- This topic has 173 replies, 2 voices, and was last updated 1 år sedan by Beckan92.
-
Bastian lyfte Izanas hand och placerade en mjuk kyss på hennes knogar innan han såg upp i hennes ögon. Hon behövde verkligen inte vara så uppoffrande med honom. Visst uppskattade han hennes gester men han ville inte att hon skulle känna sig nedvärderad eller lägre än honom.
”Vi ska vinna tillsammans. Min vision är att vi står sida vid sida när allt detta är över; du och jag. Jag kan inte tänka mig att styra utan dig.” Givetvis kunde han tekniskt sett se det för sitt inre. Han hade trots allt styrt sitt furstendöme i över tio års tid redan och sedan länge ansett sig sitta bättre på sim visroys plats. Nu hade däremot allt ändrats när Izana tumlat in i hans liv och nästan vänt det upp och ned. Han ville styra med henne, kunde redan föreställa sig vilken kraftfull kvinna hon skulle vara vid hans sida. Tillsammans skulle de vara oslagbara.
Bastian släppte hennes hand och tog åter tag i sin sked. Ett lurigt leende lekte på hans läppar vid hennes ord och strax innan han tog en sked av grytan sköt han henne en glimtande blick. När han svalt höjde han hakan något.
”Det skulle ju faktiskt vara väldigt tragiskt om hela matförrådet började brinna inne i borgen. Väldigt opraktiskt i en belägring.”
När de ätit insisterade han på att de skulle ha åtminstone sina vadderade rustjackor på sig. Hans egen satt tajt mot kroppen, en snörd jacka i kviltad linne, stoppad med ull för att kunna ta emot slag. Fler lager linne stoppade även skarpa vapen till viss del. Hans jacka hade även påsydd brynja över de delar där hans plåtrustning inte täckte när han bar den. Armhålor, underarmar och ned längs hans sidor. Detta gjorde att han inte var fullt lika mysig att gosa med men försökte likväl göra det bekvämt i sängen. Han hade insisterat på att ligga ytterst. För säkerhets skull, hade han sagt. När de låg under täcket, lägret tyst utanför, började han klia henne i hårbotten. Då och då drog han fingrarna genom de ljusa slingorna för att inte bilda tovor. Med ett varmt leende tittade han på henne. Man såg inte mycket i mörkret men tillräckligt för att kunna urskilja ett ansikte.
”Izana” började han utan att sluta klia hennes hår. ”Jag älskar dig med.”
-
Hur han löst det att de ens skulle kunna styra sida vid sida var något hon inte ens tänkte slösa tid på. Han verkade ha bestämt sig och hon var inte den som tänkte käfta emot där precis, speciellt då han valt henne. Teoretiskt borde hon aldrig stå vid hans sida då hon aldrig kan ge honom ett barn men kanske hade han hittat en lösning på det rätt stora problemet? Som tur visste inte många om hennes skändade kropp men hon såg inte speciellt fram emot att träffa hans mor när de kom tillbaka. Den kvinnan måste ha varit en stark kvinna som uppfostrat Bastian så väl, en kvinna som troligen kunde få Izana att sjunka ned i sina skor. Som tur var det bekymmer betydligt längre fram och inget som skulle få äta upp dagens krafter. De hade nog med bekymmer där de stod här och nu, bättre att fokusera på en sak i taget.
Även om han på ett sätt varit mer retsam med orden så tändes ändå ett litet ljus ovanför henne. Att smyga sig helt ensam in mitt i kaoset och faktiskt tända eld på deras matförråd och sedan smita ut, ja det var inte en så dum idé och så länge hon inte ger sig in i en strid var den inte så mycket farligare än att strida bland alla andra män. Hon vet ju ungefär vart allt är och även om Tyrion säkert försökt sätta upp en viss säkerhet kunde han inte veta att hon faktiskt hade en väg in. Den kunde de allt diskutera mer kring senare men just nu började fokuset åter hamna på maten igen som sjönk snabbt ned i magen. Varje muskel i ansiktet visade exakt hur mycket tungan älskade maten och ölstopet fick inte stå fullt länge innan det sveptes ned. Det var ett tag sedan hon fått äta riktig mat och hade saknat det varje dag även om det inte var en helt ovana att äta sämre mat till och från.
