Post has published by Beckan92
Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 174 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Bastians ord lät som en gudagåva i hennes öron för stunden och hon uppskattade verkligen hans förmåga att hålla sig relativt lugn i en sådan pressad situation som denna. Det var faktiskt beundransvärt på ett sätt och beslutet hon tagit var inget som behövde ångras än. Rösterna och rörelserna utanför fick henne att inse hur otroligt lite tid hon egentligen hade att agera på och åter igen behövde hon ta risker som var allt annat än optimala. Bastian hade rätt i en sak, de behövde rädda hennes nyfunna far, rädda hans män och detta behövde göras innan Edric avrättade dem på plats. Till hans ord om gångar var det till en viss hjälp men de kunde aldrig ens komma nära Edric, att ta ned männen utanför skulle heller inte åstadkomma något än att ge Edric bekräftelse på att Izana bytt sida. Männen skulle dö på direkten och allt skulle vara över, hon behövde behålla sin ställning för att komma nära Edric.
    “Du har gett mig ditt ord, nu måste du lita på mitt.” Hon lät honom flytta sig från henne medan blicken sveptes runt i rummet för att tänka ut något trovärdigt kring allt som hänt under denna kväll. Vid hans ord kunde hon inte låta bli att skratta lätt till och skakade bara snabbt på huvudet innan det gav henne en idé. Hon drog sitt svärd som för att göra sig redo men väntade på att Bastian skulle vända sig mot dörren innan hon tog ett steg framåt och lät svärdsskaftet slå honom hårt i nacken med syftet att få honom att falla ihop. ” LÅT BLI MIG DIN PERVERSA SLUSK! ” Skrek hon högt ut och slängde runt täcken och lakan som om en strid hade skett här inne medan hon ruffsade till sitt hår och slet sönder klänningen över ena axeln. Bastian hade troligen inte svimmat av slaget men det gjorde absolut att han inte riktigt kunde hålla sig på benen. “EDRIC DU SKULLE JU INGRIPA!” Vrålade hon ursinnigt och smällde upp dörren för vakter att snopet se på. Izana tog tag om Bastians mantel på vägen för att mer eller mindre släpa ut honom medan hon med dödlig irritation blängde på dem andra männen som knappt visste vad som föregick. ” Era inkompetenta klumpar. Jag trodde ni skulle skynda er!” hon drog sin hand genom håret som för att samla upp sig lite och i ett desperat försök att få styr på sitt hår som nu var lika vild som hon själv. Männen tittade på varandra med förvåning och var troligen inte helt informerade kring detta. “Jag är Izana Noxus, Visroyens höga hand och infiltrerade fiendens armé för att utplåna denna irritation som vågade skymfa min armé! Vad väntar ni på! För honom till er herre så vi kan få detta överstökat!” namnet fick många att rycka till för även om inte många kände till hennes utseende så var hennes namn mer än känt och de gick genast fram för att ta tag om en varsin arm kring Bastian för att börja släpa honom framåt efter Izana som började röra sig tillbaka till matsalen. ” Håll honom levande och vaken, jag vill att han tittar på när jag slaktar hans män framför hans ögon precis som jag fick se mina.” Morrade hon beordrandes. Den Izana Bastian tidigare sett var helt förbytt till en kraftfull kvinna som vibrerade av auktoritet och dödlighet. Denna kvinna var stöpt i blod och i våld, utsatts för sådan brutalitet att andra hade knäckts på vägen, hon stod här, stark och stolt över att vara Visroyens högra hand, befälhavare för en hel armé och fruktad av många.

    Hon slog upp dörrarna till matsalen där röster hördes och rättade snabbt till sin klänning som än var sönder vid hennes axel i ett försök att inte blotta sig helt. ” Jag var så nära att få ut viktig information från er lille kusin innan dina män förstörde allt.” Hon tog några steg framåt och lade armarna i kors för att se missnöjd ut över hela situationen. ” Jag trodde Visroyen hade delat med sig av informationen att jag behövde få ut vissa saker innan du tänkte droga honom. Nåja du gjorde mitt jobb enklare och jag slipper stå ut med att förnedra mig på detta sättet, krypa framför hans fötter som en eskort så jag får allt tacka dig.” Hon tittade diskret runt i rummet där män nu låg däckade utefter golvet men ingen verkade än vara död. Hon tog något steg framåt för att med sin fot vända en av deras kroppar med förakt i sin blick. ” Jag är dock imponerad över din plan. Som tack ska jag lägga in ett gott ord till Visroyen om du låter mig få flå några av Bastians vakter framför hans ögon.” Kvinnan framför dem alla var vacker, för vacker för de ord som kom ur hennes mun och den kyla som sipprade ur hennes blick. De som haft minsta kunskap eller vetskap om vem hon var kunde inte ifrågasätta vem hon var eller vilken hon var lojal till då Visroyen styrt henne med en järnhand. Hon hade slaktat folk för att roa honom och hon hade gjort det utan att tveka för ens en sekund. ” Ni min herre förvånade mig dock att du förrått din egna kusin men det gör dig mer till man än honom, synd att din fru inte håller måttet för din storhet.” Leendet var lömskt, charmigt lömskt medan hon lät blicken studera Edric uppifrån och ned som om hennes tankar var allt annat än rena eller kyska när hon såg på honom. Hon tog några steg närmare men höll ändå avstånd för att låta honom ta dem resterande stegen till henne, se om han var modig nog att komma nära Izana i egen hög person.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bastian jämrade sig av smärta och föll ihop på ena knät när han plötsligt blev slagen. Hårt som tusan, det gjorde något fasligt ont. Var det så jävla nödvändigt? Ingen såg. De kunde fejkat alltihop istället. Men nog såg det övertygande ut där han slokade lutad mot väggen för stöd. Han förde ner svärdet i sin skida igen och höll sig för nacken med en rad svordomar samtidigt som han såg på henne när hon gormade och förstörde rummet – och klänningen. Hans mors klänning, den dyrbara gåvan. Hade Izana någon aning om vad det kostat att få den uppsydd? Men hon verkade ha en plan och även om det tog några sekunder för honom att hänga med i svängarna fick han lov att erkänna att hennes plan var hundra gånger bättre än hans egen. Krigstaktik var hans grej, inte räddningsaktioner och mord. Det högg dock lite i hjärtat att bli framställd som en våldtäktsman. Det skulle aldrig falla honom in och tanken fick honom att må en smula illa, men förhoppningsvis skulle det lura Edric.

    Izana var så övertygande i sin akt att han rent instinktivt stretade emot när han blev utsläpad. Halvt motvilligt lät han vakterna släpa ut honom och blicken han gav Izana behövde verkligen inte fejkas. Hon var otroligt övertygande, så pass att han började undra om hon lurat honom. Kanske hade hon överlistat honom genom att berätta sanningen och nu stod han inför en säker död? När hon sedan började ljuga om att hon försökt tömma honom på information lade sig en lugnare känsla i magen. När han sedan såg hennes flirtiga blickar mot Edric visste han säkert att allt bara var ett skådespel, men jisses vad övertygande hon var. Bastian fick inte ur sig ett ord.

    Både Edric och hans lilla fru blev ställda av Izanas förolämpning. Nog för att Edric var en man som inte höll sig till sin makas säng, men han var inte helt med på att låta någon förolämpa hans fru på det viset. Han tog tveksamt ett steg mot den ljushåriga kvinnan men stannade tvärt då Ellie ilsket reste sig från bordet.

    “Jag ska visa dig. Och sedan vill jag aldrig mer se dig igen” spottade hon åt Izana. Därpå höjde hon kjoltyget, drog fram en kniv och skyndade sig fram till riddaren som låg med ansiktet ner i bordet. I en snabb rörelse satte hon kniven rakt i nacken på honom och pressade upp den i hans skalle. Den stackars riddaren hann inte ens vakna innan han var död.

