Denna Claymon var troligen populär hos många kvinnor med sitt sätt att talföra sig och hela tiden smita in en komplimang eller två, även gick det säkert hem med detta envisa och irriterande beteende att hela tiden försöka vända konversationen till henne. Hade hon varit en kvinna i sin egna armé hade hon kunnat roa honom men nu när varje fråga var ett hot mot hennes egna säkerhet blev allt bara odrägligt och irriterande. Hon såg dock sin chans att sprida sin historia bland männen så att detta tillslut kunde förankras som en sanning där ingen vet vem dem hört det av eller om de märkt av det själva.

När hon dock blev allt mer på och försökte fånga hennes närhet blev det för mycket och efter något avvisande slutade det med ett piskrapp på hans häst som gjorde att han inte längre fanns bredvid henne. Självklart hann han stoppa sin egna häst innan det skapade problem eller panik men han fick en klar avhyvling om att han inte var välkommen bredvid henne. Några av männen skrattade och tackade för hennes gest då de troligen varit irriterad över hans beteende också. De hade fattat vinken och höll tyst resten av färden så hon kunde fokusera på omgivningen.

Färden var betydligt mycket längre än hon väntat sig men några hintar om vart de var på väg började uppdaga sig och väl framme fanns det inte längre tvivel. Brenton var en person hon läst på om, en person som skulle kunna skapa problem i allt men som de än inte kunde röra. Nu hade hon chansen att slå ut flera flugor i en smäll om tillfället dök upp. När Bastian kom vid henne och nämnde de orden så stod det klart. Bastian och hans kusin var hennes måltavlor och nu hade hennes tid satts igång, det som dock förvånade henne var hans envishet att hela tiden ha henne i sin närhet. Hur kan hon planera och hinna förbereda om han ständigt ska ha ett vakande öga på henne?

” Jag ber om ursäkt till att vara oförberedd men tyvärr äger jag inte mycket mer än kläder som tillhör en soldat. Jag kan verkligen inte störa er med att ordna kläder till mig. Jag är inte värdig att få vara i samma sal som er och er kusin under middagen.” Åh om hon kunde slingra sig ur detta. Det fanns så mycket som kunde avslöja henne under middagen men på ett sätt kunde även dem ge henne information. Som eskort kanske hon även kunde bära svärdet vilket skulle underlätta det hela en del. Fanns kanske i eftertanke lite vinning över det hela.

” Jag känner inte att jag har bevisat mig tillräckligt eller ens presterat på den nivån för att få äran att vara en av era närmsta eskorter.” Hon hoppade mjukt av sin häst och klappade på den svettiga halsen. Många soldater såg väldigt trötta ut men som Bern trott hade ingen halkat efter och alla hade tagit sig hit utan större problem. De var vältränade, det behövde hon erkänna. ” Om du vill visa din prestation kan du få möta mig.” Berns röst hade kommit upp bredvid dem båda och även han hoppade av sin svarta häst som direkt blev omhändertagen av en soldat. Hans stora mun kunde aldrig knipa! Varför skulle han envisas hela tiden att sätta henne på en förbannad piedestal eller utmana henne? Helt ärligt ibland funderade hon på varför de inte bara avrättade henne på plats, de måste veta vid detta laget att hon inte tillhörde armén. Var Bern så fast på sin förlorade dotter att dem inte vågade ta det klivet än? ” Jag vet inte vad du såg i mig men jag är inte mer än en bondtös som flydde för överlevnad och hamnade i en armé för att få mat och kläder. Ni behandlar oss väl och det finns ett gott rykte om denna armé. Jag är ingen tapper och duktig….” Mer hann hon inte säga förrän ett svärd kom mot hennes ansikte och av ren reaktion drog hon sitt svärd och parerade. Hästen bredvid henne flyttade sig direkt i sidled av förvåning och många röster tystnade för att vända uppmärksamheten mot dem. ” Du är galen!” Utbrast hon förvånat och argt samtidigt som hon slog bort hans svärd men han kom igen med mer styrka och ett stadigt steg framåt vilket tvingade henne att parera igen. Han lyckades komma henne nära och blicken tittade intensivt på henne. “Du har ljugit från start och vi kommer ta reda på vad.” Viskade han mot henne men fick snabbt ta ett steg tillbaka då hon själv nu började göra motstånd. Han pressade henne på alla nivåer och hon visste inte ens vilken väg hon skulle ta. Det ända hon visste var att hon tänkte försvara sig själv för hans rörelser hade inte varit harmlösa. Hon började därav matcha hans steg, matcha hans rörelser för att parera alla hans försök men gav honom själv några mot sving. Bern ville inte erkänna det men hon gav honom rejält med motstånd och började tvinga honom tillbaka. Hennes rörelser blev allt mer ivriga och snabba, lät honom aldrig få luft förrän hon åter kom mot honom igen och med ett sista kraftigt slag lyckades hon med ansträngning slå hans svärd ur handen så den föll till marken en bit bort. Båda deras andningar var ansträngda och hennes blick var intensiv, nästan vild där hon tittade mot honom. Hon höjde sitt svärd som om hon skulle hugga men avbröt och slängde det på marken framför hans fötter. ” Du har rätt. Jag har ljugit, jag vet inte vart jag kommer ifrån men jag låtsas att jag kommer från en bond familj. Jag såldes som slav vid tidig ålder, fick slåss för min överlevnad och lyckades tillslut fly. Jag blev jagad länge innan jag hittade skydd här men vill inte att någon skulle veta att jag var en slav.” Hon drog upp ena ärmen för att visa ett märke på hennes arm, ett märke som vissa använde för att markera sina slavar. ” Jag var rädd att någon skulle skvallra och att jag skulle bli släpad härifrån så jag låtsades att jag tillhör något bättre, något tryggare för jag kan inte minnas min egna familj, jag vet bara att jag vaknade upp i ett mörkt rum med massa barn.” Det hade inte hjälpt att ljuga och därav behövde hon tala sanning för intill allt var faktiskt sanning, hon undanhöll bara vilka mellanhänder hon tillhört. Bern stod hela tiden stilla och bara stirrade på henne, försökte hela tiden avläsa om hon ljög eller inte samtidigt som han smälte att han nyligen blivit besegrad av denna tös, något han aldrig trodde skulle kunna ske. ” Jag blev ställd över det du sade förut för det väckte saker jag inte ens ville tänka, ens våga hoppas på och därav klamrade jag mig fast vid mina lögner hårdare. ” Hon gav allt för detta, chansade hårt att detta kunde köpa henne tid, att få Bern att sänka sin gard något och få honom att hoppas ännu mer på att hans dotter än kunde vara vid liv. Detta hade inte varit planen men  Bern hade spelat in i hennes fälla något oavsett. Han kunde vara hennes biljett till överlevnad .

