- This topic has 75 replies, 2 voices, and was last updated 5 år, 1 månad sedan by
.
-
Med vilt uppspärrade ögon drog han sig snabbt undan så snart han insåg att han var fri. Att det var tack vare Vinga som vargen släppt honom såg han ganska omedelbart. Och nu satte den tänderna i henne istället. Han svor högt och försökte samla sig för att se vad han kunde göra. Ansiktet. Ansiktet var en svag punkt. Med kniven i ett hårt grepp kastade han sig mot dem och högg djuret, så hårt han förmådde, rakt i ögat. Adrenalinet rusade genom honom och han lät kniven sitta kvar så att han med båda händerna kunde försöka bända isär vargens käkar från Vinga.
-
Samtidigt som Luka försökte bända loss odjuret från hennes arm, vevade hon med den. Fast kanske det var en dum tanke? Hon slutade sina rörelser för att sedan försöka se situationen i ett annat ljus. Kniven i ögat var en ny detalj. Kniven! Hon greppade tag med sin andra hand omkring skaftet och drog ut den för att sedan med ett skrik svinga den mot vargens hals och träffade. Hon råkade komma åt en blodartär för blodet tycktes vara en oändlig historia. Äntligen kom hon loss och hon greppade tag om kniven igen för att hålla den stabilt. Hade glömt att det egentligen inte var hennes vapen.
”Jävla vargar…” muttrade hon och såg avvaktande på de andra som var på väg mot dem långsamt.
-
Blodet var överallt. Tungt, mörkt, blött och kladdigt. Han kunde inte se vem av dem eller vad det kom ifrån. Det luktade som gamla mynt. Besten hade äntligen slutat kämpa och förhoppningsvis dött. Luka sträckte sig efter kniven men fann den inte, men såg ganska omedelbart att Vinga hade den. Lika bra det, hon verkade veta bättre hur man försvarade sig med den. Hastigt rörde han sig mot dörröppningen för att försöka få stängt den. Dåligt val att låsa dörren stå kvar ute, han kunde omöjligt nå den där han stod nu. Och de andra vargarna närmade sig. Inte en chans att de var vanliga vargar, eller? Det kanske bara var mörkret som fick dem att se extra skräckinjagande ut.
“Är du okej? Vart är ditt vapen?” väste han, men i samma ögonblick som frågan lämnade hans läppar fick han syn på yxan där den låg i gräset precis utanför. Även om han på något vis kunde ta sig dit så hade han aldrig använt en yxa som vapen förut. Om bara Vinga fick tag på den. Han hukade en aning för att ta sats innan han sprang ut, grep den och vände sig om för att svinga mot en av de vargar som jagat efter. Han missade.
I farten släppte han yxan och hoppades att den skulle landa i ladan, eller så nära som möjligt, men hann inte se vart den tog vägen då vargen han svingat mot tog ett språng upp, satte tänderna i hans axel och drog ner honom på marken. Ett ångestfyllt skrik lämnade honom och slutade i ett rytande då han inte såg något annat val än att skifta form. Han klöste och sparkade omkring sig tills han träffade djuret och i samma rörelse slet ut dess inälvor.
-
Frågan som främlingen väste ut sig for helt förbi Vinga och hon lyckades släcka livet till den närmsta vargen – fast efter deras bråk tillsammans med den hade den tappat den mesta energin, tack och lov. Yxan landade inte allt för långt ifrån henne, enbart ett stort kliv och hon skulle få tag i den. Ett kort andetag och hon fick tag i den med sina händer och slöt om den som en god vän. Modigt var det av Luka att springa rakt ut på det sättet. Hon svingade sin yxa mot en till av vargarna. Sedan stannade hon upp för att andas och tänka på sitt nästa steg. En kort blick mot Luka, men det verkade vara något annat där… Var det en drake? Hennes ögon spärrades upp. Förvirrat, det fanns inte allt för många kvar. Efter en kort blick på inälvorna, förstod hon att vargarna var döda. Men hon for tillbaka till tanken på att han var en drake, lite trött och förvirrad lutade han sig mot sin yxa.
”Men… hur kan du?” viskade hon, som om hon inte helt förstod vad som hade skett. Hade dethela varit en dröm? Sov hon fortfarande i ladan, bland all halm som flög omkring henne. En blick bakåt och ett försiktigt nyp märkte hon att det här var verkligheten. Hon bet sig själv i läppen.
