Leken gjorde Kaya både nyfiken, men mest nervös. Speciellt när de fick reda på vad Catea var, hon nickade lite bekräftande till sin dam för att bekräfta det som sades. Helt korrekt, även en som varit den enda som fått reda på vem de egentligen var. Vilket gjorde Toku något rädd. Hon rynkade lite på näsan åt Hides kommentar.

“Med respekt, min herre. Vi ger våra namn när ni gett ert riktiga.” Sa hon med ett svagt leende för att rikta blicken mot Okaji. De var i djupa vatten nu, utan många ifrån deras kompani till hjälp.

“Och min dam, vi har en lång dag imorgon”

Åt Lees reaktion valde Okaji att stå kvar som hon gjorde, rak i rygg, hennes blick låst med Lees trots att Hide också pratade. Med händerna sammanslagna bakom ryggen hennes, fingrarna knutna hårdare än innan för att hålla sig själv tillbaka, tog hon ännu ett nytt andetag, en långsam inandning genom näsan som hon sakta släppte ut medans situationens riktning studsade mellan dem. Sättet Hide pratade på fick henne att tänka om kring vad hon hade sagt tidigare, när hon såg förändringarna i hur han förde sig. Hon hade tidigare utgått från att det var hans rang som utgjorde hans position bland de två andra, men med detta kunde det lika väl handla om hans hållning och energi.

När Lee blottade svärdet stelnade hon och höll andan. Hon höll fast vid sitt förtroende att Catea skulle ingripa om det eskalerade bortom hot och hedersposering, även om det var lite svårt för henne att helt överlämna sin säkerhet till en person som egentligen bara på ord från tredje part var bekräftad från Zeredai-ordern. Medans Lee och Hide bråkade stålsatte hon sin hållning och återgick till lugnt andande. Om hon backade eller besvarade Lees energi hade hon inte varit den hon jobbat så många, lång år på att bli. Orden från Orochi, från deras träning ekade inom henne. Kroppen vinner striden, sinnet vinner kriget. 

Hon var på väg att ge ett svar när Toku bröt in före henne, och Okaji gjorde sitt bästa för att inte bryta ut i skratt åt kommentaren. Inte för att hon inte trodde att Toku både menade det, eller att hon inte var ett hot, hon var duktig trots hennes ointresse i strid, det hade man sett under striden efter basilisken om inte några gånger tidigare. Nej skrattet kom från att hon blev mer rädd för Toku i stunden än hon var för Lee. Hon höll igen däremot, men lite glädje och rördhet blödde igenom i blicken Okajis, som även om kroppen hennes var stel, helt klart log med ögonen åt sin vän och tjänarinnas hot. Lee hade satt sig vid det här skedet, så hon såg försiktigt i Tokus riktning och tillät sig ett leende åt vännen.

“Tack käraste Kaya, men det bästa för alla just nu är om även vi följer Hides råd till Lee.” Avsiktlig med att fortsätta använda namnet. Okaji höll fast vid sitt anklagande mot Hide tidigare om att Akira och Kaya var namn de mycket väl kunnat äga innan de påbörjade ett farligt liv. Sådant var inte fallet, men de kunde inte veta säkert, och bara för att de hade Okajis namn, behövde de inte ha Tokus. “Det vore oartigt att göra köttgryta av våra gäster.” Nämnde hon lugnt, men förstod samtidigt hur Toku kände. Okaji såg henne i ögonen och nickade åt sidan om henne själv, som för att bjuda in Toku att stå med henne hellre än vara bredvid Hide just nu. Hon förde sedan sin blick tillbaka mot den återigen sittande trion och sakta satte hon sig ner själv och knöt loss sina fingrar som var vita från hur hårt hon hållit tag om sig själv. Hon rörde lite på fingrarna för att stimulera cirkulering när hon väl satt igen och vilade dem sedan på sina lår.

