- This topic has 115 replies, 4 voices, and was last updated 1 år, 8 månader sedan by
.
-
Hide log åt det Kaya sagt om halsbandet.
“Det är gott nog för min del.” sade han.
Då tjänarinnan satte sig ner och klappade på kudden bredvid sig tvekade kejsaren inte ens sekund med att slå sig ner vid hennes sida. Dock, med ett respektfullt avstånd emellan dem för att inte verka för påflugen eller göra henne obekväm. Även om han märkte att hon inte gav upp att försöka luska ur honom vem han egentligen var så kunde han inte hjälpa när hjärtat slog flera extra slag vid hennes blinkning. Han skrockade och slog ner blicken för en sekund.
“Det är nog lättare att berätta vilka områden vi inte hanterar.” sade han, “skulle vi försöka gå igenom allt jag handskas med på en dag blir vi nog sittandes här resten av natten.”
Han läte henne inte fråga vidare om ämnet utan styrde konversationen mer åt ett håll han hellre pratade om. Kaya.
“Men som jag sa tidigare så håller jag nog inte med om att beskriva dig som simpel, Kaya, jag tror nog du är mer intressant än så.” han gav henne ett leende, “säg mig, hur länge har du tjänat Akria?”Lee kunde känna zeredaikrigarens blick innan han mötte den. Då Hide och Kaya nämnde Hides påstådda familjeföretag höjde den kvinnliga krigaren ett ögonbryn åt den manliga. Ett simpelt ifrågasättande av lögnen som sinlaien inte hade några problem att tolka. Diskret försökte han skicka Catea en ansträngd blick tillbaka som för att säga “vi får försöka spela med så gott det går” men var inte säker på att han lyckades lika bra med sitt döljande framför Akira.
Damen i fråga, tycktes helt ha släppt sin uppmärksamhet runt Kaya och Hide och istället fullt vänt sig mot Catea och Lee. Detta gjorde kejsarens bästavän en mer nervös än tidigare. Då hennes blick fastnade på Lee längre än Catea och hon ställde sina frågor om hans relation till kejsaren började han önska att han låst in Hide i en garderob. Den våghalsiga vännen kanske inte blev nervös av att ifrågasättas och uppenbarligen var han dumdristig nog att roas av osäkra, rent av farliga, situationer men Lee svor inom sig över vad han hamnat i.
“Vi, öhm,…” nervöst plockade han upp sitt te undertiden han försökte formulera sitt svar på Akiras fråga, “vi träffades i tonåren. Hide var 12 och jag 15. Vi började träna ihop. Jag menar, vi tränar ihop fortfarande, eller inte lika mycket, Hide har en del andra ansvar nu med… familjeföretaget…”
Lite maniskt började han dricka sitt te för att inte behöva fortsätta prata. Tills han kom på att det kanske var förgiftat. Hastigt drog han undan koppen från munnen så att en droppe skvalpade ut och stirrade på den en sekund. Utan att möta damens blick sänkte han sin dryck igen, tills han slogs av att Catea faktiskt drack ur sin utan några yttre täcken på varken förgiftning eller misstänksamhet. Lee sig ner på sin egen igen och funderade på om det kanske ändå var säkert. Om Catea bedömde teet som ofarligt – gott till och med – så kanske han ändå kunde slappna av lite? Eller? Osäkert stannade hans ögon kvar på koppen framför honom, oförmögen att besluta sig för om han skulle ta risken eller inte. -
Okaji sneglade muntert åt Tokus håll och log för sig själv medans hon tog en klunk av teet själv. Oavsett hur mycket av det Toku höll på med som var teater, var det kul att se henne på det humöret. Hon var duktig också, för Okaji kunde inte avgöra just hur mycket av det som var på låtsas och inte. Men hon överlämnade hela Hide grejen till henne, och istället fokuserade hon på paret omkring henne. Hon såg nöjt mot Catea när hon satte sig med dem, och när hon satt undan vapnet kunde Okaji klart se symbolen på det. Ögonen smalnade lite när hon försökte ta till sig av märket på svärdet, men hon valde att släppa det för stunden. Just nu var alla insikter bara en röra i hennes huvud, det var som att hon fick en massa svar på frågor hon inte visste hur de lydde.
“Ja, Kaya gör teet helt perfekt, även utan hennes egna grejer. Någon gång ska ni få smaka på hennes mat också.” Kommenterade hon nöjt och tog sig en klunk till. När Lee pratade vände hon fokusen tillbaka till honom och nickade intresserat, ett genuint leende tydligt på henne ansikte. Hon verkade på riktigt intresserad av vad han hade att berätta. Hon lade märke till när han fumlade med teet, men låtsades inte om det, genom ett beslut att försöka att inte reta honom för mycket. Hon ville inte att han skulle sluta sig.
“Jag förstår, så ni är en personlig vakt, inte del utav en bredare mer formell vaktstyrka som tjänar Hides familj? Stämmer det för er båda? Jag föredrar det så också. De är ivägskickade nu, men de jag och Kaya har med oss är handplockade och jag tränar tillsammans med dem. ” Hon log varmt åt honom och tog en klunk till av sitt te innan hon lade ner koppen samma som han gjort.
“15 år? Lärde ni er tillsammans, eller var du instruktör åt Hide?” Hon tolkade honom som att han var instruktör, vilket hade varit väldigt imponerande för åldern.
-
Fortfarande med ögonen på tekoppen framför sig, lika osäker på om han vågade dricka eller inte, tittade inte sinlaikrigaren upp fören damen talade direkt till honom igen.