    “NEJ!” skrek Bastian rakt ut och försökte slita sig loss. Han såg förtvivlat på hur Ellie gick över till nästa, och nästa. Innan han lyckats frigöra sig och i samma veva slå ner de som höll i honom hade den unga brunetten huggt ihjäl alla tre riddare. Nu återstod bara Bern. Hans närmsta man. Mannen som praktiskt taget uppfostrat honom. Bastian drog sitt svärd med ett vrål, men möttes av Edric som tvingade in honom i en svärdskamp på liv och död.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Av allt, och då menar Izana verkligen allt hon hade kunnat tänka på så var det inte Ellie som hon hade väntat sig vara ett hot. Izana kunde inte ens få ur sig ett ord då allt tog henne så plötsligt och Ellie arbetade snabbare än hon någonsin hade kunnat anat, läskigt nog var det lite imponerande hur Ellie ville bevisa sig själv, helt tvärt emot den kvinna som suttit så fromt vid bordet och ätit likt en liten råtta. Izana var dock inte sen på att reagera och drog direkt sitt svärd i tumultet och började springa mot Bastian som nu imponerande nog lyckats ta sig fri. Hon höjde sitt svärd som att hugga honom men då hon hade en sådan otrolig koll vände hon sin rörelse helt mot Edric och använde sin yttersta kraft mot honom. Han kunde ta hennes slag och bli ett huvud kortare eller så behövde han bli skadad från Bastian. Hon rörde sig med sådana kvicka steg mot Ellie och gav stackars tösen inte ens en chans att försvara sig innan hon högg av hennes hand som höll i dolken och greppade sedan tag om hennes hår för att drämma ned henne i marken så det måste ha ringt i öronen på den stackars flicksnärtan. Izana var rosenrasande på vad Ellie precis gjort och precis försökt gjort och även om hon så gärna ville se huvudet säras från hennes kropp behövde hon hålla i situationen och hjälpa Bastian som slogs mot Edric. Hon såg dock att dem andra männen hade börjat röra sig och hon tog snabbt fram en dolk för att med en dödlig precision få den borrad in i ögat på honom. ” Den som vågar ens röra en muskel kommer falla till golvet och er dam som ni svor att skydda kommer vara död! Ni låter er herre slåss själv.” Hotet från rösten var likt en kniv som skar genom kött, det fanns inget annat än auktoritet och beslutsamhet och ingen kunde ta miste på vad hon menade. Hon hade redan en ny dolk i sin hand medan hennes knä låg mot Ellie och svärdet mot hennes hals redo att se till så kvinnan aldrig fick dra luft igen. Många började backa men vissa var fortfarande trogna till Edric och tvingade henne att agera. Vid deras rörelse skar hon halsen av kvinnan och reste sig upp för att kasta en dolk mot deras håll, fick dem att behöva akta sig så hon kunde köpa sig tid till att hamna mellan dem och Bastian. Leendet de fick var från en mardröm där hon stod stänkt i blod och verkade njuta av massakern som hänt runtomkring henne, som om detta var hennes favoritplats på denna jord och som om blodet på hennes kropp helade hennes själ. ” Ni blev varnade.” Morrade hon fram och gick till anfall mot de tre vakterna som nu fick försvara sig. De hade svårt mot hennes snabbhet där hon dansade runt deras svärd, som om det var just det, en enkel vals. De fick motas tillbaka, skapa utrymme för Bastian och Edric att göra upp. Hon hade försökt hålla Bastian säker men misslyckas, nu kunde hon inget annat än att lita på den skicklighet han tidigare uppvisat, vara den man hon så innerligt hoppades på att han var.

    En mans kropp föll till golvet och ett skratt av upphetsning lämnade hennes läppar när hon kom mot dem två andra med nya krafter. Blicken kunde beskrivas som djävulsk där hon studerade deras rörelser, fick in något till slag mot dem innan en öppning hittades och ett svärd skar in ett djupt sår i hennes sida. Händelsen fick henne att tappa luften men hon vände ändå situationen till att fälla en till man vars huvud flög iväg mot en vägg och lät blodet sakta färga tapeten röd. Den sista mannen försökte be om nåd genom att släppa sitt svärd till marken men hon kom mot honom med en sådan kraft att även hans huvud inte längre fanns kvar på hans kropp. Dem andra vakterna i rummet hade inte vågat röra sig, de hade bara förstenat tittat på allt blod som nu sipprade ut på golvet och lovade ett bad till demonerna. Hon själv föll ned på knä med handen för sitt sår som blödde ganska kraftigt, kände hur smärtan sakta började ta över hennes känsla nu när adrenalinet lagt sig något i hennes ådror. Hon blickade mot Bastian i hopp om att få se något positivt, se att allt detta inte varit förjäves.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Ljudet av stål mot stål klingade genom luften när svärden slogs ihop gång på gång. Edric parerade skickligt och skyddade sin stora kroppshydda utan problem. Han hade även god koll omkring sig, varpå inget tycktes röra honom i ryggen. Likt Bastian var han uppväxt i en fin familj med mycket militära kopplingar och hade därför åratal av träning i bagaget. Men Bastian var en värdig motståndare och mer därtill. Nog för att han var mindre än sin kusin, men det gjorde bara att han var snabbare och kunde komma närmre inpå. Mellan deras utväxlingar kunde Bastian se Izana i ögonvrån och snart fylldes salen av ett hjärtskärande högt skri. Ellie tömde lungorna totalt när hennes hand blev avhuggen – en smärta olikt något hon någonsin känt förut. Outhärdligt. Skriket tystnade abrupt när hon slogs i golvet och möttes av en rejäl hjärnskakning. Tårarna rann ned från hennes stora ögon och bildade en pöl under kinden som låg pressad mot de kalla stenplattorna. En stund senare var hon död, blott sjutton år gammal.
    Bastian försökte se vad som försiggick men fick sota för sina vandrande blickar när Edric lyckades skära honom i överarmen. Nej, nu fick han ta och avsluta det här. Han hade inte tid att betrakta Izana, som klarade sig alldeles fantastiskt på egen hand även om hon verkade bli en aning… galen. När han tyckte sig ana henne bli skadad drog han på ett kol. Anfallen mot Edric blev snabbare, tätare, och den stora mannen backade ett steg för vart slag han parerade. Svetten rann ned för hans panna. Bastian var på honom rejält och snart hittade han sin öppning. Han lät Edric hugga mot honom, mötte med sitt eget svärd som han snodde runt Edrics klinga. Bastian låste hans svärd i sitt armveck, slet det ifrån honom och körde sedan sin egen svärdsspets in i magen på sin kusin. Han stirrade stint rakt upp i Edrics ögon och såg smärtan i dem, paniken när den store björnen insåg att han inte skulle se morgondagen. Bastian drog ögonbrynen tätare och grymtade ilsket när han med en sista ansträngning tryckte svärdet djupare upp i Edrics bröstkorg. En lång sekund eller två stod de och stirrade på varandra innan blod började rinna ut ur Edrics mungipa. Han var död. Bastian drog ut sitt svärd, flämtandes av ansträngning, och lät mannen falla till golvet.
    Det fanns inte tid att hämta andan. Han såg bort mot resultatet av den ödesdigra scenen som han sett i ögonvrån, körde ner svärdet i sin skida och skyndade sedan bort mot Izana.
    “Nej nej nej nej nej” sade han tyst i en rapp takt. Han föll ihop på knä intill henne och såg förtvivlat på hennes skada och blodet som dränkte den blå klänningen. Utan att tveka slet han loss sin mantel så att de gyllene spännena flög sin väg. Beslutsamt knöt han den hårt runt hennes bål för att stoppa upp blödningen. Han hade sett värre skador förr, men visste också hur snabbt det kunde gå och med tanke på blodflödet… Bastian svalde hårt och tittade bortåt Bern som tack och lov var oskadd – om än totalt frånvarande.
    “Vi måste härifrån. Kan du gå?” Blicken återvände till hennes, men han reste på sig. Med bestämda kliv gick han bort till Bern och lyckades med nöd och näppe hiva upp honom på axeln. Det gick dock inte lekande lätt, som han gjort med Izana. En lealös gubbe var inget man enkelt släpade runt på. Med ansträngda steg gick han tillbaka till Izana och sträckte ut en hand.
    “Stötta dig mot mig. I värsta fall har jag en axel till.” Han log svagt, men skämtet var svagt. De visste båda två att det var närapå omöjligt för honom att bära både Izana och hennes far.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Tystheten i rummet var nästan skönt i Izanaa öran när inget svärd längre verkade användas men den bröts snart ut mot Bastians oroande ord när han kom mot henne. Hon kunde inte låta bli att le lite utmattad så det fanns en stor ironi att han faktiskt var orolig över henne. Hon var andfådd men gjorde inget väsen av sig när han försökte stoppa blödningen utan lät honom arbeta ostört. “Förlåt för dina riddare, jag trodde verkligen inte att detta skulle ske.” Viskade hon tyst men följde honom med blicken när han imponerades åter igen genom att slänga Berns gigantiska kropp över din axel. Visst att han varit musklad men vart kom alla dessa muskler ifrån? Hon behövde träna hårdare verkade det som för att inte bli bräckt av honom. Vi hans ord skakade hon på huvudet och tog stöd av sitt svärd för att ställa sig upp med ett stön. Frågan var om det verkligen var såret som gjorde henne helt matt eller om det varit hennes otroliga stress att konstant gå på nålar kring alla dessa män. “Det var första och sista gången det kommer ske kan jag lova.” Svarade hon retsamt när han pratade om att bära henne på sin axel igen. Hennes ansiktsdrag som tidigare varit hårda och kalla hade nu mjuknat och all tryckande energi hon haft kring sig hade försvunnit. Det fanns två helt skilda personer i henne och ska ärligheten fram hade hon sedan länge tappat vilken som var verkligen. Hon försökte ta några steg själv men insåg rätt så snabbt att kroppen inte skulle tillåta detta och därför tog hon tag om Bastians arm för stöd. De gick ostört genom korridorerna som nu ekade av tomhet och död. Alla tjänare antingen sov eller gömde sig i skräck men det fanns ingen här som skulle stoppa dem att ta sig till soldaterna. Manteln satt hårt åt men det stoppade inte helt blodet från att dränka hennes klänning och tyget blodsrött, sipprade ur henne och lät kroppen känna sig allt tyngre för varje steg som hon var tvungen att ta. Denna utmattning gömde sig dock bakom ett vagt leende och ett envist ansikte som inte ville vika sig än. “Det var jag som skulle skydda dig och här är det jag som blev skadad. Jag var tydligen ingen bra eskort.” Skämtade hon till när de äntligen kunde se lägertälten utanför borgen. Några av hans soldater som suttit nattvakt hade sett deras gestalter och började nu väcka andra för att möta upp dem då synen borde ha väckt en viss skräck med Bern på Bastians axel och hon nedblodad och förjävlig. “Du är i trygga händer nu så Förlåt att jag inte kan följa med hela vägen.” Andningen var ansträngd och hon började sakta falla mot backen när hennes medvetande inte längre kunde hålla sig kvar. Men en dov duns föll hennes kropp mot marken där kunden dämpade något från leran. Soldater som varit på väg mot dem började nu springa när det sett att en av personerna fallit ihop och en hade med sig två hästar i bakehasarna upp för den leriga backen.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Känslan när de såg tälten igen var obeskrivlig. Det var som att se sitt hem igen efter en lång, lång resa. Lättnaden sköljde över Bastian i en djup suck. Hela hans kropp värkte från trapatsen ut ur borgen, hjälpandes de andra två att ta sig ut. Varenda muskel i kroppen fick anstränga sig till det yttersta men han höll i hela vägen. Någon nytta skulle han väl ha av den tjurskallighet som gick i släkten.

