Han svarade på ett sätt hon inte riktigt väntat sig, ärligare och lugnare än hon väntat sig även om hon borde ha lärt sig att denna man alltid gav henne svar hon inte kunde förana. Han verkade ha varit med om saker inte ens hennes mardrömmar kunde innehålla vilket på något sätt tyngde henne. Där de red framåt lät hon bara blicken snegla mot honom då och då medan öronen stod på helspänn. Analyserade det Han sade men kunde inte riktigt förstå innebörden av exakt allt. “Du ser på något sätt livet som likvärdigt men din livsstil får dig att motsäga det, men ja. Moral och livskoder är svåra att hålla helt och hållet.” Hon hade ingen kod, inget hon levde efter utan tog dagen som den kom. Hon sörjde inte liv men ville heller inte slösa onödigt blod. Hon hade levt med människor och uppskattade deras sällskap men förstod inte helt deras agerande i livet. Hon var en ensam varelse som tittade in på en livsstil hon själv inte kunde dela och hade ingen som visade henne hur hon skulle leva sitt mer än bland skuggorna. ” själv är jag en drake, mer värd än allt på denna jord” Hon sträckte på sig stolt men skrattade sedan högt då detta var ord hon inte trodde alls på vilket kanske var ytterst konstigt. Hade hon levt med andra drakar kanske detta skulle ha varit hennes tankar. Hon hade hört historier om drakar, hur de ödelagt städer på bara minuter men hon hade aldrig ens haft tanken. Hon började inse vilket slösaktigt liv hon egentligen haft, hur passivt och skyddat det varit där människan styrt henne och hållit henne gömd. “Har du någonsin varit kär?” Hon rodnade lite åt frågan men den hade gnagt länge i hennes bakhuvud. Hur erfaren av livet var han egentligen? Hade han hamnat där han var på grund av saknad av kärlek?

Tapars misstankar verkade ha en viss grund i sig då hon lyssnade till Micos svar på hennes fråga. Han verkade inte ha haft någon så pass nära att den format hans liv och känslor på det sätt hon sett andra människor utsatts för. Även om hon själv aldrig upplevt kärlek på någon nivå i den utsträckning hon sett människorna hantera dem känslorna så hade hon en viss förståelse i hur det påverkade dem. Människor som upplever kärlek förändras både till något starkare och svagare, de blir ofta mer känslosamma och tappar logikens tänkande. ” Även om du inte haft någon så har jag hört att varje människa har en själsfrände där ute som väntar på en. Du behöver hitta den personen som kan följa med på dina uppdrag.” Hon visste inte varför hon ens försökte med dessa ord och vad försökte hon egentligen med? Trösta honom? Hon visste inte ens om kärlek egentligen var något bra men hon hade samtidigt sett vad som kunde ske med människor som inte hade det i sina liv. De verkade inte vara gjorda att leva ensamma.

När han sedan spände sin blick i henne och ställde frågan började hennes hjärta direkt slå några hårda extra slag vilket fick blicken att slänga sig mot ett träd som nu verkade väldigt intressant. ” Jag… Jag antar att jag ville veta mer om din bakgrund. Kärlek verkar forma människor på olika sätt.” Förklarade hon snabbt medan frågan låg och gnagde henne i bakhuvudet. Varför hade hon ens ställt frågan egentligen? Vad hade den riktiga innebörden varit? ” Men ditt självförtroende verkar det inte vara fel på. Det är bra för mig att veta om jag har någon jag måste be om ursäkt till när du väl retat mig tills jag faktiskt ger igen!” Skrattade hon tillbaka och försökte vänd allt till något lättsamt och inte alls riktat mot henne. ” Någon borde verkligen få ned dig på jorden, ser fram emot att få vara den personen senare.” En tanke slog henne som faktiskt inte var välkommen alls. Han slogs mot monster, reste världen och hon var stark nog att kunna hjälpa honom. Om hon hade följt med honom på hans uppdrag? De kunde hålla varandra säkra? Sakta skakade hon på sitt huvud i ett desperat försök att släppa dem tankarna. Ja han kunde lära henne mycket, saker hon egentligen desperat ville lära sig men dessa tankar var allt annat än behövda. Han var i slutändan en fiende som hon kanske behövde eliminera när allt väl var över. Han kunde utnyttja hennes svagheter på så många nivåer att det var rent av läskigt. Han kunde sälja ut henne till andra hungriga personer där ute som skulle betala multum för henne.