Att Izana var frustrerad över Berns handling gick inte att missa, inte heller allas stirrande ögon på henne och hennes förbannade märke. Många hade hört vad som pågick och många nyfikna blickar hade samlats för att få sig en uppvisning de sent skulle glömma. Bern var känd för sin duglighet med svärdet och han hade bevisat sig själv otaliga gånger på fältet inför alla att se men här hade en kvinna klivit in och dansat runt med honom som om han precis lärt sig hålla ett svärd. De båda stod bara och stirrade på varandra tills Bastian pratade vilket ryckte dem ifrån varandras stirrartävling som de hade startat. När han lämnade dem båda hade Bern gått fram och frågat en del frågor, mycket kopplat till hennes förflutna och om detaljer hon knappt visste om sig själv. De hade tyvärr inte mycket tid på sig då Bastian förväntade sig dem och hon blev visad till ett tält där ett bad nu var upptappat. Berns ord ekade i hennes huvud hela tiden som hon gjorde sig iordning, att få bli helt ren var faktiskt en gudagåva och hon behövde inte längre lukta illa eller se ut som en slav. Vattnet sköljde alltid bort mer än bara smuts och snart stod hon i tältet och visade upp den vackra dam hon alltid gömde där under. Håret var enkelt uppsatt då hon inte var van att fixa sig själv och med raska steg började hon röra sig mot Bastians tält i hopp om att han inte väntat för länge.

På  vägen stötta hon på Bern som själv hade klätt upp sig riktigt ståtligt med guldbroderingar på en väst, en kappa och svärdet hängandes vid midjan. Hans hår var tillbaka kammat och trots hans äldra och slitna ansikte kunde en ståtlig man visas fram bakom det nu välkammade skägget. Var få som kunde tro att de för en dag sedan stridit på fältet och mördat hundratals män. Nu var han sofistikerad och redo för en middag bland adeln. ” Ska bli intressant att se vad Bastian har hittat åt dig.” Log han snabbt och synade hennes vanliga kläder som inte var speciellt rena heller. Jo det skulle bli intressant att se vad Bastian hade i kikaren. ” Vi kommer in.” Ropade Bern och öppnade tältets tyg för Izana att kliva in bland flertal män som otåligt stod och väntade med Bastian. Hon uppmärksammade alla och även kvinnan som gömde sig längst bak i väntan på att få utföra sitt jobb, nästan lite glad att få klä upp en kvinna och göra henne vacker.

” Jag ser att han redan ordnat allt. För att inte låta vår värd vänta.” Han gestikulerade för männen att röra sig utåt och följde med dem själva medan Izana stod kvar och visste knappt själv vad hon kunde förvänta sig. Inte förrän alla män lämnat tältet började kvinnan snabbt sätta igång och arbetade ytterst flitigt med sina fingrar för att börja få Izana i klänningen som otåligt väntade.

