Hästen var lite svårstyrd, inte alls lika vältränad som de hästar hon haft tidigare men med lite styrka och envishet rörde de sig nu åt det håll hon önskade. Hovarna arbetade kraftfullt över gräset och rev upp tovor efter sig medan lägret och allt surr sakta mynnade ut till inget, träden tornade istället upp sig framför henne men tystnaden låg tungt över bladen. Vinden slet i både hennes fläta och i hästens man som inte lät sin ryttare bli besviken, höll hastigheten och verkade tappa flåset helt. Träden som stolt sträckte sig upp mot himlen gjorde det jobb som önskades, gav skugga och skydd för allt som önskade gömma sig i mörkret, gav inte Izana en möjlighet att se ifall hennes armé väntade där i bakhåll, trots solens envisa strålar som försökte ivrigt tränga sig igenom trädens gröna blad. Varje steg närmare fick hjärtats puls att öka något, tankarna att virra omkring och skapa kaos i sitt inre, oron att något höjas men blicken var hela tiden fäst framåt, bestämd och kall.

Trots att hästens underlag ersatts av kompakt mark, rötter och stenar stannades den inte upp utan hovarna rörde sig än framåt men fick akta sig något för de grenar som gärna ville slå till Izana i ansiktet. Det var inte förrän de ridit lite djupare som Izana rätade sig uppåt och greppade tag om en gren som fick kroppen att stanna upp trots att hästen fortsatte framåt. Musklerna i armarna lyckades hålla henne kvar och med en dov duns landade fötterna på stadig mark under henne. ”Damian!” Rösten var drypt i ilska och auktoritet där hon stod med blicken sökandes efter marken, försökte minnas exakt vart alla kunde gömma sig om de väl befann sig här. ”Damian jag har inte tid!” Ropade hon högt igen vilket fick något längre bort att rassla till hennes belåtelse. Det stod självklart att det som skapat ljudet än inte ville bli upptäckt men åter hade underskattat Izanas förmåga att följa ljudets ursprung. Rustningen var allt annat än tyst när benen förde kroppen djupare in i skogen, lite mer åt hennes höger medan svärdet drogs, gav inte den person som önskat hålla sig gömd mycket till chans. ”Åh du har än inte lärt dig något.” Med en sving svepte svärdet runt ett träd men möttes av metall istället för trä, fick det nästan att sjunga mellan trädtopparna. Blicken som mötte henne var nästan lika hungrig, lika mörk som hennes egna men ack så bekanta. Hennes kaxiga, nästan överlägsna leende spred sig på hennes läppar men hon sänkte sitt svärd och höjde något på sitt ögonbryn. ” Vi har verkligen inte tid. Jag har lyckats få viktig information vi behöver agera på direkt.” Det fanns ingen möjlighet att säga emot, att inte lyssna, det visste de båda om. Oavsett vad som hänt under tiden var hennes auktoritet absolut och det visste även Damian om. Han verkade dock otroligt lättad till att se henne och även om varje muskel stod på spänn kämpade han desperat för att inte omfamna sin försvunna vän. ”Du försvinner likt luft och kommer nu tillbaka som om inget hänt?” han lät lite skeptisk, nästan lite sårad över den kyla han fick men samtidigt var han van över hennes beteende. De stod varandra ytterst nära, han kunde varje liten detalj om hur hon var och varför. Det fanns en intimitet mellan dem men som alltid varit kylig, åtminstone från Izanas sida, något han accepterat då Izana aldrig haft lyxen att visa varma känslor inom lägrets ramar. Ibland hade han sett en varmare sida, en mjukare sida mot sig men den hade ofta lika snabbt gömts bakom tjocka väggar. ”Jag försöker rädda det misstag mina odugliga spejare skapade genom att låta hela fiendens armé krossa oss. Jag lyckades infiltrera fienden och har fått ut otroligt viktig information.” Rösten var syrlig, bitter och hård, inte bara ett skådespeleri då hon länge haft en otrolig ilska mot det som hänt henne, den skammen som fick bäras och brännas på fast på huden. Damian hade varit en av dem som skulle hålla vakt och därav högg orden extra hårt vilket syntes, han hade nog länge fått leva om sina misstag i huvudet, spela upp händelserna om och om igen tills inget annat än ren skam och ilska bubblade där in under. ”Jag kan berätta allt senare men jag behöver verkligen en karta och mina män om jag ska kunna vända detta.” Svärdet sattes undan helt som indikerade på att detta var färdiglekt, något som fick Damian att rycka till och sedan gestikulera åt vilket håll de skulle röra sig på.

