“Det är inte begravningens spektakel jag ångrar mest.” påpekade hon med en fnysning och gjorde en gest mot dörren för att sätta nålen i tyget och sedan resa sig upp och lägga ner den i en av kistorna. Varsamt och vikt, förstås. För att sedan stänga den igen, det kändes onödigt att sy kejsarens emblem på ett tyg när de skulle få gäster. Lite onödigt spännande.

Hon skakade nätt på huvudet åt det hela, med ett snett leende, samtidigt som hon rörde sig mot spegeln igen för att vara onödigt noga med sina hårstrån. Hittade smuts som ingen annan hittade där och med en suck sträckte hon sig mot rougen. Något som hon inte använt på år och dar, innan hon satte den på sina kinder så de skulle vara röda och söta från början.

“Ni vet att begravningen skulle vara det bästa spektaklet att avslöjas på.” påpekade hon med ett svagt leende för att göra en gest framför sig, som om hon bad Okaji släppa det nu och sedan vred hon sig framför spegeln med ett nervöst leende. Var det inte lite för fint?

Okaji klev upp till Toku och ställde sig bakom henne medans hon piffade till sig framför spegeln. Hon placerade händerna på Tokus axlar och lät sig själv stå nästan kind i kind med Toku när hon hängde huvudet över axeln på henne från bakom och tittade på henne genom spegeln, ett brett leende erbjudet tjänarinnan.

“Du passar verkligen in i det här livet, Toku.” Sade hon enkelt. “Du bär allt det här med sådan skönhet.” Hon vilade en hand på Tokus andra axel. “Du kommer charmera byxorna av den stackarn. Tryck inte för hårt på att ta reda på vem han är, vi kommer säkerligen få gott om ledtrådar bara från att ha honom snubbla över samtalsämnen med dig. Vi vet redan att han antingen är otroligt mäktig, eller helt obetydlig, från hur hemlighetsfull han är. Jag räknad dessutom med att hans säkerhetseskort kommer avslöja gott om information för oss bara genom att finnas. Om han tar med sig någon för mig att umgås med, ännu bättre!”

Okaji log och klappade henne försiktigt på axeln innan hon klev isär från Toku och mer mot rummets mitt. “De borde vara här snart, det vore otrevligt att låta oss vänta mycket längre.” Hon flinade lite lätt för sig själv medans hon klev över till serveringsytan och satte sig ner. Såklart var det inte dags för te innan gästerna kom, men Okaji kunde fortfarande sätta sig ner och ta det lite lugnt innan.

“Han är charmerande irriterande, jag förstår varför du gillar honom.” Hon log retsamt åt Toku och vilade händerna slutna i famnen sin. “Jag hoppas bara att vi står inför någonting mer intressant än ert prat om att bitas. Förhoppningsvis har han förberett lite samtalsämnen som den gentleman han förväntas vara.” Hon hade en hånfull ton, då hon alltid avskytt hur passiv en kvinnas roll förväntades vara i sådana här uppvaktningar egentligen. Nu var det är såklart inte en titt på möjlig maka till Hide, men den sociala hierarkin gjorde sig ofta påmind. Hon hade själv lärt sig det när hon växte upp. Låt mannen styra konversationen. Hide verkade bättre, men statistiken kring adelsmän talade mot honom.

