Att bli helad skulle vara otroligt skönt men samtidigt ville verkligen inte Izana att Malia skulle slösa hennes energi på något som ändå inte var kritiskt. Saker kunde snabbt hända och då behövde Malia vara utvilad för att kunna agera, tyvärr visste Izana om att Bastian troligen inte skulle ge vika i denna diskussion och därav behöll sig läpparna förseglade. Fanns så mycket annat de kunde bråka om, detta var ingen strid hon orkade ta sig an och varför egentligen då hon gynnades av att få bort smärtan som hela tiden plågade kroppen. Det var även onödigt att slösa tid på bråk, bättre att njuta av varandras sällskap och ta vara på den korta tid som egentligen fanns. ” Skönt att du fick vila något, var orolig att de skulle köra slut på dig.” Log hon smått tillbaka och slöt sina ögon smått vid känseln av hans läppar mot sin hud. Hans värme kunde verkligen hela mycket inom henne, få smärtan att ebba ut i bakgrunden och skapa ett fokus på något annat. Han var alltid så omtänksam och öm, var så ovant att hon kom på sig själv varje gång att känna en obekvämhet till det hela, visste inte hur hon skulle reagera till det. Varför hade livet varit så grymt mot dem båda? Hade inte hennes liv slitits ifrån fingrarna kanske de båda skulle vara riktigt bra vänner, växt upp ihop och haft tröst hos varandra när livet varit lite hårt. Frågan var bara om de funnit kärlek hos varandra men samtidigt hade hon fått mer tid med honom, hade varit värt allt.

När en ung grabb klev in i tältet stelnade kroppen till något medan blicken studerade dem båda när baljan stånkades in, lite komiskt då Bastian såg ut att vara helt obrydd över dess tyngd medan pojken var otroligt obekväm och ansträngd. Bastian hade en auktoritet som ingen kunde emotsätta men han verkade alltid bry sig om sina soldater och hjälpa till där det behövdes, det var verkligen beundransvärt och rätt olikt från henne själv. Deras stilar var så olika att det alltid högg till i hjärtat när det blev så tydligt i vissa situationer. Han var ledaren hon alltid önskat att hon varit men som hon aldrig hade lyxen att vara. När vattnet väl var fyllt i ekbaljan reste sig Izana upp och lät sina kläder falla till golvet, släppte aldrig Bastian med blicken och verkade rätt obrydd över att stå naken framför honom, även om osäkerheten kunde till en viss del synas i ögonen. Med varsamma steg klev hon fram till baljan och lät sina fingertoppar vidröra vattenytan för att känna det varma vattnet mot sin hud, indikera på att det var alldeles perfekt till att omfamna hennes kropp. ” Tror du vi båda får plats?” Även om hon på ett sätt ville återuppleva natten ihop visste nog de båda att ingen riktigt var i skick för det. Hennes kropp skulle inte klara det men innebar inte att närhet var oönskat. Att få bada och sitta i hans famn hade varit guld värt men då blicken studerade ytan var frågan om de verkligen skulle få plats. Kanske skulle fastna där i vilket hade varit en rolig syn i och för sig.

” Du får gärna berätta lite mer vad planerna framöver är. Du verkar ha varit väldigt flitig till och med innan  jag gav mig av då du fått tag på en magiker och fler allierade.” Även om hon försökte dölja det låg en viss smärta i rösten. Hon hade ingen rätt att veta något men ändå kändes det på något sätt som om han dolt saker för henne, som om hon blint sprungit in i något. Detta hade varit helt på eget bevåg och aldrig skulle Bastian få höra några hårda ord kring detta men det fanns delar inom henne som fått en törn på olika vis.

