Den fridfulla tystnaden som precis lagt sig i lägret var tyvärr inte speciellt långvarig. Rop hann knappt höras från lägrets utkant innan skrik inom lägret uppstod och panik hade spridit sig. Män som sov i sitt tält hann aldrig öppna sina ögon förrän pilar hade träffat deras kroppar, hästar skriade runtomkring när elden började hungrigt äta upp de slitna och skitiga tygen. Iza hann bara roffa åt sitt svärd innan hon behövde fly ut från sitt egna tält och möttes av ett hav av rök och eld som ivrigt svepte sig fram bland hennes män. Hovar kunde höras lite längre bort men de närmade sig hastigt. Hennes gälla röst kunde normalt klyva vinden itu men här hördes den knappt i allt turmult och skrik. Hennes befälhavare försökte runt omkring i lägret samla ihop männen så de kunde försöka försvara sig men när hästarna väl kom var de nästan helt chanslösa. ” Få männen ut härifrån.” Ropade hon till sin vän som nu lyckats hitta henne bland röken medan hon själv försökte skydda sina män från fienden som nu infiltrerat deras läger. Normal sätt älskade hon kaoset från striden men i detta fall var det en mardröm att se hennes män bli slaktade så enkelt. Hur hade de ens kunnat ta sig så nära utan att hennes spejare sett något?

Tankarna var lika kaosartade som striden men hennes män hade nu börjat falla en del tillbaka mot tryggare mark. Det fanns inget hon kunde göra för att vända denna situation till deras fördel, hon hade helt och hållet förlorat, en känsla hon inte alls var van med att känna i sitt hjärta. Ögonen började färgas röd av röken och de sved allt mer desto längre hon stod bland lågorna men än vägrade hon att vända om och fly in i skogen. Några döda kroppar låg vid hennes fötter och färgade sulorna på hennes läderskor röda, en av kropparna var hennes egen soldats som aldrig skulle få säga hej till sin familj igen. Rustningen från fiendens kropp glimrade smått till, reflekterade det som hände runtomkring även om personen i sig var väldigt mörk klädd. De hade kamouflerat sig bra, lyckats hålla sina kroppar dolda bland stammarnas skydd från oönskade blickar, något som nu började sätta igång hennes tankar. Fienden skulle aldrig förvänta sig att få sina egna tricks emot sig själv och vem i armén hade så pass koll i tumultet att en ynka soldat mer eller mindre fanns bland dem. Ingen visste vem hon var vilket var till en fördel för henne, hon var redan van att spela detta spelet.

Snabb som hon var drog hon av mannen hans kläder och tog på sig dem själv, lite löst satt dem man han hade varit rätt späd i kroppen vilket gjorde att det inte såg för konstigt ut. Hon gömde sitt hår under hjälmen och drog sitt svärd åter igen, denna gång riktade hon den mot sina egna män som ovetande visste vad som väntade dem. Utan att vänta något mer började hon svinga svärdet och stod nu vid fiendens sida, lät inget hålla henne tillbaka där hon skoningslöst fällde sina egna till marken, de förtjänade ändå inte att överleva denna strid som de förlorat så ärelöst. Hennes muskler jobbade vant under hennes hud, visade den krigare som gömde sig därunder i rustningen, stoppade aldrig upp förrän en stor hand lades på hennes axel. Tyngden fick henne att reagera från sina egna tankar och hon stoppade sig själv i rörelsen för att se upp på den man som skuggade hennes kropp. Han var blodig från striden, röken färgade hans ansikte askgrått men de skarpa ögonen studerade henne väl där han stod. ” Ni har mig allt imponerat.” Orden var mörka men en underliggande värme gömde sig därunder vilket fick Iza att rycka till i förvåning. ” Det var länge sedan jag såg en sådan krigare, vart har ni gömt er hela tiden.” Ett litet leende började visa sig under hans gråa skägg som han bar på, gråa håren indikerade på att han var betydligt mycket äldre än vad hon själv var. Rynkorna kring ögonen indikerade på att han ändå skrattat i sina dagar och ärret under hans kind gav en svag ledtråd på vilka strider han befunnit sig i.

” Jag har aldrig riktigt fått chansen.” svarade hon enkelt utan att blinka, lät sin kropp sträcka sig en aning men höll blicken något sänkt som om hon i grund och botten var blyg. ” men jag är ödmjukt tacksam för era ord.” Tillade hon sedan och bugade inför den person hon misstänkte var befälhavare. Hans aura och rustning antydde något liknande, hans sätt att röra och prata gav henne ledtrådar till vem han kunde vara. ” Kom. En sådan bra krigare vill jag hålla mig nära!” Han dunkade henne snabbt på ryggen och gestikulerade att följa med honom bortåt från lägret som nu var helt ödelagt. Elden hade börjat lugna sig för att låta röken sakta dö ut mot himlavalvet som beskådat denna tragedi. Hon var tvungen att hosta till utav röken som trängt sig in i hennes lungor och fler runtomkring verkade ha samma bekymmer. Fienden höll på att plocka ihop de vapen som fanns kvar, hjälpa sina sårade att ta sig tillbaka till skogen de kom ifrån medan några sprang runt och samlade in de få hästar som än levde. Hon fick verkligen se sig för där hon satte sina fötter för att inte trampa sina män där de låg i sin eviga vila, kroppar som skulle mätta flera kråkors magar när solen väl steg upp på himlen igen.

” Vart kommer du ifrån tös?” av någon konstig anledning ingav han en varm känsla, som om en fader pratade till sitt barn trots att de inte var mer än främlingar i denna skog. ” Jag kommer från en liten gård, bara min fader och jag växte upp där.” Hon ville hålla sig kort, inte ge för mycket detaljer som sedan kunde användas emot henne. Än så länge verkade mannen inte trycka på för mycket även om han inte var helt nöjd med hennes svar. ” Jag har hittat en ny rekryt som ska få följa med.” Hans dova röst höjdes för att kunna höras, orden verkade riktas mot en man som stod längre bort vid en vit häst. Även denna man hade blod på sina kläder men han stack ut ifrån resten, antingen tillhörde samma rank eller var en adelsman som sökte ära ute på fältet. Skulle bli intressant att veta mer om honom.

