Bastians känsla på att hålla en god kant i allt detta var beundransvärt men en farlig väg att gå. Hon hade aldrig behövt riktigt tänka i dem banorna då Visroyen kunde prata sig ur de flesta konsekvenser eller eliminera dem, Bastian hade inte den lyxen än vilket nu började stå klart för även Izana. De alla pratade fram och tillbaka, hade vettiga åsikter och tänkte väldigt smart men något gnagde i Izana, som om hon hade missat något. Det var svårt att fokusera på deras ord medan tankarna försökte leta fram det som saknades och utan att riktigt märka det själv tog hon ett steg framåt för att kunna se kartan bättre men blev tillbakahållen av Bern som fick henne att vakna till. Något på kartan fick henne dock att se tillbaka innan suddiga minnen började ta sig tillbaka, hon var rätt ny och rädd, hittade hela tiden gömställen för att fly verkligheten men blev alltid hittad. Förutom för en gång, den verkade ingen känna till och där fick hon ofta läka sina sår och tröst sig själv i fred. Det var otroligt länge sedan hon använt den gången men den ledde hela vägen ut, med andra ord var det en gång in. Troligen kände inte Visroyen till den då han tagit över detta från sin bror och alla som bott i fästningen hade blivit utskickad eller halshuggen.

” Det finns kanske en liten chans till att vi kan överraska tillbaka. ” Hon hade väntat till att prata tills Bastian sökt hennes blick, rösten denna gång inte alls bekväm att berätta detta för alla. Dessa detaljer var ytterst personliga och hon behövde öppet förklara för alla vem hon verkligen var. Kanske hade det varit bäst att ta det senare med Bastian men då kunde andra ifrågasätta hennes lojalitet öppet.  ” När jag var ung gömde jag mig ofta i fästningen. Det finns en gång som leder ut, som jag tror inte ens Tyrion känner till. Den är inte bred att forsla en hel amre men tillräckligt för att kanske kunna skapa kaos och hjälpa fler mannar in. Den gör att vi rätt fort kan ta oss ganska osedda upp på muren och hålla undan dem medan fler klättrar upp.” Hon sade det inte rätt ut men blicken mot Bastian berättade mer än tydligt att hon ville vara den som ledde dem. Fingret pekade ut ungefär där hon mindes att utgången borde vara, gömd bakom stenar som de behövde slita bort, gömd bakom stora växter. Detta var inget avgörande men kunde ge dem en fördel i det hela. På grund av alla yttre hot behövde de få någon fördel samt avsluta detta så fort som möjligt. ” Om magikerna kan hjälpa till att hålla dem borta från att slå till bakom armen så tappar de ännu mer fördel men kan de verkligen klara av något sådant? De är bara barn.” Bron tänkte hon inte nämna något om, hon hade tagit den enkla vägen här och Bastian behövde lyssna på dem som hade mer empati än henne.

Bern verkade lyssna noga på allt som sagt, konfunderad över alla detaljer som lagts fram och inte alls säker på vad som var bäst. Han kände sig dock trygg med alla som stod här och verkade agera med största eftertänksamhet. Bern visste mycket väl vad Izana försökte göra, om någon skulle tro att hon själv inte skulle ge sig efter Visroyen var korkad men Bern kunde inte säga något här framför alla andra. Det räckte med att hon lagt fram personliga detaljer. “Bron är för att stoppa om Visroyen har förstärkning. Det beror även på hur långt bort de är och hur mycket problem vi har i detta. Ha lösningen som vår sista utväg. Låt oss se vad som kan åstadkomma först. Han är väldigt försvagad efter sitt försök att stoppa oss vid skogen och han har inte haft många dagar på sig. Kan vi även hitta en väg in kan detta göra något enormt i skillnad. ” att ta sig in i en fästning kunde ta månader, det kunde ta veckor och det kunde ta dagar. Se hade troligen fler mann men inte tillräckligt med utrustning för att ta sig in på någon dag. Däremot om de kunde få in fler män fortare, det kunde verkligen skapa en ypperlig chans att jämna ut allt. Att Izana kände till något som Visroyen inte gjorde var förvånansvärt men inte omöjligt. Efter allt han hört försökte hon ofta fly och därav hittade hon alltid nya sätt och nya vägar. Om denna väg i slutändan var blockad kunde hon inte själv fly men det betydde inte att de inte kunde ta sig in. Han var inte förtjust i att använda barnen men de skulle sedan vara utom fara. Bron var något han helst ville undvika helt men förstod hur avgörande det kunde vara att hålla armen på avstånd. Skulle de bli anfalla från flera håll skulle det bli otroligt svårt.

Det förvånade inte Izana att Bastian skulle neka att låta henne gå och egentligen ville hon inte det själv men samtidigt så behövde han skicka in riktigt duktiga krigare och vem var inte mer passande än hon själv? På något sätt skulle hon behöva strida så livet skulle oavsett sättas på spel, visst behövde hon inte öka risken onödigt mycket. Därav sades inget mer, inga protester eller liknande även om något visades med blicken. Hans beslut var det slutgiltiga oavsett och det skulle ändå inte göra situationen bättre om hon stretade emot framför alla. Ville inte ge någon mer bränsle till elden som redan brann i detta tält. De visste om relationen mellan Bastian och henne, de hade säkert sin misstro mot Bastian kring detta och var orolig att känslorna skulle påverka hans beslut men också auktoritet. De såg redan på henne med stor negativitet men hon tänkte inte ge dem en anledning att se negativt på Bastian.