Väl ute ur tältet tog Bern Bastian lite åt sidan hans ansikte var ytterst allvarligt och en djup oroan låg gömd i hans ögon. ” Jag har betett mig opassligt och vill börja med att be om ursäkt. Jag kommer inte ställa till med några fler problem.” Han sneglade bakåt mot tältet där Izana nu gjorde sig iordning, hela han stod på spänn, som om orden han nu skulle säga kunde lika väl ta hans liv. ” Kvinnan i ditt tält är min dotter. Jag är nu helt säker. I hur hon höll sitt svärd är samma som mig, vänsterhänt och med samma teknik. Ärret, näsduken, hennes bakgrund, allt stämmer in med det jag vet. För varje sekund jag är i hennes närhet ser jag alltmer min fru i hennes ögon och ansiktsdrag. ” Trots dessa nyheter var han ändå inte lycklig, inte så lycklig som man trodde då han efter så många år av förtvivlan letat efter sin dotter. Han borde gråta av lycka och omfamna henne som sin egna men inget av detta hade han gjort än. ” Hon vann över mig med en sådan enkelthet, hon hade svårt men inte svårt för att hon saknade styrkan utan för att hon försökte hålla tillbaka. Hur hon från ingen stans efter att ha slagits mot fienden dyker upp i vårt läger gör mig allt mer säker på att hon inte hamnade här med avsikt att fly. Vi hittade aldrig deras ledare, hon var spårlöst borta och ingen hade ens sett skympten av henne när de stred. Helt plötsligt dyker en kvinna upp bland oss med en sådan skicklighet som bara kan tillhöra eliten. ” Bern kunde inte bekräfta att hon var Izana men han visste att hon tillhörde fienden, att hon inte var här för att hjälpa dem. Han började sakta gå ned på knä framför Bastian med böjt huvud. ” Jag har och kommer alltid att vara lojal mot ert hus, speciellt mot dig Bastian. Vad du än ger för order kommer jag att utföra dem. Det ända jag ber om är att vad du än väljer, att du väger in att hon är min dotter, hon tillhör min familj. Det rättfärdigare inget av det som skett men det skulle tära på mitt hjärta om jag måste se henne förloras igen.” Bern var i grunden en stolt man, att buga eller gå ned på knä framför någon gjorde han inte lättvinnligt och även om han inte bad för sin dotters liv var troligen dessa ord så nära man kunde komma. Han behövde hålla sina händer knutna för att inte visa hur mycket han egentligen skakade, av rädsla, av sorg, av hopp och av ilska över att hans dotter ens stod i denna situation. Han hade letat efter henne genom alla åren, hade än kvar hennes rum där flertal olika klänningar låg och väntade, ett för varje år hon skulle ha fyllt år. Förlusten av henne hade förstört honom i flertal år och nu kanske han hade fått tillbaka henne för att direkt förlora henne. Ödet var otroligt grymt.

Sakta reste han på sig när steg bakom kunde höras från tältet. En kvinna kom nu utgående och det var nog ingen man här som kunde tro att den soldat som gått in var den samma som gått ut. Klänningen satt på hennes kropp som om det var stöpt utefter hennes former. Det vackra tyget stod sig vackert mot hennes vitsilvriga hår som nu var prydligt uppsatt med få lockar hängandes löst för att rama in hennes ansiktsdrag. Hållning var likt en adels och hon rörde sig med en sådan smidighet i klänningen att hon nästan kunde antas vara kunglig. Bastian hade hittat en vacker klänning med små kristaller i tyget som framhävde hennes ögon och formade denna soldat till en skönhet som troligen inte många var van att se i detta lägret. Till och med Bern verkade nästan hålla andan när han såg henne, det gick nu att kunna se hur hans fru kunde återspeglas hos Izana, de var inte identiska men dragen fanns där.
” Förlåt att det tog sin tid. Hon envisades med att göra mitt hår.” Log Izana lite genant då hon inte alls gillade att alla stirrade på henne. Det ända som förstörde hela illusionen var hennes svärd som hängde vid hennes höft, som bröt lite av det vackra hos klänningen.

Vid Bastians viskning verkade det som om han var lättad över de ord som sagts. Mannen var lojal och han stod på flera pelare samtidigt, vän, tjänare, fader och krigare, det fanns mycket hos Bern som inte ögat alltid kunde se och det var alltid svårt att navigera i detta vatten för honom, speciellt då en ny pjäs slängts in i det hela, en pjäs som kunde ha dödligt utfall. Han tackade och reste sig upp för att beskåda den kvinna som fick hans hjärta att knyta sig på fler sätt än ett. Han ville bara krama om henne och föra henne hem där hon skulle vara trygg igen men fick stå kvar och se henne stå mitt bland vargarna som vilken sekund som helst kunde slita henne i stycken utan att han ens kunde förhindra det. Han var arg över att hon växt upp till att bli denna kvinna samtidigt som en viss stolthet låg över hur både vacker och stark hon blivit. Hade hon växt upp inom hans familj hade hon till och med kunnat vara en dam som Bastian gift sig med men nu var allt det krasat då hon gått som en slav. Hans vackra flicka hade levt sitt liv som en slav.

Izana vågade knappt andas där hon stod mitt bland alla män. Uppmärksamhet var inget ovanligt men att få så många blickar från alla fiender samtidigt var nervöst och känsligt samtidigt som hon inte kunde låta bli att rodna lite. Hon försökte verka obrydd åt någon mans uttalande men kände sig högst obekväm över hela situationen. Aldrig hade hon känt sig så naken där hon stod och hon saknade verkligen tryggheten från sin rustning. Här fanns inget skydd, inget hon kunde gömma sig bakom, hon kunde inte vara osynlig utan hon var helt blottad för alla att se. När Bastian närmade sig höll hon faktiskt andan, hon vågade knappt röra sig när han kom upp vid henne. Hans vidröring fick det nästan att bränna mot hennes hud av flera olika anledningar men inga hon ens vågade erkänna. Hans närhet hade aldrig varit så stark, så påträngande som nu när hon kände sig så sårbar. Han var ståtlig och livsfarlig, fick hennes hjärta att slå hårt i hennes bröstkorg där han ledde henne bort mot vagnen som väntade. Hans ögon kunde lika gärna varit beröringar då han tittade på henne och hon kunde inte göra annat än att möta hans blick och försöka att inte förlora den tysta striden som föregick.

