- This topic has 115 replies, 4 voices, and was last updated 2 år, 3 månader sedan by
.
-
Han kunde känna de intensiva ögonen på sig sekunden Kayas dam låtit sin blick fall på honom. Normalt hade det gjort honom mer på sin vakt, kanske hade han till och med svarat kvinnan med en intensiv (kejserlig) blick tillbaka. Men inget av detta var vad han gjorde nu. Hide ägnade knappt den andra kvinnan en tanke trots hennes intensitet, allt hans huvud var fullt av var fortfarande Kaya. Inte för en sekund lät han sina ögon släppa hennes ansikte, trots att hon inte hela tiden såg på honom tillbaka.
Hennes ord fick honom att skratta lätt. Det var väl ganska väntat att hon inte ville prata om sig själv. Trots att de bara spenderat en eftermiddag tillsammans hade kejsaren ganska snabbt plockat upp att integritet var något Kaya hade mycket av. Hon tycktes villig att lyssna med intresse och bry sig om andras problem framför sina egna – men att säga något om sig själv gick inte för sig. Återigen var detta något som bara fick kejsaren att tycka hon var mer gullig och tystnaden gjorde honom en mer nyfiken.
“Hmm… vad finns det för intressant om mig egentligen?” Hide tänkte dock inte ge sig riktigt än, hans ögon hade en finurlig glimt då de mötte Kayas, “juste! Jag träffade en väldigt söt dam denna eftermiddagen! Hon gillar grillad tigerfisk och kan inte låta bli att hjälpa alla hon stöter på, dock har hon ofta oturen att få fallande saker över sig och tycker inte om att prata om sig själv. Hur tycker du jag ska göra för att hon ska bli mindre blyg?”
Ett brett leende var på Hides läppar samtidigt som han tog en ny tugga av sitt tigerfiskspett.
-
Okaji rätade till sin klädsel efter att ha varit nära marken och samlat in vapen, vilket skjutit vissa komponenter i obekväma vinklar. Hon böjde sig sedan ner och plockade upp sitt spett med tigerfisk, skrapade av gatan från den så gott det gick och tog sig en tugga medans hon lutade sig bakåt mot en av fisktunnorna intill ståndet, halvsittande med blicken lätt vandrande mellan de två. När Hide pratade kunde hon inte göra annat än att bara le för sig själv, kanske att hon till och med kvävde ett skratt. Det var inte roligt såklart, han var ganska charmig, men att se de två stående där, lätt blodiga och lite tillrufsade så var det någonting med det som kittlade hennes humor.
Hon kände sig lite i vägen trots att hon höll sig utanför, men att hon kände igen honom gnagde på henne och hon var inte så ivrig att lämna Toku utan att veta varför hon kände igen honom. Om hon bara lyssnade på honom prata lite längre så var hon säker på att hon skulle lista ut det. Hon hoppades bara att Toku inte vantrivdes med att Okaji var nära dem.
-
När Hide precis skulle berätta något om honom lös hennes ögon upp och hon nickade lätt och uppmuntrande till honom med ett varmt leende på läpparna. När han sedan ställde sin fråga slog hon lätt till honom på armen och stack av retsamhet ut sin tunga.
“Låter redan som ett förlorat fall! Om herrn inte fångar hennes uppmärksamhet som att berätta vem denne verkligen är!” Sa hon med ett roat leende, det kunde förstås låta som om hon trodde att han dolde någon annan person en den som han sade sig vara, men i verkligheten menade hon nog något mer personligt.
Lite stressad över att bli kallad söt, kastade hon en blick åt Okaji som skrek åt henne att hjälpa henne ur situationen.