Iz hade varit bland fiender alldeles för länge då hon med kyla till allt som hänt samlat sina tankar och fokusera på nästa uppdrag. Hon lyssnade noga till dem båda männen som pratade och kunde snappa upp ett och ett annat från deras samtal. Mannen bredvid henne var inte dum, han hade troligen stenkoll på sina trupper och misstänkte henne för något han inte hade bevis för än. Som ordspråket brukade sig: Ha dina vänner nära, dina fiender närmare. Han kunde inte bara mörda sina soldater utan belägg för det så ända sättet var att hålla ett nära öga på henne, hon gick alltså redan på väldigt tunn is. ” Den personen hittade jag tyvärr död. Som tur visade denna tös upp sina kunskaper så tänkte jag tar in henne som lärling istället.” När han pratade var det troligen få som inte lyssnade, hans röst dröp av auktoritet och styrka, något hon inte själv besatt trots sin höga titel. Han var stöpt på fältet precis som hon själv men han hade tagit en annan väg än henne, en väg i solen, en väg där han kunde skina och visa upp de kunskaper han besatt. Hon hade levt bland skuggorna hela sitt liv, aldrig ens fått lära sig vem hon var. Hennes identitet var glömd även hos henne själv och hon fick alltid ta en annans ansikte och leva en annans persons liv, aldrig sitt egna. Åter igen lades en hand på hennes axel som en ful ovana att väcka henne från sina tankar där hon stod. Blicken sveptes emellan dem båda männen som om det var bara dessa som existerade, trots allt Torfmull som hände runtomkring. Personer hurrade, fotsteg rörde sig över sten och rötter, hästars fnysande och otåliga frustande, vagnar som drogs framåt med nyvunna vapen, fanns några få som stönade av smärta men annars var allt väldigt muntert. Inte som om ett blodbad precis ägt rum.

” Jag ska hitta två nya hästar. Min försvann i striden. ” Mannens grova ansikte såg sig omkring och fick tag i en stackars soldat som försökte hålla i fyra hästar samtidigt, fyra hästar som gärna drog åt varsitt håll. ” Låt mig hjälpa dig med två.” Sade han bara enkelt och gick med raska steg fram och roffade åt sig två tyglar från soldaten som troligen inte var mer än 17 år. Han såg nästan rädd ut när den stora mannen tornade upp sig framför honom och stretade inte precis emot trots att han troligen skulle få skäll senare från andra soldater som hästarna tillhörde. Med hästarna i släp tog han sig tillbaka och räckte över henne en brun häst, ganska liten men skulle troligen orka med biten de hade att rida. Han satte sig upp utan några svårigheter och väntade på att hon skulle göra lika. Då hästryggen var hennes andra hem hoppade hon vant upp och satte sig tillrätta. “Duktig med svärdet och kunnig på hästrygg. Du har gjort det bra som hållit dig undan mina ögon i denna armé.” Även om orden var otroligt varma och retsamma så gömde sig något giftigt där under. Hon hade gjort ännu ett fel, hon får verkligen inte visa sina kunskaper så pass mycket för han var otroligt vass på att uppfatta ens dem minsta detaljerna. Trots att han var en stöpt krigare så verkade han ha tillbringat mycket tid vid hovet för dessa kunskaper kunde du inte få någon annanstans.

” Vi bodde långt ute i skogen så jag fick hjälpa min pappa att handla i närmsta byn efter att han skadat sig.” Förklarade hon enkelt vilket fick mannen att släppa henne något under sin genomsyning. Han log bara stort och vände sig till den andra mannen. “Jag tror hon faktiskt till och med kan ge oss en utmaning i sin svärdskonst. Hade ju varit roligt att se dig åka på rumpan för en gångs skull.” De verkade känna varandra bra, var rätt öppna och vänskapliga vilket troligen tydde på att denna man inte var den hon sökte efter. En man med sådan auktoritär som fursten har borde ändå inte stå sina kaptener nära. Hon behövde hitta någon som var mer för sig själv. ” Detta gick nästan bättre än planerat. Till och med jag blev förvånad över hur effektivt det gick. Vi kunde tyvärr inte hitta vem som ledde armén, han hade redan hunnit fly som den skraja haren som han är.” Orden fick det att rycka till i hennes muskler, både av förtjusning till deras felaktiga information men även åt att de kallade hennes vän en skraj hare.

Informationen var kanske inte oförväntad då det var vanligt att män stannade kvar efter ett slag för att samla ihop sig själva och sina resurser, det lockade dock för henne att stanna kvar och slakta alla dem som hamnade efter. Det hade varit ett sätt att få en viss hämnd och tunna ut deras män men det skulle inte leda till mycket av en seger. Tålamod var en stor nyckel i det hela, likt det schackspel som hon spelat, inte för att hon var speciellt bra på det. Hon hade ett relativt dåligt tålamod och det slutade ofta med att pjäserna låg på golvet efter att hon vält bordet i frustration. I detta fall hade hon inget val än att ta fram den sidan och hålla sitt huvud kallt, för många liv hade redan gått förlorat och hon vägrade ha deras blod på hennes händer förgäves. Hennes händer var sedan länge färgad av livets vätska men det hade enligt henne aldrig varit onödigt eller ett slöseri, allt hade haft sin mening. Hon slogs för rättvisan av sitt folk, för rättvisan till mannen som styrde dem, det fanns inget annat och de som stretade emot förtjänade att ställas inför hennes svärd.