“Inte officiellt, men det blir väl lite så när det är mig han drar med på sina dumma idéer. Som att träffa främlingar han inte kan namnet på.” svaret kom ut mycket bittrare än det låtit i Lees huvud, snabbt försökte han rädda uttalet och snubblade över orden, “Jag menar, jag, eh, jag är inte egentligen en vakt, jag lärs upp för att längre fram ta över min fars position- eller jag menar-”
Lee avbröt sig själv och tog ett djupt andetag. Väl medveten om att han inte skulle kunna rädda konversationen utan att avslöja så gott som allting han inte var menad att avslöja. Därför valde han att bara genast gå vidare till damens andra fråga.
“Vi har alltid tränat tillsammans. Jag har aldrig varit hans instruktör, även om det kanske vore möjligt nu när vi är äldre och jag-”
Lee avbröt sig igen precis innan han varit påväg att avslöja att han var officiellt fullärd som sinlaikrigare. Med ansikte smått rödflammigt av genering över hur extremt dåligt konversationen gick från hans sida lyfte han hastigt sin tekopp igen och satte den till munnen. Det fick kvitta om det var förgiftat eller ej. Just nu hade han inget emot att dö där och då på grund av nervositeten. -
Catea var relativt tyst under förväxlingarna som pågick, trots allt var detta kanske hennes svagaste sida. Diplomati och stridskunskap var en sak, men att konversera och vara social var en annan. Att hon inte hade känt Lee och Hide speciellt länge var kanske inte svårt att gissa, men hon följde Lees önskan om att spela med så gott det gick även om det kändes som en lögn. Och lögn var något som var svårt för henne, trots allt var hon skolad att vara ärlig och rättfärdig. Familjeföretaget, minsann, och var kom hon in?
‘Jag är Hides tränare.’ förtydligade Catea över frågan som riktades, trots allt avslöjade det inte vem hon var i detalj och samtidigt var det så sanningsenligt som det kunde vara för stunden. Hon låtsades inte om Lees bittra ton kring att träffa främlingar, drack hon en klunk till av sitt te. Att han var spänd kunde hon enkelt känna av, och hon sträckte fram en hand för att röra vid hans överarm.
‘Andas.’ sa hon lugnt, och kanske var det hennes ord, hennes beröring eller bara hennes lugna närvaro som kanske skulle få Lee att slappna av något. -
“Ah!” Okaji log åt Lee. “Jag ber om ursäkt, jag bara antog att du jobbade för Hide.” Svarade hon åt Lee och böjde sitt huvud. “Så du lär dig tillsammans med Hide? Och då är Catea här er lärare? Eller bara Hides kanske?” Hon vände blicken mot Catea, men tog en klunk till av teet innan hon fortsatte. “Många fördomar sätts på prov för mig just nu,” Började hon och skakade på huvudet och placerade koppen med te framför sig igen. Hon placerade sina händer på respektive lår och böjde både huvud och överkropp av respekt mot Catea. “Du är ung för din post, men det gläder mig att en kvinna håller den. Jag är väl bekant med vilken ansträngning det är att ta sig någonstans alls i vår situation.” Hon följde Cateas hand och lade kanske en överdriven mängd uppmärksamhet på hennes beröring och ord till Lee.
“Nu babblar jag bara, jag ber om ursäkt, jag har lätt att fastna på den tangenten! Jag är inte vidare van med sällskap om jag ska vara ärlig. Vi spenderar i princip alla årets dagar i rörelse och träffar sällan fint folk som er.” Hon ville fråga om Cateas svärd, hon började bilda sig en aning, men hon höll på den tanken och istället riktade hon sig mot Lee igen. “Du nämnde att du lärs upp, vad gör din far? Är han en affärsman samma som Hides far?”
-
Lee ryckte lätt till av handen som lagts på hans axel. Hans axlar var spända och fokuset hade varit på det potentiella giftet han drack. Då han mötte Cateas blick och hon sade åt honom att andas sänkte han dock koppen och ansträngde sig för att göra så som hon sade. Han drog in flera djupa andetag, andades ut och lät axlarna sjunka lite grann. Nervositeten låg fortfarande kvar, men handlingen hjälpte för att han skulle återfå koncentrationen lite mer. Lee nickade tacksamt mot Catea innan hon släppte hans axel igen. Han uppskattade verkligen att hon accepterat att följa med, även om de inte blev överfallna eller förgiftade så hjälpte zeredaien till bara att lugna sinlaiens nerver. Men, kom de ur situationen levande skulle Lee bokstavligen mörda Hide senare. Kejsare eller ej.
Axlarna började dock att spännas igen så snart damen ställde sin fråga. Vad sysslade Lees far med? Lees far var Laosin, över grannprovinsen till Masei – Yoroka. Kanske ett av Nirais viktigaste områden efter Masei och med stor sannolikhet det näst rikaste området i hela kejsardömet. Xian-Lee Kaehdara, Lees far, var ett namn de flesta kände till. Han var en inflytelserik och karismatisk laosin med rykte om att vara en sträng ledare – och far för den delen. Men hur skulle sonen kunna beskriva något av detta utan att faktiskt avslöja vem hans far var? Lee svalde hårt och ansträngde sig för att inte det han sa skulle bli lika osammanhängande som förra gången han öppnat munnen.