” Må vara lite oroväckande att ha med sig gåvor genom krig. Dock har jag hört att mirakel kan ske, kanske även för er?” Svarade hon tillslut efter att ha fått lite tid till att återhämta sig. Det retsamma men rätt charmiga leendet syntes nu på hennes läppar även om ögonen än var vaksamma och osäkra. Hon försökte ignorera hans komplimang även om kinderna hettade något, ville hellre fokusera på något annat. ” Jag hade dock föredragit rustning då det är enklare att skydda er i en sådan. Har aldrig riktigt behöva använda svärd i en klänning.” Ja att behöva röra sig i denna var besvärligt och skulle hämma hennen något men hon hade faktiskt haft några strider i en klänning så helt ovan var hon inte. Väl i vagnen satt hon rakryggad och på spänn då situationen inte precis gjorde henne bekväm. Bern verkade inte heller sätta sig med dem utan höll nu lite mer avstånd än innan vilket inte var ett bra täcken. Han skulle vara hennes livlina och här lämnade han över till den mest sluga vargen av dem alla. ” Förlåt min nyfikenhet men hur kommer det sig att ni är ogift? Har ingen kvinna stått ut med er eller är det att du inte stått ut med någon kvinna?” Hon lade huvudet smått på sned vid frågan när hon studerade honom från topp till tå, hans klädstil passade honom verkligen och framgav verkligen den auktoritet och maskulinitet som han utstrålade. Damerna måste ju slänga sig efter honom normalt sätt och någon måste ju ha fångat hans intresse.

Visst hon hade redan koll på vem han var nu men det kändes ändå gott att höra honom erkänna det, lite som om han själv slog spiken i sin egna kista. Han hade varit hal att få tag på och nu satt hon ensam här med honom och hade faktiskt chansen att dra sitt svärd och genomborra hans hjärta, se hur gnistan sakta lämnade han charmiga ögon. Frågan var om hon någonsin skulle få en bättre chans men ändå kunde hon inte dra sitt svärd för att göra det. Något skrek inombords att inte göra det, att vänta tills hon fått svar på några frågor som grubblade inom henne. Bastian kanske hade några svar på dem och var det någon gång hon skulle ta chansen så var det nu. Han flörtade vilt med henne så varför kunde hon inte ge igen lite?

När han nämnde sin fader blev hon dock förvånad över hans ord. Han var son till en furste, att han haft en tuff uppväxt var inget hon väntat sig. Hon höll blicken på honom men lutade sig lite framåt, väl medveten om vad som gjorde sig mer synligt för honom. ” ja ni är rätt hemsk faktiskt så jag förstår dem. Ni tvingar mig att vara i ert sällskap, ni tvingar in mig i en obekväm klänning och sen måste jag sitta på en tråkig middag. ” Hennes blick såg intensivt på honom med det där retsamma leende på sina läppar medan kroppen sakta rörde dig framåt mot honom. ” men jag är förvånad över att de inte ignorerar dina fula sidor då ditt yttre väger mer än väl upp för det.” Vagnen guppade till vilket gjorde att hon behövde ta emot sig med sin hand på hans lår för att inte riskera att hamna med hela sin kropp på hans. Lite förvånat såg hon upp på honom men skyndade inte att räta på sig. Handen låg stadigt mot hans lår men klämde inte för att inte var helt oanständig. ” men ska jag vara ärlig så vet inte adelsdamer vad en riktig man är även om du gick rakt in i dem.” Hon rätade på sig tillslut och skrynklade ut sin klänning som om inget precis hade hänt. Tänk om de hade träffats bortom alla omständigheter, de hade kunnat ha så roligt med varandra på så många sätt men här satt de som fiender och ville mörda varandra. ” men en simpel dam kan drömma om att få vinna en furstes uppmärksamhet. Jag får nöja mig med att skydda er.” Hon putade lite på underläppen men skrattade sedan lite lätt då hon självklart skämtat, lät sin hand flytta på en hörslinga som lagt sig mot hennes kind och kittlade hennes hud. Av någon anledning ekade orden som stått på lappen, gav henne en känsla om att orden syftat just på detta läskigt nog. Hon ville fråga honom vad han trodde om henne, om han också trodde hon var Berns dotter, om han höll henne här på grund av den anledningen eller någon annan.

Den viktigaste frågan hon behövde fråga sig själv, spelade det någon roll i grund och botten? Skulle detta kunna ändra hennes mål? För ett tag sedan hade svaret varit självklart men nu när hon satt här var inget längre säkert. Allt ifrågasattes, varför hon ens var lojal till Viseroyen som köpt henne och utnyttjat henne. Hade till och med börjat misstänka att han låg bakom hennes kidnappning. ” En hemlighet för en hemlighet?” Blicken hade blivit lite mer allvarlig. Hon tänkte inte avslöja sig men hon ville höra Bastians tankar kring Berns uttalande, veta om hon faktiskt stod på fel sida.

