Bern hann knappt se Izana längre bort och tur var väl det för han hade inte stått kvar och slagits mot soldaterna om han faktiskt sett henne. Istället hjälpte han Bastian fri som med en väldig fart sprang mot en person längre bort, till sin förvåning såg han hur kroppen tacklade hårt till mannen och de föll till marken. Därefter behövde Bern fokusera på att själv hålla sig vid liv och svingade sitt svärd för att tappert hålla sig på benen, lyckades hålla alla på avstånd tillräckligt länge för att flera av deras riddare skulle slå sig igenom och börja förstöra det försvar som fienden satt upp.

Damian var inte alls beredd på att Bastian skulle kunna ta sig fri från de alla soldaterna som stått ivägen och med ett eget vrål föll han ned på marken och försökte skydda sig men hade tyvärr tappat sitt svärd efter smällen. Smällarna han tog var inget i jämförelse med den träning han behövt utstå men då hans hand separerades från sin arm lät han ett tjut av ren smärta lämna sina läppar, oförmögen att göra något åt när Bastian släpade iväg honom. Blicken gav dock aldrig vika och han verkade inte än ha gett sig då kroppen försökte att envist streta emot utan någon riktig lycka. Knäet däremot fick honom att vika sig ned och slå en del luft ur hans lungor men inte tillräckligt hårt för att slå ur honom det skratt som lämnade strupen. “Åh hon har aldrig varit din.” Flinade han fram och försökte ge Bastian en näve mot käkarna men hade inte mycket till kraft då de stod för nära. ” Jag kan varje liten detalj om hennes inre, om hennes kropp som du aldrig kommer få veta.” Spottade han ur sig men kunde se hur Izana nu sakta ställt sig upp med kroppen lutandes på ett träd, blicken fäst med ett hat mot honom medan hon knappt kunde hålla sig stående. Det gick upp för honom där och då att hon inte stod upp för att fly, hon stod upp för att använda det hon hade att hjälpa Bastian om han så behövde det. Han hatade det, hatade det så innerligt då detta var något hon borde ha visat honom, bara honom och ingen annan. Han hade väntat så länge, stått i skuggorna och väntat, låtit henne ha det stöd hon behövt när knäna inte hållit efter träning, lindat hennes sår och pushat på när hon känt sig mentalt utmattad. Hon borde ha varit hans och ändå stod hon där som om inget annat fanns än Bastian. Hon kunde där och då säkert avsluta hans liv med en dolk men hon bara tittade på, lät till och med Bastian få utfärda det hans hjärta önskade. ” Du kommer alltid tillhöra mig!” Vrålade han mot henne då han insåg att livet inte längre kunde räddas, men han skulle allt se till att plåga hennes sinnen för alltid.

Det gjorde självklart ont att se någon som stått henne så nära nu totalt vänt henne ryggen och tillslut få smaka på stålets kyla när den trängde in i hans hals. Damian hade verkligen stått henne nära som en vän och inget av detta hade varit enkelt men hon hade varit förberedd på vad det hade inneburit att vända sin armé ryggen, att vända Damian ryggen. Planen hade dock varit att prata med honom, att få honom att också vända sida men tydligen fanns det aldrig ens en chans i hans hjärta, speciellt inte när hon fick reda på exakt hur mycket han värdesatte henne i sitt hjärta. Oavsett om känslan var tung lättades den när Bastian kom emot henne, tacksam att han än levde även om hon skulle läsa lusen av honom senare utöver den otroliga dumdristighet han visat genom att storma in här helt ensam i början. Som tur hade hon absolut ingen energi att bråka och besvarade kyssen ömt, om än  matt medan hon höll sig lutande mot träden när han skyddade dem. När en soldat fallit till marken var hon dock snabb att ta upp dess svärd och hjälpa Bastian något även om ryggen skrek ifrån de öppna sår som hela tiden påminde om att kroppen var på sin bristningsgräns.

Tacksamt stötte sig kroppen emot hans när det väl fanns lite tid över men tydligen varade det inte länge, på tok för kort om sanningen skulle fram innan Bastian ropade efter Bern. Självklart var hennes far snabbt framme och med skräck såg han ned på sin dotter vars kropp var troligen mer trasig än hel för stunden, några tysta och sammanbitna ord lämnade läpparna innan han tog emot sin dotters kropp och lät den stöttas emot honom. “Bastian!!” Ropade Izana efter då han sprang iväg, lämnade massa svordomar efter honom tills hans ryggtavla inte längre syntes till. “Du måste följa med honom Bern!” Väste hon mellan tänderna men såg den envisa blicken se ned på det svullna ansiktet och skakade på huvudet. Fan för deras envishet och deras vilja att slänga sig in i elden. Berns grepp om kroppen hårdnade något när han kunde känna hur musklerna försökte röra den framåt efter Bastian och motvillig började han ta henne djupare in i skogen, bort från allt, från skriket, metallerna som klingade mot varandra, hovar som dundrade över marken och rasslande från löven som rörde sig i vindens kyliga pustningar. ” Bern du skulle bara våga!” Ropade hon ut men kunde inte streta emot när han förde henne längre bort, stannade inte förrän deras tur verkade vända och en häst befann sig längre fram, om än oroligt men ändå väntandes. Han hävde upp henne på ryggen och hoppade själv upp bakom för att sedan börja rida en omväg mot lägret. “Bern du får inte lämna Bastian!” Orden verkade träffa döva öron för blicken var bara fokuserad framåt tills de kom ut på ängen igen, bakom dem syntes striden så väl men det verkade tack och lov vara deras armé som hade övertaget. Tårarna började nu brinna under ögonlocken, rädsla blandad med smärta då ridning inte gjorde saken enklare för kroppen. Varje liten muskel i kroppen skrek av utmattning men än kämpade hon med att hålla sig vaken. Väl vid lägret slängde han sig av och nästan slet ned henne i sin famn innan han sprang in mot tältet där läkarna arbetade. “Jag behöver en helare direkt” Röt han ut och lade henne ned på sängen, kroppen på sidan så han för första gången kunde verkligen se de sår som sträckte sig över hela ryggen. “Helvetet ska få veta att de ska få betala för detta.” Väste han mellan tänderna, tydligen måste verkligen hennes rygg se för jäklig ut då både Bastian och Bern reagerat på samma sätt. “Strunta i mig! Hjälp Bastian!”Bet hon ut och för första gången verkade Bern lyssna, hon var trotts allt i trygghet nu. Med snabba steg sprang han ut igen för att slänga sig på hästen och rida tillbaka till stridens hetta.

