Post has published by Beckan92
Viewing 20 posts - 141 through 160 (of 174 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bastian lyssnade på vad hon sade utan att yttra ett ord. Han kliade sig i skägget och satte sedan händerna platt mot bordet med blicken låst på kartan. Han tänkte och tänkte. Ingen vågade säga ett ord, även om de alla fick gott om saker att säga efter vad Izana berättat. De sneglade bara på sin numera frustrerade furste som fick en allt djupare bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Efter några sekunders tystnad tog han till orda.

    ”Om jag minns rätt från mitt senaste besök finns det även luckor inuti portgången där vi kan bli beskjutna, eller värre. Barrikader är också förväntat. De kommer inte släppa porten i första taget. Och angående gångarna…”

    ”Jag tar det, Brenton. Mitt kavalleri kan skydda oss bakifrån” inflikade generalen från den anslutande armén. Trots att de var mest främmande för varandra i skaran tycktes det ligga något broderligt i deras sätt att se på varandra.

    ”Precis min tanke, tack Ulrich.” Tyngden tycktes dock inte ha släppt från hans axlar. ”Om det kommer styrkor utifrån kommer de förmodligen via floden. Vi måste försvara floden också, kanske förstöra hamnen.”

    ”Vi borde ta bron utanför Targovizma” kläckte den grönklädde riddaren ur sig och tittade även han på kartan.

    ”Tror du inte jag vet det?!” väste Bastian. Pressen fick honom att bli snäsig och humöret blev allt kortare för varje sekund som han försökte överlägga sina planer. Riddaren ryckte till vid den oförtjänta kommentaren.

    ”Problemet,” fortsatte Bastian i en lugnare ton, ”är att vi gör oss ovänner med långt många fler om vi håller bron. Det är enda bron över Saltfloden på denna sidan Hannadon. Vi stoppar upp bra mycket mer än allierade till Tyrion. Det finns inte utrymme för fiender i dagsläget. Tvärtom behöver vi vänner.”

    ”Enda bron, ja, just därför” kontrade mannen vilket gav en skarp blick från Bastian som rätade på sig. Han hann dock inte säga emot innan Ulrich lade sig i med en medlande lugn stämma.

    ”Ni har väl vattenmagiker nu, inte sant?” Han pekade på kartan, följde floden utanför Salthamn med fingerspetsen. ”Töm floden om de kommer med skepp. Fyll deras underjordiska gångar med vatten. Och angående bron… Jag håller med, men om vi raserar den kan lokalbefolkningen använda sig av flottar och vi behöver inte avvara lika mycket folk för att hålla den.”

    Bastian tittade blankt på den jämnårige generalen. Han förstod att det var smart, men ville inte erkänna det. Magikerna var bara barn. Han visste inte ens om de var kapabla till sådana stordåd, men visst hade det sparat på armén och satt dem i ett mycket fördelaktigt läge. Och han var fortfarande orolig över att göra sig ovän med andra provinser om han tillintetgjorde bron. Osäkert tittade han på Izana och Bern. Han behövde fler åsikter innan han gick vidare med beslut.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Bastians känsla på att hålla en god kant i allt detta var beundransvärt men en farlig väg att gå. Hon hade aldrig behövt riktigt tänka i dem banorna då Visroyen kunde prata sig ur de flesta konsekvenser eller eliminera dem, Bastian hade inte den lyxen än vilket nu började stå klart för även Izana. De alla pratade fram och tillbaka, hade vettiga åsikter och tänkte väldigt smart men något gnagde i Izana, som om hon hade missat något. Det var svårt att fokusera på deras ord medan tankarna försökte leta fram det som saknades och utan att riktigt märka det själv tog hon ett steg framåt för att kunna se kartan bättre men blev tillbakahållen av Bern som fick henne att vakna till. Något på kartan fick henne dock att se tillbaka innan suddiga minnen började ta sig tillbaka, hon var rätt ny och rädd, hittade hela tiden gömställen för att fly verkligheten men blev alltid hittad. Förutom för en gång, den verkade ingen känna till och där fick hon ofta läka sina sår och tröst sig själv i fred. Det var otroligt länge sedan hon använt den gången men den ledde hela vägen ut, med andra ord var det en gång in. Troligen kände inte Visroyen till den då han tagit över detta från sin bror och alla som bott i fästningen hade blivit utskickad eller halshuggen.

     

    ” Det finns kanske en liten chans till att vi kan överraska tillbaka. ” Hon hade väntat till att prata tills Bastian sökt hennes blick, rösten denna gång inte alls bekväm att berätta detta för alla. Dessa detaljer var ytterst personliga och hon behövde öppet förklara för alla vem hon verkligen var. Kanske hade det varit bäst att ta det senare med Bastian men då kunde andra ifrågasätta hennes lojalitet öppet.  ” När jag var ung gömde jag mig ofta i fästningen. Det finns en gång som leder ut, som jag tror inte ens Tyrion känner till. Den är inte bred att forsla en hel amre men tillräckligt för att kanske kunna skapa kaos och hjälpa fler mannar in. Den gör att vi rätt fort kan ta oss ganska osedda upp på muren och hålla undan dem medan fler klättrar upp.” Hon sade det inte rätt ut men blicken mot Bastian berättade mer än tydligt att hon ville vara den som ledde dem. Fingret pekade ut ungefär där hon mindes att utgången borde vara, gömd bakom stenar som de behövde slita bort, gömd bakom stora växter. Detta var inget avgörande men kunde ge dem en fördel i det hela. På grund av alla yttre hot behövde de få någon fördel samt avsluta detta så fort som möjligt. ” Om magikerna kan hjälpa till att hålla dem borta från att slå till bakom armen så tappar de ännu mer fördel men kan de verkligen klara av något sådant? De är bara barn.” Bron tänkte hon inte nämna något om, hon hade tagit den enkla vägen här och Bastian behövde lyssna på dem som hade mer empati än henne.

     

    Bern verkade lyssna noga på allt som sagt, konfunderad över alla detaljer som lagts fram och inte alls säker på vad som var bäst. Han kände sig dock trygg med alla som stod här och verkade agera med största eftertänksamhet. Bern visste mycket väl vad Izana försökte göra, om någon skulle tro att hon själv inte skulle ge sig efter Visroyen var korkad men Bern kunde inte säga något här framför alla andra. Det räckte med att hon lagt fram personliga detaljer. “Bron är för att stoppa om Visroyen har förstärkning. Det beror även på hur långt bort de är och hur mycket problem vi har i detta. Ha lösningen som vår sista utväg. Låt oss se vad som kan åstadkomma först. Han är väldigt försvagad efter sitt försök att stoppa oss vid skogen och han har inte haft många dagar på sig. Kan vi även hitta en väg in kan detta göra något enormt i skillnad. ” att ta sig in i en fästning kunde ta månader, det kunde ta veckor och det kunde ta dagar. Se hade troligen fler mann men inte tillräckligt med utrustning för att ta sig in på någon dag. Däremot om de kunde få in fler män fortare, det kunde verkligen skapa en ypperlig chans att jämna ut allt. Att Izana kände till något som Visroyen inte gjorde var förvånansvärt men inte omöjligt. Efter allt han hört försökte hon ofta fly och därav hittade hon alltid nya sätt och nya vägar. Om denna väg i slutändan var blockad kunde hon inte själv fly men det betydde inte att de inte kunde ta sig in. Han var inte förtjust i att använda barnen men de skulle sedan vara utom fara. Bron var något han helst ville undvika helt men förstod hur avgörande det kunde vara att hålla armen på avstånd. Skulle de bli anfalla från flera håll skulle det bli otroligt svårt.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bastian tittade hela tiden på Izana. Först lös han upp en smula vid de goda nyheterna. Det fanns alltså en väg hela vägen in, förhoppningsvis lika hemlig nu som då. Det var riskabelt, men det kunde vara värt risken. Någon var tvungen att sätta livet på spel och gå igenom tunneln för att se om det gick att ta sig in innan Bastian skulle våga skicka efter fler soldater. Han tänkte ett varv och såg sedan budskapet i Izanas blick. Nej. Nej. Hundra gånger nej! Hans egna blå ögon hårdnade markant och hans ögonbryn närmade sig varandra när han insåg att det hon hade i åtanke var att själv gå in genom den där hemliga gången. Absolut inte. Han hade redan gjort det misstaget – skickat henne i förväg för att infiltrera deras fiende och titta hur det gick. Åt helvete. Han hade inte tagit sig så här långt för att sedan förlora henne. Att skicka in henne i ett öppet läger var inte ens nästan jämförbart till en sluten borg fylld av fienden. Om de fick tag på henne skulle hon aldrig komma ut och om han förstått det rätt var visroyen tusen gånger värre än den där mannen som piskat henne. Bastian skakade svagt på huvudet, knappt märkbart, innan han tittade bort. Ulrich mötte hans blick och såg bekymrat mellan de två älskarna. Generalen tycktes snappa upp varenda tanke i tältet.