“Min far är inte affärsman, han är… mer av en strateg.” Lees näve knöts nervöst vid hans sida igen, mer än så vågade han inte avslöja av rädsla för att Akria skulle lista ut för mycket. Sinlaien lyfte tekoppen till läpparna igen. Catea hade rätt, det var ett välsmakande gift i varje fall… -
“Skulle det vara så illa, min herre? En hel natt med bara pratande?” Frågade hon lite med ett svagt leende, nästan blygt och hon slog ner sin blick och granskade en fläck ett tag. Hon behövde inte tänka på så mycket generade tankar för att få röda kinder igen. Faktum var att hon var redan rätt obekväm att använda sin skönhet för sådant här. Även om det inte var första gången. Hon kråmade sig lite obekvämt över hans komplimang.
‘Vem är ni som kan bestämma sådant, kejsaren?’ frågade hon och placerade ett roat leende på läpparna innan hon lade sitt huvud på snedden vilket fick några hårstrån att slippa ut ur hennes hår uppsättning.
‘Sedan min dam såg första dagsljuset. Min mor och far tjänade hennes föräldrar’
-
Catea studerade Lee då Okaji gallrade honom med frågor. Här fick de se om Hides lögner skulle bära frukt eller få dem alla att falla. Hon gissade på det senare, lögner ledde aldrig till något gott. Då Okaji kommenterade hennes ställning som kvinna log hon bara snett, och nickade lätt – i respekt och tack för hennes komplimang.
‘Hårt arbete och färdighet ger respekt.’ sa hon stillsamt. Även om det inte riktigt kändes så just nu. Visst, hon borde vara hedrad över att få vara i kejsarens närvaro, men just nu betedde han sig inte på ett sätt som ingav respekt. Än så länge hade han inte förtjänat hennes vördnad, men hon tog ändå sin position med allvar. Om inte för kejsarens och Dorokus skull, för orderns skull som placerat henne i denna sits.
Hon sneglade mot kejsaren och flickan igen, innan hon vände fokuset tillbaka till Okaji, tankfullt. De var båda mer än de sade, så mycket kunde hon se.
‘Och ni?’ undrade hon, innan Lee hann säga för mycket, för att vända fokus bort från Lee.
‘Ni ställer många frågor men berättar lite om er själva. Vem är ni, som är vår värd, kära Akira, och din dam Kaya?’ undrade hon artigt. -
“Strateg? Intressant!” På riktigt intressant. Hon sken upp lite, då det inte var någon hemlighet för någon närvarande att hon hade ett intresse för strid. Eller så trodde alla nykomlingar bara att hon var extremt paranoid och klädde sig för strid inför te med främlingar. “I vilken benämning? Befälhavare? Eller mer av en rådgivare kanske? Du kanske inte är helt ointressant ändå.” Retades hon, innan hennes uppmärksamhet distraherades av Catea, någon hon var minst lika nyfiken kring. Kanske inte lika mycket just nu, men det hade varit väldigt korkat att förolämpa henne och inte bemöta vad som såklart var väldigt rättvisa frågor, med tanke på hur både Okaji och Toku hade betett sig så här långt. Väldigt frågvisa. Välförtjänt att hon fick lite tillbaka. Hon log artigt åt Catea.
“Såklart, hur oartigt av mig att bara slänga en massa frågor på er utan att ge er en chans att bemöta.” Började hon och tog en sista klunk från teet sitt, innan hon satte ner den tomma koppen och vilade händerna på sina knän där hon satt med benen i kors. “Mitt namn kan ni redan. Jag lämnade mitt hem vid en ung ålder, yngre än er, tillsammans med Kaya.” Hon gjorde en kort gest mot Toku, innan hon satte handen på knäet igen. “Vi föll in med en otrevlig grupp människor, då gatulivet var knepigt för två unga tjejer. Vi lärde oss finna familj på de mest oväntade ställen, men tröttnade så småningom på att hoppa från ena gatulivet till nästa, så jag grundade ett kompani tillsammans med några andra.” Hon lutade sig in lite närmare och talade sedan i en tyst röst. “Inte erkända av kejsaren, så det är lite känsligt att vi kallar oss själva ett Niraianskt kompani, så skvallra inte på oss om ni träffar honom.” Hon satte sig rakt igen och log åt dem båda. “Vi arbetar huvudsakligen utomlands, men har kommit hem för en kort visit för att träffa min familj. Det var länge sedan vi träffats, så det kan bli lite spänt, men vad gör man inte när någon man bryr sig om dött.”
Ingen lögn. Kanske att hon var en aning för ärlig, men hon kunde inte tänka sig att någon av detaljerna skulle kunna avslöja dem. Stora delar av Solfalkarnas ursprung var okänt, så det kändes osannolikt att de skulle koppla Akira till Okaji. Och dödsfallet? Människor dog hela tiden. Tokus far var nog en av hundratals, om inte tusentalet märkvärdiga som dött senaste månaderna, vilket var vad det kunde ta att färdas från utlandet. De hade såklart inte varit i utlandet, men hon hade nämnt att de huvudsakligen jobbade där. Dessutom kunde hon inte överge den gnagande känslan hon hade om Catea, så hon ville inte riskera att ljuga. Hon såg bara till att inte berätta hela sanningen. Hon log varmt i Tokus riktning, då historien påminde henne om hur trogen och vilken långvarig vän hon har varit. Blicken var kortvarig dock och hon vände sig tillbaka till Catea.
“Jag ber om ursäkt för alla mina frågor. Mitt yrke är till större del information än strid, en vana som inte riktigt dör ut även i sociala sammanhang. Där ute är en missad detalj skillnaden på liv och död.” Hon gav Lee en ursäktande blick, antydande att hon kanske gått på lite väl hårt med frågorna.
