Det fanns verkligen hopp i allt detta? Hon kunde även ironiskt nog få hans hjälp från denna situation innan den hinner ens eskalera till något obehagligt!? Tittade man noga på henne kunde man se ett litet leende sprida sig på hennes läppar även om hon försökte gömma det från honom. Hon visste inte exakt summa men det gick troligen att lösa på något sätt. Hela hennes kropp var mer värt än guldet i hela landet, många magiker skulle betala oerhörda pengar för att ens få tag på fjäll från hennes kropp. Det kunde användas till magi som många inte ens kunde drömma om.

Hon hade varit så fokuserad på mannen och hans ord att hon inte ens lagt märket till de otroligt små förändringarna i skogen. I bakgrunden hade hon hört en kvist brytas, ett andetag tag, en fågel som flög iväg abrupt, men allt hade varit så otroligt tyst, till och med för hennes öron som hade en bättre hörsel än en vanlig människas. Normalt sett hade hon kunnat använda sina ögon för att få en mycket bättre syn men dessa handbojor tillät henne inte detta. Hon var därav inte säker om det fanns fara i området och om faran var riktad till henne eller Micos. Än tänkte hon avvakta.

” Vi vänder på detta. Istället för att tro att jag inte kan betala. Vad är ditt pris? Säg det så kan jag se vad jag kan göra för att betala. Och om jag ska anställa dig vill jag att vårat kontrakt ska vara klart innan vi kommer fram till adelsmannen. Efter det kommer jag inte kunna skapa något med dig.” De klargröna ögonen studerade honom, sökte efter sätt att se om detta var sanning han talade men den irriterande masken gjorde det så lätt för honom att dölja allt han önskade. Han kunde lika gärna leka med henne, jävlas med henne och därav vågade hon inte avslöja än varför hon var kapabel till att betala. Han hade alltid pratat med en sådan rakhet att hon tagit för givet att han pratade sanning men hur skulle hon egentligen veta? Han kunde kanske leka med henne hela tiden för att sedan vända sig totalt mot henne.

Hans nästa ord fick henne dock att stelna till innan hon tillslut suckade. Han måste ha märkt dem som förföljde dem, även om hon inte varit helt säker så blev hon det nu på grund av hans ord. Hon övervägde för någon sekund om hon skulle säga något trots hans hot men han hade räddat sig själv genom att erbjuda henne ett annat alternativ. ” Betalning för träningen, vi båda får ut något av det och du har mitt ord på att jag framöver kommer varna för allt jag kan uppmärksamma. ” Sade hon snabbt men lät honom inte svara förrän hon fortsatte. ” Jag tror mig ha hört två stycken till din vänster sida. Kan vara fler men de har varit otroligt försiktiga. Tror de har någon magi runt sig men kan inte riktigt lista ut vad. ” Hon rodnade lite när hon erkände, lade upp en hand hon inte riktigt än ville visa. Han skulle säkert inte godta detta som betalning men hon hade försökt i alla fall. Träning vann alla på, han kanske var duktigare än henne men han visste heller inte allt. Sen så kunde hon troligen lägga märket till omgivningen fortare än honom. Han var otroligt skicklig men hon var inte en människa, hon hade fortfarande drag starkare än människornas. Hon hade hört något hända i köket med vakterna men hon hade inte reagerat för hon trodde de flamsade runt som vanligt. De hade ju inte sagt så mycket.