Bern som mannen kallades började ropa ut lite instruktioner till andra runtomkring för att se till så män stannade kvar för att utföra sitt jobb. Han var alltid skarp och kort med sina ord, relativt effektiv och fick många att börja arbeta på direkten. Lite beundran hade hon för denna man som visade samtidigt en väldigt varm sida. Även om han hade misstanke mot henne så dolde han det bakom värme och beskydd då han ändå tagit in en främling under sina vingar. ” Vi har inte öppet presenterat oss än insåg jag precis. Även om du redan vet mitt namn så börjar vi om från början. Mitt namn är Leo Bernardson men kallas för Bern av mina närmsta. Vem är du?” Ordet du hade en skarpare ton men hon låtsades som att vara obrydd inför det hela. Hon nickade bara som om hon redan visste hans namn. ” Mitt namn är Anazi och är ärad att få träffa er Leo Bernardson.” Att hitta på ett namn var alltid enkelt men det kunde lätta glömmas bort. Att ta sitt egna namn baklänges var ett knep hon ofta använde sig av vilket gjorde det lättare att komma ihåg. Bern verkade vilja säga något men Bastians ord var snabbare och fick dem båda att räta på sig i sadeln och sätta sina hästar i trav efter honom. Ljudet från hovar hade alltid i grund och botten varit något hon njöt av, ute på strid hade det fått hennes blod att rusa och denna natt hade det varit en förbannelse när de plöjt igenom bland tälten. Nu var det blandad förtjusning och rädsla inför vad som skulle hända, att se fiendens läger är alltid en fördel men det krävde mer från henne att inte bli upptäckt. Mer folk innebar fler lögner och fler saker  som kunde gå fel. Hon hade fått ett väldigt bra kliv in i det hela men vägen var också den farligaste då skarpa ögon redan studerade henne.

Skogens bland prasslade lätt i vinden och gav långa skuggor från månens sken där de rörde sig. Det var inte lätt att rida i mörkret och därav fick männen lita mer på sina hästar. Stjärnorna spred sitt sken uppe på himlavalvet och påminde dem alla om att de aldrig riktigt var ensam i mörkrets famn, ljus skulle alltid hitta fram om de bara tittade upp. ” Visst är det en vacker natt?” Mannens mörka röst tog henne åter igen från sina tankar, han verkade alltid märka när hon inte riktigt var på plats vilket irriterade henne på flertal vis. Hon var klumpig att tappa fokuset och han lyckades alltid se det. ” Väldigt, lite som om himlen gjort sig extra fin för vår seger inatt.” Log hon varmt tillbaka som svar. Bern skrockade lätt och visade att han höll med till hennes ord men sade inte så mycket mer utan fokuserade framåt. De höll en relativt hög takt tills de nådde fram till lägret, där började alla arbeta med att få allt klart inför natten. ” Oavsett vart du hade ditt tält innan kan du hämta dina saker och ta ett nära intill mig. ” Han hade ju haft andra i sin närhet men där vissa stupat i striden, kanske till och med av hennes svärd. Hon hade tänkt vänta på att se vilka som stod tomma och ta ett av deras men nu behövde hon det inte längre. Hon behövde bara sno lite saker från någon och kalla dem hennes. ” Jag förstår inte er generositet men tänker inte vara den som nekar. Tackar för er hjälp och jag ser till att hämta mina saker så fort jag fått något i magen.” Ofta efter en strid åts och dracks det tills dem stupade men många var nog väldigt trötta och skulle lägga sig direkt. Vissa skulle sitta uppe och skryta om de bedrifter de utfört på fiendens läger medan andra skulle dricka för att glömma denna hemska verklighet de levde i. Alla klarade inte av att se så mycket blod och död på ett ställe, fick ofta ligga sömnlös om nätterna då mardrömmarna gärna ville slingra sig in. ” Mat har du förtjänat, jag hade heller inte sagt nej till lite mat innan sängen. ” Han kliade sig i skägget medan han funderade på om dricka till maten skulle vara något. Han hoppade av sin häst och gav iväg den till någon annan stackare vars uppdrag var att se till så hästarna fick ompyssling. Hon själv gjorde lika dant men sneglade smått mot Bastian för att se vad han hade för planer.

Bastians inbjudan till öl var något som fick Bern att skina upp och flina stort. “Tycker jag är ett ypperligt förslag, min vän. Anazi hämta dina saker så möts vi utanför mitt tält.” Med dem orden lämnade han dem för att röra sig till sitt tält som var lite större än andra soldaters men inte överdådigt på något sätt. Han verkade ha en ödmjuk sida kring sig på slagfältet. Izana fick jobba snabbt efter att de båda männen lämnat henne, efter att ha frågat runt lite lätt hittade hon ett tomt tält där småsaker plockades ifrån men var otroligt noga att inget personligt låg med eller något som stack ut. Det skulle bli svårt att förklara om någon konfronterade henne. Med kvicka steg rörde hon sig tyst bland tälten och försökte att inte skapa för mycket uppmärksamhet bland soldaterna som utförde sina uppgifter eller satt vid lägerelden och pratade. Blicken försökte se sig om efter vilka personer som kunde vara av intresse, som kunde ge henne informationen hon behövde. Tidigare hade hon inte fått information i vem fursten var i denna armé om han ens var här och ingen verkade sticka ut heller för den delen. Mannen som hon hade ridit efter var den som verkat ha haft mest makt här men om han var den som styrde allt återstod och se. Väl tillbaka tog hon ett tomt tält nära Bern och slängde av sig den obekväma rustningen så hon bara hade ett svart linne och de tajta byxorna. Stövlarna var leriga och blodiga men hon kunde inte göra mycket åt det. Hennes långa hår satte hon upp i en hästsvans med hjälp av en läderrem och det fick duga för stunden. ” Du verkar ha hittat det du behövde.” Mannens röst hördes utanför tältet och hon lät honom inte vänta länge förrän hon stod mitt emot honom, log lite snett och nickade till svar. ” Jo och tack för hjälpen med tältet.” Sade hon snabbt och fick hålla sig från att inte rycka till när hans stora arm lades om hennes axlar och började leda henne bortåt. ” Du slåss bättre än vissa adelsmän, nu vill jag veta mer om din historia.” han studerade henne med stort intresse där de gick men verkade ändå inte ha några problem att navigera sig framåt, rörde sig mellan tälten utan att slå i något eller någon. Tälten stod rätt trångt där vissa tält var vackrare än andra, tygerna kunde vara mer eller mindre slitna, mer eller mindre broderade men här på fältet kunde bara pengar ta dig en viss bit. Döden stod lika inför dem alla när väl ett krig bröt ut. ” Då jag behövde hjälpa min fader i tidig ålder ville jag bli stark och bli den son han aldrig fick. Jag tränade själv så ofta tiden bara räckte till.” Hon tittade bortåt bland tälten som om hon faktiskt mindes denna tid, som om det inte var påhittat överhuvudtaget. Ett litet leende spred sig över hennes läppar som om minnet värmde henne inifrån och ut. ” Så klart kan ingen lära sig själv svärdets konst genom bara vilja men jag kunde ta mig en viss bit. Det var av en ren slump en man kom förbi oss skadad, pratade om att han blivit jagad av banditer och sökte skydd. Vi hjälpte honom självklart och medan han läkte sina sår underhöll jag honom med min träning. Det visade sig vara en herre av högre börd och han ville som tack för det vi gjort lära mig mer kring stridskonst. Det var därifrån jag började utvecklas.” hon lade sin hand för bröstet som om minnet var det käraste hon hade och Bern studerade henne med stor noggrannhet medan han lyssnade till hennes ord. Något grubblade han över vilket syntes djupt i hans mörka ögon men än vågade han inte utlåta sig om hennes bluff.