När han gick ut ur tältet stod hon kvar tills dem flesta hade gått ut, verkade bara stanna kvar en riddare som hon inte riktigt kände igen. Han var inte speciellt större än henne själv och inte lika muskulösa som vissa andra kunde vara men han höll sig med en stolt hållning och samma nedlåtande blick som många andra inom adeln. Hans rustning indikerade på att han troligen tillhörde Bastians riddare men vågade inte anta något än då hon inte hunnit lära sig alla familjer och sigill än. Mannen hade mörkbrunt hår, axellångt och ganska rufsigt som om han inte försökt vårda det imorse. Hans ansiktsdrag var väldigt skarpa och näsan ganska stor, inte ful men inte speciellt ståtlig. De otåliga bruna ögonen tydde på att han var relativt ung, lite äldre än henne själv. Han hade till och från under möter gett henne blickar men aldrig öppet kritiserat henne, skulle nog ändras nu där han stod och blockerade utgången.

“Vi har ont om tid så säg vad du önskar så jag kan komma härifrån.” Rösten från Izana var ointresserad och hård vilket fick han att rycka till i ena ögonbrynet innan ett steg togs mot henne. “Jag antar att du erbjuder dina tjänster till fler så länge du får en snygg rustning och lite uppmärksamhet?” Inget syntes på Izanas ansikte över dessa ord, såg lika uttråkad ut som innan. “Kan ni aldrig komma på något nytt att säga? Börjar bli otroligt uttjatat.” Orden var bara en suckning innan ett steg togs mot tältets utgång men en hand lades på axeln som för att stoppa henne. Blicken förvreds direkt till något hotfullt när dem mötte mannens som direkt verkade bli förolämpad över reaktionen. ” Du kommer in och tror att du är något bara för att din fitta är tajt. Du är en hora nu i fin rustning och du borde veta din plats!!! Gör det du är bäst på, gå ned på knä och använd dem där läpparna till det du faktiskt kan än att spotta ut nonsens på dessa möten!” I vilken annan situation hade hans huvud redan träffat marken innan meningen blivit färdig och det krävdes all vilja i varje liten nerv för att hålla ansiktet så ointresserad som möjligt även om blicken gav ifrån sig en del av sanningen. Detta var Bastians armé, hans riddare och hon skulle aldrig kunna ens röra ett hår på dem om hon inte ville riskera något. Hon kunde inte använda samma metoder som innan och det skar i henne att hon var så otroligt låst i sina handlingar, vara så beroende av två män. Hon hade slagits och offrat så mycket i sitt liv för att inte behöva uppleva detta igen och ändå stod hon här, kunde inte ens lyfta ett finger. Det gjorde ont i själen men hon hade ändå valt denna väg själv och fick nu bita ihop.

” Synd för dig har jag inte tillräckligt med tid för att leta fram din lilla mask. Kanske en råtta kan hjälpa dig med dina behov då den passar din storlek bättre?” Orden han knappt lämna hennes läppar innan metall mötte hennes kind i en örfil. Den var hård och kall och fick det att ringa i hennes huvud på grund av smällen. Att inte en tand slogs ut var ett mirakel men metallen hade rivit upp ett sår på kinden. Trots detta sades inget från Izana, visade inte ens att det gjorde ont utan började åter gå mot utgången. När han denna gång försökte greppa om henne igen var hon snabbade och tog tag om hans arm för att vrida upp den på ryggen och putta in honom i bordet. ” Dina händer sitter bara kvar på din kropp för att din furste behöver alla sina riddare vid belägringen. Tro inte för en sekund att jag inte är kapabel till det.” Med dem orden lämnade hon nu tältet och letade upp Bern som väntade på henne vid deras två svarta hästar. “Vad har du vari.. VEM HAR GJORT DETTA!?” Den först oroliga blicken byttes snabbt ut mot rent raseri när han märkte hennes svullna kind och det blod som nu rann ned. Han fick dock ingen bekräftelse då hon tog tyglarna och smidigt satte sig upp i sadeln trots rustningens tyngd. ” Det är redan löst.” Var allt som blev till svar medan en tygbit togs upp ur sadelväskan och torkade bort blodet. Såret var bara ytligt och skulle troligen läka fort. Utan att ge Bern möjlighet att fråga fler frågor manade hon på hingsten framåt i ett sätt att tvinga Bern upp på sin egna häst och rida ikapp. “Du står under mitt beskydd nu. Att lägga en hand på dig är som att utmana mig.” Hans ord både värmde och sårade på samma gång, åter igen indikerade på att hon behövde skydd och hjälp hela tiden. “Detta var inget som jag kunde lösa själv.” Med dem orden gjorde hon det tydligt att konversationen var över och de hade börjat samla sig bland de andra, Bastian mycket längre fram för att leda armen framåt.