De hade alltså en deal! Det var något åt rätt håll för henne. Kunde han lära henne några tricks så skulle nästa gång någon jagade henne få det betydligt mycket svårare. Att hålla vakt var ju hennes specialitet och även om hon egentligen inte gillade att vara hjälpsam mot denna man så var det bättre än att riskera sitt liv helt, speciellt om han faktiskt kunde ta henne ur denna situation. Därav lyssnade hon faktiskt på hans ord och stannade hästen men medan han gick till kistan började hon själv röra sig med snabba steg mot honom för att nästan ställa sig framför. Jo rustningen skulle hjälpa men frågan var om hon faktiskt skulle hinna få på sig något. Rörelserna hade börjat ändrats nu när de stannat till. Utan förvarning tog hon några språng och drog sitt svärd för att snabbt klyva en pil på mitten som var riktad mot Micolas. Han hade säkert klarat det själv men hon hade inte vågat chansa då hon ändå varit beredd. En till pil for, denna gång mot henne och hon hann precis flytta på sig för att inte bli träffad i låret. Dessa personer verkade inte alls oerfarna på något sätt då siktet var väldigt bra. ” Två framför mig men det kan finnas en bakom.” Varnade hon snabbt då hon uppfattade något bakom sig. Ännu en gång fick hon ta ett steg åt sidan för att inte bli träffad medan blicken letade sig febrilt land bladen i träden. Personen som avfyrade pilen verkade sitta högre upp och gjorde det ännu svårare att hitta källan. Den andra personen framför verkade dock visa sig relativt fort med sitt svärd draget och svingandes mot henne. Mannen var nästan ett huvud större än henne och betydligt mycket bredare. Han var en man med stora muskler som gömde sig under en svart skjorta, åtsittande svarta läderbyxor och ansiktet var täckt halvt med en svart mask, dolde munnen och näsan. ” Vad är det med er män och gömma er?” Muttrade hon irriterat fram och parerade slaget men tvingades oväntat lite tillbaka på grund av hans kraft. En pil flög mot henne och hon hann med nöd och näppe akta sig men fick som straff ta en knytnäve i magen. De var väl synkroniserade vilket inte alls var bra. De gav henne ingen chans att attackera alls. Kedjorna gjorde allt betydligt mycket besvärligare vilket hon fick bekräftat då mannen lyckades få tag på kedjan och höll henne fast medan hans huvud stångades mot henne. Hon lyckades få iväg en spark som träffade honom i sidan innan hon tog ett steg tillbaka för att försöka hitta fotfäste igen. Två män till hade slutit upp nu och även om Tapare inte hunnit se mot Micolas gissade hon att de höll honom upptagen.

Hon parerade mannens svärd igen som verkade ändå undika att skada henne för mycket, syntes i hans rörelser som siktade hela tiden på ofarliga delar på hennes kropp. Denna gång lyckades hon trycka tillbaka honom även om en pil kom mot henne igen. Med två snabba rörelser hade hon lyckats med sin kraft slå hans svärd ur hans hand men han drog upp två dolkar istället. Han kastade en mot henne men åter igen flög en pil samtidigt och denna gång fick hon välja. Hon lät dolken göra en stor reva i hennes arm som nu började blöda men helt förjäves var det inte. Hon hade rört sig mot mannen och slog bara bort den andra dolken innan hennes svärd öppnade hela hans maginnehåll. Det spilldes ut framför henne samtidigt som blodstänk smutsade ned den vita skjortan hon bar. Ännu en gång fick hon sedan akta sig för en pil men började sedan springa med en väldig fart in mot skogen. Hon hade lyckats lokalisera vart mannen satt och med vana rörelser tryckte hon sin fotsula mot trädstammen och tog sig direkt upp mot grenarna där han satt. Han hade börjat röra sig bakåt men hon jagade honom envist. Precis när hon skulle få tag på honom var det som om något kraftigt drog tag om hennes kedjor. Hon slets bakåt, vilket kom som en chock och fick henne falla ned på marken. Ryggen slog hårt emot rötter medans lungorna helt tömdes på luft. Hon hann inte riktigt akta sig förrän en pil åter igen kom mot henne och lyckades träffa henne i axeln. Flertal svordomar lämnade hennes läppar medan hon började greppa vad som hade hänt. Hon hade kommit för långt ifrån Micolas. Dessa förbannade bojor! Med ren ilska kom hon upp på fötter igen och med en väldig kraft slängde hon iväg svärdet som pricksäkert träffade en förvånad man uppe bland grenarna. Han föll ned på marken med en dov duns, svärdet igenom sitt hjärta. Hon gick bara lugnt fram och hämtade svärdet innan hon började jogga lätt tillbaka för att se hur det gått för Micolas, brydde sig inte om pilen än som stack ut ur hennes axel.