Han var svår att komma nära inpå, även hans väggar var tjocka som hennes och även om han inte än avvisat hennes försök hade han inte heller fallit för dem vilket indikerade ännu  mer på att hon satt på farlig vatten. Hon var smartare än vad många trodde, hade låtsas vara trögtänkt inför män och lytt deras order med sådan precision att hon nästan kunde anses själlös, men denna kvinna hade kalkylerat i bakgrunden, väntat på sina tillfällen för hennes mål hade aldrig varit att bli en mans redskap utan tvärtom. Visroyen hade format henne, fått henne att slåss för hans hand och mörda i hans namn men hon hade aldrig verkligen givit honom blind lojalitet. Hon hade inte älskat honom för att han givit henne ett liv och även om hon så mycket hade längtat efter värme och en familj hade hon inte släppt allt runtomkring. Hon satt i Bastians vagn som hans fiende, en riktigt farlig fiende redo att mörda för Visroyen men hon hade också börjat forma en egen plan i det hela då saker börjat läggas ut framför hennes fötter. Bern hade verkligen sått ett frö i henne, ett frö som nu börjat gro och forma sig i hennes hjärta. Stämde allt detta så var faktiskt Visroyen anledningen till hennes miserabla liv, han var den som troligen sett till att hon blivit en slav och lekt med henne likt en leksak. Varför skulle hon blint följa honom och förgöra hans hot när han hade raserat hennes liv? Bastian var faktiskt en nyckel till att få en viss hämnd men hon satt än väldigt farligt och kunde inte precis avslöja allt då hennes huvud kunde rulla.

Vid hans ord blev det så klart till varför Visroyen skickat henne och armén, varför han varit så arg och så snabb i sin reaktion, Bastian hade hotat allt han höll kärt och med all rätt. Bastian var kapabel till att vinna detta men ingen av dem visste att Izana faktiskt kunde vara den avgörande nyckeln. Nu började hon förstå allt mer vad orden hade menat i brevet men hur dem ens hade haft kunskap kring detta var förbluffande. ” Du satsar alltså stort och nu är du lite närmare ditt mål.” Hon lät fundersam, som om hon försökte pussla ihop allt och bestämma vad hennes nästa steg kunde vara. Vad hon faktiskt ville. ” Det har stått klart hur du betvivlat mina ord.” Hon reste sig halvt upp och med en farlig smidigt het lät hon sina ben hamna gränsle över honom medan hennes ena hand drog upp en dolk som gömt sig i klänningen. Dolken lades mot hans sida men hon gjorde inget för att skada honom, hon ville bara visa tyngden i hennes ord. ” Allt jag sagt har varit sanning, jag är en slav, jag vet inte vilka mina föräldrar är men jag är inte här för att skydda. Mitt ända mål är att skapa förgörelse.” Vid varje ord lutade hon sig närmare hans ansikte så att hennes läppar nu var farligt nära hans. ” Jag är inte den du tror, jag kommer aldrig vara det men Bern fick mig att tänka om, stämmer det han säger, om det verkligen är sanningen så är jag inte din förgörelse utan din räddning. Du är stark och mäktig men hade du verkligen varit mitt mål att döda skulle dit lik rulla nerför denna leriga backe men jag står vid mina ord. Jag är din eskort och kommer skydda dig men då behöver du släppa den där misstänksamma blicken och fundera på; Hur kan du utnyttja mig som bäst.” Dolken släpptes från hans sida, placerades i hans hand medan hennes lediga låg vilandes mot hans bröst. Hon höll ställningen, vek inte av med sitt ansikte utan lät honom nu bestämma helt hur han ville göra, han kunde knuffa iväg henne, han kunde stoppa dolken i hennes sida, han kunde kyssa henne, han kunde skrika eller han kunde slå henne. Allt var helt upp till honom nu vad han önskade att göra med denna informationen.

Hur han kunde hålla sin mask uppe och behålla den kylan mellan dem var förundransvärd eller så var hon inte alls attraktiv för honom. Lite frustrerande var det allt då hon hade hoppats på en annan reaktion till det hela som hade gett henne en väg att nässla sig närmare honom. Han behöll dock muren lika stark som innan och vek sig inte ens för en tum och hon som trott att han var desperat efter en kvinnas närhet då han verkade vara tom på den i sitt liv. När han tog tag om hennes käka kom en ofrivillig rysning längs hennes ryggrad som tvingade henne att sluta sina ögon för att inte låta hennes kropp förråda henne. För en kort sekund ville hon viska att han skulle kyssa henne här och nu men för hennes tur verkade vagnen ha en annan tanke kring hela situationen. Hennes kropp slängdes tillbaka mot sätet och med en viss besvikelse såg hon mot honom innan hennes egna mask låg på igen. Det stod klart att detta var över och han hade inte givit henne något övertag men än var inte segern på hans läppar. Fanns mycket kvar hon hade att ge.

Hon rätade till klänningen snabbt och väntade på att han skulle gå ut först innan hon gick efter med rak rygg och neutral blick, ingen som kunde utläsa vad som egentligen hade hänt i den vagnen för bara några minuter sen. Alla verkade redan vara på plats och därav gick hon själv och ställde sig vid Berns sida som verkade lite nöjd över gesten. Han hade tittat på dem båda med en orolig blick när de lämnat vagnen men såg betydligt lugnare ut nu när hon stod vid hans sida. ” Hoppas att allt gick bra.” Viskade han tyst men armbågade en av männen i sidan som hade sneglat mot Izana lite väl intensivt. Hon själv ignorerade allt utan hade fokus mot Bastian då jobbet redan hade startat. Professionell var hon allt när det gällde och han hade sin rygg trygg för stunden. ” Du är otroligt lik din mamma.” Orden slog hårt i magen då Bern verkade så säker på att hon var hans dotter. Själv var hon inte helt såld men lutade absolut åt det hållet vilket gjorde allt besvärligt. Bern visste om vad han stod inför och frågan var om han verkligen skulle stå på hennes sida om hon gick upp mot Bastian.