    Bastian suckade och kliade sig i pannan, ögnade kartan en sista gång innan han såg på dem alla.

    ”Bern har rätt. Det blir plan B. Först tar vi oss igenom stadsporten, som sagt borde vi klara det under en natt. Ulrich, jag vill att du är ansvarig för att försvara oss från utomstående styrkor.” Generalen rätade på sig och nickade skarpt. ”Bern, skicka en pluton till att riva bron. Prata med Malia och barnen om vad som kommer förväntas av dem.” Bastian tittade på en utav de andra männen som spände läpparna i ett rakt leende för att visa att han förstått.

    ”Bra. I övrigt hoppas jag ni vet vad ni ska göra. Om inte annat kom till mig eller Bern. Imorgon kväll drar allt igång. Se till att vara utvilade. Nu rider vi.” Han ägnade Izana en sista blick innan han vände på klacken. Det tog emot att vända henne ryggen men han klarade verkligen inte av att ha en diskussion om hennes önskan att gå in i borgen. Visst var han känd för att ha svårt att släppa kontrollen, men insåg hon inte att hon bad honom tillåta exakt samma sak att hända igen? Hade hennes minnen redan blivit dunklade? Bastian kunde allt för väl se för sitt inre hur hon blev torterad och han skulle aldrig någonsin förlåta sig själv om det hände igen – än värre om hon blev dödad. Det fick bli en sista utväg och då var han inte särskilt sugen på att det var hon som skulle in i de där gångarna.

    Innan någon hann stoppa honom hade han tagit sig till sin nya häst, strök den bruna hårremmen innan han klev upp i sadeln och tog tyglarna från sin väpnare. Lägret var mer eller mindre hoppackat och halva trossen skulle ändå komma efter dem. Bastian gav order att bege sig och strax startade det långa tåget mot nästa destination.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Det förvånade inte Izana att Bastian skulle neka att låta henne gå och egentligen ville hon inte det själv men samtidigt så behövde han skicka in riktigt duktiga krigare och vem var inte mer passande än hon själv? På något sätt skulle hon behöva strida så livet skulle oavsett sättas på spel, visst behövde hon inte öka risken onödigt mycket. Därav sades inget mer, inga protester eller liknande även om något visades med blicken. Hans beslut var det slutgiltiga oavsett och det skulle ändå inte göra situationen bättre om hon stretade emot framför alla. Ville inte ge någon mer bränsle till elden som redan brann i detta tält. De visste om relationen mellan Bastian och henne, de hade säkert sin misstro mot Bastian kring detta och var orolig att känslorna skulle påverka hans beslut men också auktoritet. De såg redan på henne med stor negativitet men hon tänkte inte ge dem en anledning att se negativt på Bastian.

     

    När han gick ut ur tältet stod hon kvar tills dem flesta hade gått ut, verkade bara stanna kvar en riddare som hon inte riktigt kände igen. Han var inte speciellt större än henne själv och inte lika muskulösa som vissa andra kunde vara men han höll sig med en stolt hållning och samma nedlåtande blick som många andra inom adeln. Hans rustning indikerade på att han troligen tillhörde Bastians riddare men vågade inte anta något än då hon inte hunnit lära sig alla familjer och sigill än. Mannen hade mörkbrunt hår, axellångt och ganska rufsigt som om han inte försökt vårda det imorse. Hans ansiktsdrag var väldigt skarpa och näsan ganska stor, inte ful men inte speciellt ståtlig. De otåliga bruna ögonen tydde på att han var relativt ung, lite äldre än henne själv. Han hade till och från under möter gett henne blickar men aldrig öppet kritiserat henne, skulle nog ändras nu där han stod och blockerade utgången.

    “Vi har ont om tid så säg vad du önskar så jag kan komma härifrån.” Rösten från Izana var ointresserad och hård vilket fick han att rycka till i ena ögonbrynet innan ett steg togs mot henne. “Jag antar att du erbjuder dina tjänster till fler så länge du får en snygg rustning och lite uppmärksamhet?” Inget syntes på Izanas ansikte över dessa ord, såg lika uttråkad ut som innan. “Kan ni aldrig komma på något nytt att säga? Börjar bli otroligt uttjatat.” Orden var bara en suckning innan ett steg togs mot tältets utgång men en hand lades på axeln som för att stoppa henne. Blicken förvreds direkt till något hotfullt när dem mötte mannens som direkt verkade bli förolämpad över reaktionen. ” Du kommer in och tror att du är något bara för att din fitta är tajt. Du är en hora nu i fin rustning och du borde veta din plats!!! Gör det du är bäst på, gå ned på knä och använd dem där läpparna till det du faktiskt kan än att spotta ut nonsens på dessa möten!” I vilken annan situation hade hans huvud redan träffat marken innan meningen blivit färdig och det krävdes all vilja i varje liten nerv för att hålla ansiktet så ointresserad som möjligt även om blicken gav ifrån sig en del av sanningen. Detta var Bastians armé, hans riddare och hon skulle aldrig kunna ens röra ett hår på dem om hon inte ville riskera något. Hon kunde inte använda samma metoder som innan och det skar i henne att hon var så otroligt låst i sina handlingar, vara så beroende av två män. Hon hade slagits och offrat så mycket i sitt liv för att inte behöva uppleva detta igen och ändå stod hon här, kunde inte ens lyfta ett finger. Det gjorde ont i själen men hon hade ändå valt denna väg själv och fick nu bita ihop.

     

    ” Synd för dig har jag inte tillräckligt med tid för att leta fram din lilla mask. Kanske en råtta kan hjälpa dig med dina behov då den passar din storlek bättre?” Orden han knappt lämna hennes läppar innan metall mötte hennes kind i en örfil. Den var hård och kall och fick det att ringa i hennes huvud på grund av smällen. Att inte en tand slogs ut var ett mirakel men metallen hade rivit upp ett sår på kinden. Trots detta sades inget från Izana, visade inte ens att det gjorde ont utan började åter gå mot utgången. När han denna gång försökte greppa om henne igen var hon snabbade och tog tag om hans arm för att vrida upp den på ryggen och putta in honom i bordet. ” Dina händer sitter bara kvar på din kropp för att din furste behöver alla sina riddare vid belägringen. Tro inte för en sekund att jag inte är kapabel till det.” Med dem orden lämnade hon nu tältet och letade upp Bern som väntade på henne vid deras två svarta hästar. “Vad har du vari.. VEM HAR GJORT DETTA!?” Den först oroliga blicken byttes snabbt ut mot rent raseri när han märkte hennes svullna kind och det blod som nu rann ned. Han fick dock ingen bekräftelse då hon tog tyglarna och smidigt satte sig upp i sadeln trots rustningens tyngd. ” Det är redan löst.” Var allt som blev till svar medan en tygbit togs upp ur sadelväskan och torkade bort blodet. Såret var bara ytligt och skulle troligen läka fort. Utan att ge Bern möjlighet att fråga fler frågor manade hon på hingsten framåt i ett sätt att tvinga Bern upp på sin egna häst och rida ikapp. “Du står under mitt beskydd nu. Att lägga en hand på dig är som att utmana mig.” Hans ord både värmde och sårade på samma gång, åter igen indikerade på att hon behövde skydd och hjälp hela tiden. “Detta var inget som jag kunde lösa själv.” Med dem orden gjorde hon det tydligt att konversationen var över och de hade börjat samla sig bland de andra, Bastian mycket längre fram för att leda armen framåt.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Dagen flöt på relativt fort. Himlen täcktes av moln från morgon till kväll innan det började lätta upp och de kunde beskåda en vacker solnedgång strax innan de red in i skogen. Skyn tycktes stå i brand av alla vackra starka färger och man kunde se hur många slappnade av något, tittandes åt horisonten där orange, rosa och blått blandades i dramatiska stråk. Bastian hade lite för mycket att tänka på för att notera deras vackra omgivningar. De passerade en mjölnare på vägen. Bastian hade personal som informerade lokalbefolkningen om deras framfart allt medan de drog förbi. Givetvis spred de även propaganda, fast de själva såg det mest som sanningar. De ville ha folket med sig när Bastian blev visroy och därför behövde de prata med dem. En del var de redan bekanta med. Trots allt var de bara två dagar från sina egna marker. Gåvor för mjölnarfamiljens samarbete lämnades och som tack fick armén en stor säck mjöl med sig när de tog sig in i skogen och slog läger. Kökspersonalen såg till att lerugnen de hade med sig startades så att de en timme senare skulle kunna bjuda alla på nybakt bröd gjort på det fina målet.