I hennes ögonvrå kunde hon se något prassla längre fram i buskarna och drog direkt sitt svärd. Hon visste att Mico också skulle reagera och sa därför inget. Ut från busken kom en stor varg som ställde sig mitt i vägen och ylade högt, fick hennes häst att rycka till och stanna upp. Sakta såg hon sig omkring men kunde höra fler rörelser i skogen. Ut kom några män med sina vapen och pilbågar dragna men han som stod längst fram hade bara armarna ovanför bröstet. ” Nämen titta killar. Är det där inte en man vi alla känner igen?” Tapara som varit beredd på att de var ute efter henne tittade förvånat mot Mico och höll sitt huvud nu lågt för att inte skapa uppmärksamhet. ” Den där masken kommer vi aldrig glömma. Vår gudinna står oss i tjänst då hon tillåter mannen krossa våra skogar.” Mico måste ha gjort något mot dessa män för de verkade vilja ha någon slags hämnd. ” Mister populär antar jag.” Mumlade hon tyst men höll sin kropp på spänn. Skönt att det inte bara är hon som skapar trubbel för dem båda. ” Han har även med en vacker gåva ser jag! Synd att det inte kommer hjälpa honom ur denna sits.” Han tog ett steg framåt och drog sin yxa som hängde på ryggen. Han var barbröstad med ett stort ärr över sin bröstkorg. För att kyla lite hans kropp bar han ett par läderbyxor och stövlar till, muskler verkade han inte sakna heller då han var nästan ett huvud högre än henne själv. ” Du ger signal.” Viskade Tappara tyst då hon inte tänkte göra något de båda skulle få ångra. Framför dem fanns 5 stycken män och en stor varg. Fanns säkert någon på lur bland träden.

När till och med Mico verkade vilja fly före än att slåss förstod Tapara ganska direkt att denna situation var allt annat än bra för deras sits. Hon försökte överväga alla de alternativen de hade men inget fanns där hon kunde vända denna situation, inte om Mico själv insåg vad som behövde göras.
” Du måste släppa mig fri Mico.” Var allt hon hann säga innan saker började hända. Hon manade på sin häst framåt men slängde sig sedan in åt sidan i en av buskarna innan hon direkt var på fötter och började röra sig in bland träden. De hade sätt henne som en vacker, fager kvinna så hon hade en chans att ta ut några innan mer problem skulle ske. Dessa verkade vara helt ute efter blod och skulle troligen inte ge sig förrän Micos beblandades med mossan. Hon letade febrilt efter de som gömde sig bland träden och lyckades hitta en som hon tog ut innan han hann ens reagera. Hon var snabb på sina fötter och höll sig hela tiden gömd då de inte räknade med henne, vilket även syntes för det var ingen som riktigt höll sin blick mot hennes håll. Därav fortsatte hon framåt för att mer eller mindre komma runt dem, med ett kraftfullt slag lyckades hon sära huvudet från kroppen på en skytt då dessa troligen var ässet i striden. Ledaren som rört sig i Micos håll såg förvånat bakåt där han kunde se kvinnan slåss mot två av hans män medan två andra redan gett sig efter Mico. Tapara hade inte rakt av överläget men hon kunde hålla dem båda tillbaka och lyckades hugga av ena armen. Tyvärr fick hon ta några knytnävar tillbaka men var hela tiden noga med att inte falla i marken. Hon använde träden till sin hjälp och dansade runt dem på lätta fötter, tröttade ut männen som hade tunga rustningar. Det skrek frustration i deras ansikten då de inte lyckades fälla en simpel kvinna som även slog dem i styrka. De kunde känna musklerna bakom hennes slag när hon svingade sitt svärd.