Izana höll en sådan låg profil som bara kunde hållas, vilket inte var speciellt lågt med sitt hår, sitt kvinnliga kön och sin nyfunna status. Vid Berns sida verkade ingen våga mycket vilket var skönt på ett sätt att få andrum men samtidigt så stack det hela tiden likt en nål i sidan att hon inte längre hade en riktig ställning att stå på. Bastian red längre fram som han borde, på den position hon tidigare ägt och även om hon aldrig skulle försöka ta den ifrån honom blev vissa blickar mer eller mindre avundsjuka när dem sneglade mot allt han hade, allt hon hade förlorat. Trots den bittra insikten fanns det ändå inget ånger i hennes hjärta, hon hade gått in i detta med fulla vetskapen om vad som skulle hända och hon kunde göra det igen så länge det gällde Bastian. Hon hade valt honom, bara honom och förkastat allt åt sidan, det fanns inget att ångra där.

” Hur fick du tag på en häst till mig egentligen?” Frågan förvånade troligen dem båda då hon inte pratat mycket med Bern sedan de begett sig av. Han verkade dock glad över att höra hennes röst igen då ett vagt leende spred sig över hans ansiktsdrag, värmde upp de där hårda linjerna och visade vilken varm fadersfigur han egentligen var. ” Tyvärr fick en riddare offra sin häst. Inget jag brukar kräva men i detta fallet var det mer rätt då han hade flera.” Izana behövde inte ens gissa vem denna riddare egentligen kunde vara, hans sätt tidigare förklarade allt och det hade inte varit rätt av Bern på någon nivå överhuvudtaget att göra något dyrligt. “Om du och Bastian favoriserar mig så högt kommer det bara skada mig i slutändan.” Det krävdes ingen mer förklaring, det syntes så väl att Bern satte ihop pusselbitarna på direkten och bet ihop sina käkar. Han hade en inre dialog med sig själv om hur reaktionen verkligen skulle vara nu när sanningen kommit fram om vem som troligen lyft handen mot henne. De båda visste att Izana skulle bli otroligt arg om han gjorde mer av saken men ändå ville han inget mer än att få lära mannen en läxa för sitt oacceptabla beteende.

“Kan du inte berätta mer om mor?” Egentligen hade Izana hört tillräckligt men detta fungerade alltid för att få Bern på andra tankar som direkt verkade mjukna i bara tanken på sin fru. Så som han pratade om henne verkade han älska henne mer än sitt egna liv, han dyrkade hennes bara fötter och verkade se henne anledningen till att ens andas. Det var fint på ett sätt, väldigt värmande men samma sätt lite uttjatat när han åter igen började berätta om minnen kring sin fru, en kvinna som var Izanas mor men som hon inte hade några minnen alls om.

När de väl kommit fram och slagit läger hjälpte Izana till med sitt tält trots motsägelser, detta så hon snabbare kunde slänga av sig rustningen, ta sitt svärd och röra sig utanför lägret. Där tränade hon själv för att få göra sig av med lite energi då hon suttit hela dagen men också lite frustration som hela tiden byggds upp. Som tur verkade ingen störa henne så hon fick verkligen träna sig svettig och trött. Det var på vägen tillbaka som de där blickarna åter letade sig efter henne, de med avsmak, avundsjuka och irritation brände sig fast på hennes ryggtavla. Som vanligt gick hon bara med bestämda steg mellan tälten, gav inte ens dem en blick vilket fick vissa att låta henne vara medan vissa verkade reta sig på sättet hon höll sig. De tänkte säkert att hon såg ned på dem, vilket i sig var lite sant. Inte på grund av sin rang utan på grund av att dem inte höll sig värdiga hennes tid. Några få ord spottades efter henne men ingen verkade gå efter henne, det var inte förrän en röst fick hennes uppmärksamhet. “Du förtjänar att dö Izana!” Tack och lov hann hon akta sig något för dolken som kom mot henne genom ett tälts tyg, träffade henne i sidan istället för i magen men hon hann aldrig se mannen som med mörk huva försvann väldigt snabbt in bland tälten. Det verkade inte vara många som sett vad som verkligen hänt men när hon av rörelsen snubblade in i ett tält som föll ihop började några se mot hennes håll. Dock tänkte hon inte ge dem en anledning att se vad som verkligen hänt och skyndade sig upp på benen för att ta sig tillbaka till Berns tält. Blod hade börjat färga hela den vita skjortan och sipprade emellan fingrarna som höll sig för såret. Det hade inte tagit djupt eller träffat något vitalt men hon blödde lite väl mycket. När hon mer eller mindre snubblade in i Berns tält fick hon ta stöd av hans bord medan han kom framrusande för att trycka tyg mot hennes sår.

“Vad har hänt!?” Utbrast han förtvivlat och började ropa massa saker som hon knappt hörde, fokuserade bara på att hålla sina ögon öppna och andetagen jämna. Det dröjde inte förrän hjälp kom och Malia hade helat henne, åter igen. Varför blev hon hela tiden så söndrig sen hon kommit till Bastians sida?