Ett bad var nog troligen något de båda behövde, både tvätta rent deras kroppar och själar. De hade mycket osagt, mycket hon inte tänkte riva i än men tillräckligt för att de skulle kunna fokusera på allt som kommer ske framöver. När han började att klä av sig fick hon hålla andan och försöka hålla sina sinnen lugna, med blicken mer sneglade mot honom som om hon inte vågade titta för länge in i solen. När han väl satt sig i badkaret var hon inte långt efter och med försiktiga rörelser omslöt snart vattnet kroppen men det var hans värme som nästan kändes mest mot sin hud. Öronen var på spänn för hans ord och lät hans händer sakta göra hennes kropp allt renare. Då han var klar med ryggen lutade hon sig bakåt så han enklare kunde nå hennes hud där fram. Hela tiden hade hon suttit tyst, tänkt på hans ord men också sina egna. ” Du vet att du aldrig har misslyckats med ditt löfte?” Hennes huvud lades mot hans axel och lutades uppåt så läpparna kunde kyssa hans kindben. “Det finns troligen inget, och då menar jag inget som du kan utsätta mig för som Visroyen inte redan åmakat mig. Att bara få slippa honom är ett beskydd jag bara drömt om. ” Orden var mjuka, nästan viskandes mot hans hud medan blicken studerade hans ansiktsdrag. ” Har barnen krafter och hamnat här kan inte deras liv ha varit lätt och ditt skydd kommer låta deras mardrömmar bara bli gamla minnen.” Han verkade gå i samma mörker som henne själv, inte på samma sätt men gjorde inte saken mindre betydande. “Du är en stor och stark ledare, du tog en vinst som just nu får Visroyen att skrika ut i frustration. Du gjorde det med minimalt skada.” Det var hennes misstag som hade kostat dem mer, inte Bastian och även om en viss stolthet var sårad på grund av att han arbetat utan henne, löst saker utan hennes hjälp så skulle det aldrig komma fram. Han gjorde allt rätt och hon beundrade honom för det, bevisade ännu mer hur han skulle bli en bättre Visroy än någon annan. ” jag tog mitt egna straff och jag är ledsen att du behövde bli skadad för det. Det finns ingen gnutta i min kropp som på något sätt känner att du inte hållit ditt ord.” Hon tryck sin kropp närmare honom om det ens var möjligt, tryckte bort vattnet mellan deras kroppar och tog ett djupt andetag som fick musklerna att slappna av allt mer. Det var rofyllt på ett konstigt sätt att vara här, som om alla ljud utanför bara var ett tomt eko. Ett eko som försökte påminna dem om vart de var men inte riktigt lyckades. Rösterna var bara ett mumlande utanför, stegen som en susning och doften av mat låg som ett löfte längre bort för deras magar. Egentligen ville hon tillbringa betydligt mycket mer tid här, i Bastians famn och låta sitt hjärta läka något, om det ens gick.

Inte hade hon trott att det skulle vara så skönt att bli uppassad på detta viset, känna hur han med sådan varsamhet och ömhet tvättade henne rent, fick huden att åter igen komma tillbaka till sin lyster. Detta skulle han få göra fler gånger i framtiden om tillfället gavs. Det gjorde på något sätt allt tungt lite enklare att prata om, som om de kunde vara mer ärliga med sina känslor än att envisas med att hålla sin fasad uppe. Hans ord fick henne dock att rynka smått på ögonbrynen vid insikten hur orättvist hon behandlat honom och det löfte som han tvingades att ge henne i början. Hur skulle han kunna hålla det om hon tvingade honom att slänga in henne i situationer som kunde resultera i motsatsen? Från början hade planen varit en sak men den har så drastiskt förändrats så varför kunde inte löftet också  göra det? Problemet var att det hon önskade Från honom var otroligt själviskt, utomordentligt själviskt, men det skulle resultera i att hennes största rädsla aldrig kunde ske.

“När jag bad om ditt beskydd ville jag bort från allt, bort från fältet och leva ett lugnt liv. Av den anledningen borde jag lyssna på Bern och ta den möjligheten. Vi båda vet att det inte är vad mitt hjärta längre önskar. ” lite halvt besvärat i det trånga utrymmet lyckades hon vända sig om, ståendes på knäna så bara halva kroppen nu täcktes av vatten. “Du har aldrig brutit ditt löfte till mig men jag börjar se hur otroligt orättvist den är då jag konstant gör val som går emot det. Mitt främsta mål, det jag verkligen vill bli beskyddad emot är att inte tillhöra Tyrion igen. Smärta är inte något som jag oroar mig över, inte ens döden om jag ska vara ärlig. Jag är trots allt en soldat som frivilligt ställer mig på krigsfältet. Din säkerhet värdesätter jag högre än min egen.” Hennes hand lades ömt mot hans kind, smekte med hummen för skägget som växt sig på hans ansikte. Hennes blick studerade hans, såg allt mer och mer det problem de stod inför. De var i krig, skada och död var vardagsmat och ändå försökte de hålla varandra vid liv, villig att offra sig för den andre. Bastian hade mer att slåss för än henne, han hade sin familj, sitt folk, en skyldighet, hon hade bara honom.