    “Du är en utmärkt eskort, Izana. Du räddade mitt liv.” Han förstod att hon sagt det med glimten i ögat, men ville ändå vara tydlig med att det betytt mycket för honom och att hennes insats varit högst betydelsefull. Från att först ha tänkt mörda honom var det här utfallet en klar förbättring.

    När soldaterna började springa mot dem kom ännu en våg av lättnad över honom, så pass att hans muskler började ge vika. Adrenalinet sjönk och i takt med den hans råkrafter. Med trött blick såg han på henne då hon sade sina sista ord för dagen. Hans arm som hållt om henne tappade greppet när hon föll ihop.

    Bern togs till sitt tält, blev ompysslad av två personer ur trossen som fortfarande var vakna. Bastian följde med till fältskären och såg till att Izana fick den hjälp hon behövde. De hade haft en lugn kväll, några förkyldningar att se över bara. Läkaren och sköterskan började genast att arbeta för att rädda hennes liv. Under tiden samlade Bastian ihop soldater som fick i uppdrag att inta borgen. Han själv var för slut för att följa med och sköterskan hade påpekat att skärsåret i hans arm behövde sys. Snart visste hela lägret vad som hänt. En bra stund efter midnatt var en blå flagga hissad på borgens torn, en flagga med en gyllene rytande björn och tre pilar. Bastian satt i sjukvårdstältet, snabbt tvättad och avklädd på överkroppen. Sköterskan sydde varsamt ihop skärsåret med tunn silkestråd medan han i tystnad såg på Izana som låg nedbäddad. Sköterskan märkte att han var djupt försjunken i tankar så hon sade ingenting förrän hon var klar och lämnade tältet.

    “Ni borde sova, furst Brenton. Och gällande henne… En helare hade inte skadat.” Sköterskan nickade mot Izana. Hon hade rätt. Det var en sådan sak han saknade i sin armé, men helande magiker villiga att följa med i krig växte inte på träd.

    Motvilligt gick han till slut och la sig och sov tungt resten av natten. Efter en sovmorgon och rejäl ompyssling av sin page styrde han sedan stegen mot Berns tält för att kolla till honom. Med en harkling stannade han utanför, svepte undan tältduken och klev in.

    “Bern? Hur – Hur mår du?”

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    När Bern vaknat hade han frågat efter Anazi på direkten men han hade inte riktigt klarat av att ta sig ur sängen då huvudvärken var sprängande. Efter att en soldat tagit sig tillbaka för att rapportera allt hade han suttit i en stunds tystnat och bara stirrat ned i sitt knä för att reflektera över allt som hänt. Hans fiende var hans dotter, hans dotter hade blivit ivägsläpad av Bastian på det mest skamliga sätt som fanns, hans dotter hade hjälpt att ta över borgen då Edric förråt dem och nu låg hon i sängen, levandes men i väldigt dåligt skick, och ja han hade efter så många år äntligen fått tillbaka sin dotter. Det var inte förrän någon klev in i tältet som han vaknade ur sina tankar och såg upp mot Bastian. Först var han lättad över att se Bastian oskadd men sedan började bilder från gårdagen krypa fram. “Antasted du min dotter igår!!!?” Rösten var likt en björn, vildsint och mullig medan han mer eller mindre slängde sig ut sängen för att ställa sig halvnaken framför Bastian i bara kalsonger. Ärr från tidigare slag prydde hans muskulösa kropp likt medaljer medan han stirrade ned mot Bastian. Bastian var stor och muskulös men mot Bern var han lite mindre. “Jag såg dig släpa iväg henne mot sin vilja på din axel när hon var full!!!” Detta var inte en underordnare som pratade till sin herre, detta var en pappa som ville skydda sin dyrbara skatt. Hans käkar var spända men blicken började mjukna något när han såg uppifrån och ned på Bastian, lite som att försäkra att han var oskadd. Tillslut mjuknade han mer och omfamnade Bastian i en stor kram. “Jag svek er båda men jag är glad att du är oskadd. ” han släppte taget men lät sin hand vila sig kvar på hans axel och klämde något för att visa sin styrka. “Då kan jag puckla på dig rättvist senare när jag är tillräckligt återhämtad.” Han lade sina fingrar mot tinningen och kände hur huvudvärken växte sig allt starkare och påtagliga efter hans hastiga rörelser. Med en tung suck gick han tillbaka till sängen för att sätta sig ned och hälla i sig ett glas med vatten. “Jag har har känsla av att jag missat otroligt många detaljer, ett så trodde jag aldrig att jag skulle se dig bära iväg på en kvinna, två att jag skulle däcka av några få glas vin, tre att din kusin inte lever längre och fyra att min dotter nu ligger skadad. Har du tid att fylla i luckorna?” Orden var mer en vädjan än order där han satt med huvudet lutande i händerna medan han försökte trycka tillbaka värken som envist gjorde sig starkare. “Men jag skäms nog mest över att jag inte stod vid er sida när ni behövde mig som mest.” Egentligen hade han nog varit mest arg på sig själv än Bastian, bara det att allt var enklare att skylla på Bastian än att se sina egna brister i det hela. Han var trots allt en envis och stolt man vilket troligen hans dotter ärvt från honom. “Snälla säg att hon kommer överleva. Jag kan inte förlora henne redan.” Även om nyheterna kring henne inte varit för negativa så kunde ingen heller bekräfta att hennes liv inte var i fara. Hon hade fått hög feber från sitt sår och hade förlorat mycket blod innan hon fått hjälp. De som tagit hand om henne hade gjort ett väldigt bra jobb men den hade varit begränsad.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bastians ögon blev stora som tefat när Bern började gorma åt honom. Han hade glömt bort det lilla skådespelet de ställt till med och förstod fullständigt varför den store mannen som nu tornade upp sig framför honom var upprörd. Bastian tog ett steg bakåt, redo att fly ut igen om han riskerade att åka på stryk.