“Du menar att någon försökte mörda dig i lägret?” Izana satt på sängen med en ny skjorta som inte var fylld med blod. Verkade ganska ointresserad av samtalet då hon redan visste vad som hade skett. “De visste om mitt namn, troligen har jag dödat någon i deras närhet tidigare.” Bern verkade förvånad vilket var konstigt för hur kan de ha tagit in fienden under sina vingar utan att ha planerat för ett sådant scenario? ” Det får vara nog nu. Du är inte ens säker bland våra män. Jag skickar bud om att du ska bli eskorterad hem!” Något verkade mörkna i hennes blick, som om tålamodet helt runnit, samtidigt som orken. “Håll dig utanför detta Bern.” Kylan var påtaglig i rösten, på gränsen till hotfull och gav inte mycket utrymme för argumentation men även Bern verkade lika trött på detta. “Jag vägrar se dig tas ifrån mig igen! Om det är så att jag måste binda fast dig så ska du hem!!”

Båda verkade lika upprörda att ingen riktigt märkte Bastian som klev in i tältet. Deras blickar verkade helt fäst på varandras.

• This reply was modified 7 månader, 3 veckor sedan by Beckan92.

De båda verkade förvånad över Bastians närvaro men det tog ett tag för dem båda att släppa varandras blickar. Inte förrän Bastian satte sig på huk framför Izana släppte de blickarna och Bern snurrade frustrerat runt. Izanas blick mjukare något när den mötte Bastians men inget verkade lämna hennes läppar. Det var tyst ett kort tag innan Bern i stor frustration stönade ut. ” En riddare gav henne en örfil av en anledningen hon vägrar säga. Inte nog med det blev hon attackerad och huggen i sidan av en dolk. Åter igen vägrar hon säga något. Inte ens vid oss är hon säker. Män verkar känna till hennes bakgrund vilket gör att de har flera olika anledningar att söka hämnd.” Han slog ut med armar och vandrade fram och tillbaka på den lilla yta som fanns i tältet, som ett sätt att få avreagera sig lite. “Jag vill skicka hem henne levande och inte i en kista Bastian. Jag har varit tålmodig och stöttat era förbannade val men nu får det vara nog!” Detta fick Izana att ställa sig upp så fort att hon nästan slog till Bastian i farten, verkade åter igen vilja hugga strupen av Bern. “Ända sättet att skicka mig härifrån kommer vara i en kista Bern! Jag tänker inte lämna detta och envisas du kommer jag vara den som smyger mig in i staden.” Hotade hon tillbaka bara för att göra sin poäng förstådd att ingen här kunde egentligen tvinga henne till något.

Bastian ville bara hennes bästa, precis som Bern men båda dem var också lite av anledningarna till varför saker hände henne. Detta skulle inte sluta eller förändras med hot och bestraffningar, kunde i vissa fall bara förvärra situationen då ännu fler skulle få bränsle till elden. “Ingen här ska åka någonstans, ingen här ska straffa någon, ingen kommer lämna detta tält och ens nämna allt som hänt, än mindre agera på det.” Orden var hårda och bestämda men inte lika arga som innan. Bastian hade fått henne lite lugnare då hon inte kände sig lika ensam och utsatt som Bern ibland kunde få henne att känna. Armarna lades i kors över bröstkorgen, lite för att inte sträcka ut dem mot Bastian och smälta i hans famn, styrkan och envisheten behövde behållas lite till. “Ni är lika medskyldiga till allt detta. Du har sex med mig och öppet visat dina känslor vilket har lett till både kommentarer och agerande från andra soldater som anser sig bli orättvist behandlad och även att jag blir för snällt behandlad. Du Bern som snor hästar och så öppet sätter mig över andra män och riddare fast jag egentligen inte förtjänat något av det i deras ögon. Detta kommer inte försvinna då detta är naturligt. Jag är en kvinna som dyker upp från ingenstans och får så mycket uppmärksamhet och förmåner som andra slitet hela sitt liv för. Det verkar även finnas kunskap om att jag tillhört fienden vilket gör saken omöjlig att kontrollera. Normalt i mitt läger hade jag kunnat hantera detta, skapat den respekten som behövts men tyvärr är det inte mitt läger, inte mina män och jag kan inte använda de metoder som behövts. Detsamma gäller för er om ni vill att de ska strida för er. ” Blicken vandrade hela tiden mellan dem båda när hon talade. Bern verkade bita ihop för att inte vräka ur sig saker han senare skulle ångra vilket var skönt för en gångs skull, han visste mycket väl att hon hade rätt. “Era män har behandlat mig bättre än vad jag förtjänar och därav har jag varken sagt eller gjort mycket. Örfilen i ansiktet var halvt förtjänat då Bern snott hans ena häst och jag var rätt rapp i munnen. Därav kommer jag inte säga vem det var och Bern ska heller inte yttra något. Den konflikten är löst redan.” Armarna mjuknade nu och en sträcktes ut mot Bastian för att lägga den ömt mot hans kind då hon nu började mjukna något, precis som väntat då hans varma hud mot sin hade den effekten. ” Den som högg mig i sidan kunde jag aldrig se vem det var. Det var ett försök att ta mitt liv vilket är lite oroande, det måste jag erkänna. Han ropade ut mitt namn innan han högg vilket bevisade att han troligen har något agg mot mig som person och kunskap om vem jag verkligen är. Troligen finns det fler i lägret så ja mitt liv är inte säkert just nu bland alla män. Att ha vakter som går med mig överallt är inte optimalt så jag föreslår att jag håller mina rörelser minimalt i lägret och håller mig nära Bern så mycket som det går. ” Att bli rånad på sin ända trygghet var både retsamt och oroande för knappt i sömnen skulle hon få någon ro. De skulle ha svårt att hitta vem som gjorde detta och undersökte de för mycket kunde onödiga frågor bubbla upp till ytan som de varken hade ork eller tid med. Bastian behövde även hålla upp sin fasad mot alla andra som anslutit sig till hans sida. Nu fanns det inga luckor till att visa svaghet eller att inte total kontroll fanns. Att demonstrera eller bestraffa skulle avslöja att något ens hänt från början vilket inte var speciellt bra just nu.