Ledaren insåg att Mico kanske inte var den han behövde ge sig efter först, han hade redan blivit träffad och vargen skulle göra sitt jobb med honom ändå. Kvinnan verkade bli ett större problem än räknat och av någon anledning verkade hon vara ett viktigt byte då handbojorna osade stark magi. Han vände sig därefter om och joggade mot henne, ökade takten den sista biten och gav henne inte ens chans att flyta sig när hans yxa svingade mot henne med en sådan kraft att trots blockeringen flög hon bakåt med ryggen in i en trädstam. Luften flög ur hennes lungor i förvåning men hon använde ändå sin kraft för att trycka tillbaka honom när han försökte få fast henne vid trädet. Han fick använda varje muskel i kroppen för att ens hålla sig stående och hon lät sitt svärd mota honom bakåt för att inte bli träffad. Han lät dock sin yxa svinga flertal gånger och varje gång hade hon svårt att hålla emot. Hans brutala styrka överträffade hennes för stunden och hon fick verkligen ge allt för att inte bli kluven i mitten. Fan detta var verkligen inte bra, denna man var otroligt skicklig och stark, bättre än hon förväntat sig. Ett slag i ansiktet fick henne att flyga tillbaka mot marken där hon rullade snabbt åt sidan för att inte bli träffad av yxan. Näsan hade nu börjat blöda men taktiskt hade hon dragit striden närmare Mico. Hon måste få honom att ta bort handbojorna om de ska ha en rimlig chans! En pil kom flygande som hon snabbt aktade sig för, tvingade henne att nästan kliva in i ledarens famn som fick ett starkt grepp om hennes midja. Kramade om henne så hårt att hon inte längre kunde få luft i lungorna. ” Släpp mig!” Vrålade hon ilsket och borrade sin panna in i hans innan hon slog sig ur hans famn. Han verkade dock bara skratta åt det hela, nästan gilla att någon kunde ge honom en fajt. ”Mico ska allt få titta på med sina lemmar avhuggna medan jag kramar livet ur dig!” Skrattade han högt och gav sig efter henne igen. Tvingade henne hela tiden tillbaka med sina kraftfulla slag medan hon mer och mer kom närmare Mico. Inget verkade gå bra för någon av dem och då hon kunde se hur en spände bågen mot honom igen kunde hon inget annat än att med all kraft slänga sitt svärd mot skytten som piercade honom i magen och fick kroppen att flyga in i ett träd och hänga där. Direkt därefter fick hon ett hårt slag i huvudet som fick henne att bita hårt i marken, kände blodsmaken i munnen men hon hade inte gett upp än. Snabbt upp på benen igen och fick nu istället akta sig för hans slag, dansa runt hans ben medan hon ständigt försökte hålla koll på Mico. ”Du måste släppa mig fri!!” Ropade hon igen i en mer desperat röst innan ett slag träffade hennes mage och hon kved av smärta. Mannen verkade nästan leka med henne nu, njöt av att se henen våndas på detta sättet efter att ha dödat tre stycken av hans män. Ett till slag träffade henne så hon for i marken igen och denna gång hann han lägga sin tyngd på henne tryckte sitt skaft mot hennes strupe när hon desperat försökte streta emot.  Kunde känna hur han sakta lade på allt mer och mer tyngd för att verkligen få full kontroll över hennes syresättning, ville troligen få henne att svimma.

Det fanns ett sådant hat som hade börjat bubbla upp i hennes bröstkorg, ett hat mot mänskligheten som fick henne att känna sig så hjälplös men även ett hat mot sig själv som var maktlös i denna situation att göra något. Hon kunde inte ens hjälpa Mico i sitsen de satt i vilket fick henne att vråla ut med hes röst trots trycket mot hennes strupe. Hon hann dock inte göra mer förrän något lite för välbekant ryckte tag i henne och mer slet henne ur mannens hårda grepp. Tacksam över Micos hjälp såg hon upp mot honom men blicken ändrades direkt till en förfäran då hon såg skicket han var i. Mer hann hon dock aldrig göra förrän något otroligt välkomnande började sprida sig genom hennes blodlopp. Eldens styrka spred sig likt en orkan genom hennes kropp och fick henne helt att tappa greppet om sina tankar då ruset var så fruktansvärt drogande. Ett skri lämnade henne och hon hann inte göra mer innan hennes kropp slog sig fri och en gigantisk drake som trängde sin kropp över trädtopparna. Många träd föll i dess väg för dess kraft. Den gula fjällen glänste likt guld i solens strålar men få hann ens få njuta av dess prakt innan hennes huvud direkt slet tag i en mans huvud. Många började springa i skräck men det var ingen som hann tillräckligt förrän hon fått tag i dem genom svans eller klor. Hon var raseri och brutaliten själv där bara skrik omfamnade henne på de plågade män som fortfarande verkade leva. Ledaren verkade dock inte lika rädd utan istället passade på att röra sig fram till henne för att träffa sin yxa rakt i hennes stora bröstkorg. Tyvärr hände det inte mycket mer än att en fjällbit föll ned på marken och hon slog tillbaka honom med sina klor. Han hann ta ett visst skydd och tog bara skada när hans rygg drämdes in i trädet. Det han däremot aldrig hann akta sig för var elden som svepte om honom likt en tornado och utan mer än det föll hans svedbrända kropp till marken, huden smält från hans kropp.

