- This topic has 115 replies, 4 voices, and was last updated 1 år, 8 månader sedan by
.
-
Eftermiddagssolen lyste klart på himlen över Masei. Gatorna myllrade av människor och ljud. Folk som sprang runt de sista timmarna innan butiker och handlare slog igen hade bråttom att slutföra sina ärenden, försäljare ropade ut dagens sista erbjudanden och varor flyttades från en plats till en annan. Ett av de mest folktäta områdena var stadens främsta handelstorg, Gǎngkǒu torget. Platsen låg mindre än ett kvarter bort från Maseis hamn vilket gjorde det till en mycket populär plats för färska råvaror så som fisk, skaldjur, vattenbaserade växter och nyinkommet gods från utlandet. Säljare trängdes in på millimetern för att få plats med sina stånd och bäst räckvidd till potentiella kunder. Trots den stora ytan var marknaden smockfull av folk så gott som överallt.
“Prima verktyg från Kaelred!”
“Grillad tigerfisk till de bästa priset!”
“Färska räckor! Färska räckor!”Mitt blanda alla marknadsstånd och människor rörde sig en ung man i måttlig takt. Det enda egentligen iögonfallande med honom var hur smidigt och stolt han kunde röra sig genom folkmassan utan problem. Om man tittade noga kunde man även kanske lägga märke till att de enkla linnekläderna han bar också var något renare än majoriteten av folket runt honom. Liksom det svarta håret, uppsatt i en lös knut bak på huvudet, även det något mer rent och välkammat. I övrigt fanns det inte mycket som stack ut med honom. Det vill säga, om man var någon utan vetskap om vem han faktiskt var. Få personer som vistades på Gǎngkǒu torget kände till Kejsaren av Nirais ansikte och ännu färre, om så mycket som ens någon, hade kunnat peka ut honom utan hans kejserliga klädnad mitt på ett knökfullt fisktorg en bra bit utanför Maseis överklassområden. Men precis detta var något som kejsaren tyckte väldigt mycket om. Det hade blivit lite av en tradition för honom, de eftermiddagar och kvällar han lyckades få några timmars tid för sig själv hade han börjat smita ut från palatset. Alltid klädd i de enklaste kläderna han kunde komma åt smög han som en förrymd brottsling förbi sin egen vaktstyrka och ut bortom palatsportarna. Att bara spendera ett antal timmar bekvämt klädd och bland folk som inte föll på knä (mer eller mindre bokstavligt) så snart de såg honom var en skön omväxling mot hur tillvaron i palatset såg ut. I rollen som kejsare var han mer en symbol än en faktisk person. Enligt religionen var han Skaparen i dödlig form, så gott som en gud på jorden – något till och med den mest arroganta regenten kunde tröttna på. Några timmars avkoppling bland ovetande civilbefolkning var därför alltid välkommet, hur sällan och hur korta stunder de små turerna var.
Hide, som kejsaren kallade sig i mindre formella sammanhang, strosade idag runt Gǎngkǒu torget under den lilla lucka i sitt schema han lyckats utnyttja till sin fördel. Det var första gången han besökt platsen och väl där var han lite osäker på vad han skulle hitta på. På måfå gick han nyfiket runt och tittade på vad de olika stånden hade att erbjuda, köpte ett spätt med grillad tigerfisk och lite grönsaker, fortsatte att gå runt och titta på stånd och människor. Planlöst, men härligt för en ung man med vanligtvis mycket begränsad frihet. Det var just efter att han ätit upp sin tigerfisk och slängt bort träspettet som hans ögon landade på det ostadiga tornet av fruktlådor. Ett mycket slarvigt och vinglande torn av lådor utan lock hade temporärt ställts upp vid sidan av ett fruktstånd. Tornet var så högt, lådorna så slitna och hela arrangemanget så slarvigt uppställt att det såg ut att kunna rasa vilken sekund som helst – och i och med det skapa totalt kaos på den både smala och något överfulla torggatan. Hide stannade upp en liten bit ifrån tornet och vägde på beslutet om han kanske borde göra någonting innan en olycka skedde. Detta hann han inte tänka på särskilt länge dock. När en annan stor och uppenbarligen väldigt tung trälåda ställdes ner med en hög duns på andra sidan gatan orsakade vibrationen i marken det rangliga frukttornet att tillslut kollapsa. Precis då en kvinna var påväg att gå förbi det.
