Att Bastian skulle rida ikapp och dra tag i hennes tyglar var inget väntat och därav släppte hon förvånat sitt grepp om dem och lät honom leda dem bortåt från armén. Blicken studerade honom med en frågande min medan det började gå upp i hur arg han egentligen var, hon hade verkligen klivit över hans gräns denna gång vilket på ett sätt var lustigt med tanke på allt annat hon faktiskt gjort. Var detta hans gräns? Hans lilla stolthet. Hon fnös till med tanken men följde bara med i sadeln där han ledde bort dem stora hästarna utan några större problem  trots att hennes hingst inte välkomnade detta på något vidare bra sätt. Hans sätt att hålla sig så pass ståtlig trots att han fick styra två hästar var åter igen en sida av honom hon både beundrade och avskydda, var han dålig på något egentligen? Hon såg verkligen fram emot att få testa hans svärd för att se om hon allt kunde få ta ned honom från sin höga häst han satt på.

Väl utanför armén bland träden följde hon bara hans rörelser och protesterade inte ens när han slet ned henne från hästen, självklart var hon inte speciellt glad över den hårda behandlingen men hon hade ändå insett att hon förtjänat det. Vid hans ord hårdnade dock hennes blick något medan ett retsamt litet leende började synas på hennes läppar. När han tryckte upp henne ännu hårdare mot trädet tog hon dock tag om hans handled som för att visa att hennes gräns nu också började komma även om något ofrivilligt ilade av välbehag igenom hennes ryggrad. Han var arg och hon började också bli arg men ändå såg han så jäkla snygg ut där han stod mot henne att hon ville slå till honom. Inte ens när han var som vildast hade han tappat charmen och här stod hon och försökte behärska alla tankar som rusade genom hennes huvud. Problemet var att hennes egna stolthet hade också fått sig en törn vilket resulterade till att hennes ord troligen inte skulle bli så trevliga för honom.

” Din manlighet måste vara otroligt liten om du tycker jag tar över. DU bad om mitt ord, mina tankar och mitt råd, jag gav dig det. Inte för ens en sekund bad jag några av dina män lyda mig, jag yppade inte ens ett ord till någon annan än DIG. För jag LITAR på DIG, jag vill att du ska komma ut med segern utan att behöva förlora en enda man. För i helvetet Bastian jag erbjuder mig att rida rakt in i min undergång för DIG. Inte en ända gång försäkrade du mig att Visroyen inte fått ord om vart jag är, om vem jag blivit och ändå erbjuder jag mig att chansa med MITT liv för att försäkra din seger. Och här står du och trycker upp mig mot ett träd och klagar på att du tycker jag bestämmer när jag inte gjort annat än att berätta mina tankar och råd. Ja jag är bestämd, jag ska tänka på att tona ned den men jag har också för inte länge sedan styrt min egna armé, vart min egen ledare så jag ber om ursäkt om mina vanor inte dog på direkten.” Handen kring hans handled hårdnade med varje ord då hon kunde höra hur rösten blev allt mer frustrerad men det låg även en viss besvikelse i den, hon var besviken över Bastian även om hon till en viss del kunde förstå vad han kom ifrån. ” Jag vet att det du säger är sant och tillit kommer inte bara så där. Jag är din fiende, jag är den som skulle dräpa dig ute på fältet men jag har offrat allt för att jag litar på dig, på ditt ord. Jag infiltrerade med målet att få stoppa dolken i ditt hjärta och självklart fick Berns ord mig ur balans men det var DU som fick mig att vända, att inse att jag hade en annan väg, en annan chans att få bli fri från en herre som inte gjort mer än att plåga mig. Jag har sedan innan försökt planera för att slå mig loss men aldrig haft chansen men när jag träffade dig så såg jag den och jag tog den. Bern blev en bonus och en övertygelse. Du är formidabel Bastian, du är en man jag aldrig tidigare träffat. Du behandlar dina män med en sådan värdighet och respekt, du slåss för deras frihet, deras värde och du lyckas. Du lyckas med något inte många gjort tidigare och du för i helvetet fick mig att se ut som en pajas när ni infiltrerade den natten. Din styrka, ditt mod, din envishet, din godhet, din charm, det var just den sidan som fick mig att ändra mig, våga chansa på någon annan än mig själv.” Hennes andning var ansträngd och snabb då hennes känslor kokade inombords där hon stod med blicken spänd i honom. Aldrig någonsin hade hon varit så blottad, så naken inför en annan person som hon var nu och på ett sätt hatade hon sig själv för det. Hur lågt hade inte Izana sjunkit, hur mycket hade hon inte fått skämma ut sig och för vad? Hon började faktiskt tappa greppet om varför hon egentligen gjorde detta och för vem. Var det fortfarande för henne själv eller hade något mer börjat slå rot inom henne? Något hon inte vågade tänka på eller minst ens erkänna för sig själv.

