Ithril hängde upp bågen över sin axel medan han gick fram mot hjorten som han skjutit då han hörde något besynnerligt.. ett svärande? Han stannade upp halvvägs mot djuret med en hand som automatiskt höjdes till sitt svärds skaft med blicken som stannade mot platsen där ljudet kommit ifrån. Han fick syn på en skepnad lite längre bort och såg lite förvirrad ut över mötet i skogen. Vanligtvis var det inte ofta man stötte på någon här då skogen var så pass stor och de jägarna som fanns var brett utspridda på sina egna favoritplatser att jaga på. Men här befann sig en ung, mänsklig kvinna i någon form av vredesutbrott? Hans klara blick föll mot det döda djuret och sökte sig sedan tillbaka mot kvinnan lite vilsen för ögonblicket. Han kom på sig själv och harklade sig aningen innan han tog till orda.

Ithril var för det mesta vad man kunde förvänta sig av en alv; stilig, ren och med en hy utan tecken på fel trots sina många år inom armén. Det som var ovanligt var dock att hans hår var kolsvart vilket inte var en vanlig färg på alver alls och som säkerligen skulle få honom att sticka ut på ett liknande sätt även om han varit född och uppväxt bland sin egna ras. Han hade kommit fram till att hans liv antagligen inte skulle ha varit mycket lättare i alvskogarna än vad det var hos de rasistiska människorna oavsett men detta visste han inte helt med tanke på att han aldrig befunnit sig i alvernas skogar. Hans isande blå ögon synade den tilltufsade kvinnan där han stod i sin mörkgröna klädnad från riket Nirai.

“Ehum.. hallå?” Fick han lite bekymrat fram medan hans fria hand kliade honom lite lätt på hakan för en sekund. Han kände sig inte direkt hotad, hon hade ju sänkt sitt vapen trots allt. “Hur kan jag hjälpa dig?” Undrade han lite dumt då han faktiskt inte fann något bättre att säga just i detta tillfället. Svordomar var inte allt för vanligt i Nirai heller för den delen så kanske var en av sakerna som skapade lite förundran inom honom med? Vem visste egentligen. Det var ju inte som om han ALDRIG hört svordomar förr och dessutom verkade hennes svordomsförråd vara rätt milt lagt i alla fall.

Ithril hade inte sett henne följa hjorten vilket fick honom att genast veta att hon hade ljugit för honom med tanke på sträckan som han följt hjorten på. Men var han arg? Nej. Snarare road vilket kunde synas på hans ansikte där han roat skakade på huvudet åt hennes ord. Hon måste verkligen vara hungrig vilket stod klart efter en liten stund passerat och hon blev avslöjad av knorrandet i magen på sig själv. Vem var hon? Hon verkade ju inte direkt komma från Nirai med sitt ljusa hår och ögon som kunde skymtas under smutsen som klädde henne, totala motsatsen till honom själv där han stod så gott som fläckfri trots sin lilla jakt genom skogen. Han synade henne med fascination där hon konverserade med falken och kastade ett ben mot dess riktning vilket besvarades med ännu ett skri. Han sa ingenting ännu utan analyserade det som skedde som om det var det mest intressanta han varit med om på länge, vilket det faktiskt var.

Sedan kom hennes ursäkt och fråga. Han la märke till att hon inte verkade vara van med andra, talande varelser då hon kallade en samling med människor för flock för att inte tala om att hon gormade åt falken med. Hur länge hade hon vandrat omkring själv? Han kände sig lite sugen på att berätta för henne att han inte var en människa men på samma gång så gjorde det honom inget att bli kallad det som han växt upp med, det var trots allt första gången det här skedde. Kändes bekvämt på något vis att få “passa in” för en gångs skull vilket gjorde att han inte rättade henne. “Jag har dagen ledig så passade på att jaga i fred.” Sa han lätt medan han tog sig fram till djuret för att dra ut pilen med ett kraftigt, vant ryck som gjorde att blod skvätte ut från såret på djuret medan han snärtade pilen i luften för att tvinga bort så mycket blod han kunde från pilen.