” Han måste verkligen ha varit en duktig krigare.” Mumlade han tillslut som svar och slog upp tältet där Bastian satt. “Jag ser att du redan hällt upp ölen åt oss.” Utropade han när de tre stopen syntes på bordet. Utan mer fördröjning slog han sig ned bredvid Bastian och Izana följde försiktigt efter, hann knappt sätta sig ned innan ett stop trycktes in i hennes famn. skulle de försöka supa henne under bordet i hopp om att få ut information. ” Vet du varför jag fastnade för henne? Hon svingade sitt svärd som om hon  aldrig gjort något annat i sitt liv, men det som faktiskt fick mig att tappa hakan är hennes utseende. Hon liknade så mycket min dotter som jag förlorade vid 4 års ålder. Samma hår, samma envisa blick men det som förvånade mig mest var samma ärr på sidan av halsen som Ashera hade. Blev lite nostalgisk av mig. ” trots sin träning kunde inte Izana hålla tillbaka sin förvånade min, hans ord slog henne som en näve i magen vilket fick henne smått att stanna upp i rörelsen när hon var påväg att dricka ur stopet. ” Jag beklagar din förlust.” Viskade hon fram mellan läpparna och drack lite av ölen för att försöka distrahera sig själv. Han måste ha sagt detta för att få henne ur balans, att visa sina kort eller kalla hans bluff men det som gnagde djupt där under var att hon faktiskt inte kände till sina föräldrar, hade blivit såld på gatan och sagt att hon tillhört några slavar. Det fanns fler barn som kunde likna henne men ärret och håret var ändå något ovanligt, de växte inte på träden precis. ” Men jag är tyvärr säker på att det är min far som jag växte upp med.” Hon ville lägga detta ämne långt bakom sig nu, var obehagligt och fick henne att tänka på saker hon absolut inte borde göra. Detta var fienden, inget annat. Bern skulle i slutändan falla för hennes svärd så det fanns inget att lägga vikt i hans ord.

” Självklart, hon är nog bortgången sedan länge.” Även om han log så låg något sorgset i hans blick men hällde sedan i sig stopet, imponerande fort, innan den ställdes ned på bordet med en dov duns och ropade. ” Ge mig mer öl.” Till sin förvåning följde Izana efter och även hon svepte stopet för att visa lite vad hon kunde. ” Ännu en till.” skrattade han och tittade sedan utmanande mot Bastian.

Att hålla sina känslor i schack i många lägen hade aldrig varit ett problem men dessa två herrar slog verkligen undan hennes ben från marken med sina ord och frågor. Det var inte bara dem hon behövde fäkta bort utan även sina egna tankar som nu virvlade runt likt en gigantisk hänsynslös orkan, slet i allt hon kände till och kunde och fick henne ifrågasätta allt. Det krävdes enorma mängder energi för att hålla sitt ansikte kontrollerat i en liten förvåning medan hon försökte köpa minimalt med tid till att få samla sig själv och komma tillbaka från all denna information. De hade trängt in henne i ett hörn likt två pumor på en kanin, deras klor väntade på att riva av hennes halsen och festa på hennes inälvor men så lätt tänkte hon inte ge med sig. Även om detta faktiskt skulle vara hennes riktiga fader som satt bredvid henne var hon ändå uppväxt i en annan värld och verklighet, tjänade en annan herre och hade kommit för långt för att kunna ändra sina val nu. Inget hade förändrats i grund och botten, hennes val och hennes mål var fortfarande densamma trots dessa otroligt svåra hinder att ta sig över fanns det inte mycket annat att välja.

Vid Bastians rörelse var hon nära på att ta fram en dolk och hugga den i handen i ren reflex, fick istället nöja sig med att luta sig lite smått bakåt då hon inte alls gillade att bli berörd. Absolut inte på det ärr som alltid varit ett mysterium för henne, var tillräckligt stort för att indikera att hennes liv troligen varit i fara. Hon visste inte om vuxna mindes sin barndom men hennes var faktiskt ett stort mörker, ett svart hål som slukat allt hon troligen hållit kärt och spottat ut henne till vårdslösa män som sålt henne likt det gods som hon var. Det ända som hon kunde trösta sig med var att hon gjort sig otroligt dyr för sina mästare och givit tillbaka det värde som betalats för hennes kropp. Som tur hade aldrig någon vidrört hennes kvinnliga kropp utan de hade tränat henne till soldat i tidigt skede, sett den potential hon burit på hela tiden.