Hon hade väntat sig att han skulle skrika på henne, till och med kanske slå henne men när hans läppar trycktes mot hennes var det som om all luft drogs ur henne och lika så den frustration och ilska som byggs upp där inom henne. Handen som höll om hans handled släppte inte men hon gjorde inget för att flytta på honom. Även om kroppen och sinnet inte var riktigt beredd så var hennes läppar det som besvarade hans kyss med en iver och passion hon inte ens kunnat förstå vart den kom ifrån. Ändå stod hon här, besvarade en kyss från en man som hon aldrig trott skulle kunna bli något annat än en fiende. Något mjuknade i henne, fick den där satans väggen att sakta rivas ned, sten för sten vilket gjorde att hennes lediga hand letade sig upp till hans kind. Nästan lite motvilligt släppte hon hans läppar när han drog sig lite tillbaka för att lägga sin panna mot hennes. Hon vågade inte öppna sina ögon än, rädd för att hennes ögon skulle riva det lilla hon hade kvar. Orden var något hon inte önskade att höra men samtidigt var det allt hon behövde höra, de var som om änglarna viskat en sång i hennes öra för hon kunde inte hålla ilskan kvar, inte heller rädslan för den delen heller. ” Jag har aldrig i mitt liv velat klippa till någon lika hårt som jag vill kyssa den.” Hon log stort och öppnade tillslut sina ögon för att kunna se honom, se Bastian stå här framför henne med ett ljus hon inte tidigare haft. Aldrig hade hon vågat ens drömma om en sådan känsla i sin bröstkorg, där hjärtat dunkade så hårt att hon inte visste om det längre satt kvar, ändå var den så välkommen och hon ville inte byta ut den mot allt guld i världen. Värmen hade spridit sig igenom hela kroppen, fyllde varje cell och fick det att pirra i magen som om hon bara känt när något spännande väntades att hända. Att flörta med män, att vara nära med män och kanske kyssa män var inget nytt för henne men att verkligen dela en passionerad kyss som inte hade någon baktanke till att luras, det var nytt för henne. Ingen man hade fått röra hennes hud med intentionen att få av henne kläderna och aldrig hade hon någonsin önskat det men ändå stod hon här och ville inget annat än att slita av Bastians hans rustning.

” Jag vill höra mitt namn på dina läppar igen.” Viskade hon fram men lät honom aldrig ens få möjligheten förrän hennes läppar åter pressades mot honom, ivrigare och hungrigare än innan. Handen som vilat mot hans kind smekte sig bak till hans alltid välvårdade hår och lät fingrarna smeka sig in, lät den greppa om hans hår och hålla honom kvar nära sig. Fan att han skulle få komma ut perfekt från denna situation, till och med han skulle få sina hårstrån att hamna åt fel håll. Läpparna sökte sig hela tiden till hans som om hon törstat efter dem hela sitt liv, som om de inte kunde nöja sig med något annat än honom. Hon försökte komma närmare honom men deras rustningar var så irriterande i  vägen att det fick henne att stöna i frustration. Det var inte rätt på någon nivå att stå här bland träden och tråna efter honom, inget av detta var rätt på något sätt och ändå fanns det inte en ända plats på jorden hon hellre skulle vilja befinna sig på. Tillslut behövde hon hämta andan och försökte samtidigt samla sig något. För bövelen hon var Izana, inte en ung oskyldig flicksnärta som kunde låta sina lustar leda henne. Hon var stöpt i blod, inte vackra klänningar och mjuka kuddar. Ändå kunde hon inte låta bli att le åt att det var just henne som Bastian hade kysst, ingen annan.

” Jag rider under dig Bastian, jag kommer aldrig vika mig lätt men det är dina ord som kommer vara det avgörande.” Ett hårt löfte, kanske ett löfte hon inte skulle kunna hålla i slutändan men ändå ett löfte hon ville ge honom. Det tog emot att vika sig för en man då hon hela tiden slagits och kämpat för att vara över dem. Ändå stod hon här utan tvekan i rösten och utan vilja att ändra det. Han behövde veta att han trots allt var fursten och hon nu en soldat men det innebar inte att hon bara skulle ge sig, nej hon hade för mycket i ryggraden för det.

Det nästan gnydde i henne när hans händer inte längre hade hållit sig på plats. Hon suktade efter något hon inte riktigt visste vad det var, det ända hon var säker på att det gällde honom och hans närhet. Sinnet hade varit förrädiskt när det tänkt på hur hans läppar kunde kyssa andra delar utav hennes kropp. Det var svårt att hålla sitt sinne fokuserat när han var så nära, hur kunde en man få henne  att tappa så mycket självkontroll var ju den första frågan. Det verkade som om nu när hennes mur fallit att bara hans blickar kunde få henne att börja tappa sin kyla och envishet. Det fanns ett begär att vika sig åt honom, ge efter och låta han visa henne saker hon inte ens kunnat drömma om. Han fick henne att gå från själviskhet och envishet till att smälta under hans fingrar.

Tyvärr fanns det inte mycket plats för dem att låta detta gå längre, båda visste om det och även om han var en furste så fanns det vissa förpliktelser, att dra med fienden ut till skogen och få henne att skrika hans namn var kanske inte riktigt en av dem även om hon inte hade stoppat honom. ” Det är ca en dags marsch dit så vi hinner vila och…. komma bättre överens innan jag ger mig av.” Åt dem sista orden så blev dem betydligt mer förföriska och det där lockande leendet visade sig åter igen på hennes läppar som nu svullnat något efter deras heta kyssar.