Väl tillbaka såg hon hur Mico höll på att avsluta den sista mannen. Han verkade ha allt under kontroll och därför gick hon och hämtade hästarna istället men höll ett vakande öga och var beredd att rycka in om situationen skulle vända.  När han väl började röra sig tillbaka till henne kunde hon se honom halta, något som fick hennes huvud att snabbt vändas åt andra hållet då hon inte alls ville visa honom ett skadeglatt leende som började pryda hennes läppar. Hon hade varit förbannad över att bli skadad, skämdes till och med över det men lite lättare kändes det då till och med Micolas inte kommit helskinnad undan. Han måste ha mött mycket starkare män en henne själv med andra ord. ”På grund av att de hela tiden aktade sig för att skada mig allvarligt så funderade jag faktiskt om dem skickats av din arbetsgivare. De verkade redan från början vilja ha mig vid liv vilket jag tyckte verkade konstigt om de var ute för att råna oss. ” Svarade hon eftertänksamt efter att ha lyssnat till Micolas förklaring. Jo de hade inte varit fullt ut tränade men betydligt bättre än simpla bybor om hon fick erkänna det. De hade varit så väl koordinerade att det frustrerade henne. Hon tittade sedan ned mot pilen som än värkte i hennes axel men lät åtminstone inte blodet sippra för fort ut ur hennes kropp. Första instinkten var att bara dra ur den men hon hade hört att pilar var farligare än trott. De var skapta att slita sönder mer när den drogs ur. Hon själv hade aldrig blivit träffad av en pil och hade därför inte mycket till kunskap. ” Vet du hur jag ska göra med pilen?” Hon tog några steg närmare Micolas och pekade snabbt mot pilen, lät nästan obrydd även om smärtan var allt från bekväm. Hon ville inte visa sig svagare än han sett henne och hon skämdes redan att hon blivit träffad. Två sår hade de lyckats orsaka vilket var otroligt pinsamt från henne som skulle vara tränad och duktig. Visst sista såret hade faktiskt varit på grund av dessa förbannade handbojor men ändå. I strid behövde hon ta med alla detaljer för att kunna anpassa sig. ” Nästa gång får du jaga den som sitter längst bort. Jag höll på att mista livet på grund av dessa bojor.” Muttrade hon surt medan blicken bara såg ned på metallen som höll ett sådant hårt grepp om hennes handleder.

Hon gillade inte hans svar men hon accepterade den. De fick skynda på i sådana fall så de kom fortare fram. Hon gick snabbt och plockade upp sin rustning för att lägga den i kistan igen. Han behövde inte be henne två gånger då hon med raska steg gick upp till sin häst och väldigt mödosamt kom hon upp på ryggen igen. Ett stön hade lämnat hennes läppar då hon behövt använda axeln men väl uppe på hästryggen bultade bara såret obekvämt. ” Så om vi behöver slåss igen så kommer vi vara i underläge om de håller avstånd?” Hon var redan i så många underlägen, detta gjorde ju inte saken lättare. Hon hade inte ens haft en suck på detta i början på striden, hade inte ens lagt det i beräkning, något som kostat henne ett fult sår. De båda hade börjat rida framåt igen och hon sneglade bak mot kistan som drogs fortfarande av hans häst. Var den värd besväret då de kunde ta sig fram så mycket fortare? Självklart var svaret ja men med en pil i sin axel lockade de att lämna den bakom. ” De var amatörer som skadade mig. Jag ser inte stort på denna seger, du måste se väldigt lågt på mig om du tycker detta var ett bra jobb.” Hon hade förstått att han menat väl men komplimanger kunde lika gärna vara en förolämpning i hennes öron. Komplimanger gavs när de övergått någons förväntningar men den lade även ribban på vad förväntningarna låg. Detta hade hennes adelsman även fått lära sig den hårda vägen när han tränat henne. ” De måste ha överraskat dig. Jag hann se snabbt att du hade fokuset på mig i början. Jag tror inte de hade lyckats att få in något annars. Du är betydligt mycket skickligare än de vi nyss mötte.” Hennes gröngula blick sneglade mot honom men ville inte att han skulle se den lilla rodnaden på hennes kinder då hon försökt ge honom en komplimang, dold kanske men hon hade ändå gjort det. Han verkade ha varit obeväpnad igen vilket hela tiden förvånade henne hur han kom ut som vinnare. Kunde hon lära sig dessa tekniker och tankesätt skulle hon bli en otrolig fara för sina motståndare. ” Jag förstår fortfarande inte hur du kan vinna utan ett vapen. ” Hon hade inte gjort rent sitt vapen som nu hängde vid hennes höft igen. Den fick rengöras väl vid byn då de behövde ta sig fram.

