- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 2 dagar, 7 h sedan by
.
-
Rådets mötes rum var stort, men ganska sparsamt inrett förutom det stora bord i mitten med plats för alla medlemmar och minst ett halvt dussin till om så behövdes. I taket hängde tunna silkestyger i naturens alla färger, tunna och vackra under ljus som strömmade in från de höga fönstren längs rummets ena sida. Höga bekväma stolar som alla stod inskjutna längs bordet. Ett bord försett med en vit siden duk och otaliga fat med frukter och söta bär, karaffer med vin, vatten och vackra kristallglas till alla som skulle vara på plats där. Ett mjukt sorl hördes i rummet bland de få klungor om två till tre personer som redan var i rummet och samtalade lågt med varandra. Kanske var dagens inredning, förfriskningar och glas mer påkostade än på länge. Men Elidyr hade lyckats övertala rådsman Damron Angondos att det var ett bra sätt att visa vad deras handelsavtal ändå gav dem trots att vissa ansåg de ibland har lite för hårda med vilka de handlade. Det gällde bara veta hur man skulle sköta det och då få ut det mesta av det. Det var ändå en fin dag även om det var en hel del som skulle behövas tas upp på detta råd. Elidyr hade mer och mer fått föra talan åt Damron på dessa möten de senaste månaderna. I början var det mest små saker som läsa listor eller inventarier på saker men på sistone hade det varit förslag på logistik vid förflyttningar av trupper i skogen, åsikter om hur man borde hantera de rebeller som fanns i skogen eller diplomatiska förslag med andra folkslag. Damron var gammal, väldigt gammal och det hade börjat synas på mannens ansikte och ögon. Nu satt den mannen i sin stol redan och blickade mot resten av rummet där små samtal på gick. Elydir själv stod med två andra medlemmar ur rådet, klädd i vitt och blått som så ofta förr. Med sin familjs märke på bröstet medan det blonda håret fick falla fritt över axlarna.
De stod nära dörren och deras diskussion var just nu om mest vardagliga bestyr. Olika varor man kanske skulle handla mer eller mindre med. Eller om små funderingar om hur man borde tillsätta en ny regent då prinsessan helt verkar ointresserad av att styra.
“Flickan är klok men hennes sinne är inte helt gjort för att ta över tronen och då kanske vi borde se oss om efter några andra lösningar? Jag har inget förslag nu men det är bara mina egna små funderingar.” Elidyr’s röst var mjuk och vänlig medan han stod där vid den öppna dörren, de två alverna framför honom nickade långsamt och såg fundersamma ut. Han hade kanske talat lite högre än vad man borde så de som klev in eller var i rummet kunde hört honom. Stämningen har ändå god och han såg ett minst ett par andra sneglade mot honom där. Alla höll inte med honom det visste han men det var inget som kanske inte gick ändra på med några samtal kanske. Inte alla men några kanske. Hörde steg som närmade sig dörren och visste att snart borde alla medlemmar ha anlänt så de kunde börja dagens möte.
-
Elbereth viftade bort Alethirs arm när de närmade sig rådet, hennes näsa rynkad åt hans envishet att hjälpa henne. Hon var höggravid, men hon var fullt förmögen att gå på egen hand. Hon hade burit det här barnet, från vad hon kunnat lista ut, i ungefär femtio år. Hon var van vid det och rygg såväl som ben var vältränade nog vid det här laget att hon knappt ens tänkte på det. Alethir förstod vinken, klappade henne artigt på axeln och klev in före henne till rådet.