Utan att ens se mot Mico slängde sig kroppen upp i luften och med en rasande fart svepte vingarna upp henne mot skyarna medan ett skri lämnade hennes strupe, ett skri som varnade vad som kunde ske de som kom för nära. Vingarna bar henne allt längre bort från allt som fanns där nere men trots att hennes medvetande inte längre var med henne, bara raseri, ilska och hat, kunde något ändå dras i hennes hjärta. Något slet henne att återvända, att hennes frihet inte längre tillhörde henne trots att allt annat i hennes kropp verkade säga på annat. Den bar henne allt längre bort tills smärtan i bröstet blev tillslut outhärdlig, slet i varje närv att vända om. Det var som om något sköt henne rakt in i hjärtat och fick draken att nu falla handlöst från skyn, var precis att grenar hann slå emot kroppen innan draken rätade på sig och började nu röra sig tillbaka. Medvetandet hos Tapara började sakta ta sig tillbaka för varje vingslag som kom närmare Mico, började förstå varför det gjorde så ont.

Den sista biten förvandlades draken till människa och med en dov duns hamnade kroppen bredvid Micos. Hon såg ned på den skadade kroppen med tårar rinnandes nedför hennes kinder. Tårarna hade så mycket känslor i sig, förtvivlan, smärta, hopplöshet men det som gjorde mest ont var att hon gav bort sin frihet för en person som hon hade lovat sin lojalitet mot, en person som inte kunde besvara det som slet i hennes bröstkorg.

Hon började arbeta snabbt utan att säga något till honom. Hon drog ut de pilar som var mest kritiska, brydde sig inte om att han blödde. De öppna såren lade hon sin fuktiga kind emot, hennes tårar var brännheta men kunde få vilket sår som helst att sluta blöda. Det gjorde otroligt ont men det blev inte allvarligt åtminstone. Hennes tårar kunde inte enkelt fällas och de tog otrolig mängd energi men de var effektiva när de väl verkade.

Hon gjorde denna process med de mest allvarliga såren innan hon satte sig ned bredvid honom, blicken upp mot skyn medan tårarna fortfarande rann nedför hennes kinder. Solen smekte hennes kind i ett försök att torka de envisa tårarna men det verkade inte finnas mycket som kunde lugna henne. Hon hade valt en väg hon absolut inte ville gå, sålt sin frihet för en ren chansning och ett slut som kunde bli hennes undergång. Mico hade visat henne en viss tilltro genom att släppa henne lös men hon minns inte orden han nämnt till henne då allt blivit för mycket på för kort tid. “Jag hatar verkligen denna resa.” Var allt hon fick ur sig med en hasplig röst innan hon tillslut såg mot honom med sina stora gröna ögon. “Mitt väsen hatar den jag blivit.” Det hade varit så mycket strider inombords, ett stark väsen, en drake som ville flyga fritt medan ett hjärta som slagit för honom. Hon hatade det innerligt att det var hennes hjärta som vunnit striden för det var hennes hjärta som skulle leda henne raka vägen till fördärvet.

Hur kunde han ta detta så pass lätt medan hon själv kände sig som om hon föll i bitar? Hon både beundrade honom men samtidigt kände en viss frustration över hela situationen. Han försökte hålla detta lättsamt medan hon själv bara försökte hålla sig över ytan. Hon var helt slut men hon kände sig inte lika tung och kraftlös som hon kände sig med bojorna på.

När han reste sig upp och sträckte ut sina armar gick hon bara på reflex och satte ut sina men väntade sig mer att handbojorna skulle åka på. Vem ville ha en drake lös bredvid sig efter allt som hänt? Visst enligt henne själv hade hon bevisat allt för honom men hon förväntade sig ändå inte tillit. Hon förväntade sig faktiskt inte mycket känslor från honom alls mer än att han ville utföra sitt uppdrag.

När hon väl insåg att inget åkte på hennes handleder tittade hon förvånat upp men insåg vad hans gest verkligen menat och tog tacksamt tag om hans händer för att resa sig upp, kunde inte låta bli att hålla kvar hans i sina någon sekund extra innan hon tillslut släppte taget. “Kan jag undvika dem så kommer jag alltid välja det valet.” Hon försökte tränga fram ett litet krystat leende men såg sedan längtande upp mot himlen som nu konstant kallade på henne, lockade henne att få känna vindens smekning under sina vingar. ” men jag antar att dem behöver åka på när vi närmar oss?” Hon var verkligen tacksam att han inte försökte tvinga på henne dem nu, att hon fick känna lite mer som sig själv en stund till. “Frågan är bara vad vi gör nu?” Hon såg sig omkring på den halvförstörda skogen där ett träd glödde fortfarande efter hennes eld. Som tur hade inte mer eldats upp i skogen. Hästarna hade sedan länge gett sig av så packning och hennes rustning skulle hon troligen inte få se igen.

“Hur mår du nu förresten?” Hon vände blicken tillbaka till honom och studerade hans kropp med en viss oro i blicken. Han måste ha fruktansvärt ont så hennes tårar inte läkte såren helt, mer förslöt.