Hans kusin verkade väldigt varm och välkomnande medan Bastian nästan såg ut som en isbit till skillnad. Han var artig och proper men inte speciellt varm av sig, inte ens mot sin släkt. Izana var lagomt ointresserad av det hela och gav inte kvinnan som stod längre bak så mycket uppmärksamhet, hon själv såg sig istället mer om efter andra faror som kan uppstå. Om hon kunde infiltrera så kunde det finnas andra men inga som hon kände igen. Det var Berns armbåge i sidan som fick henne att uppmärksamma deras samtal då de tydligen hade blickarna mot henne nu. Det var inte speciellt välkommet men hon tog några steg fram med rak hållning och bugade sig djupt inför sällskapet. “Anazi till er tjänst. Jag är en Eskort till min herre.” Orden var i sig inte konstiga för dem som såg på detta utanför men hon visste att Bastian skulle reagera på min herre. Hon hade faktiskt aldrig riktigt visat honom hövligheterna som han kanske förväntat sig från henne. Detta var troligen första gången. Bern däremot var inte lika nöjd över dem, han ville troligen inte att Izana skulle vara nära Bastian längre men han kunde inget säga.

Varför hans kusin var så intresserad av henne hade hon ingen aning om och motvilligt lät hon hans läppar nudda sin hand. Med en ointresserad men artig blick följde hon hans rörelser men fick verkligen anstränga sig för att inte ändra det utseendet när hans viskning nådde hennes öron. Orden fick verkligen varje litet hårstrå att resa sig på hennes kropp då hon från början inte visste om detta var ett hot eller en velsignelse från ovan. Att han visste vem hon verkligen var kunde betyda två saker för henne och egentligen var väl inget ett bra alternativ. Det ända hon kunde göra var att stå kvar med rak rygg och verka obrydd till hela gesten, som om inget precis sagts mellan dem. Hade han velat avslöja henne skulle hans ord varit betydligt högre än dem varit vilket antydde till att han ville behålla denna hemlighet mellan dem båda.

När alla började röra sig framåt och mannen kom upp vid sin sida fick hon allt bita ihop för att inte röra sig ifrån hans beröring, den skapade obehag men hon hade inte råd att göra honom upprörd. Han hade mycket makt i sin hand för stunden och hon behövde verkligen gå på nålar för att inte riskera sitt liv. Hans ord fick henne dock att förstå vad detta kunde handla om vilket var förvånansvärt men också skapade otroligt mycket problem för hennes del. Visroyen hade alltså lyckats nässla sig in ända hit och hade planer för denna middag som skulle verkligen testa vart hennes lojalitet stod. Än hade hon inte helt bestämt sig om sanningen skulle fram och hon var inte heller beredd att bestämma. I hennes planer hade hon haft mer tid på sig med Visroyen hade tydligen andra planer. ” Vad skönt med en allierande bland fienden. Det gör min plan enklare att utföra.” Viskade hon tyst tillbaka men behöll blicken framåt som om inga ord växlades mellan dem båda. Bern gick en bit bakom och även om han inte hade makten att lägga sig i eller skilja dem båda åt så höll han ett vakande öga på Edric. Han försökte lyssna till om något sades mellan dem men då det pratades på flera håll samtidigt kunde ingen riktigt urskilja orden som delades mellan dem.

” Jag har lyckats infiltrera och hoppas du inte kommer avslöja mig.” Edric behövde verkligen tro att hon var på hans sida, hon fick verkligen vara en dubbel spion för stunden och balansera på en otroligt skör tråd. Som tur var båda parterna fiender och skulle därför inte avslöja henne från något håll då de förhoppningsvis nu trodde hon agerade för deras bevåg. Detta var verkligen en huvudverk i sig och gjorde allt så mycket mer komplicerat. Izana hade ingen aning om vad Edric hade planerat för ikväll men kände hon Visroyen något så var det inte en händelsefri kväll precis. Hur Visroyen lyckats få in sina klor här hade hon faktiskt ingen aning om och på ett sätt hade hennes strid varit helt värdelös om han ändå hade lyckats med detta vilket skapade en frustration hos Izana som förlorat många män den kvällen.

Izanas blick sökte sig fram mot Bastian medan tankarna jobbade för fullt i hennes huvud, nästan som om hon ville ha ett tecken från ovan vilken sida hon skulle välja. Var turen verkligen på hennes sida kanske hon inte skulle behöva visa sin hand redan ikväll men detta event skulle verkligen korta ned spannet på hennes val rätt rejält. ” Vad för otroligt god mat har ni förberett för ikväll? Något som är värt att dö för?” Hon visste inte om Edric förstod koden men det var riktad mot om han hade tänkt dräpa några ikväll eller inte. Hon vågade inte fråga högt i risk av att andra kunde höra även om de viskade väldigt lågmält.