“AKTA-!”
Varningen kom segare än den fysiska reaktionen. Hides hand grep tag om kvinnans överarm och innan någon av de två egentligen hunnit märka det hade han kvickt som ögat och ganska hårt dragit bort henne från det kollapsande tornet. Kvinnan, som var både mindre och kortare än Hide, smällde hårt i kejsarens överkropp samtidigt som ett högt brak från olyckan bakom dem ljöd. Efter att ha tagit några sekunder för att samla sig snabbt tittade han ner på kvinnan – vars arm han fortfarande höll i.
“Är du okej?” frågade han. -
I vanliga fall brukade Okaji var tätt i hälarna på Toku, vem visste egentligen vad som kunde hända? Trots allt var Toku inte allt för stark eller kunnig i strid för att försvara sig. Men just idag hade hon tvingat henne att hålla avstånd, mest för att skydda den forna prinsessan själv. Någon kunde trots allt känna igen henne. I för sig skulle väl samma logik kunna placeras på henne, men hon hade inte gett sig. Envist hade hon påpekat att hon behövde vissa råvaror och i smyg hade hon tänkt köpa finare silkestyger till henne och Okaji. För hon vägrade att de skulle se ut som några lodisar i deras forna hem. Nej. Det kom inte på tal.
Fast om hon skulle tro att Okaji skulle skickat henne ensam iväg, då hade hon trott fel. När fötterna försvann under marken och någon hårt höll tag om henne sökte hon med blicken efter tre män som var på väg mot dem med hastiga steg och hon höjde på handen och log svagt, samtidigt som hon skakade på huvudet som för att säga att allt var väl med henne. Nå, åtminstone hade hon undvikit den största skadan igen.
“Förutom blåmärket som ni nyss skapat, tycks jag vara vid liv. Men om ni har ert liv kärt skulle jag nog släppa min arm. Mina vänner där borta är inte allt för förtjust i att du håller mig så hårt.” påpekade hon med ett snett leende och när han släppte reste hon sig för att borsta av sig allt damm och smuts som kommit på hennes enkla mörkgröna linne klänning. Blicken sökte omkring sig för att finna sin väska som hon lade mellan sina ben och hon gav ifrån sig ett litet klagande läte när hon såg på all frukt som personen ifråga skulle behöva slänga. Det gjorde ont i hennes hjärta, speciellt med tanke på de hur liten marginal han förmodligen hade… och alla de munnar som han hade behövt mätta.
“För den skadade frukten…” sa hon och räckte över ett par mynt till säljaren som försökte att protestera, men Toku var bestämd och skakade nätt på huvudet för att försöka hjälpa handlaren att sortera ut den skadade frukten mot den som han fortfarande skulle kunna sälja. Hon hade snart sorterat ut den skadade frukten och såg sig omkring för att nicka åt de tre männen som snart kom och lyfte upp dem.
“Ett ärende kvar, men det kan jag göra själv. Hälsa min dam att jag är er i hälarna snart” lovade hon med ett varmt leende för att sedan vända sig om till mannen som hade dragit undan henne ifrån den värsta smällen.
“Tack för er omtanke, min herre.”
-
Hide höjde lite lätt på ögonbrynen åt det kvinnan sagt om sina vänner. Var det inte lite hotfullt när han antagligen precis räddat henne från vad som kunde blivit en hel del skada? Eller var det kanske Hide som inte var van vid hur människor pratade utanför hovet – när inte kejsaren var närvarande?