-
Hide log vid Kayas ord om att prata hela natten. Visst hade han mycket gärna gjort precis det. Sitta en hel natt och babbla på om allt och inget med Kaya lät som en riktig dröm. Men tyvärr var det inte möjligt, inte ens med hans kejserliga makt – faktiskt just på grund av kejserligheten. Att vara vaken en hel natt för egen njutnings skull var något som inte ens Hides regelbrytande kunde ta. Stannade kejsaren uppe en hel natt för en söt flickas skull fanns det risk att hela landet fick lida av hans trötta sinne dagen efter. Hide skakade lätt på huvudet.
“Det hade jag gärna gjort,” sade han, “men det får bli en annan gång.”“Vem är ni som kan bestämma sådant, kejsaren?”
Kayas kommentar fick honom att frysa till för en sekund, om hon bara visste… Tack och lov lyckades han dock hålla sig samman och tryckte fram ett lätt skratt åt det hon sagt.
“Är det kejsaren som bestämmer sådant?” frågade han med sitt sneda leende tillbaka på läpparna, “i så fall kanske det är något jag borde bli, tror du jag hade varit en bra kejsare Kaya?”
Då tjänarinnan lade sitt huvud på sned och några hårstrån föll ut från hennes hår uppsättning slog Hides hjärta återigen ett extra slag. Han kände sig störtlöjlig över det, att en så simpel rörelse kunde få självaste kejsaren av Nirai att bli alldeles mjuk inombords var inget att vara stolt över. Han kunde dock inte hjälpa det. Mitt i sina generade tankar sträckte han också fram sin hand utan att tänka sig för och lade försiktigt håret som fallit ur Kayas uppsättning bakom hennes öra. Han hade gjort det bara för att det inte skulle vara i vägen för hennes ansikte, men så snart det var bakom hennes öra insåg han vad han just gjort och drog hastigt tillbaka sin hand. Generad på riktigt denna gången sänkte han blicken och lyfte upp sin dittills orörda tekopp. Snabbt försökte han komma på något att säga för att inte behöva låtsas om det hela.
“Så, hela livet alltså…” började han lite osäkert, “tycker du… tycker du om det? Eller är det mer av plikt och tradition du följer i dina föräldrars fotspår?”Lee nickade åt det Catea sagt.
“Catea förtjänar mer respekt än vad hon får.” mumlade han lite bakom sin tekopp. Det var helt sant, egentligen tyckte han inte att det var rätt att hon var med honom och Hide där de var just nu – fast att det var han själv som bett henne följa med. Hon stod högre än den här typen av löjliga utflykter som Hide fick ryck att göra. Hade kejsaren varit lite mer kejsare och lite mindre ungkarl hade kanske de i hans omgivning också fått sina positioner respekterade. Men nu var läget som det var, och just för att Lee hade så stor respekt för Cateas förmågor så hade han bett just henne, fast att det känts både pinsamt och fel. Men, vem annars skulle han vänt sig till?“Ahem…” Lee vred på sig obekvämt där han satt efter Akiras sista frågor, “han, eh, han är lite av varje…”
Han var oerhört lättad då zeredaikrigaren enkelt styrde över fokuset av konversationen till damen. För ett ögonblick igen kände han att han kunde andas ut lite. Hade frågorna fortsatt att regna över honom var han inte säker på att han hade kunnat hålla igen och antagligen avslöjat Hides och hans egna osanningar. Dock varade inte lättnaden särskilt länge. Det damen berättade om sig själv var mycket intressant och gjorde faktiskt Lee ganska nyfiken på henne. Att hon som kvinna av bördig bakgrund levt ett liv på gatan men ändå lyckats komma tillbaka och bygga upp ett stabilt liv från grunden igen ingav mycket respekt hos laosinsonen. Att hon dessutom var insatt och erfaren av strid och strategi fångade genuint Lees uppmärksamhet – de områdena var just hans eget område av både intresse och expertis. Under andra omständigheter hade han exalterat frågat vidare mycket mer om damens bakgrund och hennes huvudsakliga yrke. Nu gjorde det honom fock än mer nervös än tidigare då hon nämnde att hennes kompani inte var erkänt av kejsaren… sinlaien svalde hårt och satte ner sin nu tomma tekopp framför sig.
“Inget att oroa sig för.” sade han, “vi kommer inte skvallra till kejsaren, eller hur Hide?”
Hide, som tydligen lyssnat på konversationen med ett halvt öra skickade ett snett leende åt Lee och Akria, gav dem en tumme upp och vände sig sedan åter till Kaya. Lees händer skakade fortfarande något då han flyttade dem från koppen till sina knän – dock oförmögen att hålla de still på grund av nervositeten. Han trummade lätt med fingrarna på sina egna knäskålar samtidigt som han gjorde sitt yttersta för att hålla sig lugn och behålla konversationens nya riktning.
“Hur kommer det sig att ni inte är erkända?” frågade han och mötte Akrias blick igen för första gången på ett bra tag. -
När han sträckte sig fram och satte hennes hårstrån bakom örat, ryckte hon till något. För en kort sekund fanns det något förvånat i hennes blick, som om hon inte riktigt förstod varför han ens hade försökt rätta till hennes frisyr. Trots allt var det alltid hon som städade och rättade till Okaji eller resten av hennes kompani. Inte tvärtom, och det kändes märkligt att vara på den andra sidan. Ett litet ursäktande leende fanns där på läpparna och hon harklade sig lätt, lite generad över sin reaktion.