Det välbekanta ansiktet kom snart upp till henne där hon låg i en enkel säng och den lite oroliga kroppshållningen verkade vara något mer avslappnad än tidigare. Malia har troligen haft fullt upp denna kväll även om hon behövt spara sina krafter till personer som ansågs vara viktiga och Izana tänkte inte låta henne använda allt för mycket av sina krafter här heller. “Se till att såren sluts något, tillräckligt för att inte blöda, jag måste ut igen och du behöver spara dina krafter till om fursten inte klarar sig ute på fältet.” Izana försökte hålla rösten mjuk men gick tydligen inte så bra då kvinnan reagerade på orden med en viss rädsla i sina ögon. Malia var dock snabb denna gång med sitt arbete och lät snart det värsta såret på Izanas rygg att nästan läka helt medan resten bara fick tillräcklig läkning. ” Tack, jag kommer ge dig mer tacksamhet senare men jag har ont om tid.” Såren var kanske egentligen helade något men inte hennes utmattning, ändå for hon upp på sina ben och nästan rusade ut ur tältet, lämnade Malia med ett stort frågetecken över ansiktet. Izana skyndade sig fram till närmsta häst, hoppade upp på dess rygg och red iväg, ignorerade helt en pojke som ropade ilsket efter då dess häst blivit snodd framför dess näsa. Kvinnan manade på hästen, pressade den till sitt yttersta men red inte rakt in i striden, hästen styrdes mer mot sidan för att ta sig tillbaka till platsen Bastian lämnat henne och Bern. Hästen drevs på så hårt att den vid flertal tillfällen i skogen nästan ramlade omkull från sten och rötter men lyckades mirakulöst galoppera igenom, tillbaka till striderna som ägde rum, som sakta började ebba ut då hennes tidigare soldater inte haft en chans. Hästens hovar försökte akta sig för kropparna men tvingades tillslut att sätta dem på de livlösa köttstyckena, lämnade obehagligt krasande ljud efter sig men fokuset i blicken låg runtomkring, sökandes med iver efter Bastian. Ljud av hurrande och skratt började höras runtomkring vilket indikerade på att allt nu måste vara över men ingen glädje syntes på kvinnans ansiktsdrag som frenetiskt letade efter den hennes hjärta bultade nu så hårt för, intalade sig att Bastian redan var på väg tillbaka till tälten hel och nöjd över sin seger.

Problemet var att hon hade sett vart han gett sig av, visste vad som hade väntat honom och även om skicklighet i sitt svärd var något gudarna tilldelat honom skulle det vara svårt att ta sig an så många själv. Hästens hovar red fram och tillbaka mellan träd och kroppar, tvingades att kliva där bara mardrömmar låg, pressades av kvinnan på sin rygg. Tillslut slets tyglarna i dess mun och hästen fick stanna tvärt, nästan klev på en hög med lik framför sig. Izanas kropp slängde sig ned då färgen stack ut från det röda, om bara med otroligt lite. “Helvete.” Var allt hon kunde andas ut mellan tänderna medan hon slet bort två kroppar så Bastians nu kunde synas bättre därunder. Hans kropp var taget ur helvetet och slängts tillbaka igen för att hemsöka henne, synen på blodet som inte verkade bara vara andras satte skräck i hennes hjärta som dunkade så hårt i bröstkorgen att den nästan borrade sig ut. Det fanns inte mycket ork kvar men adrenalinet hade sedan tidigare tagit över i hennes blodomlopp, pressade kroppen till saker som den senare skulle betala hårt för. Kvinnan tittade inte ens om Bastian levde utan med en sådan god styrka hon hade hävde upp honom från liken, några få soldater fanns längre bort som genomsökte att fienden faktiskt var död. “HJÄLP MIG!” Vrålade hon ut och fick deras uppmärksamhet så de kunde tillsammans med henne få upp Bastian på hästryggen, liggandes rakt över manken medan Izana hoppade upp bakom och pressade på hästen ut från skogen. Soldater fick hoppa åt sidan för att inte bli träffad av hästen som inte hade något val än att springa igenom allt, dess flås började nu höras allt högre och indikerade på att även dess krafter börjat sina.