    Bastian fastnade i ett samtal med Ulrich, den nytillkomna generalen, som han kom oerhört bra överens med. De drack lite vin och delade historier medan de spatserade runt med sina väpnare svassandes efter sig. De var verkligen en syn i lägret – två resliga män i skinande rustning, dyrt färgad klädnad och båda med vackert ljust hår som glänste trots dunklet i skogen. Något som skiljde dem båda åt var Ulrichs gyllenbruna hy som stod i stark kontrast mot hans ljusa hår. Trots att de skrattade såg sig Bastian omkring med sökande blick och började bli frånvarande i samtalet.

    ”Den där blicken känner jag igen allt för väl, min vän. Gå till henne.”

    Bastian tittade frågandes på honom. Men det fanns ingen mening med att dölja sina känslor längre. Han hade inget annat än de renaste intentioner med Izana. Nåja, relativt i alla fall. Han suckade och skakade på huvudet.

    ”Jo, jag borde väl det. Jag kan inte sluta tänka på henne.” Han gjorde en paus och Ulrichs skrattade bakom stängda läppar. Han kände igen sig från tiden då han funnit sin fru. ”Hon kommer vilja gå in och hämnas. Jag vet inte hur jag ska stoppa henne…” Bastian stannade och tittade bland tälten, letandes efter en vimpel med Berns vapen på.

    ”Du har ett dilemma. Tygla hennes natur eller riskera hennes liv.” Ulrich stannade bredvid honom.

    ”Vilket väljer man?”

    ”När jag gifte mig insåg jag en sak, Bastian. Jag kommer inte alltid hålla med min fru. Jag kommer inte ens tycka om henne alla dagar. Men om min kärlek är sann kommer jag aldrig kunna hindra hennes själ från att löpa fritt. Om jag hindrar henne från att agera på det kommer vår kärlek vittra sönder, bit för bit. Dock är det vår uppgift att skydda varandra” sade Ulrich.

    ”Och hur ska dina visa ord hjälpa mig?” undrade Bastian.

    ”Min poäng är… Tygla henne och du plockar bort en bit av förtroendet och bandet ni delar. Även om hon hålls trygg – vad har hon att hämta när hon återvänder till din famn?” De såg på varandra en liten stund, Ulrich med sitt betryggande lugn och Bastian med en djup rynka mellan ögonbrynen. Slutligen muttrade Bastian något och letade åter bland tälten efter rätt vimpel. När han såg den drog han ett djupt andetag innan han klappade sin vän på axeln.

    ”Din fru är en lyckligt lottad kvinna, Ulrich. Tack. Sov gott. Imorgon gäller det.” Deras blickar möttes igen innan den omfamnade varandra i en kram som var lång och kraftfull nog för att tala sitt tydliga språk. De visste att mycket kunde hända imorgon och ville visa sin uppskattning för varandra inför det allvar som väntade dem. De sade inget mer, i alla fall inte med ord. Sedan gick Bastian för att hitta Izanas tält. Efter en liten promenad genom lägret, nickandes och hejandes på fler personer än han kände igen, nådde han slutligen Berns tält. Han var inte säker på vart Izana höll hus, förmodligen i tältet bredvid men säkraste kortet var att fråga hennes far. Han hade förmodligen gett nya order kring organiseringen för att hon skulle behandlas med den status hon var värd.

    ”Bern?” Bastian höll undan tältduken och klev obekymrat in i hans paviljong.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Izana höll en sådan låg profil som bara kunde hållas, vilket inte var speciellt lågt med sitt hår, sitt kvinnliga kön och sin nyfunna status. Vid Berns sida verkade ingen våga mycket vilket var skönt på ett sätt att få andrum men samtidigt så stack det hela tiden likt en nål i sidan att hon inte längre hade en riktig ställning att stå på. Bastian red längre fram som han borde, på den position hon tidigare ägt och även om hon aldrig skulle försöka ta den ifrån honom blev vissa blickar mer eller mindre avundsjuka när dem sneglade mot allt han hade, allt hon hade förlorat. Trots den bittra insikten fanns det ändå inget ånger i hennes hjärta, hon hade gått in i detta med fulla vetskapen om vad som skulle hända och hon kunde göra det igen så länge det gällde Bastian. Hon hade valt honom, bara honom och förkastat allt åt sidan, det fanns inget att ångra där.

    ” Hur fick du tag på en häst till mig egentligen?” Frågan förvånade troligen dem båda då hon inte pratat mycket med Bern sedan de begett sig av. Han verkade dock glad över att höra hennes röst igen då ett vagt leende spred sig över hans ansiktsdrag, värmde upp de där hårda linjerna och visade vilken varm fadersfigur han egentligen var. ” Tyvärr fick en riddare offra sin häst. Inget jag brukar kräva men i detta fallet var det mer rätt då han hade flera.” Izana behövde inte ens gissa vem denna riddare egentligen kunde vara, hans sätt tidigare förklarade allt och det hade inte varit rätt av Bern på någon nivå överhuvudtaget att göra något dyrligt. “Om du och Bastian favoriserar mig så högt kommer det bara skada mig i slutändan.” Det krävdes ingen mer förklaring, det syntes så väl att Bern satte ihop pusselbitarna på direkten och bet ihop sina käkar. Han hade en inre dialog med sig själv om hur reaktionen verkligen skulle vara nu när sanningen kommit fram om vem som troligen lyft handen mot henne. De båda visste att Izana skulle bli otroligt arg om han gjorde mer av saken men ändå ville han inget mer än att få lära mannen en läxa för sitt oacceptabla beteende.

    “Kan du inte berätta mer om mor?” Egentligen hade Izana hört tillräckligt men detta fungerade alltid för att få Bern på andra tankar som direkt verkade mjukna i bara tanken på sin fru. Så som han pratade om henne verkade han älska henne mer än sitt egna liv, han dyrkade hennes bara fötter och verkade se henne anledningen till att ens andas. Det var fint på ett sätt, väldigt värmande men samma sätt lite uttjatat när han åter igen började berätta om minnen kring sin fru, en kvinna som var Izanas mor men som hon inte hade några minnen alls om.

    När de väl kommit fram och slagit läger hjälpte Izana till med sitt tält trots motsägelser, detta så hon snabbare kunde slänga av sig rustningen, ta sitt svärd och röra sig utanför lägret. Där tränade hon själv för att få göra sig av med lite energi då hon suttit hela dagen men också lite frustration som hela tiden byggds upp. Som tur verkade ingen störa henne så hon fick verkligen träna sig svettig och trött. Det var på vägen tillbaka som de där blickarna åter letade sig efter henne, de med avsmak, avundsjuka och irritation brände sig fast på hennes ryggtavla. Som vanligt gick hon bara med bestämda steg mellan tälten, gav inte ens dem en blick vilket fick vissa att låta henne vara medan vissa verkade reta sig på sättet hon höll sig. De tänkte säkert att hon såg ned på dem, vilket i sig var lite sant. Inte på grund av sin rang utan på grund av att dem inte höll sig värdiga hennes tid. Några få ord spottades efter henne men ingen verkade gå efter henne, det var inte förrän en röst fick hennes uppmärksamhet. “Du förtjänar att dö Izana!” Tack och lov hann hon akta sig något för dolken som kom mot henne genom ett tälts tyg, träffade henne i sidan istället för i magen men hon hann aldrig se mannen som med mörk huva försvann väldigt snabbt in bland tälten. Det verkade inte vara många som sett vad som verkligen hänt men när hon av rörelsen snubblade in i ett tält som föll ihop började några se mot hennes håll. Dock tänkte hon inte ge dem en anledning att se vad som verkligen hänt och skyndade sig upp på benen för att ta sig tillbaka till Berns tält. Blod hade börjat färga hela den vita skjortan och sipprade emellan fingrarna som höll sig för såret. Det hade inte tagit djupt eller träffat något vitalt men hon blödde lite väl mycket. När hon mer eller mindre snubblade in i Berns tält fick hon ta stöd av hans bord medan han kom framrusande för att trycka tyg mot hennes sår.

    “Vad har hänt!?” Utbrast han förtvivlat och började ropa massa saker som hon knappt hörde, fokuserade bara på att hålla sina ögon öppna och andetagen jämna. Det dröjde inte förrän hjälp kom och Malia hade helat henne, åter igen. Varför blev hon hela tiden så söndrig sen hon kommit till Bastians sida?