” Riddaren förstår jag ditt resonemang men finns det personer bland oss som vill ta ditt liv kan vi inte bara låtsas som inget hänt. Visst sover du med Bastian varje natt så borde du vara tryggare men det är ändå ytterst farligt. I stridens hetta skulle det vara svårt att märka om en av våra attackerade dig och vi alla skulle vara för upptagna för att ens märka.” Bern hade också lugnat ned sig något nu, rösten inte lika aggressiv och högljudd som innan men musklerna var ändå på spänn som om de när som helst skulle spricka. Det måste frustrera honom något oerhört att hela tiden få sin vilja motarbetad från flera håll när hans intentioner var fylld av bara kärlek och oro. Han hade säkert trott att Bastian äntligen skulle stötta honom i ämnet för att sedan åter bli besviken igen. “Du visade ingen smärta från såret och du höll dig upprätt men Izana du var nära på att förblöda helt. Hela du var kritvit när du klev in så detta är inget du bara kan vifta bort som om någon stuckit dig med en nål. Lite högre upp och den hade träffat något vitalt. Vi hade aldrig hunnit rädda dig.” Rösten höll på att spricka när han kom till den sista meningen men bara lite blankt avslöjade sig i ögonen, ingen tår dock. Han hade agerat så argt och hårt på grund av just den rädslan att förlora henne i sin egna famn, sett framför sig hur hennes ögon skulle slockna helt och aldrig brinna lika starkt igen. Detta hade helt skett under näsorna på dem alla och även om Bern visste att det var på grund av hennes egna skicklighet och reaktion som hon överlevt så hade ändå någon lyckats överraska.

Hon älskade dem, dem älskade henne, de önskade bara henne bästa, detta var några av de orden som behövde hela tiden upprepas innanför pannbenet så att inte svärdet skulle dras och viftas med. Oavsett om de försökte respektera henne, lyssna på henne lyckades de ändå alltid att nedvärdera henne till en docka, en docka de försökte bestämma och styra över, som i sin tur triggades hennes djupa sidor i sig, i vissa fall trauman. Detta skedde mer än troligen någon av dem insåg och resultatet blev alltid att hon stångade sig envisare och hårdare emot dem för i ren reaktion försöka få tillbaka lite av sin egna kontroll och makt. Det åt upp henne inifrån, liten bit i taget varje gång någon påminde henne om hur oviktig hennes roll i detta läger blivit. Från att vara den störste och starkaste till att nu bli förolämpad, misshandlad, spottad på, ja listan kunde göras oändlig för stunden och hon kunde inte göra något för att stoppa det. Hon var tillbaka till den tiden, den värsta tiden i sitt liv, inom armén då hon fick slita för att ens överleva. Skillnaden var att hon inte längre kämpade för sig själv utan hon kämpade för ljuset, för Bastian, för att få vara i hans närhet vilket gjorde många saker överkomliga men det blev alltid så mycket svårare när Bastian och Bern försökte diktera över henne.

“Jag älskar er båda men jag svär att slutar inte ni försöka bestämma och styra mig likt en docka kommer jag ta ett tält och sova ensam utanför lägret bara så ni ska få sova sömnlösa om nätterna!” Uppgiven var nog beskrivningen på orden och röstläget där hon stod, Bastian hade nu kommit fram och försökte mana henne framåt, en arm nu som hon slog bort och tog sedan ett steg åt sidan, så gott som det gick åtminstone i detta lilla tält med två stora män ivägen. “Ja jag kan sova med dig Bastian, tack att du ens FRÅGAR. ” Hade inte Izana riskerat andras liv med sin närhet hade hon faktiskt bestämt sig för att sova inne hon Malia, en helare i närheten borde väl vara väldigt bra? Tyvärr fanns risken att hennes liv sattes i fara något Izana inte var tillräckligt självisk för att ens kräva. Därav var Bastian det ända valet som normalt sett bara hade gjort henne glad men i detta fall ville hon så gärna hitta ett annat alternativ bara så hon kunde streta emot.

” Jag har hållit tillbaka allt jag klarat, varför inga av dina män är skadade Bastian, för att jag vill göra allt i min makt så inget stör dig ifrån ditt mål. Min gräns börjar dock bli nådd med båda av er och då kommer jag visa er exakt varför mina män fruktade mig som ledare. ” Hon gillade inte att behöva hota dem, absolut inte Bastian för han ansträngde sig verkligen för henne, det visste hon innerst inne. Han hade kunnat göra saker betydligt mycket annorlunda och enklare för sig själv men han hade försökt hela tiden tänka på hennes bästa och vad hon kunde önska. Det var fint, en av alla anledningar hon älskade honom men helvete vad han kunde trycka på hennes knappar ibland också. Troligen något hon gjorde nu mot honom också. Kanske var det hungern, ingen ork som gjorde henne så lättretlig för stunden, som gjorde att hon inte klarade av att hålla allt tillbaka som innan men samtidigt kändes det skönt att få göra sig av med lite frustration.