“Om dina vänner höll om ditt liv lika hårt som jag håller din arm så hade du inte ens haft ett blåmärke.” kommentaren var kanske något skarp, men Hide släppte kvinnans arm nästan direkt efter för att det inte skulle framgå som någon form av hot.Därefter iakttog han medan kvinnan vände sig om mot handlaren vars frukt nästan tagit livet av henne och… erbjöd att ersätta en del av frukten!? Inte ett ljud kom ur Hides mun, även det här var något han aldrig hade fått se inom palatsets murar. Hade något liknande skett där skulle personen med ansvar ställs inför rätta och kanske – antagligen – straffats för sin vårdslöshet, särskilt om olyckan skett i närheten av kejsaren. Hide skakade lätt på huvudet, på den här platsen var han inte kejsare, utanför hovet såg ordningen annorlunda ut. Ändå förstod han inte varför kvinnan han försökt rädda erbjöd sina mynt till handlaren. Även om ingen skulle behöva straffas för det som hänt så hade väl inte hon något ansvar efter skadan?
Hides tankar hade sprungit iväg utan att han märkt det. Kvinnan hade redan givit handlaren sina pengar och de två var nu i färd med att separera den skadade frukten från den fortfarande säljbara. Hide hade för en minut stått som ett fån vid sidan och bara tittat på, innan han insåg att i det här sammanhanget var inte det det mest passade att göra. Så snart han kom på sig själv började han därför något osmidigare än normalt att försöka hjälpa till han också. Men istället för att separera dålig från bra frukt tog han hand om de fallna lådorna, ställde de trasiga i en hög (mycket stadigare och inte lika högt som förra gången) och de trasiga i en annan. När alla spår av olyckan var borta tackade handlaren både Hide och kvinnan, men bara hide gav honom en nick tillbaka då kvinnan redan vänt sig till sina vänner igen.
“Tack för er omtanke min, min herre.”
Hides ögon föll på kvinnan igen efter att ha sett handlaren återgå till det han gjort innan frukttornet föll.
“Hide.” svarade Hide och gjorde början till en bugning innan han insåg att det inte var hur han sett folk i området hälsa. Istället hejdade han sig och sträckte snabbt fram sin hand mot kvinnan istället – så som människorna utanför överklassområdena gjorde.
“Och du heter?” -
Något roande över hur lamslagen mannen verkade vara först kunde hon inte rå för att skratta lite lätt för sig själv och log milt åt hans lilla bugning för att lägga sin ena hand över sin axel för att buga sig nätt för honom likaså. Det var längesedan hon hade hälsat på det viset, det var nästan som om hon hade blivit van med det mer barbariska sättet – att ta i hand. Eller dunkandet i ryggen som en del av kaldrländare verkade tycka om.
“To…. Kaya…. Mitt namn är Kaya!” sa hon, de sista så snabbt så hon nästan snubblade på orden. Förstås vore det dåraktig att presentera sig som Toku. Vem visste vad kejsaren hade för människor som rörde sig omkring? Hon rodnade lite lätt och halsbandet kring hennes hals verkade röra på sig och ett ormhuvud tittade upp och granskade mannen framför sig, för att sedan visa sin tunga och lägga sig till ro igen kring hennes hals när allt verkade vara lugnt. Namnet Kaya var ett namn som Okaji och hon hade hittat på när de första gången hade försvunnit till marknaden ensamma för att utforska. Minnet fick henne att le lite dåraktigt, vilket såg rätt sött ut.
“Tack för hjälpen, min herre, Hide.” sa hon och log lätt igen och drog lite nervöst i sin klänning. Lite obekväm att vara ensam med nytt sällskap. Ibland hade hon svårt att finna rätta ord.
“Kan jag hjälpa er med något mer, min herre?”
-
Hide log mot kvinnan, Kaya. Att hon bugade sig precis så som människor från palatset gjorde fick tankarna att snurra igen. Betyder det att hon egentligen inte är härifrån? Eller, kanske hon tjänar någon av högre rang? Men vidare lade han inte så mycket vikt vid det när han nu hade chansen att se henne närmre och studera henne mer noggrant. För ett ögonblick efter att Kaya rätat på sig efter bugningen försvann alla tankar ur Hides hjärna och han stirrade på hennes ansikte nästan oförskämt i två sekunder. Kaya var inte lite söt. Hon såg ut att vara en bit äldre än kejsaren men inte gjorde det henne mindre vacker. Mörkbruna klara ögon, långt, blankt hår och kläder renare och prydligare än Hides egna. När hon log mot honom efter att ha tackat för hjälpen kom Hide av sig i samtalet och hans svar på det sista hon sagt blev ganska klumpigt.