    “Du menar att någon försökte mörda dig i lägret?” Izana satt på sängen med en ny skjorta som inte var fylld med blod. Verkade ganska ointresserad av samtalet då hon redan visste vad som hade skett. “De visste om mitt namn, troligen har jag dödat någon i deras närhet tidigare.” Bern verkade förvånad vilket var konstigt för hur kan de ha tagit in fienden under sina vingar utan att ha planerat för ett sådant scenario? ” Det får vara nog nu. Du är inte ens säker bland våra män. Jag skickar bud om att du ska bli eskorterad hem!” Något verkade mörkna i hennes blick, som om tålamodet helt runnit, samtidigt som orken. “Håll dig utanför detta Bern.” Kylan var påtaglig i rösten, på gränsen till hotfull och gav inte mycket utrymme för argumentation men även Bern verkade lika trött på detta. “Jag vägrar se dig tas ifrån mig igen! Om det är så att jag måste binda fast dig så ska du hem!!”

    Båda verkade lika upprörda att ingen riktigt märkte Bastian som klev in i tältet. Deras blickar verkade helt fäst på varandras.

    • This reply was modified 7 månader, 1 vecka sedan by Beckan92.
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Vad i hela världen hade kan klivit in i nu? Bastian stannade tvärt innanför tältet och stängde det någorlunda bakom ryggen. Han hade hört röster i en otrevlig ton men inte kunnat urskilja vad som sagts. Något om hem. När han såg att Izana satt inne på sängen började han le per automatik men hans glada anlete mojnade snabbt när han kopplade att den lilla familjekonstellationen inte var på god fot med varandra för tillfället. Izanas blick kunde få vem som helst att vilja sjunka under jorden. Bastian visste på en gång att många som mött just den blicken inte levde idag eller ångrade sig bittert och han svalde hårt innan han såg oroligt på Bern. Vad hade han sagt nu? Vad hade hänt? Han harklade sig tyst för att göra sig till känna.

    ”Ehm… Förlåt att jag stör men vad—” Han tystnade när han såg såret över Izanas kind. Uppenbart bekymrad steg han närmre och satte sig på huk framför henne. Ömt höjde han handen som för att röra vid hennes ansikte men hejdade sig halvvägs. Oro färgade hans blå ögon.

    ”Berätta vad som hänt.” Nog för att Bastian verkligen var orolig och brydde sig väldigt mycket om henne, men det låg något hårt i rösten också. Han lät bestämd, nästan som om det var en order även om omtanken kom från hjärtat. Han trodde knappast att Bern var skyldig till någon skada. Åh nej, mycket var den mannens händer kapabla till men han skulle aldrig lägga ens ett finger på Izana. Han höll sig till och med från att örfila Bastian trots att han gång på gång fick bra anledningar till att göra det. Kanske hade det med Bastians historia att göra men framför allt var det nog Berns stora hjärta. Så vem eller vad hade skadat Izana? Och vad bråkade de om?

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    De båda verkade förvånad över Bastians närvaro men det tog ett tag för dem båda att släppa varandras blickar. Inte förrän Bastian satte sig på huk framför Izana släppte de blickarna och Bern snurrade frustrerat runt. Izanas blick mjukare något när den mötte Bastians men inget verkade lämna hennes läppar. Det var tyst ett kort tag innan Bern i stor frustration stönade ut. ” En riddare gav henne en örfil av en anledningen hon vägrar säga. Inte nog med det blev hon attackerad och huggen i sidan av en dolk. Åter igen vägrar hon säga något. Inte ens vid oss är hon säker. Män verkar känna till hennes bakgrund vilket gör att de har flera olika anledningar att söka hämnd.” Han slog ut med armar och vandrade fram och tillbaka på den lilla yta som fanns i tältet, som ett sätt att få avreagera sig lite. “Jag vill skicka hem henne levande och inte i en kista Bastian. Jag har varit tålmodig och stöttat era förbannade val men nu får det vara nog!” Detta fick Izana att ställa sig upp så fort att hon nästan slog till Bastian i farten, verkade åter igen vilja hugga strupen av Bern. “Ända sättet att skicka mig härifrån kommer vara i en kista Bern! Jag tänker inte lämna detta och envisas du kommer jag vara den som smyger mig in i staden.” Hotade hon tillbaka bara för att göra sin poäng förstådd att ingen här kunde egentligen tvinga henne till något.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bastian kunde lika gärna fått en örfil själv så som informationen från Bern slog honom plötsligt. Hans ögonbryn närmade sig om möjligt ännu mer varandra och det blev svårt att tyda om han var arg eller bekymrad – kanske för att han kände en stor blandning av båda känslorna. Han blev tvungen att bryta upp informationen i huvudet. Dels hade hon alltså blivit slagen av en utav Bastians riddare. En av hans förtroendevalda närmsta män som ledde delar av hans styrkor. Det var helt befängt och han skulle sannerligen inte låta detta gå ostraffat, även om han inte var mycket för straff. Vissa saker var helt enkelt oförlåtliga. Dels hade Izana hunnit bli attackerad med dolk också? Vid de orden hade han genast ögnat igenom hennes kropp, sökandes efter skador.

    När Bern började prata vred Bastian lite på sig, men kunde inte förmå sig att vända sin uppmärksamhet. Därför såg han snart upp igen på Izana men fick rygga för hennes uppbrusade framfart. Han föll nästan bakåt när hon rests sig och efter att ha återfått balansen reste sig även han. Bastian suckade djupt och drog handflatan över ansiktet för att sedan stryka över sin mustasch med pek- och långfinger. Med trött blick såg han på de andra två.

    ”Först och främst – ingen som inte vill ska behöva lämna oss. Bern… du får tycka vad du vill men Izana är vuxen och det här är hennes val. Jag kan inte ens tänka mig hur det känns att få tillbaka sin dotter, och jag kommer kanske aldrig förstå hur mycket man vill beskydda sitt barn vad som än krävs. Men något jag kan göra är att disciplinera mina riddare, soldater och vem fan som helst som jobbar för mig.” Hans allt hårdnande blick mjuknade när han sedan vände sig till Izana.

    ”Vem slog dig? Och vem attackerade dig? Hände det här samtidigt eller vad har hänt egentligen? Är du skadad?” Åter igen synade han hennes kropp och lade försiktigt en hand mot hennes överarm. Om hon var skadad dolde hon det ypperligt. Med största sannolikhet hade hon redan träffat Malia. Bastian var en smula förvånad över sitt lugn och sin saklighet. Han hade nog inte förväntat sig det av sig själv när det kom till Izana.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Bastian ville bara hennes bästa, precis som Bern men båda dem var också lite av anledningarna till varför saker hände henne. Detta skulle inte sluta eller förändras med hot och bestraffningar, kunde i vissa fall bara förvärra situationen då ännu fler skulle få bränsle till elden. “Ingen här ska åka någonstans, ingen här ska straffa någon, ingen kommer lämna detta tält och ens nämna allt som hänt, än mindre agera på det.” Orden var hårda och bestämda men inte lika arga som innan. Bastian hade fått henne lite lugnare då hon inte kände sig lika ensam och utsatt som Bern ibland kunde få henne att känna. Armarna lades i kors över bröstkorgen, lite för att inte sträcka ut dem mot Bastian och smälta i hans famn, styrkan och envisheten behövde behållas lite till. “Ni är lika medskyldiga till allt detta. Du har sex med mig och öppet visat dina känslor vilket har lett till både kommentarer och agerande från andra soldater som anser sig bli orättvist behandlad och även att jag blir för snällt behandlad. Du Bern som snor hästar och så öppet sätter mig över andra män och riddare fast jag egentligen inte förtjänat något av det i deras ögon. Detta kommer inte försvinna då detta är naturligt. Jag är en kvinna som dyker upp från ingenstans och får så mycket uppmärksamhet och förmåner som andra slitet hela sitt liv för. Det verkar även finnas kunskap om att jag tillhört fienden vilket gör saken omöjlig att kontrollera. Normalt i mitt läger hade jag kunnat hantera detta, skapat den respekten som behövts men tyvärr är det inte mitt läger, inte mina män och jag kan inte använda de metoder som behövts. Detsamma gäller för er om ni vill att de ska strida för er. ” Blicken vandrade hela tiden mellan dem båda när hon talade. Bern verkade bita ihop för att inte vräka ur sig saker han senare skulle ångra vilket var skönt för en gångs skull, han visste mycket väl att hon hade rätt. “Era män har behandlat mig bättre än vad jag förtjänar och därav har jag varken sagt eller gjort mycket. Örfilen i ansiktet var halvt förtjänat då Bern snott hans ena häst och jag var rätt rapp i munnen. Därav kommer jag inte säga vem det var och Bern ska heller inte yttra något. Den konflikten är löst redan.” Armarna mjuknade nu och en sträcktes ut mot Bastian för att lägga den ömt mot hans kind då hon nu började mjukna något, precis som väntat då hans varma hud mot sin hade den effekten. ” Den som högg mig i sidan kunde jag aldrig se vem det var. Det var ett försök att ta mitt liv vilket är lite oroande, det måste jag erkänna. Han ropade ut mitt namn innan han högg vilket bevisade att han troligen har något agg mot mig som person och kunskap om vem jag verkligen är. Troligen finns det fler i lägret så ja mitt liv är inte säkert just nu bland alla män. Att ha vakter som går med mig överallt är inte optimalt så jag föreslår att jag håller mina rörelser minimalt i lägret och håller mig nära Bern så mycket som det går. ” Att bli rånad på sin ända trygghet var både retsamt och oroande för knappt i sömnen skulle hon få någon ro. De skulle ha svårt att hitta vem som gjorde detta och undersökte de för mycket kunde onödiga frågor bubbla upp till ytan som de varken hade ork eller tid med. Bastian behövde även hålla upp sin fasad mot alla andra som anslutit sig till hans sida. Nu fanns det inga luckor till att visa svaghet eller att inte total kontroll fanns. Att demonstrera eller bestraffa skulle avslöja att något ens hänt från början vilket inte var speciellt bra just nu.

