- This topic has 91 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 5 månader sedan by
.
-
Djan lutade sig tillbaka med ett lågt skratt. Bakom sjalen flinade han än och det kunde nästan anas i hans ögonvrår.
“Se, du har redan accepterat det,” belåtet lät han blicken syna henne innan han såg framåt och ut i öknen. Nästan en vecka av sand och sten låg framför dem innan de skulle nå Larh Tanra. Men med lite tur skulle han under denna tid se till att även Sera knuffats in på fördärvets väg. Något som i slutänden skulle förgöra henne, och han kunde hålla sina händer rena. -
Det hade varit en lång resa. Alldelles för lång. Många stunder hade hon nästan önskat att hon inte hade varit där. Så många gånger att hon hade tappat räkningen. Mannens, som nu var död av hennes egna hand, ansikte hemsökte hennes sömn allt för ofta. Vilket gjorde att det fanns mörka påsar under ögonen. Fast det som skrämde henne mest var att hon nästan inte hade några fler ilskna känslor på sig själv. Hon var trots allt tvungen att göra det. Nästan likgiltig till beslutet nu mera. Vad var en man, mot det mål hon själv siktade på?
Hon vaknade ur sina tankar när hon hörde hur mellan sanden, det var som stenar som slog mot kamelernas fötter. Skiftandet av vägunderlaget fick henne att kisa med ögonen där hon kunde se hur en väg började tona sig fram. Vatten. Mat. Skugga.
“Djan, se!” utbrast hon, lite gladare och nästan exalterat.
-
Under resan hade hade Djan inte varit särskilt pratglad. Om dagarna under den stekande ökensolen verkade han närmast okontaktbar men man hade kunnat höra honom mumla för sig själv. Kvällarna och nätterna var bättre, vid deras små läger hade han varit mer som sig själv. Men sen hade Sera inte heller verkat ha någon större lust att föra konversation och Djan förstod varför. I en annan tid hade han kanske känt medlidande för henne.
Vid Seras ord höjde han blicken en aning och nickade.
“Vi närmar oss,” rösten var skrovlig från att ha varit oanvänd under dagen och han harklade sig. Längre fram kunde man skymta ytterligare grupper med resande med samma mål, nomadernas samlingsplats.
“Jag tror vi kommer i rätt tid,” han visste inte om han mindes fel då han satte av på sin resa, med målet att nå mötesplatsen vid nomadernas tingsamling som bara inträffade två gånger per år. Men han verkade ha haft minnet i behåll. -
Vi närmar oss. Orden kändes sköna. Som att hon snart skulle vakna upp från en mardröm som länge skrämt henne. För det var väl det som detta var? Mörker utan lite ljus. Försiktigt försökte hon att le mot Djan, även om det nästan smärtade något där. Vad fanns det egentligen att le för? Nå, förutom slutet på denna mardröm då.
“I rätt tid? För vad?” frågade hon, kanske förvånandsvärt nyfiket. Nästan lite som den flickan hon en gång varit när de första gången träffades i Caras Idhrenin.
-
Djan fick harklade sig igen och gnisslade långsamt tänderna då hans blick var fundersamt fäst framför sig. En svag röst inom honom sa åt honom att vända om, att detta företag var lönlöst.
“Shenzan, rådslaget.. Nomaderna samlas för att få tvister avgjorda, giftermål genomförda och dylikt,” svarade han tillslut, rösten låg och avvaktande. En suck lämnade honom och han rättade till tyget som skylde hans ansikte. Det kröp i kroppen på honom. Han hade inte varit där på många år men samtidigt var det som om någonting drog honom till platsen.
“Det bor många gamla och visa kvinnor… magikunniga många av dem, de kanske kan hjälpa dig också,” han såg mot Sera och ögonen var mjukare då han log bakom tyget. Kamelernas stadiga gång tog de närmare och snart kunde man höra ljudet från samlingsplatsen. -
Egentligen hade hon inte hoppats på att han skulle svara henne och hon höjde sitt huvud lite förvånat för att se på henne med ögon som kanske glimrade till lite grann. Det lite mjukare sättet värmde henne och fick henne att le lite bredare.
“Tror du?” frågade hon hoppfullt för att se framför sig, som om hon sökte efter någon av de äldre damerna. Inte för att en gammal dam hoppade fram för hon önskade det.
“Vi kommer finna ditt förflutna… Djan.” sa hon lika milt och sträckte sin hand mot honom.