Alethir var äldre än majoriteten av rådsmedlemmarna och hade nog mycket historia till sitt namn att även om de flesta hade svårt att tycka om honom, så var hans namn anledning nog för respekt. Rådsmedlemmarna han passerade böjde sina huvuden och han gjorde detsamma, för att sedan gå vidare till sitt säte. Idag var en stor dag, Elbereth var tillbaka till rådet, så Alethir hade sett till att vara ordentligt uppiffad med gyllene konturer runt ögonen och över läpparna, sin finaste vita skjorta knäppt hela vägen upp för en gångs skull istället för helt öppen, och manteln hade han lämnat hemma. Sina läderbyxor hade han däremot unnat sig, åtsittande nog att de lämnade väldigt lite till fantasin. När han hade satt sig ner så skjutsade han sitt gyllene hår bakom ryggen sin och satte upp fötterna på bordet, bakåtlutad. Han hade inte ens tagit med sig sitt svärd den här gången.
Han hade varit snabb nog in i kammaren att Elbereth inte var inne förrän han väl satt sig och omgående backade några av de närmast dörren undan. Hon bar en lång klänning i mjuk vit ton, enkel i snittet men tydligt av hög kvalitet. Tyget föll avslappnat över hennes kropp och var skräddarsytt för hennes graviditet. Längs ärm och nederkant löpte ett diskret broderi i dämpad skogsgrön tråd. Över hennes panna vilade ett smalt diadem i lätt metall, och runt halsen bar hon ett enkelt halsband som vilade strax ovan bröstet, medan en signetring prydde hennes hand. Hennes silverblonda hår var löst fallande över axlarna, det var länge sedan hon lät det flätas.
Händerna hennes vilade på magen sin beskyddande, en vana hon utvecklat efter ett år av sjukdom där både hennes och barnets liv hade hängt på en skör tråd, så nu vilade nästan alltid en hand på magen hennes för att känna rörelserna och värmen inuti. Det lugnade henne. En av rådsmedlemmarna klev fram till henne och önskade henne välkommen tillbaka, till vilket hon artigt nickade och om ingen ytterligare hindrade henne så gick hon sedan för att sätta sig ner vid sin gamla plats, som varit tom i strax över ett år.
-
Elidyr’s blick hade först följt Alethir när denna klev in för att gå mot sin plats samt även sänkt sitt huvud lite i respekt för mannen. Även om han kanske inte kom överens med alla som var med i rådet så hyste Elidyr respekt för dem alla som av någon anledning var en del av rådet. Han var ännu ganska ung jämfört med många där inne men det hindrade honom inte från att allt som oftast ställa frågor eller helt enkelt ifrågasätta de andras förslag eller åsikter. Vad som riktigt fick honom att reagera och ser förvånad ut var vem som följde Alethir in. Elbereth? Det var ett ansikte han inte sett på länge här, så med ens var det lilla lugn han hade haft förstört genom året som gått. Eller ja det hade varit lite lugnare det hade det men inte helt lugnt. Men just de två var nog de som stod längs ifrån varandra när det kom till ideologi och hur man ska hantera…vissa saker. Men ändå hade han respekt för henne. Efter att hon slagit sig ner ursäktade han sig från de två han hade samtalat med och drog sig långsamt bort mot Elbereth.
Lite sneglade han mot Alethir och försökte läsa av den mannens humör för dagen medan han funderade på hur nära varandra de två stod. De hade ju trots allt kommit till rådsrummet tillsammans. Med mjuka steg gled han nästan upp på vänster sida om Elbereth, sträckte sig fram över bordet i en mjuk rörelse för att greppa ett glas och en karaff med vatten.
“Lady Siannodel, det är glädjande er hälsa och tillstånd låter er göra oss sällskap för dagen. Låt mig fylla ett glas åt er.” Han väntar inte in ett svar innan han ställde det nu fyllda glaset med vatten framför henne och studerade hennes reaktion på vad han gjorde samt sade. Långsamt lade han händerna på ryggen där han stod bredvid henne med ett vänligt leende.