” och jag sätter dig inte på en piedistal. Du är mig envisades än en åsna, du kommer inte slå mig i strid och jag kommer alltid se bäst ut utav oss. Jag är också smartare.” Den retsamma tonen trängde dig fram, lika så leendet som försökte bryta lite allvaret och få hans hjärta att lätta något från tyngden han behövde bära. De hade så mycket de ville, saker som till och med stred emot sig själv. De kommer plågas av detta men Izana hoppades att hon kunde mildra vissa saker, få honom att se vad som verkligen betydde något för henne, då kanske han inte behövde klandra sig lika hårt.

Desto mer tid hon fick med Bastian, desto mer insåg hon allt mer hur lika de egentligen kunde vara på vissa ställen. Problemet lite var att de verkade välja de vägar som kunde äta upp dem inifrån och ut. Hon borde välja att inte utsätta sig för fara längre och han borde välja att inte hålla henne nära på stridafältet men ändå var de själviska i naturen och ingen skulle putta iväg den andra. Bastian visade det så tydligt med sina ord och även om det smärtade så värmde det på samma sätt. Problemet var att krig är allt annat än barmhärtigt, ingen skulle kunna hålla den andra utom fara vilket gjorde detta så smärtsamt och kaotiskt. De ville saker som kanske inte ens kunde uppfyllas i slutändan, som kunde leda in dem på mörka vägar. Rätt och fel var så tydligt men hans sätt att hålla om henne, hans sätt att kyssa henne verkade alltid vända detta upp och ned, få den där själviska sidan att brinna hårdare. Det ända som oroade henne något var att hon aldrig skulle kunna bli riktigt hans, hur Tyrion sett till att hennes framtid aldrig skulle kunna se ljus ut och hur Bastian i slutändan aldrig kunde välja henne. Den kärlek hon kände för honom skulle i slutändan sluta i tragedi om hon ens tog sig levande ur detta. Därav borde hon lyssna på Bern, Därav var egentligen rätt och fel så enkelt men här och ni var det helt upp och ned.

” dilemmat är att jag utan att ens blinka skulle offra mig för dig på fältet och du skulle göra dumma saker för att hålla mig borde från det.” Hon kramade om honom mer och även om ett kärleksfullt leende låg på läpparna så var rösten något sorgset. Hon tänkte på det hon pratat med Bern om och även om det egentligen inte fanns någon vilja att nämna det nu så behövde Bastian få reda på det så tidigt som möjligt. Det rätta var något hon faktiskt kunde göra. ” Bern nämnde något för mig som jag inte ens tänkt på. Något som jag knappt nu vill inse. Något jag själviskt vill hålla för mig själv men som du borde veta.” Sade hon det inte nu skulle chansen troligen inte komma upp igen och hon tog smällen nu än senare. ” Att Tyrion gjorde saker mot mig är något jag kan leva med men det han verkligen tog ifrån mig är något som gör att jag aldrig verkligen kan bli din. Som gör att jag att jag aldrig kan vara hela Izana.” Hon rätade något på sig men klarade inte helt av att möta hans blick. ” jag kommer aldrig kunna ge dig det du verkligen behöver, det du måste ha för att säkra din framtid. Jag kommer aldrig kunna ge dig ett barn, en arvinge och därav kommer jag aldrig verkligen kunna stå vid din sida. ” Orden haltade till ibland, som om dem inte förrän nu sjönk in vad de verkligen betydde, vad som verkligen gjorts mot henne. Tidigare hade det varit något distansierat men nu var det så tydligt, så påtagligt att det högg till i hjärtat. På ett sätt ville hon att han skulle kasta henne åt sidan men samtidigt ville hon bara klamra sig hårdare tag om honom, inte släppa taget som om han var hennes sista livlina. Varför var dessa känslor så krångliga? Varför var kärlek så förjävla krångligt?