Okaji log, men det var ett artigt leende. Det var en allvarlig situation att de visste vem hon var och hur mycket hon än litade på en Zeredai-krigares sinne för rättvisa i situationen, så fanns det ingen garanti. Så munterheten hon hade haft tidigare var borta. Samtidigt var det lite kul för henne att de var avslöjade. Det kändes skönt på ett sätt. Det har alltid funnits stunder när hon velat ställa sig på Masais hustak och skrika ut att hon var där, bara för att se inverkan hon hade på riket som tvingat henne på flykt. Att se palatset brinna hade alltid varit en fantasi, ända sedan deras första tid på gatorna, men en hon höll så nära sitt bröst att Toku inte ens visste känslans omfattning, bara att den fanns där någonstans djupt inne, begravd med anledning av förståelsen för vad krig, våld och förstörelse skulle innebära för alla oskyldiga. Även om det bara var en fantasi, var det smärtsamt att ens inbilla sig hennes vrede ta form, bara för att de ruiner hon såg inte kunde komma till utan skada till oskyldiga. Inte ens i sin fantasi tillät hon sig en renande utlösning av spänningen hon bar på. Men hon log åt Lee, och åt de andra, även om de nuvarande tankande hade åter igen byggt upp en kraftig spänning i henne.

“Han har inte fel.” Svarade hon artigt. “Vi ödelade den kejserliga styrkan som skickades mot oss i Februari vid centrala Haratchasu-bergens fot, väster om Seiwan, och ångrar djupt att det fanns överlevare, hur knappa i antalet de än var. Det hade blivit en utmärkt spökhistoria.” Hon log trotsigt åt Lee. “Er kejsare kostade mitt kompani bra män och kvinnor, vänner, skyddslingar och älskare vars familjer fortfarande går utan kompensation för att vi inte kunnat lämna Nirai med bytet för utbyte mot belöningen.” Hon höjde handen för att gestikulera mot Toku. “Kaya och jag med några av våra män är i Masai av helt orelaterade avsikter och kommer lämna lika fredligt som vi anlänt, men medans vi är på ämnet …” Hon valde att inte se på Catea, då hon kände att detta inte inkluderade henne alls, men hon såg mellan Lee och Hide medans hon tog ett mer allvarligt uttryck, hennes röst fortsatt lugn. “Innan min sista stund i den här världen kommer jag tvinga varje befälhavare av någon rang i Masei att skriva ner varenda namn jag bär på sedan Haratchasu-massakern.” Till skillnad från hela träffen innan det här bar hon plötsilgt på ett mörker bakom blicken sin med sista meningen, innan hon pressade fram ett artigt, kort leende och tog upp koppen med te för att skölja halsen. Det stämde som de alltid sagt att ärlighet renar själen, för Okaji log åt sig själv inombords.

Okaji följde utbytet som pågick framför henne, blicken vandrande mellan Lee och Hide. Så rang hade med saken att göra, eller någon djupt komplex social överenskommelse. Hon såg på när han avväpnade sin vän och satte undan bådas deras vapen, och kunde inte annat än att hålla med Lee. Men hon förblev tyst i frågan, och lyssnade sedan när Hide började prata om sin situation. Hon blundade och tog några djupa  andetag medans han pratade, i ett försök att förbise hans nonchalans. Hon log artigt när han var färdig, skakade lätt på huvudet och mötte honom sedan med blicken.

“Jag skulle rekommendera att du i framtida möten som denna inte följer en återberättelse om tragedi och personliga sår med att kommentera vilka intressanta personer de är. Det hör till artighet att beklaga sorger och visa sympatier, hellre än vilken skön omväxling i vardagen det är.” Började hon med en diplomatisk ton. “Det kommer nog få dig utkastad hellre än väl bemött och då kan du inte roas av dem mer.” Hon släppte ut ett långt andetag. Hade inte hon och Toku pratat om att hitta mäktiga vänner i Nirai. Även om det inte var de här, skadade det inte att visa lite öppenhet och ödmjukhet, för styrka fanns det uppenbarligen inget behov att visa, de visste vem hon var.