“Jag öhm…” började kejsaren, vad var det hon hade frågat? Juste! Om hon kunde hjälpa honom med någonting, “jag menar-”
Hide harklade sig och sträckte något på ryggen. Skärpning!
“Jag hade tänkt fråga dig detsamma.” lyckades han till sist få fram tillsammans med ett leende, “jag såg att dina vänner gick någon annanstans, jag kan fortsätta agera skydd mot fallfrukt och liknande?”
Hide log med en skämtsam glimt i ögat mot Kaya men inom sig frågade han vad i hela friden det var han höll på med? -
Ett tag funderade Toku på att mannen framför henne var trög. Åtminstone verkade det ta en stund för honom att formulera något svar och hon höjde lite lätt på sitt ena ögonbryn. För att sedan skratta lätt åt hans ord och skaka på huvudet så att håret slog Hide lite i ansiktet. Genast därefter justerade hon sitt hår så att det låt blankt och fint igen utan några hårstrån som inte låg på rätt plats.
“Som ni önskar, min herre. Men det kan uttråka er. Jag ska endast köpa tyg till min dam och mig.” sa hon med ett litet svagt leende och justerade korgen på hennes arm där det redan låg lite kryddor och bandage som hon hade där och sedan utbrast hon plötsligt ett humande – som om hon just glömt bort sig själv innan.
“Och ett förband till Vida! Kanske till och med lite tyg till Yasse… han har klagat över sin bara röv ett par dagar i rad nu…” sa hon, lite till sig själv innan hon nickade lite lätt.
“Och vad har ni själv för ärende, min herre?”
-
Då Kayas hår slog i hans ansikte kunde han även känna hur lent det var – och kände sig ännu mer löjlig över att just den tanken var det som dök upp i hans huvud. Vad i-!? Hide, skärp dig! försökte han säga åt sig själv, men det hjälpte inte så mycket. Löjliga tankar om kvinnans hår och leende fortsatte att dyka upp under deras samtal. Eller snarare, under tiden kvinnan pratade. För hälften av det hon sa tycktes vara riktat mer till sig själv än till Hide. Det hela var ganska roande och fick kejsaren att skratta lätt.
“Åh,” sade han, mindre klumpigt denna gången, “jag är bara ute på en liten promenad, en paus i mina egna sysslor så jag har absolut inget bättre för mig!”
Han log mot Kaya igen och gestikulerade med handen lite lätt att hon kunde gå bredvid honom medan de fortsatte att prata.“Jag gick förbi ett stånd fullt av sidentyger lite tidigare, kan det vara något du söker till dig och din dam?” tygerna var något av det första Kaya nämnt att hon skulle ha och det var även ett sätt som Hide diskret kunde få reda på lite mer om henne. Om damen som Kaya tjänade skulle ha sidentyger var hon antagligen rik, vilket skulle förklara varför Kaya naturligt bugat under konversationen lite tidigare.
-
“En promenad?” frågade hon, lite förvånat, trots allt var det inte många som hade tiden att spendera på sig själv på det sättet och en liten nyfiken glimt tändes i hennes ögon. Vem var det som ödet hade lagt i hennes väg nu? Kanske lite misstänksamt med, men det kan inte vara… honom.
Hon nickade lite lätt åt hans ord om sidentygerna för att låta honom ta henne dit. När de vandrade så tycktes hon ha en fallenhet att enkelt undvika folk, eller att de undvek henne. På ett nästan onaturligt enkelt sätt. Hon hummade lite lätt till slut och såg på Hide igen med huvudet på snedden.
“Och vad gör ni, min herre? Förutom att promenera, vill säga.”
-
Hide ledde vägen genom människoskaran åt det håll han ville minnas att handlaren med sidentyger funnits. Kaya hade inte muntligt svarat att det var sidentyger hon sökte men hennes lilla nick tog den unge kejsaren som ett ja. Han antog också att hennes tystnad kring ämnet bekräftade teorin om att damen Kaya tjänade mycket riktigt var en rik person – rikare än väntat. Att inte tala om sin herre eller dam eller deras ärenden kunde vara ett tecken på att personen i fråga var av hög status. En berömd krigare, en Laosin, eller något liknande. Men eftersom Kaya inte gick vidare in på ämnet valde Hide att heller inte fråga mer om det, för tillfället.