” Jag beklagar verkligen er förlust och hoppas innerligt att ni någon gång blir återförenad med er dotter. Ska sanningen fram så har ni rätt i vissa av era ord. Ni kanske hade lagt märket till mig om jag kom härifrån men som ni är inne på kommer jag från en annan mark innan. Efter min fader dog fick jag fly mitt hem på grund av banditer, jag överlevde från dag till dag och lyckades alltid med nöd och näppe skrapa ihop så jag kunde få lite mat. Då jag inte hade ett hem började jag resa och av en slump hörde jag om att få kunna rekryteras som soldat. Jag var desperat, hungrig och såg inget problem att få slåss för någon annan. Jag fick även möjlighet att hjälpa samt träna på min svärds konst. Så jag hamnade här tillslut. Jag trodde tyvärr inte att jag skulle hamna i krig så fort och försökte faktiskt fly men blev upptäckt och hit dragen, jag ville ju bara överleva.” Desto mer hon pratade desto mer hes och tung blev hennes röst innan en tår sakta började rinna ned efter hennes kind. Att gråta på kommando hade aldrig varit ett problem och hjälpt henne ur många situationer, denna gång kanske det inte skulle hjälpa men skulle få dem omedvetet att sympatisera något. Hon sträckte sig efter sin ficka och drog fram en liten näsduk, det ända hon hade kvar från sin barndom där ett A och ett sigill var in broderat i guld. Troligen hade hon snott den från något barn ute på gatan men hon minns inte vart den riktigt kom ifrån, bara att hon haft den med sig hela tiden. Berns ögon stirrade först på näsduken men förblev helt tyst, han tog bara ölen som fylldes på och svepte ett stop igen som om han försökte dränka sina vålnader. Varför han blivit så stel vid synen av näsduken förstod hon inte men tänkte heller inte fråga. Allt var redan så konstigt att hon gärna avslutade denna konversation fortast möjligast. Hon torkade bort en till tår och låtsades att samla upp sig själv från samtalet medan hon lät blicken svepa mellan dem två männen. “Jag vet att jag är hemsk som försökte fly striden men jag menade inget illa. Jag stred i slutändan och försökte mitt yttersta att tjäna min furste.” Rösten var tjock efter gråt och hon stoppade undan sin näsduk igen för att inte visa den mer än nödvändigt. Den unga pigan hade till och från väldigt nyfiken men försiktigt sett över åt deras håll då en kvinna som grät aldrig var ett gott tecken. Hennes späda kropp och skitiga förkläde indikerade på att hon troligen fick slita hårt även om hennes far var en kock, fick troligen många män på fall här i lägret om hon inte redan hade ögonen för någon. Nu när hon kunde beskåda henne lite närmare som en chans till distraktion kunde hon allt se hur blicken hela tiden rörde sig mot Bastian, suktandes efter något som Izana inte riktigt kunde förstå. Ända från början hade hon aldrig tänkt så mycket kring honom mer än en måltavla men nu när de satt här så pass intimt började hon förstå att han hade ett lockande utseende. De skarpa käkarna, den kyliga ögonen, håret som verkade ofta vara perfekt iordninggjort, ja hade hon varit en adelsdam hade han säkert varit hennes typ men som tur var inte fallet så, han skulle förbli en måltavla som troligen i slutändan skulle få smaka på hennes kalla stål. Känslor och utseende fick aldrig riktigt plats på hennes agenda vilket alltid gjort henne till en bra spion.

” Du slogs tappert och visade dig vara en värdig soldat på fältet vilket jag är tacksam över. Det är dock aldrig acceptabelt att försöka fly en strid och därav kommer jag ge dig 20 piskrapp framför mannarna. ” Självklart var hans blick hård men något annat låg djupt där inne i hans ögon, som om det gjorde mer ont i honom att säga dessa ord än för henne att höra dem. Hennes biljett till att vara dessa två mannar var nu i röken då Bern aldrig skulle kunna piska en person för att sedan ha den som sin andre hand. Kanske var det lika bra då hon inte alls gillade deras sällskap och höll sig gärna ifrån deras blickar.

Att få 20 st piskrapp som straff var inget hon riktigt reagerade på, var ganska milt i hennes ögon då hon själv hade utfärdat betydligt hårdare straff för en som försökt fly fältet. Hennes mannar hade fått hänga i sina armar i två dagar utan mat och vatten framför alla att se, så de visste att flykt var aldrig ett alternativ för dem. Hon hade varit hård med sina bestraffningar men hade varit noga att belöna de duktiga rikligt istället vilket skapat både en rädsla bland sina män men även en vilja att vilja ge sitt bästa. Resultatet i det hela hade absolut varit varierande men de svagsinta behövde hon ändå inte i sin armé. Det som dock gjort henne obekväm var tanken på att behöva visa sin rygg, den hade redan flertal ärr på sig från just piskrapp som ung, det var ett sätt att foga barnen till sitt slavarbete och inte våga sätta sig upp mot dem vuxna. Det satt ganska djupt i henne men också en anledning till varför hennes nuvarande mästare fått hennes lojalitet, han hade aldrig använt piskan mot henne och skulle troligen aldrig göra det. Den smärtan var obeskrivlig och gav hemska konsekvenser om rappen särade på köttet. Dem två största ärren på hennes rygg visade att hon troligen fått sitt egna kött särade ända till benen vilket hade varit ett mirakel i sig att hon överlevt. Det hade tagit månader för henne att kunna röra sig igen och flertal gånger hade hon nästan dött av febern som kommit från infektionen, nu hade hon bara ett fult ärr som påminde henne om den grymma värld som existerade.

“Jag ber verkligen om ursäkt och kommer aldrig ens tänka tanken igen, snälla skona mig från piskan.” Viss sanning låg i hennes ord men också ett spel för galleriet. Vem skulle inte böna och be om att få slippa piskan i grund och botten? Bern såg troligen detta dock som en möjlighet att försöka få fram sanningen då han självklart misstänkte hennes lögner, var troligen få spioner som hade frivilligt tagit 20 piskrapp för sin mästare men hon själv tänkte inte vika sig. Detta var ett spel där förloraren var den som vek sig först och hon var aldrig den som backade oavsett konsekvenserna. Bastians reaktion fick dock hennes uppmärksamhet då hon aldrig hade förväntat sig att han skulle kliva emellan. Varför var han förvånad över dessa ord som om de inte alls bestraffade sina olydiga soldater? Tjänstgöra längre kändes ju knappt som ett straff för den delen heller, speciellt inte för henne som skulle utplåna deras armé i slutändan. Förvåningen syntes troligen på hennes ansikte medan hon begrundade hans ord då de var helt klart oväntade, varför skulle han gå emot för hennes skull?

Bern verkade sitta i en inre konflikt men motsa sig inte Bastians ord utan nickade tillslut. ” Om det är ert ord så kommer jag se till att det sker.” Han sneglade på dem båda och det tidigare glada ansiktet såg betydligt mycket mer allvarligare ut nu, nästan som om han sett en vålnad hos henne. Om hon liknade hans dotter kunde hon förstå honom men han måste innerst inne tro att fienden lekta med honom och därför önska få ur henne orden fortast möjligast. Han såg något som han troligen inte ens vågade hoppas på, en förlorad dotter han sörjt i många år.