Vägen tillbaka kändes som en evighet men Izana vågade aldrig se ned på Bastian, vågade aldrig ta in av i vilket skick han egentligen var i. I detta fall behövde hon inte veta förrän Malia hade fått se igenom honom. Galopperande steg som kom upp bredvid och avbröt de tankar som slogs mot varandra i hennes huvud, en välkomnande sak, speciellt då det var Bern som kommit upp bredvid henne. Han sade inget, behövde inte då Bastians kropp hängandes över hästen var allt som krävdes för att få vem som helst att inse allvaret i situationen. De båda red tillbaka till tältet där han lämnat henne och de båda var tvungen att bära in Bastian och lägga honom på en utav sängarna. Tack och lov behövde inte Izana leta för Malia hade väntat lydigt och var direkt framme vid Bastian, började arbeta utan ens en sekunds väntan medan Bern och Izana försökte få bort rustningen från Bastians kropp. ” Du lovade mig att du skulle skydda mig.” Orden var dränkt i tårar som nu börjat rinna nerför hennes kinder, hopplösheten hade börjat slå sig fri i hennes hjärta och rädslan var nu så stor att den inte längre kunde gömmas. “Hur kan du skydda mig om du inte kan överleva detta?” Hesheten och gråten var som en tjock klump i halsen, fick knappt fram orden som var kvävda. Det var inte förrän Bastians kropp var fri från metallen och Bern nästan fått släpa ut Izana som hon i princip kollapsade i Berns famn med fortfarande tårarna rinnandes nedför hennes kinder.

Bern hade tagit henne till sitt tält, till sin säng och lagt den avsvimmade kroppen bland plädarna. Han hade sett till att hon faktiskt bara svimmat av utmattning innan den stora mannen rört sig tillbaka till Malia för att vaka över sin vän, självklart lika orolig som Izana över om furstens liv kunde räddas. Malia hade arbetat med alla medel hon kunnat och det var inte förrän hon gjort allt i sin makt för att försöka rädda furstens liv som hans kropp hade flyttats till sitt egna tält där sängen var betydligt skönare och renare.

Bern satt vid en stol bredvid Bastians säng, hade nog suttit där hela tiden om han inte behövt gå emellan honom och Izana, även hjälpt till att planera och ta hand om resterande av armén som behövde stöttning då deras furste låg avsvimmad i en säng. Bern var helt slut, ända in i benmärgen men han hade ändå krafter kvar att hålla sig vaken när Bastian öppnade sina ögon och med ett stönande. Något lättat såg Bern på sin vän och kompanjon men ansiktet hårdnade något när han först av allt frågade om Izana. “Ni både är för bövel gjord för varandra när ni inte kan hålla era egna skinn hela utan slänger era liv åt skogen för att bevisa er själva.” Muttrade han mellan de sammanbitna tänderna men reste sig ändå upp och gick fram för att omfamna sin vän som givit honom så mycket oro. ” Hon lever, skadad och sovandes men vid liv.” Viskade han sedan ut, lättad över att båda faktiskt överlevt detta då de båda troligen varit lite för nära mållinjen samtidigt. Bern hade hållit andra ifrån sitt tält även om Izanas skador inte helt läkt. Det hade funnits andra som behövde omsorg mer än henne för stunden och den sömn hon nu fick behövdes mycket väl. Så slut hon varit skulle hon troligen inte vakna på ett tag, lika bra det för ryggen behövde få läka ifred.

” Jag är så glad att se dig vid liv min vän! Det var på tok för nära.” Han suckade tung ut och släppte tillslut Bastians kropp för att sätta sig ned på stolen, tröttheten slog hårt mot honom nu när han för första gången kunde slappna av något, vetandes att hans vän faktiskt mådde bra trots omständigheterna. Tydligen då han hade kraft att fråga om Izana det första han gjorde, envisa jäklar, dem var gjorde för varandra. Slänger sina liv åt skogen för någon vendetta han inte ens kände till. ” Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag vill mörda dig själv nu när du har vaknat.” Ett matt flin lade sig på läpparna med blicken slött vilandes mot Bastian. Ljud från röster hördes utanför, även fotsteg och prasslande som indikerade på hur livligt det var i lägret nu när det vuxit så grandiöst. De hade utplånat en stor det av Visroyens försvar, kunde röra sig snabbare framåt och hade magiker med sig på sin sida, skulle inte detta vara vinsten dem sökte förtjänade de inte att vinna slaget. Bastian hade verkligen visat sig som den stora man han var, en krigare utan dess like med en karisma som drog med sig folk in i kriget. Bern var verkligen stolt över honom, inte bara som en soldat men också som en vän och fadersfigur. ” Vi har råd att vila ut lite men behöver röra på oss medans vi har övertaget.” De hade inte lyxen att ens vänta på Izana denna gång om hon nu inte skulle vakna. Han skulle självklart inte skicka iväg henne men hade förberett att hon skulle få åka med en vagn om så var fallet. På ett sätt ville han faktiskt inte nämna vart hon var, plåga Bastian lite och låta honom vänta men något sade honom att han skulle leta igenom varje litet tält i detta förbannade läger tills han såg med egna ögon att hon mådde bra, eller så bra hon troligen kunde må. Något sade honom att hennes psyke inte skulle vara det bästa när hon väl vaknade upp. En kropp läkte men ens sinne kunde spricka djupare.

“Jag har många ord jag vill prata med dig om sen men jag är så fruktansvärt trött och behöver få vila innan vi ger oss av. ” Han reste på sig och drog handen genom sitt silvriga hår som lagt sig lite ivägen för hans skarpa ansikte, hängde nästan i stripor då han inte haft tid eller möjlighet att tvätta sig ordentligt. Mat var väl det ända han tryckt i sig, men det var för att någon mer eller mindre kört upp skålen i ansiktet på honom. “Izana ligger förresten i mitt tält. Jag rekommenderar att hon inte flyttas.” Med dem orden lämnade han Bastian själv i sitt tält och gick för att sno någonstans att sova.