“Jag har sett den kejserliga beslutsprocessen på nära håll. Du skulle behöva vara väldigt nära kejsaren för att känna till alla beslut som fattas. Inget ont mot dig, men för all din kompetens slår du mig inte som en person man anförtror med beslut om rikets säkerhet.” Hon tog en klunk av sitt te. “Vi vann slaget, skamligt ordentligt, vi hade gott om tid att studera de fallna, men jag behöver inte övertyga dig om äktheten av de som angrep oss, Lee här verkar väl bekant med massakern.” Hon log lätt åt Lee, innan hon såg tillbaka på Hide. “Om du däremot påstår att rikets Laosiner utövar krigshandlingar i kejsarens namn utan att palatset utfärdat någon sådan order, då har Nirai större problem än jag trodde. Syftet med kejsaren bör vara att hindra autonomi och hindra Laosinerna från att vara renodlade krigsherrar. Askan från tvåhundra män sprids med vinden på ett fält i väst vid Haratchasubergens fot, tvåhundra män som dog i tro att de tjänade kejsaren. En Laosin och hans söner betalade den sista avgiften med den kejserliga ordern på sina läppar. De var väldigt stolta.” Hon släppte ut ännu ett långt andetag.

“Varför avskyr vi eliten? Jag tror inte Kaya gör det egentligen, mer än kanske vissa beteenden inom eliten. Hon är en dam om någon här i rummet är det.” Hon log åt Toku, och gav en ursäktande blick mot Catea. “Men svaret är enkelt. Överallt i riket är folket aldrig mer än en dålig skörd bort från att svälta, det finns barn på Maseis gator som behöver äta soporna eliten lämnar efter sig, och det finns affärsmän som ger vackra, dyra smycken till främlingar de precis träffat, ett smycke som skulle sätta ett tak som detta över huvudet och ett mål mat om dagen för ett dussin i veckor.” Hon gjorde en gest mot svärden sedan.

“Ni tog med er katanor när ni skulle träffa två kvinnor från marknaden. Får jag gissa? För att det inte går att lita på människorna utanför era murar? Utgör världen utanför ett hot mot er? Om eliten är klanderfri för svårigheterna, vad har den att frukta?” Hon såg Hide i ögonen, hennes artiga leende fortfarande där. Han hade bekräftat att han borde vetat vilka order kejsaren skickar ut, vilket fick henne att anta att han jobbade i, om inte levde i palatset med de främsta inom eliten.

“Det skulle enkelt kunna vara någon av de anledningarna att jag avskyr eliten, men det är faktiskt enklare än så. Det är personligt. Det var personligt långt innan Haratchasu-massakern. Och det verkar som om Maseis elit har börjat anse att de inte längre har råd att låta Solfalkarna vara, för hur personligt det är. Men det är också privat, så mer än så om det kommer du inte få från mig.”

En liten fnysning lämnade Tokus läppar. Oartigt? Som om de två var de oartiga i sällskapet. Hon tackade inte nej till inbjudan att stå bredvid Okaji. Trots allt var det där som hon kände sig trygg och kanske skulle det finnas en chans att hastigt agera för att skydda om sådana var fallet.  Åt sin dams ord nickade hon, lite allvarligt.

“Privat och inte något man tar upp vid ett första möte, eller ens andra.” konstaterade hon simpelt med ännu en fnysning och kastade en kort blick mot uret som hon drog fram från en ficka. Det var sent. Och de skulle ha en lång dag imorgon, dessutom hade hon en gnagande känsla att det här inte var sista gången de skulle träffas. Lite som en nagel i ögat.

“Många frågor för oss att svara på, min herre, det är mer än vad vi själva begär…”