“Vi har inga hästar och vi skulle verkligen behöva ta oss till en by så du kan då hjälp. ” Hon visste att han skulle protestera men vad för val hade de egentligen och området visste nu redan om att en drake existerade i närheten.

Utan förvarning förvandlade hon sig lika snabbt igen men lade sig ner mot marken med huvudet framför hans fötter medan blicken varsamt studerade honom. Hon hade svårt att hålla sitt medvetande vid schack i sin rätta skepnad men än kunde inte draken i henne ta över helt. Hon väntade på honom, att han skulle hoppa upp så hon kunde visa honom en värld han troligen bara kunnat drömma om. Att rida en drake var inget som många fick göra, det var otroligt få gånger någon fått suttit på hennes rygg.

Bara hennes huvud var lika stort som hom två Mico medan vingarna sträckte sig från ände till ände som två stora hus. Hennes smargdgröna ögon fanns fortfarande där men inget annat antydde på att detta kunde vara Tapara.

Jo det kanske inte fanns i avtalet men hon gissade på att hans arbetsgivare inte heller hade väntat sig att hon skulle komma utan, han skulle heller inte vara lika villig att betala för en leverans som kunde döda honom på tre röda sekunder. Hennes ända uppdrag var att se till så Mico fick sin betalning så han kunde hjälpa henne komma undan allt i slutändan! När hans hand ömt lades mot hennes nosrygg höjde hon sitt huvud otroligt försiktigt för att möta hans hand, visa att hon inte tänker göra något utan välkomnade hans rörelse. Hon höll sig stilla och lät rörelserna vara till ett minimum för att inte riskera att skada honom. Dock när han nämnde om livsfarliga jägare som fnös hon bara och lät sin nos buffa lätt mot honom för att gestikulera att hon redan stod framför den personen. I dagens läge fanns nog ingen farligare för henne än Mico, han hade bara inte insett just varför.

När han väl klättrat upp på hennes rygg så började hon sakta resa på sig men sneglade hela tiden så han inte skulle ramla av. Att rida en drake var inte rakt av samma som att rida en häst. Hennes vingar sträcktes sakta ut innan hon tog ett hopp upp emot skyn och började därefter röra vingarna. Det var inte lika kraftfullt som förra gången hon flög uppåt men det var en rätt stor lutning. Hon steg högt emot skyn så att inta lika många kunde se och reagera som om hon svävat över trädtopparna, här uppe kunde hon nästan tas för en stor fågel, ja nästan. Hon steg dock inte över molnen, rädd att det skulle bli för kallt för Mico. Vinden var kyligare men slet inte för mycket i kläderna där hon nu mer seglade över skyn, allt där under dem såg ut att vara i miniatyr. Även om hon hela tiden höll koll på Mico letade hon samtidigt efter en by som verkade tillräckligt stor för att kunna ha en helare men höll riktningen som de skulle färdas på. Det tog nog inte mer än 30 minuter innan hon hittade det som eftersöktes och började sakta att röra sig nedåt, siktade på en äng så de kunde landa lite mjukare. Fick hon chansen någon gång senare skulle Mico få åka på en betydligt häftigare tur men då han var skadad vågade hon verkligen inte göra något.

Hon kunde se att några få människor hade uppfattat hennes närhet och hade direkt flytt in till deras hus, ingen hade åtminstone vågat följa efter när hon väl landade på ängen och förvandlade sig tillbaka till människa. Lät tyvärr Mico falla ca en meter till marken när hennes kropp väl försvann helt under honom. Hon kunde inte riskera att vara för länge i sin skepnad på marknivå.

“Det borde finnas en helare här som vi kan uppsöka. Dem få som såg mig i byn kunde knappt tro sina ögon och flydde in i sina hus. Då draken bara plötsligt försvann så kommer de troligen tro att de sätt fel eller druckit för mycket.” Hon trängde fram ett litet leende och ville egentligen bära honom den sista biten fram då det var säkert ca 1-2 km till byn. Tyvärr skulle nog inte Mico godkänna det utan lät honom ta täten och bestämma takten. “De har säkert hästar att sälja. Har dem bara en så kan vi dela.” Hade varit ytterst obekvämt men vem var hon att klaga?

” ska du verkligen inte ens sätta på handbojorna när vi väl är framme?” Frågan hade gnagt lite i hennes bakhuvud under flygturen, svaret ville hon kanske inte riktigt veta för det skulle ge henne mer information än hon kanske önskade veta för stunden. Hela denna händelse hade gett henne en otrolig insikt i sitt eget hjärta. Hon skulle följa Mico så länge som han tillät.