Izana låg på sidan i tältet, till och med kroppen vägrade lägga sig på såren som var halvt läkt. Hon hade aldrig hunnit bli tvättat och låg än skitig med både sitt egna blod blandat med Bastians, troligen från hennes generaler också. Hon hade en svullen läpp och blåa handleden från repen som skurit sig in i huden. Det enda som gav indikation på att kroppen än inte gett upp var de ytliga andetagen, ryggen tillät aldrig riktigt att dra ned luften djupt i lungorna. Vid beröringen började dock ögonlocken att smått fladdra till, gav en indikation på att sinnet inte var gömd i mörkret. Sakta började kvinnan vakna till och den suddiga blicken mötte Bastian, tog ett tag innan tankarna kunde samla sig från smärtan som bultade så hårt igenom hela kroppen. Helvete vad ont det gick att ha! Nästan som att döden varit mer barmhärtigt vid detta laget men synen på att Bastian faktiskt satt bredvid henne och levde gjorde det värt allt obehag och lite där till. Lungorna försökte få ned lite mer luft nu när hon vaknat men allt slutade med ett sammanbiten hissande då det högg för smärtsamt till, likt vassa knivar som stack på tusen ställen samtidigt. “Hade det inte varit du som väckt mig hade den personen varit ett huvud kortare nu.” Muttrade hon fram och visste direkt att ett försök att resa sig skulle bara resultera i plågor, därav låg hon kvar med blicken studerande på han och det ärr som sträckte sig från ögonbrynet och uppåt. “Dock så borde du vara ett huvud kortare efter att ha satt ditt liv i sådan fara.” Det retsamma leendet syntes nu till smått även om det även var lite plågat. Fanns så mycket som hon egentligen ville göra, ville säga men som inte hjärtat ens orkade hantera. Han hade satt sig i fara på grund av hennes egna idioti, han hade klarat sig mycket bättre utan henne och ingen kunde hon klandra mer än sig själv. Allt hade bara varit hennes fel och Bastian hade varit den som gjort allt för att få denna seger, även om det hade varit högst olämpligt av honom att springa ensam in bland fienden igen på slutet. ” Det där hade aldrig skett om det inte varit för min inkompetens.” Sakta höjde hon armen och fick verkligen känna hur mör musklerna var som skrek på henne att ligga still. Handen rörde sig ändå envist mot Bastians ärr som nu skulle vara en konstant påminnelse om att hon höll på att orsaka hans död, plåga det sinne som redan levde i mörkret och inte låta henne få ro. Hade inte smärtan konsumerat henne skulle den påtagliga ångesten redan gjort det som tuggade sig igenom allt försvar. Hon var verkligen helt värdelös som nästan hade förstört allt. Det var en sådan tur att Bastian faktiskt levde, att han faktiskt satt mitt emot henne och andades. “Jag är så glad att du lever.” Viskade hon sedan ut med tårar som stack under ögonlocken, ville så gärna fram fast hon kämpade för att hålla dem tillbaka. Hon förtjänade inte att gråta! Hon förtjänade inte ens att ha Bastian här men tänkte inte säga något för att jaga iväg honom, själviskt ja, men hon behövde se honom, var nog det enda som höll henne från att verkligen krasa sönder från både smärta och sitt själv hat som byggdes upp i hennes hjärta.

Då musklerna inte orkade hålla uppe handen speciellt länge föll armen ned på sängen igen med en dov duns medan ögonen än kämpade emot tårarna. Det gjorde så äckligt ont att ens kämpa emot dem men hon ville inte at tårar var det som skulle ta över hennes syn nu när hon väl kunde se Bastian.

Bastians ord var en klen tröst i det stora hela och även om dem tog bort fokuset något från de tankar som hela tiden upprepade hennes misstag i huvudet kunde de inte helt släppas. Det fanns så många parametrar i det hela som pekade på hennes inkompetens och Bastians ärr var det som skrek mest. Självklart skulle strider utsätta honom för fara och strider är något han själv valt men i detta fall hade dessa saker skett helt och hållet på hennes planer, hade inte ens varit förmögen att försöka hjälpa honom i det hela. Hade någon kunnat se hennes inre för stunden efterliknande det ett timglas där sanden sakta rann ur henne, tog med sig allt varmt på vägen. Vid Mallia namn ryckte dock Izana till och även om smärtan var något som gärna fick försvinna så behövde den kvinnan ta hand om andra före henne själv. Kanske var det ett självdestruktivt beteende men hon ansåg sig verkligen inte värdig att helas för sina misstag, bara ta mer ifrån Bastians armé och kapacitet.

” Det finns säkert andra som behöver helas mer och om inte behöver hon vila. Det finns inget som är akut och jag kommer blir bra.” Det försökte trängas fram ett litet leende men misslyckades. Det var så konstigt att känna lättnad och glädje över att se Bastian vid sig igen, samtidigt som mörka tankar plågade hennes inre, samtidigt som en smärta bultade genom hela kroppen, fick henne att önska bladet mot sin strupe. Tidigare innan allt detta hade hon varit bara kapabel till att känna en sak åt gången, inte allt detta samtidigt vilket gjorde att hon hade svårt att veta hur hon skulle reagera.