”Hur kan du också vara en drake..?!” utbrast hon, lite innan hon tänkte och sedan harklade hon sig. Hade hon avslöjat sig själv?
-
Luka pallrade sig upp från marken på alla fyra. Den metalliska lukten av blod kändes ännu tydligare nu, men han fann den inte längre stötande. Dock tyckte han inte om den heller för den delen.
Ett ljud bakifrån fick honom att sno runt hastigt med vingarna utfällda i rena förskräckelsen men han stannade upp då han såg att det var Vinga. Runt omkring låg vargarna döda. Han andades ut och försökte lugna ned sig lite, men var alldeles för uppjagad och hans rörelser var spända och ryckiga.
”Vad menar du?!” Hans röst lät raspigare och djupare nu, svårare att urskilja ord från. Blicken fastnade på hennes arm där hon blivit biten. Sedan såg han mot dörren som stod bredvid ladan, och mot eldplatsen som totalt förstörts av vargarna, och insåg omedelbart att allt detta väldig enkelt kunnat förhindras. Skuldkänslor vällde fram.
”Blöder du? Det här är mitt fel.” Han ville försöka återgälda henne, men hur? Där hon stod med sin yxa kunde han inte låta bli att oroa sig för att hon skulle hugga honom med den så han stannade kvar där han stod på säkert avstånd.
-
Själva drakformen skrämde henne inte. Däremot var hon inte van med att se en drake framför sig som inte var hennes egen familj. Detta var en främling, som hon nästan var säker på inte var av hennes familj. Hon verkade inte riktigt ha hört vad han sa först, det var många frågor som han ställde. Hon kunde inte sluta tänka på frågan som hemsökte henne, ännu en gång uttalade hon den, lite omedvetet och högre.
”Hur kan du vara en drake… En drake precis som jag…” sa Vinga och bet sig i läppen och kände inte att hon hade bitit i sin läpp så att lite blod sipprade ifrån. Sedan såg hon hans oroliga blick mot henne, vad var det han hade sagt? Hon skakade på huvudet när hon hade pusslat ihop vad han hade sagt. Drog ett djupt andetag för att samla sig och sina tankar. För att sedan nätt skaka på huvudet åt hans fråga.
”Det är ett sår bara… Saker händer.” sa Vinga med en gest med den ena handen som inte hade ett öppet sår. Hon suckade tyst, hon skulle inte kunna göra rent den med sin mänskliga form, men samtidigt ville hon inte helt göra sin drakform synlig till denne främling. Hon drog ett djupt andetag för att sluta sina ögon, ett ljus omringade henne men enbart för en kort stund. Drakformen var lite större än Lukas och hon sträckte på sina vingar så att en vind slog mot Luka. Hennes bärnstensfärgade ögon stirrade på Luka för att sedan låta sin tunga slicka såret som renade såret mer än vad hon skulle gjort i sin mänskliga skepnad. För att vara ärlig hade hon aldrig tyckt om drakformen, men vad skulle hon göra? Smärtan av skiftning fanns fortfarande hos henne.
-
Innan han hann svara bländades han av det ljus som omgav Vinga och han vek undan blicken. Ljuset åtföljdes av en vindpust som fångades av hans vingar och försökte kasta honom bakåt, han mer eller mindre satte sig ofrivilligt på baken och gav ifrån sig ett förskräckt läte. Han hade inte hunnit lugna ner sig från vargarna och nu var han lika skärrad igen. Klentrogen och lite rädd stirrade han tillbaka på Vinga. Hon var större, annorlunda, men otvivelaktigt en drake. Luka hade aldrig tidigare i sitt liv sett en annan drake. Han drog hastiga, ytliga andetag, han kunde inte tro sina ögon. Att han vid nacken där han blivit biten fortfarande blödde hade han vid det här laget helt glömt bort.
“Va.. jaha.. det här var ju oväntat..” Vad i hela helvete skulle han göra nu?
-
Bråttom var inget som Vinga verkade ha utan hon fortsatte slicka sitt sår, tills det var rent. När väl han sa något lät hon sin blick vandra mot honom. De stora bärnstensfärgade ögonen glimmade till i mörkret. Sedan rättade hon till sig själv för att lägga sitt huvud mot de stora tassarna samtidigt som hon lade sin svans omkring sig.
”Skrämde jag dig? Det var du som var en drake först.” svarade Vinga, fast mer som en vibrerande röst i hans sinne. Det hela varit lite roande, för Luka verkade lite… nästan rädd för henne. Nog kunde hon förstå, åtminstone var det så som de flesta människor reagerade. Fast samtidigt var han ingen människa.