Han var imponerande, det var en tanke hon aldrig riktigt kunde släppa. Han var livsfarlig på alla nivåer men ändå kunde hon inte helt slita sig från hans ord eller viljan att faktiskt lära sig mer från honom. Hon borde egentligen hålla sig långt borta, aldrig lita på honom och bara fokusera på att attackera honom när han sov. Ändå kröp hans ord där i hennes bakhuvud, gjorde sig hela tiden påmind och lockade henne att fortsätta prata med honom. Han verkade neutral på sin marknad, till och med kunde erbjuda henne tjänster när han jobbade för någon annan, bara det visade hur otroligt farlig han var. Ändå kände hon sig så otroligt bekväm i hans sällskap då han hela tiden på ett visst sätt behandlade henne med respekt och som en person, inte som en kvinna. Han såg på henne med likgiltighet och pratade hela tiden med logik och neutralitet, inte som alla andra män som bara såg hennes skönhet och former. Han till och med lärde henne under vägen, gav henne små tankesätt som hon skulle värdesätta. Där var det farliga ordet, värdesätta. Han var en fiende men hon värdesatte hans ord utan att riktigt tänka på dig, där hade vi den otroligt farliga sidan hos honom. Han var en fiende men ändå hade han lyckats få henne att värdesätta honom. Hon försökte spela honom ett spel men desto mer hon spelade, desto mer verkade hon själv falla för det.
” Du har nog rätt i det du säger, det är inte lätt för annars hade jag redan kunnat det men jag tror att med träning och att utsätta sig för sådana situationer så kan jag åtminstone ta mig åt rätt håll. Du har en poäng med att de underskattar personen utan vapen, tänk hur dödlig jag kan bli om de underskattar en kvinna utan vapen.” Hon underströk verkligen ordet kvinna då han tidigare nämnt att männen troligen inte skadat henne på grund av det kön hon bar. ” Där hade jag verkligen kunnat utnyttja deras sinnestillstånd till min fördel. Jag har alltid tänkt att eftersom jag är kvinna måste jag direkt visa min styrka, bekräfta mig själv som krigare betydligt mer. Jag har inte ens tänkt att använda den till min fördel. ” Tänk om hon träffat honom tidigare, om han tränat henne lika länge som adelsmannen. Han kunde verkligen förvandla henne då till ett livsfarligt vapen som få sett. Hon hade aldrig tidigare sett sig själv behöva denna kunskap och makt men några år med adelsmannen hade dessa tankar ändrats och nu med Micolas hade hon verkligen ändrat synsätt.

Det verkade relativt lugnt nu i skogarna, bara några fåglar som kvittrade bland träden, vindens viskande vid hennes öron och prasslande i löven. De var ljuvliga melodier som också utlovade ett visst lugn i skogen som tidigare inte funnits. Hästarna verkade skritta på i lugn takt även om hon flertal gånger fick hålla tillbaka sin som ivrigt trippade under sig. De hade redan kommit en bit och borde inte vara så långt ifrån byn, något hon kunde urskilja från himlen då solen gått förbi sin högsta punkt och hade nu vandrat ned för att komma närmare sin viloplats. Hon såg fram emot att få bli av med pilen och kanske kunde de få tag på ett varmt mål mat.