Det kom små protester över att sova med skydd men då han också tog på sig sin kunde inget mer sägas om saken. Det var inte dumt även om hon inte trodde att någon skulle våga sig in har, de hade trotts allt gett sig på henne personligen när Bastian inte varit med vilket indikerade på att ingen vågade trotsa honom öppet. Tysta svordomar lämnade dock läpparna när deras kroppar inte kunde ligga speciellt nära varandra, allt tyg, ull och metall åt upp det mesta av utrymmet mellan dem men det gick att ligga lite smått i hans famn åtminstone. Hans hand mot hennes hår fick alltid kroppen att reagera kraftigt med rysningar längs hela ryggraden, förvånades alltid över hur för jäkla skönt något så simpelt kunde vara. Hade hon varit en katt hade hon spunnit så högt att hela lägret skulle ha vaknat. Detta var det näst skönaste hon visste just nu och undrade ibland om hon någonsin skulle få nog? Vid orden av sitt namn såg blicken upp mot honom, försökte studera de drag som gömde sig mer i mörkret men hans ögon tindrade än. Ett stort och varmt leende fyllde läpparna, hade helt glömt bort att dessa ord faktiskt nämnts tidigare. ” Jag älskar dig Bastian. Jag hoppas du får sova gott.” Trots allt material emellan dem sträcktes kroppen ut något så att en kyss kunde placeras på hans läppar innan kroppen lade sig till rätta igen och ögonen slöts. Då han kliade henne i huvudet behövdes det inte många minuter förrän hon sov tungt och tryggs i hans närhet.
Bern hade vilat lite men inte lyckats somna efter allt som hänt, lite orolig över vad Bastian egentligen hade i kikaren men tänkte inte backa för ens en sekund oavsett vad som önskades. Kläderna som valdes ut var svarta likt natten så den stora kroppen doldes någorlunda även om det vita håret stack ut likt de första snöflingorna på höst marken. Trots den stora kroppen så rörde sig Bern tyst förbi tälten, lät handen vila på sitt svärd medan blicken sökte efter Bastians tält lite längre fram. Några få vakter var som väntat vaken men vågade inte visa något tecken på att de noterat Bern. De fortsatte sin vandring runt lägret medan vissa stod på vakt utanför. Månens silvriga ljus lade sig likt ett täcke över alla tyger som sträckte sig upp mot himlavalvet där bara några få stjärnor syntes än så länge då molnen verkade täcka det mesta. Det var en ganska ljummen natt där vinden få gånger tog tag om hans skägg i ett försök att rufsa till det. Lite otåligt stod han bara någon meter nu ifrån Bastians tält och väntade på att han skulle ta sig ut.
-
När det blivit som mörkast inför natten hade Bastian slunkit ur sängen så tyst han bara förmådde. Blicken hölls på Izana hela tiden som han klädde på sig sin mörkblå överkjortel och spände på sig flertalet knivar samt sitt svärd. Slutligen öppnade han en av sina kistor, långsamt för att inte väcka henne, och fiskade ut ett rep. Egentligen var det extra stormlinor till tältet för extra blåsiga dagar. Nu skulle det få en helt annan användning.
Utanför anledde Ulrich och såg skeptiskt på Bern. ”Vad gör vi här?” frågade generalen tyst och sneglade på vakterna utanför Bastians tält.
”Du, min vän, ska vaka över Izana medan jag och Bern har lite ärenden att uträtta.” Bastian kom ut ur sitt tält, skärandes repet i kortare bitar. Han såg upp på dem med allvarligt ansikte, men det fanns också något lurigt i hans blick.
”Du är den enda jag litar på tillräckligt, Ulrich.” Han klappade honom på axeln, förklarade sedan för vakterna att ingen förutom han själv, Bern eller Ulrich fick gå in i tältet. Han kanske tog i från tårna med att vakta henne men han skulle aldrig förlåta sig själv om någon lyckades skada henne medan han var iväg. Dessutom skulle hon inte ta illa upp av något hon inte visste någonting om. När Ulrich gått in till Izana, satt sig på en av stolarna med handen på sitt svärd, vinkade Bastian till Bern att haka på när han började gå. På vägen plockade han upp två putstrasor som låg utanför någons tält, smutsiga av oljan som smort in rustningar.
”Jag tänkte att vi skulle ta en liten skogspromenad med mannen som slog din dotter samt mannen som försökte ha ihjäl henne.” Riddare Leionsköld bodde inte långt bort från Bastian. De välbärgade hade en tendens att bo i ett kluster mitt i lägret och det ansågs fint att bo nära fursten och hans väpnare. Bastian såg på Bern med ett flin innan han tyst öppnade riddarens tält och klev in.