Lite längre bort syntes något lite annorlunda i skogen, grenarna hängde i annorlunda mönster och verkade dölja något bakom sig, vilket visade sig vara några fåtal tält. Där inne var det än tomt på folk, inte speciellt inrett mer än ett stort bord och stolar på sidorna, några kartor utspritt och släckta ljus som troligen skulle försöka ge sken till kartorna under natten. Damian stannade vid öppningen, verkade studera henne något innan han lämnade henne ensam i tältet för att gå iväg, troligen hämta flera av hennes trogna generaler. Blicken studerade allt noggrant, gick över varje detalj innan den slutligen hamnade på kartorna, kunde läsa ut lite från de planer som kokats ihop efter hennes försvinnande. Det dröjde dock inte länge förrän mumlanden hördes utanför med dova steg till följe innan tre män utöver Damian klev in och tog upp luft i tältet, alla tittade på henne som om de faktiskt såg ett spöke. ” Om ni är färdiga med att vara odugliga kan vi gå igenom vad som behövs göras, varje sekund är av högsta vikt.” att gå tillbaka till sitt gamla jag var enklare än beräknat, det kom så naturligt och verkade även ge effekt mot sina män som direkt skyndade sig fram till bordet, vågade inte ens ifrågasätta vart hon varit. Damian höll sig än en bit bort, verkade studera henne noga som om han inte än kunde greppa att hon var tillbaka igen, som om han faktiskt saknat henne.

” Jag har lyckats få information i vad fienden har i planerna. De kommer inte resa hitåt och då jag misstänkte vad ni var behövde jag bryta min position och ta mig hit för att ta tillbaka vår fördel. De är här för stunden.” Hon pekade på ett område som inte var helt korrekt men ändå någorlunda så de inte kunde misstänka henne om de faktiskt fått information som inte hon visste. ” De kommer rida förbi skogen, vågar inte chansa utan tar den väg som jag diskuterat kring tidigare. Den kommer sakta ned dem men innan vi vet så finns risken att de tagit sig förbi. Jag föreslår att vi samlar ihop våra trupper och rider ikapp bakifrån. Låta dem få smaka lite samma taktik de gett sig på oss med. Tanken är att tvinga in dem i våra andra förberedda fällor vilket ger oss en enorm fördel. De har lite mer män än oss men ingen magiker, ingen helare, inget. Det är inget som vi inte kan hantera.” Männen verkade alla se på varandra men vågade inte riktigt möta Izanas blick när hon såg upp på dem. De var riktigt skickliga krigare, blodtörstiga och maktgiriga men under hennes befäl vågade de verkligen inte säga mer än ett pip. Dessa stolta och starka män stod till hennes befogande genom rädsla, rädd att bli av med sitt liv om de ens andades fel. De verkade i alla fall inte helt missnöjda med förslaget men det syntes att kugghjulen snurrade i huvudet på dem vilket var lite förståeligt, mycket hade sagts och de försökte även greppa hur hon ens var vid liv. Blicken sökte sig istället bort till Damian som stod kvar vid sitt hörn, armarna i kors över bröstkorgen för att visa upp de muskler som vilade där under. Hans enkla skjorta var uppvikt till armbågarna och de svarta läderbyxorna visade mycket väl hur vältränad han egentligen var. Håret hängde som vanligt lite ruffsigt ned till axlarna, ramade in de starka käkarna och gjorde nästan hans bruna ögon ännu mörkare. Stilig absolut men inget i jämförelse mot Bastian. Han verkade dock studera henne och det syntes ibland hur käken spändes som om han såg något han inte alls gillade. ”Om du ger mig den blicken en gång till kommer jag inte hålla tillbaka den besvikelse och ilska jag känner mot dig.” Kalla och hårda var orden, oförlåtandes men gav den önskade reaktionen mot Damian som ryckte till och bröt ögonkontakten. Han hade full respekt för henne men tenderade till och från att kliva över gränsen, något som tillåtits men som inte alltid kunde fortsätta, speciellt inte framför hennes mannar.