-
Hide skrattade igen av att bli slagen på armen och få Kayas tunga retsamt mot sig. Hennes reaktion var så gullig att det gav honom fjärilar i magen. Hennes svar kändes dock mer som en kalldusch en något annat. Misstänkte hon att han medvetet dolde något för henne? Eller ännu värre, misstänkte hon vem han verkligen var? Den andra kvinnans ögon på honom och att hon kommit närmare Hide och Kaya medan de pratat gjorde inte känslan i kejsarens bröst bättre. Någonting, framför allt med Kayas dam, var skumt. Dessutom tyckte han att det var något bekant över henne. Att hon var slående lik hans mor kanske faktiskt var mer än bara en slump? Hade han haft något med henne att göra tidigare eller hade kanske hans föräldrageneration haft det? Det hela gav honom kalla kårar av att tänka på, men så snart hans blick föll på Kayas ansikte igen lugnades hans inre lite. Knappast kunde det hela vara så farligt, eller? Kayas söta leende och vackra ögon sa i varje fall det.
Trots den plötsliga oron lyckades kejsaren hålla sig samman och visade inget annat än att han var avslappnad och självsäker. Hans leende stannade kvar på hans ansikte samtidigt som han slog ut med sina armar för att på skämt visa sin besvikelse över svaret han fått.
“Du kan inte klandra en man för att han försöker!” skrattade han, “fånga hennes uppmärksamhet säger du? Hm…”
Hide låtsades tänka på något han kunde dela om sig själv.
“Åh förstås! Du har helt rätt, jag har inte varit helt ärlig med vem jag verkligen är.” sade han och drog en tung suck (för dramatisk effekt) innan han fortsatte, “när jag dricker te så gör jag det alltid med lillfingret pekandes utåt, som en dam, bara för att jävlas med alla runtomkring mig.” -
Okaji mötte Tokus vädjande blick och bara log mot henne medans hon nästan trotsigt tog en till tugga av fisken sin. Hon lät blicken vandra tillbaka till Hide däremot, och lyssnade roat på hans avslöjande om sig själv. Han var väldigt reserverad med att avslöja saker om sig själv, vilket såklart inte var annorlunda från Toku i sammanhanget, men det bidrog till känslan av att han dolde någonting.
“Jag tror inte historier om hur du jävlas med alla är det som kommer vinna hennes åtrå. Prova smickra henne lite till.” Sa Okaji enkelt och log åt honom innan hon fortsatte på sin tigerfisk, fortfarande bekvämt lutad mot fisktunnan. Hon tittade närmare på fisken och fnyste till medans hon borstade bort lite grus som var kvar på den efter att den legat på marken, innan hon tog en tugga till.
-
Ännu en gång tycktes Hide lura henne till att nyfiket lyssna, men hans avslöjande fick henne att rynka på näsan och snörpa nästan lite irriterat på munnen för att sätta näsan i luften, nästan som en av adelsdamerna. För att sedan fundera lite på vad han sa.
“Så… Fin nog för att kunna jävlas utan att få konsekvenserna?’ frågade hon, med huvudet på snedden. Det lät nästan lite för bekant och hon skickade en irriterad blick åt Okaji och en lika irriterad gest.
‘Min dam! Jag trodde bestämt vi hade andra ärenden.’ påpekade hon sammanbitet
-
Hides ögon flyttades snabbt till damen där hon stod med sitt fiskspett, halvt i konversationen, halvt inte. Hennes blick gav honom igen en dålig känsla i bröstet trots att hon log – dock inte lika illa denna gången. Men för att inte visa något av vad han tänkte tvingade han fram ett lätt skratt åt hennes kommentar. Att hon uppenbarligen försökte retas med sin tjänarinna var roande, trots att de intensiva blickarna hon gav honom inte var det. Kayas svar fick kejsaren dock att skratta utan ansträngning. Hon var skarp, kanske lite för skarp till och med med tanke på vad han dolde. Samtidigt hade han väl inget att oroa sig för? Vad var oddsen för att Kaya och hennes dam faktiskt skulle vara fiender till kejsaren och att de alla tre bara skulle råkas träffas en dag på marknaden? Små, det var en sak som var säkert. Inte en chans att de två kvinnorna skulle veta om Hides position.
“Tycker du det?” Hide skickade ett snett leende till damen och glimten i hans öga var tillbaka, “i så fall kanske det är värt att testa, du känner henne bättre än mig!”
Han vände sig mot Kaya igen med samma leende.