Satan vad hon var glad över att få stå lutad mot ett träd när han viskade dem orden i hennes öra. Det var något med just den meningen som fick det att hetta till i hela hennes ansikte och slå en knut i magen av förväntan. Benen ville verkligen ge vika och hon var tvungen att ta tag lite om trädet för att inte bara falla ihop. När blev hennes knän så svag? Speciellt för bara några ord. Hon behövde till och med stå kvar lite efter att han flyttat på sig för att samla upp sig medan kinderna nästan glödde av rödhet. Hon studerade blicken där han åter satte upp sig på en häst och förbannade åter igen hur fruktansvärt ståtlig han jämt var. Inte ens hans hår hade lagt sig speciellt rufsigt trots hennes försök. När hon väl kände att kroppen inte längre skulle förråda henne gick hon själv till sin hingst och lät tyglarna hamna runt dess hals innan hon hoppade upp och satte sig till rätta. Var lättad över att hon nu kunde sitta ned och återhämta sig från allt som precis hänt. ” Då kommer det bli smidigare och snabbare för mig. ” Log hon stort tillbaka till hans ord om Visroyen och började röra sin hingst i en samlad galopp tillbaka till armén som förvirrat stod och vänta på dem. Bern var den som stod närmast och hade hela tiden kikat med oroliga blickar mot deras håll, visste inte om han skulle få se Izana igen utefter hur arg Bastian verkade ha varit. Det han dock fick se när Izana väl närmade sig var något helt annat. Även om inte mycket bevis fanns kvar från det som hänt avslöjade läpparna henne och Bern var tillräckligt erfaren för att förstå vad som kan ha skett. Direkt släppte han blicken mot Izana och stirrade rosenrasande mot Bastian som kom efter. Hans näsborrar vidgades av ilska utöver vad sin herre faktiskt gjort mot hans dotter, HANS DOTTER för bövelen. Han hade knappt fått tillbaka henne innan Bastian redan lagt sina klor på henne. Även om Bastian var mer än värdig så ville han inte att hans dotter redan skulle tas ifrån honom. Tyvärr kunde han inget annat göra än att visa sin missnöjdsamhet över det hela och väntade in Bastian medan Izana nästan var nöjd över att se sin far så arg. ‘Nåja så enkelt kommer Bastian inte undan alltså’ hade hon tänkt med lite skadeglädje i tankarna.

” Jag hinner knappt få tillbaka min dotter från döden innan du redan sätter dina klor i henne?” Rösten var lågmäld men mullrade av tillbakahållen ilska. Han kunde inte sätta sig emot Fursten framför hans män, han kunde inte göra något men han stod Bastian tillräckligt nära för att visa honom sitt missnöje i det hela. ” Hon är min dotter och ingen kommer i detta läger få skymfa henne på något sätt.” Orden dröp av varning innan han vände sin häst och red upp bredvid Izana så inte Bastian längre kunde rida nära. han hade fått diskutera tillräckligt med henne för idag.

Bern lämnade inte ofta Izanas sida under marschern, bara fåtal gånger när han behövde hjälpa Bastian. Annars red de bredvid varandra och han pratade om sitt hem, om de minnen han hade av henne som liten och om de minnen de egentligen hade kunnat skapa ihop. Det var konstigt men ändå värmande och de fick reda på rätt mycket om varandras bakgrund och tankar. När Izana berättade om sin uppväxt, vad hon gjort och vad hon behövt gå igenom var det som om någon kastat en hink kallvatten över honom, som om allt detta hade varit hans fel fast de båda innerst inne visste att inget var deras fel. De började sedan prata om något hon inte riktigt vågade hoppas på, hennes framtid i sin nyfunna familj, att de ska ha en stor bal när allt var över och hur alla ska få veta att hans dotter äntligen hittat hem, allt kändes så overkligt.

För att vara en armé som vandrade in på farliga marken hölls det ändå en god stämning och hög moral. Bastian har verkligen gjort ett otroligt bra arbete med sina soldater och de verkade lita på hans ledarskap, något hon tänkte ta lärdom av. Markerna här började bli allt mer igenkännlig då hon ridit här så många gånger tidigare. Övat, ridit ärenden, ja orsakerna hade varit många men nu var det något helt annat. Det var konstigt att stå på andra sidan av det som tidigare varit hennes så kallade hem. Ändå kändes mer detta som hennes hem än något annat med Bern vid sin sida och Bastian framför henne. Var detta vad riktig trygghet kändes?