En man till hennes vänster harklade sig något och pekade mot kartan. ”Vi kan gå hela vägen genom skogen för att hålla oss skyddade så vi möter upp dem vid utkanten. Det borde kunna överraska och få dem att behöva ta till lite flykt.” Izana nickade nöjt till orden och höll med, eller ja hon skulle troligen hållit med om vad de än sagt, så länge det fick dem att flytta armén så Bastian kunde slå till när de var i rörelse och ostrukturerade. Hon kunde se i ögonvrån hur Damian rätat på sig och tagit några steg närmare för att kunna studera kartan men verkade än inte helt övertygad kring det hela. ” Sebastian kan börja gå ut och delegera vad som ska göras så kan vi under tiden uppdatera er på vad som hänt under tiden ni varit borta.” Izana gillade inte att Damian nästan lät bestämmande men tiden fanns inte riktigt att starta ett bråk och därav gestikulerade hon bara att Sebastian var fri att utföra sin order. Med snabba ord försvann mannen ut genom tältet och satte igång med sitt arbete. ” Vi blev av med en tredje del av styrkan, vi tappade mycket av vår struktur då du försvann. Jag själv letade i en hel dag efter din kropp orolig att den bränts upp bland eldarna.” Något plågat låg i hans röst, som om det verkligen slitit honom i tu, som om han än jagades av rädslan att hon inte längre levde. ” Skammen och förtvivlan över vår förlust gjorde att vi inte klarade av mer än att försöka ta oss hit, i hopp om att du skulle kunna hitta tillbaka om du levde. Även hoppas att fienden skulle gå rakt in i fällan.” Ögonen var plågade när de studerade Izana och stegen rörde sig allt närmare. ”Vi är så lättade att ha dig tillbaka och vi vill veta all information du har.” Något kring hans rörelser, i hans sätt att tala fick det att ila i ryggraden, som om hennes närmsta vän inte längre var densamme, som om detta verkligen hade knäckt honom. ” jag snodde en soldats rustning och lyckades sno åt mig ett tält. Genom att prata med andra män fick jag dem att tro mina historier, min bakgrund men även tro att jag hela tiden varit med dem. Jag fick reda på vilka deras generaler var och genom att hålla mig nära dem kunde jag tjuvlyssna på det som sades men även få reda på vem fursten var.” Nu började hon gå på ett farligt rep, kunde när som helst kliva snett och falla mot sin död. ” Jag fick reda på hur de skulle rida, vad deras planer var, vilka de försöker få hjälp hos, något som jag ska varna Visroyen för. Bastian har försökt övertala andra att hjälpa honom och namnen är viktiga för att Visroyen ska kunna få övertaget.” Damian kom allt närmare tills han stod bredvid henne och försökte studera kartorna, som om det var dessa hon pratat om. Han betedde sig märkligt och det fick Izana på helspänn, speciellt då han lutade sig framåt mot hennes öra. ” Jag kan se på dig när du ljuger Izana och jag vet att du aldrig skulle nämna en man som du hatar vid första namn.” Detta var allt som krävdes för att förstå hennes misslyckandes. Damians hand greppade hårt tag om hennes hår för att försöka trycka ned huvudet mot bordet men hon lyckades få tag om hans handled och vrida sig loss. Den andra handen greppade tag om en dolk för att i en väldig fart se till att den borrades in i halsen på en av sina män, hann bara få ur sig ett gurglande innan kroppen föll ned på marken med en duns. Damian var däremot snabb och försökte greppa tag om henne igen medan den sista mannen i tältet, vid namn Lucian, drog sitt svärd mot henne. ” Du har förrått oss!” Väste han ut vansinnigt mellan tänderna, försökte få tag på henne men hon undvek bara hon med sina smidigare rörelser, lyckades inte få chansen till att dra sitt svärd. Lucian kom ursinnigt mot henne och hon fick nu två personer att dansa mot medan det trånga tältet inte gav mycket till möjlighet. Hon lyckades dra fram en dolk som användes till försvar men blicken var allt annat än orolig. Damian hade aldrig vunnit mot henne och nu skulle detta inte ske, frågan var bara hur hon kunde täcka detta för de andra senare. Fötterna rörde sig flitigt över marken, aktade sig hela tiden för de två männen som gjorde sitt yttersta i att få omkull henne. Damian hade aldrig haft med sig ett svärd tack och lov och då hon lyckades tillslut dra sitt hamnade han direkt i underläge. ” Jag trodde du var död. Jag var beredd att gå igenom helvetet själv för att hämnas dig och så har du hela tiden lekt med fienden!” Hon hade aldrig sett honom så arg, så förstörd på samma gång och självklart kändes det något i hennes hjärta då han hela tiden stått henne nära. Självklart hade hon haft i bakhuvudet Damian i beräkning, att behöva svika honom hade aldrig varit lätt men hon hade också tänkt att försöka hjälpa honom, rädda även honom från Visroyens klor.

Svärden klingade mot varandra medan Damian försökte få henne att falla omkull, han fick dock väsa till när svärdet skar honom över bröstkorgen, tillräckligt för att dra blod men inte tillräckligt för att verkligen skada. Skjortan började sakta färga tyget rött men gick obrytt förbi mannen som var lika ivrig att komma åt henne. Hon svingade sitt svärd och lyckades få in det i Lucians sida men till sin förvåning greppade han tag om svärdet och kastade sitt till Damian som fångade. Utan att hinna reagera slog Damian skaftet på baksidan av hennes huvud och det ända hon hann göra var att se till så Lucian åtminstone inte skulle vakna igen innan kroppen föll ihop på marken med en dov duns. Damian var snabb att sätta sig över henne, såg till att hon inte kunde röra sig då slaget inte än fick henne att svimma av. ” Du glömmer jämnt bort hur mycket jag egentligen kan dig, vad exakt som får dig arg, hur du alltid smått rycker på ena fingret när du ljuger men också när någon kommit dig för nära inpå.” Orden dröp av ilska och något annat hon inte än riktigt kunde sätta fingret på, var det avundsjuka? ” Du är mitt allt, jag skulle kunna offra mitt liv för dig om du bara sade orden men du öppnar ditt hjärta direkt för en annan man så fort du lämnar din armé, sviker DINA soldater.” Hans knä låg över hennes hals, gjorde det svårt att andas och därav fick han bara ett argt väsande till svar från henne. Han tryckte hårdare men visste att hon aldrig ens skulle yttra om det gjorde ont. ”Föll du för honom Izana? ” tystnaden från henne räckte för att Damian skulle veta och något verkade nästan gå sönder i hans ögon. Utan att säga mer lade han på sådan vikt över hennes hals att hon tillslut svimmade av från syrebrist.

