- This topic has 91 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 5 månader sedan by
.
-
När hon kurade ihop sig vid honom la han armen om henne och stötte upp sig på andra armen för att se hennes ansikte bättre. Långsamt smekte han hennes sida med tummen och nickade.
“Ja, det ligger.. Nästan på vägen härifrån och dit du ska” det var som att han läst hennes tankar från hennes fundersamma min. Eller så hade han bokstavligen gjort det.“Tsk, Sera… Jag är nästan uppvuxen där. Alla föddes inte i ett palats” skrattade han fram och skakade lite på huvudet. Skrattet gick tillbaka till ett leende som även det bleknade då han såg fundersamt på henne “Kanske du kan få den hjälp du behöver där. Då behöver du inte resa vidare.”
-
En rodnad smög sig upp på hennes kinder när hon insåg vad hon hade sagt och hon harklade sig för att skaka på huvudet åt det hela.
“Som om du med dina klena armar kan försvara dig! Det är snarare din silvertunga.” påpekade hon och lutade sig fram för att fjäderlätt kyssa hans näsa lite retsamt men stannade till när han hörde vad han sa sedan.
Hon drog tillbaka sitt ansikte något, för att granska om han faktiskt menade det och det fanns ett svagt leende där på hennes läppar samtidigt som det var lite retsamt fanns det hopp bakom glimten i ögonen där.
“Du menar… att du vill slå dig ner där med mig?”
-
Inombords förbannade han valet av ord samtidigt som hur hon tolkat dem fick honom att le varmt. Det var någonting naivt och rart över att hon ens kunde tänka sig tanken. Och kanske… kanske skulle den naiviteten gagna honom i en inte alltför avlägsen framtid. Han lutade sig ned och placerade en kyss på hennes panna innan han la sig ned vid hennes sida igen.
“Det var bara en tanke…” sa han lågt, han lät nästan sårad i ett försök att vända hennes egna fråga emot henne själv. “Men det är klart, det finns många som räknar med att du återvänder” sa han med en suck och rullade över på rygg för att blicka upp mot duken som utgjorde taket ovanför dem.
-
Kanske hon trott att det enbart hade varit ett sätt för honom att retas men när han verkade… vilja det kunde hon inte rå för att rodna och ta tag i hans händer. Försiktigt och tankfullt strök hon sin tumme över hans handrygg, medan hon försökte att finna ett sätt att formulera sig.
“Det är en.. underbar tanke.” hummade hon och böjde sig fram för att försiktigt kyssa hans läppar.
“Och jag verkligen önskar att det kunde bli så… men vem vet? Kanske Iselem inte behöver mig…”
-
Det var svårt för honom att försöka vara lika trotsig som Sera kunde vara, vilket fick honom att vända tillbaka blicken till henne. Lätt höjde han ögonbrynen i en hoppfull min och kramade hennes händer i sina vid hennes beröring.
Mjukt besvarade han hennes kyss och kunde inte ro för att le.
“Vi får hoppas…” leendet blev lite bredare och han släppte hennes ena hand för att lägga sin runt hennes nacke och dra ned henne till sig i ännu en kyss.
“Men..” sa han sedan och kvävde en gäspning “… kanske lite sömn skulle vara på sin plats?” dagens långa ritt i öknens hetta och kvällens aktiviteter började ta ut sin rätt. -
Hoppfullheten och kärleken som Djan visa fick henne att känna sig alldeles varm inombords. Hon slöt ögonen och gav hans nacke en mild kyss för att sedan borra in sitt huvud mot hans bröstkorg och kvävde en gäspning mot bröstkorgen.
“Sömn… ja” hummade hon och gav honom en varm kyss för att sedan vända sig om och dra en av fällarna omkring hennes axlar och nakna kropp.
“Inga mardrömmar!” kvittrade hon glatt och tryckte sin bak mot honom lite retsamt och tog tag om hans arm som ett mjukisdjur.
-
Inga mardrömmar. Nej, konceptet mardröm fanns inte längre för honom. Alla drömmar var lika mörka. Men likväl skrockade han lågt åt hennes ord och drog hennes fäll även över honom själv där han la sig tillrätta med armen tätt kring henne och ansiktet vilandes mot hennes nacke.