Damian var någon hon egentligen inte ens ville tänka på för stunden men kunde ändå förstå Bastians nyfikna ord. Egentligen var det väl inte helt konstigt att hon haft personer nära sig eller verkade hon vara så pass kall och ensam när de träffades? ” Han och jag tränades samtidigt så vi växte upp i princip tillsammans. Då Visroyens metoder till träning inte alltid var behagliga väntade han ofta på mig efteråt för att se till så att jag inte kollapsade på stället. Han var en av mina trognaste soldater, en person som jag respekterade men jag har tydligen helt missat att han såg på mig i ett annat ljus. För mig har det aldrig funnits en tanke på annat än en ömsesidig lojalitet som vän och soldat. Vi var på ett sätt intima då armén inte alltid erbjuder den enklaste levnadsstandarden för kvinnor men det handlade mer om att han hjälpte mig med rustning eller liknande, som han hanterade vilken annan soldat som helst.” Tydligen hade Damian sett henne som kvinna vilket på ett sätt gjorde ont då hon hela tiden slitit så hårt för sin plats i armén, något Damian mycket väl kände till. De hade stridit ihop, firat ihop, tränat ihop och verkligen delat blod svett och tårar men aldrig hade hon trott att det funnits mer där. Han hade absolut sett hennes inre vilket gjort henne väldigt bekväm i hans närhet men alltid med fokus som vän och kramrat än något annat. Han vet mycket väl vad Visroyen gjort med henne, hur otroligt trasig hon egentligen är så därför fanns aldrig tanken på att Damian skulle önska något mer än vänskap.

” Hade jag vetat om detta skulle jag spelat mina kort annorlunda. Jag hade aldrig ridit tillbaka på det sättet utan att lura ut Damian före. Det var han som såg igenom allt och förstörde min plan. Alla andra hade köpt mina ord med hull och hår, rädd att ens våga säga emot men Damian visste tydligen mer om mig än jag själv insett vilket gjorde att han såg igenom min lögner.” Han hade sett hur hennes hjärta mjuknat för någon annan än honom. Bastian hade blivit ett ljus i allt mörker men utan hennes vetskap hade han även blivit hennes svagaste punkt. Hon var värdelös nu som infiltratör så med andra ord värdelös till Bastian. Hon hade absolut information men som troligen snart skulle vara utdaterad och värdelös.

Varför var denna mannen så förbannat perfekt? Det nästan började reta Izana något då det varje gång nästan gav henne en örfil i ansiktet över hur lite denna kvinna förtjänade honom. Ändå kunde hon inte annat än för stunden vara tacksam över hans närhet och värme, lite egoistiskt och fult egentligen då hon inte ansåg sig ens vara värdig men något livet lärt henne var att ta det lilla som kunde ges, oavsett. Hans ömma beröringar gav alltid en värme strålande igenom kroppen, fick varje muskel att något slappna av även om smärtan och ömheten höll sig kvar med ett krampaktigt grepp. Hade hon inte haft så otroligt ont skulle hennes händer slitit honom upp på sängen och kysst honom passionerat, bara sugit in alla hans smaker hon kunde få tag på, varje del av hans hud skulle hon smaka.

Om han kunde hjälpa henne med något? På ett sätt ville hon bara begära mer, bara ha mer av honom men samtidigt hade han gjort allt och lite till. På ett sätt var det en sådan simpel fråga men ändå blev hon osäker över sitt svar, visste inte om det var hjärtat eller huvudet som skulle vinna denna gång. Egentligen borde hon släppa taget, låta honom återgå till det som behövde göras men ändå ville hon inget mer än att hålla honom kvar här hos sig. Läpparna ville bara skrika ut sitt svar, säga något otroligt generat som jag behöver dig medan huvudet bara ville släppa taget och gå tillbaka till sin sömn.

Tyvärr var det alltid den egoistiska sidan som vann inom henne, trots allt annat som skrek högre. ” Kan du stanna ett litet tag till? Jag vill verkligen inte att du lämnar mig än.” Hon vågade inte be honom att stanna för länge men hon ville få dra ut på stunden med honom om bara lite till. Handen greppade varsamt tag om hans för att föra fingrarna upp till sina läppar, lät varje knoge få sig en öm kyss, tog sin tid med varje finger för att försöka visa den vördnad hon faktiskt kände för honom. Helvete hon var verkligen helt förlorad, hon var trasig på så många sätt än ett men varje liten trasig bit tillhörde ändå Bastian. Hon skämdes över att han behövde ens vara nära något så trasigt och ändå ville hon inget annat än att erbjuda det lilla som gick. Han kunde säga att han aldrig ville se henne igen, att skicka henne ensam att ta Visroyens huvud och även om det skulle krossa henne skulle hon ändå lyda och göra det, vandra rakt in i sin död. Det var så skrattretande då det inte var länge sedan hon naglat sig fast i sitt liv, gjorde allt för att överleva och skulle kliva över liv för att få sin frihet, med Bastian skulle hon frivilligt sitta i en bur om det innebar hans önskan. Det fanns även en viss rädsla att om Bastian skulle önska att hon tar sin faders liv, då hade hon till och med gjort det.

“Jag vill bara få verkligen känna att du mår bra, att du lever. Jag vet att det är själviskt då du troligen har så mycket att göra men.” Dubbelsidig häxa hade nog många kallat henne om de sett henne nu. Plåga sig själv med tankar om att ha åmakat Bastian så mycket smärta och ändå klängde hon sig fast vid honom som om han var luften i sina lungor.

När någon väckte Bern var det som att väcka en björn som sov. Hans mullrande i bröstkorgen av missnöje och de ilskna ögonen såg upp mot Bastian, det ända som mildrade var att mannen framför sig såg ut att lida mer. Sakta med ett högt stön satte han sig upp i sängen som inte var mer än halm och plädar, drog sin hand igenom det vilda håret och gnuggade sig sedan i ögonen. Det såg ut som om någon dragit honom genom helvetets portar tillbaka. “Skönt att se dig lida för en gångs skull.” Han flinade retsamt men försökte än vakna helt från sin sömniga dimma, visste inte alls vad Bastian menade innan minnena tillslut kom ikapp. Med knakande leder steg kroppen upp från halmen och han tog på sig sina byxor och skjorta då samtalet inte riktigt passade sig halvnaket. Han gick fram till ett bord där två bägare stod och en kanna med vatten. Han hällde upp vatten i dem båda och sträckte över Bastian en av dem.