Han fortsatte sedan på ett lugnt sätt att tala som om det var inpräntat i hans alvgener oavsett om han växt upp som “människa”. Ja hennes närvaro stressade honom inte alls. “Vad gör du ensam i skogen och var är din… flock?” Ja han använde sig av hennes egna benämning i ren artighet för att få henne att känna sig mindre generad vilket visade sig under smutsen i hennes ansikte. Han satte sig på huk vid djuret för att lyfta på benen i undersökning av kvaliten vilken verkade vara mycket bra. Inget spår av löss eller dylikt så även skinnet skulle bli lätt att sälja. Frågan var dock om han kanske skulle ge den hungriga kvinnan en del av djurets kött då hon helt klart verkade vara både hungrig och underviktig.. kanske skulle vara en bra sak.

“Kom hit.” Sa han lugnt till henne medan han synade djuret för att sedan resa sig upp med ett litet leende mot henne. “Jag behöver många delar av detta djuret men jag kan avvara kött åt dig om du är intresserad?

Han vart förvånad att höra att hennes första gissning var att han tvättade kläder, vilket han så gott som aldrig faktiskt hade gjort i sitt liv. Han hade ju trots allt folk till det som jobbade inom hans familj så det ända var väll ifall han blivit smutsig på en personlig resa som han hade tvättat sina kläder på, annars kunde han inte tänka upp ett annat scenario som han någonsin tvättat kläder på. “Jag.. nej jag tvättar inte kläder. Jag jobbar inom armén.” Sa han roat och kollade lite nyfiket mot henne från hjorten, vart kom egentligen den här kvinnan ifrån? Hans långa alvöron syntes där han ställt sig upp igen och det längre håret gled åt sidan för att avslöja dem. Vanligtvis så höll han dem gömda men alvöron var svåra att helt hålla utom sikte med tanke på att de var längre än mänskliga öron. Det var en vana som satt inom honom då människor tenderade att bete sig rasistiskt mot honom när öronen väl syntes.

“Inte varje dag man ser någon med en falk, såvida de inte är tränade att lämna meddelanden till andra.” Sa han lugnt, låtsades som om han inte märkt av hur stel hon blivit då han reste på sig. Randiga jätte katter? Jaha jo kanske vandrade de runt omkring här nu på våren, hon hade haft tur att hon inte själv blivit lunch till dem då de inte direkt var vänliga när det kom till människor. Det var besynnerligt att hon talade med en fågel men vem var han att döma egentligen? Han hade som barn tenderat att ha låtsas kompisar och dylikt då de andra barnen inte hade velat leka med en alv som han men han hade aldrig stött på en vuxen människa som talade med djur, var det en magisk gåva eller hur låg det till?

Vid frågan av vatten hål utan ormar så rynkade han lite på ögonbrynen medan han funderade där han sjönk ner på huk framför hjorten igen medan han drog fram sin jägarkniv för att skickligt och vant börja befria hjorten från sin hud. Det säkraste skulle ju vara inne i staden men han var inte helt säker på om hon skulle klara av det faktiskt. “Jo du mitt goda råd skulle vara att ta dig in till ett värdshus i huvudstaden för att inte stöta på ormar men jag vet inte riktigt hur du skulle känna för det? Så gott som överallt i naturen finns det ju ormar trots allt så jag kan ju inte garantera en plats utan dem, lite svårt att veta vart de inte skulle befinna sig trots allt.” Sa han lugnt medan skinner for av hjorten och han lika vant rullade ihop det i ett bylte innan han tog sig in på att först stycka djuret. Han märkte att hon stannade på sin plats vilket fick honom att misstänka att hon inte befunnit sig med annat folk på en god tid vilket i sin tur gjorde att han behöll sin strategi att inte bry sig om att hon inte kom framåt. Hon var säkert redan rädd nog som det var.

“Du kan ju chansa på ett av vattenhålen som ligger öster ut från här men som sagt; ingen garanti på ormfritt bad.”