Rustningen kanske var bättre vid en strid där fältet var öppet och många befann sig samtidigt men han hade rätt i att det gav ett falskt skydd. Den hade tjänat henne väl när hon står vakt för att inte pilar ska lätt kunna träffa henne på håll men närstrid kanske den inte var lika läglig. Då han dock nämnde om sina kroppsdelar kunde hon inte låta bli att gnugga sig lite för pannan som än var öm efter slaget från mannen. Jo det kunde göra ont på många vis.

Blicken började svepa över byn där flertal ögon stirrade förvånat tillbaka. Kändes otroligt lustigt allt detta men det ända hon kunde göra var att le sitt breda charmiga leende och vinka lite lätt tillbaka. Vissa såg generat bort medan andra inte kunde låta bli än att vinka tillbaka. Det fanns en man som till och med började gå efter, bredvid hennes häst. ” Ropa höbal högt om du önskar hjälp. Denna man ser allt annat än trevlig ut.” Viskade han tyst medan de båda sneglade åt Micolas håll. Tapara var självklart otroligt tacksam att de ens erbjöd henne hjälp men för att inte riskera något obehagligt lutade hon sig fram nära hans öra och viskade med en väldigt förförisk, ack så farlig röst. ” Åh vilken gentleman. Tyvärr så är det mannen ni borde hjälpa för jag hann döda två män innan jag blev tillfångatagen.” Mannen bara stannade upp och stirrade efter henne där hon fortsatte rida fram till värdshuset. Var ju inte en hel lögn då hon faktiskt dödat två män idag.

Väl framme hoppade hon själv av med ett högt stön och band fast sin häst medan hon klappade den mjukt över halsen. Hon försökte ignorera blickarna från alla de bybor som gick förbi, fler verkade titta ut genom dörren för att se vilka främlingarna var. Ordet skulle snart sprida sig om hennes mord, kanske inte det bäst men var bättre än att de trodde hon var en kvinna i nöd. Många män kunde agera väldigt känslosamt än om de trodde hon var en farlig fiende. Hon såg nog ut som en sådan just nu med en pil i axeln, blodstänk på sin vita tröja och håret rufsigt på hennes huvud. Ändå låg något stolt över henne där hon lugnt stod vid hästens sida och väntade på Micolas, ivrig att få komma till ett rum. Frågan var om hon skulle få ett eget? Tanken slog nu henne att hon kanske skulle bli tvingad att dela rum med en man! Även om hon inte trodde han skulle göra något under natten fanns ändå en viss obehaglig känsla att vara så intim med någon som kidnappat henne.

Hans ord var ack så varnande men dem nämnde något hon redan visste. Var just det han hotade om som hon försökte undvika. ” risken att de vill bestraffa mig för ett brott de inte riktigt känner till eller kan något om är betydligt mycket mindre än risken där dumdristiga män önskar att hjälpa en försvarslös, skadad kvinna i nöd. Jag vill inte ha deras blod på mina händer och kommer göra mitt bästa att undvika det. För även om jag inte skulle yttra ett ord kommer de skaffa sin egen uppfattning och jag tror du enklare kan prata dig ur en situation då jag är en brottsling än om jag är en dam i nöd.” Mannen på gatan hade redan bevisat vad många tänkt och att de sökte hämnd eller straff för något de inte kände mycket om var väldigt liten jämfört att han agerat på sina känslor att beskydda en oskyldig. Hon kunde lova att om hon gett honom ett leende eller en blick av hjälplöshet så hade han direkt försökt göra något åt situationen. Hur man än vände och vred på situationen såg det inte bra ut med en ung kvinna i handbojor, försvarslös och skadad med en man som bar mask och såg hård ut. ” Men jag kan vara tyst nästa gång så får du hantera det om du önskar.” Flinade hon retsamt tillbaka medan blicken såg sig omkring i värdshuset. Hon hade hela tiden pratat med en väldigt låg röst, lutad mot Micolas för att inte riskera att någon annan hamnade i diskussionen med dem.