-
Det värmde att Bastian var så noga kring Izanas säkerhet nu när det uppenbarat sig att män önskade henne smärta. Det stod klart att Bastian till och med hade resurser att beskydda henne bättre än han själv. Det var dock en sak de kan ha glömt bort, en liten detalj men som tur var Ulrich kapabel, om Izana vaknar upp, hur reagerar hon på att ha en främmande man i tältet. Var turen på deras sida kanske de aldrig behövde få reda på det. Bern nämnde inget dock utan hade mer fokus på att försöka lista ut vad Bastian hade i kikaren då han hade knivar och rep till sitt förfogande. “Jag är inte förvånad att du fick namn på Leionsköld men hur i hela världen kan du veta vem det var som knivhögg Izana? Hon gav oss inget att få på?” Bern visste faktiskt inte om han skulle vara imponerad eller rädd över hur kapabel Bastian och hans väpnare verkligen var. De hade under åren nosat fram det mesta med väldigt lite att gå på. Även om frågan var ställd så förväntades inget direkt svar, precis som alltid brukade de inte dela med sig av deras metoder vilket på ett sätt var smart. ” Som alltid är det bara att leda så följer jag efter.” Bastian kunde be om mycket, mer än de båda kanske ville erkänna för även om Bern hade en stark vilja skulle en direkt order aldrig brytas oavsett hur grotesk den kunde vara. Kanske var Izana hans inre gräns och även om Bastian inte bett om något som Bern inte var villig att göra så visste de båda om vart lojaliteten låg.
Stegen följde efter mellan tälten mot riktningen där riddaren troligen låg ovetandes och sov. De stora fötterna hade svårt att röra sig tyst över gyttjeblandat gräs men ändå kom det inte mycket ljud ifrån honom. Blicken var allvarlig när den såg sig omkring, de få som rörde sig där ute såg direkt åt ett annat håll när de möttes, som om de absolut inte ville hamna emellan dem och deras mål. “Bara ge order på vad du önskar att jag gör.” Viskade den mörka rösten tyst fram när de nu stod nära tältet. Några tysta snarkningar kunde höras ifrån tältet.
-
Bastians väpnare, en 19-årig adelsgrabb vid namn Laurens, hade magiska sociala förmågor. Nåja, det var inte riktig magi men han visste precis vilka frågor han skulle ställa och till vem. Utöver att han utav tvekan passade upp på Bastian och deltog som stridande i kriget var hans sociala förmågor guld värda. Det gav fursten en insikt i vad hans mannar tyckte om saker och ting. Hemligheter var också något som Laurens blivit något av en expert på att ta reda på. Ibland började Bastian undra, men var evigt tacksam att han hade sin väpnare som kunde lista ut både det ena och det andra genom sina genomtänkta ord. Han skulle bli farlig i framtiden. Exakt hur han fått Gregors namn visste inte Bastian och kunde därför inte svara på frågan.
Han var ytterst tacksam över att ha Bern vid sin sida. En bättre högra hand fanns nog inte på denna jord. Han trodde verkligen på Bastian. Mannens stöd var ovärderligt och det hade banat väg för andras attityd när Bern gång på gång litat blint på sin yngre furste och följt varenda order. Det fanns nog ingen han skulle lita på mer. Relationen dem emellan må vara märklig; broderlig, faderlig, svärfar? Ja, Bern var många saker för Bastian nu. Ändå kände han alltid att han kunde vara sig själv i hans närhet och visste att Bern skulle acceptera alla hans upptåg. Som nu.
”Vänta här” sade Bastian tyst och gick sedan in till Leionsköld. Han gjorde sig redo, tittandes på svinet som låg och snarkade i sin bädd. Bastian böjde sig ned över honom, band ena tygstycken som munkavel och slog sedan kraftigt mot mannens huvud för att inkapacitera honom något. Bestämt och snabbt band han sedan riddarens händer bakom ryggen innan han drog på honom en hätta som låg slängd över en liten pall. Detta dolde riddarens ansikte och Bastian lade sedan en filt om hans axlar. Med en kniv mot hans strupe viskade han åt honom att hålla sig jävligt tyst, annars skulle han bli av med sitt liv. Snart kom han ut och knuffade Leionsköld mot Bern.