Han log lite lätt åt hennes kommentarer på vägen och skrockade lite lätt. Kaya tycktes ha ganska hög integritet men inte var hon blyg att fråga Hide om något. Hur skulle han förklara vad han sysslade med utan att nämna att han var kejsare?
“Hahah, jadu,” svarade Hide lite osäkert innan han kom på en lösning, “jag har hand om ett familjeföretag kan man säga. Tillsammans med min farbror.”
Han gjorde en kort paus medan han funderade på hur han skulle fortsätta.
“Det är väl egentligen tänkt att jag ska sköta det mesta, min farbror börjar bli till åren, men han har lite svårt att släppa taget än.”
Inte många meter fram kunde Hide nu skymta tygståndet och med ett lite busigt leende vände han sig till Kaya igen.
“Och jag klagar inte.” sade han och fortsatte med samma smil över ansiktet, “får jag lite tid att gå promenader med söta tjejer så tar jag den!”Innan Kaya han svara hade kejsaren vänt sig mot mannen vid tygståndet de nu kommit fram till och började inleda en konversation om tygerna som låg uppradade på bordet. Smilet på Hides ansikte satt dock fortfarande kvar lite grann, väldigt nöjd över att självförtroendet nu började komma tillbaka efter osäkerheten mötet med Kaya orsakat.
-
Ett familjeföretag? Det var ett vagt svar. Som kunde betyda mycket. Lite för mycket. Hade inte kejsaren en farbror som försökte lägga sitt finger i allt? Samtidigt kändes det märkligt att ens tänka den tanken och hon skakade lätt på huvudet.
“Åh? Vad för familjeföretag då?’ frågade hon med ett höjt ögonbryn. Nå, mannen tycktes ju fått tillbaka talförmågan nu åtminstone och hans charmerande ord fick henne att lättsamt slå till honom på armen.
Vid tygerna tycktes hon skina upp och började genast dra sina händer över några olika. Hennes blick rörde sig mot det röda och gula tygerna. Ett tag skulle det vara ett självklart val. Men kanske inte nu. Fast solfalkarna… Kanske gult och svart?
-
Hide höjde ett ögonbryn mot Kaya efter hennes fråga. Hon var då inte lite frågvis. Men han skrattade lätt då hon slog honom på armen. Gullig och frågvis, tänkte han och ville därefter slå till sig själv över sina egna tankar. Det var inte likt honom att bli så lätt distraherad bara för att en kvinna var söt, hade det kanske gått för lång tid sedan han senast tagit en paus från sina kejserliga plikter? Han försökte dock att inte tänka något vidare på ämnet och lyckades den här gången behålla både talförmåga och självförtroende när han svarade Kaya.
“Vi gör lite allt möjligt.” sade han, “tyger bland annat.”
Inget av detta var en lögn, även om det inte heller riktigt var sanningen. Att han som kejsare hanterade alla möjliga typer av områden var helt sant, att tyger var ett av dessa områden kunde ses som en tolkningsfråga. Klädsel var ju viktigt hos en kejsare till exempel? Det syntes dock inte riktigt på den här…“Och er dam?” frågade Hide medan han iakttog Kaya där hon strök med händerna över sidenet, “var ligger hennes område av plikter?”
-
“Tyger…? Och varför visar ni inte lite av er expertis då, min herre? Vart är era tyger?” frågade hon och lade huvudet på snedden och synade mannen uppifrån och ner. Nog var han ren, och kanske till och med lite söt, men stil var väl knappast något som hon skulle påpeka att han hade. Hans fråga fick henne att le lite lätt och hon sträckte på sig lite stolt, samtidigt som hon släppte tyget.
“Min dam? Hon äger ett kompani. Allt mellan rikens säkerhet och rädda mänskligheten är hennes plikt.” påpekade hon med ett litet roat skratt, ett sådant som man skulle kunna tro att det hela var ett skämt. För att sedan snart böja sig fram för att röra tygerna igen och pekade på ett mörkt blått tyg, ett gult och ett svart. För att rota fram några mynt i sin ficka. Behövde hon tråd?