Det mesta hade hon nu fått ur sig, hade sagt allt hon behövt och därav mjuknade hon något, som om hennes hjärta var något lättare än innan. ” Jag hämtar mina saker så möts vi i ditt tält Bastian. Om det finns möjlighet skulle jag önska lite mat då jag inte har hunnit äta än.” Med dem orden rörde hon sig ut ur tältet och in i sitt egna som inte stod långt ifrån Berns. Tack och lov var hennes väldigt enkelt och inte alls lika fint som Berns, precis vad hon hade bett om.

Bern hade stått tyst hela tiden, sett i Izanas ögon att hon verkligen behövde få avreagera sig något och även om han inte var riktigt nöjd så började han sakta förstå lite av det hon kände, speciellt då några av de ord hon tidigare nämnt till honom kom upp. Han skämdes lite, visste att han hade orsakat en del av detta och med sin envishet höll han även på att trycka henne ifrån sig men hur skulle han kunna sluta oroa sig över sin egna dotter? Traumat låg ändå så färskt i minnet av att förlora henne att det hela tiden drev honom att reagera på detta sättet, precis som hennes trauma drev henne till att reagera på detta. Så svårt att navigera runt detta, speciellt då de inte var ensamma, ett helt läger fanns här med sina åsikter och fördomar. Bastian hade fostrat sina män bra men samtidigt var detta lite som sattes allas moralkompass på sin spets. Kvinnor var respekterade här men oavsett var dem väldigt få och ännu färre krigare vilket gjorde att redan där såg de ned på Izana en del. Att hon sedan öppet legat med Bastian gör inte saken bättre, speciellt då detta skedde innan hon riktigt kunde bevisa sin styrka och skicklighet. Bern hade hört en del av snacket och var därav inte förvånad över Izanas behandling från vissa. Inte blev saken lättare när hennes namn var nu så känt. Som tur var Izana från början inte känd utåt då hon hållit sig gömd inom sin egna armé men det fanns ända en viss kunskap om henne sedan innan. Hennes armé hade ödelagt mycket i sin väg och blodet på hennes händer skulle aldrig kunna tvättas bort. ” Vi möts senare min vän. Lycka till.” Lite vemodigt log han mot Bastian innan han började plocka lite vid sängen som var ny bäddad efter att Izana blodat ned den. Han tänkte vila lite innan de skulle träffas igen.

Det var tur att Bastian inte följt efter, hon behövde verkligen tiden att få kyla ned sig helt och mjuka upp sina spända muskler efter allt som hänt. Få tänka igenom allt i lugn och ro utan massa ord som hela tiden petade på hennes inre, helvete vad de kunde peta på hennes inre, på ett sätt hon aldrig varit med om tidigare. Det var så nytt, så svårt att navigera igenom och de kände säkert liknande vilket bara gjorde allt så ironiskt. Så envisa personer som bara ville varandras bästa men hade ingen aning över hur de skulle hantera allt, lite likt småbarn faktiskt. Tankarna fick henne att le lite smått, lätta upp allt, nästan lite läskigt hur hon så snabbt kunde borsta av sig från att nästan ha dött. Inte ens det som hade gjort henne mest arg, den personen förstod hon mest men hon kunde inte riktigt förstå Bern och Bastian alla gånger.

Trots att hon på ett sätt inte ville ta med sig något till Bastian, åter vara som ett trotsigt barn så tog hon ändå med sig det han önskat. Rustningen kunde hämtas senare då hon inte orkade bära med sig allt själv på en och samma gång. Så som alla män i hans läger betedde sig så skulle de ändå aldrig våga trotsa honom framför näsan. Alltid hade de attackerat henne som fega hundar när han inte varit i närheten. De hade en stor respekt för honom på det sättet, ville inte öppet gå emot och förarga sin herre men de kunde heller inte helt tygla sina känslor gentemot henne heller. Då hon var på sidan av lägret där många arbetade för antingen Bastian eller Bern så var det alltid lite lugnare och inte lika många blickar. Det fanns en stor skillnad på när hon klev utanför och därav var hon inte lika orolig när fötterna rörde sig emellan tälten. Marken hade redan börjat bli lite lerig från alla rörelser och även om många åt och pratade fanns inte samma glada lynne i luften som tidigare, vilket var förväntat inför en strid. Ändå var det inte lika tungt som hon förväntat sig, en del kunde sitta och le, prata om gamla minnen och våga drömma om morgondagen vilket verkligen indikerade på tillit gentemot Bastian och hans ledarskap. Hon var tvungen att stanna upp för en kort stund, bara lyssna och se sig omkring för att verkligen suga åt sig av omgivningen, förstå att även om hon varit ledare, stark och modig hade aldrig hennes läger varit så pass vaket och glatt. Hon kunde se på sig själv med stora ögon, höja sig själv till skyarna men Bastian var verkligen en ledare hon aldrig kunnat bli och han förtjänade det verkligen. Han hade fötts in i titeln men han hade också verkligen kämpat för detta, arbetat hårt och gjort så många rätta val. Han var formidabel på så många sätt och hon behövde verkligen sluta slåss emot honom hela tiden, streta emot som om hans val skulle ta bort hennes frihet. Han gav henne frihet, försökte så gott han kunde, varför kunde inte det räcka? Var frihet alltid att hela tiden göra sina egna val?