”Dra med honom. Jag vill inte höra ett knyst från fanskapet.” Bastian såg sig omkring och började sedan gå. Nu skulle de bara hitta aset som försökt ha ihjäl Izana.
”Ingen rör min framtida fru ostraffat” mumlade han och rörde sig med bestämda steg, lika rakryggad som alltid.
-
Det var nog varken Bern eller Leionsköld som var beredd på det Bastian hade planerat när ryggtavlan försvann in bakom tyget som höll väldigt få saker ute. Leionsköld hann aldrig riktigt reagera, hade inte en chans att göra något mer än att flämta till i förvåning och stöna ut i smärta medan tankarna försökte greppa hur han tyckts höra sin furstes röst i all detta. Då riddaren inte kunde få ur sig mer än några få snyftningar hände inte mycket till motstånd. Bern tog emot kroppen men höjde smått ena ögonbrynet över mannen som knappt kunde hålla sig på fötter, skakade smått på huvudet innan han med armen föste riddaren med sig. Som tur var han tillräckligt smart att ha uppfattat vilka dessa två kunde vara, vilket resulterade i att allt ljud tystnade tvärt medan Bern bara tyst skrattade till åt orden, blev lite rörd över att hans dotter kanske skulle få gifta sig i framtiden. När Izana försökt göra allt i sin makt för att stoppa dem hade en viss oro funnits att Bastian skulle backa men kände sig nu faktiskt ovanligt stolt att få beskåda en sida av Bastian som få fick se. Han var verkligen beskyddande, brydde sig om henne på ett sätt som troligen ingen annan kunde matcha. Fanns ingen man som förtjänade henne lika mycket och troligen var det ingen kvinna som verkligen kunde jämföras mot Izana. Med lite träning i etikett skulle hon snart bli den perfekta hustrun, verkligen kunna se till att skapa stabilitet för den nya Visroyen.
Leionsköld hade som förväntat svårt att gå framåt, snubblade ofta till eller halkade i leran men blev ofta upplockad och framknuffad av en stark arm, kunde bara höra muttrande från den mörka rösten som verkade tappa sitt lilla tålamod som fanns. Självklart hade några vakter började fundera vad som föregick när de kunde se en man bli mer eller mindre kidnappad genom lägret men då det var Bastian som gick i täten vågade så klart ingen ifrågasätta, troligen hade det redan spridit sig i lägret om händelsen då få hade missat en skadad kvinna snubbla emellan tälten. Som han förstått hade några försökt hjälpa men då Izana bara hårt bett dem att gå hade ingen hjälpt henne in i tältet där fötterna knappt burit in den skadade kroppen. På ett sätt imponerad över den vilja och styrka som fanns i den lilla kroppen och hantering av smärta, men ändå frustrerad över hennes oförmåga att be om stöd. “Vet inte om du har tur eller otur Leionsköld. Att Bastian hann före innan Izana.” Orden viskades retsamt vid hans öra, ville se till att de inte bara skulle frukta Bastian utan även Izana som tappat mycket fot i detta läger. Hade rollerna varit ombytta var frågan om Izana inte hade varit värre. Den råhet som ibland syntes i ögonen fick ibland kårar att sprida sig efter ryggraden på en man som både sätt och utfört många fula dåd i sina dagar.
De rörde sig genom nästan hela lägret, till utkanten vilket indikerade på att dådet var gjort från en simpel soldat som troligen förlorat allt i strid. Även om en viss sympati kunde kännas med soldaten rättfärdigade det inte handlingen. Leionsköld skulle troligen komma undan detta med skarpa varningar men frågan var om soldaten verkligen skulle det.
-
Nej, det var nog sant att Leionsköld kunde skatta sig lycklig att Izana inte sökte hämnd. Bastian kunde minnas striden i sin kusins borg då hon mer eller mindre slaktat de omkring sig. Han mindes att han tänkt att hon var spritt språngande galen. Det var något i hennes blick, utöver det att hon tycktes njuta av blodbadet. Bastian skulle inte direkt njuta även om det skulle kännas rätt att lära Leionsköld en läxa.
Bastian gjorde sitt yttersta för att hålla sig undan vakterna som gick två och två. Ett av paren hade stannat upp i närheten av dem och stod i valet och kvalet om de skulle fråga eller inte. De ville verkligen veta vad som försiggick men inte tusan kunde de ifrågasätta sin furste. Bastian lade självklart märke till dem och sneglade sedan på Leio sköld, vars ansikte var dolt av hättan och hans bakbundna händer syntes inte under filten.