“Det är mycket jag vill prata med dig om pojk, frågan är hur mycket du klarar i ditt skick och i vilken ände som passar bäst.” Han hällde i sig vattnet och fyllde sedan på innan rumpan slog sig åter ned i halmen. ” Jag antar att du hunnit arbeta ikapp med allt som hänt i lägret så vi kan hoppa dem detaljerna. Jag är snabb med dem andra. Jag vill ha Izana bort från detta krig. Ni båda är en fara för varandra vilket ni tydligt visade nyss. Sen har hennes rykte totalt körts i botten vilket jag som far självklart ser illa vid. Hon nämnde vissa saker Visroyen gjort mot henne och Bastian, detta är inte en tös du bara kan leka runt med som du behagar.” han visste att de var ensamma och Bastian kunde dra sitt översittarkort men för stunden var de inte mer än män som diskuterade hans dotters framtid. Izana hade all rätt på ett sätt att vara med i diskussion, något hon senare skulle, problemet var att hon kan inte göra val just nu, hon är för uppslukad av Bastian. Det är inte så konstigt efter allt hon varit med om, så ensam och rädd. Ingen hade visat henne den minsta värmen och detta hade skapat en kvinna som nu blint följde minsta vink för chans att få känna denna värme som varit utesluten helt tidigare.
” Vi båda vet även att min dotter inte skulle passa för er mor, för er position. Ingen kommer godkänna henne så det du gör just nu är bara att knuffa henne närmare sin egen avgrund.” Han var hård men oron i hans ögon gick inte att dölja. Självklart var han livrädd att hans dotter skulle hamna på en ännu värre plats efter detta, en plats inte han ens kunde nå henne ifrån, som han inte kunde rädda. Izana var hård, hård på fel sätt och om Bastian efter allt detta behöver vända henne ryggen, ja ingen visste vad som då skulle hända, troligen inte ens Izana.

“Så mitt förslag är att ta bort henne från denna ekvation innan allt är för sent. Jag har redan meddelat min fru om allt och Izana har ett rum som väntar, många runtomkring henne som kommer ta hand om henne med vördnad. En mors kärlek kan få slå för sår som inte kan läka.” Självklart visste han att Bastian hade känslor för Izana, frågan var bara om det kom från stundens hetta och om denna man ens tänkt på konsekvenserna som senare kommer slå dem hårt i magen. Krig kunde forma alla på olika sätt, få känslor att amplifieras på sätt som ingen kunde beskriva. En kvinnas beröring kunde vara det som höll en vid sinnes bruk, inte ramla ned i avgrundens svarta hål och normalt hade Bern bara stöttat det men i detta fall kunde han inte bara stå och se på.

” Jag kommer inte kidnappa Izana eller liknande men om du inte begär att hon ger sig av kommer hon inte frivilligt att göra det. Därför ber jag dig.”

Det var på ett sätt imponerande att Bastian höll sin mark och vägrade att ge sig, även med orden om att han till och med övervägde att fråga Izana om något han inte ens själv visste om hon skulle gå med på. Izana var inte det bästa alternativet för Bastian när det gällde äktenskap men han hade sett dem båda tillsammans och de var väldigt kraftfulla i varandras sällskap, de hade väldigt starka känslor för varandra också. Bern satt med en mörk blick på Bastian medan han pratade, visade samma hövlighet och lät mannen prata till punkt, lät det till och med gå en viss tystnad emellan dem för att tänka igenom orden noga. Självklart var han glad om de kunde sluta samman denna familj, Bastian låg honom otroligt kärt om hjärtat. Att ha honom som svärson skulle vara den högsta äran han kunde tänka sig men det kändes ändå inte helt rätt kring alla omständigheter. De drev varandra till gränser de aldrig borde ens stå vid, Izana var en tickande bomb och han ville att hon skulle påbörja sin läkeprocess så fort som möjligt, den kunde aldrig starta här på fältet. “Jag kommer skydda min dotter, men jag kommer inte stå i er väg. Jag vill ge dig ett varnande ord. Izana är stark, fan hon kan säkert slå mig i en strid men hennes hjärta är svagt. Det skulle behöva läka innan hon drivs till ett mörker hon inte längre kan ta sig ur. Oavsett hur mycket hon tycker om dig behöver hon komma ifrån detta liv, det ständiga blodbadet som hon hela tiden utsätts för, ena mannen utnyttjar henne som den andra.” Han visste att orden var hårda mot Bastian. Han utnyttjade henne inte som Visroyen hade gjort men han utnyttjade henne på sitt sätt, han höll henne kvar i något hon så desperat behövde ta sig ur, för hennes eget bästa. “Jag kommer dock inte sitta här och säga att jag styr över henne, hon kommer göra sina egna beslut vare sig jag vill det eller ej. Jag önskar bara att du håller hennes bästa som högst, oavsett vad det egentligen blir för resultat.” Det var otroligt mycket att begära, speciellt då Izana besatt så mycket kunskap om deras fiende. Hade det inte varit för hennes varnande ord hade de ridit in utan magiker och åkt på värre skador än nu. Bastian hade gjort det mesta men utan rätt information hade han inte heller kunnat agera rätt. “Men skulle du fråga om hennes hand och hon säger ja, det kommer vara en av de bästa dagarna. Det finns ingen större ära än att få välkomna dig till min familj.” Han reste sig upp och gick fram till Bastian för att lägga den stora handen mot hans axel, tvingade fram ett tungt leende som för att visa att han inte höll i stridsyxan. Han hade sagt allt han önskade och visste att det inte fanns mer att göra här, det fanns dock något han behövde få bekräftat. “Vila lite, du ser ut att behöva det. Jag kommer ändå behöva ockupera Izana lite.” Med dem orden lämnade han tältet och gick till sitt egna där Izana än låg och sov.