Zeredaikrigaren lät inte några miner visas, utan höll ett neutralt anlete, även om hon kände sig frustrerad inombords. Visst, hon hade tränats för denna typ av uppdrag. Att eskortera viktiga personer hade varit en del av fredsbevararnas viktigaste uppdrag, men det fanns ju en skillnad på nödvändigheter och dumdristighet. Hon låtsades inte om konflikten mellan de två unga männen, utan förhöll sig ståendes med händerna knäppta bakom sin rygg.
‘Med respekt, ers höghet, hur många vet vad jag är i dagens Masei?’ undrade hon. Hennes kläder var anspråkslösa, ja traditionella till hennes order, men de levde så gott som eremiter. Trots allt kunde hennes kläder betyda vad som helst, för den som inte visste bättre.
‘Givetvis inte, ers höghet.’ höll hon med kejsarens påstående och begäran med en lätt nickning.
‘Något annat vore inte att rekommendera.’ trots allt ville de inte dra till sig uppmärksamhet i en grupp på tre som steg in i något okänt.
‘Och likväl är jag ingen Zeredai, utan bara rådgivare, precis som ni föreslår, ers höghet.’ tillade hon, nyansen till ett svagt leende kanske synligt där.
‘Så, om vi ska in i det okända, varför låta det vänta?’ hon gjorde en gest mot dörren, som för att låta kejsaren leda vägen, även om det var hon som troligen hade skarpast sinne av de tre. Då de började gå gav Catea Lee en hastig blick.
‘Så vad vet vi egentligen om detta möte, Lee?’

Okaji hade inte suttit stilla länge, utan hade snart varit uppe och gått igen medans de väntade. Hon kunde ofta vara tålmodig, men i det här rummet fanns det knappt någonting att göra, om hon inte drog fram en massa saker ur kistan som hon inte gärna ville skynda att packa ner igen när det knackade på dörren. Vilket det gjorde nu. Okaji stod närmare dörren än Toku, så det blev en baklänges situation där Okaji öppnade dörren medans tjänarinnan var upptagen. Okaji tänkte inte mer på det än att hon hade mindre för sig än Toku och därför mer tid att öppna, men det måste ha slängt om första intrycket för de två som Hide hade med sig.

Där och då, när Okaji stod i dörröppningen och såg på alla tre gäster så insåg hon att hon var närmare klädd som en tjänare (eller livvakt) än Toku som var finklädd, uppiffad och sminkad, och att hon öppnade dörren bara ytterligare förstärkte det inbillade första intrycket i hennes huvud att Toku var adelskvinnan och Okaji var tjänarinnan. Innan hon ens hade hunnit hälsa på Hide med flera så började hon spontant skratta åt situationen, egentligen åt sin egen humor, då hon personligen ansåg att situationen var väldigt roande, ett skämt de andra sannolikt inte skulle registrera.

“Förlåt,” Sa hon sedan och avbröt sitt skrattande, torkade bort en tår från under ögat och öppnade dörren ytterligare så att det fanns gott om plats för Hide att kliva in genom, samtidigt som hon också höll dörren öppen för de andra två gästerna. “Kaya, din kompis är här.” Sa hon glatt och kämpade fortfarande med att släppa taget om det dominerande leendet. Hon gned sig lite lätt om magen och stod artigt vid dörren och väntade på att alla skulle kliva in. Just nu kanske hon till och med lutade sig mot sitt eget skämt genom att stanna vid dörren, redo att stänga den efter deras gäster klivit in. För sig själv hade Okaji väldigt kul åt situationen.

Orden fick Toku att le, och att gömma sina rosenröda läppar under sin hand för att skratta – precis som etiketten sa. Hon skakade nätt på huvudet, men försiktigt nog så att hennes hår inte förstördes. Sedan reste hon sig upp ifrån vart hon satt, för att lägga sin hand på sin ena axel och böja sitt huvud i respekt mot de andra två som en enkel hälsning.

“Angenämt, jag förstår att Hide tvingat er hit – men förhoppningsvis kan ni ha det trevligt ändå” sa hon med en glad ton i sin röst. Försökte att tränga bort det som Okaji hade sagt innan. Gilla honom?!  Som om det ens var något hon gjort. Detta var för hennes skull. Ingen annans. Inte ens hennes egna.

“Min dams namn är Akira, se så, var inte så oförstämd min dam…” påpekade Toku med ett roat leende för att röra sig mot kannan för att  hälla upp och le lite ursäktande.

“Min dam och jag trodde vi skulle vara fyra, men vi ska säkert kunna ta fem….” hummade hon och rörde sig mot deras kista för att ta en av deras egna koppar  – inte lika fin förstås. Men hon skulle envisas om att ha den.