Ithril skrockade till då hon hade en poäng med att tro att det var ett smutsigt arbete, men trots allt var det hans fria dag så då fanns det ingen ursäkt till att vara smutsig. Visst hade han rätt goda kunskaper att hålla sig ren med som det var, kanske låg det i alvernas natur? Oavsett så hade han aldrig varit den som man ofta såg smutsig. Svettig måhända men sällan smutsig om han inte befann sig på ett slagfält. Han må vara yngling med sina enstaka 61 år som andra av hans släkte skulle skratta åt om man kallade honom gammal men åtminstone visste han vad en människa visste i en ålder som denna.

Vid kommentaren om hans öron så vart han nästan lite irriterad över hur de alltid visades vid minsta rörelse han gjorde, vad var poängen med det långa håret om det inte täckte dem ordentligt? Han lät inte irritationen visas dock utan fokuserade på det ovanliga att människan aldrig hade stött på en alv förut vilket lyste upp att hon hade levt för sig själv ett bra tag. Han tvingade ifrån sig ett litet muntert leende som hjärtat inte direkt låg bakom men som ändå såg övertygade ut oavsett medan han kikade upp på den unga kvinnan under sitt djurstyckande. Straffad var väll något man kunde se det som i vissa aspekter.. Han besvarade hennes nyfikna fråga med behärskat lugn dock medan de isblå ögonen vändes mot köttet som han styckade upp för att inte råka skära av sig sin egna arm eller något.

“Jo jag är inte människa kan man väll säga för att lägga fram det hela simpelt. Jag är vad man kallar en Alv oavsett vad jag själv tycker om saken..” Trots hans skickliga kunskaper att hålla rösten lugn och obrydd så kunde man sniffa fram en liten irritation över faktumet av hans sanna ras om man nosade noga nog. Han verkade inte arg dock, mest bara irriterade över “olyckan” att inte blivit född människa. “.. Men det är inget jag kan ändra på så varför ska jag lägga energi på det?” Frågade han lite roat även om det stod klart att han trots dessa ord la väldigt mycket energi på det hela. Trots allt; han levde med människor, som alv, så rasism fick han stå ut med varenda dag av sitt liv.

Han kikade mot henne och fågeln precis i samma ögonblick som fågeln bestämt sig för att uträtta sitt behov och som tur var så flög hon framåt och undvek kladdet som annars skulle befinna sig på hennes redan smutsiga själv. Han kunde inte hjälpa att skrocka till en aning och sa faktiskt ett par ord till fågeln mest för att känna av hur skumt det skulle kännas. “Ja du vind, människor kan helt klart be om för mycket, eller vad säger du?” Det kändes skumt att prata med ett djur men inte helt fel ändå tänkte han när han vände tillbaka blicken på ett så gott som färdig styckat kött vid det här laget. >Trots allt så var han van vid det. Han lyssnade till hennes ord lugnt medan han la köttet i högar nästan lite perfektionistiskt i storleksordning innan han efter ett tag svarade på hennes ord. “Kanske är dags att ta sig in till en by nu då? Det hjälper ju en hel del för både mående och ekonomi att träffa andra av sin.. sort.” Ja han kom på sig själv att vara lite tvådelad där då han sällan träffat på många från sin egna ras trots allt vilket fick honom att tillägga; “.. eller ja, i alla fall mänskliga personer. Finns ju en chans annars att man mister förståndet ute i skogarna.” Jo visste fanns det en stor risk för det trots allt. Vid hennes kommentar att vinden var laddad så kikade han aningen åt öster innan han svarade. “Jo kanske som sagt dags för att gradvis ströva in i mänskligheten igen då?” Han kunde ge henne mindre populära köttbitar, vilket många skulle göra till en hungrig och desperat person, men han var inte riktigt den typen av personlighet. Just därför greppade han tag i det ena, styckade bakbenet och ställde sig upp med det tunga köttet i handen medan han lugnt tog sig fram den lilla biten som fanns mellan dem, räckte sedan fram det hela benet med ett leende. “Namnet är Ithril, vad är ditt?”