”Och så ful är jag väl inte?”
-
Hon svarade, men inte på något vis som han förväntat sig, utan som en röst i hans eget huvud. Han ville instinktivt rygga tillbaka från detta nya och okända, men rörde sig inte. Istället stod han kvar och granskade henne intensivt, med ögon vars pupiller i denna formen reflekterade ljus på samma sätt som katter och andra djurs ögon gör, vilket fick dem att se ut som de lyste i grön-lila toner.
”Hur gör du det där?” Undrade han, tätt följt av ”Nej, det är du inte.”
Känslan av rädsla ersattes ganska snart av upprymdhet och han kände sig bra mycket mer nyfiken på Vinga nu än han gjort tidigare. Fjädrarna längs hans rygg som nyss stått på ända likt rest ragg hade lagt sig ned igen. Han kände sig nästan lite rastlös nu, och travade fram till ladan och in genom dörren, som han nätt och jämnt kom in genom om han fällde sina vingar och höll dem tätt intill sig. Hastigt rev han runt i halmen tills han fann den säck han haft med sig, tog den, och vände sig för att gå ut igen. Men istället för att gå ut stannade han kvar i ladan och satte sig ned.
”Är du en sån där.. av drakfolket?” Han hade aldrig trott på de berättelserna. Inte förrän nu.
-
Hur hon gjorde vadå? Bli en drake? Nej, det vore väl en dum fråga. Han gjorde ju likadant. Skepnadskifte var inte främmande för den mannen framför henne. Tanken på det fick henne att rysa. Alla ben som ändrades, smärtan. Det var något hon kunde vara utan. Åtminstone verkade Luka inte rädd längre och det gladde Vinga. Till skillnad från Luka kunde hon inte gå in i ladan – om inte hon ville ta med sig taket och väggarna i försöket, men hon vände sig om för att lägga sig på samma vis mot dörren för att betrakta Luka.
”Hur? Om jag inte talade i ditt sinne, hur skulle jag annars tala? Det är få som förstår morranden och rytanden.” kommenterade Vinga med något som liknade ett leende. Tänderna gjorde att det såg lite mer groteskt ut än ett mänskligt. Den andra frågan fick henne att sucka och kanske ett dovt morrande kom från hennes strupe. Enbart tanken på sin familj gjorde henne ilsken. Förrädarna, de som inte hedrat henne med sin rätta titel. Minnena sved, som en brännskada som aldrig riktigt läkt.
”En sån där… av drakfolket? Min familj är ett av de kvarlevande släktena, från de som experimenterade med magi och skapade den här formen. Dåraktig, om du frågar mig.” berättade Vinga till slut, lite bittert, men det var inte främlingens fel så att lägga någon ilska på honom skulle vara fel.
”Och du? Vem är du, Luka?”
-
Han visste inte riktigt vad han skulle svara på det, delvis för att han inte tyckte att han fått frågan besvarad. Luka hade inte den blekaste aning hur hon gjorde det där, och inte heller varför han själv inte kunde göra så. Han satt tyst tills hon fortsatte.
“Dåraktig? Nja, det är väl en smaksak. Varför tycker du det? Höjdrädd?” Luka fnös retsamt. Vinga verkade arg då hon talade om drakfolket, även om det inte var riktat mot honom så hade han ingen lust att gå ut ur ladan nu med henne direkt utanför. Drakfolket hade han tidigare alltid avfärdat som påhitt då inget av det han hört och läst om dem stämde med vad han själv visste och hade sett, men nu insåg han att han fick ta tillbaka sina antaganden.
“Jag är ingen särskild.” Nej, han hade verkligen inget av intresse att berätta om, och bytte snabbt ämne. “Ska du ha nån av vargarna?” Vad som skulle göras av vargarna var väl upp till var och en, själv tyckte han det vore synd att gå miste om fina fällar, särskilt eftersom de förstört hans hare. Hur många vargar var det.. han visste inte riktigt. För någon som höll på med handel var han pinsamt dålig på att räkna.
-
Vinga var inte den som bad om förlåtelse, speciellt när det enbart handlade om ett fåtal känslor. Hon hade dessutom all rätt att vara bitter. Det var han som hade frågat om hennes liv, vad hade han förväntat sig för svar av en legoknekt? En dans på rosor? Kanske hade hennes liv varit det. Om hon inte hade motsatt sin familj. Fast skulle det vara ett liv då? Klänningar, papper och långa politiska diskussioner… Bara tanken fick henne att rysa till och skaka på huvudet.