    ” Riddaren förstår jag ditt resonemang men finns det personer bland oss som vill ta ditt liv kan vi inte bara låtsas som inget hänt. Visst sover du med Bastian varje natt så borde du vara tryggare men det är ändå ytterst farligt. I stridens hetta skulle det vara svårt att märka om en av våra attackerade dig och vi alla skulle vara för upptagna för att ens märka.” Bern hade också lugnat ned sig något nu, rösten inte lika aggressiv och högljudd som innan men musklerna var ändå på spänn som om de när som helst skulle spricka. Det måste frustrera honom något oerhört att hela tiden få sin vilja motarbetad från flera håll när hans intentioner var fylld av bara kärlek och oro. Han hade säkert trott att Bastian äntligen skulle stötta honom i ämnet för att sedan åter bli besviken igen. “Du visade ingen smärta från såret och du höll dig upprätt men Izana du var nära på att förblöda helt. Hela du var kritvit när du klev in så detta är inget du bara kan vifta bort som om någon stuckit dig med en nål. Lite högre upp och den hade träffat något vitalt. Vi hade aldrig hunnit rädda dig.” Rösten höll på att spricka när han kom till den sista meningen men bara lite blankt avslöjade sig i ögonen, ingen tår dock. Han hade agerat så argt och hårt på grund av just den rädslan att förlora henne i sin egna famn, sett framför sig hur hennes ögon skulle slockna helt och aldrig brinna lika starkt igen. Detta hade helt skett under näsorna på dem alla och även om Bern visste att det var på grund av hennes egna skicklighet och reaktion som hon överlevt så hade ändå någon lyckats överraska.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Det var mycket att ta in och Bastian lyssnade tålmodigt även om han önskade att Izana bara kunde säga rakt ut om hon var skadad eller inte. Han fick dra den egna slutsatsen att hon träffat Malia. Mycket av det som sades var nytt för honom, som att Bern hade tagit någon annans häst för att ge till henne. De hade båda hängivit sig totalt åt henne, omedvetet låtit henne bli navet i alla deras beslut. Deras kärlek för henne fick dem båda att göra dumma saker. Bastian skämdes till och med för att han legat med henne, så som hon sa det. Det lät som att hon varit ovillig till det hela och något lade sig tungt i hans bröst fastän han visste att hon kände lika starkt för honom som han gjorde för henne. Eller? Hans oro dämpades vid Izanas beröring. Han fann sig plötsligt längtandes efter hennes närhet och önskade att allt skulle vara över snart så de kunde bekymmersfritt vara tillsammans.

    Bastian skämdes också för att de öppet nämnt henne vid namn. De borde verkligen kallat henne någonting annat och dolt vem hon egentligen är så långt det var möjligt. Nu stod hon här som ett svart får i lägret, säkerligen öppet mål enligt vissa. När det gick upp för honom, tack vare Berns upplysning, hur nära han varit att förlora Izana väcktes en ilska inom honom. Inte mot dem, utan mot de i hans armé som ens vågade tänka tanken på att ta Izana ifrån honom. Hon var dessutom uppenbart godkänd av deras furste och dotter till hans närmaste man – hur vågade de skada henne?! Om inte av respekt för henne som medmänniska så av respekt för sin befälhavare. Hade han verkligen varit så mjuk mot dem att de inte respekterade honom? Bastian fick lov att titta bort och tog ett par djupa andetag för att slappna av sina hårt spända käkar. Vid sista långa utandningen mjuknade han märkbart och såg på de andra två, fortfarande med en upprörd uppsyn.

    ”Izana, sov hos mig i natt. Vi äter mat tillsammans i mitt tält. Jag har redan vakter omkring mig som jag litar på, nu när vi är så nära fienden.” Det fanns en viss bedjan i hans ögon trots att det inte var en fråga. Ingen skulle kunna ta sig in i hans tält och där skulle hon vara tryggast. För säkerhets skull borde hon sova i minst sin rustjacka också. Sedan vände han sig mot Bern och lade armarna om honom i en hård, grabbig omfamning.

    ”Hon är trygg hos mig” sade han tyst, för att sedan tillägga i den tystaste viskning han kunde förmå intill Berns öra; ”Möt mig när det blivit som mörkast.”

    Han drog sig sedan ifrån och log för att låtsas som att det han viskat bara var uppmuntrande ord. Om Izana fick nys om vad han hade i kikaren skulle hon väl strypa honom i sömnen. Bastian satte sedan handen mot hennes svank och manade henne framåt.

    ”Vi hämtar din rustjacka och sedan går vi tillbaka till mitt tält.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Hon älskade dem, dem älskade henne, de önskade bara henne bästa, detta var några av de orden som behövde hela tiden upprepas innanför pannbenet så att inte svärdet skulle dras och viftas med. Oavsett om de försökte respektera henne, lyssna på henne lyckades de ändå alltid att nedvärdera henne till en docka, en docka de försökte bestämma och styra över, som i sin tur triggades hennes djupa sidor i sig, i vissa fall trauman. Detta skedde mer än troligen någon av dem insåg och resultatet blev alltid att hon stångade sig envisare och hårdare emot dem för i ren reaktion försöka få tillbaka lite av sin egna kontroll och makt. Det åt upp henne inifrån, liten bit i taget varje gång någon påminde henne om hur oviktig hennes roll i detta läger blivit. Från att vara den störste och starkaste till att nu bli förolämpad, misshandlad, spottad på, ja listan kunde göras oändlig för stunden och hon kunde inte göra något för att stoppa det. Hon var tillbaka till den tiden, den värsta tiden i sitt liv, inom armén då hon fick slita för att ens överleva. Skillnaden var att hon inte längre kämpade för sig själv utan hon kämpade för ljuset, för Bastian, för att få vara i hans närhet vilket gjorde många saker överkomliga men det blev alltid så mycket svårare när Bastian och Bern försökte diktera över henne.

    “Jag älskar er båda men jag svär att slutar inte ni försöka bestämma och styra mig likt en docka kommer jag ta ett tält och sova ensam utanför lägret bara så ni ska få sova sömnlösa om nätterna!” Uppgiven var nog beskrivningen på orden och röstläget där hon stod, Bastian hade nu kommit fram och försökte mana henne framåt, en arm nu som hon slog bort och tog sedan ett steg åt sidan, så gott som det gick åtminstone i detta lilla tält med två stora män ivägen. “Ja jag kan sova med dig Bastian, tack att du ens FRÅGAR. ” Hade inte Izana riskerat andras liv med sin närhet hade hon faktiskt bestämt sig för att sova inne hon Malia, en helare i närheten borde väl vara väldigt bra? Tyvärr fanns risken att hennes liv sattes i fara något Izana inte var tillräckligt självisk för att ens kräva. Därav var Bastian det ända valet som normalt sett bara hade gjort henne glad men i detta fall ville hon så gärna hitta ett annat alternativ bara så hon kunde streta emot.

    ” Jag har hållit tillbaka allt jag klarat, varför inga av dina män är skadade Bastian, för att jag vill göra allt i min makt så inget stör dig ifrån ditt mål. Min gräns börjar dock bli nådd med båda av er och då kommer jag visa er exakt varför mina män fruktade mig som ledare. ” Hon gillade inte att behöva hota dem, absolut inte Bastian för han ansträngde sig verkligen för henne, det visste hon innerst inne. Han hade kunnat göra saker betydligt mycket annorlunda och enklare för sig själv men han hade försökt hela tiden tänka på hennes bästa och vad hon kunde önska. Det var fint, en av alla anledningar hon älskade honom men helvete vad han kunde trycka på hennes knappar ibland också. Troligen något hon gjorde nu mot honom också. Kanske var det hungern, ingen ork som gjorde henne så lättretlig för stunden, som gjorde att hon inte klarade av att hålla allt tillbaka som innan men samtidigt kändes det skönt att få göra sig av med lite frustration.