Det tog Damian ett tag att samla sig, att försöka greppa vad som verkligen hänt och att allt inte bara var en äcklig mardröm. Hela tiden vankade han fram och tillbaka, blicken sneglandes mot Izana som låg ner på marken, avsvimmad och lika irriterande vacker som alltid. Han hade hela tiden älskat henne på avstånd, alltid funnits vid hennes sida och väntat på den dagen då hon inte längre levde för krig. Han hade sett henne igenom allt och varit den som stöttat henne när hon nästan fallit i kras, hade hela tiden sopat upp de misstag hon gjort eller tagit hand om de kroppar som lämnats efter henne. Han hade älskat henne ända ut i de blodiga fingertopparna och bara längtat efter att den kyliga blicken skulle värmas upp när de såg på honom, att han skulle få se den där varma sidan mer än vid ynka tillfällen. Han hade varit näst intill besatt av henne men nöjt sig med att bara få vara nära, beskydda på den nivå som gått. Under träningar och Visroyens hårda uppfostran hade han aldrig kunnat hjälpa henne, rädd att bara förvärra situationen, bara kunnat hjälpa henne upp igen efter att allt var klart. Självklart hade det tärt på honom, självklart hade han skämts över sin svaghet att inte kunna erbjuda den frihet hon eftersökt så länge men hade istället fokuserat på det han kunde göra. Hon hade aldrig visat honom kärlek men han visste att hon inte hade den lyxen när hon klättrade uppåt på stegen inom armén. Det var svårt nog från den bakgrunden hon hade, som kvinna var det nästan omöjligt och därav kunde han vänta tills hon fått makten helt. Det var då hon hade lyxen att börja se till sina egna känslor. Tyvärr blev hon inskickad i detta krig innan något hann riktigt etableras men hoppet fanns att efter detta kunde han äntligen visa sina känslor och även få dem besvarade. Det som hänt den natten när fienden svept in och nästan utplånat dem hade på så många sätt förstört honom helt. Han hade misslyckats att skydda henne, han hade inte fått säga hur han kände, han hade trott att hon faktiskt dött och det där vita håret skulle aldrig glittra i solens varma strålar, för honom att beundra från sidan när hon tränade med sitt svärd ute på fältet.

Hennes röst när hon ridit in i skogen hade varit en gåva sänt från eller ett grymt hån från skogen som bara ville utföra sina spratt mot honom. Han hade till en början inte trott sina öron eller sin blick när han sett henne stå där i skogen, lika vacker, lika mäktig som hon varit innan, och även vid liv. Han vågade knappt tro det och hade till en början varit väldigt skeptisk men hennes röst, det beteende var lika som innan och det hade verkligen fått honom svag av lättnad och ren lycka. Det var inte förrän hon stått i tältet och pratat som han börjat se de varningssignaler som han så väl kände till, som hon använt på andra men det som verkligen fällde honom var blicken som nästan glittrat till när hon nämnt Bastians namn. Den hade varit otroligt kort och intill omöjlig att lägga märket till men det var just den blicken han så länge hoppats på att hon skulle ge honom.

Nu låg hon här på marken, äntligen tillbaka vid hans sida men hjärtat verkade finnas någon helt annanstans. Hade inte allt detta hänt skulle troligen hennes hjärta tillhört honom men gudarna verkade ha en annan grym plan utpekad mot honom och slitit henne ur hans famn framför ögonen på honom. Stegen stannade tillslut upp framför hennes ansikte och sakta hukade han sig ned för att ta tag om hennes kinder med sin näve och lyfte upp hennes ansikte något mot sig, kunna studera de ansiktsdrag som han älskade så fruktansvärt. Hårt pressade han sina läppar mot henne, visste att han aldrig skulle få chansen att göra det igen efter det som skulle ske. Han började sedan klä av henne rustningen, ovanligt varsam trots att ilskan bubblade kraftigt direkt under huden på honom. Han tog bort dolkarna och studerade de former som smått kunde ses under den vita skjortan och de svarta byxorna, de där förjävla kurvorna som alltid fick det att brinna inom sig av åtrå. Han hade råkat se henne naken en gång, varje liten centimeter av henne var perfektion, ärren prydde hennes kropp på ett mäktigt sätt, visade vilket styrka och tålighet hon verkligen besatt. Hårt bet han sin underläpp innan hennes kropp lyftes upp i sin famn, nästan lite förvånad över hur lite hon vägde trots de muskler som gömde sig under huden. Med tunga steg lämnade han tältet med de två männens kropp blödandes på marken, de kunde han ta hand om senare. När Izana varit borta var det trots allt han som tagit befälet i slutändan och därav vågade ingen riktigt ifrågasätta när han tog med henne bortåt, mot ängarna som väntade utanför skogen. Om Izana fått känslor för Bastian tvivlade han på att Bastian inte fått känslor också. De borde med andra ord redan veta att de gömde sina soldater här men han tänkte se till att de inte tog en annan väg utan red raka vägen hit. Använda Izana för att få Bastian att tappa förståndet på samma sätt som hon fått honom att göra det.