”Han har fått lite för mycket att dricka” sa Bastian informerande med en släng av bitterhet. Det var otillåtet att supa kvällen före ett slag. ”Säg mig, vart sover Gregor Ulfsson?”
Vakterna tittade på varandra innan den ena pekade bortåt ett litet tält. Det rymde som bäst två personer, om de tyckte om varandra. Bastian tackade och blängde på dem tills de förstod hinten och skyndade vidare. Bastian såg på Bern med allvarlig blick. Detta var den stora boven – mannen som försökt döda deras älskade Izana. Han stegade fram till tältet, drog sin kniv och slet sedan ut mannen. Han var äldre, en sorglig syn och till skillnad från Leionsköld luktade han som att han nallat på ölet. Bastian hann kavla honom innan Gregor vaknat tillräckligt för att börja göra motstånd, men han var förmodligen hälften så stor som Bastian och trycktes enkelt ner i marken under sin furstes knä.
”Nu håller du käften, annars skär jag halsen av dig” väste Bastian och höll det kalla stålet mot mannens hals. Flyktförsöken och de kvävda ropen upphörde. Strax därpå var även denna mans händer bakbundna och Bastian släpade honom ut ur lägret in mellan träden. Han nickade åt Bern att följa efter. När de kommit en bit band han fast Gregor vid ett av träden och höll sedan upp resten av sitt rep för Bern att göra detsamma med Leionsköld.
-
Det var smart att hålla identiteten dold samt kunden ingen riktigt se att de blev kidnappade, bara enkelt bestraffad för något mindre snedkliv. Rykten skulle inte sprida sig så långt då alla var medvetna om att dricka inför en strid inte var tillåtet och flera bestraffningar har tidigare utfärdats till dem som brutit detta. Bastian var alltid så tydlig med det som önskades vilket gjorde att vakterna inte ens vågade ifrågasätta vad de höll på med så långt ifrån deras egna tält. De fortsatte till ett litet tält som var slitet och höll sig knappt upp. Vid förklaringen fick Bern verkligen hålla emot för att inte själv springa fram och släpa ut mannen efter att ha givit dem ett antal slag i ansiktet. Det kokade inombords bara tanken på att denna man som arbetade för dem hade försökt ta Izana ifrån dem, fan han hade nästan lyckats! Blicken som studerade den äldre mannen var kylig och intill hatisk men inget sades eller gjordes än, som den lydiga soldat han var I grund och botten. Istället trycktes Leionsköld framför sig som nu började bli lite otålig och rädd men vågade inte mer än att försöka streta emot lite halvhjärtat vilket så klart inte resulterade i något mer än att även han satt fastbunden runt ett träd. Bern brydde sig faktiskt inte så mycket om Leionsköld, lite av det som hänt tog han ansvar för även om det aldrig är okej att höja handen mot sin dotter. Det var den äldre mannen vid namn Gregor som hade den fulla uppmärksamheten även om Bern inte kunde se mycket ute i denna mörka skog. Knappt månens ljus kunde leta sig in här vilket gjorde det ytterst svårt att se men betydde också att inga från lägret kunde se dem heller. Än stod skogen helt tyst utom från deras andningen och små gnyenden från de fastbundna männen. Inte ens djur kunde höras i närheten vilket var skönt då de skulle få arbeta i fred. Även om Bern gärna ville ta initiativet stod hand ändå kvar och väntade på Bastian, se vad han önskade göra med dessa två stinkande män, ena värre än den andra.
-
Bastian tog ett kliv tillbaka och betraktade ointresserat de båda männen som nu stod uppbundna med munkavel. Kan kunde se rädslan i adelsmannens ögon medan den äldre soldaten bara stirrade stint på honom och Bern. Han visste att de två fått reda på vad han gjort och tycktes stålsätta sig mot vad som komma skulle. Frågan var om det skulle gå snabbt eller inte. Bastian var tyst en liten stund, snurrandes sin dolk i ena handen. Sedan vände han sig mot Bern och sökte hans blick, kunde skymta den bubblande vreden under hans hud. Svagt drog Bastian på ena mungipan innan han såg tillbaka på gärningsmännen. Han bad tyst att Bern skulle hålla sig i skinnet och inte göra något förrän Bastian släppte fram honom. Han tycktes vela mellan vem de skulle ge sig på först. Med en tung suck klev han framåt igen och skar av munkaveln från Leionsköld, men satte genast dolkbladet mot hans läppar för att han inte skulle börja gapa och skrika.