Han kunde inte hjälpa att flina till vid hennes ord och med ett önsketänkande så kunde man ju drömma om att folk inte brydde sig om raser så som kvinnan verkade göra. Tänk vad mycket lättare livet skulle bli om alla accepterade alla men ja; livet var inte direkt lätt. Vad man än gjorde så skulle det alltid finnas krig och rasism trots allt men han kunde inte mer än att hålla med hennes ord. “Tänk om alla skulle tycka så, vad lätt livet skulle bli eller vad säger du?” Se där, kanske kunde djuren förstå dem mycket bättre än vad han förstod djuren? Falken skrek åt honom och kom lite närmare vilket verkligen fick honom att tänka igenom hur intelligenta djur faktiskt var. Han flinade mot falken innan han tog upp en bit kött för att kasta upp det i luften fram mot fågeln som kanske också var hungrig, så pass att det skulle vara lika lätt att fånga upp biten som att ignorera den. Det var upp till fågeln.

Han kom fram till Fayren som tog emot benet med kött och log roat mot henne då hon presenterade sig. “Trevligt att ha stött på dig Fayren:” Sa han ärligt medan han gick tillbaka till djuret för att samla ihop alla viktigare delarna, stapla dem snyggt över skinnet innan han drog fram yxan ut sitt bälte för att hugga av gornen och stapla dem på högen med. Ett skickligt arbete helt klart och han hängde tillbaka yxan i bältet med en blick mot återstoden av djuret. “Resten är för djuren, inte direkt användbart för oss oavsett.” Sa han lugnt innan han såg sig om. “Ska vi kanske laga mat först innan vi tar oss in i staden? Jag tyckte mig höra att du är hungrig.”

Det var förvånande att höra en människa säga just dessa orden men en bra förvåning oavsett då det var uttröttande att höra samma gamla alvhat som alltid. Han fann dock sig skyldig att tala om för henne att det inte bara var människor som betedde sig sådär men fann det bäst att bara hålla med istället för att gå in på raserna i världen. Så gått som varje humanoid varelse var ju fylld av någon typ av rasism. Så vad spelade det för roll om det så var en dvärg? För att ha så mycket vett så var dem alla verkligen så pass outvecklade.

Han såg fågeln fånga upp slamsan med ett nöjt litet leende då han alltid funnit djur ha mer vett än humanoider för visst stämde det vad hon sa; djur kunde inte bry sig mindre om raser. Han skrockade sedan till hela två gånger både för att man skulle lämna saker till naturen och hennes uttal om att alla i närheten kunde hört hur hungrig hon var. Jo hennes mage hade minsann en tydlig stämma. “Då så, låt oss gå en bit bort från resterna så vi kan få äta ifred utan att bli attackerade av något.” Sa han roat medan han packade på sig alla delarna han skurit upp, kände tygnden från hjorten väga ner honom brutalt men verkade inte direkt klaga på det. Han var van trots allt. Han gav dem båda en menade blick innan han började gå mot riktningen av staden. Skulle finnas säkrare platser att äta på närmare staden trots allt utan att man sprang in i massor folk direkt.

Jo Ithril var en rätt så trevlig personlighet men kanske kom det från att bli uppväxt med hat riktat mot sig? Det brukade väll gärna gå antingen åt hållet då man blev cynisk och hatade allt eller den totala motsatsen att man ville bevisa att de inte kunde trycka ner en. Det var ju den vägen som Ithril hade hamnat på och även om han var långt ifrån lika trevlig i stridsmiljöer så betydde inte det att han inte kunde vara sig själv på fritiden. Han ville ha mer acceptans i världen och det skulle inte leda någon vart om han själv inte betedde sig med värdighet eller hur?

Han skrockade därför bara lite roat innan han svarade lugnt. “Man ska inte gå på enbart hur någon ser ut för tillfället. Träffade en gång på en föredetta slav som rymt från sitt fångenskap och tro mig när jag säger att du ser vårdad ut om man skulle jämföra med honom. Han såg ut som om han gått igenom ett massmord men visade sig vara en av de trevligaste männen jag stött på. Så min poäng är att jag sällan blir bortskrämd bara för hur någon ser ut. Finns många tillfällen som jag sett ut som dig men jag är ju fortfarande mig själv trots detta.” Han hoppades att det inte skulle låta fel där han kommenterade hennes lortiga yttre men i vilket fall så hade han talat sanning oavsett. Skillnaden var stor mellan ovårdat yttre och ett bad trots allt.