    “Bern, jag -” Han svalde hårt och gnydde inombords då han spände hela kroppen, varenda värkande muskel. När hans kompanjon sedan omfamnade honom stod han tafatt kvar, fortfarande med uppspärrade ögon – nu av ren förvåning. Det var en turlig vändning, men inte en som han hade räknat med. Ett nervöst skratt lämnade fursten vid löftet om att puckla på honom. Så helt glömt var det inte trots allt. Det förstås, han hade både kysst och burit iväg Izana rakt framför ögonen på stackars Bern. Tyst stod han och lyssnade på vad den äldre sade innan han satte sig intill honom på sängen med underarmarna lutade mot knäna. Det var inte ofta man såg Bastian sitta avslappnat, men nu var han oerhört trött och kanske även en aning dyster.

    “De säger att hon behöver en helare. Som om de växte på träd… Kan vi inte få tag på en idag måste jag låta henne stanna här i borgen tills hon återhämtat sig.” Han drog ena handen över ansiktet med en suck innan han sneglade på Bern. Sedan började han förklara allt som hänt under kvällen, från det att han burit iväg Izana. Han berättade om deras akt, striden som utbrutit och hur de med nöd och näppe tagit sig tillbaka till lägret. Möjligtvis hintade han om att Bern behövde gå ner i vikt om han ville bli räddad en gång till.

    “Du har inte svikit mig. Inte det minsta. Dessutom hade jag hjälp av din dotter i ditt ställe. Hon räddade mitt liv, helt ärligt.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Bern satt på sängen och lyssnade spänt på Bastians historia vilker verkligen gick upp och ned likt vågorna på ett stormande hav. Izana hade funnits rakt under deras näsor hela tiden men hon hade vänt sig till deras försvar samtidigt som deras försvar vänt sig till fiende. Vad höll på att hända med denna värld egentligen? Allt var mycket att ta in och han visste verkligen inte om han skulle vara arg, skratta, gråta eller slå till någon så istället satt han tyst och lät tankarna virra omkring. Tillslut verkade det vara värmen och lyckan över att ha sin dotter tillbaka som vann striden och han log stort men lite hjärtekrossat. “Hon hade ingen anledning till att hjälpa oss, hon hade enkelt kunnat vända sig till Edric men hon kom tillbaka till sitt rätta hem trots allt som hänt, trots vem hon blivit tuktad till att vara.” Han pratade mest för sig själv för det fanns nog ingen här som kunde titta på Izana och påstå att hon haft ett enkelt liv, att hon levt tryggt och säkert. Den soldat hon var idag hade inte valts självmant utan blivit påtvingad och än såg Bern det som hans fel, han kunde inte skydda sin lilla flicka. ” Du vet lika som jag att vi inte kan lämna henne. Kommer det ut att hon är Izana och är även själv bland andra så kommer hon inte vara säker. Oavsett vad som hänt nu har hon en historia som vi inte kan stryka över. ” han häll rösten dämpad då folk rörde sig runt omkring tältet, arbetade på sina saker och häll lägret livat och aktivt. Steg hördes utanför men det var ett par svagare steg som fick Bern att se upp ifrån sina händer och vända blicken mot tältets öppning där en gestalt nu uppenbarat sig med flåsande andetag. “Är du galen?” Utbrast han och for upp på sina ben för att skynda sig fram till Izana som stod där, såg troligen lika sliten ut som hon kände sig. Han fick upp henne snabbt i sin famn och skyndade sig över till sängen för att lägga ned henne så hon kunde vila. “Är det självmord du är ute efter?” Väste han arg men slängde på sig en skjorta och ett par byxor för att inte behöva genera sig mer. ” jag vaknade upp ensam och ville veta att ni mådde bra.” Log hon matt och försökte sätta sig upp men insåg att smärtan var betydligt mindre när hon låg ned. ” Jag ville försäkra mig om att ni mådde bra.” Hon såg mellan  dem båda men blicken dröjde sig kvar på Bastian, oron som funnits där hade lugnat sig nu när hon kunde se att de verkade så pass oskadda. ” sen hör jag massa dumheter om att lämna kvar mig här, som om inte jag kan vara till nytta att komma åt Visroyen.” En viss retsamhet fanns där men också en allvarlighet då hon inte tänkte bli eftersatt efter allt som hänt. “Du är skyldig mig den hämnden Bastian.” Tillade hon sedan. Han hade lovat henne skydd, aldrig hämnd men hon tyckte ändå att han var skyldig henne det avslutet med avseende på allt hon gått igenom. Bern däremot svor några ord som få barn hört tidigare och som fått kvinnor att svimma i förvåning medan han började vanka lite oroligt fram och tillbaka. ” hade jag fått bestämma skulle jag ha satt dig i en vagn med några riddare och skickat hem dit till din mor!” Muttrade han kort men visste att det alternativet troligen inte existerade. Även om hon hjälpte dem var hon egentligen en fiende tills Visroyen var död.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    “Ja, men -” Bastian skulle just svara Bern när han märkte att den vithårige, halvnakne mannen stelnade till. Precis när han skulle fråga lite tyst vad det var gubben hört uppdagades Izana i tältöppningen. Bastian blev alldeles stum av att se henne – kvinnan som varit både stark och ofattbart vacker dagen innan, nu blek och skadad. Han reste sig sakta ur sängen med blicken fäst på henne. Berns ord ekade i huvudet. Tyst steg han åt sidan och såg på när fadern lade sin dotter till sängs, något han troligtvis längtat efter att få göra i många år fast under andra omständigheter. De hade mycket tid att ta igen och Bastian kände sig plötsligt ivägen och vred besvärat på sig. Lite oväntat mötte han hennes blick då hon påstått sig kommit för att ta reda på hur de mådde. Det fanns något i hans ögon som inte funnits där förut, som om han såg henne i nytt ljus efter allt som hänt. Han kunde inte sätta fingret på vad som fick tiden att stanna upp för ett ögonblick men det påminnde om… trygghet. Förtroende.

    När Izana påstod att han var skyldig henne hämnd bara fnös han, satte armarna i kors och tittade bort. Efter Berns raljerande tittade han tillbaka på henne – hans vanliga hårda ansiktsdrag tillbaka.

    “Senast igår bad du mig ge dig beskydd. Det betyder att jag är ansvarig för dig, Izana. Tror du att jag kan dra med dig i krig om du är skadad? Jag har skickat hem män i bättre skick än dig! I borgen, eller ännu bättre hemma hos Bern, kan du läka och överleva det här.” Han gjorde en menande gest mot sin vän och sedan hennes bandage. “Du är inte i stridbart skick och du kommer inte göra någon nytta liggandes med anemi i tältet. Jag har en hel armé här utanför. En hel armé vars plan är att ta sig över gränsen in på Gustenburgs marker idag. Idag, Izana. Jag kan inte lägga om planerna för att en enda person ska kunna följa med – även om du är värd tio av mina soldater. Antingen hittar vi en helare eller så stannar du. Punkt slut.” En andningspaus. “Vi har till lunch på oss sedan bryts lägret.”