“Ni Kejsare? Nå nonchalant nog åtminstone. För att inte påpeka ert feta arsle.” sa hon med ett roat leende för att sedan snegla mot Okaji, hon såg ut att må bra och roa sig. Det värmde något i Toku, att de faktiskt umgicks med några andra än de andra falkarna. Och i deras egna kultur med.
“Plikt? Kanske lite plikt, men min dam är min familj och bästa vän. Varför skulle jag överge henne?” frågade hon och rynkade oförstående på ögonbrynen.
-
Catea kunde hålla med om att strategi var intressant, men höll sig utanför diskussionen än så länge. Bättre att vara en tyst observatör för tillfället, än att tala mycket och avslöja kejsarens lögn som dragit in dem alla i denna situation. För vad, så han skulle få spendera tid med en söt flicka? Det vore ju typiskt om kejsaren blev mördad över en sådan sak. Då Akira började tala och berätta om sin berättelse låg Cateas blick på henne, inte bara den fysiska blicken men även hennes djupare seende. Trots allt var hon där för att bedöma situationens farlighet, och hon skulle göra den så gott hon kunde.
Lögn blandat med sanning, det var svårt att skilja på vad som var sanning och vad som potentiellt var lögn, men hon var säker på att Akira dolde saker för dem. På samma vis som de dolde saker för dem, så hon klandrade dem inte. Istället nickade hon här och där, som om hon tog varje ord som sanning, och drack då och då av sitt te. I slutändan var allt politiskt inte så intressant för en eremit som hon, men vad som bekymrade henne var konflikter som kunde skada vanligt folk och skapa onödigt lidande.
‘Inget att ursäkta.’ sa Catea stillsamt, och verkade inte visa några tecken på att vara förolämpad.Hon sneglade lite mot kejsaren och flickans diskussion, som dansade farligt nära avslöjanden. Hon gav Lee en blick, trots allt började det vara dags att gå om de ville hålla Hides identitet dold, som om inte namnet redan sa för mycket.
‘Så, vad är planerna för kvällen?’ frågade hon och vände blicken igen till Akira.
‘Ska unge herrn och damen sitta här inne och småprata resten av kvällen?’ -
Hon var besviken att inte få höra mer om Lees far, men de skulle säkert ha tid att återbesöka det senare. Istället valde Lee att fokusera på kanske den känsligaste delen, men såklart föga förvånande samtidigt. Hon log och serverade lite nytt te åt sig själv medans hon lite lätt höjde på axlarna, och gav honom ett ursäktande leende.
“Det är inte så spännande som det låter. Kejsaren erkänner inget kompani som inte betalar skatt som Niraianskt. Även om kompaniet är till största del Niraianer, får vi egentligen inte kalla oss för ett Niraianskt kompani. Vi får egentligen inte heller vara verksamma inom riket, då vi förväntas skatta för att ta vinning av all blomster Nirai erbjuder.” Hon log lite slugt och lutade sig närmare dem för att tysta sin röst lite. Hon fokuserade lite extra kanske på Lees reaktion härnäst. “Kan hända att vi även haft en svängom eller två med kejserliga styrkor också.” Hon log brett och satte sig sedan upp rakt igen, men satte pekfinger mot läpparna som för att uppmana diskretion. “Men vilket kompani har inte det? För det mesta skrivs det bara av som banditer. Jag har nog inte träffat ett enda hyrkompani som inte varit i tvist med kejsarens styrkor. Många gånger är det utan skador eller död, oftast för att försvara någon by från trakasserande indrivare, fulla soldater eller publika bestraffninar.” Hon undrade om Lees far var på någon nivå inblandad i konflikterna de varit med om. Det var lite renande att säga sakerna rakt ut till dessa, och en del av henne hoppades att de berörde någon gnutta ansvar. Att få dem att svettas, eller till och med agera ut, hade varit intressant.
“Planen är nog att vi tre härdar ut kvällen. När allt är färdigt presenterar han sin kväll till sin far nästa morgon, jag träffar fadern, vi diskuterar Kayas pris, jag överlåter henne och de gifter sig innan vintern.” Hon log åt Catea. “Under tiden gör vi vad vi vill. Mer te?” Frågade hon när hon insåg att hon fortfarande höll i tekannan.
-
Hide som just börjat dricka av sitt te höll på att spotta ut allt han hade i munnen på grund av det Kaya sa. Han hade inte väntat sig en så fräck kommentar från henne, med tanke på hur strikt hon höll sig till etikett och artigheter. Men att det var så oväntat gjorde det hela bara bättre. Med teet i munnen och läpparna hårt ihopknipna höll sig den unga kejsaren för magen och en knuten näve mot sin mun. Han gjorde sitt bästa för att lugna skrattet och hindra teet från att flyga ut, men det var svårt. Mycket svårt. Det tog ett tag för honom att samla sig och svälja drickan. När han äntligen lyckats med detta vände han sig mot Kaya igen med ett brett, roat leende och höjda ögonbryn.
“Pfffff!” sade han och skrattade lite igen, “det här är bara muskler!”
Skämtsamt slog han sig själv lätt på sidan av baken.
“Du får titta noggrannare när jag reser mig!” han blinkade åt henne men kunde inte hålla sig för skratt. Kvinnan framför honom kunde inte med att kalla honom vid förnamn men att kommentera hans bakdel gick visst för sig! Det hela gjorde honom dock en mer dragen till henne. Kaya var rolig, och vad hon än trodde, definitivt inte vilken simpel kvinna som helst.“Jag förstår. Känner man sådan stark lojalitet till någon eller något så finns det ingen anledning att vända det ryggen.” sade han i en allvarligare ton och drack en stabilare klunk av sitt te, “du får ursäkta, jag har bara mig själv att relatera till. Jag tog över familjeföretaget av plikt och tradition, missförstå mig rätt, jag skulle aldrig vända det eller min familj ryggen, men jag kan heller inte säga att jag vet säkert att det är vad jag skulle valt om jag haft andra alternativ. Jag är ensambarn, så jag fostrades från dag ett till att ta över efter min far, men hade jag haft fler syskon så kanske jag hade gjort något annat. Vem vet?”