”Jag hörde att du hade ditt lilla roliga efter mötet tidigare idag. En källa till mig sa att du våldtog henne.” Bastian lät bladet glida nedför mannens läppar och klickade med tungan i besvikelse, eller kanske som för att säga att Emery verkligen satt sig i skiten. Han lutade bak huvudet och granskade blodet som han drog från hans underläpp innan han drog undan sitt vapen.
-
Både Bern och Leionsköld verkade vara lika förvånad över Bastians ord där ena mannen nästan morrade av ren ilska på uttalandet medan den andra började högt snyfta av rädsla och oro. “Nej jag svär! Jag gjorde inget sådant! Jag bara hotade och gav henne en örfil för sina ord! Jag skulle aldrig tvinga mig på henne!” Desperationen i rösten sken rakt igenom där den fastbundna riddaren skakade av rädsla från de anklagelserna. Blicken flackade mellan dem båda innan de fastnade på Bern. ” jag var arg över hennes specialbehandling men skulle aldrig våga göra något så mot din dotter.” Den stora mannen vars muskler legat så spänd under huden slappnade av något då tankarna hunnit ikapp. Ett kunde han verkligen inte se att någon man skulle lyckas göra något dylikt mot Izana och vara orörd, hon verkade vara rätt oskärrad när hon kommit ut ur tältet som inget större hade hänt. Självklart var hon tuff men så kall tvivlade han att hon var. “Sist någon försökte ge sig på henne fick jag reda på att han kvävts till döds av sitt eget stånd.” Orden var en tyst viskning till Bastian, även om Bern inte tvivlade på hans källor hade Bern varit den på plats som sätt Izana direkt efter tältet.
Både snor och tårar rann nedför hans ansikte medan han mer eller mindre med sina ögon bad om nåd. ” jag slog henne och det var fel! Min ilska tog över och jag agerade. “
-
I ett nöjt flin skrattade Bastian tyst bakom stängda läppar. Givetvis hade ingen sagt något om en våldtäkt men han njöt lite av att se paniken i riddarens ögon. Framför allt fick de hans hela bekännelse i ett nafs eftersom det han gjort egentligen var mildare än anklagelsen. Var det milt nog för att slippa ett straff? Inte ens nästan. Bastian kände igen ilskan som byggdes upp inom honom. Den liknade vad han känt för mannen som piskat hans älskade Izana. När skulle hennes lidelser vara över? Och hur många skulle han behöva hämnas på för vad de gjort mot henne? Tyst torkade han av dolkbladet mot Leionskölds klädsel innan han backade ett steg, med äcklad min åt mannens blöta ansikte. Hela hans värdighet rann ut genom ögon och näsa. Patetiskt.
Bastian nickade kort vid Berns ord och log inombords. Det lät som den kvinnan han blivit kär i. Hon var mer brutal än de andra någonsin skulle kunna bli.
”Jag är väl medveten om att ingen skulle lyckas utsätta henne för det. Jag tycker synd om den sate som skulle våga försöka.” Han vände sig mot Leionsköld. ”Du erkänner alltså att du hotat henne och slagit henne för en jävla häst?”
Bastian klev undan, gick några långsamma steg i en halvcirkel. Han brydde sig faktiskt inte om vad mannen hade att säga nu. Några skeptiska blickar riktades mot den andre mannen, mot hans händer. Det sista de behövde nu var att ha en mördare på lös fot.
”Bern… Vad tror du han hotade henne med? Och vad ska vi hitta på för att det aldrig ska upprepas?” Han nickade menande mot den gråtande mannen, uppmuntrande för Bern att hämnas sin dotter. Med tanke på hur överbeskyddande Bern var som sin familj tyckte Bastian nästan synd om de båda som stod där och väntade på sitt öde. Han visste precis vem han ville sätta på Leionskölds position om han skulle komma ur detta i allt för dåligt skick.