Till en början fanns en viss förvåning i ansiktet, förvåning över att han redan visste saker som inte sagts högt mellan dem men samtidigt en lättnad av att han inte behövde bearbeta allt här och nu. Förvåningen övergick sakta till något ömt, varmt och skört för att i slutet av hans ord vara mer plågade över allt vad detta faktiskt innebar. Det fanns inga tvivel om deras passion för varandra, att kunna sätta sitt egna liv i fara för att rädda den andra men samtidigt var deras kärlek så fruktansvärt självisk, så plågande att det brände lika hårt som det gav liv i själen. Åter igen, det rätta blev hela tiden förvrängt mellan dem, de borde inte tillhöra varandra, borde inte hålla varandra så tätt intill men ändå kunde ingen av dem förmå att vända sig om och gå. De hade vänt detta till något desperat, som om deras egna liv hängde på att få vara nära, som om de båda var anledningen till att hjärtat slog i bröstkorgen och inget annat. Det gav henne så mycket styrka men samtidigt drog ned henne i det djupaste av mörker, fick varje nerv i hennes kropp att söka mer efter Bastian samtidigt som det brände så hårt när hon väl var i hans närhet. De två var en duo som troligen kunde ödelägga världen för att se till så de kunde fortsätta vara vid varandra, hon var inte rädd eller plågad för att hon inte trodde hans ord, det var just exakt hur mycket hon trodde på hans ord. Han var beredd att gå igenom så mycket för att behålla henne, inte bara fiender utan även från sina nära vänner och familj. Han hade allt, verkligen allt och skulle snart inte ens ha fiender kvar men ändå ville han slänga det åt sidan så hon kunde få stå där bredvid honom.

Självklart skulle hon vara hans svärd framåt mot de som ville hota hans titel, där var hon på ett sätt inte lika orolig men ett svärd var tyvärr bara ett svärd. Det var inget i jämförelse mot penna och ord som han skulle behöva slåss mot själv. Allt hade varit så enklare om han här och nu tryckt henne bort, inte accepterat alla hennes fel. Självklart hade det slitit henne itu men det hade varit barmhärtigt i jämförelse mot vad som kunde ske i framtiden. Att älska någon så själviskt som hon gjorde var en svår balans då hon inte ville annat än att se honom lycklig, se hans liv problemfri men ändå ville hon inget annat än att få vara just den anledningen till lycka. Ögonen reflekterade troligen hennes inre konflikt där hon satt stilla i vattnet, studerade varje litet ansiktsdrag som om hon sökte efter en anledning till att själv dra sig tillbaka. Som hon hållit andan hela tiden lät hon lungorna trycka ut all luft och ersätta den med ny, som om hon försökte rena sin kropp från alla känslor innan, som om hon verkligen bestämt sig vilken väg hon skulle ta.

” Låt dem komma, låt dem inse exakt varför mitt svärd är mer fruktat än mäns. Om du kan acceptera mig, älska mig trots alla de fel jag bär på så kommer jag brinna lika vilt, lika starkt som solen själv bara för dig. Jag kommer göra allt för att ge dig det som du förtjänar och se till att dina fiender kommer ha mardrömmar de aldrig kan vakna upp ur.” Hon lutade sig framåt, lät sin panna vila mot hans medan varsin hand låg på hans kinder, ömt, försiktigt som om han var det absolut dyrbaraste hon någonsin skulle ha. Lycka, lugn, det var ord hon aldrig kunde lova honom men hon kunde lova honom sin passion, sin brinnande kärlek och sin lojalitet, troligen bättre än någon annan kvinna i detta förbannade land. Hon skulle dyrka varje steg han tog och samtidigt utmana honom på alla sätt som bara gick. Han skulle ha en kvinna vid sin sida som älskade lika starkt som hon slogs och även om det i mångas världar aldrig riktigt skulle räcka var det ända hon verkligen kunde erbjuda honom. Var han villig att acceptera allt detta, omfamna henne skulle hon inte hitta ursäkter mellan dem längre. Hon skulle med öppna armar ta emot allt det hemska som framtiden skulle slänga i deras vägar.