    Bastians näsvingar avslöjade hans ansträngda andning, hur mycket detta faktiskt upprörde och påverkade honom. Hade det varit möjligt hade han givetvis helat henne själv och tagit med henne på stört för att ha ihjäl visroyen, men verkligheten var en annan. Om turen var med dem skulle de hitta en lämplig magiker men han var heller inte dum. Dessutom kände han ett mycket stort ansvar över hennes liv, dels för att Berns åsikter var viktiga, dels för att han hört hur desperat hon behövde skydd från visroyen om hon gick emot honom. Bastian hade inte en susning om vad hon gått igenom eller hur visroyen format henne, men det kunde inte vara något vidare trevligt.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Vid Bastians ord började något trotsigt att växa fram i hennes ögon, något som indikerade på att hennes envishet kunde matchas med Berns. Hon satt än tyst i sängen och sade inget men Bern som såg hennes blick bara väntade på att något skulle hända, som om något skulle explodera. När Bastian hade tystnat var hennes egna ansiktsuttryck sammanbiten med spända käkar medan tankarna arbetade för fullt innanför pannbenet. “Bastian har rätt, du kan inte följa med.” Berns ord fick det att gå av för henne och hon slängde över sina ben för sängen med ett stön och lyckades komma upp på sina fötter igen. ” er armé kommer inte komma ens nära Visroyen! ” Hon lutade sig framåt och fick skynda sig då Bern såg vad hon tänkte göra. Med ett ansträngt uttryck greppade hon tag om Berns svärd och drog det för att peka mot Bastian. “Jag kan vinna mot dig även om jag är skadad. Jag är inte visroyens högra hand, inte för att jag är stark utan för att jag inte viker mig.” Hon duckade när Bern försökte gå tag på henne och snurrade runt för att komma en bit ifrån honom och slog svärdets platta sida på hans rygg vilket fick honom att tycka förvånat till. ” Du kommer dra upp såret igen.” Han vände sig om mot henne men vågade inte röra sig då det stod rätt tydligt att hon skulle fortsätta slingra sig ur och riskera sitt sår. ” Du lämnar mig inte Bastian. Du får inte lämna mig.” Den envishet började gå över till rädsla för hon var innerst inne rädd, för att mista det hon precis fått, att bli assessinerad av Visroyen, att inte kunna hjälpa honom när han står inför Visroyen, ja det fanns mycket som skrämde henne just nu och att vara skadad gjorde allt bara värre. Bastian och Bern var hennes ända trygghet, det fanns inga andra hon kunde lita på och de ville lämna henne, egentligen rätt försvarslösa. “Du lovade mig att skydda mig, du kan inte göra det på distans. Jag lovade att skydda dig, jag kan inte göra det på distans. Kommer du verkligen bryta ditt ord, ditt ord du gav mig över en ynklig sak som ett litet sår.” Svärdet i hennes hand hade börjat darra då kroppen inte orkade med hennes vilja. Hon behövde låta den nu hänga efter hennes sida medan hon blev allt mer andfådd men blicken släppte inte Bastian, den vägrade att vika sig för hans vilja och hon skulle med oavsett vad han sade. Hennes ord hade varit utvalda när hon bett honom att lova, han skulle inte komma runt och lämna henne efter sig. “Du lovade Bastian.” Orden var svagare, mer som en vädja innan hon behövde ta stöd från Bern med sin andra hand när benen inte riktigt ville lyda. Aldrig lämnade blicken Bastian, som om det var hennes sista livlina.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bastian rörde inte en min. Självklart skar det i hjärtat när hennes krävande ord övergick i bedjande toner. Ingen hade kunnat säga nej till henne nu och det gnagde i honom något enormt. Han ville säga till henne att hon kunde åka hem till honom, att hon skulle vara trygg och väl beskyddad där innanför murarna samt en vaktstyrka omkring sig. Men vad han än sade skulle hon inte gå med på något annat än att få följa med och själv avlägsna visroyens huvud. Den som trodde något annat var dum och det förstod Bastian också. Men han kunde inte skydda henne om hon låg oduglig i ett tält. Det gick bara inte. Bistert snörpte han på munnen och inte heller han vek av från den långa ögonkontakten dem emellan. Han reagerade inte på hennes hot med svärdet eller ens att hon snabbt tappade krafterna, även om hela hans inre skrek åt honom att ta hand om henne. Hon var en envis, stenhård och tjurig jäkla kvinna.

    “Låt oss då hoppas att vi får tag på en magiker” snäste han och vände på klacken. Utan ett ord till lämnade han tältet.

    Bastian syntes inte till mer på flera timmar, troligen upptagen med alla möten som skulle hållas innan de började sitt intåg senare under dagen – den riktiga krigsförklaringen.

    Det var när doften av en god kycklinggryta började osa mellan tälten som en kvinnlig röst ljöd utanför tältet där Izana vilade. Det var sköterskan som därpå stack in huvudet.

    “Ursäkta, stör jag? Jag har med mig någon för att träffa dig.” Hon höll upp tältduken och mumlade något. Därpå klev en mörkhårig kvinna in. Hon bar gråbruna kläder och såg ytterst alldaglig ut. Hennes hår var slarvigt uppsatt. Något nervöst pillade hon på sina smutsiga, korta naglar. Trots att hon såg rentav fattig ut i jämförelse med medelmåttet fanns det något som talade för henne. Hennes ansikte drog utan tvekan blickar, vacker som hon var. Hon neg hafsigt.

    “Jag hörde att du var i behov av någon med helande krafter. Mitt namn är Malia, jag tror att jag kan vara till hjälp.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Izana hade god lust att skrika efter Bastian i frustration när han inte ville ge sig. Hon hade sprungit efter honom om hon kunnat men benen ville inte lyda och därav slutade allt med att Bern bäddade ned henne i sin säng och lät henne vila. Han hade två vakter utanför tältet när han behövde hjälpa Bastian att förbereda inför det som komma skall men försökte så ofta som möjligt se till Izana. Hon hade begärt in sin utrustning och kläder under tiden för att inte ge dem chansen att stoppa henne. När lunchen började nalkas hade hon rest sig upp och  börjat klä på sig sin rustning med väldigt mycket möda. Rörelsen utanför tältet stressade henne oerhört då den påminde om risken att de snart skulle lämna henne, kändes som att tiden rann henne ur händerna. Hästar höll på att förberedas, tält packas ihop, mat åts och röster pratade om det som snart kunde hända när de marscherade framåt. Allt rörde sig i en organiserad takt och när någon klev in i tältet fick dem se en kvinna som kämpade med att spänna en rem runt sin axel och svor till vid för stor smärta. “Jag tänker inte stanna!” Utbrast hon i rent försvar innan hon till sin förvåning insåg att det inte var Bern eller Bastian. Hon lyssnade på deras ord och när ordet helande krafter så syntes lättnad över hennes ansikte. Detta innebar att de hittat någon! Att hon inte behövde stanna efter eller bråka om att följa med. “Åh tack.” Andades hon ut och började istället att klä av sig rusningen, när metallen föll till marken kunde man se blod färga det vita linnetyget för att avslöja att såret gått upp. “Jag önskar  verkligen er hjälp.” Suckade hon tungt när hon själv kunde se sitt sår och satte sig ned på sängen, lät blicken studera kvinnan som nästan sett nervös ut. Kanske inte så konstigt då hon måste se rätt läskig ut, vild, blodig och kritvit i ansiktet. Nästan som ett spöke från en mardröm. ” ni är verkligen uppskattad och välkommen. Förlåt att jag ser förjävlig ut men var inte orolig. Gör exakt det du behöver göra, jag kommer inget göra än att lyda dina ord. ” Hon drog av sig skjortan då det ändå bara var kvinnor här och lade sig ned för att låta dem arbeta.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Malia tittade osäkert på sköterskan som förstod hennes hint och följde med in i tältet. Hon ställde sig precis innanför, bakom den korta brunhåriga kvinnan som var där för att läka skadorna. Malias grönbruna ögon flackade tillbaka till Izana men det tog ett hjärtslag eller två innan hon vågade gå längre in i tältet. Hon ville erbjuda sin hjälp att ta av rustningen men var inte den som visade framfötterna och höll därför tyst, pillandes på sina naglar.

    “Jag ska göra mitt bästa” sade hon lent och satte sig på sängkanten när Izana hade lagt sig tillrätta. Sköterskan plockade upp den blodiga skjortan, munnen i ett rakt streck. Malia studerade såret en liten stund, undersökte exakt hur skadan såg ut och hur de sytt ihop såret. Då och då snuddade hennes fjäderlätta fingrar vid den blodiga huden men hon drog genast åt sig handen. Efter en snabb osäker blick upp i Izanas ansikte höll hon sedan högerhanden över skadan, utan att röra henne. Ett sprakande, glödande sken lös från hennes handflata och tycktes sjunka in i skinnet. Sakta men säkert började skadan att läka. Det gick inte i ett nafs, så som skickliga magiker kunde åstadkomma, men snabbt nog för att kännas märkligt i vävnaden.

    “Du måste vara speciell för fursten” började hon trevande medan hon helade Izana. “Eftersom han red ut själv för att hitta någon som mig menar jag.” Malia vågade möta hennes blick igen och bjöd på ett litet leende. Det dröjde inte länge innan hon kunde plocka ur silkestråden och låta det sista av såret läka ihop.