Väl framme vid det planerade lägret hjälpte hon vant till och fick sitt tält uppställt bredvid Berns som nu envisades om att de inte skulle stå nära Bastians. Tanken fick henne att le något lurt då avståndet troligen inte var det som skulle hålla dem isär. Det gick fort att få upp allt och snart hade alla börjat roa sig med sina saker, spela spel, äta mat, eller hennes favorit. Några önskade få visa upp sin styrka och därav samlades alltid en del i en ring där andra slogs ut i hopp om att få ära inom armén. Hon själv såg fram emot att få röra på sina stela muskler och stod snart bland dem. En del av männen var ytterst obekväm med hennes närhet där hon stod i sin svarta skjorta och tajta läderbyxor med svärdet hängandes vid sin höft. Håret var uppsatt i en knut för att inte vara i vägen och blicken såg mot de två männen som slogs ut med svärd, hon studerade noga deras rörelser med en kyla och iver att inte ens de kunde missa det. Väl över vände sig en av de större männen mot henne. “Den nya knä hunden verkar våga visa sitt tryne här. Vems kuk har du sugit av för att rida med befälet.” Hans röst var föraktfullt och retsam men Izana lät honom inte reta henne. Hon klev bara in i ringen med samma kyla och likgiltighet som tidigare för att dra sitt svärd. ” många, men din kommer inte kunna användas efter att jag är klar med dig här.” Många runt omkring visslade till i förvåning och häpnad över hennes grova ord medan mannen blev helt röd i ansiktet. “Du ska allt få smaka på sand din slyna.” Han drog själv sitt svärd och kom mot henne med full kraft. Hon själv bara dansade enkelt runt, knappt parrerade hans slag som om det inte behövdes. Han kom mot henne flertal gånger men lyckades inte få in något, till hans förvåning slog hon till sitt svärd mot hans bak som för att retas. Hela tiden följde hon hans rörelser med den där skarpa blicken som kunde sätta skräck i många män. Frustrationen steg allt mer hos mannen och han verkade bli allt mer våldsam i sina rörelser, höll inte tillbaka och kunde faktiskt skada henne riktigt illa. Hon själv började ta detta lite mer allvarligt och parrerade hans slag nu men tvingade honom hela tiden tillbaka. Hennes rörelser blev snabbare och kraftfullare innan hon fick in ett slag som slog iväg hans svärd. Med en otrolig kontroll stannade hon upp precis framför hans hals med svärdet och tittade på honom som om han inte ens lyckat roa henne. ” Du kan förolämpa mig så bäst du vill. Jag kan vara en slyna.” Ett mer ondskefullt och läskigt leende spred sig på hennes läppar innan ögonen mörknade något. “Men om du förolämpar fursten eller befälet så kommer jag personligen att skära ut din tunga och tvinga den nerför din hals.” Hon sänkte svärdet och tog i med sina ben. Hon hoppade upp i luften och snurrade runt med sin kropp så att sparken som nu landade mot mannens bröstkorg fick styrka bakom sig. Mannen flög handlöst bakåt och slog hårt i marken. Andra fick hjälpa honom upp på benen innan han rosenrasande lämnade dem. “Nå vem här kan ge mig riktig underhållning?” Uttrycket mjuknade något när hon såg runt på männen som bara gapade åt det dem precis sätt. En av dem verkade  vakna till liv och gick in mot henne. “En ära att få möta en sådan stark motståndare.” Åh denna visade alltså mer respekt? Han var dock snabb och tänkte inte låta henne få ett övertag. Izana fick direkt gå i försvar för att inte hamna på rumpan. Han hade en helt annan teknik och var betydligt mycket bättre, tvingade henne nu att anstränga sig och fokusera på en annan nivå. Ibland lyckades hon få honom att backa men hans snabbhet skapade mycket besvär från henne. Mellan svärdens metalliska klingor som slogs mot varandra fick de även in ibland något slag av näve eller armbåge. Deras fötter rörde sig hela tiden över marken medan blickar tittade på med hög förväntan. Många ropade och hejjade på, blev exalterad utav det som hände framför dem. Vissa började slå vad och Izana var inte längre den de såg ned på. Hennes namn Anazi hade börjat ropas ut då några där känt igen henne sedan tidigare. Det tog längre tid än hon vågat erkänna men tillslut lyckades hon få in en träff som fick mannen att falla ned på marken och tappa sitt svärd. Andningen var andfådd och åter igen syntes den där vildheten som bara kom fram när hon slogs, den där råa hungern efter utmaning. Hon behövde torka sig snabbt för pannan innan handen sträcktes ut mot sin motståndare. “Jag är imponerad.” Log hon och hjälpte honom upp. Han verkade inte helt nöjd över sin prestation men sade åtminstone inget. ” jag förstår varför du får rida bland dem.” Blev hans motord tillslut och började röra sig bortåt för att få i sig mat. Hon själv stod kvar i hopp om att någon mer vågade utmana.

När Bastian klev in i ringen höll hon omedvetet andan av många skäl. Hon ville där och då bara slita av honom kläderna och kyssa hans läppar tills han inte längre kunde göra annat än att andas och säga hennes namn. Åh andra sidan bubblade det i magen av förväntning att äntligen ha chansen att öppet få ta ned honom på sin höga häst. Det sista skälet var en liten frustration då hon precis fått bort sitt rykte och här klev han in och riskerade att skada allt. Alla verkade lyssna av spänning och när han uttalade dem orden var det som om han tagit med sig en hink vatten från floden och hällt det rakt över henne. Självklart ville hon få ha tryggheten och sova i hans tält, även få chansen att göra saker hon knappt visste vad det var men nu stod hon här mitt bland hans män och visslingarna samt hurrandet som de gav ifrån sig indikerade på att många nu fått tillbaka sitt nedvärderande tänk kring henne. Åh Bastian skulle allt få åka på stryk för dem orden! Hade han otroligt tur kanske hon kunde hjälpa honom slicka hans sår efter att ha fått rullat i leran. Ända problemet var att hon hade slagits mot två män, inte ätit och ridit hela dagen medan Bastian troligen hunnit få vila lite. Han stod i bättre skick än henne så där var hon inte alls säker på om hon skulle orka hela vägen. Han var väldigt skicklig, det hade hon sett med egna ögon så frågan var om hon verkligen kunde vinna mot honom.

Trots att det var Bastian som klivit in hade hennes ansikte hållit sin kyliga fasad även om ögonen vid tillfällen förrått henne. Männen runtomkring började bli allt mer och mer uppspelta över hela denna situation och allt fler började nu uppsluta sig. Hade verkligen Bastian tänkt till över detta eller var han så säker på att kunna vinna? Att som furste åka på stryk inför sina män var väl inte optimalt men samtidigt så verkade deras armé lite annorlunda stöpt än hennes egna. De hade dock inte samma respekt vilket hade visats sig från vissa män men samtidigt verkade de skickligare i sitt arbete. Hon tog ett djupt andetag för att samla upp sig igen och insåg att backa ur detta inte var ett alternativ och att förlora har aldrig heller varit ett alternativ. Så nu behövde hon komma fram till en vinst som kunde bli nyttjat av henne. ” Vinner jag kommer du sova i mitt tält utan säng och jag kommer ta bort väggen mellan Berns och mitt tält.” Bern var nog mest gladast över detta förslag då han kunde få ha koll på Bastian. ” OCH jag sover i ditt.” Flinet på hennes läppar blev betydligt mycket större vid dem orden och många runtomkring häpnade över orden. Ja hon ville vara honom nära och möjlighet att dela tält hjälpte ju den möjligheten enormt men Bastian fick lära sig den hårda vägen att inte utmana henne för då triggar han vinnarskallen och den retliga sidan av henne. Sen kunde hon alltid tillåta honom sova i hans egna tält med henne men då hade hon makten att få bestämma över honom.