-
Djan hade blicken kvar vid Sera och tog hennes hand, om än bara för ett ögonblick då deras fingrar separerades snabbt av kamelernas gång. Hans blick vändes framåt vägen igen och han gnisslade tänder bakom tyget.
“Vi får se hur det blir av den saken…” sa han bara lågt, osäker på vad nomadernas stad kunde bjuda dem.Det var många som kommit, vilket syntes på dammet och hördes på ljudet långt innan de såg de små husen av sten och lera som trängdes mellan mängder av tält. Överallt hälsade gamla fränder på varandra och byteshandel verkade vara i full gång överallt och ingen riktig marknad verkade finnas. Man slog upp läger där det fanns en plats ledig, medan det innersta av oasen var helgad från läger. Där bodde gamla och sköra, de visa, samt där fanns vattenhålet och tingsplatsen som de passerade. Just då var de i full färd att avgöra i någon tvist om en kamel.
En bit bort fann de en tom plats mellan andra tält där smutsiga barn sprang runt med kameler och hundar.
“Vi slår upp läger här och kan vila till skymningen,” Djan stannade kamelen och djuret la sig ned på hans befallning innan han klev av. Tyget dolde fortfarande hans ansikte men det fanns ett lite lurigt leende där bakom “Det är då allting av värde ska dryftas” -
Ögonen till Sera vandrade runt på allt som skedde där omkring dem. Ett kort tag fastnade hon med blicken på barnen och hunden. Fast i sina egna tankar och minnen. Den tiden då allt kändes lättare – eller kanske hon först nu förstod hur enkelt hon hade haft det. Däremot kunde hon inte riktigt skaka av sig känslan av att det kändes en viss frihet där med. En som hon njöt till fullo av. Hon vaknade först ur sina tankar när Djan talade med henne.
“Ja, du har väl rätt. Men jag har en god käns…” började Sera medan hon steg av ifrån hästen och det kunde synas ett leende på hennes läppar. Åtminstone tills hon fick syn på gruppen av soldater med sin mors emblem på. En av dem verkade trycka ner en av de äldre med sin näve och bara synen fick det att bubbla inom Sera. Lite omedvetet drog hon sin hand mot kniven hon hade fått av generalen med blicken fixerade på männen. Något hon inte skulle gjort innan men hennes ögon smalnade något.
-
Djan hade börjat sela av kamelerna och packningen som de bar. De skulle ju trots allt vara här i ett par dagar, som minst. Han hade satt sig på huk för att börja dra fram tältduken då han märkte hur Sera stelnat till och han rätade på sig igen. Ett leende som var allt annat än vänligt krökte sig på hans läppar då hans blick gick från henne, bort till soldaterna och tillbaka till henne igen.
“Gör det,” väste han lågt och la huvudet lite på sned då han vägde henne med blicken, såg hur hennes hand strök över kniven hon bar. “Du har redan tagit ett liv. Några till kommer bara vara lättare” han yttrade inte orden, men planterade dem i hennes huvud. Utan sin magi var hennes sinne som en skrevande sköka bland rika män.
-
Blicken var fortfarande, nästan manisk, på vakterna och greppet hårdnade kring kniven vid hans ord. Det var svårt att inte riktigt lyssna på honom, och sin egna inre röst. Och vad gjorde egentligen några fler liv? Sättet de var otrevlig och hotfull mot den vanliga befolkningen. Den smärtan som de skapat… Ögonen var lite mer mörka men hon gav ett frustrerat läte.
“Inte än. För många ögon och vi kommer inte få de svar som vi behöver… Men när de sover…” sa hon, och det fanns en lockande glimt där i hennes ögon som om tanken gjorde henne upprymd.
-
Djans skratt ekade i Seras tankar. Han ryckte på axlarna och gjorde en överdriven gest, likt en bugning, åt vakternas håll. Som att bjuda in henne till att gå till dem.
“När de sover, när de äter, när de är vakna… Gör det när än du behagar,” han fortsatte med packningen där han börjat dra ut en mörk tältduk “De förtjänar det”Djan fuktade läpparna bakom tyget, mer belåten över sig själv än han kanske hade rätt att vara.
-
Förstås fanns det tid att utföra det som hela hennes kropp sa åt henne att göra. Att ge rättvisa till de männen. Ännu en gång knöt hon sin näve för att sedan börja hjälpa Djan att packa upp det som behövdes för att få något slags läger där. Hon satte sig till slut ner och såg sig omkring – lite fundersam för att sedan skrocka till.
“Så, är det den mest rynkliga damen vi ska leta efter? Eller vad är det vi har att gå på?”
You must be logged in to reply to this topic.