“Jag måste ändå fråga hur det är med er trots att jag kan se ni verkar må bra nog för…att delta i vad som ibland kan vara…långtråkiga samtal.” -
Alethir höjde ett ögonbryn åt Elidyr när mannen plötsligt serverade Elbereth vatten. Hade den alven någonsin serverat honom vatten? Han valde att inte överanalysera situationen för mycket, utan skickade ett leende till Elbereth istället som en form av bekräftelse att han fortvarande var närvarande, även om han var några säten bort. Alethir hade envisats med att hon inte skulle återvända till politiken ännu, då hon precis hade tillfrisknat och han visste hur uppjagad hon ibland kunde bli när diskussionerna började ta eld, men han tänkte inte heller stoppa henne när hon fattat beslutet. Det var hennes beslut och han hade behövt lära sig att inte vara så överbeskyddande.
Elbereth hade dock inte lagt märket till Alethirs blick, utan var upptagen att le artigt åt Elidyr när han närmade sig henne och hällde upp vattnet. Aningen märkligt tyckte såklart hon att det var också, hon skulle knappast ha klassificerat dem som nära nog att servering av vatten hade varit ingenting annat än vänskapligt. Hon hade alltid upplevt Elidyr som en typiskt politisk alv och hade svårt att avfärda en vänlig handling som helt oskyldig. Uppfattningen hennes var av när han sa någonting, var det oftast med någonting annat inbakat i meningen. Ibland var det ganska uppenbart att alven hade dolda meningar, vilket nog var varför hon ofta misstänkte det om honom även när det inte var uppenbart.
Hon tog tag i glaset och flyttade det åt höger om sig innan hon tog tillbaka handen till och strök sin gravida mage. Hur fick han allt att låta så slingrigt?
“Långtråkighet är en dygd få förunnat, det är ett privilegium vi inte bör ta för givet, Elidyr. Under tiden vi dricker vårt läckra vatten kämpar alver för sina liv i Iserion, sin frihet här i våra skogar och för ett mål mat på bordet i Celeras. I min frånvaro har gränserna stängs för Erithilska pilgrimer som söker sig till sina heliga platser i våra skogar, demonherren Ayperos har gift sig, vår drottning har tillfångatagits och senare dödats och en annan drottning verkar har slagit rötter i vår huvudstad. Jag vet inte om vi sett ett bättre tillfälle att återvända till mina ansvar på minst ett decennium.” Hon log artigt åt honom och tog en klunk vatten utan att släppa honom med blicken.
“Låt oss njuta av långtråkiga samtal medans vi kan.” Hon log då åt Alethir. Även om han inte var nära nog att höra deras samtal, så ville hon skicka lite värme åt honom. Få i rummet hade sett den graden av intensitet som han gjort. Han må ha varit den färskaste rådsmedlemmen med stora marginaler, men samtidigt en av de äldsta. Han hade sätt mycket, vilket var varför hans nominering gick över till post med stark, drivande majoritet och mjukt medhåll från de som röstat emot. Elbereth å andra sidan kunde knappt minnas en tid när hon inte suttit på rådet. Som hon hade saknat det det senaste året.
-
Han hade placerat händerna bakom ryggen medan han inte helt slutat se på henne under den tid hon talat. Vid ett tillfälle hade han känt den där alltför bekanta känslan av någon som betraktade honom. Men reagerar inte på den utan ser kanske lite spelat fundersam ut medan hon fortsätter tala om problem samt andra saker som hänt under hennes frånvaro. Vissa saker var han rätt nöjd med hur de hade slagit ut, speciellt hur de alver som bosatt sig hos människor av andra skäl än att de varit politiska nu ej längre var välkommna som pilgrimer till skogen och dess heliga platser. Det är men en väl inövad och otroligt trovärdig sorgsen suck som han nickar långsamt. Än var hela hans hållning avslappnad och lugn förutom vad som verkade vara den där tillfälliga sorgen över hans anlete.
“Allas våra hjärtan brast den dagen vi förlorade vår drottning. Men jag vet att det är mycket som förändras och mången översyn sker för att förhindra något sådant ska ske igen när nästa regent från skogen väljs. Någon vi alla kan stödja och som har vårt förtroende, inte sant?” Hans ord var lite trevande och testade för att se om hon skulle säga nått om den nya så kallade drottning som slagit sig ner i staden. Sen ler han lugnt mot henne och lutar sig lite fram vad som var en lätt bugning för att inte behöva höja rösten för att överrösta sorlet runt dem eller så andra skulle höra för mycket.