-
Hot hade aldrig nämnts, bara att Izana gjort mannen upprörd och att han slagit henne men vad hade egentligen sagts mellan dem? Inte för att Izana verkade ha tagit åt sig men något fick honom att misstänka att hästen inte låg bara till grund för allt. “Om du erkänner vad du har sagt kan jag tänka mig att vara nådig.” Ful taktik men som ofta fungerade på desperata män. Var inget löfte och skulle heller inte hållas. Mannen verkade svälja det på direkten och såg nästan lite hoppfull ut där han satt fast vid ett träd. “Jag bar arg på att hon kommit från ingenstans och nu gick runt i lägret som om hon ägde det. Hur hon använt sina kvinnliga delar så öppet för att förföra fursten. Jag bad henne att göra samma mot mig, att.” Detta var tyvärr all återhållsamhet som Bern klarade av att ha då hans knytna näve träffade riddarens kind med en hård kraft. Inget mer behövde sägas för Bern hade en väldigt bra insikt i vad som kan ha sagts där, varför Izana nämnt vissa saker. Han hade öppet sakta att Izana inte varit mer än en hora vilket Bern inte kunde klara av att höra. Att han varit arg över en häst och förolämpat henne var en sak men detta tog allt till en annan nivå. Det var hans dotter de pratade om så illa, en dotter som gjort allt för att få respekt och hitta en plats här i lägret. “Hade det inte varit för imorgon hade jag önskat hans huvud på en påle.” Han nästan spottade ur sig orden, andningen var tung och ansträng som om han gjorde allt för att inte släppa ut ännu mer av sin vrede som sipprade ut. “Men jag skulle kunna nöja mig med att ommöblera hans ansikte något och se till att han öppet för många ber om ursäkt på sina bara knän framför Izana. Jag misstänker att han inte är den enda som öppet kritiserat henne.” Frågan är hur många egentligen som sagt något till henne utan att hon nämnt det? Hade det inte varit för Bastian skulle inget ha kommit fram då Izana vägrat tala.
” men han förolämpar er på ett sätt också. Öppet kritiserar ditt val och därav vet jag inte om det räcker.” Ja det var inte bara Izana detta gällde utan furstens stolthet också då de ifrågasatte hans val när det gällde Izana. De gick även emot hans ord om hur kvinnor ska behandlas i lägret och bröt många saker med dessa ord. När det kom till bestraffning av dem andra mannen visste Bern faktiskt inte om tortyr och död var tillräckligt. De hade inte så mycket tid på sig heller men låta den mannen leva fanns inte på kartan. ” för den andra mannen skulle jag på ett sätt vilja utföra alla hemska saker som alla män under åren utfört på Izana.” Lite som på något sätt sona allt som hänt henne, alla piskslag, alla knivhugg, alla slag, så mycket hans dotter fått utstå var hjärtekrossande. Fick det alltid att hugga till vid bara tanken på alla gånger han inte kunnat skydda sin dotter från alla hemska män. Hur han än varit okapabel till att skydda henne.
-
Bastian hade lyckats hålla minen fram till det att Leionsköld började häva ur sig vad han sagt till Izana. Hur vågade han? Äckliga kräk! Han förtjänade inte att andas samma luft som henne ens en gång. Och Izana hade hanterat allt själv, kanske tagit emot fler kommentarer som hon inte berättat om. Han hade ju själv hört vad hon kallats efter deras första natt ihop, men hade trott att genom att dunka det svinet ner i bordet ha satt ett budskap i sina mäns ibland simpla tankar. Tydligen hade hans skarpa tillsägelse inte hjälpt. Bern hade rätt – de respekterade inte sin furste heller genom att bete sig på detta vidriga vis. Dessutom fick Izana inte privilegier för att hon erbjöd någon form av köttsliga nöjen. Det hade bara att göra med faktumet att hon var jäkligt duktig och av födelserätt som Berns dotter hade rätt till vissa fördelar. Jisses, trodde de på riktigt att deras furste skulle hylla vilken vacker kvinna som helst till skyarna? Hon förtjänade allt och mer därtill. Hon var en större krigare än dem.
”Jag kommer inte hindra dig Bern. Du har alltid varit bättre på straff än mig” erkände Bastian och gick sakta närmare mannen som enligt uppgift försökt döda Izana. De stirrade på varandra och Bastian tyckte det var obehagligt hur sammanbiten den medelålders mannen var, men det var inget som visades i furstens ansikte. Han funderade en sekund innan han drog ner munkaveln på mannen.
”Vem anställde dig, Gregor?” Bastians röst var kall och hård. Mannen bara flinade.
”Jag vet inte vad du pratar om.” De stirrade en sekund till innan Bastian slog honom hårt i magen. Gregor hostade till.
”Vem? Det var knappast din idé att döda Izana.”
”Hon förtjänar att dö. Ni har släppt in fienden i vårt läger och gett henne allt. Vem säger att jag jobbar för någon?”