Lees händer började mot hans vilja att skaka lätt när damen berätta att hon haft tvister med kejserliga styrkor. Hur nonchalant hon än förklarade det, så var det inte lätt för Lee som sinlaikrigare att inte börja svettas.
“Ja… jag antar att du har rätt…” sade han mycket osäkert, “till och med min far är inte alltid helt överens med Masei, även om Yoroka och huvudstaden har nära relationer.”
Försent insåg laosinsonen att han kanske just hade avslöjat vem hans far var även om det var inbäddat i flera lager. Men hans svar på det Akira sagt, tillsammans med det han tidigare nämnt om faderns yrke kunde tolkas som att Lee var son till Laosinen av Yoroka – vilket var precis det han var. Med en hand som skakade värre än någonsin sträckte han mycket ostadigt fram sin tekopp då mer te erbjöds och bad samtidigt till Skaparen att Akria inte skulle plocka upp och pussla ihop hans uttalanden.Hide hade lyssnat på damen och hans vänners konversation med ett halvt öra, men då han hörde Lee halvt om halvt avslöja sin faders bakgrund insåg han att han kanske borde hjälpa sin vän mer. Han var trots allt medveten om hur nervös Lee kunde bli bland människor han inte kände. För att avleda damens uppmärksamhet från det hans vän just sagt vände han sig från Kaya och mot henne istället.
“Vilken tur då att min far är död sen flera år tillbaka, så priset diskuteras med mig!” han log snett, “dock tror jag inte att Kaya är helt övertygad än så vi får nog vänta fram tills våren med själva ceremonin. Men under tiden har du tid att bestämma dig för vem av Lee och Catea du är mest intresserad av och vi kan ta båda pris diskussionerna på en gång!” -
Ögonen på Toku vidgades när hon hörde Okajis ord och hon reste sig upp, nästan lite för snabbt och skickade sin dam en ilsken blick. Vad sa hon? Faktum var att hon aldrig riktigt känt en sådan lust att slå till henne på axeln ett flertals gånger. Kanske till och med så att hon skulle få ett blåmärke. Hennes plats var vid sin dams sida, inte någon pompös arsle som inte ens kunde…. Medan hon tänkte sina ilskna tankar hade hon knutit sina händer så knogarna blev helt vita.
Däremot såg hon en glimt i Okajis ögon, en som var menad för henne. Det var enbart ett skämt, eller sätt att få det hela att… ja, avslöjas mer. Hon suckade inombords. Det här var inte en lek hon hade velat spela och korsade armarna lite irriterat. Men vad gjorde hon inte för Okajis skull?
“För all del, min dam, skulle aldrig gå in i en pris diskussion utan att få ett namn ifrån er. Men med tanke på informationen ifrån er vän, Lee, verkar ni vara högre uppsatt. Så min dam är säkert nöjd hur som helst. Men kanske min herre skulle tillåta min åsikt, istället för att spy sin?” frågade hon, med ett sting av irritation och rätade på sin rygg.
“Om frågan skulle komma på tal, skulle det kanske inte vara så dumt…”
-
Strateg. Arvsroll. Yoroka. Fadern var Laosin. Laosin över Yoroka. Xian-Lee Kaehdara. Sinlai Kaehdara, Laosinens arvinge. Det slog henne som en handflata mot kinden och hon tvingade fram ett varmt leende medans insikten nästan fick henne att svikta. Men … den här killen? Sinlai? Hon skulle precis kommentera när Hide talade, och hon vände artigt blicken mot honom, och Toku som reste sig upp.
“Du kan sätta dig ner igen, Kaya, jag försökte bara vara rolig. Det gick ungefär som alltid.” Hon log åt tjänarinnan och skakade sedan på huvudet och fäste blicken mot Hide. “Du är helt själv i det här, min herre. Kaya skulle vara mer lämpad och helt ärligt mer berättigad att sälja mig än jag är att sälja henne. Jag hade inte varit den jag är utan henne. Men fortsätt ni, så gör vi detsamma. Jag har så många frågor här borta jag vill utforska.” Hon log och vände blicken till Lees kopp som hon fyllde med te på mannens önskan.
“En Sinlai krigare i vårt rum, om jag vågar anta, vars far inte håller med om kejsarens skatt? En sådan ära. Och en framgångsrik affärsman som lär sig tillsammans med honom. Men det väcker den väldigt spännande frågan, vem är du, Catea? Har vi ramlat in i något hemligt samhälle här med mäktiga individer som reser runt och flörtar med oanande kvinnor?” Hon log lite lätt retsamt åt Catea och höjde tekannan som för att fråga om hon ville ha mer te. Så snart hon fått svar från Catea om teet följde hon önskan och satte sedan ner tekannan.
“Finns det någon möjlighet för mig att titta närmare på ditt svärd? Det behöver såklart inte lämna din hand, Catea. Kalla det yrkesnyfikenhet.” Det var såklart möjligt att hon skulle börja skrämma bort dem nu, men hon var på tok för nyfiken vid det här laget. Skulle allting börja rasa och hon skrämde bort dem däremot, kunde hon föreställa sig att Toku inte exakt hade blivit missnöjd med henne.