Det hade varit skönt att släppa ut ärligheten och släppa in kärleken, en viss lättnad även om kärleken vägde tungt. Bastian hade dock hjälpt henne släppa en viss del av tyngden i sinnet med de kyssar som överröst hennes mun och sedan låtit dem bli en i badkaret. Han hade varit öm, kärleksfull och försiktig vilket på ett sätt var frustrerande men tacksamt då kroppen aldrig orkat med hårdare tag. Hon hade omfamnat honom och låtit njutning skölja över kroppen tills inte mycket annat kunde finnas i hennes tankar än Bastians namn. De hade hållit på ett längre tag innan hon somnat i ens famn nöjt med ett leende på sina läppar. Tidigare hade hon visst sin kärlek för honom men denna kväll var då hon helt och hållet givit sig själv till honom. Det hade alltid funnits tvivel som hållit henne tillbaka men inte längre, något som hade synts under deras samlag.

Morgonen därpå sov hon tungt och vaknade inte förrän en viskning sakta drog henne ur drömmande. Trött och nästan lite disorienterat började hon öppna ögonen och inser snart att det var Bastian som väckt henne. Detta var en känsla hon otroligt gärna vaknade oftare till, en varm famn och en underbar man vid sin sida. Fanns det något bättre egentligen? “God morgon.” Mumlade hon gäspandes fram och lade sin hand över hans för att mysa in sig djupare i famnen. Tröttheten låg än som en tung slöja men sakta började sinnet uppfatta allt mer av detaljerna som fanns runtomkring. ” jag längtar verkligen  tills vi kan ta riktiga sovmorgnar och ligga så här en hel förmiddag. ” När stressen inte låg tungt i luften, eller pressen på att prestera och utföra alla sysslor, ja dem dagarna kändes så långt borta men ändå så nära nu. Nästan så hon ville rusa ut till närmsta häst och rida full fart till Visroyen för att slutföra detta själv så drömmen kunde bli verklighet fortare. ” som min kropp känner mig idag kanske jag har hittat den bästa medicinen. ” Sakta vände hon sig om så hon kunde möta hans blick och kyssa ömt hans läppar. Ja kroppen kände sig inte lika stel och öm som innan. Trött men inte stel vilket var skönt och skulle underlätta ridningen framåt. “Vad är planen för idag min furste?” Viss retsamhet i orden men också en viss beundran. Armarna lades om hans kropp och en nöjd suck lämnade läpparna.

Hans medicin var något hon gärna kunde ta åt sig dagligen men tyvärr fick kroppen värka lite till innan det skulle kunna ske framöver. Som han nämnde skulle saker snart hända, tid till detta var inget de hade lyxen till, om de ens hann träffas överhuvudtaget. En belägring innebar många saker och hon visste inte exakt vad Bastians planer var men tillhörde hon denna armé nu behövde hon även hjälpa till och i slutändan strida. Det fanns självklart information hon kunde dela med sig av men den vad troligen utdaterad då Vsiroyen garanterat visste om att han blivit förrådd. Kanske fanns det vissa chanser att han inte hunnit täppa för alla hål men dem chanserna var små.

“Malia är en otroligt värdefull resurs som inte ska slösas på småsaker.” Rösten var mer som en tung suck men inte lila bestämd som innan. Bastian verkade inte ge sig och Izana skulle inte streta emot mycket mer även om hon inte hade liknande åsikter. “Men om det är mim furstes order så får jag lyda.” Hon gav honom en snabb kyss på munnen som för att hinta om att hennes lydnad egentligen kom från annat än att han var furste. Här i sängen där hon låg i hans famn var han inte bara överordnare, hon skulle säga emot och säga sitt men skulle ändå lyssna på hans ord för dem betydde mycket för henne. “Jag som tyckte din medicin räckte gott.” Avslutade hon retsamt och myste in sitt huvud i hans famn och tog ett djupt andetag för att ta in hans doft.