Okaji såg över sin axel upp mot Toku och log vänligt. “Du har rätt, Kaya, det är privat.” Än så länge. “Men vi är glada att svara på några av den här unga mannens frågor, även om risken finns att vi kommer sammandrabbas. Trots allt säger filosoferna att man ska låta sin fiende se tillräckligt av mänskligheten inom dig för att tvivla i strid.” Hon talade öppet trots att det verkade vara en strategi riktat mot resten av rummet, vände sedan blicken mot Lee först och fastän hon såg avslappnad ut i stunden, var det tydligt att hennes fokus på honom var avsiktlig. Efter en lång nog stund att göra en poäng av det, såg hon sedan mot Hide igen. “Men hon har rätt förstås. Du är ganska girig.” Hon log smått. “Men jag får känslan att ni kommer springa tillbaka till palatset, varna kejsaren och låsa in er när vi är klara är, medan jag och Kaya lägger oss med ena ögat öppet inför nattens räd, så varför inte ta tillfället att få prata ut medan vi kan?” Hon ryckte lätt på axlarna och strök lite stelt sina händer längst låren för att skapa känslan för sig själv att hennes stelhet inte höll på att förvandla henne till sten.

“Få personer är mörka nog i själen att de skulle skapa de svårigheter som finns med flit, men ansvaret faller på den onde och den frånseende lika tungt. Vet du varför Kaya sökte tyger på marknaden? Jag äger inga fina kläder.” Hon gjorde en gest mot dem. “Får jag gissa att du Hide hade tio plagg att välja mellan inför kvällen, men valde någonting enkelt för att framstå mer jordnära inför Kaya?” Hon gjorde en hastig gest mot Toku innan hon log och skakade lätt på huvudet. “Alla förtjänar självklart att äga fina saker och jag klandrar ingen sin förmögenhet, men de sista bland oss som borde äga är ledarna. Innan varje mage i mitt kompani är mättad, innan varje plagg är lagat inför deras möte med sina familjer, innan jag är säker på att de svärd som skadats och riskerar att gå sönder är lagade, lever jag på gränsen.” Hon skrattade till plötsligt. “Mitt kompani under Kayas direkt har tvingat i mig mat när vi har haft det svårt, vilket har varit ofta senaste tiden.” Hon lutade sig framåt mot trion, hennes uttryck äntligen tillbaka till det leendet hon hade när de först började kvällen.

“Försvara inte kejsaren. Han har ett svårt jobb, det förnekar jag inte, men han har inte gått hungrig en dag i sitt liv. Skulle han vandra genom Masei skulle hans vakter fösa undan tiggare långt innan han ser dem, så jag klandrar honom inte heller för en viss blindhet, men det är inte lämpligt att påstå att han är utan skuld. Jag tror inte han är ond, få människor är, men hans folk lider fortfarande, och omger han sig inte med rådgivare som vet hur det verkligen är där ute så är det svårt att tro att han bryr sig alls. Om han däremot omgiver sig med dem, är det istället sorgligt hur svårt människor så nära palatset har det.”

Hon visste såklart exakt vad han pratade om. Hon hade sett det. Väldigt nära. Det gick inte att hjälpa alla, det hade hon fått höra många gånger, och från den sitsen kunde hon en gång i tiden se sanningen i det. Mellan alla besluten att rädda riket, lösa konflikter, tänka på grödorna var det lätt att glömma det lilla barnet som sov i en gränd ett stenkast bort. Från den sidan däremot, från andra sidan kunde hon bara tänka på allt utrymme palatset hade, all konst, alla rikedomar och vilken kontrast det var. Såklart var resterande elit med i ekvationen också, kejsaren förväntades leva ett särskilt liv för att inge förtroende åt de som han behövde för att styra, som satte stort värde i överflöd och att visa egna rikedomar. Men Okaji hade levt länge nog på gatorna i Masei att hon inte längre brydde sig om hur svårt det var för kejsaren att få jobbet gjort. Hon hade övergivit all verklighetsförankring till rollen, när hennes egna verklighet förändrats.

“Vi kan älta om världens orättvisor hela natten, men mellan oss fem är det inte mycket som kan förändras. Men det skadar inte att tänka på de här sakerna.” Hon gav Hide en snabb blinkning med ena ögat och höll ett slugt leende. “Ni kanske till och med börjar gå ut med lite mat till folket när ni ätit färdigt era stora middagar, hellre än kastar maten. Jag gissar att det inte finns någon som på riktigt har pratat med dig om de här sakerna förut.” Hon ryckte på axlarna. “Eller så har du liksom vi vuxit upp bland allt detta, men har nu vuxit ifrån det? Vi vet som sagt väldigt lite om dig.” Hon vände sedan blicken mot Catea.