Trots att det inte var helt tydligt så misstänkte Izana att planerna för Bastian var att aldrig komma härifrån om nu Edric stod på Visroyens sida och troligen var denna middag den avgörande pusselbiten för att få detta att ske. Det positiva var att Edric verkade tro på henne vilket skapade lite mera lugn i hela situationen. Hennes läppar visade nu ett av hennes större leenden till hans ord för att visa sin nöjdhet över planen utan att skapa för mycket uppmärksamhet runtomkring. Hon följde hans steg och gjorde inga mer anvisningar på att saker diskuterades emellan för att inte skapa funderingar hos Bern som hela tiden höll sitt vakande öga. Izana började nu fokusera mer på omgivningen som ganska snart skiftade atmosfär till något varmare och vackrare, visade upp de rikedomar som faktiskt Edric besatt trots det kala yttre. ” Ni har verkligen ett praktfullt hem, ska bli intressant och se hur det kan växa.” Berömde hon men hade en föraning om att det var hans fru som dekorerat i syfte att mjuka till de hårda linjerna som rummena annars besatt. Doften av blommor var på sitt sätt alltid välkomnande men för stunden kände hon bara att de var ett hån till kvällens planer. Maten var dock mer välkomnande då den genast påminde henne hur hungrig hon faktiskt var, frukosten hade inte varit överdrivet stor och hon hade fått vänta länge på nästa måltid. Det vackert uppdukade bordet ville verkligen skryta om sin herre, få munnar att vattnas och avundas den som fick äta detta dagligen.

När dem alla började sätta sig till bords avvaktade hon för att se vart hennes plats skulle befinna sig och till sin förvåning drogs en stol ut bredvid Edric. Hon hade helt klart förväntat sig att Bastian skulle sitta där men detta gjorde vissa saker mer möjligt. Det var nog första gången någonsin sidan hon hamnade i denna soppa som en positiv känsla kommit fram när hon blev satt bredvid Bastian. Detta gav henne möjlighet att reagera om något skulle ske men hon kunde även få tag på Edric fortare om det krävdes. Trots att hon inte visste hela planen kunde hon snabbare reagera och anpassa sig till situationen när den uppstod men det skulle även sätta henne i ännu mer kläm. När hon satte sig ned på stolen lät hon blicken svepa snabbt över rummet för att försöka få ledtrådar om kvällens gång, hon lade tillrätta sitt svärd så det låg lättillgängligt för henne där hon satt och kunde användas när situationen krävde det. ” Vilken god doft från maten.” Log hon varmt och sneglade mot Bastian medan röster började höras runt bordet i förvänat på kvällen. När vinet började hällas upp var hon inte sen på att lägga märket till att hennes särskiljdes från Bastians vilket dirket gav henne en kall kår. Detta var verkligen inte ett gott tecken och hur hon än vände på det hade hon inte tillräckligt med information för att verkligen kunna reagera, det ända hon hann få ihop var att inte låta Bastian dricka vinet. Om det var förgiftat och skulle döda dem hade hon ingen chans att rädda dem andra men Bastians situation kunde hon på något sätt förhindra. Hon kunde inte heller göra en för stor reaktion på det hela utifall vinet egentligen inte var förgiftat vilket bara gjorde allt så hopplöst jobbigt för henne. Visste hon säkert att det var förgiftat kunde hon agera starkt och stoppa allt på ett snyggt sätt men nu hade hon inget att gå på mer än tomma ord.

När glasen var fyllda var hon snabb att röra Bastian och hennes glas närmare varandra innan hon lät klänningens ena axelband glida nerför hennes axel och blotta hennes hud betydligt mer avsevärt. “Förlåt!” Utbrast hon generad och med sin ena hand stoppade hon tyget så att inte männen här skulle se för mycket men betydligt mer för att locka deras blickar till hennes bröst och bar hud som visades vid axeln. Med sin andra hand tog hon tag om Bastians glas och såg till att dessa blev bytta när allas fokus fanns på annat håll. Hon rättade till sin klänning genant med rosenröda kinder men höjde sitt glas till Edrics skål. Lite som om hon försökte få denna situation bortglömd trots att dem flesta männen här troligen sett olyckan. Bern satt nästan helt högröd i ansiktet men hade varken sagt eller gjort något men käkarna indikerade på att han hade fått hålla tillbaka något avsevärt. Det fanns mycket kring allt detta hon ville göra annorlunda men på den korta tiden hon hade, det lilla hon hade att gå på fanns det inte mer hon kunde göra. Det ända hon kunde göra var att låtsas dricka sitt vin och vänta på utfallet från alla andras. Bastian var troligtvis säker och hon själv satt på spänn för att se hur hon behövde agera här näst.

Izana låtsades som inget hade hänt och fokuserade på maten medan hennes ögon hela tiden svepte över rummet, låtsades som att hon njöt av sällskapet medan hon egentligen försökte lista ut vad som funnits i glasen. Det uppdagades relativt snabbt att inget dödligt gift hade lagts i vilket hade lättat hennes hjärta något och hon tackade sina vakande gudar över att hon gjort ett okej val i den kniviga situationen. Hon höll ett glatt lynne och låtsades dricka av vinet för att ge ett gen av att slappna av och bli allt mer full. När maten var klar och hon nu börjat se kopplingen kring vinet och riddarnas beteende var hon tacksam över att Bastian nekade mer vin, det gjorde allt så mycket enklare för henne att hålla honom vid liv.