Stadiga fotsteg hördes utanför tältet som gav en ganska tydlig indikation på vem det kunde vara. “Izana har du möjlighet att klä på dig och komma ut?” Den välbekanta och mörka rösten fick Izana att sucka tungt för att se upp mot Bastian. “Tur att det är dig han kommer slå när han upptäcker dig här ” Rösten var retsam men viskande innan kroppen motvilligt började röra sig upp ur sängen, lämna den varma och trygga famnen för att möta en mer kyligare luft utanför plädarna. Hennes nakna kropp visade än de sår som fanns på ryggen men hade ändå börjat läka. De ömmade än men badet hade gjort mycket för hennes muskler. Med smidiga rörelser klev hon i sina enkla kläder och satte upp sitt rufsiga hår i en hästsvans. ” ska jag gå ut och lura iväg Bern eller ska du med ut?” Ordne hann knappt lämna hennes läppar innan den mörka rösten utanför svarade: ” tro mig hela lägret vet att Bastian är där så ni båda kan gå ut och innan du säger något Izana, ja jag har bra hörsel för min ålder.” Kvinnan hade haft lite problem med Bern från början men han växte allt mer hos henne vilket syntes på ansiktet som log stort med en viss hint av att hon kände sig påkommen. Med ett enkelt skratt klev hon ut ur tältet för att låta Bastian ta den tid han önskade för att möta Berns blick, mötte den trotsigt och utan minsta ånger över att ha blivit påkommen. En fråga hann dock aldrig formas på läpparna förrän något fångade hennes intresse, en rustning stod på en ställning framför henne som väldigt tydligt matchade Berns egna som han tidigare haft. Dekorationerna var slående och familjens emblem fanns på både axlar och bröst medan en blå mantel hängde från axlarna. Det Izana inte lade märket till men som var en gest till Bastian var ett hans egna emblem låg gömda bland detaljerna, en symbol på Bern att han stöttade detta i bakgrunden. ” jag lät smeden göra om en av mina rustningar. Det var inte lätt och kan sitta lite dåligt på din kropp men jag vill ändå att du ska ha denna som en tydlig symbol vart du står och tillhör.” Hela denna gest var otroligt rörande för Izana men också klyvande. Bern försökte verkligen få henne under sina vingar, inte Bastians men samtidigt skulle det på ett sätt underlätta om hon visade alla vilken familj hon tillhörde. Att rida bredvid Bern innebar många saker, vissa kunde underlätta allt men också ge ett slag i magen för Visroyen. Det gjorde att hon kunde kräva en plats i allt detta och inte bara vara Bastians älskarinna eller Visroyens högra hand.

“Den är otroligt vacker.” Var allt Izana kunde få ur sig när hon gick fram och studerade hantverket framför sig. Smeden hade inte haft det lätt på en ända nivå och att han ens lyckats visade hans skicklighet. Den skulle inte sitta otroligt bra men tillräckligt för att hon ska ha ett skydd och även kunna slåss. Detta skulle vara även en symbol till Bern om hon valde att bära denna att hon verkligen tillhörde hans familj, att hon var hans dotter. “Väljer du detta så kommer du rida med mig i armen. Innebär inte att jag kommer stå emellan dig och Bastian vad ni än väljer men här och nu kommer du vara min dotter.” Hans ord hade en hård underton men de var ändå varma och fylld med kärlek, en kärlek Izana inte var helt mottaglig för än men som hon ändå inte neka. Det var kanske dags att våga ta den plats hon var född till, som tagits ifrån henne som hon nu kunde få tillbaka efter så lång tid.

