Mynten som Hide så tydligt placerade i hennes korg, fick hennes ögonbryn att dra ihop sig, precis som hennes mun. Så som de gjorde när hon var missnöjd med något. Vanligtvis inte mer än några enstaka sekunder. För vem brydde sig egentligen om att hon var arg eller irriterad? Hon skulle inte ha sin röst hörd. Förstås visste hon att Okaji gjorde det, men hon var uppfostrad att inte visa det. Framförallt inte framför en främling.

Lite irriterat plockade hon upp mynten igen, noga med att hon skulle plocka upp varenda en av dem. För att sedan se sig omkring, sökandes efter någon hungrig själ. Det fanns många av dem och Toku kastade istället en kort blick ner på de få mynten i sin egna penningpung. Räknade de hastigt och lade det sedan i handlarens hand.

“Det bör vara tillräckligt åt sju spett. Kan ni ge de hungriga barnen det?” frågade hon och nickade åt några barn som hade kläder som säkert skulle falla i bitar så fort någon rörde dem. Men så fort hon betalat spetten fick hon syn på Okaji och hennes ögon blev lite större samtidigt som en varm rodnad smög sig upp på kinderna. Vad gjorde hon här? Det hela gjorde henne lite ur balans och ett litet strängt min dam! föll ur hennes läppar innan hon själv riktigt förstått att hon sagt något.

“Min… min dam är nog snart till sig av oro. Jag tror det vore en dum idé att hålla mig borta från henne längre än nödvändigt, min herre Hide.” påpekade hon med ett svagt leende. Trots allt tyckte hon att det var en rätt bra räddning. Även om blicken gick emellan Hide och Okaji då och då.

En rodnad kom på hennes kinder och hon harklade sig, skulle precis komma på en lögn när hon såg hur en person med sin famn full av vapen som förmodligen var dess varor snubblade och utan att riktigt tänka efter hade hon knuffat undan Okaji så att hon själv kom på platsen som Okaji var. Spjut, knivar och svärd tycktes studsa omkring henne. På något märkligt tur som hon verkade ha och hon hade sina armar över sitt ansikte och några få blad skar henne, men inte mycket.

Fast hon verkade inte bry sig om det och kröp fram mot Okaji och knuffade undan några spjut med sin fot för att lägga armarna omkring sin dam.

“Min dam! Min dam, är du skadad?” frågade hon med en röst tjock av oro.

Okaji blundade i förväntan och var precis på väg att ta en tugga av den mycket efterlängtade tigerfisken när hon hörde ett flertal ljud samtidigt och hon slog upp ögonen. I ögonvrån såg hon Toku komma flygandes mot henne och innan hon hann få ut ett ord stöttes hon omkull. I nästa stund regnande det vapen, och med en snubblande handlare som föll platt på magen bredvid henne med händerna i panik över huvudet för att skydda det förstod hon vad som hade hänt.

“Lugn, andas, jag mår bra. Jag tappade min tigerfisk dock.” Sa hon och fnyste till lite besviken. Det kanske var en märklig situationen, men märkliga saker kunde hända runt Toku och Okaji verkade inte så skakad av situationen. Hon försiktigt kopplade loss Toku från sig själv och log åt henne medans hon reste dem båda upp. Hon försiktigt snurrade runt på Toku och placerade handen ömt på kinden hennes innan hon särade på dem helt.

“Du och din kompis tog det värsta, kära falk. Jag har inte dräpt en basilisk bara för att bli dödad av en man med smör som handskar. Tack för hjälpen, herrn, jag såg vad du gjorde.” Hon tog sig på bröstet över hjärtat och nickade mot Hide, som hon lät blicken vandra över innan hon klev bort för att hjälpa vapenhandlaren till fötterna, och började gå igenom potentiella skador på honom också. Visst hade alla blivit skurna, men ingen hade sår av den grad att det oroade henne. Minst av alla Okaji, som Toku hade riskerat livet för. Igen. Som vanligt.

Omtanken ifrån Hide fick Toku lite ur balans och hon ryckte bort sin hand, förvirrad och snabbt som om något hade bränt henne. Något eftertänksamt rörde hon sin hand och skakade lätt på huvudet som om det hela var absurt. Efter det kom hon på att Hide hade torkat hennes blod med sin skjorta och rodnaden blev rödare när hon skyndade sig att ta hans skjortärm för att inspektera den och såg lite orolig ut.

‘Det kommer bli svårt att få bort den här fläcken min herre, vad tänkte ni egentligen!’ påpekade hon och skakade igen på huvudet för att låta blicken oroligt vandra mot Okaji som såg tillfället att förhandla med den stackars handlaren.

Det var svårt att riktigt hålla sitt öga på sin dam, när Hide höll på att röra hennes hand sådär. Det kändes ovant… nästan olagligt och hon hade lust att dra bort den. Men samtidigt inte. Och det skulle väl vara emot vett och etikett att göra det? Speciellt när han försökte att vara en sådana gentleman. Hon harklade sig lite och bjöd på ett vänligt leende och klappade hans ena hand för att sedan släppa den.

Hungrigt stoppade hon en av tigerfisk bitarna i munnen, men sänkte sedan spättet. Hon visste hur mycket Okaji tyckte om det och tänkte erbjuda resten till henne.

“Vart vi var? Ni hade tänkt berätta mer om er själv, min herre.” sa hon med ett vänligt leende och kastade en hastig blick mot Okaji och sänkte spättet lite för att inte lockas allt för mycket av doften.

Okaji satt intill handelsmannen i en ganska informell position, lätt framåtlutad, händerna slutna över famnen hennes medans hon satt med huvudet vridet lite obekvämt bakåt för att kunna se honom i ögonen när de pratade, då han både satt mer rakryggad och var längre än henne. Efter att hon frågat honom om hans sortiment, priser och mer så lät hon däremot hennes kropp skifta så att hon lättare såg på Toku och Hide där de stod och pratade. Hon borde ha tittat på Toku, säkerställt att hon var okej, men det hade hon såklart redan gjort på mycket närmare håll. Istället låste sig blicken på Hide och hon lät sig själv stirra på honom. Det var någonting väldigt bekant med honom och hon kunde inte helt placera det. Var han någon de haft att göra med tidigare? Han var för ung för att ha jobbat i palatset när hon bodde där, och för fin för att vara någon hon mött i strid.

Snart vände hon däremot blicken tillbaka till handlaren och log lätt åt honom. De bytte några fler ord mellan varandra och hon beskrev en position som hennes kompani höll koll på utanför staden, innan hon räckte honom en liten järndisk som rymdes i hans hand, med Solfalkarnas symbol. Kunde han visa den, skulle de förstå att han talade sanning, och hon klev upp från lådan och gav honom en fast handskakning. De kunde sköta själva transportern och betalningen utan henne. Hon kände sig ganska säker på att han inte skulle våga kommunicera fel pris. Efter handskakningen klappade hon honom på axeln, innan de båda gick tillbaka till ståndet med fisken och hon började tillsammans med handelsmannen samla ihop vapnen, innan hon räckte dem till honom och gav honom ett avslutande leende innan han klumpigt vandrade tillbaka från där han kom, bärande på alla sina vapen.