-
Hide skrockade och log mot damen. Han skulle just svara henne då han märkte hur illa hans bästa vän skakade. Leendet försvann från hans läppar och en lite suck undkom honom. Kanske hade det varit en dum idé att tvinga med Lee och retas med honom så mycket. Trots allt så var Hide väl medveten om hur nervös sinlaikrigaren kunde bli i sociala sammanhang. I träningsringen och på fält var Lee bland de absolut bästa. Att han förtjänat Sinlai titeln två år tidigare, men sina bara 21 år, berättade mycket om det. Men så snart ämnet blev något annat än strid och strategi, så snart det handlade om att föra sig, att vara mäktig på andra sätt än fysiska, så föll Lee ganska snabbt. Det sociala spelet var något som Hide med sitt självförtroende (i vissa fall arrogans), sitt lättsamma sätt och sin utbildning var mycket bättre på. Det kom naturligt för honom och han blev aldrig nervös. Lee däremot, med sin stränga far alltid på avstånd vakande över sig, hade alltid haft svårt att slappna av när det kom till nya sammanhang och psykologiskt spel. Det tog ofta ett tag innan sinlaien blev säker nog att släppa fram det lättsamma och avslappnade bland nya människor.
Lees hand skakade så illa att teet i koppen han höll skvalpade rejält åt alla håll, spilldes ut lite grann till och med. Hide tog försiktigt koppen ur sin väns hand, satte ner den framför honom och lade sedan sin hand på hans axel.
“Lee.” sade han lugnt och gav vännen ett leende, “du suger på det här.”
Lee fnös högt.
“Men det gör ingenting.” fortsatte Hide, “nu kan du andas ut, hon vet vem du är och du har inget att dölja. Ta ett djupt andetag och njut av teet.”
Medan Lee gjorde som han blev tillsagd – fortfarande med Hides lugnande hand på sin axel – vände sig kejsaren mot damen igen.
“Och precis som du försökte jag också driva förut.” sade han med ett leende, “men eftersom jag gissar att du listat ut vem Lees far är så tror jag det är uppenbart att, även om mina vänner var till salu, så hade det varit svårt för mig att sälja just Lee. Det tror jag inte ens kejsaren skulle kunna göra utan den mannens tillstånd.”
Glimten i hans öga var tillbaka.
“Men jag kan alltid lägga in ett gott ord för dig?”
“Hide för i helv-”
Bästa vännen som återhämtat sig lite fick inte säga färdigt sin svordom.
“Hursomhelst!” avbröt Hide och gav sinlaien en lätt klapp på axeln innan han släppte och backade tillbaka till Kaya, “som damen sa så fortsätt ni så gör vi detsamma härborta.”Väl tillbaka vid Kaya sträckte han upp sin hand som ett erbjudande för henne att ta den och sätta sig ner igen.
“Fröken Kaya.” sade han med ett mjukt leende, “självklart skulle jag fråga dig innan jag frågade din dam om en så viktig sak. Och om hon sa ja men du sa nej så skulle det vara ett nej. Även om kejsaren själv arrangerade det hela men du var emot, så skulle det vara ett nej. Jag skulle aldrig gifta mig med någon som inte ville. Tvångs äktenskap är inget jag stödjer.”
Det kliade lite i kejsarens fingrar att ta tjänarinnans hand, men precis som han var emot att gifta sig utan den andra partens samtycke så ville han inte heller röra henne om hon inte var bekväm med det.
“Föreslår jag någonting som du inte gått med på så är det ett skämt, det kan jag försäkra dig om.” fortsatte han, “och gör jag dig obekväm på något vis så är det inte min mening. Du har all rätt att säga ifrån om det skulle vara så.”Lee fokuserade hårt på att lugna ner sina nerver. Hjärtat slog hårt i hans bröst, axlarna var spända och det kändes nästan svårt att få luft. Hides ord och hans hand hade hjälpt en del men det stora jobbet att bli lugn igen låg fortfarande på Lee själv. Djupa andetag, ut och in. Ut och in. Det var inte första gången han blivit lika nervös i nya sammanhang, men det gjorde inte det hela lättare. Att han råkat avslöja sin bakgrund och vem han var för Akria var inte bra. Precis som alla andra i rummet var hon nu medveten om hans position och skulle hon ha minsta negativa intentioner med mötet kunde avslöjandet kosta sinlaien dyrt. För att inte tala om kejsaren. Det enda som gav Lee någorlunda en känsla av lättnad var att damen ännu inte tyckts ana vem Hide faktiskt var. Om hon inte skådespelade väl (vilket det självklart fanns en risk att hon gjorde) så trodde hon fortfarande att den faktiska kejsaren var någon typ av affärsman. Det är det viktigaste, tänkte Lee, så måste det förbli. För kejsardömets skull. Han lyckades lugna sig någorlunda därefter, med vetskapen om att Hides identitet fortfarande var dold och han själv inte längre behövde ljuga för att dölja sin. Det damen skämtade med Catea om fick honom dock att snabbt bli nervös igen – fast på ett helt annat sätt denna gången.
“Blanda inte in mig i Hides dumheter!” ropade han oroligt då Akria nämnde mäktiga individer och flörtande, “jag har inga andra intentioner än att se till att han kommer hem igen!” -
För att lugna sig något, ignorerade Toku allas kommentarer. Om hon skulle öppna sin mun skulle hon säga något dåraktigt. Bättre att knipa sin käft lite. Däremot bjöd hon på ett svagt leende och skakade på huvudet, så som hon vanligtvis gjorde när Okaji hade varit igång med något fuffens. Försiktigt tog hon en tygbit för att torka Lees händer som blivit smutsade sv teet samtidigt som hon inspektera honom efter brännskador. När hon var nöjd tog hon tekannan ifrån Okaji och fyllde på sin dams kopp först, sedan Catea och sist Lee.