Inne i värdshuset lukade det unket, svett, sprit och matos i en osalig blandning. De flesta som verkade sitta vid sina bord var män med fåtalkvinnor förutom dem som serverade flitigt. Det var inte dåligt skick i värdshuset men den hade nog sett sina bättre dagar med sliten möblering och dekorationer som verkar ha suttit där länge. Ljus stod överallt på borden och lyste upp ansikten som stirrade mot dem medan en takkrona hängde i taket för att försöka få lite liv i det stora rummet. Många av männen som fanns där verkade vara på resande fot, några verkade tillhöra byn och det fanns en grupp i ena hörnet som verkade vara påväg till ett uppdrag som vakt, i alla fall det hon kunde se på den slitna rustningen de bar och de stubbiga skäggen. Några få tittade på Tapara och Micolas med nyfikna och nästan intresserade blickar, kvinnorna verkade till och med bli nyfikna på mannen i masken, som om något åtråvärt gömde sig där under.

Väl framme vid disken tittade hon bara på träskivan framför sig men ryckte förvånat till då mannen mitt emot nämnde om masken. Hade Micolas alltså varit här innan och förberett allt men även varit utan mask? Det var lite intressant och hon skulle ljuga om hon inte var nyfiken på vad som gömde sig under. Hon skulle precis fråga mannen på andra sidan om hur Micolas sett ut men hann aldrig säga något innan hon tog emot väskan, tänkte sig inte riktigt för utan sträckte ut den skadade armen som högg kraftigt till av smärta. ” Fan.” Muttrade hon till men höll ändå i väskan och slängde den över axeln för att försöka dölja allt. Hon lyssnade noga till Micolas ord och även om hon inte var superglad över dem så nickade hon ändå förstående utan att tjafsa emot. Hade hon ridit med pilen i axeln än så länge fick hon väl vänta lite till då. Hon vågade precis inte göra något då hon aldrig hanterat sår på detta vis förut. Lite skärsår men aldrig en pil. Tanken på jobb var inte heller lockande men hon hade godtagit det som betalning för att han ska träna henne och hon fick stå sitt kast.

Utan att säga något såg hon på nyckeln och började gå mot trappan som högljutt klagade på hennes vikt när hon rörde sig uppför. Hallen hade en tyngre doft liggandes över sig, något hon inte riktigt kände igen men ett högt skrik från en kvinnas röst indikerade vad som faktiskt kunde hända bakom dessa stängda dörrar. Fort skyndade sig Tapara fram till sitt rum och låste upp för att stänga den bakom sig. Hon gick fram till sängen och lade ned väskan för att sedan gå till ett litet vatten kar fyllt med kallt vatten. Hon tvättade direkt sitt ansikte och drog lätt handen igenom hennes hår för att lägga det till rätta. Helt återställd var hon inte men såg betydligt mycket bättre ut än innan. Nu var det bara såren kvar och rena kläder som behövde fixas. Med tunga steg satte hon sig på sängkanten med ryggen mot dörren och blicken ut genom det ända fönstret som fanns i rummet. Det var inte mycket att hurra över då det bara var inrett med en dubbelsäng, en garderob, ett bord där vatten karet stod på och en sliten spegel. Hon skulle inte ens kunna sova på något annat ställe en bredvid honom i natt.

Han var inte borta speciellt länge, hon hade väntat sig mer väntetid men som vanligt var han lika saklig och neutral till sitt tal. Det var irriterande och lugnande på samma sätt, som en person utan känslor. På hur han betedde sig tvivlade hon på att han faktiskt hade en familj, men hon kunde absolut ha fel. Hon hade alltid varit bra till hantering av smärtan men nu ska en kniv rota sig in vid axeln, skulle hon klara det? Sakta reste hon sig upp gick fram till mitten av golvet. Hon vände ryggen emot honom och drog försiktigt av sig tröjan och lät tyget och hennes arm sedan lägga sig täckande över brösten. Hon ville inte att tyget skulle ligga i vägen men precis innan hon skulle sätta sig ned på golvet kom hon på en sak. Gick fram till kistan och öppnade den. Från rustningen tog hon loss en tjockare rem som hon hade med sig när hon sedan lade sig ned på det hårda och kalla trägolvet. Behövde hon vara still skulle allt bli lättare om hon låg ned.