Nej, hon trodde nog bestämt att hon hade det… Men kanske hon skulle unna sig det? Så att de skulle vara vackra, hennes blick vandrade något över några vackra knappar och sidenband innan hon lät blicken vandra ner mot hennes hand. Knappast skulle det räcka och hon drog en liten suck.
-
Hide skrattade roat. Det var då väldigt vad Kaya var misstänksam mot vad han hade sagt. Men samtidigt gjorde det honom inte ett dugg orolig, tyger och formell klädsel var faktiskt något han kunde. Nog för att han inte trivdes i det överdådiga dräkterna överklassen bar, men som kejsare var det ändå oundvikligt att lära sig om symboliska färger, klädsel och traditionella detaljer inom området.
“Hon äger ett kompani säger du?”
Så vitt Hide kände till var det ytterst få kvinnligt ägda militärstyrkor i Nirai. Kayas dam, antog han, måste därför vara av mycket hög status – med hjälp av detta kunde han lätt briljera lite grann med sina kunskaper inom tyg och klädsel.
“Två klass fyra silkestrådar i silver,” sade han vänd mot tyghandlaren, “och två sidenband i samma färg som det gula och det svarta tyget.”
Att han visste vilken typ av tråd och vilken färg som hörde till tygerna Kaya plockat ut talade om att han faktiskt inte talat osanning om sina kunskaper. Sidenbanden avslöjade att han även kände till symboliska detaljer, hade man klädsel med band i mer än en färg visade det att man var av hög status. Utan att låta Kaya så mycket som protestera hade Hide dessutom lagt fram de antal mynt beställningen krävde – inklusive tygerna – och givit dem till handlaren utan att blinka. Ett lite malligt leende syntes över hans ansikte då han vände sig mot Kaya igen.
“Hade du någonting mer på listan sa du?” -
Åt hans fråga nickade hon lite enbart, kanske lite ångerfullt. Tänk om han skulle få reda på vem hon egentligen var? Fast han verkade trots allt inte som den skarpaste kniven i lådan. Tur det. Förvånat såg hon på hur han valde sidenbanden och tråden och spärrade upp ögonen något förvånat. En liten rodnad fanns på hennes kinder som brände till.
“Men min herre…!” klagade hon men kunde inte säga någonting mer innan betalningen redan var gjord och en liten irriteration fanns där inuti henne. Vad skulle hon kunde betala för att hjälpa honom? Hon kliade sig lite i bakhuvudet och gav honom ett litet blygt leende.
“Inget mer sånt där, min herre! Vad kan jag göra för att hjälpa dig?” frågade hon och tog emot tygpåsen för att sedan röra sig mot ett annat tygstånd med lite mer grövre tyger som hon snart köpte nåra enklare tyger för att laga Solfalkarnas kläder för att sedan nicka mot ett stånd med lite annat.
-
Hide skrattade åt Kayas reaktion. Hennes kinder hade blivit alldeles rosiga och leendet hon gav honom då han betalat tryckte upp hans egna mungipor ännu mer. Hade Lee, en Sinlaikrigare och nära vän till kejsaren, varit där hade Hide fått höra alla möjliga kommentarer om hur löjlig han såg ut. Som tur var var vännen inte där, men Hides egna huvud gjorde ett bra jobb i att få honom att känna sig störtlöjlig. Vad var det med honom idag egentligen? De där rosiga kinderna framför honom hade en märklig effekt på den unge mannen.
“Snälla Kaya,” sade Hide medan de två gick vidare bland stånden, “jag har haft en väldigt trevlig eftermiddag i ditt sällskap, det räcker gott och väl för min del.”
Han log mot henne samtidigt som han kom ihåg något.
“Dessutom,” sade han, “du ersatte fruktsäljarens förlorade inkomster tidigare så något mer tycker jag inte att du ska behöva spendera.” -
Hans ord hjälpte inte direkt och hon skakade nätt på huvudet åt det hela. Det hela var absurt, varför skulle någon ens bry sig om henne? Och hennes pengar? Rodnaden blev ännu större och hon plockade ihop lite örter och läkemedel som skulle hjälpa henne sedan. Faktum var att hon redan hade glömt bort tiden och att hon egentligen var ensam med en främling bredvid sig.