Varför skulle han alltid ha en poäng i allt han sade? En otroligt irriterande egenskap men samtidigt väldigt nyttig. Han nämnde om bybor och hur de kan bete sig, visst han målade ofta upp den sämsta situationen som kanske inte hade störtst sannolikhet att hända men han var just det, alltid förberedd på det sämsta och detta måste vara just en av de styrkor hos honom. Därav han kunde ge sig in i en strid mot en levande drake och överleva.

“Det låter som att vi kommer behöva ta fula medel? Eller är det en gräns för dig?” Hon var lite nyfiken hur långt han var villig att gå för detta uppdrag. Han verkade inte ha en tidspress, ironiska var att hon på något sätt kände tidspress istället. Hon ville fram så fort som möjligt för att sedan kunna bli fri så fort som möjligt. Denna resa satte henne hela tiden i något mellanläge, men hon gillade tyvärr resesällskapet på vägen. Irriterande besservisser men så otroligt fascinerande. Han hade en charm runt sig som gjorde att hon alltid hade svårt att slita sig. Ännu mer ironiskt var att hon inte ens sett hans ansikte! Det var verkligen officiellt. Hon hade tappat vettet totalt!

När hans fråga om henne kom upp ryckte hon förvånat till och såg lite besvärat framåt. Hon övervägde sina ord noga för sanningen kanske inte var lika trevlig. “Jag kommer alltid vara jag, det som sker när jag är drake är att mina känslor intensifieras och har lättare att ta över och styra. Instinkterna blir även starkare. Så är jag lugn kommer jag ha lättare att styra, förvandlas jag med starka känslor i mig kommer dem att styra.” Så den underliggande meningen var alltså, jo hon kan gå berserk och göra saker hon senare kunde ångra.

“Lite det som hände när du släppte mig fri första gången. Jag minns inte alltför mycket vad som egentligen hände. Mitt sinne blev lamslaget av alla känslor som kom fram.” Hon sneglade mot honom lite försiktigt, att försöka läsa honom hade hon gett upp sedan länge på men ibland kunde hans kroppspråk avslöja honom lite.

De började sakta närma sig byn som verkade ha större uppståndelse nu än väntat. Vissa män hade börjat springa runt med högafflar och pilbågar vilket fick Tapara att förstå vad allt handlade om. Hon började direkt jogga mot dem med armarna viftandes i skyn. “Vänta, vänta!” Ropade hon så högt hon bara kunde. Lyckades få några män att reagera. ” jag ber så otroligt mycket om ursäkt! Allt är mitt fel!” En av männen gick förvirrat fram till henne. “Vad pratar du om? En drake flög precis förbi!” Mannen var ett huvud längre, smal med sega muskler där under. Han var lite undernärd och kläderna rätt slitna. ” nej nej! Det var ingen drake. Jag tränade på min illusionsmagi! Jag är en student som reser för att träna på min magi.” Mannen tittade otroligt skeptiskt mot henne men hon tog ett steg bakåt och höll sin ena hand framför sig. Hon lät eld spruta ut från hennes mun på sin hand och mannen hoppade vettskrämd tillbaka. “Se. Elden är också en illusion. Jag trodde jag var ensam och att ingen kunde se! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!” Mannen stod och övervägde att fly eller strida men en dam kom framåt mot dem och lade en hand på hans axel. “En magiker var det länge vi sett! Vi är ärade att du är på besök. William, förklara för de andra vad som skett!” Damen var gråhårig och kortare än Tapara. Hon hade hjälp av en käpp och håret var bakåtflätad. Hon hade drag som intygade art hon troligen varit väldigt vacker en gång i tiden om inte åren tagit det ifrån henne. Hon bar dock lika slitna kläder som dem andra. ” följ med här ska du få lite vila! Jag kan bjuda på mat om du kan bjuda på lite historier.” Hon gestikulerade mot ett äldre hus men såg sen mannen lite längre bort bakom Tapara. “Min vän och jag blev anfallna på vägen. Han offrade sig själv för att rädda mig. Jag skulle behöva hjälp av en helare.” Förklarade hon snabbt och såg bak mot Mico. Den gamla tanten nickade bara förstående och även om blicken hade en viss oro i sig behöll hon ändå lugnet. “Vi får byta ut mat mot medicin då.” Hon log varmt och började röra sig med stappliga ben mot huset. Tapara kom upp vid hennes sida och erbjöd tyst sin arm som stöd vilket tanten tacksamt tog emot. De andra männen i byn verkade inte helt lugna ned sig. Istället stirrade de skeptiskt mot henne och höll sitt avstånd. Det var på grund av tanten som de faktiskt inte anföll.