För att inte låta honom ge mer tid att förbereda sig sköt hon ifrån med sina ben och kom med en hög fart mot honom. Målet var att direkt få honom i försvar och därav kunna få känna lite vad han kunde och inte kunde. Trots att hon redan slagits två gånger tidigare höll hon sina snabba rörelser igång och lät svärdet hela tiden hota honom. Fötterna arbetade lika graciöst under henne som alltid trots att leran var besvärlig att jobba i. Detta var vad hon var uppvuxen med, vad hon tränat hela sitt liv för och det började nu synas för varje rörelse, för varje andetag och för varje blick hon studerade Bastian. Ögonen var intensiva, fokuserade och glödde av iver samt beslutsamhet. Att lägga sig ned och förlora fanns inte i hennes ordförråd eller tankar, hon gick all in för att försöka vinna över Bastian.

Han var snabbare än hon mindes då hon hoppats på att styrkan kunde övertrumfas av hennes snabbhet men han verkade läsa av henne snabbare än någon annan tidigare gjort vilket retade henne allt mer striden spelades ut. Han jävlades med henne, hon gav allt och han JÄVLADES med henne!!? Sakta började hon förlora sig själv, förlora den spärr hon hade och när foten pressades in i hennes mage för att få henne att falla bakåt och ned på knä var det som om hennes instinkter tog över helt. Med ett snabbt ryck var hon uppe på sina fötter igen och rörde på sin nacke som för att värma upp den, som om detta bara varit uppvärmning. Det som hon ofta inte visades men som hon ofta hintade av i sina rörelser var att hon inte hade tränats av bara en man, en teknik. Visroyen hade satsat på henne likt någon annan, han hade transporterat personer från varje land, varje region som hade en annan stil för att göra henne svårläst, svårslagen. Detta var dock något hon hållit gömt för att inte avslöja sig, för att i dessa situationer kunna förvirra och förvåna. Det betydde inte att hon var oslagbar, nej hon hade förlorat många gånger men varje gång blev det mycket svårare att försvara sig. I strider handlade det om att avläsa och avläsa kom ifrån att du med erfarenhet byggt upp en kunskap om hur rörelserna ser ut och vad du måste göra för att agera kring dessa. Mötte man någon med helt nya rörelser blev det betydligt svårare att agera, många fick gå i rent försvar för att bara samla ihop sig och förstå hur de skulle göra. Izana som var så pass snabb i sina rörelser utnyttjade detta genom att komma nära, komma farligt nära och normalt sätt sätta en dolk i deras sida, tyvärr kunde hon inte göra det mot Bastian, vilket var för jäkla synd enligt henne själv just nu. Han hade pratat med henne som om hon var en simpel lärling, som om han bara var barmhärtig att visa henne hur hon skulle slåss. ” Håll koll på min ena fot, jag kommer göra på exakt samma sätt och ända få ditt arsle i marken.” Svarade hon tillslut med en nästan överlägsen röst och flinet fanns fortfarande där även om något brann i hennes blick.

Det som många inte visste om var att svärdet egentligen var hennes sämsta gren. Det var tungt, klumpigt för henne att använda och även om hon var stark så var män i slutändan starkare. Hon var alltid i underläge med ett svärd i sin hand och fick alltid kompensera extra som mattade ut hennes muskler fortare än deras. Därför hade hon fått lära sig att avsluta strider fort, att använda sin snabbhet och smidighet. Hade inte så många män varit i närheten och riskerat att skada sig så hade hon haft en helt annat teknik mot Bastian, kanske var det värt att göra ett mellanting? Kaxig som hon var slängde hon sitt egna svärd åt sidan, hörde hur många flämtade till i förvåning då svärdet var deras sköld, deras styrka, för henne var den i vägen. Bastian hade aldrig förtydligat exakt hur denna strid skulle gå till och därav tänkte hon utnyttja det. Hon drog ut två dolkar istället från sitt bälte hon alltid hade på sig. Totalt fanns det 6 stycken att tillgå och hon behövde använda dem väl. Utan att vänta på honom lät hon ena dolken med riktig fart skjutas mot hans ben. Normalt hade hon siktat på hans huvud men skulle han lyckas akta sig stod dem bakom i farozonen. Hon siktade även på hans ben för skulle han faktiskt inte lyckas akta sig kunde helaren läka såren någorlunda bra. Ganska direkt efter att hon slängt den ena for även den andra, siktade på det stället hon misstänkte han behövde akta sig mot medan hon själv nu kom mot honom med två nya dolkar i handen. Det svåra var att komma förbi hans svärd men så fort hon var förbi hade han inte mycket att säga till om. Hennes dolkar kunde hjälpa till en viss del att skydda henne men nu krävdes det att hålla honom sysselsatt från att kunna använda svärdet.