“Och varför skulle jag inte göra det? Skulle hans familj svälta på grund av min klumpighet?” frågade hon och skakade oförstående på huvudet igen och korsade sina armar.
“Alla här kämpar för sina liv. Hur mycket kan inte lite vänlighet ge dem?”
-
Hide höjde lite på ögonbrynen. Hennes klumpighet? Det var väl ändå inte Kayas fel det som hänt? Men hennes förklaring till varför hon ersatt handlarens frukt gjorde det hela mycket mer logiskt för kejsaren. Han hade inte haft en tanke på att varorna som blev fördärvade var det som säljaren levde av, det som mättade honom och hans familj. Att det inte korsat hans tankar var egentligen inte för att han var dum, det hela var bara något som han var ovan vid. Som kejsare, omgiven av överklassen, behövde varken han eller de han vistades kring bekymra sig något vidare över förlorat gods eller rikedomar. Nog för att det kunde svida och påverka ekonomin på ett visst sätt, men uppvuxen på palatset hade han aldrig behövt oroa sig för att någonsin behöva lägga sig hungrig. Det hela fascinerade honom för ett ögonblick. Hur annorlunda hans eget liv såg ut från hans folk och hur lite han faktiskt sett av den vanliga befolkningens vardag. Och även hur lite han faktiskt hade ifrågasatt sin egen tillvaro. Det hela fick honom att en mer vilja spendera mer tid utanför kejsarpalatset.
Inget av sina tankar visade han dock för Kaya. Nog för att hennes söta ansikte var distraherande, men han var beredd på det nu efter att ha spenderat eftermiddagen vid hennes sida och kunde därför hålla sig samman trots att tankarna snabbt fladdrade iväg av att titta på henne.
“Ingen har sagt att du inte borde gjort det.” sade kejsaren, “men den som ger av sin egen bägare förtjänar att även få sin egen påfylld.” -
Orden fick henne att höja på ögonbrynen något. Kanske det låg något i vad han sa, men samtidigt hade hon inte fått tillräckligt? Hon sträckte på sig och försökte hoppa något för att nå kryddorna längst upp och gav ifrån sig ett litet frustrerat läte när hon inte fick tag i dem. För att sedan fnysa och låtsas som om det inte alls var de som hon försökt att nå, utan nöjde sig med några i hennes näs höjd.
“Åh! Men jag har så mycket redan! Det är sällan jag är olycklig.” påpekade hon och sträckte fram lite mynt till handlaren innan hon funderade på om det var något mer hon faktiskt behövde, och hennes mage kurrade till.
-
Hide såg först bara roat på medan Kaya hoppade upp och ned för att nå de högt placerade kryddorna. När hon till slut gav och istället sträckte sig efter de lite lägre skrockade kejsaren lätt och plockade ansträngningslöst ner de som Kaya först försökt nå. Han räckte dem till henne utan att säga något, men med ett litet flin över ansiktet.
“Det glädjer mig att höra.” svarade Hide på det Kaya sagt, “men det gör mig mer glad att bidra till lyckan.”
Sekunden efteråt kurrade Kayas mage högt och kejsaren log mot henne igen.
“Säg mig Kaya, tycker du om grillad tigerfisk?” -
Grillad tigerfisk. Bara ordet fick det att vattnas i munnen. Det var länge sedan hon hade ätit den delikatessen och ibland hade hon till och med drömt om det. Lite omedvetet bet hon sig i underläppen medan hon funderade på maten och magen gav ifrån sig ännu ett kurrande och med ännu röda kinder lade hon en hand på sin mage och en för att täcka sina röda kinder och nervösa leende utöver sin kropps agerande.
“Det var länge sedan jag smakat på det. Eller någon annans mat, för den delen.” påpekade hon och såg lite drömmandes bort i intet för att sedan skakade lite lätt på huvudet.
“Men min dam… väntar på mig. Inte ska väl jag heller ta upp min herres tid…?”
You must be logged in to reply to this topic.