De visste båda vart hon nu stod, vad hon kände men han skulle inte få det sagt. Skulle det sägas högt var allt spikat och framför deras fötter, hon ville inte hamna där. Det fanns inget för henne att hämta där och han behövde inte få den makten utsagd. Det räckte att han hade sina aningar, var illa nog. Hon var glad att han inte hann trycka på mer om den saken innan allt annat skedde. Tanten verkade stå rätt högt upp i byn men inte så konstigt om hon var en helare. Självklart var inte alla män övertygade eller så var de fortfarande rädd för henne men de verkade åtminstone inte anfalla vilket räckte för henne. Tydligen fick de inte sno något enligt Mico vilket var synd på ett sätt men samtidigt så hade han så klart rätt. De levde bättre än dessa människor så att stjäla från dem var moraliskt fel.

De alla tre klev in i det lilla huset som ägde bara några slitna möbler, ett minimalt kök och en säng i ena hörnet. Hon ägde förvånansvärt lite saker för att vara en helare.

“Din skadade vän gör sig inte lätt vänner märker jag. En mask är aldrig ett tecken på öppenhet.” Hon blickade tillbaka mot Mico men gestikulerade att han kunde sätta sig på stolen vid bordet medan hon rörde sig mot ett skåp för att plocka fram lite salvor. Tapara passade dock på att ta tal för en sådan chans skulle hon inte få igen.

” han är snällare än ett lamm egentligen men hans ansikte skrämmer barn på nätterna under masken. Han var med om en olycka som barn och blev sig aldrig lik igen.” Hon sneglade mot Mico och flinade retsamt. Hon hade känt sig rätt tung i själen så det var lite roligt att få jävlas med honom nu när ingen riktigt kunde stoppa henne. ” Så vi ber om ursäkt att han inte tar av den. Han skäms så mycket.” Hon tog några steg runt i rummet medan hon följde kvinnan med blicken. Hon hade nu satt sig på en stol bredvid Mico och lagt fram massor av saker på bordet bredvid. Hon var väldigt rak på sak och började direkt dra i hans tröja för att komma åt dem värsta såren medan hon studerade dem.

” Du har tur att din vän är en drake, du hade annars förblödit för länge sedan!” Tapara höll på att tappa hakan åt tantens kommentar då hon inte förväntat sig bli igenomskådad så fort. Tanten lyfte dock inte blicken från såren utan började nu smeta på olika salvor. Hon var bestämd med en viss varsamhet när hon arbetade, väldigt noggrann.

“Om ni vet vad jag är, varför hjälper du oss?” Tapara gick upp bakom tanten som inte ens verkade orolig att en drake stod bakom henne.

“Dina charader roade mig och gjorde det tydligt att du inte ville något ont. Då hade du redan anfallet.” Förklarade hon enkelt och sneglade nu bakåt med ett självsäkert leende, hon påminde en del om Mico.

“Jo du har inte fel men ändå. Jag trodde människor fruktade drakar. ” mumlade hon tyst och gick bort till ett av fönstren för att se en del stå utanför och prata, sneglade då och då mot detta huset. De var inte alls nöjda men de verkade inte planera något i alla fall.

“Drakar är mer en myt. Vi fruktar det men svårt att riktigt greppa, speciellt då jag såg en nätt kvinna komma springandes. ” tantens ord fick Tapara att utbryta i skratt. Det var som om det länge legat under ytan och väntat på en chans att få komma fram, för hon kunde inte hejda det och skrattade så pass mycket att hon vek sig. ” jag behövde verkligen det där.” Sade hon mellan andetagen då hon nu var andfådd efter allt skrattande. Tanten satt under tiden med fokuset på Mico men log hela tiden brett när hon hörde Taparas skratt.

“Efter allt skit så var det skönt att få skratta.” Tapara sträckte på sig och gick fram till dem båda. Hon verkade snart vara klar med att lägga om hans sår. “Är han orsaken till det? ” tanten drog åt ett av bandagen extra hårt innan hon sedan reste sig upp.

“Vi tackar så mycket för dig hjälp. Vad önskar du i betalning? ” Tapara ignorerade helt tantens fråga för det verkade inte som om det gick att ljuga för henne.

Tror ingen av de båda kvinnorna var beredda på ärligheten hos Mico men Tapara skakade bara enkelt på huvudet och lade armarna i kors. ” minst sagt. Tror denna man fått mig galen två eller tre gånger redan. Börjar tappa räkningen. Ända trösten är att åtminstone är det inte bara jag som blir skadad!” Hon sneglade mot Mico och flinade medan tanten studerade dem båda, kunde nog inte riktigt greppa deras relation men insåg att om Tapara var här trots att hon var en drake kan inte allt vara helt ofrivilligt.