“Gällande Zeredai-ordern,” Hon såg mellan Hide och Catea, men stundvis även mot Lee när det var relevant. “Jag beundrar Zeredai-ordern, jag inspireras av den, men jag är inte lämpad för den. De tvåhundra som dog liksom de som kom undan är människor jag hade dödat igen. Med glädje. Jag har på tok för mycket ilska och kärlek för att kunna leva efter Zeredai-orderns ideologier. De tvåhundra är inte heller de enda på mitt samvete, det var många innan och vissa efter. Få döda förtjänar mer respekt än de som slåss för någonting de tror på och dör i en rättfärdig strid. De trodde på sin sak och de kämpade till slutet för att försvara den. De kämpade bra och det var mig ett nöje att ge dem en värdig död.” Hon pekade mot Lee. “Du hade varit stolt.” Hon log och fixerade sedan blicken mot Hide.

“Vi har det trevligt just nu, men tvivla inte på att jag vill få saker hellre än att se hela er världsorder brinna, jag skulle gärna inta palatset ert och ställa varje medlem från eliten mot väggen. Mitt kompani har aldrig varit det första att höja vapen mot kejsarens vilja, om vi inte räknar skattesmitning som hotfullt. Det är ni som startat det här kriget med oss, ni gjorde oss till landsförrädare och mördare, de döda från Haratchasu-massakern ligger på kejsarens samvete minst lika mycket som mitt. Att kejsaren skickade Tokanashis militär efter oss var aldrig en del av min lösning på Nirais problem. Vi försvarade oss och vi kommer försvara oss igen, igen och igen. Jag har aldrig haft en lösning, vi är legosoldater och har spenderat säkert hälften av de senaste femton åren utomlands. En gång i tiden var Nirai mitt problem, men vi lämnades till vargarna.” Hon gjorde en gest mot Kaya som för att indikera dem båda. “Jag skulle tro att er kejsare nu skördar vad er tidigare kejsare odlat.” Hon ryckte på axlarna igen.

Hon fick sedan en mycket mer sträng blick och såg på alla tre allvarsamt. När hon talade, var hennes röst nästan moderlig i sitt tonläge. “Den här konflikten är äldre än någon av er och involverar intressen bortom ert politiska räckvidd,” Hon stannade upp och såg mot Lee snabbt. “Kanske inte din.” Hon lät sedan blicken vandra över dem alla igen. “Om ni inte vet någonting om det som pågår, finns det god anledning för det, och det är nog bäst att ni låter bli att prata om det i palatset. Bättre människor än er har dött för betydligt mindre hemligheter, och vi skickade tvåhundra av kejsarens män, inklusive en Laosin med söner till Skaparen för att någon gjorde en uträkning och bestämde sig för att vinningen vägde tyngre än förlusten av dem alla.” Hon log varmt nu och gjorde en gest mot Toku. “Trots Kayas ord, trots allt jag har sagt, så vill inte någon av oss att ni faktiskt blir dödade för någonting som detta, samt så skulle jag och Kaya gärna överleva natten också.” Hon stannade upp, tog ett djupt andetag, och såg Hide rakt i ögonen.

“Om ni har någon som helst respekt för vårt möte, berätta inte för någon att vi är här. Som jag sa tidigare, vi är i Masei av orsaker orelaterade till Haratchasu och hela den här röran, och vi har för avsikt att lämna lika fredligt som vi kom.” Det var sant. De var här för begravningen och om det var upp till dem, skulle de också lämna Masei när den var förbi, om den ens skulle tillåtas fortsätta efter att hon öppet visade vem hon var. En del av henne hoppades att trion skulle närvara på begravningen, bara för att se deras reaktioner, men varför skulle de vara på den? Hon var inte ens säker på att kejsaren eller farbrodern skulle vara där, även om den avlidne hade gett hela sitt liv till dem. Nej hon räknade med ett rum utan lik och ett trettiotal soldater. Men det var ett framtida bekymmer.