När Bastian reste sig upp följde hon hastigt efter men låtsades att snubbla till på vingliga ben och tog emot sig på honom så hennes läppar kunde komma nära hans öra utan att misstanke skulle skapas. ” Ta mig till min säng nu. Oavsett om jag stretar emot. Ditt liv hänger på det.” Orden var tystlåtna men tillräckligt skarpa för att bevisa att detta inte kom från ett sinne som blivit berusat, dem var knivvassa och allvarliga. Hon rätade sedan på sig lite skrattandes och ursäktade sin klumpighet. ” Förlåt jag måste ha druckit för mycket av det goda vinet. Jag är så svag för alkohol.” Hon pratade tillräckligt högt för Edric att se men ansiktet var helt vänt mot Bastian och blicken indikerade inget på att den ens fått i sig alkohol. Hon vände sig sedan om mot Edric och neg djupt för honom. “Tack för er goda mat och utsökta vin. Ni är verkligen en minnesvärd värd och herre” Hon reste sig upp och vacklade smått till igen men höll sig på fötter medan blicken tittade sig lite snurrigt omkring. Middagen hade gått från lugn och stillsam till något mer odrägligt där fulla män knappt kunde hålla sig på benen. Det var minst sagt pinsamt och inte blev det bättre att se Bern nästan helt utslagen vid sin stol. Det högg i hjärtat att inte kunna hjälpa honom men än var det inte hans liv i fara, inte om hon kunde varna Bastian före. De behövde hamna i ett rum själv så hon kunde berätta vad som föregick men även få fram en plan att skydda dem andra innan det var för sent. Även om hon inte visste Edrics planer till orda så var det att supa dem under bordet ett sätt att kunna få dem försvarslösa. Om han hade planer att mörda dem tyst i deras sömn eller inte visste hon inte men hon tänkte inte heller ta den chansningen.

” Måste du verkligen gå och lägga dig än min herre? Alla har det så trevligt.” För att inte väcka misstanke hos Edric krävdes det att Bastian mer eller mindre slet iväg henne så inte Edric fick för sig att hon hade något med det att göra. Att hon försökte hjälpa Edric med sin plan på något sätt och lura Bastian in i fällan.

Något kändes inte helt rätt, som om alla hennes försök inte helt gått i lås, som om alla lögner inte nått fram till alla. Hon önskade verkligen att Bastian skulle reagera och dra henne från detta rum innan allt var för sent, innan allt krasades ihop framför hennes fötter. Vid hans ord vände hon sig förvånat om honom och av vana stelnade hon till när hans hand lades mot hennes kind. Självklart hade hon inte förväntat sig detta från honom och i reflex lades hennes hand mot hans bröstkorg för att skapa rum mellan dem men hennes sinne hann ifatt och istället besvarade hon tillslut hans kyss. Till hennes förvåning reagerade kroppen på ett otroligt oväntat sätt där knäna nästan började skaka under henne och där hjärtat bultade hårt i hennes bröstkorg. När han släppte hennes läppar höll hon kvar sin förvånade blick. “Jag…” Mer hann hon inte säga förrän han med en oförskämd lätthet slängde upp henne på axeln och började gå. ” Vad i!!” Utbrast hon både förvånat men lite ilsket då det var ytterst genant att bli utdragen på detta sättet. ” Släpp ned mig!” Hon började försöka vingla sig ur något men hans grepp var stadig och hård. Reaktionen från henne var på ett visst sätt genuin men också tillspelat för att skapa förvirring om vart hon egentligen stod. En person som var på hans sida skulle inte bråka om att följa med men hon visade att hon inte ville vara i hans sällskap ensam.

När han väl satte ned henne från allas blickar hade allvaret i hennes ansikte åter kommit tillbaka och utan att streta emot följde hon efter honom för att stänga dörren bakom dem och låsa. Utan förvarning vände hon sig om och med all sin kraft få hans kropp emot väggen så han inte kunde fly. Blicken var kylig och kalkylerande när den studerade hans ansiktsdrag och hon slösade ingen tid. “Jag vill ha ditt ord Bastian, ditt ord på vad som än händer ikväll är jag under ditt beskydd. Jag vill när detta är över få mark och ett hus att bo i under ditt beskydd. Lovar du mig detta på ditt namn, på din familj kommer jag se till att du kommer härifrån levande och jag kommer servera Visroyens huvud på ett silverfat.” Hon höll sin hand mot hans bröstkorg, ville höra hans hjärta, känna hans puls för att ge indikationer om hans ord skulle ljuga, om han skulle försöka lura henne. “Du vet att jag är Izana Noxis, du vet att jag är fienden men jag står här villig att offra allt om du ger mig ditt ord.” Ögonen hade under meningarnas gång skiftat från en beslutsam kyla till en kvinnas som bara ville få leva, som bara ville få tillbaka sitt egna liv. ” Ditt liv är i fara och det är tack vare att jag är Izana som jag har denna information. Din kusin har förrått dig och du kommer inte härifrån levande om du inte utnyttjar mig. Dina män kommer inte kunna skydda dig inatt så den ända sköld du har är mig. Jag kan välja att slänga dig till Edric och se honom ta ditt liv eller så lovar du mig och jag ser till att Edric inte kommer levandes härifrån.” Det kändes verkligen som om allt sakta likt sand rann henne ur händerna. Hon hade spelat ett sådant otroligt farligt spel och kontrollen låg inte helt hos henne. Bastian kunde försöka döda henne här och nu, kanske hinna fly på sin häst men han skulle troligen inte hinna långt förrän Edric fått tag på honom. Hans största chansning var på fienden, på henne för om hon hade tänkt förråda honom hade hon inte sagt detta, då hade hon bara spelat med i Edrics planer. ” Jag har redan bevisat min lojalitet genom att ta ditt glas som du skulle dricka. Vinet är förgiftat och Edric misstänker mig troligen redan därav har vi inte mycket tid.” Handen mot hans bröstkorg trycktes hårdare mot honom, hennes kropp stod tätare emot honom då hon ville se, känna allt, veta om hans ord var sanning eller ej.