“Vad säger du Kaya? Tror du det fungerar att säga hur söt hon är igen eller kommer hon ge mig konsekvenser för att jag inte följer etiketten?” -
Okaji hånlog för sig själv när hon såg Tokus reaktion och nickade långsamt medans hon avslutade sin fisk. Hon stod tyst däremot och bara lyssnade när Hide gjorde ett nytt försök, och Okaji hade faktiskt lite kul i situationen. Hon litade inte på honom överhuvudtaget, och de kunde mycket väl vara döda innan veckans slut, men för stunden lät hon sig vara road.
“Kaya,” Började hon och tystnade kort, som om hon smakade på namnet, för att sedan vända blicken till tjänarinnan. “Var inte oartig. Våra ärenden kan vänta lite till.” Hon gestikulerade mot Hide som för att försöka fösa henne mot honom, samtidigt som hon gav honom ett leende.
De hade ärenden såklart, mycket att göra, men hon ville samtidigt inte släppa känslan eller Hide helt. För en stund till kunde de umgås med honom, men de hade trots allt en bokad tid med Dai-nai. Ingenting hon gärna missade. Kanske borde hon försöka ordna med en andra träff mellan Toku och Hide? Hennes blick vandrade bort från de två och hon stirrade blankt in i fjärran medans hennes tankar snurrade.
-
Oartig? hon? Bara tanken gjorde så att de bubblade av ilska inom henne. Om det var något som hon var, så var det trevligt. Det var inte hon som strödde komplimanger, på samma sätt som man översaltade en måltid. Hon korsade sina armar, inte helt nöjd över situationen och hur den fått henne att rodna.
“Passa er, min herre, hon kanske bits.” Sa hon och satte näsan i vädret och rynkade på den något. Lite demonstrativt tog hon ett ilsket bett av tigerfisken som hon hade tänkt spara åt Okaji.
-
Hide skrattade roat åt Kayas reaktion. Att hon blev lite stingslig var ganska väntat, men det var samtidigt väldigt gulligt när hon satte näsan i vädret och surt tog ett bett av sin tigerfisk. Han kunde dock också se rodnaden på hennes kinder så fullt så sur var hon nog ändå inte.
Kejsaren tittade upp mot damen igen.
“Näpp, det misslyckades!” sade han skämtsamt, “får komma på en ny plan, har du fler idéer?”
Damen gjorde honom fortfarande lite illa till mods. Till skillnad från Kaya kändes det som att hon hade en mer allvarsam atmosfär runt sig. Kaya kanske inte skulle eller kunde utgöra ett hot mot honom, men risken att hennes dam kunde kändes mycket större. Men återigen, vad var oddsen att de faktiskt visste vem han var? Återigen mycket små. Att skämta och hålla det lättsamt mellan de alla tre hjälpte för att stilla Hides mer misstänksamma tankar.Han vände sig mot Kaya igen med ett snett leende.
“Om hon biter mig, betyder det att jag kan bita henne tillbaka?” frågade han kanske lite fräckt men fortfarande väldigt lättsamt och osäriöst. -
Okaji hade först trott att hennes fräsning skulle börja stöta bort honom och blev en aning irriterad på Toku att hon inte förstod att Okaji ville att samtalet skulle fortsätta. Samtidigt insåg hon att hon ganska exakt fiskade med Toku som bete, och tillrättavisade sig själv internt efteråt. Det rätta här var att själv kliva in. Hon borde ha känt skuld av något slag för att vilja manipulera mannen, men samtidigt var det extremt tydligt att han dolde någonting, och det spelade ingen roll för Okaji om det var för att han skämdes, trodde det var oviktigt eller om det faktiskt var av dolda anledningar. Oavsett anledning till att han inte var helt sanningsenlig, eller öppen, så var det anledning tillsammans med igenkännandet att vilja spendera lite mer tid med honom.
“Bitas? Nu är ni kanske lite väl fräcka här ute i det öppna med samtalet, vad ska de omkring oss tycka?” Okaji klev närmare och satte armen hennes runt Hide, hennes hand vilande på hans bortre axel medans hon (med sin nuvarande otydliga längd) stod mot honom samtidigt som hon skickade ett förväntande leende från Toku. Skräm inte bort honom.