Efter det reste hon sig upp och fyllde på Hides kopp. Precis tillräckligt för hans kopp, innan hon satte ner sin tomma kopp och tekanna på en av kistorna och vände sin uppmärksamhet mot Hide igen.
“Så, min herre är alltså i en högre än er vän som är son till en Laosin? Och… Två som eskorterar er. Det ger oss inte så mycket spelrum för gissningar, eller hur Akira? Mest mellan kejsare… Eller Laosin son på en högre provins än Yoroko.” Hummade Toku som om hon försökte lösa ett mysterium.
-
‘Så vulgärt.’ sa Catea lugnt, som om de diskuterade vädret, då Akira nämnde hur giftemålet och allt omkring skulle gå till. Catea kunde märka hur ett ljus började tändas i Akiras ögon, om det nu var hennes namn. På samma vis märkte hon hur Lee försa sig mer och mer och deras svaga lögn började falla samman. Detta var uppenbart ett spel de unga herrarna höll på att förlora, och de förtjänade väl det egentligen. Catea gav Lee en blick, som sa åt honom att bara sluta för detta kunde verkligen inte räddas längre. Hennes blick blev avbruten av att Akira la sitt fokus på henne.
Så hon hade ett val, att ljuga och spela pojkarnas fula spel, eller att vara sig själv och sin lära trogen. Bäst att vara tyst för stunden, om det kunde skydda de unga pojkarna, inte för hon var så mycket äldre än dem heller men i sammanhanget kändes det så.
‘Jag berättade redan, mitt namn är Catea Sedana.’ sa hon, som om namnet var allt vad hon var.
‘Och mitt svärd är mitt eget.’ sa hon, trots allt var det bundet till henne på ett vis som kvinnan inte kunde ana.
‘Och det dras enbart för att försvara i rättfärdig kamp, inte för att visas upp som en trofé.’ sa hon, och böjde huvudet respektfyllt.
‘Jag hoppas ni inte blir förolämpad.’ Hon höjde fram sin tekopp och tog lite mer te. Hon slöt sina ögon och drack teet, medan hon stillade sina tankar och fann sitt lugn i mitten av stormen av känslor, lögner och politiska spel hon var ointresserad av. Men ibland kunde det vara stressande med folk omkring en som hade så mycket olika känslor på skalan. -
Okaji log åt Toku. Faktum var att hon nog hade lett under större delen av vistelsen, vilket kändes lite märkligt. Nog för att hon kunde vara munter, men hon hade inte väntat sig att hon skulle ha det så här kul. Det var förfriskande att använda huvudet så här mycket, att försöka lösa det här pusslet Hide hade kommit med. Att de hade en Sinlai bland dem var oväntat, men som Toku konstaterat sade det mer om Hide, som Lee ville hålla trygg. Hon tackade Toku för påfyllningen av teet och tog sig en klunk.
Hennes fokus fixerade sig på Catea efter hennes ganska defensiva svar, med uttryck för en väldigt särskild relation till sitt svärd. Hon kände igen filosofin, endast för försvar i en rättfärdig strid, det överväldigande lugnet, till och med symbolen. Allting kunde vara en slump, en grupp signaler som tillsammans formade en felaktig slutsats. Men Okaji hade blivit lärd i kejsardömets historia och när det kom till krig fanns det få som Orochi talade lika varmt om som …
“ZEREDAI!” Hon smällde en hand i marken hårt nog att hon nästan spillde sitt te och log brett åt Catea. Hon satt ner koppen och knäppte med fingrarna. “Vi träffade på en i …” Hon knäppte till med fingrarna ett par gånger som om det hjälpte henne komma ihåg, men mest ville hon nog hålla igång energin hon precis frammanat. “Seiwan! Det måste ha varit …. tio år sedan? Han sökte någon sällsynt växt för helande.” Hon såg mot Toku för bekräftelse, men var rätt så säker på sin sak. “Fredsbevarare! Levande svärd och allt sådant fantastiskt!” Okaji var inte säker på hur bra idé det var att vara öppen med hennes misstanke, men hon blev väldigt exalterad. Hon tog däremot ett djupt andetag sedan och log åt Catea. “Min första lärare var en stor beundrare.” Lade hon till som förklaring. “Om jag har fel ber jag om ursäkt, men ta det som en komplimang.” Hon log åt henne. Sedan vände hon sig till Lee.
“Jag skulle inte oroa mig för att få hem Hide oskadd, det finns ingen chans att jag och Kaya skulle vinna någon slags strid, inser jag.” Hon log åt honom. “Det här är väldigt spännande för mig. Jag antar att vi bara har kvar att lista ut Hide. Men jag skulle nog kasta bort Kayas teori om att han kan vara kejsaren. De stöttes bort för århundraden sedan från kejserlig tjänst och skulle nog inte ge stöd till det moderna kejsardömet. Kanske … arvinge till Seiwan? Jag skulle gissat Tokanashi, men de hade regimbyte för någon månad sedan, de har nog fallit i ställning.” Hon sneglade mot Hide, men höjde sedan händerna som för att hindra sig själv. “Jag ska sluta, jag gör er obekväma. Förlåt mig.”
You must be logged in to reply to this topic.