” Du kan börja när du känner för det.” Nämnde hon bara snabbt och som för att göra sig beredd vek hon remmen och lade den i sin mun så hon hade något att bita i när smärtan skulle bli för stor. Ena armen höll tyget fortfarande över brösten så att han inte kunde se allt för mycket i alla fall.

Han hade nämnt om sängen och ändå om hon blivit lättad hade hon funderat på varför. Hur kan en man vara så självisk och samtidigt så osjälvisk? Alla hon mött, i och för sig rätt få, hade varit så rakt fram. De hade visat alla slags känslor så tydligt och hon hade aldrig behövt undra hur de fungerade. Micolas var så tvärt emot alla hon mött och han höll henne hela tiden på tårna. Visste aldrig vad han skulle säga eller göra, eller hur hon ens skulle reagera på det. Hon hade tänkt försöka vinna hans förtroende men han verkade inte se på henne som en kvinna så den biten kunde hon inte nyttja. Han var så otroligt analytisk att han säkert redan sett igenom henne tre gånger om. Det enda som faktiskt kunde hjälpa henne var om de kunde skapa ett kontrakt. Det var dock också väldigt oväntat och förvånande för vem hade gjort så mot sin arbetsgivare?

Hans alla verktyg fick bara en snabb blick, som lite för att memorera vad han faktiskt hade med sig och om något kunde bli användbart för henne i framtiden. Hon svarade inte på hans kommentar heller för vad skulle hon egentligen svara? Manipulerade honom skulle hon ljuga och neka allt, gjorde hon det inte skulle hon säga att hon inte manipulerade så svaret skulle bli densamma, oväsentligt för honom egentligen. Han visste det reda, orden hade varit en ren varning men tyvärr för döva öron. När han började plocka med verktygen vände hon på huvudet så blicken såg bort från allt och rakt in i en vägg. Hon ville inte veta eller se vad som skulle göras men allt visade sig snart nog genom smärtan. När han började skära i såret bet hon hårt i remmen och knep sina ögon medan alla muskler i kroppen spändes. Smärtan var stark, inte outhärdlig men otroligt påtvingande och stark. Det var inte förrän han började mer eller mindre gräva i såret med tången som det verkligen sköt ilningar igenom hela kroppen, som om han grävde genom hela hennes arm. Det gjorde så fruktansvärt ont att hon knappt lyckades hålla sig still medan några få tårar nu började röra sig nedför hennes kind, dock så kom aldrig något skrik. Den lyckades hon kväva i sig själv och sitt huvud som bultade högljutt. Detta var fruktansvärt, värre än hon kunnat tro men vad fanns att egentligen göra? Hon behövde bli bättre på att slåss, det var en sak säker. Detta skulle inte ha hänt om hon handlat annorlunda i striden.

Tiden kändes som en evighet men tillslut försvann all metall från hennes hud och de tårar som sakta rann ned och fuktade hennes hud började avta. Det gjorde ont med vätskan mot sitt sår men inget i jämförelse vad hon nyligen gått igenom. Hon kände sig matt, mörbultad och omtöcknad men musklerna kunde inte riktigt slappna av än. Han hade varit effektiv men på ett sätt brutal. Det verkade aldrig finnas någon medlidsamhet hos honom men varför skulle det? Väl helt klar började han prata igen men hon hade svårt att greppa orden då hon försökte bara hålla sig vaken. Sinnet ville sakta flyta iväg hela tiden, hade varit nära flertal gånger under denna tid men nu började hon komma tillbaka. Sakta började hon sätta sig upp men allt hade börjat snurra men ögonen lyckades se ned mot såret som nu var omlindat. ” Tack.”  var det enda hon lyckades få ut i ett lågt mumlande medan hon på rangliga ben försökte komma upp från golvet.