“Du vet, Kaya tycker också om te. Ni kanske kan träffas igen och njuta av lite te tillsammans. Som hon sa så har vi några ärenden snart, så det finns inte mycket mer utrymme för saker att blomma här och nu ändå.” Hon vände blicken helt mot Hide och log artigt åt honom.
-
Det tog ett litet tag för Toku att förstå vad Okaji ville att hon skulle göra, för irriterad över alla ikke etikett vänliga sätt att kommunicera på och sätt att försöka få henne att rodna men när Okaji gav henne den där blicken gick det upp ett ljus och hennes ögon spärrades upp något. Måste jag?
“Ni kan få en sockerbit att bita i istället. Kanske skulle få er att berätta något mer intressant?’ föreslog hon och log retsamt mot Hide. Kanske de skulle kunna lägga något preparat i hans te… De skulle nog få honom att prata.
“Men ja, te låter väl gott’
-
Hides ögon smalnade något samtidigt som hans ena ögonbryn höjdes lite när Kayas dam lade sin arm om honom. Trots hennes leende och inbjudan till att fortsätta samtalet över en kopp te vid ett senare tillfälle fick inte Hide några positiva tankar. Kayas dam var… udda. Någonting med henne satt verkligen inte rätt. Att hon dessutom var så fruktansvärt lik Hides egen mor – vilket han lade märke till ännu mer nu då hon stod så nära – gav kejsaren kalla kårar. Hade det inte varit för att också Kaya faktiskt nappade på idén med te så hade han utan att tveka tackat nej till erbjudandet. Men, tjänarinnans retsamma leende gjorde den unge mannens tankar väldigt luddiga. Hur farligt kunde det vara egentligen? Nog för att damen var udda men att hon hade en tjänarinna som Kaya talade i hennes fördel. I vart fall så var det så Hide resonerade för tillfället. Det vill säga, han resonerade inte alls och all logik hade flugit ut genom örat på honom.
Den unge kejsaren besvarade damens leende, lade sin arm över hennes axel så som hon gjort på honom och vände sedan sin blick tillbaka till tjänarinnan med ett leende.
“Jasså, det kanske inte var ett helt förlorat fall ändå.” sade han, “men inte ska väl jag tränga mig på och ta alla era sockerbitar? Vad ska Kaya då ha att bita i när hon är sur?”
Glimten var tillbaka i Hides öga och han kunde redan höra sin bästa väns bannor för vad han var påväg att göra. Ännu hade han inte sagt ja till teet, men att han ens övervägde det skulle få Lee att slå i taket senare. Lee, den stackars bästa vännen som många gånger fungerade som Hides sunda förnuft. De flesta människor hade en röst i huvudet som talade om för dem när de gjorde någonting korkat eller dumt. Hide hade Lee, som tyvärr inte kunde vara med honom så ofta som det hade behövts. -
“Lite märkligt hur ni fastnat på det här om att bitas, men sockerbitar kan vi säkert se till att det finns gott om.” Hon höll kvar armen en stund till för att få lite känn om honom, innan hon släppte taget och tog ett kliv åt sidan. För att vara adel så verkade han sakna några av de typiska karaktärsdragen, särskilt om han tillhörde Maseis adel. Han var oförsiktig, både med sin egna säkerhet och hur han bar sig själv socialt. Hon gillade det helt klart, en förfriskande omväxling.
“Vi förväntar oss såklart inte att du kommer själv. Att bli inbjuden är lite annat än att träffa någon på marknaden, man vet aldrig vem man har att göra med. Du bör självklart ta med dig egen säkerhet, då vi inte vet någonting om varandra.” Hon log åt honom och gestikulerade mot Toku, ett retsamt leende riktat mot tjänarinnan.
“Det är omöjligt att veta att Kaya inte skapar konst med adelsmäns kroppsdelar, som exempel.”
-
Hide skrattade åt damens första ord.