De trötta ögonen såg upp mot sin far som klev in i tältet. För att vara en sådan stor man var han förvånansvärt tyst om fötterna vilket ofta förvånade henne. Kroppen värkte och allt gjorde än ont men det kändes lite bättre efter vilan, speciellt då hon somnat så tryggt när Bastian vakat över henne. Självklart hade hon varit besviken att vakna upp ensam men det fanns inte en chans i världen att han kunde hålla henne sällskap så länge när allt annat behövde göras. Hoppades bara att han inte mådde alltför dåligt. Gudarna visste hur dödstrött hon brukade vara inför samlade attacker, när alla ville dra i hennes uppmärksamhet och få order utagerade. Det var utmattande, de sög ut all energi som hungriga vampyrer och lämnade inget mer än ett djup av trötthet, en sådan trötthet som knappt kunde rättas till av sömn. Att vara ledare var inte alltid guld och gröna ängar.
“Hur mår du?” Den mörka rösten var varm och öm medan kroppen försiktigt slog sig ned på sängkanten. Blicken studerade kvinnan som såg riktigt förjävlig ut, bara lite mindre trött. ” Var länge sedan jag var så här till tyglad.” Skämtade hon enkelt men oroligheten låg kvar från hennes fader, fick det nästan att spänna i magen på henne. ” Jag ordnar lite vatten.” Han gick fram till bordet och hällde upp en bägare som sträcktes över, såg hur kvinnan ville bara hälla sig i allt i ett svep men kroppen kunde aldrig acceptera det så snabbt. Istället fick hon dricka små klunkar medan törsten skrek i högsta hugg inom henne. ” Mycket kommer hända framöver, mycket som inte är med i beräkningarna och oavsett om det hugger att säga är du en av dem beräkningarna vi inte kan riktigt lita på.” Rumpan tyngde åter igen ned sängkanten, fick nästan kvinnan att rulla närmare honom. Blicken såg skamset upp på sin far, nästan plågande över orden men ändå förstående. “Jag behöver få höra allt som har hänt dig sen du slets ifrån min famn. Varje detalj för att kunna förstå vad som håller dig uppe men också vad som kan slita dig itu.” Det skar sig nästan i rösten när den stora mannen pratade, som om han egentligen inte ville höra och egentligen inte ville att hon skulle behöva återuppleva alla minnen igen. Ändå satt han där med blicken mjuk när hon började tala. Berättade om alla träningssessioner som ofta slutat i tortyr, om alla de fysisk och psykiska gränser hon behövt tänja på tills nästan vansinnet ätit upp henne inifrån och ut, om hur Visroyen hela tiden hållit henne skyddad men ändå aldrig visat någon värme. Hur män behandlat henne, hur hon i tidig ålder blivit brutalt misshandlad på daglig basis men det som verkligen satte skräck i hans ögon var berättelsen om hur de opererat på en ung kvinna, vanställt hennes kropp men också gjort något oförlåtligt. På ett sätt var det tur att Izana inte verkade greppa den fulla kontexten i de hemskheter hon utsatts för med Bern förstod och detta gjorde att stora tårar nu började rinna nedför hans kinder. Hatet mot Visroyen, hatet mot sig själv, sorgen att hans släkt på ett sätt tog slut med henne, sorgen över allt hon behövt gått igenom, sorgen över allt hon nu skulle behöva gå igenom, ja känslorna bubblade upp en efter en tills han för första gången på så länge grät ut likt ett barn, lämnade Izana stumt sittandes bredvid honom med en hand tröstandes på hans axel. “Jag lever och så hemskt var det inte. Jag hittade ju tillbaka och jag fick träffa Bastian.” Orden var ett desperat försök att lugna sin pappa, kunde inte riktigt greppa varför han grät så när hon själv inte gjorde det. Borde hon egentligen gråta? Hade hennes liv varit ett rent helvete? Det hade varit allt annat än varmt och lyckligt men det hade gjort henne stark, något hon ändå tackade Visroyen för. Den stora mannen fortsatte dock att gråta men vände lite på sig så kroppen nu ömt kunde omfamna Izanas kropp, så muskulös men ändå så spröd på samma gång. Han kunde höra att hon smått stönade till av smärta men han ville inte släppa henne än, lät sina tårar smått fukta hennes hår. ” Förlåt för att jag lät allt detta ske. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv även om jag gjorde mitt allt för att försöka hitta dig igen.” Det tog ett litet tag och Izana satt tyst i hans famn innan han tillslut släppte kroppen och såg på henne med sina rödsprängda ögon. Tillslut verkade rösten kunna bära orden och han själv berättade vad som hade hänt efter att hon blivit bortförd, om hans letande, desperata försök att hitta ledtrådar till sin försvunna dotter, lämnat honom i hopplöshet innan han givit upp helt med sin fru, lät dock alltid hennes barn rum stå orört. Det var jobbigt att höra men på något sätt värmande att hennes föräldrar aldrig slutat älska henne men tyvärr var deras flicka på ett sätt borta, den dotter han pratade om och beskrev var inte Izana, kommer aldrig heller vara Izana. De båda visste nog detta, Bern försökte bara neka det lite hårdare. ” Fick jag bestämma hade du fått åka hem, få lämna allt detta och vara kring personer som kan ge dig värme och kärlek, som kan börja läka de djupa sår du har. Här kommer du aldrig kunna finna ro eller lycka, du kommer bara fortsätta i samma destruktiva beteende och bli utnyttjad på olika sätt. Jag vill bara ditt bästa men kommer respektera det du önskar.” Vid dem första orden hade Izana stelnat till helt, sett på honom med en vaksamhet som om hon var beredd att fly från honom om han skulle försöka något. Därefter började hon mjukna något, förstå att orden bara var utifrån kärlek och vördnad. ” Det kommer ta ett tag innan jag kan kalla er min familj men jag behöver också detta för att kunna börja ta den stigen framåt. Jag behöver få ett avslut här och jag behöver få vara vid Bastians sida. Jag kommer stanna där tills han inte längre behöver eller vill ha mig. ” Hon kom inte med några ursäkter eller försökte mildra det för Bern, de båda visste sanningen redan vilket fick mannen att sucka tungt och ställa sig upp. “Jag vet, och jag hoppas han verkligen kan göra dig lycklig. Jag kommer inte tvinga dig till något och både jag och din mor kommer vänta i ditt hem tills du är redo att ta steget. ” han lutade sig fram och lade en puss på hennes huvud och gick sedan ut för att se till så hon kunde få lite mat i magen. Lät Izana vara ensam med sina egna tankar en stund.