Bastian synade honom en stund innan han satte dolken i hans lår, varpå mannen skrek kort men bet snabbt ihop för att inte visa sig svag. Nu skulle saten inte kunna springa i alla fall.”Bern, ta reda på om han talar sanning.” Bastian ryckte ut sin dolk och tog ett steg tillbaka. Måtte Bern ta ut sina aggressioner. Bastian var rädd att han själv bara skulle ha ihjäl idioten.
-
Bern knäckte sin nacke som för att lösa upp spänningarna i axlarna medan öronen lyssnade på det som sades, låg något i orden att denna man inte kan ha agerat helt själv. Izana har trots allt varit dold från många, inte ens de visste vem hon varit innan allt kommit till ytan så hur visste fler att Izana tillhört fienden? Kanske fanns något djupare bakom allt, kan någon spion till Tyrion spridit rykten för att sätta dem internt i osämja, skapa störningar innan en strid? När signalen kom syntes bara ett grymt flin på Berns läppar som tog ett steg närmare och försiktigt tog dolken ifrån Bastian då han själv inte hade någon med sig. Svärdet skulle göra för mycket skada och det som behövdes var något med mindre spets. ” Du har tio fingrar på dig, sen kommer jag börja skära i din hud och mata den till dig.” Hans stora hand greppade mannens skitiga och dolken sattes mot fingret, direkt under nageln, gav inte ens mannen en chans att säga något innan den trängdes in och tillslut drog nageln ifrån hans finger, lät Gregor skrika högt ut i ren smärta något som Bern dämpade med att ge honom en smäll mot käken och sedan se till att munkaveln åkte upp.
” Ett finger till sen får du prata.” Mannen skakade på sitt huvud som i ett försök att försöka stoppa allt detta medan tårarna nu rann nedför kinden likt en flod. Den kaxiga mannen hade försvunnit och framför dem fanns en livrädd man som såg näst intill desperat ut. Den andra nageln slets bort lika snabbt och brutalt som den innan vilket fick åter mannen att skrika in i munkaveln, Bern bara tittade ointresserat på och lät allt lugna ned sig något innan munkaveln sänktes. ” Smärtan kommer bara bli värre och värre som du kanske märkte.” De två fingrarna blödde kraftigt medan mannen snyftade högt, svor till lite smått åt smärtan men verkade inte än ge vika. Stress var något Bern ofta använde sig av och otålighet, därav åkte munkaveln åter upp och två naglar till försvann från mannens hand.
” Snart kommer din mage inte behöva gå hungrig längre.” Med dem orden åkte munkaveln åter ned medan mannen nästan verkade vara svimfärdig. Rädslan av att Bern inte ens orkade vänta fick han att direkt att tala. “En man berättade allt. Han visste om att min familj blivit dödad av Izana. Jag hade ingen aning sedan innan! Jag ville bara hämnas och han lovade mig att hjälpa om jag inte berättade för någon vad som sagts.” Trots orden slets åter en nagel bort vilket fick mannen att skrika rätt ut och svära högt. “Jag har ju berättat allt!!” Svor han ut, både förvånad och skrämd utav det Bern gjort.
“Jag kommer fortsätta tills du ger oss något vettigt att gå på, som exempelvis hur mannen såg ut.” Inte imponerad utav det som sagts även om det bekräftade en del misstankar. dolken började föras mot mannens andra hand vilket fick verkligen paniken att ta tag om hans sinne. “Mörkt hår, ganska lång och vältränad, troligen inte ifrån denna armé då jag mötte honom vid skogskanten när jag skulle kissa. ” Bern flyttade sin dolk som för att belöna att Gergor äntligen tagit rätt väg men blicken vändes mot Bastian. “Vi behöver ha ännu fler patruller. Hur kan en man ta sig förbi? Har dem fler magiker som vi inte känner till eller har våra män slappnat av för mycket?” Blicken vandrade tillbaka till Gregor som än snyftade och grät, synen på den man som grinade värre än ett barn fick Berns ansikte att bara hårdna mer. Då Gregor inte hade mer att göra och Bern aldrig hade haft planen att skona denna man lät han dolken snabbt glida över halsen så mannen sakta men säkert drunknade i sitt egna blod innan ögonen släcktes framför dem.
“Mina mynt går till att Tyrion försöker störa i lägret. Frågan är hur många han nått till.”
You must be logged in to reply to this topic.