”Höjdrädd? Nej. Jag tycker om höjderna. Det finns ingen härligare känslan än vinden under vingarna. Men att syssla med sådan magi för att skapa en form som ändrar både din kropp och ditt sinne. Så pass långt att det på sikt kan göra dig till ett odjur.” sa hon med något mörkt i både blick och sinne. Hon hade hört sitt folks historia, hur de förstört en av hallarna. De flesta hade jagats för nöjesskull dock.
Ingen särskild? Svaret fick henne att skaka på huvudet. Även om han kanske skulle tolka det som ett svar på om hon ville ha någon av vargarna. Den frågan hade hon inte ens hört. Nej. Han fascinerade henne. För det var den enda draken, förutom hennes familj, som hon mötte.
”Ingen? Det tror jag inte på. Berätta mer, så berättar jag.”
-
“Jaså? Är vi inte redan odjur?” Han undrade vad det var som fick henne att säga så. Vad hon än gått igenom var det uppenbart att han själv inte hade den blekaste aning. Trots att han nyss lyckats släppa rädslan så kände han sig återigen skrämd av det mörker och den ilska som Vinga verkade fyllas av. Luka kunde känna det tydligt nu.
“Nej.. jag menade det. Jag vet inte vart jag kommer från.” Hans eget livs historia var inget som någon annan någonsin velat höra, delvis därför visste han inte ens vad han skulle säga. Dessutom tvivlade han på att något han hade att berätta kunde mäta sig med hennes liv, om det nu stämde att hon tillhörde drakfolket. Frustrerat brottades han med tanken att gå och lägga sig ned i halmen som Vinga lagt beslag på tidigare och kanske försöka sova lite till medan det fortfarande var mörkt. Men vargbettet gjorde sig påmint och han visste inte vad han skulle ta sig till med det. Han hade ingen vidare kunskap om skötsel av sårskador och det hade tidigare i livet kostat honom hans ena ben. Men detta.. vad skulle detta kosta?
-
En gång var vi inte odjur. Åtminstone inte hennes förfäder. Hon kunde förstå att han kände sig obekväm, samtidigt som hon inte riktigt kunde skaka sig av känslan att det var något märkligt med deras möte. Något som om inte kunde sätta fingret på. Något hon inte tyckte om. Alls. En suck lämnade hennes läppar och hon lämnade det dystra ämnet om drakfolket och hennes barndom. För vad fanns det mer att hämta där?
”Har du drabbats av minneslust? Alla har en historia, vad är din?” frågade hon, lite barskt. För trots allt var hon nyfiken på hans historia. Det var något annorlunda över honom men hon svalde sedan. Hon menade inte att vara barskt eller för på. Det var något som hennes far alltid hade varit arg på. Ett sätt som inte var till för kvinnor. Speciellt inte prinsessor.
”Förlåt… Jag menar inte att skrämma dig. Är du skadad? Kan jag hjälpa dig?” frågade Vinga honom sedan, lite mer mjukare ton.
-
Vad hade flugit i honom? Vingas ton fick honom till slut att plockas ned ett par pinnhål och komma ihåg att även om hon inte var någon arbetsgivare så var det ingen anledning att vara otrevlig. Kanske var det smärtan som svärtat ner hans humör. Luka ruskade olustigt på sig. Vaga minnen av att ha befunnit sig i ett hem som inte varit hans eget bubblade upp, men han kom inte ihåg mycket, han hade varit så liten då. Vad skulle han säga? Att han levt på gatorna större delen av sitt mestadels händelselösa liv?
“Jag.. har ingen familj. I handelsstaden växte jag upp, i slummen. Sen… sen har jag bara försökt passa in. Förbli obemärkt, så att säga.” Luka satt tyst en stund, som för att tänka efter lite till. “Att jag tjänar mitt leverne på.. enligt människor.. olagliga vis, är väl inget jag brukar stoltsera med.”
“Ja, jag blöder,” svarade han sedan, inte för att han visste hur hon skulle kunna hjälpa honom med det.
-
Tanken att denne Luka försökt att passa in i en värld av människorna, fick henne att le lite. Hur skulle han kunna göra det? Trots allt måste det vara svårt med de benen. Fast å andra sidan var det sorgligt att människorna tänkte att de var deras värld. Efter en lång resa genom Talanrien insåg Vinga att så inte var fallet. Själviska människor. Tanken fick henne att vilja göra något åt det.