Hon lät en dolk flyga igen när hon kom närmare men behöll den andra kvar som för att kunna ha chansen att skydda sig något för hon tvivlade på att han inte skulle kunna få svärdet mot henne. Hon var beredd men använda dock sin fot som hon lovat, det som skiljde sig var att hon hade inget svärd i sin hand, han hade inget han behövde akta sig för och hon hade inget som tyngde henne. Hon kunde därav röra sig snabbare och mer fritt, ducka snabbt för att med båda händerna få in slag mot honom. Fanns inget svärd i vägen, fanns ingen stor yta för honom att försvara sig mot utan nu behövde han arbeta betydligt mer med precision. Att komma för nära med svärd var inte heller speciellt bra, det är ju metallen som ska göra ont men hon ville komma nära inpå, ville göra hans svärd odugligt så att hennes dolk kunde göra jobbet istället.

Varför var han så seg och så stark? Det var flertal gånger under striden som han nästan klippte henne korthårig eller till och med höll på att göra henne ett huvud kortare. Han klarade av att hålla tempot trots hennes taktik och han gjorde det så förjäkla skickligt! Det var ingen man hon stött på dem senaste åren som hade klarat av att följa med när hon bytte stil och speciellt inte när hon gjort sig av med sitt svärd. Han hade till och fått in några träffar med sin näve för att hålla henne på avstånd och det fanns skärsår på hennes armar där hon inte kunnat akta sig i tid. Desto länge striden drog ut desto mer började hon känna hur vinsten rann ur hennes händer för han verkade ha mer ork än hon själv. Till sin stora lättnad lyckade hon finta bort honom med en spark som gav en öppning hon inte tänkte släppa. Likt en orm slingrade hon sig inpå och satte bladet mot hans hals medan svärdet precis missade hennes midja. Andningen var riktigt andfådd där hon stod med blicken låst i hans, som om inga andra personer ens existerade runt omkring dem och där adrenaliten pumpade så hårt i hennes ådror att hon visste knappt vart hon skulle ta vägen. Bladet lockade på henne så att använda den på han kläder, skära bort det tyg som dolde hans hud och muskler där under. Varför hon ens suktade efter hans hud och nakna kropp var inget hon förstod sig på men hennes hjärta verkade veta något.

När han tillslut vek av och höjde hennes arm mot luften slets hon hårt och lite ofrivilligt ur sina tankar för att börja se på männen som vrålade hennes namn. Bern hade självklart kommit för att se all uppståndelse och såg verkligen ut som en stor stolt tupp, nästan lite väl nöjd över att Bastian fått åka på lite stryk. ” Förlåt för dolken men jag ville verkligen få sova i ditt tält.” Viskade hon lite retsamt fram men kände en viss ånger över att hon tagit det så långt som att skada honom, visst fanns det ett talesätt att är man med i leken får man leken tåla men hon hade tagit det lite väl snett. Hon lät sin blick leta bland männen tills hon kunde se helaren som stod lite förskräckt bort och vinkade in henne så hon faktiskt kunde hjälpa Bastian innan han förblödde. ” På ett sätt önskar jag att båda hamnat i varsitt ben för jag är lite frustrerad över att du nästan vann över mig trots din skada.” Hennes vinst var en ren sötma men dränkt i bitterhet för det var just det som retade henne så, hon hade varit nära på att förlora och han hade gjort det på grund av sin skada. En omgång till och hon hade åkt på arslet rätt rejält. Handen drog sig vant genom håret för att få det vilda håret något på plats och inte slickat efter hennes svettiga ansikte. Hon vände sig om mot Bastian för att stå så nära så ingen kunde höra hennes ord. ” Jag låter helaren göra sitt jobb och vad säger du om att mötas upp i mitt nyvunna tält? Jag skulle verkligen vilja visa min uppskattning.” Hon lutade sig närmare så henne läppar nuddade han öra. ” Jag tror min mun verkligen vill få arbeta.” Med dem orden tog hon tag om sin dolk i hans ben och ryckte ut den när hon vände sig om och började gå därifrån. Ja hon var lite ångerfull men inte helt över sin dolk och hon hade sett att helaren stod bakom och väntade. Lite nöjd var hon allt när hon lämnade männen bakom sig med hakan i marken över det hon precis gjort.

Hon gick bort till vattnet och såg till att ingen kunde se henne medan hon tvättade av sin smutsiga och svettiga kropp. Det fanns en del problem med allt detta hon kände och sagt till Bastian. När det kom till att prata kunde hon många bra fraser för att få männen på fall, men det var just det, bara inlärda ord. Vad dem egentligen betydde och kunde leda till hade hon absolut ingen aning om då hon aldrig varit intim med en man. Hon hade kysst någon men det var just det, kyssar. Allt hon kände nu i sin kropp för Bastian var helt nytt och vilt. Hon hade ingen aning om vad det egentligen var hon kände och ville göra, bara att hon ville få känna hans närhet att få känna hans hud och hjärtslag men allt efter det var helt främmande mark. Den värme och puls hon känt där nere var nästan skrämmande och hon hade verkligen fått trycka tillbaka känslan då hon skämts lite över sin egna reaktion.

Väl ren hade hon slängt i sig lite mat och trots Berns försök att försöka få tag på henne hade hon denna gång hållit sig gömd då hon ville få träffa Bastian. Det fanns en del som behövde redas ut och hon ville faktiskt veta om han var riktigt arg på henne för det hon gjort idag. Det fanns även något laddat i hennes bröstkorg, förhoppningar på att känna hans läppar mot sina och få veta hur exakt han skulle kunna få sitt namn på hennes läppar. Hon hade fått lite kläder av Bern men mesta delen av dem var byxor och skjortor. Hon hon på sig en vit och lät läderbyxorna vara kvar medan håret var flätat i en enkel fläta. Det fanns ingen anledning att göra sig fin även om hon av en konstig anledning blev lite mer osäker i sitt utseende kring Bastian.