Det tog henne någon minut innan allt började kännas lite mer okej igen även om såret bultade i axeln. Hon sneglade smått mot honom medan hon försökte greppa vad han hade sagt och det var inte förrän nu orden började sjunka in. Han önskade att hon skulle jobba på värdshuset, ute bland människor, med handbojor på sig? Det hade inte sett illa ut som det var utan nu skulle hon behöva stå och visa upp sig? Eller var detta ett tillfälle att handbojorna skulle åka av?
” Så jag kommer jobba i värdshuset. Betyder detta att handbojorna inte kommer sitta på under arbetet? Eller önskar du att visa upp din fångst för alla gäster?” Även om orden var svaga så fanns ett visst sting på slutet av dem. Hon skulle inte bråka mycket om ämnet. Hon hade lovat att jobba och hon kommer genomföra detta men samtidigt skulle han få veta vad han egentligen krävde av henne.
” Men är det din önskning så kommer jag inte säga något mer. Jag antar att jag ska börja direkt?” Hon gick fram till kistan för att ta fram den lilla väskan som också legat där i. Hon tog fram en svart skjorta som hon lyckades med väldigt mycket möda få på sig innan hon tillslut vände sig om mot honom. Ögonen var röda från tårar och otroligt matta men hon stod ändå rakryggad och väntade på sin slutgiltiga order.

Hennes ord kanske hade varit hårda men det hade funnit en tanke bakom dem. De önskade hålla en låg profil så att ha henne bland massa folk skulle inte hjälpa dem där, men hon hade aldrig väntat att Micolas skulle vika sig eller egentligen bry sig för mycket om det. Hon hade väntat mer ett kort svar att hon skulle gå ned och sätta igång med sitt arbete. Därför såg hon häpet på honom när han väl sade sina ord, att han själv skulle göra allt! Han hade alltså lyssnat, till och med erbjudit sig nu i stället att ta hennes plats. Inte ens adelsmannen hade varit på detta viset när han väl bestämt sig för något! Tapara visste inte ens hur hon skulle reagera eller säga för det högg till lite hos henne då hon skämdes över sitt hårda beteende mot honom vid denna situation. Han hade lyckats avväpna henne helt på alla möjliga nivåer, fick henne till och med att mjukna. ” Jag…” Hon visste inte ens hur hon skulle börja. ”Jag har lovat att arbeta.” Hon slet sin blick från honom och började se sig nästan nervöst runt i rummet då hon inte alls var van vid detta. ” Hon aktade sig inte dock då hon inte ville att han skulle lämna rummet än. ” Jag var bara rädd att arbeta nära mycket människor.” Fan sade hon verkligen att hon var rädd? Det var sant men hade hon verkligen sagt det högt? ” Jag kan torka bort blodet och gå sedan ner för att hjälpa till med disken och sådant som gör att jag inte riskerar att du behöver rycka in stoppa gigantiska bråk.” Det arbete som hon inte önskat göra var just att behöva röra sig för mycket ute på golvet. Folk skulle reagera på henne och hon skulle reagera tillbaka för hon skulle skämmas otroligt mycket av att behöva visa upp sig så här framför andra.

Hon försökte nu möta Micolas blick och tog nu ett steg åt sidan för att släppa förbi honom till dörren. Denna man lyckades verkligen hela tiden. Hon måste lära sig från honom, tydligen inte bara i stridskonst. Han hade fått hennes taggar att helt fällas in, fått henne att nästan vika sig likt en vild häst som accepterat dess ryttare. Hade han börjat få henne runt sitt lillfinger!? Sakta började hon röra sig till hinken med den blodiga trasan i för att snabbt komma ned på knä. Utan några mer ord började hon skrubba golvet men lyssnade noga till om han sade något.