Allt släppt hon, när han sa att han blödde. Hon såg lite obekväm ut, trots allt hade hon att skifta form. Ett litet glödande kom omkring henne och snart stod Vingas kvinnliga gestalt istället. Kläderna satt fortfarande kvar och hon rättade till dem. Magiska kläder, de bästa hon hade investerat i. Eller det enda kanske. Hon gick in i ladan och letade fram lite alkohol och en bennål för att sedan sträcka fram alkoholen mot Luka.
”Om du låter mig, kan jag sy igen såret.” sa hon och nickade åt flaskan med en menande blick. Det hade inte varit den första, eller sista gången hon hade sytt igen ett sår.
”Alkohol är alltid en bra början.”
-
Luka skruvade lite besvärat på sig när hon skiftade till människa igen, men insåg häpet att hon stod där fullt påklädd som om inget ens hänt. Hur var det möjligt? Hans egna kläder låg i trasor utanför.
“Hur..?” Han hann inte formulera färdigt frågan innan hon redan klivit in i ladan, han reste sig hastigt och i farten drämde han i dörrkarmen med sitt huvud. Ett väsande ljud undslapp honom. Han saknade redan hennes skepnad som drake, även om hon skrämde honom lite.
“Åh. Tack, gärna.” Luka suckade, egentligen bara för att han kände sig som en idiot. Det tog några sekunder innan han insåg att hon räckte fram något åt honom. En flaska. Han stirrade oförstående på den, inte för att han inte visste hur man använde en sådan för det gjorde han, men för att han med sina tassar och klor var osäker på om han ens kunde hålla den. Istället nickade han och satte sig ned igen, med sidan vänd mot Vinga, där blodet klistrat ihop fjädrarna som en blöt massa.
-
Lite förvånad över hur obekväm han var över hennes skiftande rynkade hon på ögonbrynen innan hon förstod. Ah. Det var snarare en rädsla för hennes nakenhet än hennes kvinnliga skepnad. Hon såg hans fundersamma blick åt alkoholen. Flaskan var liten för Luka i den skepnaden men hon skrockade till lite och lade sina läppar kring flaskan för att lyfta den med bara sin mun och ta ett par klunkar och sedan tog hon och räckte fram den igen med ett litet leende.
”Drick så, inga händer behövs. Släng flaskan efter att du druckit klart den” föreslog hon och såg sedan mot sidan och kände på det klibbande blodet. Hon inspekterade såret och nickade sedan med ett lätt hummande.
”Det skulle kunna vara värre.” konstaterade hon till slut
-
Det klirrade när tänderna slog emot glaset då han tog flaskan med munnen, lutade huvudet bakåt som hon instruerat och sedan släppte den ned i halmen när den var tom. Drycken brände starkt och skönt i halsen.
“Jo tack,” mumlade han sarkastiskt och klippte med öronen men kände ändå enorm lättnad och tacksamhet över att det inte var värre än så här, och att Vinga dessutom var så hjälpsam. Sin ljusa blick fäste han vid hennes ansikte och betraktade henne stillsamt. Smärtan hade dövats en aning av alkoholen vid det här laget.
“Din tur att berätta,” påpekade han efter en stund.
-
Höet flög omkring och ett strå fick nästan Vinga till att nysa till. Hon rynkade på näsan med öppen mun medan hon försökte få bort kliandet. Hon ryckte ett av sina hårstrån för att föra in den i ben nålen. Ett litet skrockande och brett flin syntes i ansiktet när han svarade henne med sarkasm och hon höll ihop såret medan hon stack in nålen och drog igenom en gång. En kort blick på såret. Det skulle bara behövas fem stygn till. Små potatis.
Vinga drog in nålen ännu en gång, men stannade upp i sin rörelse när han påpekade att det var hennes tur att berätta om sig själv. Det var väl inte mer än rätt… men hon hade en tendens att vilja fly ifrån sin barndom. Hon fnös och drog nålen, lite hårdare omedvetet i skinnet igen.
“Det finns inget intressant. Uppvuxen på hovet, utkastad, du vet. Det vanliga” muttrade hon till slut. Sedan kanske det inte riktigt var sant att hon blivit utkastad men hennes stolthet hade inte tillåtit något annat.
You must be logged in to reply to this topic.