    Det mesta hade hon nu fått ur sig, hade sagt allt hon behövt och därav mjuknade hon något, som om hennes hjärta var något lättare än innan. ” Jag hämtar mina saker så möts vi i ditt tält Bastian. Om det finns möjlighet skulle jag önska lite mat då jag inte har hunnit äta än.” Med dem orden rörde hon sig ut ur tältet och in i sitt egna som inte stod långt ifrån Berns. Tack och lov var hennes väldigt enkelt och inte alls lika fint som Berns, precis vad hon hade bett om.

    Bern hade stått tyst hela tiden, sett i Izanas ögon att hon verkligen behövde få avreagera sig något och även om han inte var riktigt nöjd så började han sakta förstå lite av det hon kände, speciellt då några av de ord hon tidigare nämnt till honom kom upp. Han skämdes lite, visste att han hade orsakat en del av detta och med sin envishet höll han även på att trycka henne ifrån sig men hur skulle han kunna sluta oroa sig över sin egna dotter? Traumat låg ändå så färskt i minnet av att förlora henne att det hela tiden drev honom att reagera på detta sättet, precis som hennes trauma drev henne till att reagera på detta. Så svårt att navigera runt detta, speciellt då de inte var ensamma, ett helt läger fanns här med sina åsikter och fördomar. Bastian hade fostrat sina män bra men samtidigt var detta lite som sattes allas moralkompass på sin spets. Kvinnor var respekterade här men oavsett var dem väldigt få och ännu färre krigare vilket gjorde att redan där såg de ned på Izana en del. Att hon sedan öppet legat med Bastian gör inte saken bättre, speciellt då detta skedde innan hon riktigt kunde bevisa sin styrka och skicklighet. Bern hade hört en del av snacket och var därav inte förvånad över Izanas behandling från vissa. Inte blev saken lättare när hennes namn var nu så känt. Som tur var Izana från början inte känd utåt då hon hållit sig gömd inom sin egna armé men det fanns ända en viss kunskap om henne sedan innan. Hennes armé hade ödelagt mycket i sin väg och blodet på hennes händer skulle aldrig kunna tvättas bort. ” Vi möts senare min vän. Lycka till.” Lite vemodigt log han mot Bastian innan han började plocka lite vid sängen som var ny bäddad efter att Izana blodat ned den. Han tänkte vila lite innan de skulle träffas igen.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Hela Bastian slokade när hon slog undan hans hand. Han såg uppriktigt sårad ut när hon så kraftigt stötte bort honom. Till viss del förstod han henne – hennes situation var förstås väldigt jobbig och påfrestande. Han önskade dock att hon kunde inse att de bara försökte skydda henne och hon behövde inte klara sig själv. Hon kunde tillåta deras omtanke. Hon var inte längre ensam. Han brydde sig inte ens om att hon hotade honom med metoder han förmodligen inte ens kunde föreställa sig. Kanske var kärlekens blindo att beskylla, kanske hans bottenlösa omtanke och viljan att göra det bästa för henne oavsett vad.

    När hon stod på sig och hävdade att hon skulle gå ensam till sitt tält och lika ensam genom halva lägret till hans höjde Bastian handen för att hindra henne men insåg omedelbart sitt misstag. Hon behövde friheten, om det så kostade henne livet. Han tänkte på Ulrichs ord. Izanas själ behövde få vara fri. Betydde det dock att han skulle låta henne dö? Ville hon hellre dö än lyda någon annan? Han drog fingrarna genom sitt välkammade hår och en tung suck undslapp honom när hon gått. Oron rörde om det ordentligt i hans inre. Tyst stirrade han ut i luften men väcktes snart av Berns ord. Stumt såg han på sin vän. Sedan ryckte det lite i hans ena mungipa.

    ”Du, Bern… Hörde du att hon sa att hon älskar oss?” Leendet växte fram när han tänkte på det. Det hade framgått men varit osagt fram till nu. Hon älskade faktiskt honom. Och Bern. Han skakade dock av sig det när han tänkte på vad som behövde göras.

    ”Men ja, vi ses sen. Ta med vapen.” Bastian gav honom en hård menande blick innan han nickade i ett kort farväl och försvann ut. Först såg han sig om efter Izana, lyssnade efter eventuella fatala händelser omkring sig. Där fanns bara ljudet av soldater som åt och gjorde sig redo för natten. Det var inte samma livade stämning som natten innan – tvärtom ganska dunkel stämning. Alla var redo för att slåss nästa dag. Detta var lugnet före stormen.

    Bastian stegade bort till sin del av lägret. Hans väpnare hittade honom snabbt och meddelade att han skulle hämta mat genast. Det doftade ljuvligt bortifrån köksdelen i mitten av lägret.

    ”Du som är så bra på att ta fram information…” Bastian stannade den unge mannen och de utbytte spända blickar. Väpnaren visste direkt att han skulle få ett allvarligt uppdrag. Något som han visat sig vara ypperlig på var att snoka och få fram information om vem som helst. Det var mest behändigt när Bastian skulle träffa viktiga personer, men även nu.

    ”Ta reda på vem som attackerat Izana. Detta får verkligen inte komma ut till någon så du måste vara diskret.” Han betonade sina ord hårt. ”Jag vill också veta vem av riddarna som slagit henne.”

    Bastian talade mycket tyst och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen lyssnat på dem. Väpnaren såg något chockad ut men nickade ivrigt. Han vände sedan för att hämta mat men Bastian var inte klar med honom. Innan Izana hunnit komma dit gick de tillsammans in i hans tält, varpå Bastian skrev en liten lapp som han bad grabben att leverera till Ulrich personligen innan han kom tillbaka med mat. När den unge mannen försvunnit i all hast började Bastian vanka av och an utanför sitt tält, hela tiden tittandes efter Izana.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Det var tur att Bastian inte följt efter, hon behövde verkligen tiden att få kyla ned sig helt och mjuka upp sina spända muskler efter allt som hänt. Få tänka igenom allt i lugn och ro utan massa ord som hela tiden petade på hennes inre, helvete vad de kunde peta på hennes inre, på ett sätt hon aldrig varit med om tidigare. Det var så nytt, så svårt att navigera igenom och de kände säkert liknande vilket bara gjorde allt så ironiskt. Så envisa personer som bara ville varandras bästa men hade ingen aning över hur de skulle hantera allt, lite likt småbarn faktiskt. Tankarna fick henne att le lite smått, lätta upp allt, nästan lite läskigt hur hon så snabbt kunde borsta av sig från att nästan ha dött. Inte ens det som hade gjort henne mest arg, den personen förstod hon mest men hon kunde inte riktigt förstå Bern och Bastian alla gånger.

    Trots att hon på ett sätt inte ville ta med sig något till Bastian, åter vara som ett trotsigt barn så tog hon ändå med sig det han önskat. Rustningen kunde hämtas senare då hon inte orkade bära med sig allt själv på en och samma gång. Så som alla män i hans läger betedde sig så skulle de ändå aldrig våga trotsa honom framför näsan. Alltid hade de attackerat henne som fega hundar när han inte varit i närheten. De hade en stor respekt för honom på det sättet, ville inte öppet gå emot och förarga sin herre men de kunde heller inte helt tygla sina känslor gentemot henne heller. Då hon var på sidan av lägret där många arbetade för antingen Bastian eller Bern så var det alltid lite lugnare och inte lika många blickar. Det fanns en stor skillnad på när hon klev utanför och därav var hon inte lika orolig när fötterna rörde sig emellan tälten. Marken hade redan börjat bli lite lerig från alla rörelser och även om många åt och pratade fanns inte samma glada lynne i luften som tidigare, vilket var förväntat inför en strid. Ändå var det inte lika tungt som hon förväntat sig, en del kunde sitta och le, prata om gamla minnen och våga drömma om morgondagen vilket verkligen indikerade på tillit gentemot Bastian och hans ledarskap. Hon var tvungen att stanna upp för en kort stund, bara lyssna och se sig omkring för att verkligen suga åt sig av omgivningen, förstå att även om hon varit ledare, stark och modig hade aldrig hennes läger varit så pass vaket och glatt. Hon kunde se på sig själv med stora ögon, höja sig själv till skyarna men Bastian var verkligen en ledare hon aldrig kunnat bli och han förtjänade det verkligen. Han hade fötts in i titeln men han hade också verkligen kämpat för detta, arbetat hårt och gjort så många rätta val. Han var formidabel på så många sätt och hon behövde verkligen sluta slåss emot honom hela tiden, streta emot som om hans val skulle ta bort hennes frihet. Han gav henne frihet, försökte så gott han kunde, varför kunde inte det räcka? Var frihet alltid att hela tiden göra sina egna val?