Det var sällan sömn var särskilt långvarig för honom längre, till hans stora sorg eftersom det var bland det bästa han visste. Ett pris han fick betala för sin allians. Så det var tidigt på morgonen som han försiktigt lirkade sig loss från Sera, drog på sig sin bisht och tog med sig de fuktiga kläderna ut från hennes enkla skydd. Solen hade inte stigit över horisonten ännu, men himlen var en ljus gråblå färg som jagat bort allt nattens mörker. De små lägren runt omkring hade börjat vakna, många ville ge sig av tidigt innan solens hetta tog dagen i besittning. Men Djan behövde tid för sig själv… eller kanske inte helt med sig själv så han hade satt sig ned en bit bort från Seras lilla läger och blickade inåt, ögonen fjärran ut över oasen.
-
För en gångs skull hade inte Sera några oroliga drömmar – hon sov djupt i Djans famn. Trygg med hans närvaro och fylld med en glädje när de talat om så glada samtals ämnen. Skrämmande förstås, men det kändes… hoppfullt.
När hon väl vaknade stack det till i hjärtat när hon inte kände Djans närvaro. Hade han återigen lämnat henne? Tanken på de gånger hon vaknat upp ensam fick henne att snyfta till något och hon försökte att se sig omkring.
-
Solen hade börjat ta sig upp över horisonten då Djan kom ur sitt transliknande tillstånd. Stel från att ha suttit ned i kylan sträckte han på sig innan han gick tillbaka mot Seras lilla läger. Kamelerna brölade till, nästan som ett välkomnande, men hunden däremot började morra. Djan gav den en hård blick vilket fick den att gny till och kura ihop sig istället. Eländiga djur. Lite disträ petade han på några fler pinnar på elden som nu endast pyrde som en glöd under ett fint lager av aska.
-
Ilskna och besvikna tårar fanns på Seras kind och även nu, många minuter senare kunde man se att hennes kinder var blöta och ögonen röda. Hon snyftade till något medan hon började att packa ihop de fällar och annat som hon hade tänkt ta med på sin resa. När hunden började morra, vände Sera sin blick mot mannen som hade satt sig ner vid elden igen.
“Djan..?” frågade hon, lite hoppfullt och snyftade till igen och kröp lite försiktigt närmare honom. Som om hon inte var helt säker på om det var honom. Trots allt hade han väl lämnat henne? Eller hade varit en väldigt… intensiv dröm. Hon tog några snabba steg emot honom för att hålla om honom för att sedan slå på hans axel med sina knytnävar – inte allt för hårt. Men han hade skrämt henne.
-
Djan verkade inte ta någon större notis om sin omgivning, blicken vänd ned mot elden där små flammor började ta fyr på kvistarna. Så när Sera omfamnade honom gjorde han…ingenting. Han bara stod där men vände blicken till henne lite frågande, som att han först inte visste vem hon var.
Det ändrades snabbt då hon slog till honom och han tog ett par steg bort från henne.
“Sera..! Vad var det där bra för?” grimaserade han och tog sig för axeln som att det hade gjort ont. Han grymtade till och med ena handen masserandes sin axel såg han sig omkring runt hennes lilla läger.
“Vi borde ge oss av snart. Om du fortfarande… vill?” han höjde en frågande blick till henne vid sina sista ord. -
En fnysning lämnade hennes läppar och hon korsade sina armar. En liten inre strid om hon verkligen skulle säga den rädslan och ilskan. Till slut suckade Sera och rodnade lite över att hon ens hade tänkt de tankarna. För sättet som han frågade om hon fortfarande ville gjorde så att hjärtat slog extra fort. Hoppade till och hon kunde inte ge ifrån sig en liten suck till medan hon korsade sina armar lite generat framför sig.
“Jag… är nästan klar!” sa hon och försökte att se bort med sina röda ögon och snyftade till en sista gång innan hon drog sin hand under sin näsa och kinder för att få bort tecknena till att hon hade gråtit.
Utan fler ord packade hon ihop de sista och nickade sedan lite mer bestämt åt Djan.
“Så… vill du fortfarande?”
-
Djan studerade henne från topp till tå, en missnöjd krökning syntes på läppen då han såg hennes rödgråtna ansikte. Varför hade hon gråtit? Frågade han sig själv och gnuggade handen en sista gång över axeln. Hon är bara ett barn. Svaret kom stilla i hans sinne men han nickade lite och lät blicken svepa över det lilla lägret. Ett litet, jobbigt barn som alltid varit dig till last.
