Han nickade med ett leende och de gick tillsammans bort mot herrgården i Niraisk stil. Det var en uppsättning av fem hus med huvudbuggnaden i mitten och ett mindre hus med höga murar mellan sig runt om huvudbyggnaden. Fint dekorerat i Nirai’s anda och helt klart en imponerande syn, man kunde inte direkt påstå något annat. De tog sig fram till huvudentrén och han öppnade porten så de kunde gå in tillsammans. Den “tomma” ytan innanför ytterhusen var fruktansvärt vackert med fina, välskötta träd, buskar och gångar. Det fanns ett litet tempel till höger där man kunde visa sin respekt för de döda och be om hjälp från guden i Nirai.

De tog sig mot huvudbyggnaden och han vände blicken mot henne igen. “Det är här som jag är uppvuxen.”

Hur kunde det vara så att någon som Fayren faktiskt fanns tänkte han på ett tillgivet sätt där hon kommenterade om hans hemplats. Hon kallade herrgården för en hel by vilket gjorde honom nollställd på allt som hade med svar att göra. By? Han vart tvungen att harkla sig aningen för att få fäste om jorden igen innan han ens kunde börja att svara på hennes frågor.

“Jag är den äldste jo, men inte av blod. Jag vart adopterad in i den här familjen men visst är jag äldst av deras barn.. ” Jo han ville inte direkt erkänna hur gammal han faktiskt var redan nu i människoår. “..och nej jag var aldrig hungrig men jag hade som du kan förstå en hel del andra problem under min uppväxt.” Jo det var ju inte direkt en fredlig plats att vara alv på eller hur?

Ithril lyssnade till hennes ord och kunde märka av en ändring i hennes mående men skulle han fråga om saken? Nej det kändes inte riktigt som att det var rätt tillfälle vilket gjorde att han lät det vara. Det fanns kvar i minnet dock till senare. Han svarade istället på hennes nästa ord. “Jo jag har ju i alla fall inte behövt gå hungrig..” Fick han fram även fast han hade haft otroligt mycket andra problem. Vid hennes fråga så nickade han. “Jo det är en del av det helt klart. Alver och människor har inte det mest stabila umgänget och även om jag är hjälpsam så är det svårt för dem att se annat än min ras.”

Ithril lyssnade på henne och det kändes ganska otroligt att det faktiskt fanns människor som tänkte som henne genom historien över lag. Folk i allmänhet hade alltid fördommar men hade hon egentligen några? Antagligen men han visste inte vilka dock. Det fanns ju inte någon i existensen som inte hade någon fördom trots allt eller hur? Han höjde sin hand för att lugna ner henne där hon trodde att hon sa något som skulle uppröra honom och skakade bara lite roat på huvudet åt henne. “Oroa dig inte, jag tog inte illa upp.” Sa han medan han synade henne nästan förundrat över hur hon kunde hålla sig så pass neutral. Till och med han själv hade ju fördomar och i hans alv var det över mörkeralver som han alltid höll ett vakande öga på efter att ha sprungit in i ett antal dåliga äpplen där.

“Hur kan du vara så öppen mot alla? Du är väll medveten om att det finns många dåliga personer i världen eller hur?” Undrade han fast inte i en dömmande ton, mer bara förundrat.

Ithril lade självfallet märke till hennes mående vilket fick honom att se aningen oroad ut där hon kröp ihop till en boll så gott som. Vind flög upp på hennes axel för att synligt trösta sin mänskliga vän medan Ithril tyst synade scenen framför sig. Han lyssnade på hennes förklaring och en plötslig suck lämnade honom där han stängde sina klara ögon kort för att försöka lugna ner sig lite. Han kunde minsann förstå utan att hon ens förklarat vad hon menade. “..Tyvärr inte enbart människor heller. verkar som de ända man verkligen kan lita på är djur. De visar vanligtvis till och med att de är på väg att attackera och har aldrig stött på något annat som visar sådan ovillkårlig kärlek som djur gör.”

Han öppnade ögonen för att se på dem båda igen med en allvarlig blick. “Man kan inte ändra det förflutna.. men det gör en starkare.. mer än vad man tror. Försök att använda den styrkan istället för rädslan.” Sa han menande vilket talade om att han var äldre än vad han såg ut att vara.

Ithril såg på henne vid hennes frågor med en stilla blick då det fanns svar på frågorna men kanske inte svaren hon sökte efter? Han gav henne ett försiktigt leende följt av en road skakning på huvudet över den omöjliga känslan hon måste besitta. “Det kanske inte är svaret som du söker efter men det finns svar på dina frågor. Det gäller bara att antingen slå tillbaka eller få någon annan att göra det åt dig. Skrämma bort dem för gott. Inte det mest roliga kanske men något man tenderar att få göra.” Jo det lättaste var ju att se till att istället för att gömma sig; slåss tillbaka.

Han log mot henne vid sin förklaring om att hon levde, hade styrka och sina vänner vilket i alla fall var något. Han gestikulerade sedan mot huset och sa “Du måste vara trött, vi borde kanske lägga oss och fortsätta prata imorgon?” Jo mörkret hade börjat falla in på dem och med tanke på dagen de haft så skadade det nog inte med lite vila.

Ithril kunde inte hjälpa att känna sorg över hur lite hon verkade tycka om sig själv där hon så gott som talade om för honom att hon var ett farligt djur som han vid första chans skulle försöka få bort. Hade det varit fallet så skulle han väll inte ha tagit henne till sitt hem? Det var ju sällan eller aldrig som han tog med en ny person till sitt familjehem trots allt. Då de började gå och hon avslutade sin mening så höjde han sin hand som för att tystna henne med ett rätt så allvarligt utseende på sitt ansikte. “Det finns tillfällen som man behöver ta livet av ett djur; visst. Men som jag ser det så är du inte direkt typen som springer och sliter huvudet av alla som du ser. Vi alla har bra sidor Fayern lika så som vi alla har värre sidor. Jag känner mig säker på att du gjorde vad du var tvungen för att överleva.” Sa han kort, nästan strikt för att tala om för henne att det krävdes mer för honom att förråda en vän än hörsägnen. Trots allt så var ju han enligt de flesta människorna i staden han växt upp i hela sitt liv säkra på att han var fienden och enbart en annan elak alv.