När Bern kom tillbaka med lite mat åt Izana hungrigt och tacksamt, de satt tyst ett tag som för att smälta allt som sagts mellan dem. Bern verkade vara mer tung i hjärtat än hon förväntat sig, självklart var det som hänt henne inget bra men så hemskt hade det väl ändå inte varit? Efter ett tag tittade han upp på henne med ögon som verkade vara splittrad i sympati och vemodighet. “Izana vet du varför operationen genomfördes på dig?” Berns röst var försiktig, som om han egentligen inte ens ville uttala dessa ord och det fick henne att känna sig mer illa till mods, vad hade hänt som hon själv inte ens kände till? ” Kvinnliga könet tillhör inte armén att vårt kön skulle vara ivägen.” Hon pratade dock med mat i munnen och höjde ena ögonbrynet mot Bern som verkade bita ihop, vad hade hon missat egentligen? ” Det stämmer på ett sätt men inte hela sanningen. Han tog ifrån dig så mycket mer än det. Han tog såg till att mitt släkte dör med dig, att du aldrig kommer kunna gifta dig med någon och aldrig få känna kärleken från ett barn, ditt eget barn.” Det tog ett litet tag, orden behövde verkligen sjunka in men det syntes så väl på hennes uppspärrade ögon, på flämtningen som lämnade läpparna och tallriken som åkte i golvet. “Han tog ifrån dig det som verkligen kunde göra dig lycklig. Vi slåss för att Bastian ska bli Visroy, han kommer aldrig kunna gifta sig med en kvinna som inte kan ha barn.” Berns ord slog hårt i magen men var inte riktigt det som gjorde mest ont, hon hade redan räknat med att Bastian skulle gifta sig med en annan, det som tog hårdast var att Visroyen åter igen tagit något ifrån henne utan hennes vetskap, att han berövat henne på allt och lite där till. Barn hade aldrig riktigt varit på fråga men det betydde inte att hon inte ville ha valet och lite som Bern hintade om, släktet skulle dö med henne. Det var ett straff som ingen av dem förtjänade och det slet i hjärtat att ens behöva inse sanningen i det hela. “När det gäller Bastian har jag ändå aldrig förväntat något, som du själv sa, han ska bli Visroy och jag är inte lämpad för något sådant, oavsett om jag kan få barn eller inte.” Sakta började tallriken att plockas upp, som tur var det inte mycket mat kvar och den sträcktes över till Bern för att tydligt markera att detta samtal nu var över. Det fanns inte mycket energi kvar och dessa ord hade sugit musten ur både kroppen och själen. Bern förstod fullt ut och även om han gärna ville stanna kvar och trösta sin dotter var Izana ingen som man tröstade. Med tunga steg lämnades hon åter själv i tältet och kroppen lade sig ned för att vila men även processera allt som sagts. Efter ett tag somnade hon igen och vaknade inte förrän Bastians välbekanta röst väckte henne. Lite trött gäspade hon och sträckte på sig i sängen för att öppna sina ögon och möta hans. Ett vagt litet leende syntes på läpparna men något tungt låg över hela kroppen, likt en mörk slöja som hela tiden såg till att tyngden en dag skulle förstöra henen.

“Hoppas att även du fått vila något?” Då öppningen till tältet avslöjade att det nu började bli skymning så var frågan hur länge  de egentligen kunde stanna här innan de behövde börja röra på sig. Sakta satte hon sig upp ur sängen, sträckte på sina stela muskler men ångrade sig rätt så fort då smärtan kom huggandes. Var länge sedan någon tilltyglat henne så pass bra att smärtan höll i sig så länge. Ofta brukade det vara tvärtom. Förra gången var det när Visroyen blivit besviken och som straff blev hon nedslagen så pass mycket att hon inte ens kunde krypa därifrån. Försökte hon försvara sig blev allt bara värre och mycket längre så hon fick bara ta emot alla smällar och i princip tacka honom för det. Efter allt som sagts mellan Bern och henne var det konstigt att se Bastian, varför visste hon knappt själv för det var som hon sagt, förväntade sig inget utav Bastian när det kom till ett förhållande även om det skulle göra oerhört ont att se honom med en annan kvinna.