Även om det kändes konstigt att lämna så mycket bakom sig så ångrade hon verkligen inte sitt val. Att ta på sig rustningen framöver verkligen symboliserade att hon hittat rätt och det bästa var att hon inte behövde längre välja mellan sin familj och Bastian. Trots sina brister hade han gjort det tydligt att inget förändrats medan Bern verkade ha accepterat detta något då han inte än slitit Bastian itu. Han hade inte sett speciellt belåten ut när Bastian klev ut, hade i och för sig inte heller Izana varit om någon haft samlag i hennes säng utan lov. Hennes far hade på så sätt ett bättre temperament än henne då hon hade redan gjort en sådan man ett huvud kortare. ” Du vet Bastian att tar jag på mig rustningen kommer jag representera Berns hus som hans dotter. Jag måste med andra ord respektera och göra allt för att inte vanhedra min familj.” Något slugt och retsamt smög sig fram i rösten när blicken vändes mot Bastian och Bern var snabb att följa med på vad Izana pratade om. ” jag har ordnat ett tält som kommer stå längst bort ifrån Bastians. Du kommer även vara upptagen med att hjälpa mig med mina förpliktelser.” Izana hade varit skämtsam och även om Bern såg med en nöjd min på sitt ansikte fanns inte så mycket skämt i ögonen. Hans ord kunde mycket väl göras till verklighet vilket fick Izana att skratta till något. Även om Bern var irriterande och påträngande så brydde han sig innerligt vilket gjorde att hon inte längre försökte putta undan honom, innebar inte att hon accepterade allt men hon var redo att börja se sig själv som en dotter. ” men jag är tacksam över att du vill komma hem igen.” Han gick fram och lade sina armar om kvinnan vara stelhet sken igenom även om hon knappt syntes i hans famn på grund av hans storlek och muskler. Hur kunde de vara släkt egentligen? Det kunde ses ibland i ansiktsdragen och självklart håret men kroppsmässigt bygg var de inte lika. ” När allt är över ser jag fram emot att få se vart jag föddes.” Lite tafatt och ovant lades armarna om honom också. “Tack för den fina gesten. Jag älskar rustningen.” Med dem orden drog hob sig tillbaka och Bern fick motvilligt släppa taget om henne igen. En viss lättnad över att hon inte längre försökte fly. “Nå nu när detta är klar så till nästa punkt.” Hela kroppen vände sig mot Bastian och armarna lades i kors över bröstkorgen, visade exakt vilken styrka som gömde sig där under. “Hur hade du tänkt att lösa med att hitta mig en ny säng mitt i en fram marsch?”

Vid Bastians sista ord ställde sig båda två med gapande munnar och stora förvånade ögon då ingen riktigt kunde greppa vad han egentligen sagt. Det var dock Izana som bröt deras tystnad genom att börja skratta högt tills hon nästan inte längre fick luft och det var troligen lika bra att Bastian flytt fältet då Bern svor högt och argt efter honom, vilket fick Izana att bara skratta högre. De båda hade aldrig trott att hans skulle våga säga något sådant dyrligt men Izana älskade honom bara mer för det. Bern däremot hade surnat ihop ordentligt, till och med nästan skällt ut Izana för deras opassande beteende, vilket självklart gick till dövörat. Därefter visade Bern henne till Malia där ryggen blev mer helad, dock lämnades några ärr kvar då Izana envisades med att inte låta henne använda för mycket av sin energi för dessa små saker.

Då allt var klart hade Izana tränat med några soldater som försökte visa upp sig men åkte många gånger på rumpan. Hon lärde dem några knep i hopp om att det senare kunde vara användbart, kanske till och med rädda deras liv. Det var skönt att få ha tankarna på något annat, något som var bekant och tryggt innan Bern kom och drog henne därifrån, nästan bokstavligen då en av soldaterna så gärna ville hålla henne kvar.