När hon väl kände sig redo började hon gå till tältet och kunde verkligen känna hur kroppen började reagera, hjärtat slog hårt i bröstkorgen, magen var i en knut och en värme spred sig överallt. ” Jag kommer in.” Ropade hon utanför tältet och väntade några sekunder innan hon tillslut klev in. Visste faktiskt inte ens om han var där eller om han önskade att undvika henne framöver.

Hon hade förväntat sig mycket och spelat upp många scenarion i huvudet men att Bastian skulle hungrigt slänga sig över henne var inte en av dem. Hennes gissning hade legat på en utskällning då en dolk i benet var allt annat än bekvämt, speciellt då hon drog ut det på ett rätt oförsiktig sätt. När hans läppar nästan slogs emot henne var hon ändå inte sen på att svara, kanske inte helt lika hungrig men det var för att hon blivit tagen på bakhälarna av honom. När han väl släppte taget följde hon honom med blicken och funderade hur hon skulle göra, om hon skulle säga något eller om de behövde prata ut innan de båda skulle äta upp varandra.

Vid hans ord var det som om han drog undan en matta under hennes ben och det hon försökt hålla tillbaka slog sig fri från henne. Efter allt hon gjort, efter allt han gjort så stod han ändå här och genuint brydde sig om henne och hennes välmående. Ingen hade brytt sig om hennes välmående och hon hade alltid behövt stå på sina ben vilket gjorde detta så oerhört ovant. Hon kunde luta sig mot honom, hon kunde verkligen bara få vara Izana och ingen kylig soldat eller ledare. Hon behövde inte hans respekt, hon behövde honom, hela honom. “Det är lugnt.” Log hon varmt mot honom men lät sina fingrar greppa tag om det vita tyger och vant dra det över huvudet för att visa sin bara överkropp. Det fanns en del ärr där som indikerade på de strider hon själv haft. Längs hennes svank gick ett längre ärr rakt över som indikerade på de piskrapp hon troligen fått smaka på. Hon skämdes inte över dem vilket syntes där hon stod med blicken hungrig på honom. Spänd på vad han kunde mer göra med henne än det hon redan kände. ” Jag vill ha dig Bastian. Jag vill att du rör vid mig som ingen annan fått. Jag är helt din Bastian vare sig du önskar det eller inte.” Han behövde få veta att oavsett vad som skedde framför andra, oavsett hur hård hon kunde vara så fanns det ingen annan som faktiskt hade hennes hjärta förutom Bastian. Han kanske inte än förstått vad det innebar men han skulle troligen veta det snart. Hon kunde blint springa in i eldar om det skulle kunna rädda hans liv. Hon skulle kunna frivilligt ta allt för honom så länge hon kunde få se honom le. Hon var helt förlorad i honom men bad inte om något i gengäld.

Hon tog något steg närmare, lät sin ena hand sakta lägga sig på sin egna höft för att väldigt mjukt börja smeka sin egna hud uppåt mot brösten, ända upp mot sin hals medan hon ivrigt väntade på Bastians reaktion.

Hela omgivningen började sakta att återkomma till hennes sinnen, röste som sjöng, skratt, muggar som skålades, något enstaka instrument, ja det var mycket som hände runtomkring och det började gå upp för henne att för många kan precis ha hört allt. Hennes kinder började hetta av helt andra anledningar och hon borrade in sitt ansikte i Bastians famn för att dölja det något. Hon har hela tiden arbetat för att ha respekt inom armén, att slå sig framåt med sin styrka och skicklighet, inte på grund av sitt kön och nu kommer allt som sagts kring henne att stämma in. Sådan jävla tur att Bastian gjorde det värt vart ända ord som skulle slängas mot henne. Han var värd allt och mycket till så hon kommer inte skämmas när de ger henne dem blickar hon allt känner igen, som de gett andra kvinnor inom armén. Frågan som egentligen gällde var exakt hur många som kunde ha hört!?

Hans röst fick henne dock att börja släppa sina tankar som vandrat iväg och hon skrattade till för att se upp mot honom. ” Attans du kom på mig! Nåväl jag får väl gå med på dem termerna även om jag hade hoppats att få denna säng för mig själv.” Att få ligga här i hans famn var tusen gånger bättre än någon annan säng så det fanns ingen chans att han skulle bli utskickad, hur mycket det än lockade att jävlas med honom. Hon tog ett djupt andetag och drog in hans doft, kanske lite blandat nu med hennes? Hon gillade den  skarpt i alla fall, ingav en känsla av trygghet och värme som hon hela livet letat efter. Att hon skulle finna den i fiendens armar hade hon aldrig någonsin trott men hon ångrade inget. Behövde hon gå igenom helvetet själv för att kunna få vara med honom var det värt allt, han var värd allt och hon ville se att hans drömmar blev uppfyllda. När han nästan viskade ut hennes namn lyssnade hon noga men kände verkligen hur det högg till i hennes hjärta när han sade dem orden, orden som hon inte annat än kunde drömma om, som hon inte ens vågade tänka på. Han tänkte inte slänga iväg henne som en trasa efter kriget men tyvärr var hon inte dum, hon visste att hans löfte kunde innebära vad som. Han var en furste som skulle bli Visroy, han behövde en kvinna som kunde stärka hans position, ge honom ett politiskt övertag och hon var inte den personen. Hon kunde styra hans arme och se till att han höll sig säker men frågan var om mer än det kunde erbjudas? Visst Berns familj var av ett värdigt namn men mot en Visroy hade den ändå inte tillräckligt att komma med. Hennes ena hand lyftes mot sin bröstkorg och höll sig knuten som ett försök att inte låta hjärtats värk ta över för mycket. Hon var lycklig men ändå var det smärtsamt, hon ville ha mer men hon kunde inte be om det. Hennes tillgivenhet till honom behövde vara osjälvisk och lojal, att inte önska honom det bästa, oavsett vad det än var, det var inte acceptabelt enligt henne. Hon hade sedan länge vetat om vilka hemskheter hon gjort och accepterat sitt liv som ensam. Det ända hon sökt var frihet och att få behålla sitt liv. Det var även det hon skulle nöja sig med i slutändan om Bastian önskade det.