“Ey, ey, det var hon som började!” sade han med en lätt handgest mot Kaya. Han släppte inte taget om hennes axel förrens hon gjorde det. Väl de särat på sig tog han på samma vis som hon ett steg åt sidan. Han var fortfarande mycket misstänksam mot kvinnan, men hennes sätt var i allmänhet mer avslappnat och likt hans egna till skillnad från Kaya. Om hon nu dessutom var adlig så var det lättsamma sättet faktiskt en ganska positiv sak enligt Hide. Sällan mötte han adelsmän, för att inte tala om damer, som förde sig så icke upphaussat som denna. Även om han inte litade på henne så var hennes närvaro inte svår att trivas i.Då damen fortsatte gav Hide henne ett skratt igen.
“Nej självklart, så hotfull som hon visat sig idag så törs jag nog inget annat.” glimten i hans öga tittade fram igen, “och tar jag med någon mer så får du någon att klämma extra på också.”
Den sista fräckheten han sa hade kunnat få Lee att slå till honom där och då. Men det kändes ändå som att damen skulle kunna ta skämtet. Det var trots allt hon som lagt sin arm om honom. -
Okaji slog ihop sina händer med en smäll och log brett åt honom. “Härligt! Vi är däremot inte baserade i Masei, så vi har ingen vacker boning att bjuda dig till. Vi bor i Boshi Ryokan nära centrala parken, så du är välkommen dit. Vi ser till att tillgängliggöra ett rum som vi kan ha för oss själva.” När det kom till värdshus i Masei kunde man inte bo mycket bättre än Boshi Ryokan. Fint läge, omgivna av grönt, nära till marknad och bra betjäning.
“Kaya ordnar med te, jag ordnar rum, du fixar säkerhet så att vi inte förgiftar, mördar och säljer dig, och så träffas vi en tid som passar dig … som inte är de närmsta tre timmarna eller imorgon runt solnedgång.” Okaji klev fram och klappade honom på axeln.
“Såklart får du ta med dig någon jag kan klämma på, men jag skulle inte lova för mycket. Mina kläm har ganska hög standard. Detsamma med Kaya så du vet, så det är bra om du tar med dig ditt bästa uppförande.” Hon log åt honom.
-
Inombords svor Toku över allting, speciellt när de började närma sig tedags. Hon hade inte alls lust att låtsas att bli charmad. Fastän hon visste att det förstås var det vettiga, för både hon och Okaji kände ju trots igen mannen. Fast lite söt var han väl förstås. Men inte alls som Okaji, som alltid fick hennes hjärta att ta några extra skutt. Lite irriterat satte hon ner tekopparna på bordet så att de darrade till och gav ifrån sig ett klagande klang.
“Det här är en dåraktig idé Okaji, varför kunde vi inte bara njuta av tystnaden innan begravningen?” frågade hon med en fnysning och korsade sina armar innan hon satte sig på en av stolarna. För att börja sätta upp sitt egna hår i en vacker uppsättning och kastade en kort blick i spegeln för att sedan låta den vandra mot Okaji.
“Borde inte ni vara lika upppiffad som jag, min dam?” frågade hon med ett höjt ögonbryn
-
“Tystnad är ett privilegium för feedstider, Toku. Även om det visar sig att han bara är någon bortskämd adelsgrabb med ett vanligt förekommande ansikte skadad det inte att så i god med några sådana innan vi vänder palatsets självförtroende upp-och-ner. Vi kan inte ha allt vårt politiska kapital i Orochi.” Hon gick förbi Toku till en av kistorna i rummet. “Kan du linda huvudet runt faktumet att han är Laosin nu? Jag försöker föreställa mig honom styra över Tokanashi, men faller kort på fantasi.” Hon log åt henne och gick ner på knä vid en av kistorna.
“Hide lär ta med sig säkerhetspersonal, och visar han sig vara av den dåliga sorten vill inte jag att ett prydligt uppsatt hår faller i ögonen på mig, eller att jag snubblar över en klänning. Ska vi dö, blir det på begravningen där döden hör hemma. Dessutom finns det en större risk att hans säkerhetsstyrka känner igen oss för vilka vi är, än en enkel adelsman.”