” Tack för er barmhärtighet. Jag kommer inte svika er.” Hon var lättad på ett sätt men visste inte heller vad hon kunde förvänta sig längre fram. Bastian verkade dock ha mer auktoritet än hon själv trott vilket gjorde att hon behövde hålla sitt öga hårdare på honom. Desto mer hon suttit i hans närhet desto mer fick hon känslan att han var personen hon behövde komma åt. Hans aura, sitt sätt att förhålla sig, sitt sätt att hela tiden torka sin mustache för att hålla sig ren och prydlig var något som tillhörde adeln och inte en soldat. Han utstrålade karisma, auktoritet och styrka, något som ofta kommer till dem som är född med silverskeden i munnen. Han brydde sig mycket om sitt utseende vilket hon på ett sätt kunde förstå men det gav henne några ledtrådar till vem han kunde vara. Fanns det något hon kunde göra för att komma honom närmare, få höra hans hemligheter så hennes dolk kan skära av honom halsen och få ett slut på detta vansinne som hon nu satt i.

” Låt mig få bevisa min lojalitet och duglighet, jag vill inget hellre än att hitta en trygghet och få ett liv med mening.” Det tog emot att säga dessa orden men hon skulle vara en kvinna som var desperat, som önskade ett hem och få ha ett syfte. En kvinna som inte hade en familj och inte hade någon värme och som kämpade för sitt liv som om det vore guld värt.

Motvilligt började något smått gro djupt inom henne, något som hennes medvetande än inte kände till men som troligen skulle starta det som lappen utlovat. Det fanns mycket att nysta upp, många frågetecken hon inte längre hade svar på och allt som varit så självklart, lika orubbligt som berg började sakta men säkert malas ned till mindre stenare, en efter en började de rulla nedför berget. Bastian hade visat något hon aldrig riktigt sett i en armé, barmhärtighet och uppmuntran, saker hon själv inte var men som hon en gång i tiden skulle ha varit om inte ödet slitit med henne på en annan väg. Hon var kall och önskade kalla sig själv ond för det hade gjort verkligheten enklare men innerst inne var hon bara en kvinna som ville hitta tryggheten och värmen i sitt liv. För stunden var lovorden att detta skulle hon få så länge hon lydde deras ord och följde blint deras väg men allt stod inte lika självklart något mer där hon satt och drack med fienden så öppet. De misstänkte henne, den saken var säkert men de hade inte kallblodigt mördat henne utan snarare tvärtom. Det var förvirrande och rev ned hennes murar som hon tidigare byggt så starka.

Bastians ord fick henne att rycka till där hon satt åter igen försjunken i sina tankar, helt utmattad efter hela denna dag som vänt upp och ned på hennes liv likt en orkan. Några ljus på ett bord längre bort hade sakta börjat slockna medan några envist kämpade på med sitt sken trots att det inte fanns mycket stearin kvar att brinna i. Det varma skenet gav de alla en betydligt mjukare siluett trots att vissa av dem, Izana själv, såg ut som en vålnad med sitt rufsiga hår och blod på kläderna. ” God natt och jag ska se till att vara klar tidigt imorgon bitti.” Sade hon bara tyst men sneglade mot Bern som än satt kvar med blicken framåt på tältväggen. Han önskade också god natt men var inte samma muntra person som hon träffade innan. Han suckade tillslut tungt och ställde sig upp men Izana var lite snabbare och hann ta något steg ut mot tältet. Hennes hand lades på hans axel för en kort sekund som en tröstande gest. ” Jag beklagar verkligen din förlust och på ett sätt önskar jag att vara den du söker så ditt hjärta inte längre behöver blöda men tyvärr är jag inte hon trots våra likheter.” Med dem orden lämnade hon tältet och gick till sitt egna för att slänga av sig kläderna och hoppa ned i en sovsäck som fanns där. Huvudet hann knappt lägga sig på kudden förrän hon somnade av utmattning efter dagens utmaningar och hon sov tungt tills de första fotstegen kunde höras utanför tältet.

Trots att hon kände sig fortfarande helt utmattad klev hon vant upp och började packa ihop sina saker. Hon var en soldat och hade inga problem att packa ihop sina saker då detta hade gjorts så många gånger. Än var hon inte bland dem sista att vakna upp, många låg än och sov i väntan på att bli väckt av en kamrat. Viskningar hördes här och var, tält veks ihop och maten hade börjat tillagas medan hästarna gjordes iordning. Alla här hade sina uppgifter och ingen verkade sysslolös. Hon själv skyndade sig fram till ett litet kar där hon kunde tvätta sig innan alla andra skulle köa upp. Hon fick bort det värsta i håret och ansiktet medan kläderna nu var nya och rena. Det silvriga håret flätades åt till en inbakad fläta så hennes ansiktsdrag syntes tydligt. På vägen tillbaka tog hon lite av en omväg för att få mer information om alla soldater och vilka som bodde här men än kunde hon inte hitta den hon sökte. Kanske i slutändan fick hon nöja sig med att ta ut Bern och Bastian innan hon tog sig tillbaka till sin armé igen.