    “Jag ska bara återställa din blodmängd, om det är okej? Det kommer kännas lustigt och du kommer bli ohyggligt varm men det är helt normalt.” Utan att vänta på svar lade hon båda handflatorna mot Izanas bröst ovanpå hjärtat. Med slutna ögon lät hon sedan sina krafter gå in och göra sitt jobb. Malia fick hennes hjärta att pumpa snabbare i takt med att blodmängden stadigt ökade, skickandes ut det nybildade blodet i ådrorna. Vissa tyckte att det var läskigt att rentav känna blodet flöda, eller att någon fick deras hjärta att rusa.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Izana fann glädje i att att kvinnan var försiktig och inte heller så pratglad då orken inte riktigt fanns att samtala. Hon låg bara och väntade, försökte hålla ett milt ansiktsuttryck för att inte visa om något gjorde ont eller var obehaglig. Kvinnan verkade så osäker att det gjorde Izana mer medveten om hur skrämmande hennes uttryck ibland kunde vara och ville inte att detta skulle påverka Malias prestation eller hantering kring såret.  När Malia nämnde Bastian började de vita kinder att rodna något för hon hade inte haft en aning om vad han faktiskt gjort för henne. Att rida efter en magiker kanske inte var så imponerande men Bastian var en furste, han hade behövt planera och ha möten men han hade lagt allt sådant viktigt åt sidan för att hjälpa henne, just henne. Tanken fick det att hugga till i hjärtat, en känsla hon inte alls kände igen och var på ett sätt obehaglig men ändå värmande. “Jag är utbytbar som allt men kan troligen hjälpa honom med sitt mål.” Log hon snabbt tillbaka, kvinnan utstrålade en viss nervositet men ändå blev Izana lugn i hennes sällskap. Fick en känsla av att vara i goda händer. Kanske på grund av att smärtan sakta försvann och hon började må bättre för varje sekund som gick. Att kunna känna hur såret sakta läkte och livet började flöda in i hennes kropp var en underbar känsla som syntes på hela hennes kroppsspråk då musklerna började slappnade av. När kvinnan ville kolla hennes blod kom inga invändningar utan ögonen studerade bara ivrigt kvinnans arbete. Hjärtats slag började öka allt mer och kändes kraftigt mot hennes bröstkorg, blodet som strömmade genom ådrorna värme  upp kroppen och pulserade liv igenom den kropp som tidigare känts dödlig. Hon kunde känna hur adrenalinet skapades i ådrorna och åter påminna henne om att än var inget över, än var hon en soldat att räkna med. När Malia väl var klar slängde hon förvånansvärt sina armar om henne och kramade om den späda kroppen. ” Du har min stora tacksamhet. Jag kan inte beskriva hur mycket detta betyder för mig. Du har verkligen räddat mig.” Sakta släppte hon taget och for upp på sina ben, otroligt nöjd över att dem höll och hade blivit piggare. Med betydligt snabbare rörelse lät hon nu rustningen åter åka på för att göra sig redo att kunna resa med soldaterna, med Bastian. Tanken på honom fick åter hennes kinder att hetta till men mer hann hon inte tänka förrän en välbekant gestalt kom in i tältet. ” jag kan se att du är på benen igen.” Rösten  var varm och öm medan stegen bestämt gick fram till Izana för att omfamna henne, kroppen gömdes nästan i hans stora famn då han var minst ett huvud högre. När han släppte taget om hennes kropp lyste ögonen av lycka och lättnad. ” tusen tack till er Malia. Ni har utfört underverk!” Han nickade mot kvinnan som hjälpt till men ville inte skrämma henne med sitt lite våldsamma utseende då även han nu bar rustning. Det fanns mycket han ville säga och göra men saker hade börjat röra sig utanför tältet och tiden började ta slut. “Er häst väntar där ute på er.” Han behövde inte säga mer för att Izana skulle ta sitt svärd och nästan springa ut ur tältet av iver. Omedvetet började hennes ögon direkt leta efter Bastian och då hon såg honom en bit bort göra sig reda för att sitta upp på sin häst skyndade hon sig över för att hinna slänga armarna om hans hals medans det gick. Hon brydde sig inte om ifall han skulle bli arg eller om andra såg. Känslan av att ha fått styrkan tillbaka och värmen från att se honom gjorde att vettet lite for ut ur hennes huvud.  “Tack, tack, tack.” Var allt hon kunde få ur sig. Hon själv var en ledare, hon själv visste exakt vad han hade gjort för henne och hon tog det inte för givet. ” Jag kommer inte glömma det du gjorde för mig.” Viskade hon fram och släppte sedan taget, nästan lite motvilligt, för att se upp mot honom med ett stort leende av lättnad. För att inte skämma ut honom helt tog hon några steg tillbaka och vände sig om till hästen som en stackars soldat fått springa efter med. Det var en stor svart hingst med Berns rustning samt familjens färger på, en varm gest att hon nu red och tillhörde hans familj. Kändes otroligt konstigt men ändå så välkomnande. “Trodde aldrig jag skulle kunna tillhöra en familj.” Orden var som en viskning mer till henne själv än till någon annan och handen sträcktes fram för att få vidröra hingstens mule som otåligt trampade på sin plats. Lägret hade nästan packats helt ihop, vissa saker fanns kvar men de var ganska snart redo för att påbörja resan in på ännu farligare mark.

    Det fanns mycket hon behövde ta igen, många frågor som behövde ställas till Bastian. De hade en armé men de skulle in på fiendens territorium, det var svårare än han troligen visste om, hon själv hade ju varit med och planerat allt. Självklart hade han gjort stordåd genom att tvinga tillbaka hennes armé men det hade i förväg redan planerats in olika scenarion för att skydda Visroyen, några väntade troligen på lur ganska nära. Det som behövde säkerställas var exakt hur mycket information som läckt till Visroyen och vilka kort hon kunde använda som spion. Kända han till att hon förrått honom så skulle all hennes information vara mer eller mindre värdelös för tillfället men om han inte fått nyheten än fanns det mycket de kunde ta nytta av. Trots att hon egentligen ville dra in Bastian i ett tält och vara ensam med honom för att diskutera allt, men även andra saker så kunde hon inte längre visa sin mjukare sida. Hon behövde åter kliva in i sin roll som krigare, som ledare och som strateg för att fokusera på målet framåt. Det kunde inte längre finnas plats för tankar kring hans kyss, hans läppar mot hennes hud, hans styrka, mod, lojalitet, tapperhet, charm, ståtlighet, listan kunde bli lång hade hon redan innan insett. Allt detta fick inte ta någon plats, hon kunde inte längre låta sitt hjärta skena iväg när hon såg på honom eller känna något annat än ilska och koncentration.