Sebastian kom springandes efter, tittade förvirrat på dem båda men hann aldrig fråga något innan Damian pratade. ”Hon har förrått oss till fienden. Gör alla soldater redo, låt dem ligga bland sina fällor och hämta mig rep och Izanas piska. Få ut spejare så vi kan få reda på hur långt bort deras armé är.” Han stannade aldrig upp och var på ett sätt tacksam över hur snabbt Sebastian kunde ta in och hantera informationen trots allt som precis hänt. Sebastian arbetat alltid snabbt och var otroligt duktig med att delge information oavsett hur konstig den kunde vara. Det tog inte alls lång tid innan soldaterna gjort sig redo för att välkomna fienden medan Damian tog Izana ända ut till kanten av skogen. Han studerade horisonten och tvivlade inte på att män snart skulle tona upp sig för att marschera framåt. När en annan soldat kom fram med det han efterfrågat arbetade han flitigt och band fast Izanas armar och sedan slängde upp rep på en varsin gren, drog upp hennes kropp så hon nu hängde i armarna med tårna precis snuddandes mot marken. Han gick runt henne så han tornade upp sig framför henne med ryggen mot ängen studerade de drag som nu såg rätt avslappnade ut. Med sin hand gav han henne en örfil över kunden i ett försök att nu börja väcka henne något som verkade lyckas då ögonlocken sakta fladdrade till och den iskalla blicken mötte tillslut hans. ” God morgon, hoppas du fick sova gott.” Den sarkastiska rösten och leendet nådde inte riktigt hans ögon och innan hon hann svara greppade han hårt tag om hennes kinder med in sin hand igen, förde sitt ansikte nära hennes så blicken inte kunde göra annat än att se in i hans. ”Du ska se på medan jag får din lilla furste att rida in i sin död. Därefter kommer du ångra att du svek oss.” Han verkade överväga något, överväga att ta henne och rida härifrån för att se till så hon aldrig fick se Bastian igen, få henne att tillslut bara se honom men lika feg som han alltid varit vågade han inte gå emot Visroyen. ” Du var mitt allt, det fanns ingen annan jag ville ha än dig.” han kysste hennes läppar igen men nästan slängde ned huvudet när han släppte greppet, fick nacken att ryckas till något. Izana bara spottade ut men sade inget, blicken såg däremot oroligt bort mot ängen, bad djupt inombords att hon inte skulle behöva se Bastian.

” Han verkar inte komma efter dig. Kanske insåg han sitt misstag och ändrade riktning? Som tur har vi lite tid att vänta.” Han kramade om piskan något i sin hand och rörde sig runt till hennes rygg, lät henne knappt inse vad som väntade förrän piskan ven genom luften och slet sönder tyg och kött på hennes rygg. Till hans besvikelse lämnade inget skrik läpparna, inget bönande om förlåtelse eller nåd men samtidigt så hade han egentligen inte väntat något från Izana. Det psyke var gjort av sten, men inte hade han väntat sig att se ett hungrigt flin på hennes läppar när han såg sig om mot hennes ansikte. Detta skapade en stor ilska inombords över att hon än hånade honom, än såg ned på honom och tre rapp ven därefter, ena värre än det andra, slet sönder huden nästan ända ner till benet och färgade nu både tyget och huden röd från blodet. Ändå lämnade inget läpparna mer än ett sammanbitet stön men flinet försvann aldrig och blicken bara stirrade mot horisonten, hoppandes på att Bastian inte skulle synas till.

Piskandet höll på ett tag tills Izana knappt kunde hålla medvetandet vid liv, smärtan förblindade nu hennes sinnen men envisheten hade inte givit Damian nöjet i ett skrik eller ens ord. Hon hade tagit rappen med sammanbitna käkar men då kroppen nu sakta började ge upp hängde hon mer slumpet i repen med huvudet knappt rakt. Svetten hade börjat klibba sig på hennes kropp, fick hårstråna att slicka sig efter huden medan blod droppade nedför kroppen, ned till marken. Damian flåsade, ansträngd i musklerna men ilskan verkade inte ha gett sig riktigt än. ” Varför räckte aldrig jag?” Orden var på ett sätt sorgsna men också ilskna men det kunde nu höras hur piskan virades ihop och att steg rörde sig bortåt. Izana kunde inget annat att hänga kvar, känna hur kylan sakta kröp in i vindarna när solens strålar letade sig ned mot horisonten. Tack och lov kunde inte Bastian synas till vilket i sig var en lättnad. Hon hängde så kroppen kunde synas när man var tillräckligt nära men lite gömd bland träden på avstånd. Damian verkade ha något i kikaren men förhoppningsvis skulle planen aldrig ske.