Väl tillbaka stod hennes häst iordning gjord och väntade otåligt. Hon tog snabbt på sig sin rustning och kunde se hur Bern närmade sig henne med bestämda steg. Leran som nu tagit över under deras fötter lät inte de ny putsade stövlarna vara lika skinande något mer men detta verkade inte Bern notera. ” Sovit gott?” Hans röst var tillbaka till sitt mer varma och glada jag även om inte riktigt ögonen nådde samma nivå. Dem såg trötta ut som om mardrömmar hållit honom vaken hela natten, vilket dem troligen gjort. ” Tillslut så.” Svarade hon snabbt som svar och såg hur han sträckte över en skål med gröt. Den gråa sörjan verkade se lika dan ut oavsett armé du tillhörde men den luktade inte lika bitter och tråkig, nej denna hade någon kryddning i sig som hon inte alls kände igen. “Tack så mycket. Luktar lika ljuvligt som alltid.” Orden verkade få Bern något mer avslappnade som om hennes gissning varit rätt, att gröten varje morgon tillagats på detta sättet. Detta gav henne en hint om deras vanor. ” Känner jag en ny doft i gröten?” Frågade hon sedan, en vågad fråga men som fick Bern att le något. ” Liten extra kryddning för att fira vår vinst.” De hade verkligen ett mer belönande system än i hennes armé, det måste hon ge dem. Hennes bruna häst buffade hennes axel mjukt med mulen som indikation att den också önskade äta men tyvärr var troligen inte gröt det bästa. Izana skyndade sig istället att äta upp och lyckades ge skålen till en piga som sprang hetsigt runt för att samla ihop disken så den kunde diskas inför färden. Denna kvinna var äldre och mer bastant, inte alls lika skör som kvinnan hade varit under kvällen. Det skitiga förklädet antydde att hon hållit på hela morgonen med arbete medan de två flätorna knappt villa hålla sig kvar längre på hennes mörkbruna hår. Skorna var sedan länge täckt med lera och kjolen hade fläckar längst ned som indikerade på att hon sprungit runt ett tag. Det var alltid intressant att följa deras arbete då dem ibland var mer organiserade än soldaterna.

” Jag är klar, ska vi röra på oss till Bastian?” Frågade Izana snabbt och började följa Bern bort som tog täten genom lägret. Det började snart vara helt tomt på tält och eldarna var släckta vilket antydde att de snart kunde röra sig bortåt. Hon ville otroligt gärna fråga vad nästa steg i allt var men denna fråga kunde bli otroligt farlig och därav höll hon sin mun nu tyst. När de närmade sig Bastian och solens strålar nu börjat titta upp bakom trädtopparna fick hon verkligen se hur ståtlig han kunde vara. Den varma solen verkligen kysste hans kindben på ett sådant sätt att hon nästan ville slå till hans ansikte. Håret var lika perfekt och han bar sig själv alltid med en stolt och ståtlig hållning, lockade henne att få sätta honom på plats.  Hans arsle skulle sitta väldigt fint på marken när hon knockat honom dit.

När deras blickar möttes var hon väldigt snabbt på att hitta något annat intressant att studera på, i detta fall ett träd längre bort då hon inte ville riskera visa sina tankar som gömde sig bakom hennes blick. Trots att hon tränat i att lura fienden var hon än bara en människa och hon hade lärt sig otaliga gånger hur andra kunde få ut detaljer ur henne, oavsett hennes starka och stora mur. Att ge Bastian någon hint om henne var riskabelt oavsett om de i vissa fall var harmlösa. Egentligen kanske hon borde spela på sin femininitet och falla för hans charm och yttre men hon hade sett på håll hur ett skådespel också kunde sluka människor då gränsen mellan verklighet och låtsas gärna suddades ut med tiden.

Vid hans ord nickade hon bara snabbt som svar medan Bern blev rösten åt dem båda. ” Sov som en stock!” Orden hade en viss lögn i sig då hans ögon tydde något annat. De mörka ringarna var inte från en man som sovit djupt under natten, fanns nog mycket i hans huvud som grubblades på för stunden. Speciellt efter allt som sades och hände igår. Izana försökte snappa upp lite detaljer om vad deras nästa plan kunde vara, fanns troligen två alternativ, rida hem eller fortsätta djupare in på Visroyens territorium. Största troligast var att fortsätta framåt då det hade varit deras mål från början, att vända nu var på ett sätt slöseri men de skulle trampa djupare in på farligt vatten. Hennes egna män har nu märkt att hennes lik inte kunde hittas, det innebar att hon fanns i fiendens händer död eller levande. Bakhåll var det troligast alternativet i ett försök att vända detta och att få tillbaka henne. Det var troligen där hon kunde vända allt till sin fördel genom att ta ned Bern och Bastian i allt tumult. De skulle inte ha en chans att reagera på vad som hände.

Bara tanken fick hennes hjärta att slå något fortare i bröstkorgen av förväntan och iver att ge igen för det dem kostat henne. Hela hennes drag att infiltrera dem hade varit dumdristigt men kunde nu visa sig vara lönsam om allt gick enligt hennes plan. “Du tenderar till att fara iväg ibland.” Den mörka rösten drog henne tillbaka till verkligheten, det hade verkligen blivit en ful ovana för Bern att störa henne i sina tankar. Eller det kunde vara en ful ovana av henne att bli påkommen hela tiden också. ” Förlåt jag blev lite tagen av igår så har haft mycket att fundera kring.” Svarade hon snabbt och vände sig om till sin häst som väntade otåligt bakom henne. Handen smekte sig efter mulen och pannen medan hon lyssnade på ljudet av soldater som arbetade med kvicka steg. Det var inte långt kvar innan de kunde ge sig iväg igen. Bastians mat ville hon inte ens ge en blick åt då hon visste att den var betydligt bättre än hennes, hans knaprande på frukt räckte som påminnelse om den mat hon egentligen borde ha ätit idag. Lite retsamt var det allt men hon kunde inte skylla på någon annan mer än sig själv.

” Ståtlig, välkammad, välklädd och välfödd, då är det inte långt kvar innan vi kan ge oss av.” Orden var riktade mot Bastian och dem for ur henne fortare än hon själv hann reagera. Dessa hade varit menat som tankar, inte ord och hon själv såg sig om med stor förvåning och sedan ånger. Tydligen hade frustration byggts upp inom henne mer än hon insett själv och detta var henne ventilation, vilken pinsamhet! Bern däremot stod nästan och gapade med stor mun innan han tillslut utbrast i ett stort skratt. Troligen hade nog ingen sagt dessa ord tidigare och med all rätt! Hon borde bestraffas för sådana ord! Därav blev hon tagen på pottkanten när Bern började skratta istället för att bli arg. ” Krig och vandring kan bygga upp mycket frustration. Jag var inte beredd på att du skulle ventilera så.” Han försökte samla sig något men sneglade sedan mot Bastian för att se hans reaktion.