“Jag kan förstå det smärtar er hur gränserna har stängts och hur vi för stunden inte längre kan hjälpa de som är fast hos människorna och dess likar. Men jag för kanske säga att innan säkerheten i vår egen skog är så säker vi kan färdas utan hot från våld och död ska vi kanske inte sträcka vår arm för långt ut? Jag tror Alethir kan hålla med mig för stunden. Jag är glad ändå se ni mår bättre och fått njuta av tråkiga tider. En logistikers arbete är aldrig klart och dagarna blir aldrig tråkiga.” Hans blick gled snabbt ner mot hennes hand som vilade på den gravida magen för ett halvt hjärtslag. “Får man fråga hur långt det beräknas vara kvar tills man kan gratulera ordentligt?”
-
Alethir valde att inte svara på kommentaren fastän det var tydligt för Elbereth att han trots surret hörde vad Elidyr sa och vek undan med blicken från Elbereth som släppte ut en inre suck. Han må ha varit en rådsmedlem och en av de äldsta, men någon politiker var han inte. Han hade lika väl kunnat säga rakt ut att han höll med Elidyr, så uppenbar som han var.
“Svårt att säga,” Började hon och sneglade ner mot sin mage. “Många av helarna tror i år, men sjukdomen kan ha fördröjt det.” Hon strök magen sin och log sedan åt Elidyr.
“Jag förstår angelägenheten med rebellerna, men konflikten har en enkel lösning. Vi öppnar våra dörrar och ger dem några av våra säten på rådet, eller utökar det. Vi lyssnar på vad de har att säga och vi ger dem det vi kan. Vi har två demoner i världen vår som nyligen hade ett utspel i Me’ersia. Vi har inte tid att låtsas som om skogsalvernas uppgivelser inte är rimliga.” Hon tog en ytterligare klunk vatten från glaset.
“Vad föreslår du att vi gör, Elidyr? Hur önskar du lösa konflikten?” Hon gned ett finger längst glasets kant och lät en nyfiken blick vila mot honom. Det var länge sedan hon hade haft en diskussion som denna, så hon tänkte mjölka den så gott hon kunde.
-
“Nå jag hoppas då inte det kommer hålla er bort alltför länge igen… Det har varit lite…trist utan er närvaro.” Vilket han kanske inte alls tyckte egentligen men lät inte nått i hans hållning avslöja det förutom att hans blick kvick gled mot Alethir under ett par hjärtslag. Han hade inte för avsikt att slå sig ner där med henne men det var alltid en utmaning att prata med henne dock låter han sig ta lite mer tid än vad han kanske egentligen behövde innan han svarar, blicken har vandrat lite mot taket en stund medan han verkat tankfull.
“Jag vet de som vill slå ner det hela med vapen makt men det är inte heller rätt väg att gå. Jag vill säg dock säga att jag inte håller med er om att helt släppa in dem och ge dem vad de vill ha. Tänk om de vill ta över regentsskapet här? Hur skulle det sluta? Nej jag tror vi ska försöka se varför rebellerna fått sådant stöd och se vad vi kan göra för att ställa deras anhängare på rätt sida igen.” Han log mot henne innan han sträckte sig efter ett eget glas som han dock fyllde med vin innan han tar en liten klunk för att snegla mot henne och försöka läsa hennes reaktioner på det han sagt.
“Men jag tror också vi skulle kunna försöka isolera rebellerna, stänga våra gränser än mer och dra ut dem på det sättet. Även om det inte är nått jag alls skulle föredra. För om vi stänger deras sätt att helt förse sig med förnödenheter bjuder vi in till plundring av de vi försöker hålla säkra. Det är inget vi vill alls eller hur?”
You must be logged in to reply to this topic.