    Doften av mat i lägret var det som väckte henne ur sina tankar och fick verkligen magen att kurra högt i protest. Några män hade börjat snegla mot henne där hon stod mitt bland allt tyg, en eld i närheten gav ifrån sig långa skuggor efter hennes ansikte som både förskönade och skapade hårdare drag i ansiktet. De började känna sig lite obekväma med hennes närhet vilket gjorde att hon fortsatte till Bastians tält som alltid stack ut så mycket från alla andras. Hon kände sig alltid så liten och obetydlig men började inse att det låg på henne själv, inte Bastian. Att han var viktig, stark och kapabel gjorde på ett sätt henne inte mindre, det var hon själv som skapade dem tankarna. “Bastian, jag är ledsen att jag tog tid på mig.” Var de ord som lämnade hennes läppar när hon väl klev in i tältet. Det hade inte varit hennes mening att sega, låta honom vänta i onödan. ” Jag behövde lite tid att tänka och jag vill be om ursäkt att jag stötte ifrån dig. Det var orättvist av mig.” Jo hon hade sårat honom på ett sätt vilket aldrig skulle vara rätt även om hon där och då känt en viss rätt i situationen. Han försökte ge henne allt och hon försökte ge honom allt så det fanns egentligen ingen anledning att putta bort honom. Hon hade menat sina ord innan om att hon älskade honom även om det inte varit menat att de sagts högt. Egentligen hade hon önskat att säga dem på ett annat sätt men egentligen hade de haft som mest betydelse där och då. Om hon kunde säga att hon älskade honom när hon var som mest arg, ja det var nog den största kärleksförklaringen egentligen. Att säga den när man är glad och lycklig, det var enkelt men att säga det när allt kändes som värst, ja då var de som sannast.

    Hon lade bara sina saker på marken för att kunna gå fram till honom och lägga armarna åter kring hans hals. Ja hon hade verkligen saknat hans famn trots allt och få känna hans värme igen sköljde i slutändan iväg väldigt mycket. Gjorde allt det svåra så mycket enklare att hantera. ” Jag vill bara vara den som gör ditt liv enklare, inte svårare, genom att inte ge dina män någon anledning till att se snett på dig. Det jag inser är att ditt ledarskap är så annorlunda än mitt, bättre, och där är mina osäkerheter som jag projicerar på dig. “

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    När Izana äntligen dök upp stannade Bastian omedelbart upp sitt vankande och såg på henne. Munnen var halvöppen som om han behövde hämta andan och kanske drog han in ett litet darrande andetag. Därpå sökte han igenom henne med blicken. Han ville försäkra sig om att hon var oskadd. Om hon bara kunde förstå hur orolig han varit, rädd att hon inte skulle komma för att någon fått tag på henne. Det var en oerhört tung känsla att veta att hon inte var välkommen enligt alla. Han förbannade simpla mäns tankegångar. Izana hade genomgått tillräckligt. Bara det hon tvingats utstå under sin tid med Bastian själv var nog med hemska händelser för en livstid. Middagen med hans kusin, när hon blivit torterad av sin närmsta man, arméns elaka beteende samt mordförsöket. Vad han önskade att detta var slutet för allt elände men ännu väntade kriget och priset på hennes huvud var förmodligen skyhögt. Bastian log när hon började tala men i ögonen vilade samma sorg som när hon slagit undan hans hand.

    ”Det är okej” svarade han svagt efter hennes ursäkt. När hon sedan kom för att krama honom var han inte sen att slänga armarna om henne. Han hade hunnit plocka av all sin plåt och njöt av värmen från hennes kropp mot sin. Krampaktigt knep han ihop sina ögon för att inte släppa ut alla känslor på en gång. När hon fortsatte kramade han henne något hårdare och smekte över hennes ljusa hår. Tyst drog han in doften av hennes hår.

    ”Vi har olika sätt anpassade efter situationen det krävt av oss. Inget är bättre än det andra.” Bastian kysste hennes hjässa. ”Izana… förlåt för att jag gjort dig upprörd. Det var aldrig min mening. Jag försöker bara hålla dig säker. Det är skitsvårt att balansera mellan att vara din älskare, din befälhavare och alla andra roller jag har. Jag vill i första hand låta dig vara din egen person, ta dina egna beslut, men det är svårt med allt omkring.”

    Bastian drog sig bakåt och såg på hennes ansikte. Han höll henne om kinderna och strök ömt med tummen under såret hon hade. ”Allt löser sig ska du se. Jag ska hitta sätt att skydda dig, om du låter mig, samtidigt som du får ta dina egna beslut.”

    Om han trodde det var möjligt visste han inte riktigt än, men han skulle ge sig fan på att försöka. Izana hade en tendens att vilja riskera sitt liv. Varför förstod han inte. För att bevisa sig själv? För att stöta bort den kärlek som erbjöds henne? För att visa att ingen man kunde säga åt henne vad hon borde göra? Kanske var hon bara sån, sökandes den ultimata risken.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Varför fick han alltid hennes bekymmer att sköljas iväg när han höll henne i sin famn, när hans händer smekte hennes hår och hy? Det fick henne alltid att släppa allt, att känna att inget annat längre är viktigt så länge hon fick vara i denna famn och känna just hans värme. Han var alltid så öm mot henne, inte som om hon skulle gå sönder men som om hon var det viktigaste för honom. Det fick alltid hennes hjärta att slå lite hårdare och påminna om sina känslor för honom, att dem brann lika starkt och passionerat. Det fick henne att hoppas på en framtid som var ljus, varm och härlig med honom vid sin sida, en framtid som aldrig tidigare ens vågat tänkas på.

    Då han smekte hennes kind lutade hon sig in mot hans beröring och slöt ögonen något, som var att ta vara på denna stund som de hade ihop. Hennes hand lyftes upp och lades ovanpå hans, kramade om den något för att sedan föra hans hand mot sina läppar, kysste hans handflata uppåt till handleden. “Nej du har inte en lätt roll nu och därav borde jag inte agera så hårt. Jag har bara så svårt att navigera från att ha min egna armé till att inte ha någon riktig rang igen. Det påminner mig ofta om hur jag hade det innan men det betyder inte att allt är som innan.” På ett sätt var det bra att de fick ventilera, prata ut och förstå varandra djupare, det gjorde allt lite enklare att förstå och kunna hantera situationerna. Hennes kropp trycktes om än närmare, försökte se till att inge luft fanns mellan dem medan hennes läppar möttes hans i en öm kyss, som om detta var luften hon verkligen andades, som om hon tidigare inte fått ned något i sina lungor. Skulle hans läppar någonsin kännas tråkiga? De var så mjuka mot hennes att hon inte kunde hejda sig själv från att nafsa lite i underläppen. “Jag kom till dig trots allt för att söka skydd, jag vet inte helt själv varför jag är så ovillig att ta den. Kanske för att mitt skydd ibland innebär att jag utsätter dig för situationer som inte är optimala.” Ja hon hade bytt sida för just beskydd och ändå hade hon hela tiden valt situationer där hon var allt annat än i säkerhet och långt ifrån Bastians närhet. Betydde hennes beskydd så lite i jämförelse med att hålla han i säkerhet? Det hade hänt så mycket på kort tid men nu skulle saker hända som inte tillät att hon var känslomässig och ville envisas med sin vilja. Hon behövde verkligen ställa sig i ledet med alla andra och fokusera på helheten.

    Ljuden utanför började ebba bort, inte bara för att hon tappade fokus utan för att många började göra sig iordning för välbehövd sömn. Det var inte mycket rörelser utanför heller, några få vakter som viskade och gick ibland runt för att kolla efter oinbjudna gäster men annars inte mycket mer. ” Jag tror även att du får bli bättre på att tysta mig så slipper vi trycka upp i dina mäns ansikten vilken bra älskare du är.” Ett leende uppenbarade sig äntligen på läpparna, hade varit frånvarande ett tag men indikerade på att hon inte längre kände allvaret som hänt lika tungt.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    När Izana kysste hans hand slappnade han av även om hennes ord inte riktigt fick vikten att släppa från hans axlar. Ibland undrade han om han tagit på sig för mycket när han föll för henne. Hon hade så mycket bagage, så mycket trauma och hade blivit hård som sten genom sina tuffa år. Men… Han hade aldrig känt likadant för någon annan. Det stod som skrivet att de hörde ihop, som om ödet tänkt ut det sedan de föddes. Var det någon som kunde stötta henne genom hennes livsresa var det han själv, det var Bastian tvärsäker på. Han skulle aldrig sluta sträcka ut handen oavsett hur ofta hon kämpade emot honom.

    Fortfarande med händerna om hennes ansikte besvarade han kyssen. Nu släppte allt. Han slappnade av och hängav sig åt hennes läppar, började bygga upp passion precis innan han kände hennes tänder mot sin underläpp. Besviken öppnade han ögonen men sade inget utan lät henne fortsätta prata.