Ithril samlade på sig torr ved medan de gick genom skogen för ja; de behövde ju en eld eller hur? Tidseffektivt och bra då det verkade vara väldigt hungrigt hos Fayren och det antagligen var bäst att grilla upp lite mat så snabbt som möjligt. De kunde ju grilla tunna skivor för att göra det även mer effektivt. “Jag är glad över att du faktiskt pratar med mig, tro mig när jag säger att det är ytterst få i staden som frivilligt pratar med en alv.”

Det var otroligt besynnerligt att han stött på en sådan icke hatisk människa här av alla ställen då 99.8% av människor tenderade att ha ett naturligt ogillande av hans ras, oavsett hur hjälpsam han nu än var för människorna. Han tänkte dock inte klaga alls, var bara att acceptera detta och njuta av att inte få ilskna blickar på sig helt enkelt. “Du är mycket ovanlig du också..” Var han tvungen att erkänna men man såg på honom att det inte betydde att det var en dålig sak.

De samlade ihop tillräckligt med ved som han sedan började stapla till en lägereld efter att ha dragit fram ett antal stenar för att ringa in veden, hjälpte ju att inte skapa skogsbrand eller hur? Hon fick plats med mer pinnar med tanke på att han bar omkring på ett styckat djur, men han hjälpte i alla fall till så bra han kunde. När det var fixat så tog han fram sitt tändstål och snart nog hade elden börjat ta liv på den torra barken tillhörande grenarna. Han sparade två smala pinnar som de kunde använda för att grilla köttet på och räckte över en till henne. “Tänkte att vi kan grilla tunna bitar kött då det blir snabbare tillagat, vi vet ju båda hur hungrig du faktiskt är.” Avslutade han lite roat medan han tog ett stycke kött och började skala av köttslamsor för att sätta på pinnarna, sträckte sedan över ena pinnen med kött mot henne i väntan på att hon skulle acceptera den.

Ithril passade på att kasta ännu en liten slamsa till fågeln då han tyckte att det bara var rättvist då de själva skulle äta innan han satte sitt spett över elden. Snart kom den fräna doften till hans näsborrar vilket fick honom att rynka lite på näsan över den starka doften. Bra för.. kroppen? Det luktade inte direkt aptitligt, precis som hon hade sagt men bär brukade ju ändå innehålla en hel del nyttigheter men skulle han testa? Det återstod att se. Han var lite bortskämd med välsmakande nyttigheter trots allt vilket det fanns gott om i huvudstaden vilket i sin tur skulle vara lätt att handla när han sålde alla delar från hjorten till slakteriet och apoteket.

Han hummade till lite efter hennes fråga och rynkade eftertänksamt ögonbrynet då han inte riktigt visste hur han skulle få fram det. Tillslut hade han ändå bestämt sig och öppnade munnen för tal. “Jo det är ganska mycket mer folk än i en by, väldigt tätt med folket på gatorna och mycket som händer på samma gång. Soldater som patrullerar på gatorna, tjuvar som försöker stjäla till sig dina pengar och glädjefolk i gathörnen. Men det finns massor att uppleva, mycket butiker och matställen, varma vattenkällor och te sammanhang. Det jag försöker få fram är att det blir mycket intryck på en och samma gång när man går in i staden..” Han vred på sin pinne för att grilla nästa sida innan han fortsatte. “..Jag själv är van vid det men en varning för dig är att folket stirrar ut en så fort man sticker ut på minsta sätt så du får tänka på det med. Jag lovar dock att jag tar dig raka vägen till närmaste vattenhål dock.” Sa han i försök att muntra upp den skrämmande situationen en del. Ja det skulle nog inte vara så lätt för henne i början men hon slapp bli biten i baken av ormar i alla fall.