När Mico tog pratade och tog fram sin sten kunde man se hur stora och nyfikna Taparas ögon blev. ” Du har släpat mig igenom helvetet och tillbaka och när en söt dam plåstra om dig lite får hon en sten? Jag får nöja mig med vad? En klapp på axeln?” Hennes röst var oerhört retsamt och hon visste att Mico redan betalat dyrt för denna resa på flera sätt men han hade faktiskt aldrig givit henne något. Han hade betalat för hennes felsteg men det hade faktiskt varit lite hans fel också. ” Börjar förstå vad för smak du har i alla fall!” Hon studerade stenen i tantens hand som tillslut gick och lade den i sitt skåp. “Jag har en känsla av att när den används är det bara när något riktigt tråkigt hänt ” suckade hon tungt men verkade inte motsträva gåvan. De alla förstod nog att något sådant kan vara användbart. Han gick bredvid en levande drake och verkade leva, speciellt då han på något sätt förde henne genom dåliga saker. Antingen var han otroligt charmig eller skicklig.

“Jag hade erbjudit er mat eller en säng att sova men jag tror tyvärr ni behöver ge er av så fort som möjligt. Ingen kommer skada er här för stunden men tiden kan tyvärr ändra det.” Hon gick fram till Tapara och tog tag om hennes hand. ” jag önskar dig all lycka. Du verkar ha ett gott hjärta. Jag hoppas bara Mico inser det.” Hon sneglade mot mannen innan hon sakta släppte taget och gick för att sätta sig ned igen, verkade rätt trött efter allt arbete. Tapara sade dock inget utan nickade tackandes innan hon började röra sig mot dörren. Mico visste mycket väl vad som fanns i hennes hjärta, det skulle ändå inte ändra något.

” tack för all din hjälp. Jag kommer inte glömma det.” Var dem orden hon sade innan stegen ledde ut genom dörren. Hon mötte inte männens blickar men höll ett vänligt leende på sina läppar för att inte verka otrevlig. ” nu får du leda vägen hur du vill göra. Jag har slut på idéer.”

Att få en sten efteråt var väldigt hoppfullt men det skulle även innebära att de slutligen skulle skiljas åt efter att allt var klart. Även om hon visste att det skulle ske verkade hoppet vara det sista som lämnade henne. Att få följa med på hans äventyr och lära sig mer om världen var något hon nu suktade efter. Hon skulle inte längre hålla sig lika gömd som tidigare, frågan var om hon skulle släppa lös sig själv på världen. Visa att drakar inte var bara en myt.

När han gick fram och kramade kvinnan så högg det till djupt inne i magen men hon själv lät blicken vandra omkring eller se ut genom fönstret som om vädret var betydligt mycket intressantare. Hon hade inte sett Mico krama någon och även om det var en välkommen gest när han lade sin hand på hennes axel så hade den aldrig varit i närheten av en kram. Konstigt var det dock inte för i slutändan var hon för stunden en fånge även om deras relation var mer öppentolkad nu efter allt som skett.

När de väl började röra sig mot skogen lyssnade hon på hans ord men en stor suck lämnade hennes läppar när hon hörde vad han sade. “Jag är en gigantisk drake som måste gå genom skogen och äta bär. Mina förfäder måste gråta.” Tonen var väldigt skämtsam och hon log stort fast blicken var fäst framåt. Självklart klagade hon lite men hon infann sig ändå i situationen. Det hade varit så mycket lättare att bara flyga, då hade de varit framme på samma dag och även om hon ville fram fort började hon njuta mer och mer av resan med Mico. Speciellt då hon började inse att det faktiskt kommer ta slut.

“Det ända jag i så fall önskar är att hitta en sjö så jag kan få bada. Sen kan du få släpa runt mig vart du vill!” Jo att få bli ren låg nog väldigt högt upp på hennes önskelista just nu. Hon var skitig och sliten allmän, speciellt efter att ha förvandlat sig. Det tog oerhört på krafterna. Det skulle dock inte Mico få veta.

Vägen de gick på var rätt smal med träden tätt intill. Var rätt mysigt, speciellt då solen lyste igenom och höll dem varma. ” Så du delar ut stenar lite kors och tvärs alltså? Borde jag förvänta mig att du kan försvinna när som?” Hon sneglade på honom med den där retsamma blicken och puttade till lätt i hans sida med sin arm. ” krama tanter verkar också vara en favorit. Är det belöningen när du väl lämnat över mig? Ett harem med tanter?”