När Bastian svarade på hennes ord var det inget elakt han sade men inget hon heller ville höra då hon redan skämdes så över sina ord. Hennes annars rätt så vita ansikte började bli röd om kinderna då hon tyckte detta var ytterst pinsamt på alla nivåer. Det som dock fick henne att lägga på minnet var hur observant han  verkade vara som till och med lagt märket till hennes blickar, detta innebar verkligen att hon satt i en riktig räv fälla. Var han så pass observant så hade han redan börjat tråda i hennes lögner vilket gav henne ännu mindre tid att agera på. Varför han inte satt svärdet i henne än var en förvåning men kan ha varit Bern själv som satt stopp för detta med sina ord under gårdagen. Hon hade aldrig haft tanken på det men att spela djupare in på det kortet kunde vara hennes räddning i det hela då hon inte lyckats få upp ett alibi inom lägret. Planen från början hade varit att köpa vissa soldaters alibi där dem kunde gå till godo för henne men Bern hade satt stopp för dem planerna ganska omgående genom att hålla ett öga på hennes rörelser. Det krävdes inte mycket för att få henne att falla och få fram lögnerna vilket började allt mer oroa henne när hon misstänkte att Bastian inte köpte det hon sagt.

Då Bastian började röra sig bortåt följde hon hans ryggtavla vaksamt medan hon övervägde sina alternativ, många hade nog redan nu försökt ta ut dem båda vilket hon i teorin kunde men till Visroyens besvikelse var hon inte en kvinna till att offra sitt liv för fjuttiga vinster. Att döda dessa två kunde köpa Visroyen och hans armé tid men om Bastian inte var fursten så kunde kriget fortgå ändå och då hade hon offrat sitt liv för väldigt lite. Hon gillade inte att chansa utan ville agera på fakta vilket gjorde att hon inte agerade efter impulsen som lockade i hennes bakhuvud. Utan att riktigt märka det själv hade hon lagt handen mot svärdsskaftet som om hon faktiskt ville använda mot någon men såg till att släppa dessa tankar ganska direkt. Istället vände hon sig om mot Bern som började samla ihop några män innan han själv satt upp på sin häst och såg till att även hon gjorde detsamma.

Berns häst var betydligt större och bastantare, dess nattsvarta päls hade gömt sig bra under nattens strid och rustningen var av enklare slag för stunden. Detta innebar att färden framåt skulle vara av längre slag då hon även lagt märket på samma fenomen hos Bastian. Detta gjorde henne lite fundersam på vad deras planer kunde vara och hon började rannsaka i hennes huvud vilka möjliga byar eller städer som kunde vara deras mål. Tyvärr kunde hon inte allt i huvudet och inget självklart kom till hennes tankar, hon hade ju aldrig vetat vad furstens planer hade varit från början heller.

När alla verkade samlade och Bastian var tillbaka vid dem försökte hon låtsas ointresserad av deras konversation precis som vilken soldat som helst. Informationen i sig var inte så otroligt viktig heller och därav behövde hon inte låtsas.

” Striden igår gick smidigare än väntat och även om de är trötta så ser jag inte att en lång dag skulle skapa allt för stora problem.” Var Berns svar och något allvarliga hade lagt sig över honom. Han var inte lika öppen och glad som innan, mer som om han tagit på sin roll och pratade med en överordnare. Kanske var Bastian den hon faktiskt letade efter i slutändan? Hon red efter dem båda men höll sitt avstånd, höll sig med en hop av andra soldater som verkade ändå relativt utvilad och även de red på en häst vilket indikerade på lite högre status. De verkade syna henne något men ingen verkade våga säga något och därav tänkte inte hon ta till orda. Bättre att hålla låg profil för att senare när Bern är själv prata med honom, se om hon kan spela vidare på hans känslor.

Det var inte en liten armé som rörde sig framåt i en enad takt. Fotsoldater rörde sig emellan där en del verkade släpa en del med fötterna, vagnar tågade framåt med massor av förnödenheter och utrustning medan soldater och även riddare red på sina ståtliga hästar som trampade väg för alla. Det var lite konstigt att hon red här mitt bland dem och ändå levde, i deras ögon en får bland vargar medan hon ville se det tvärtom. Det skulle bli en otroligt ljuvlig smak när hon kunde få genomborra Bastian med sitt svärd, se hans flin sakta tina bort när livet rann ur honom. På ett sätt var det lite synd att slösa bort så mycket otrolig kompetens och utseende men han hade gjort sig fiende med fel personer och priset behövde betalas.

” Vart är du ifrån?” En röst hördes bredvid henne och ett par ljusblåa blickar mötte hennes när hon förvånat såg mot honom. Mannen var troligen inte mycket äldre än henne själv och rustningen antydde på adelt blod vilket även syntes på det blonda håret som fått sig tvättat och bakåt kammat. Han var inte stiligare än Bastian men såg absolut inte fel ut för ögat trots sitt ena ärr som gick över kinden. Hans leende var stort och välkomnande på ett sätt som indikerade på att han var en kvinnotjusare. ” Jag är bara en bondes dotter, inget viktigt att veta.” Hon ville verkligen svara på frågor just nu men mannens blick verkade inte vilja ge sig. ” Åh men så vacker som du är sätter många frågor i mitt huvud, speciellt vart du kommer ifrån och varför du rider här i denna armé.” Han lutade sig lite framåt i sadeln för att kunna se på henne närmare medan leendet fortfarande bländade henne. ” Ni är för generös med era ord.” Svarade hon bara snabbt och försökte undvika honom så mycket som det bara gick där de red framåt, hon kunde inte precis öka takten ifrån honom för då skulle hon rida in i någon annan. ” Så blyg, vad heter du?” Då han inte verkade ge sig mötte hon tillslut hans blick och tvingade fram det charmiga leende hon så många gånger övat på. ” En gentleman frågar inte en dam om hennes namn utan att presentera sig först.” Ett knep hon lärt sig för att försöka vända konversationen till motparten istället. ” Åh självklart, så oförskämt av mig. Mitt namn är Alexander Claymon, tredje sonen till Sir Claymon.” Han halv bugade sig snabbt på hästen som inte verkade bry sig om att någon rörde sig så förskräckligt på ryggen. ” Trevligt att träffas, mitt namn är Anazi.”