    • This reply was modified 9 månader, 2 veckor sedan by Beckan92.
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Malia ryckte till när Izana slog armarna om henne, generad över att bli kramad av en halvnaken person. Något tafatt lade hon ena armen om henne och sneglade sedan frågvist mot sköterskan när den vithåriga kvinnan släppt henne. Hon rodnade vid de vördnadsfulla orden. Visst var hon van vid tacksamhet, men som sin bys “helarkvinna” blev hon oftast tagen för givet. Hela den här situationen var ny för henne. Faktum var att hon aldrig ens varit i ett tält förut. Det var dock betryggande att bli omtyckt.
    Sköterskan såg nöjd på hur pigg Izana blev och hon log varmt mot Malia som kom för att ställa sig bredvid henne. Ett litet “Bra jobbat” unnade hon den unga kvinnan. De tittade tyst på när Izana rustade på och såg sedan upp på Bern som klev in.
    “Det var så lite så” sa Malia med sin mjuka stämma när även den store mannen tackade henne. Hon antog att de två hade en nära relation och av håret att döma kom hon till slutsatsen att de var släkt. Hennes blick dröjde sig kvar vid hans ansikte en liten stund, liksom den gjort på fursten. Alla dessa adelsmän skulle ta kål på henne när hon var tvungen att titta på dem varje dag, knäsvag som hon blev. För ja, se dem varje dag skulle hon bli tvungen att göra. Bastian hade inte varit dum utan hade erbjudit henne anställning – och hon hade tackat ja. Något sade honom att det skulle komma väl till pass.
    Bastian var i full färd med att dra på sig sina plåthandskar när han såg någon komma springandes i ögonvrån. Han såg upp och log svagt vid synen av det vita håret som virvlade runt hennes huvud där hon skyndade sig mot honom. Så det hade gått bra trots allt. Han suckade lättat men gav därpå ifrån sig ett stön när hon slängde sig mot honom. Hans vita häst ryckte till så pass att han nästan tappade tyglarna, men kramen var ändå uppskattad. En bit bort hörde han någon busvissla men himlade bara med ögonen åt det. Hans ena hand lade sig mot hennes rygg och diskret drog han in doften av hennes hår när hon viskade sin tacksamhet.
    “Jag lovade ju tydligen.” Han viftade bort hennes tacksamhet som om den var obefogad. I själva verket var det ganska omständigt för honom att ha varit iväg hela förmiddagen. Planeringen var relativt klar men han hade verkligen behövts på mötena. En och annan herre hade tittat bistert på honom efter den “onödiga” utflykten, även om alla kände sig tryggare med en helare i lägret. Bastian satt upp i sin sadel, klappade om hingsten och såg sedan på Berns fina gest – den svarta hästen som han gett sin dotter. Hennes känsla av tillhörighet gjorde honom varm inombords och det slog honom plötsligt att han själv kände sig tillfreds när Izana verkade… ja… lycklig? Innan kinderna hann rodna harklade han sig och föll in i skritt.
    “Rid med mig” sade Bastian hårt. Det var en order. Ett försök att hålla vad som än höll på att formas mellan dem på en professionell nivå.
    “Utöver det uppenbara insåg jag också att din kunskap är ovärderlig, därför var det viktigt att du kunde följa med. Jag behöver veta hur Gustenberg tänker. Jag behöver dig.” Han sneglade på henne, tyglarna i ena handen och följde mjukt med i hästens rörelser som han aldrig gjort annat. “Vi har redan en rutt för att aldrig hamna i dåligt läge om vi skulle bli anfallna. Ryttare har gett sig av i förväg. Vi vill vara beredda på allt. Berätta vad du vet; hur han tänker, vilka fällor han gillrar, vad han har för resurser. Allt som mina extra öron och ögon kanske missat snappa upp.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Vid hans order var hon inte sen på att agera och lät sin kropp ta sig upp på hingstens höga rygg. Hon rörde sig som om inte alls rustning var i vägen när hon satte sig i sadeln och manade på hästen utan att låta Bastian vänta. Hon kom upp vid hans sida och lyssnade noga till hans ord, ja han behövde verkligen hennes kunskap men något litet litet hopp långt där inne önskade att han inte bara gjort det av taktiska själ. När han väl var kvar funderade hon tyst ett tag, försökte samla sina tankar, föreställa sig var dem var och vart dem skulle innan hon tillslut pratade. ” Med den lilla information jag har från dina planer så kan det finnas ett bakhåll som du löper risk i att falla för. Innan vi slog läger har olika positioner förberetts för att ta emot oinbjudna gäster på markerna. Det har grävts hål och täckts över där män kan gömma sig och inte bli sedd, där även dina soldater kan falla ned och bli spetsade på spjut. Rider vi åt det håll jag tror vi gör så är vi på väg mot ett av dessa ställen. För att kunna ge dig den bästa informationen om Visroyen behöver jag veta hur mycket information han kan ha fått om Edric och om det har på något sätt kommit ut att jag har hjälpt dig. Har han fått denna information på något sätt kan männen ha flyttats runt för att göra mig blind.” Visroyen hade tagit Bastians hotfulla ord väldigt personligt och hade beordrat henne att förbereda mer än hon förstått. Nu när Bastian nämnt vilka hot han lovat Visroyen började allt falla på plats varför Visroyen agerat så försiktigt och förberedande. ” Det finns även en möjlig plats där dem kan vänta i ett bakhåll för att stoppa din framfart och göra det svårare att komma fram med armén. Hans borg har en del saker förberett för att göra det svårare för er om han släpper fram er så långt. ” Hon försökte minnas allt hon gjort, allt hon förberett med sina mannar men behövde även tänka hur Visroyen tänkte kring det hela. Han var en otroligt stolt man men även väldigt slug vilket kunde göra honom oförutsägbar i vissa situationer. Han ville troligen försöka göra ett exempel av Bastian men utan att riskera något.

    “Har ni lyckats stoppa information till Visroyen om Edrci finns det en möjlighet för mig att rida före armén och kontrollera vissa delar. Det ger oss en klar stor fördel mot deras planer. Skulle de till och med ligga och vänta kan jag omdirigera för att skapa förvirring.” Detta samtal kändes i grund och botten så otroligt konstig att ha, hon skulle infiltrera sina egna mannar för att förvirra dem när hon från första gången gjort liknande mot Bastian. Allt hade verkligen vänts upp och ned för henne och ställts mot sin spets men att säga orden gjorde inte lika ont som hon trott från början, det kom ovanligt naturligt från henne. Blicken såg runt över armén som Bastian ägde, en armé som hon nu tillhörde och slogs för. ” Ditt starkaste kort är om du kan använda mig genom att antingen locka ut Visroyen, använda mig som en fånge eller låta mig infiltrera som dubbelspion. Vi kan gå in i fällorna eller försöka undvika dem men vissa är uppsatta för att tvinga er in i situationen. Undviker vi dem kommer det förlänga arméns framfart med flertal dagar. ” Självklart hade de planerat ut möjliga rörelser från Bastians armé satt upp scenarion för att försöka stoppa eller tvinga honom att ta svårare vägar. De hade inte kunnat stoppa allt, vilka möjliga rutter hade dem varit nu igen? Vilka diskussioner hade de haft kring de rutter som hade varit svårt att kontrollera? Ansträngt försökte hon minnas allt men kände att minnet svek henne något kanske kunde Bastians planer ge henne lite mer hjälp. ” Så vad har ni haft för planer från början?” Kanske enklare att utifrån dem kunna säga vad som kan väntas eller inte väntas.

    Bern kom upp vid deras sida på en likasinnad häst som hennes egna, han hade behövt rida runt och kontrollera samt beordra soldaterna för att få allt att smidigt flyta. Det var inte få soldater precis de hade med sig och nu hade de även en del av Edrics styrka som red med. Att hålla denna gömd skulle bli svårt och där av hade det varit optimalt om de kunde bestämma en plan ihop och Izana tog sig in i sin egna armé för att säkerställa att allt gick smidigt till. Visst Bastian hade en viss chans med sin armé att ta sig igenom allt och nå borgen men hur mycket hade han inte förlorat på vägen? Nu hade han en möjlighet att ta sig fram utan att offra halva sin styrka.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    När Izana pratade satt Bastian tyst, sammanbiten. En djup bekymmersrynka hade letat sig in mellan hans ögonbryn och var det enda som avslöjade att han lyssnade, då hans blick kisade frånvarande bortåt horisonten. Många tankar virvlade i hans huvud och han försökte desperat ordna upp dem. Det hon sa var mycket tänkvärt och han insåg att den där Gustenburg var en lurig jäkel. Det var värdefull information. Allt var inte helt oväntat dock och han undrade lite om hon underskattade hans armé. De var stora i antal och skickliga – en av huvudanledningarna till varför de nu marscherade mot visroyen. Allt för länge hade visroyen utnyttjat Brentons krigsmakt, låtit människorna i hans furstendöme sätta livet till i större utsträckning än de andra regionerna. De straffades för att de byggt upp någonting bra och Bastian var trött på det. Han hade samma obligationer som de andra furstarna, ändå var han tvungen att ge mer bara för att han hade mer. Men rikedomarna som han byggt upp skulle gå till folket, och männens liv var inget man lekte med.

    En annan sak slog honom också. Kanske var han en misstänksam slyngel för sina tankar – men detta var ett ypperligt tillfälle för Izana att förråda dem. Att hon träffat sin far kändes betryggande för hennes lojalitet, men att hon helt plötsligt bad om att få gå tillbaka till fiendesidan kändes märkligt även om han förstod hennes poäng. Vad skulle hindra henne från att byta sida igen? Kunde han verkligen lita på henne?

    Bern kom upp intill dem och Bastian drog efter andan. Frågan tänkte han inte ställa till Izana förrän han hade chans att tala i enrum med henne. Det var alldeles för personligt och han ville inte att någon skulle påverka hennes svar. Däremot kunde han tills vidare låta henne hjälpa dem – med brasklappen att möjligheten fanns att hon ljög dem rakt upp i ansiktet. Han ville lita på henne, men det kunde stå honom dyrt. Nåja…

    Bastian gav ifrån sig en vissling mellan tänderna och vinkade till sig en kvinna längre bort som bar på ett knippe rullar. Hon skyndade sig för att komma fram till dem.