Doften av mat i lägret var det som väckte henne ur sina tankar och fick verkligen magen att kurra högt i protest. Några män hade börjat snegla mot henne där hon stod mitt bland allt tyg, en eld i närheten gav ifrån sig långa skuggor efter hennes ansikte som både förskönade och skapade hårdare drag i ansiktet. De började känna sig lite obekväma med hennes närhet vilket gjorde att hon fortsatte till Bastians tält som alltid stack ut så mycket från alla andras. Hon kände sig alltid så liten och obetydlig men började inse att det låg på henne själv, inte Bastian. Att han var viktig, stark och kapabel gjorde på ett sätt henne inte mindre, det var hon själv som skapade dem tankarna. “Bastian, jag är ledsen att jag tog tid på mig.” Var de ord som lämnade hennes läppar när hon väl klev in i tältet. Det hade inte varit hennes mening att sega, låta honom vänta i onödan. ” Jag behövde lite tid att tänka och jag vill be om ursäkt att jag stötte ifrån dig. Det var orättvist av mig.” Jo hon hade sårat honom på ett sätt vilket aldrig skulle vara rätt även om hon där och då känt en viss rätt i situationen. Han försökte ge henne allt och hon försökte ge honom allt så det fanns egentligen ingen anledning att putta bort honom. Hon hade menat sina ord innan om att hon älskade honom även om det inte varit menat att de sagts högt. Egentligen hade hon önskat att säga dem på ett annat sätt men egentligen hade de haft som mest betydelse där och då. Om hon kunde säga att hon älskade honom när hon var som mest arg, ja det var nog den största kärleksförklaringen egentligen. Att säga den när man är glad och lycklig, det var enkelt men att säga det när allt kändes som värst, ja då var de som sannast.

Hon lade bara sina saker på marken för att kunna gå fram till honom och lägga armarna åter kring hans hals. Ja hon hade verkligen saknat hans famn trots allt och få känna hans värme igen sköljde i slutändan iväg väldigt mycket. Gjorde allt det svåra så mycket enklare att hantera. ” Jag vill bara vara den som gör ditt liv enklare, inte svårare, genom att inte ge dina män någon anledning till att se snett på dig. Det jag inser är att ditt ledarskap är så annorlunda än mitt, bättre, och där är mina osäkerheter som jag projicerar på dig. “

Varför fick han alltid hennes bekymmer att sköljas iväg när han höll henne i sin famn, när hans händer smekte hennes hår och hy? Det fick henne alltid att släppa allt, att känna att inget annat längre är viktigt så länge hon fick vara i denna famn och känna just hans värme. Han var alltid så öm mot henne, inte som om hon skulle gå sönder men som om hon var det viktigaste för honom. Det fick alltid hennes hjärta att slå lite hårdare och påminna om sina känslor för honom, att dem brann lika starkt och passionerat. Det fick henne att hoppas på en framtid som var ljus, varm och härlig med honom vid sin sida, en framtid som aldrig tidigare ens vågat tänkas på.

Då han smekte hennes kind lutade hon sig in mot hans beröring och slöt ögonen något, som var att ta vara på denna stund som de hade ihop. Hennes hand lyftes upp och lades ovanpå hans, kramade om den något för att sedan föra hans hand mot sina läppar, kysste hans handflata uppåt till handleden. “Nej du har inte en lätt roll nu och därav borde jag inte agera så hårt. Jag har bara så svårt att navigera från att ha min egna armé till att inte ha någon riktig rang igen. Det påminner mig ofta om hur jag hade det innan men det betyder inte att allt är som innan.” På ett sätt var det bra att de fick ventilera, prata ut och förstå varandra djupare, det gjorde allt lite enklare att förstå och kunna hantera situationerna. Hennes kropp trycktes om än närmare, försökte se till att inge luft fanns mellan dem medan hennes läppar möttes hans i en öm kyss, som om detta var luften hon verkligen andades, som om hon tidigare inte fått ned något i sina lungor. Skulle hans läppar någonsin kännas tråkiga? De var så mjuka mot hennes att hon inte kunde hejda sig själv från att nafsa lite i underläppen. “Jag kom till dig trots allt för att söka skydd, jag vet inte helt själv varför jag är så ovillig att ta den. Kanske för att mitt skydd ibland innebär att jag utsätter dig för situationer som inte är optimala.” Ja hon hade bytt sida för just beskydd och ändå hade hon hela tiden valt situationer där hon var allt annat än i säkerhet och långt ifrån Bastians närhet. Betydde hennes beskydd så lite i jämförelse med att hålla han i säkerhet? Det hade hänt så mycket på kort tid men nu skulle saker hända som inte tillät att hon var känslomässig och ville envisas med sin vilja. Hon behövde verkligen ställa sig i ledet med alla andra och fokusera på helheten.