De pratade om allt som hänt men också lite om framtiden, om vad som kunde hända efter allt detta, lite som ett försök att verkligen ge henne en vilja att kämpa igenom allt detta och inte offra sitt liv för Bastian. Lite rörande på ett sätt men åter igen rann orden bara av henne. Under tiden de pratade utförde de lite sysslor som att hjälpa till att packa ihop, beordra vad som behövde göras och även hjälpa några soldater som fått problem med sina tält. Ja tiden flöt på innan hon åter igen stod utanför sitt tält, såg lite fundersamt in på en man som stod där inne och verkade vänta på henne. “Varför är ni i mitt tält?” Rösten var misstänksam men inte så hård när hon klev in och fick nästan mannen att hoppa till av förvåning. Han var lite äldre än henne själv, längre och ganska musklad men inte lika som de andra soldaterna. Kläderna var enkla och det svarta håret låg bakåtslickat för att framhäva de kindben som hade en ganska skarp form. De bruna ögonen såg mjuka ut, nästan vänliga där de studerade Izana innan en bugning gjordes. “Jag är här för att hjälpa er med rustningen. ” svarade han enkelt, rösten lite mörkare och rossligare, troligen fått en del kvinnor på fall genom åren. Att ha personlig hjälp var inget hon var ovan med sedan innan, mer ovant sen hon kom hit. Att tillhöra Berns familj gav sina fördelar även om Bastians tält och mat var betydligt bättre. Utan några ord gick Izana fram och lät mannen sätta igång, var van med att sätta på en rustning och arbetade därför flitigt, tog inte speciellt lång tid innan hon stod i den nya rustningen som Bern givit henne. Den var som misstänkt något för stor men den passade henne förvånansvärt bra, ett vita håret stod i vacker kontrast mot det blåa medan detaljerna gjorde allt bara ännu mer utsökt. “Tack för er hjälp.” Som alltid var effektivitet högt uppsatt och med dem orden rörde sig stegen ut ur tältet för att möta upp Bern som verkade stå och vänta med sin rustning på, de matchade nu och få kunde ta miste på att de verkligen var släkt. “Den passar dig. Du ser både vacker och mäktig ut på samma gång.” Ögonen strålade av stolthet för sin dotter som nu fick bredvid honom in till ett tält där vissa riddare samlats, alla såg upp på Izana med en viss förvåning i sin blick. Självklart hade troligen många rykten spridits i lägret men nu hade vissa rykten bekräftats. Några hälsade medan vissa inte verkade alls glad av att se henne här, något som bara ignorerade när hon ställde sig bredvid Bern och väntade på Bastian. Ansiktet var neutralt och visade inte mycket till känslor, ändrades inte då Bastian väl klev in, lika ståtlig som alltid och även om hon gärna ville få smaka på dem läppar hon hela tiden saknade syntes inget. Här och nu var hon inte mer än en soldat som representerade Berns familj, hon skulle inte göra något för att ge riddarna en anledning till ovälkomna ord.

Det var lika svårt som innan att bara stå tyst och lyssna, låta någon annan ta plats i rummet när hon så länge slagits för just en sådan position. Hon var van att kräva respekt, att inte låta någon överrösta henne och nu fick hon stå här obrydd medan blickar smått sneglades mot henne, medan Bastian var den som tog all luft ur rummet. Hon hade inga problem att lyda Bastian men det kändes än som ett slag i magen att kliva ned från något hon slagits så hårt för.

Lite enklare blev det allt när han pratade och styrde, han var lika skicklig som hon trott och ordentligt noggrann. Ännu en sak som åtminstone underlättade att kliva ned. På hans ord tänkte hon hela tiden dock som hans motståndare, vad hon hade gjort om hon fortfarande var på fiendens sida. Lite som ett spel mellan henne och Bastian för även om Visroyen var förberedd kunde hon allt om honom.

När hennes namn tillslut nämndes fördes blicken för att möta Bastian men än verkade hoj lika obrydd, som om hon inte här och nu skrek efter hans närhet och längtade efter honom. ” Porten är av trä men väl väntat av Visroyen. Han har valt det i ett sätt att lura in fiende. Då det läckt ut vårt jag är finns det ingen säkerhet vad exakt han kommer använda men planen från början var att använda magikern och få tunnlar som skulle sträcka sig bakom vår linje. Ha en del av soldaterna överraska oss bakifrån. Innan jag gav mig av var det även diskussion om förstärkning från trupper utanför landet. Om de fått hjälp så borde de komma om ungefär 5 dagar från nu.” Det hade kommit till henne efter Bastians förstärkning att Visroyen också sökt hjälp från andra länder utifall Bastian skulle ta sig så här långt. Izana hade bråkat med Visroyen om detta och tagit planen personligt, som om han inte trodde på henne, vilket nu självklart visat sig vara sann, insikten smärtade mer än hon ville inse.

Hon försökte att inte få sina ord att låta som en order, mer som information men det var svårt då rösten ville hålla sig tydlig och hård. Gamla vanor var svåra att släcka och vissa blickar tydde på att hon gått för nära gränsen. Även om en viss oro grodde i hennes inre så visades inget utåt, ännu en sak som var svår att släppa. Svaghet var inget hon visade utåt, skulle aldrig våga släppa den fasaden.