Hon tog ut två små knivar ur kistan och satte en i varje känga, och ett långt, starkt och tunt snöre som hon började trä in i ena ärmen och genom hennes utstyrsel med mycket ansträngning så att man också kunde dra ut snöret från andra ärmen. Ett snöre som hon säkerställde skulle vara dolt om man såg på henne. Hon räknade inte med strid, han verkade inte vara sorten, men när Tokus liv hängde på linjen, skulle Okaji inte vara försvarslös. Det skulle vara svårt att vara beväpnad i klänning på begravningen, men det var en framtida huvudvärk.
Hon stängde och låste kistan för att sedan resa sig upp och såg mot Toku med ett leende.
“Du blir väldigt fin däremot.”
-
Lite skuld kände Toku. Trots allt var hela situationen hennes fel. Förstås skulle hon bara hållit sin mun, eller hållit uppsikt runt omkring sig. Eller ens om ödet hade varit på hennes sida och hon hade tagit höger istället för vänster. Nå, en god sak var att hon hade fått fina tyger åtminstone. Lite lugnande strök hon det vackra sidentyget som hon hade tagit upp igen ifrån bordet. Hon trädde nålen igen för att börja sy på de lite mörkare sidenbandet längst ner på kanten av ena ärmen.
Hennes händer var snabba och när hon var klar med ena ärmen hummade hon nöjt och höll upp den för att snegla på Okaji. En liten klump där i sin mage. Dåraktiga planer. Varför hamnade de alltid där till slut? Toku drog en liten suck.
“Ni kommer glänsa på begravningen, min dam. Men… är ni verkligen säker på att jag ska sätta ert gamla emblem på?” frågade hon, lite trevande och kastade en nervös blick mot dörren. För hon tyckte sig höra ngåot.
-
Han hade satt upp håret i en stramare, lite mer noggrann knut i nacken. Kläderna han bar var fortfarande mycket enkla, även om han valt något lite mer uppklätt än då han gått på marknaden. Mannen framför honom i spegeln såg fortfarande knappast ut som en kejsare, men kanske inte heller någon helt obetydlig individ som förra gången. På Lees invändning hade han också tagit med sig sitt katanasvärd, men det var väl dolt innanför en lång mörk rock.
“Du har tappat det nu va?”
Precis som väntat var bästa vännen inte lite frustrerad på att Hide gått med på ett möte med två totala främlingar – för att inte tala om att han tänkte tvinga med sig Lee själv dessutom.
“Nej, men alltså, Lee, du skulle sett hennes ansikte-”
“Kejsaren har tappat huvudet för en tjänsteflicka han träffade på gatan och nu springer han och har ihjäl både sig själv och sin vän.”
Hide fnös.
“Allvarligt Lee, hur farligt kan det vara? De kan knappast veta vem jag är-”
“Nej, absolut inte, för självklart skulle de bara bjuda in en främling på gatan som bara råkar vara kejsare också.”
“Du överdriver, de har ingen aning. Och på tal om det, nämn inget som har med det att göra. Jag driver ett familjeföretag och det är allt de behöver veta.”
Lee slängde upp armarna i vädret och drog de sedan genom sitt eget hår.
“Du är dum i huvudet, vet du om det?”
Lite till Lees förskräckelse kom ett snett leende från Kejsaren efter den sista kommentaren.
“Kanske, men det blir kul! Lite risker får man ta ibland.”
Sinlaikrigaren suckade tungt och drog handen över ansiktet. Ibland undrade han om kanske den största prövningen han utsatts för var att någorlunda försöka hålla reda på sin dumdristiga bästavän till kejsare. Han ville verkligen inte följa med Hide till den främmande damens boning i Boshi Ryokan, men kände att på grund av Hides fallenhet för idioti (och i och med det för hela kejsardömets skull) att han inte hade något val. Väldigt mycket önskade han också att någon annan också följt med så att hela ansvaret för kejsaren inte legat enbart på honom ensam.
You must be logged in to reply to this topic.