Natten kom krypandes, sög tag om hennes kropp och lade sig ända in i benmärgen. Smärtan från såren på hennes rygg var påtagande då chocken börjat lägga sig, fick det svårt att hålla sig vaken även fast hon envist kämpade sig fast. Några vakter hade ställt sig i närheten medan Damian troligen förberedde men också vilade, kanske hade han behövt sända ut några spejare för att se om Bastian tagit en annan väg runt men tyvärr skulle Izana aldrig få reda på något.

Dagen som kom verkade Damian låta henne vara, troligen behövde han henne vid liv medan det till och från kunde höras röster längre in ifrån skogen, soldater som rörde sig troligen mellan fällorna och bågskyttar som gjorde sig beredd i träden. Damian hade troligen lämnat henne ensam, låta henne plågas av sina tankar och den skam som fyllde hela kroppen efter sitt stora misslyckande. På ett sätt hade hon nästan önskat att han tagit hennes liv så hon slapp se Bastians min när han insett att hon misslyckat honom, se Berns blick när han inser att hans dotter inte är mer än ett stort misslyckande i livet. Det gjorde verkligen ont och stoltheten hade verkligen fått sig en känga, nästan mer så än hennes kropp som nästan domnat ifrån att ha hängt så länge med såren på ryggen, utan mat eller vatten. När kvällen började närma sig blev det allt mer liv bakom henne, gav en indikation på att något var igång, något som skapade en stor klump i hennes mage av oro och fruktan. Det var inte förrän Damian åter stod vid hennes sida som det stod klart att Bastian inte alls tagit sitt förnuft till fånga. “Din riddare kanske vågar sig ett försök att rädda dig. Jag kommer njuta när jag får se din blick när hans liv dräneras framför dina ögon.” Han stod bakom henne med läpparna mot örat, kunde känna hans andedräkt kittla hennes hals och ge ilningar av obehag genom hela kroppen. “Det ända du kommer få se är min blick när jag låter mitt svärd köras igenom din mage.” Väste hon hest fram, torr och rasplig i rösten efter allt som hänt. Han bara skrockade och rätade på sig med blicken mot horisonten där nu saker började hända, en armé började synas men det var inte förrän hon såg den vita hästen med Bastian på sig som hon för första gången försökte streta emot repen.

Han var ståtlig, för ståtlig och för första gången sedan allt började tårar nu bränna under ögonlocken, tårar av rädsla inför vad som kunde hända. Hans röst var som en gudagåva men samtidigt en förbannelse skänkt från djävulen när han sade hennes namn. “Ge er härifrån!” Hon tog i med all kraft hon kunde och rösten lyckades någorlunda hålla men en piska ven direkt därefter när Damian bestraffade hennes ord, fick henne flämta till i förvåning. Hade inte Bastian sett henne än skulle troligen ljudet få honom att se åt det håll som krävdes, se det silvriga håret mellan stammarna som nu lös i månens sken. Ett till piskrapp ven genom luften och fick henne nästan att tappa all luft ur sina lungor, smärtan var betydligt högre då hennes andra sår var så otroligt ömma. Till sin förvåning och lättnad kände hon hur någon skar loss repen och kroppen föll handlöst ned på marken. “Önskar du träffa henne få du allt komma och hämta henne.” Ropade Damian högt och tog ett steg fram för att greppa tag om hennes hår och lyfta upp henne en bit, fick varje sår att bränna från rörelsen samt ny smärta sprida sig igenom hårbotten. Det han dock inte räknat med var att Izana sparat sina krafter, om än väldigt lite så var det tillräckligt för att ta tag om hans arm och vrida till så han tappade greppet om hennes hår. Därefter lyckades hon komma upp tillräckligt för att ge en spark som han behövde parera innan hon försökte greppa tag om hans svärd. Bara någon millimeter ifrån lyckades han få  ut en armbåge och träffade kind som fick kroppen att vackla till innan han fick in ett stadigt grepp om henne och hennes hals, klämde åt så hon knappt fick luft. Flämtande började han halvt släpa henne bakåt bort från Bastian och djupare in i skogen. “Gör er redo.” Ropade han ut och en vakt kom för att hjälpa honom föra bort Izana djupare in i skogen.

