”Ja, jo..” En kort paus. ”Men.. det var ju du som sa att du var tung.” Tonfallet fick det att låta som en fråga. Nog för att han inte var införstådd med hur kvinnor i hovet ville behandlas, men nu var de ju inte i hovet, och det var ju dessutom hon som sagt det först. Han visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig till det.

”Man ska inte ta åt sig av vad som sägs av de som druckit” sade han istället, skämtsamt. Deras blickar möttes när hon vände huvudet mot honom, men han hade svårt att lägga märke till hennes flin. Synfältet grumlades av suddiga fläckar, och yrseln hade kommit tillbaka.

Att hon var orolig gjorde honom nästan lite irriterad, varför visste han inte. Kanske skavde det lite att någon brydde sig när han var van vid att behöva klara sig själv. Vävnaden i såret hade svullnat upp och kändes som att den inte riktigt fick plats under den ömma huden.

“Ja.. jag behöver bara ta mig hem. Vet du vart vi är?” Han fick blinka hårt flera gånger för att ens kunna få syn på Vinga, som befann sig alldeles intill.

”Det beror väl på vart du bor,” svarade han undrande som om han inte förstod vad Vinga syftade på. Hon kanske inte hade något hem, tänkte han, men det vore väl inte så konstigt eftersom att hon sagt att hon var på rymmen, eller hur vad det nu? På resande fot? Hans irritation var som bortblåst så fort hon bytte ämne.

Kantiga former stack upp ur molnen som små öar, eller kanske var det bara lustigt formade moln de med? När hon slog med vingarna för att få undan molnen och förbättra sikten så verkade formerna inte påverkas, och Luka insåg genast att han kände igen dem. Trots dimman och hans nuvarande sinnestillstånd kände han dessa bergstoppar så väl att han nu visste var de befann sig och kunde dra en lättnadens suck. Så de hade tagit sig i rätt riktning trots allt.

”Jag vet ett ställe väldigt nära, du kan följa med om du vill,” sade han ivrigt men utan några större förhoppningar, om hon ville vidare så var det förståeligt.

Han förstod inte frågan, om han inte velat så skulle han inte nämnt det. Men det kanske var en fråga av ren artighet, sådant som han inte var så bekant vid. Han mumlade något jakande och girade ner i det mjuka vita.

En del av honom kände att det hade varit fel att ta sig hit med henne, men han hade inga alternativ och på något vänster kände han sig också lite ivrig att dela med sig. Han landade på en utskjutande klippa som var mer eller mindre otillgänglig för alla markbundna varelser, och gick in genom en flera meter i diameter stor öppning i berget samtidigt som han skiftade till tvåbent, numera naken utöver sin väska som han bar. Mörkret där inne välkomnade honom, han lade väskan åt sidan och grep efter en rock att svepa om sig.

Mörkret där inne var för honom inget hinder, han hittade som i sin egen ficka, men för de bådas bekvämlighet drog han ändå ett tjockt tygstycke åt sidan och blottade en märkligt självlysande kristall. Dess ursprung var för honom okänd, han hade inte tagit sig tid att fråga förra ägaren när han stulit den. Hur som helst så fyllde den nu grottan med ett behagligt ljus så ingen utav dem skulle behöva snubbla runt i blindo. För honom var det behövligt, i sitt nuvarande instabila tillstånd.

Där inne fanns inga möbler, däremot fanns lådor, kistor och trälårar till förbannelse. Väggarna var fullständigt belamrade av dem.

“Mitt näste,” svarade han, med känslan att det skapade fler frågor än det besvarade. Ett “vänligen rör inget” vilade på hans läppar men förblev osagt då han ansträngt hasade djupare in i grottan till ett stort hålrum bäddat med pälsar och filtar, som ett stort fågelbo. Där sjönk han ihop i ett hörn, i nuvarande skepnad såg han liten och ynklig ut i utrymmet som var avsett för något större.

Vinga var långt ifrån den förste han tagit med sig hit men hon var definitivt den enda som hade möjligheten att ta sig hit och härifrån utan honom, men på något vis oroade det honom inte. Det kändes som att han kunde lita på henne, även om hon fortfarande var en främling.

”Nej,” mumlade han efter en kort stunds betänketid. ”Det finns bara att dricka. Bredvid.. öh.. den övertäckta spegeln.” En av lådorna där skulle vara fylld av flaskor med stark sprit om han inte mindes fel, hans sista vakna hjärnceller fick verkligen anstränga sig för att komma ihåg hur rummet han nyss gått igenom såg ut.

Han gjorde ingen ansats till att resa sig där han låg, det började bli svårt att hålla ögonen öppna över huvud taget nu när han äntligen befann sig på ett av de få ställen där han kände sig trygg.

”Hittar du?” frågade han bara, även om det han erbjudit inte ens var något han visste om hon ville ha eller ej.

Han hade hunnit slumra till och nästan falla in i sömn när det höga ljudet av något hårt som krossades plötsligt fick honom klarvaken. En iskall känsla infann sig i maggropen, och sedan vrede. Ilsket kastade han sig upp på benen, kunde man inte ens få vila ifred här heller?

“Klumpeduns” svor han muttrande för sig själv och betraktade med avsmak röran som hon ställt till med. Nu var hon skyldig honom ännu en tjänst, tänkte han, och gick fram till trälådan han tidigare syftat på. Med en kanske lite för våldsam rörelse slog han upp dess lock, grep en av flaskorna däri och smällde sedan igen locket lika bryskt. Han satte sig på lådan, drog loss flaskans kork med bara tänderna och tog en stor klunk av drycken innan han räckte över den till Vinga.

Han lutade sig bakåt mot den kalla grottväggen. Stenen svalkade såret från vargbettet som än en gång gjorde sig påmint, men det var förhållandevis lätt att ignorera nu. Hans fokus låg nämligen på att försöka minnas varifrån porslinet ursprungligen kommit från.

“Helst,” svarade han lågt efter en stund, det enda ordet som svar på båda hennes frågor. Egentligen betydde porslinet inte så mycket för honom, det var bara en ren principsak. Men det sa han inte, för han hade ännu inte kommit till den insikten utan var fortfarande frustrerad över de trasiga tallrikarna. Han förblev tyst efter det, tänkte att Vinga själv kanske hade något bättre förslag på hur hon kunde ersätta porslinet.

Det hade ljusnat ytterligare utomhus vid det här laget och i mynningen till grottan strömmade gryningens solstrålar in. Luka tvivlade på att han skulle lyckas få någon mer vila vid det här laget och reste sig för att gå och rota fram något bättre plagg att bära. Han hade börjat få ont om dem, natten som varit hade inte varit första gången han sprängt sönder kläder genom plötslig förvandling.