    ”Du behöver aldrig känna att du inte kan vara dig själv. Tycker du att mina idéer är idiotiska – säg det. Om det så är framför hela armén.” Bastian suckade tungt. När hon sedan växlade till sin sinnliga reprimand spred sig ett lurigt leende över hans läppar. Bastians händer gled ned om hennes midja och drog i tyget så att hon pressades ännu närmare hans kropp.

    ”Det är vakter runt mitt tält inatt, Izana. Du får allt hålla dig tills vi tagit Salthamn. Sen ska vi fira, tro mig.” En skrattande fnysning lämnade honom innan han ömt kysste hennes kindben. Men kyssar och gos var allt hon skulle få denna natt. Han avbröts av ett harklande utanför och sekunden därpå klev hans väpnare in. Grabben bar på all världens mat och Bastian drog sig ursäktande ifrån Izana för att hjälpa killen att ställa ner middagen på hans bord. Där fanns en ljuvligt doftande kycklinggryta med saffran, rykande färskt bröd med smält smör och en skål med rostade betor blandat i ost. Givetvis hade han även fått med sig två stop med öl inklämt mellan armen och kroppen. Magen kurrade av doften och synen av middagen och Bastian var inte sen att tacka sin väpnare. Innan den unge mannen gick ut slank han in en liten papperslapp i sin furstes hand. Bastians ansikte blev allvarligt och han sneglade på lappen utom synhåll för Izana. Gregor Ulfsson, bor i sydvästra delen av vårt läger i ett litet soldattält. Emery Leionsköld. Den första måste alltså vara mannen som attackerat henne. Den andra kände han mycket väl. En av hans riddare. En man han litat på. Han harklade sig, körde ner lappen i sin bältesväska och klistrade sedan på ett leende och gestikulerade till maten. Han drog ut en av sina tre stolar till henne innan han själv satte sig ned till bords och började äta.

    ”Förresten, jag har funderat hela dagen kring den där hemliga gången och hämnden som jag misstänker att du suktar efter. Jag kan tyvärr inte följa med dig, men jag har ett par ur mina styrkor som jag litar på som jag vill går under ditt befäl om du väljer att gå in. Oavsett kommer jag inte hindra dig. Vi måste kunna lita på varandra.”

    Jodå, vem var han att be henne lyssna på hans order och ta emot hans beskydd om han förvägrade henne att göra sina egna val? Hon var inte med i armén på samma villkor som de andra. Mellan de två behövdes mer tillit på ett helt annat sätt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    De verkade ha kommit till något ömsesidig förståelse vilket var skönt. Han verkade ha mjuknat och hon kände också att det fanns vissa saker som kunde släppas. Ironiskt bara att ofta lyckades de ta sig framåt efter att hennes kropp blivit skadad men mycket var ju hennes eget självförvållande så därför klagades det inte. De verkade bara växa mer och mer tillsammans vilket värmde och fyllde hennes hjärta om än med mer kärlek för honom. Han hjälpte henne verkligen att bli en bättre person vars mörka bakgrund inte alltid kändes lika tung längre, även om hon hade en väldigt lång väg att gå. Hans kommentar om vakterna fick henne bara att skratta till milt för ja där var de på samma sida, det fanns för mycket annat som stod ivägen för att få fler intima nätter ihop. Något de fick vänta med och längta efter, ännu mer på listan som gjorde allt detta värt att slåss för.

    Det hann aldrig lämna några ord från läpparna förrän hans väpnare klev in med mat som fick hela hennes kropp att skrika ut i hunger då den var alldeles för tom. Doften slogs emot henne och det vattnades direkt i munnen, speciellt då hon inte ätit så här gott på otroligt länge. Eller ja hon visste faktiskt inte om maten var hennes men helt ärligt skulle Bastian inte kunna hejda henne, i alla fall inte utan att riskera en hand eller två. Bastian behövde inte vänta länge förrän hon mer eller mindre slängde sig över stolen och började äta av maten som om hon inte sett mat på månader. Herre hennes skapare så gott det var! Ögonen nästan sken av lycka men hans ord fick henne att stanna upp abrupt mat i munnen medan blicken studerade honom, inte allvarligt men väldigt betänksamt. Allt som sagts sedan innan gick igenom hennes huvud, allt som hon själv analyserat och kommit till slutsats över, ja det fanns mycket i hans ord som gjorde henne glad men det fanns också en viss del som insåg att hon verkligen behövde tänka igenom sina ord. Tyst tuggade hon ur munnen och lade ned gaffeln på sidan av tallriken, än lät hon tystnaden ligga mellan dem medan orden formades i hennes huvud. Vad ville hon egentligen?

    ” Jag har tyvärr troligen aldrig frågat detta, men vad vill du Bastian? Om du fick tala helt fritt i hur du önskade kring ämnet, vad hade det varit?” Mycket hade varit om hennes vilja och även om han ofta sagt sin så hade hon faktiskt inte riktigt lyssnat. Han hade inte önskat att hon skulle gå men ur en mer taktisk synpunkt, hur såg han det? ” Om vi försöker se på det lite mer utan våra känslor, målet är att behålla våra liv så gott det går och vinna kriget, vad är de bästa alternativen?” De hade ofta haft mycket känslor bakom sina beslut, inte varit riktigt likt henne själv och de hade aldrig riktigt haft lugnet att kunna diskutera det med en neutral ton. Skulle sanningen fram ville hon absolut ta sig in där men samtidigt var hon lite rädd för de konsekvenser som kunde ske.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bastian tog några skedar till av grytan. Han var glad att Izana gillade maten och kände sig nog lika utsvulten som henne, men försökte ändå omedvetet behärska sig och äta propert som hans mamma tvingat honom till hela livet. Nu satt det i ryggmärgen. Han blev dock lite förvånad när hon frågade vad han ville. Kanske hade han inte tänkt på det lika mycket på senaste tiden. Visst, han försökte hela tiden balansera mellan vad som var bäst ur en stridssynpunkt men hennes känslor hade spelar in mycket på hans beslut. Bastian höjde ena ögonbrynet, lade ner sin sked och torkade sin mustasch med en vackert vävd servett. Lugnt lade han ner tygbiten och såg upp på henne.

    ”Endast strategiskt?” dubbelkollade han, men fortsatte innan hon hann svara. ”Om vi inte hade känslor för varandra – om du bara var en anställd i min armé… Jag skulle förmodligen sätta dig på en befälhavarposition. Vi förlorade tre viktiga befälhavare hos min kusin Edric. Kompanierna är omfördelade nu men det skulle vara smidigare om vi kunde ha mindre kompanier som det var tänkt från början. Du är den mest lämpade och det är synd att du ska ingå i armén som en simpel kavallerist. Att ta sig in och lönnmörda Tyrion, eller vad du nu har planerat, skulle jag se som en plan B.”

    Bastian sträckte sig efter hennes ena hand och tog den i sin. ”Men jag förstår hur gärna du vill vara den som ser livet slockna i hans ögon. Att ta sig in medan blickarna är mot oss andra som slåss vid murarna är ingen dum idé. Den är bara riskabel och jag vill inte förlora dig…”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Det fanns mycket rätt i det han sade, ord hon verkligen borde lyssna på även om viljan ville något annat. Dock var hon den som borde veta bäst att känslor inte fick ta plats när det gällde krig så varför var hon så känslosam nu? ” Du har rätt i många av dessa saker. Jag vill vara den som ser Tyrions ögon tappa sitt ljus, jag vill mycket och jag kan vara till hjälp. Det som är fel av mig är hur mycket jag låtit mina egna känslor styra besluten, något som inte borde ske. Jag har insett mitt fel där och vi borde titta på mer en strategisk nivå vilket alternativ som är bäst.” Hon kramade om hans hand och tog ett djupt andetag som för att samla sig något. “En plan där mitt liv inte riskeras mer än nödvändigt för i slutändan vill jag se dig vinna till varje pris men jag önskar inget mer hellre än att få vara vid din sida när det väl sker.” Det tog emot något att behöva ta ett steg tillbaka men det betydde inte att det kändes fel. Hon ville offra allt för Bastian men insåg att det inte behövde vara det ena eller det andra alternativet. Varför kunde hon inte våga sig på båda? Ett krig betydde att riskera sitt liv men hon behövde inte ta onödiga risker även om de lockade. Varför kunde hon inte vara lite egoistisk och önska att faktiskt få överleva detta med Bastian?

    “Jag tycker dock ändå att ta sig in och skapa kaos där inne något som vi borde göra men kanske kan vi se hur det går först? Skulle saker gå åt fel håll kan vi köra med plan B? “

Viewing 20 posts - 141 through 160 (of 174 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.