    “Var vänlig och visa oss rutten som vi kommer att ta idag” sade han till kvinnan, som snabbt öppnade en av rullarna och höll upp en stor karta framför dem, bäst hon kunde. Bastian gjorde halt. Kvinnan pekade och förklarade, visade vägar de valt för att inte hamna i luriga pass. Bastian kunde vägen utan och innan. Hans ögon var hela tiden riktade till Izana.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    När en karta äntligen presenterades framför henne studerade hon den med en sådan noggrannhet att hon nästan kunde sjunka in i mappen. Tankarna arbetade fort vilket kunde ses på hennes ögon som rörde sig över alla dess linjer och konturer medan hon försökte minnas sin egna. Hon var van, otroligt van att läsa och planera vilket gjorde att hon rätt snabbt kunde peka mot kartan. ” Vi hade en föraning om att detta var ett alternativen. Det är större område så vi kan inte smalna av på ett enkelt sätt så din stora armé blir mer trängd. Det som vi gjorde där borta är att tvinga din armé att smalna av med hjälp av Visroyens magiker. Han har en magiker som kan kontrollera jorden och därav gick det betydligt mycket fortare att få till gravarna. De ligger i utkanterna av fälten så man ser dem inte från början förrän dina män börjar kliva där.” Hon strök håret bakåt då det nu hängde irriterande ivägen för hennes ansikte när hon försökte att fokusera på uppgiften framför sig. ” Vi hade funderingar på att skicka ut en falsk armé för att lura in er mer mot skogen där bågskyttar kunde gömma sig men även folk under marken. Visroyens hemlighet ligger mycket i magikern. Den kortar ned vår arbetstid så oerhört att vi kan hinna ordna fler fällor än vad ni kan räkna med. Sen har vi ju här borta, lite öppet men också skog, här hade vi tänkt att kunna möta upp er armé mot armé. Vi var osäkra om du hade fått tag på en magiker eller inte. Egentligen var ju huvud planen att stoppa dig innan men Visroyen gillar inte att låta ett slag avgöra allt och därav hade vi förberett väl.” Om Visroyen visste om att hon bytt sida, vad skulle hans plan bli då? Vad kunde han ändra som gjorde att de kunde gå in i hennes egen fälla? ” Om han vet om att jag bytt sida så är ju frågan.” Det var att spela schack mot sig själv för att sedan bli totalt blind vilket var ett nytt och intressant koncept i det hela. Planerings delen var ju rätt rolig ibland men hon hade ofta haft hjälp av skickliga strateger som hon rådfrågat med. Här behövde hon tänka helt själv vilket gjorde allt jobbigare. ” Frågan är ju om han istället vill dra hem allt och skydda borgen. Hans armé får plats och han har ju absolut fördel nu när han inte kan utnyttja sina fällor. Sen oavsett så har han inte mig något mer vilket i sin tur skapar ett visst underläge för honom. ” Tillslut lyfte hon blicken från Bastian och försökte le lite men kände att tyngden från detta vägde mer vilket gjorde att hon bara suckade tungt. ” Den snabbaste vägen är genom skogen. Vi behöver minska tiden för att inte trötta ut dina män och ge Visroyen för stor fördel. Han hade säkert väntat sig att Edric gjort sitt så nu behöver han agera fort. Desto mer tid desto sämre för oss. Jag ser fortfarande att det är värt att chansa med att skicka in mig först. Jag kan enkelt kontrollera fällorna och se om dem är bemannade. Då kan vi enklare avgöra vad som behövs göras.” Hon sneglade mot Bern som höll blicken hårt på henne, till dem bådas förvåning hade han inte sagt ett ljud men denna plan var troligen inget han ville gå med på. Den stackars kvinnan började bli trött av att hålla upp kartan och höll ned den ett kort tag för att få vila slitna armarna. Izana försökte få ett grepp om hur stor hans armé verkligen var för att kunna avgöra om de kunde klara av borgen. ” Hans armé är ungefär 1/3 mindre vilket är positivt för vår sida men han har bra försvar på sin sida också vilket gör allt svårare.” Hovar och klinkande metall kunde höras runtomkring medan vissa pratade om oväsentliga saker för att hålla sitt fokus på annat. Vissa red runt och beordrade arbetsuppgifter medan många bara fokuserade på att sätta den ena foten framför den andre. Hela tiden höll sig vissa soldater i närheten för att vara beredd på sin uppgift att hjälpa till med hästar och dylikt men Bastian, Izana och Bern stod still med sina hästar och tänkte inte på ett bra tag kliva av.

    Vinden smekte mjukt hennes kind och påminde om att livet än var värt att kämpa för. Solens strålar höll många varma, kanske lite för varma under all tung metall men hon själv bara njöt för stunden då det var just i sådana situationer hon trivdes bäst i, mitt bland en armé för att förbereda för strid. Hon var trots allt stöpt för detta, formad till att inte känna annat än förväntansfullhet över att få sitt namn  känd bland fler män, få strida och visa sin styrka och stridskunskap. Hon manade på sin häst något steg framåt för att sluta avståndet mellan Bastian och henne, deras ben nästan nuddade varandra för hon kom så pass nära. ” Jag har lagt fram allt men din allvarlighet börjar göra mig orolig. Du har samma blick på mig nu som när du såg mig i början vilket jag nu vet hur den ska tolkas. Du vet lika mycket som jag att önskade jag din död var den yttersta möjligheten när du var ovetandes hos Edric. Jag bytte ut ditt glas som du drack, som du utan vetskap hällde i dig. Varför skulle jag offra en sådan otrolig möjlighet för att sen vända mig mot dig? Offra fler män när jag enkelt kunde ha dräpt dig där och sparat många liv.” Hon förstod hans misstänksamhet samtidigt som det hade stuckit henne hårt i hjärtat då hon offrat allt för honom. Det fanns ingen återvändo för henne, hon visste inte längre om det egentligen fanns en framtid. Det kändes som om hon givit hans liv för att aldrig få leva det till fullo, bara för en chans att få hämnd mot Visroyen som förstört hela hennes liv. Att leva var allt hon kämpade för men ändå satt hon här och började känna allt mer och mer att det var just hennes egna liv hon sålt för möjlighet till hämnd. ” Skulle du tvivla på mig nu hade du lika gärna kunnat låta mig dö i sängen.” Med dem orden manade hon på hingsten framåt som slängde till ivrigt med huvudet för att sedan börja trava under henne, ökade avståndet emellan dem. Hingstens muskler dansade så vackert under den blåa rustning som den bar, visade upp hur praktful djuret kunde vara och visa upp för sin ryttare dess spänts och styrka. Izana satt bara tungt i sadeln och följde med i vana rörelser. Insikten att Bastian faktiskt än kunde misstänka henne hade krupit in under hennes hud mer än hon ville erkänna. Det blev så påtagligt att hon egentligen inte längre tillhörde till någons värd, någons sida, hon var helt ensam i detta och skulle troligen få dö helt ensam. Egentligen hade hon aldrig brytt sig om att dö ensam då hon var en soldat men det sved mer att hon skulle dö ensam utan Bastian där.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Ja, hans blick var misstänksam och mer därtill. Det frustrerade honom att Izana klev in och ville lägga om hela deras rutt – mer eller mindre ta över mycket vitala delar av styret av armén. Det fick honom bara att undra över hennes motiv ännu mer. Hans tankar var dock i konflikt eftersom han egentligen fattat tycke för henne. Hon var bestämd, envis, självsäker och hade offrat otroligt mycket för att rädda hans arsle. Alla beundransvärda egenskaper enligt honom själv. Visst, hon banade samtidigt en ny väg för sitt eget liv och återförenades med sin far, men hon hade verkligen visat hur mycket hon var villig att ställa upp för Bastian. Ändå såg han kallt på henne när hon stannade intill honom och påpekade exakt detta.

    Han muttrade ett par väl valda ord när hon red ifrån dem, gav sedan Bern en skarp blick som för att tala om för honom att inte lägga sig i. Med en liten resning kom hans häst upp i en samlad galopp och Bastian red ikapp Izana. Utan att stanna böjde han sig ned, grep tag om tyglarna på hennes häst och släpade sedan med dem vidare. Den svarta hingsten protesterade vid den dåliga behandlingen, vilket fick Bastians vita att försöka hugga i frustration. Men fursten hade full kontroll och fortsatte. Han sade inte ett ord, tittade inte ens på Izana, utan red rakt mot en skogsdunge i utkanten av lägret. Fortfarande i galopp red han in bland träden och när de trängt sig in i vegetationen en bit släppte han hennes häst, satt av i ett svep och gick sedan till henne. Med vana händer band han deras hästar vid varsitt träd innan han med en väldigt kraft slet ner henne från sadeln. Allt hände oerhört fort och ilskan lös i Bastians ögon. Med ljud av ansträngning grep han tag om kanterna på hennes bröstplåt och tryckte upp henne mot en tall.

    “Det är ju ett jävla sammanträffande att du dyker upp ur fiendestyrkan, ställer dig på vår sida för att sedan försöka planera om hela vår rutt. Ja, jag har svårt att lita på dig – hör du inte dig själv?! Det är min armé. Min! Ingen ska klampa in här och tro att de kan ta över allt, speciellt inte någon som för bara någon dag sedan var visroyens högra hand.” Han stod nära henne, nästan så nära att hans hastiga andetag blandades med hennes. Han pressade henne hårdare mot barken med ett ryck.

    “Ena stunden försöker du snärja mig med dina flörtiga blickar, sätter ditt liv på spel och nästa försöker du köra över mig. Det är klart som fan att jag blir misstänksam, och jag tänker inte sätta allas liv på spel för att en vacker kvinna kliver in och vill ändra på allt!”

     

Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 174 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.