Han kliade sig lite i håret och såg tillbaka på Sera med en grimas vid hennes fråga. Han fann det så pubertalt. Hon var verkligen ett krävande litet barn. Du kommer inte stå ut med henne hela resan. Men du kan alltid lämna henne i öknen när hennes häst dör av törst.
“Eh.. Det är nog bäst att du går tillbaka till dina rebeller. Ni klarar aldrig resan.”
-
Sättet han ångrade sig fick det att sticka till i hennes hjärta och hon granskade honom misstänksamt som om hon inte riktigt var säker på om det var ett skämt. Men hon kunde inte se någon retsamhet där och hennes ansikte blev lite mer allvarlig och hon tog tag i sina väskor som hon packade på hästen på var sin sida.
“Klarar aldrig?” fnös hon och svingade sig upp på hästen med tyglarna i sina händer och hon skakade på huvudet. Hon kunde inte riktigt förstå varför allt ändrades hela tiden. Allt som verkade så bra igår, det hopp som hade vuxit inom henne. Det som återigen krossats.
“Jag skulle väl vetat att allt du sa endast var ord! Som om du någonsin älskat mig!” väste hon fram mellan tänderna och hade ett hårdare grepp om tyglarna.
-
Djan kände sig minst sagt beklämd och grimaserade över situationen. Hans blick gick från Sera som betedde sig sådär dramatiskt, sedan till kamelerna och tillbaka till Sera. Han gjorde en liten gest innan han drog kläderna närmare om sig och korsade armarna över bröstet, av trots eller kyla.
“Det är för ditt eget bästa” sa han likgiltigt och såg ned på sig själv. Lite avvaktande snurrade han på en av sina ringar innan han såg tillbaka mot Sera. “På mitt sätt har jag alltid älskat dig Sera”
-
Fortfarande höll Sera ett hårt tag om tyglarna med blicken mot honom och hon ville snärta till den för att lämna honom där. Men samtidigt… ville hon inte att de orden skulle vara sanna som hon sa. Eller vara ensam. Fast när han sa att han alltid älskat henne på ett sätt mjuknade hennes blick något, även om hon försökte att dölja det.
“Mitt egna bästa? Mitt egna bästa är att dö någon annanstans i ensamhet? Istället för att vara med dig?” frågade hon, kallt och lite sammanbitet mellan tänderna.
-
Djan suckade inombords. Trodde han, men i sanning så suckade han högt. Han sänkte händerna från bröstet.
“Var inte så dramatisk. Res tillbaka till rebellerna.” han gnisslade tänder och pillade återigen med sin ring. Lite avvaktande tog han några steg mot henne men stannade upp av hundens morrande och hästens frustande.“Det är med mig du inte kommer överleva. Du vet varför,” han drog av sig ringen och höll upp den mot henne. “Jag vill att du ska ha den här”
-
Orden förvirrade henne. Eller kanske hon inte bara ville förstå hon såg mot hunden och hyschade den lite väl aggressivt för att vara henne för att sedan vända blicken tillbaka mot Djan. Långsamt skakade hon på huvudet åt ringen.
“Jag vill inte ha någon ring…! Inte om det var för andra skäl…” sa hon och en liten envis rodnad spred sig på sina kinder, men hon var för irriterad för att lägga märke till den själv.
“Kan du inte… Varför kan det inte vara som igår?” frågade hon, fortfarande med hopp i blicken och lite mjukare ton och sätt att tala med honom.
-
Djan bet ihop käkarna och knöt näven om ringen då hon avfärdade den. Med ett steg tillbaka sänkte han handen och skakade på huvudet. Några ohörbara ord lämnade hans läppar och han såg bort mot kamelerna igen, oförmögen att titta på henne.
“Du vet varför…” sa han lågt, slängde en kort blick mot henne utan att möta hennes ögon innan han flyttade sig bortåt.
“Vad du än sett av framtiden så är det borta” hans röst var något högre och han sparkade upp sand över elden som fräste till och kvävdes. “Ge dig av” -
Ett litet tag såg hon på ringen i hans hand, en ångerfull blick. Hade saker blivit annorlunda om hon enbart hade sagt ja? Hennes blick var glansig igen och hon höll hårt om tyglarna, men kunde inte med att röra sig. Ett tag var hon stilla innan hon svingade av sig från hästen och skakade på huvudet.
“Nej…!” sa hon lite mer tydligt, kanske med en aukotritet hon sällan använde och såg mot Djan.
“Vi ger oss av tillsammans. Det var det vi sa igår.”
You must be logged in to reply to this topic.