden spelade det för roll?
Hon vankade av och ann i den isande kylan innan hon fann sig vid offerträdets stam. Där förblev hon en lång stund med pannan lutad mot den skrovliga barken. Det var inte förrän hon kände den stickande smärtan i tårna som hon sökte sig in till värmen igen men inte till hallens muntra toner utan till Gunborg som dragit sig undan flera timmar tidigare.
Hon förblev i kvinnans sällskap till långt in på morgonen och följande dag höll hon sig undan. Större delen av dagen spenderades mellan fällarna för att vila ut. Hon sov gott, bättre än på flera dagar.

Ljuden av sång och munterhet nådde henne i sömnen. Doften av mat trängde sig också in i sinnet och magen kurrade ljudligt.
Ljusen fladdrade och hon satte sig förvirrat upp. Kroppen kändes tung och stel. Hur länge hade hon sovit egentligen?
Kvällen hade återigen gjort sin entré och hon blinkade flera gånger. Vad hade väckt henne? Hon föste undan de tjocka fällarna och skulle precis dra på sig klänningen hon fått till låns då hon såg en ny klädhög på avsatsen intill hennes säng.
Hon rynkade på pannan något och la huvudet på sned. Det såg inte ut som en ny klänning och plötsligt kände hon att hon fick förnyad energi. Ett stop öl stod intill och hon flinade brett då hon drack en klunk innan hon drog på sig de mer praktiska, enkla kläderna. Ett par byxor, benlindor och en enkel men vackert broderad tunika över det hela. De var något stora men satt överlag väl när hon rättat till bältet hon fått till låns sedan tidigare. Hon tömde stopet med öl, kammade igenom sitt hår och tvättade av ansiktet i det kalla vatten som fanns där för henne. Det fick henne också att vakna till något. Hon kände med fingrarna försiktigt över de blåmärken, skrapsår och svullnader hon hade kvar. De läkte väl och om ett par dagar skulle hon nog inte ha så mycket besvär av det längre. Hade Gunborg varit här och lämnat plaggen åt henne eller hade det varit någon annan?

Hon strök handen över tunikan. Färgen påminde om hösten, orangeröda toner i både tyg och broderi. Stygnen var lite lösa, inte slarviga men helt klart inte gjorda av någon med van hand. Kunde det vara något av Hertas tidiga verk kanske? Det hade kunnat vara hennes egna om hon inte vetat att hon själv inte gjort dem. Sömnad och textiltillverkning var inte någon talang hos henne och hon log vid tanken på hur många gånger hennes mor beklagat sig över henne. Saknaden kom som ett slag i magen och hon slog sig plötsligt ner igen i bädden. Hon hade försökt att inte tänka så mycket på det, på vad som egentligen skett utöver sitt eget öde. Men under föregående kväll med Gunborg hade många många….många minnesskålar tagits för hennes mor och de andra som inte klarat sig helskinnade från Haukvik. Hon lät armbågarna vila på knäna, lutade sig fram och knäppte händerna en stund och hängde med huvudet. Det var inte ofta hon blev ölsjuk men just nu slog den till med all kraft. Hon borde få i sig mat, mat och något starkare än öl.