Ett litet pip lämnade Tokus läppar när Hide räckte fram den vackra gåvan. Hon hade förstås förväntat sig något, trots allt hade män alltid med sig något. Men i hennes tankar hade hon hoppats på något mer… praktiskt. En nål, mer tyg, tråd… Ja något mer användbart. Detta var på tok för fint för henne. Mer passande Toku. Rodnaden blev lite större på hennes kinder och hon kom på sig själv att hon stod tyst där ett tag och lade en hand på sin bröstkorg.

“Min herre verkar ha smak, men inte ska en sån simpel tjänarinna som jag ha ett sådant smycke. Det finns ju risker med sådant, att bli anklagad som tjuv till exempel.” påpekade hon med ett roat leende och en lätt blnkning med ena ögat. Även om det förstås fanns någon sanning där.

Hon granskade smycket i smyg. Det var fint. Lite för fint för Hides simpla bakgrund och hon hummade lite lätt innan hon sträckte sig efter smycket och strök sin mjuka tumme över dess skal. Stenen kändes äkta. Kunde det verkligen vara jade? Hon fortsatte sin tumme över smycket tills hon nådde Hides och rodnade ännu mer för att rycka tillbaka den. Efter en liten mildare smekning till förstås, men det hela såg ut som ett misstag.

Generat placerade hon en hand över sin mun, så att hon kunde känna metallens doft på sina fingrar. Guld. Utan tvekan. Hon höll kvar handen en stund, som för att spela ett spel.

“Och berätta nu min herre, vad för tygföretag driver ni, om ni kan få tag i sådana fina saker?”

Okaji log roat åt Lee som verkade väldigt obekväm med situationen. Hon hade älskat att fortsätta reta honom, men hon skulle inte vinna någonting på att få honom att tycka mindre om henne, så lite fick hon behärska sig. “Oroa dig inte, Lee,” Hon höjde handen och böjde huvudet lugnande åt honom. “Jag känner att jag har ganska bra koll på honom redan. Jag förstod såklart att du faktiskt aldrig var på menyn. Ingen av er.” Hon log åt de båda vakterna och höll blicken på Lee lite längre. Det var tydligt att han var närmast Hide av de två som kom som skydd. “Hur känner ni varandra? Ni är inte lik någon säkerhetsvakt jag är van att se. Ingen av er faktiskt.” Frågade hon artigt och plockade upp teet igen. Hon vände blicken mot Catea och gjorde en gest för att indikera henne välkommen till teet.

“Kom och sätt dig, Catea. Du kan tömma mig på vapen innan om det får dig att känna dig lite mer avslappnad. Jag har en kniv i var sin känga som jag kan sätta undan, om det får dig att slappna av. Resten av vapnen är inlåsta i kistorna.” Sa hon enkelt och nickade mot de två kistorna i rummets bortre ände. Hon lät blicken stanna kvar på Catea medans hon inväntade ett svar. Den lilla reaktion hon hade orsakat tidigare fyllde henne med diskret stolthet, då det verkade som att kvinnan hade väldigt god kontroll över sina känslor.

Ett litet roat leende fanns på hennes läppar och hon böjde på huvudet som ett tacksam gest. Nog skulle Okaji och hon inspektera smycket noggrannare sedan. Kanske det fanns ett märke… En viss smed. Många möjligheter. Nästan lite dåraktigt… sött? Hon skakade lite på huvudet åt sina tankar, för att försöka fokusera på vad som skedde.

“Möjligheten att bli anklagad som tjuv är nog för stora för mig, min herre. Men jag ska hålla den nära hjärtat.” sa hon och gav honom ett strålande leende till för att slå sig ner på en av kuddarna och klappa på en kudde som inte var allt för långt ifrån henne. Bredvid, istället för mittemot.

“Berätta nu, vilka områden? Ni gör en simpel kvinna som mig nyfiken, vem har jag fångat i mitt nät?” frågade hon, lite retsamt och blinkade med ena ögat åt honom.