Bern kunde inte se något från där han stod vilket gjorde allt så mycket värre och mer nervöst. Det som kunde ses var hur hingsten knappt ville stå still, ivrig på att få röra på sig men det var inte det som fick Bern att stelna till i skräck. Bastians hela aura verkade skifta snabbt vilket bara kunde tyda på en sak, Izana hade misslyckats. Den rena och skära skräcken som spred sig likt en löpeld genom varje lite nerv i kroppen, gjorde det så svårt att andas, så svårt att riktigt hålla sina tankar i schack då det ända han kunde föreställa sig är Izanas blodiga kropp liggandes i skogen. De skulle aldrig ha gått med på detta, skulle aldrig ha skickat tillbaka henne till lägret i något som ändå inte verkade resultera i mycket. Hjärtats puls ökade för varje steg Bastians hingst tog sig tillbaka, bad till gudarna att allt bara var ett skådespel och att Izana var den som stått bland träden, levandes och med det där retsamma leendet på sina läppar.

När han kom förbi och nämnde att Izana levde var det som om himlen öppnade sig och änglar log ned mot honom men ändå var han inte alls så lugn, sättet Bastian betedde sig tydde på att något inte stod rätt till, som om han sett saker inte ens Bern ville höra eller veta. Något hade verkligen gått snett, helvete också men även om oron var riktad mot Izana började något krypa in när han såg på Bastian. Den mannen var formidabel på alla sätt som gick att beskriva men han verkade ha tappat något, tappat vad som verkligen stod på spel. Dock vågade han inget än säga utan bara väntade på sina ordrar som den vältränade soldat han var. Mycket fanns som han både ville göra och säga men nu var det absolut inte rätt tid att agera utefter sina känslor, för mycket kunde förloras om han inte höll sitt huvud kallt.

Det var imponerande vad dessa två barn kunde åstadkomma, nästan läskigt att två små personer kunde besitta sådana krafter men i detta fall var de mer än tacksamma över att kunna utjämna spelplanen något. Detta skulle få deras soldater i panik och ha svårt att agera, inte kunna agera lika samlade eller ens kunna använda sina fällor på ett ordentligt sätt. Bern var beredd på att rida framåt, ivrig på att ta sig fram till skogen och stoppa sitt svärd i alla de soldater som vågade stå i hans väg. Hästen under honom stampade lika otåligt men det var Bastians ord som fick Bern att reagera kraftigt. “För i helvetet Bastian!!!” Vrålade han efter mannen som gav sig iväg fortare än en pil, lät inte ens Bern få en chans att reagera mer än dessa ord. Det tog emot allt vad han hade för att hålla sig kvar, inte låta sin häst rida efter i ett försök att stanna Bastian. Det var inte rätt att göra detta, han behövde följa order och se till så att varken Bastian eller Izanas liv skulle släckas denna natt.

“Ta sikte!!!” Han drog sitt svärd och höjde det mot skyn där stjärnorna var de som bevittnade allt som skedde. Han kunde höra pilbågar spänna bakom sig men väntade tills Bastian var tillräckligt nära innan han sänkte svärdet mot skogen. “SKJUT!” Vrålade han ut och såg hur ett hav av pilar for iväg uppåt för att sedan vika av nedåt mot skogen. Dessa pilar skulle hinna landa innan Bastian helt nått fram till skogen, ge honom lite mer distraktion i det hela. “TA SIKTE!” Vrålade han igen och gav sedan åter signalen så fler pilar skulle skjutas iväg innan han såg om mot armén som var beredd bakom. “Hästar!!!” Han tog tag om tyglarna hårdare vilket fick hästen att smått stegra till på stället innan den med full kraft sköt iväg och ett hav av ryttare följde efter mot skogen i ett högt vrål. Bastian hade nu försvunnit mellan träden och det var omöjligt att veta vad denna vansinniga man ställt till med.

Izana försökte så gott som det gick att streta emot men syrebristen, utmattningen och brist på blod gjorde kroppen så förbannat tung och svårmanövrerad. Damian hade ett stadigt grepp om henne där han släpade henne bakåt med ett nöjt leende på sina läppar, visste mycket väl att han eggat Bastian till agerande. Det hade synts så väl på hans ögon, något som fått Damian att rysa av välbehag då vinsten nu låg i deras händer. De hade hunnit en bit bak innan något började röra sig mellan träden, som om det nästan vibrerade mellan stammarna av en kraft som tvingade fram en oanad reaktion. “Håll era positioner!” Röt Damian ut innan han mer eller mindre slängde in Izanas kropp mot ett träd så smällen slog ut den sista luft hon hade ur lungorna. Det som kom härnäst var en hög smäll, en smäll som hon aldrig hört innan när träd sprängdes inifrån och ut och lämnade efter sig ett hav av vatten och skrik från män som fallit ned från sina träd men även män som blivit penetrerade av flisor från träden. Fällorna verkade också bli meningslösa utav en konstig anledning och sakta gick det upp för henne att han faktiskt lyckats få tag på magiker. “Du kommer ångra detta Damian.” Rösten var knappt hörbar och väldigt rosslig medan även vatten spillts över hennes kropp, fick håret att slicka sig ytterligare mot hennes kropp, få de blodiga kläderna att något släppa sin ingrodda färg men det var flinet som retade Damian till att agera då han tog tag om hennes hals och tryckte upp kroppen mot trädstammen, morrandes framför hennes ansikte innan ett slag träffade hårt hennes mage.  Smärtan hade inte varit så påtaglig om det inte varit för trädstammen som trycktes mot hennes öppna sår på ryggen, fick tillslut henne att skrika ut av smärta då styrkan inte längre fanns kvar att dölja den. Damian såg otroligt nöjd ut innan hans läppar pressades mot henne och krävde hennes läppar att foga sig till hans. ” Du kommer få se han dö framför dig, ångra alla dina val du någonsin gjort och inse att du inte tillhör någon annan än mig. Jag har väntat tillräckligt, haft tillräckligt med tålamod och om det så må vara att jag måste bryta ned dig totalt för att du ska inse detta, må så vara.” Han kysste henne ivrigt en sista gång innan handen runt hennes strupe klämde till hårdare, hans blick intensivt fäst på henne tills hon inte längre kunde se och sinnet sakta sjönk ner i det mörka dunklet.