Ljuden utanför började ebba bort, inte bara för att hon tappade fokus utan för att många började göra sig iordning för välbehövd sömn. Det var inte mycket rörelser utanför heller, några få vakter som viskade och gick ibland runt för att kolla efter oinbjudna gäster men annars inte mycket mer. ” Jag tror även att du får bli bättre på att tysta mig så slipper vi trycka upp i dina mäns ansikten vilken bra älskare du är.” Ett leende uppenbarade sig äntligen på läpparna, hade varit frånvarande ett tag men indikerade på att hon inte längre kände allvaret som hänt lika tungt.

De verkade ha kommit till något ömsesidig förståelse vilket var skönt. Han verkade ha mjuknat och hon kände också att det fanns vissa saker som kunde släppas. Ironiskt bara att ofta lyckades de ta sig framåt efter att hennes kropp blivit skadad men mycket var ju hennes eget självförvållande så därför klagades det inte. De verkade bara växa mer och mer tillsammans vilket värmde och fyllde hennes hjärta om än med mer kärlek för honom. Han hjälpte henne verkligen att bli en bättre person vars mörka bakgrund inte alltid kändes lika tung längre, även om hon hade en väldigt lång väg att gå. Hans kommentar om vakterna fick henne bara att skratta till milt för ja där var de på samma sida, det fanns för mycket annat som stod ivägen för att få fler intima nätter ihop. Något de fick vänta med och längta efter, ännu mer på listan som gjorde allt detta värt att slåss för.

Det hann aldrig lämna några ord från läpparna förrän hans väpnare klev in med mat som fick hela hennes kropp att skrika ut i hunger då den var alldeles för tom. Doften slogs emot henne och det vattnades direkt i munnen, speciellt då hon inte ätit så här gott på otroligt länge. Eller ja hon visste faktiskt inte om maten var hennes men helt ärligt skulle Bastian inte kunna hejda henne, i alla fall inte utan att riskera en hand eller två. Bastian behövde inte vänta länge förrän hon mer eller mindre slängde sig över stolen och började äta av maten som om hon inte sett mat på månader. Herre hennes skapare så gott det var! Ögonen nästan sken av lycka men hans ord fick henne att stanna upp abrupt mat i munnen medan blicken studerade honom, inte allvarligt men väldigt betänksamt. Allt som sagts sedan innan gick igenom hennes huvud, allt som hon själv analyserat och kommit till slutsats över, ja det fanns mycket i hans ord som gjorde henne glad men det fanns också en viss del som insåg att hon verkligen behövde tänka igenom sina ord. Tyst tuggade hon ur munnen och lade ned gaffeln på sidan av tallriken, än lät hon tystnaden ligga mellan dem medan orden formades i hennes huvud. Vad ville hon egentligen?

” Jag har tyvärr troligen aldrig frågat detta, men vad vill du Bastian? Om du fick tala helt fritt i hur du önskade kring ämnet, vad hade det varit?” Mycket hade varit om hennes vilja och även om han ofta sagt sin så hade hon faktiskt inte riktigt lyssnat. Han hade inte önskat att hon skulle gå men ur en mer taktisk synpunkt, hur såg han det? ” Om vi försöker se på det lite mer utan våra känslor, målet är att behålla våra liv så gott det går och vinna kriget, vad är de bästa alternativen?” De hade ofta haft mycket känslor bakom sina beslut, inte varit riktigt likt henne själv och de hade aldrig riktigt haft lugnet att kunna diskutera det med en neutral ton. Skulle sanningen fram ville hon absolut ta sig in där men samtidigt var hon lite rädd för de konsekvenser som kunde ske.

Det fanns mycket rätt i det han sade, ord hon verkligen borde lyssna på även om viljan ville något annat. Dock var hon den som borde veta bäst att känslor inte fick ta plats när det gällde krig så varför var hon så känslosam nu? ” Du har rätt i många av dessa saker. Jag vill vara den som ser Tyrions ögon tappa sitt ljus, jag vill mycket och jag kan vara till hjälp. Det som är fel av mig är hur mycket jag låtit mina egna känslor styra besluten, något som inte borde ske. Jag har insett mitt fel där och vi borde titta på mer en strategisk nivå vilket alternativ som är bäst.” Hon kramade om hans hand och tog ett djupt andetag som för att samla sig något. “En plan där mitt liv inte riskeras mer än nödvändigt för i slutändan vill jag se dig vinna till varje pris men jag önskar inget mer hellre än att få vara vid din sida när det väl sker.” Det tog emot något att behöva ta ett steg tillbaka men det betydde inte att det kändes fel. Hon ville offra allt för Bastian men insåg att det inte behövde vara det ena eller det andra alternativet. Varför kunde hon inte våga sig på båda? Ett krig betydde att riskera sitt liv men hon behövde inte ta onödiga risker även om de lockade. Varför kunde hon inte vara lite egoistisk och önska att faktiskt få överleva detta med Bastian?

“Jag tycker dock ändå att ta sig in och skapa kaos där inne något som vi borde göra men kanske kan vi se hur det går först? Skulle saker gå åt fel håll kan vi köra med plan B? “