” Så länge du önskar kommer jag att finnas vid din sida.” Det var ord hon höll sanna, som hon verkligen menade och hon slöt sina ögon smått då tröttheten började krypa sig allt närmare. Egentligen hade de behövt prata om morgondagen. Det fanns lite saker de behövde planera för men just nu kändes det inte som rätt tid och ingen skulle riktigt orka. Kanske var morgondagen bättre efter lite sömn och mat. Lyckades de med sina planer skulle troligen Visroyens armé försvagas ytterligare vilket skulle ge dem större chanser mot borgen som han befann sig i. Det skulle vara svårt nog oavsett så de behövde varje vinst de kunde få. ” Jag hoppas du får sova gott. Jag vet att jag kommer sova utomordentligt gott.” Log hon fram och lät sina ögon slutas helt för att sakta ledas iväg till drömmarnas land.

“Bastian jag kan inte hitta Izana i sitt tält och jag får konstiga blickar när jag går i lägret.” Berns mörka röst var det som väckte Izana från sin djupa sömn och hon hann aldrig reagera eller ens göra något förrän hennes fader klev in i tältet och fick syn på henne liggandes i Bastians famn, båda ruffsiga och trötta från gårdagen. Izana vågade inte röra sig ur fläcken och låtsades nästan sova i hopp om att fadern skulle lämna med Bern stod kvar och stirrade på dem med nu sina muskulösa armar i kors över bröstkorgen. Ögonen glödde av ilska men det syntes att han försökte tänka igenom det hela, om det var värt att döda Bastian här och nu. ” För i helvete.” Rösten var dämpad men mullrande där han stod med sitt silvriga hår i en knut på bakhuvudet. Skägget var välvårdat och han har hunnit troligen få i sig frukost. De solstrålar som kunde ta sig in genom tältöppningen indikerade på att de verkligen behövde komma upp ur sängen nu, de hade otroligt mycket att hinna med innan de skulle röra på sig igen, innan hon skulle behöva lämna Bastians sida helt. “Jag kommer riskera mitt liv hejvilt, låt mig få ha lite roligt.” Retades hon vilket fick Bern högröd i ansiktet. “När du kom tillbaka  gjorde du det som min dotter vare sig du önskar det eller inte. Jag tänker inte låta dig vanäras av en man som inte kan hålla sin lilla sak i styr!” Han ville inte att alla ska höra och därför var hans röst fortfarande dämpad men ack så ilsken. ” Det hördes tydligen av väldigt många igår vad som föregick här inne och du av någon Izana borde inse vad det innebär.” han verkade inte ge sig vilket fick Izana att dra upp täcket lite mer så det täckte nästan hela hennes huvud. Dem andra kunde hon handskas med men var svårare med Bern. Hon hade ingen riktig känsla över att de var familj men hon tog ändå åt sig av orden. “Bastian kommer jag inte se en ring på hennes finger efter allt detta så kommer du önska att det var Visroyen som tog ditt liv!” Om det ändå vore så simpelt som att hennes fader kunde skälla ut Bastian och han skulle gå med på allt detta. Nä det var bara i Berns drömmar egentligen men lite road var hon allt kring det hela. Hon suckade tungt men satte sig tillslut för att möte Berns blick. “Du behöver inte oroa dig. Som planen ser ut idag får vi se om jag ens kan komma tillbaka.” Hon drog sin hand genom håret för att få håret lite mer styrt medan andra handen höll upp täcket så att hennes kropp inte visades. Det var lite roligt att trycka på hans knappar men en viss sanning låg i det. Planen var att lyckas, planen var att Bastian skulle lyckas, hon själv visste inte hur hon skulle kunna ta sig därifrån levande om sanningen skulle fram. Hon tänkte inte offra sitt liv för honom bara så där men det var i grund och botten en riskabel plan där hon behövde räkna med alla scenarion. Bern verkade inte ha fått någon verklig information, i alla fall inte kring att hon skulle ge sig av helt ensam först. “Vad menar du Ashera?” hans armar hamnade på varsin sida om hans kropp och något oroligt började leta sig fram på hans ansikte. Namnet fick det att hugga tag i Izana som om en kniv vreds om i hennes mage. Det lite mer kaxiga leendet dog ut något även om hon försökte hålla masken. Bern hade inte kallat henne vid det namnet än och på något sätt frammanade det känslor hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med dem. Izana sneglade lite mot Bastian, mer som ett rop på hjälp att få ut Bern. Hon ville inte riktigt ta den diskussionen halvt naken samt de behöver verkligen komma upp och sätta igång.