Damian fick sedan låta henne ligga vid trädstammen, bad en vakt att binda fast henne medan han själv försökte få sina trupper någorlunda i kontroll. Såg till att bågskyttar än höll sig i vissa av träden medan nu soldaterna fick gömma sig bakom stammar istället för marken. Han bad magikern att börja skapa kanaler under marken för att få bort vattnet så fort som möjligt så de kunde ta tillbaka lite av den fördel som skogen gav dem men märkte sedan hur ett hav av pilar svepte in mellan bladen, tog ut en del av hans män men som tur kunde de hålla sig någorlunda skyddade bland trädens grenar. Ljud längre fram var dock det som fick hans uppmärksamhet och till hans belåtenhet fick han snart reda på att Bastian varit dumdristig att ge sig in själv efter Izana.

Bastian var modig, det behövde han erkänna men otroligt dumdristig som offrade sitt liv för en kvinna han ändå inte kunde rädda. Det överlägsna och retsamma leendet prydde läpparna när stegen tog sig fram till Bastian men sneglade smått bak mot Izana som nu började sakta vakna upp igen. Helvete vad hon kunde ta stryk, något han alltid beundrat men nu avskydde med henne. Visst han ville att hon skulle se men det var senare när allt detta var över, när han hade tiden att separera Bastians skinn från sin kropp, fortfarande vid liv. ” Den ända som kommer dö är du när jag framför Izanas ögon flår dig levande.” Morrade han fram men hann aldrig något mer då hovar inte alls långt bort kunde höras. ” För bort honom och bind fast han vid ett träd!” Ropade han ut till vakterna som hade honom innan skrik längre bort i början på skogen kunde höras när hästar tvingade sig fram bland träden. Som tur hade en del män kunnat gömma sig bland fällorna och skar sönder hästarnas ben när de for förbi, gjorde att många ryttare föll till marken medan bågskyttarna sköt ner dem eller andra hoppade fram ur sina fällor och högg till när deras kroppar slog emot marken.

Det Damian inte väntat sig var att Izana faktiskt haft en dolk dold på sig hela tiden, en dolk hon nu faktiskt kunde komma åt då vakten inte gjort ett sådant bra jobb med att knyta fast henne. Nu när hon vaknat till och sett Bastian stå framför Damian var det väl dags att faktiskt göra något och repen föll till sidan innan hon kom upp på sina ben, lät dolken vina för att träffa en av soldaterna i ögat, få honom skrikandes till marken medan dem andra tappade fokuset i tumultet. Damian behövde välja att ge sig på Bastian eller Izana och av ren instinkt gick han efter henne medan vakterna fick handskas med Bastian. Izana som var väl tränad med att slåss utan svärd såg inte alls orolig ut när Damian höll i sitt, dock lyckades hon bara akta sig några gånger, ge honom en höger i sidan innan hans näve träffade hennes ansikte och fick henne att tappa balansen. Hon svor högt till över sin egen svaghet, över kroppen och musklerna som inte ville lyssna eller samarbeta. En vanlig soldat kanske hon hade kunnat vinna mot men Damian visste alla hennes knep, hade tränat med henne för många gånger för att ens bli förvånad längre.

“Bastian din jävel!” Till Izanas förvåning var det inte Damians röst hon hörde utan en annan välbekant och mullrig röst. Berns häst verkade ha klarat sig igenom allt och kom emot dem med full vart, högg ner någon stackars soldat på vägen medan deras armé verkade tränga sig närmare, var på tok för stor för att de skulle kunna ens ha en chans. Han hoppade av i farten och högg ned en av vakterna med ett kraftigt slag i ett försök att ge Bastian någon slags hjälp men det var lite för många soldater omkring här än.