- This topic has 34 replies, 5 voices, and was last updated 1 år, 8 månader sedan by
.
-
Nelia
Nelia såg på Torin då han talade. Hon stannade upp mitt i en tugga med kinderna full av mat. Hon rodnade. Kraftigt. Hennes annars ljusa hy fick en rödlätt nyans under alla fräknarna och hon slog ned blicken för en sekund innan hon höjde den igen och försökte sig på ett leende. Något som gick halvbra då munnen var sprängfylld med mat. Hon tuggade ur så hastigt hon kunde innan hon torkade av händerna på den enkla och slitna tunika i Iselems färger och snitt. Alla som arbeta, eller som hon köpts av riket bar kläderna i det enkla snittet och det skvallrade om att hon hörde hemma i Iselems krigsmakt. Hon sträckte fram den späda handen mot Torin. ” Nelia..” hann hon hälsa innan kvinnan med det vackra håret, hon som hållit i det brinnande talet vände uppmärksamheten till dem. Hon drog åt sig sin hand och såg med stora ögon då mer mat och dryck ställdes framför henne.
Hon öppnade munnen för att tala med kvinna, hejda henne, svara henne.. hon var osäker på vad hon egentligen ville få sagt. Men innan hon hann finna fotfästet hade kvinnan ursäktat sig och skyndat vidare. Hon bara såg efter henne med en nästan förvånad blick. Den kvinnan var som en ren naturkraft.
Hon vände blicken till Torin igen. ” Torin..? ” ställde hon lite frågande, som om hon ville ha det bekräftat igen samtidigt som hon nickade lite. Hon fortsatte hela tiden att äta. Som om det inte fanns någon hejd eller botten i henne.
Men när man såg hennes späda uppsyn så var det kanske inte så svårt att gissa sig till att mat knappast var något hon annars fick i överflöd.
Hon log ett snett leende och sköljde ned brödet, osten och köttet med lite av den lätta ölet. Hon slickade sig sedan om läpparna igen.
Maten smakade himmelskt. Bättre än de rester eller gröt hon annars levde av. ” Det är trevligt att träffa dig. Vad.. lockade dig hit ikväll?” . Hennes röst var låg men behaglig. Hon visste ju så klart varför han var här. Varför de alla var här. Men om hennes bidrag kunde vara att få en insikt i den militära verksamheten så antog hon att de andra hade liknande positioner och kunskaper som kunde vara av vikt. Hon studerade honom närmare med de blå ögonen utan att egentligen möta hans blick. Ett helt liv av att vara noggrann att inte möta en blick var svår att bortse ifrån även en kväll som denna. -
Görmundr skakade på sina axlar och såg allmänt ointresserad ut av Almitharas kommentar. Han flickade ett silvermynt stor som en handflata med hennes ansikte på det. “Här, mäktiga människor vill ha dig död. Dom är närmare än vad du tror så min fråga vad är det värt för dig att släppa min vän? Ljug inte jag vet att du vet. Vill du ha blod ger jag dig blod och det är det sista någon av oss gör i detta liv. Det har du mitt ord på”
Görmundrs spände sina ögon på Almitharas livvakter. Han fnös ljudligt han spände på sin kropp för sådant här brukar inte sluta väl. “Vad min vän än gjort vad är det värt i silver för dig låt mig betala hans blodskuld?”
Spänningen var tryckande och Görmundr grymtade tystlåtet lika lite som han trivdes en stad lika lite trivdes han med dålig attityd. Denna kvinna måtte tro hon var något speciellt och det kanske hon var men inte för honom.
När de två tornen till vakter kom emot Görmundr morrade han och när dom var inom en armslängd for han framåt och inom ett hjärtslag hade han fällt en av dom med baksidan av sin yxa. Den andre slog sina armar om hans bröstkorg så han for bakåt med huvudet och kände hur en näsa krasade till. När han blivit släppt slog han till med full kraft med öppen hand. Alven for i backen och reste sig inte upp.
Fler alver kom till undsättning. Larmet hade dragit till sig en hel del alver och annat löst folk som var mer nyfikna än vad som var hälsosamt.
Mot bättre vetande ylade Görmundr för hög hals och utanför staden lät det som att hela skogen svarade. Han tittade på Felaërn intensivt med sina röda ögon. “Du vet vad jag är eller hur ? vill du ha blod ger jag dig det. Trots alla löften från oss till er”
Görmundr frustade av ilska han visste med sig själv att han var på väg att gå över gränsen och göra något oförlåtligt och förbjudet. Han drog upp en stor skinnpåse med guld och silver. “Här, om ni behöver soldater säg till så kommer fler ur min klan och andra klaner att slåss för er. Vi slåss en gång på plats och tid du väljer”.
Görmudr visste att det var ett stort löfte men det är vad Shira bestämt att han skulle lova. På något sätt var Lucian i mitten av allt detta och han var viktigare än någon kunde ana till och med han själv. Flera långa minuter hann gå utan att någon reagerade eller så mycket som andades. Görmundr slappnade av en aning.
“Så hur ska vi ha det” frågade han och pekade mot Almithara.
-
Denna man verkade ha lika lätt till blod som hon själv för hans gensvar på hela situationen var aggressiv och brutal. Han var inte en person hon skulle underskatta och därav var hon inte den som gick först till anfall utan hennes vakter. Likt ett rovdjur som studerade sitt byte fångade hon upp alla rörelser som han utförde, snabbare än hon vågat tro. Styrka och smidighet, denna person ville hon inte ha i närstrid med andra ord. Det skulle behövas andra metoder för att ha en chans mot honom. Vem han syftade på hade hon inte riktigt kunnat sätta fingret på men aningen låg på personen som väntade i hennes rum. Hon hade inga avsikter att släppa honom då han hade kostat henne betydligt mer än någon kunnat ana och pengar var inte det som lockade henne mest, nej hon ville allt få sin ljuva hämnd för det han idag ställt till med.
Mannens högljudda sätt att agera fick det dock att rycka irriterat i hennes ena öga. Varför var alla tvungna att vara så högljudda? Förstod dem inte att blickar var det sista som någon part önskade för stunden? Det gynnade ingen om någon ovälkommen kom till situationen, det skulle bara tvinga henne att döda sin fånge för att täppa igen alla lösa trådar.
Hon gjorde sig beredd på att försöka avsluta detta fort då tiden började rinna ur hennes händer men hans nästa ord fick henne att stanna upp. Det han erbjöd var något otroligt intressant men det som var ännu mer intressant var just hennes fånge. Varför erbjöd denna man henne något för en person som i hennes ögon inte varit värt ett dyft? ”Du kommer hit, för oväsen och slår ned mina män. Du önskar att köpslå med mig men du använder våld och tror att jag blir mer villig att motta ditt erbjudande?” Hon lade dock bort sina dolkar och tog ett steg närmare, fortfarande på helspänn men gav inte ifrån sig samma hotfulla aura. Vad hade egentligen trillat ned i hennes knä och hur skulle hon spela sina kort för att inte komma ut tomhänt? Han kunde allt sätta upp en strid men samtidigt behövdes inte mycket för att hennes vakter skulle avsluta fångens liv. ”Den person du söker lever men jag föreslår att du sätter ned din yxa och ger mer klarspråk i det du söker och hur exakt du tänkt betala. Personen jag har gjorde något otroligt kostsamt och jag ser inte lätt på hans brott. Så mitt förslag är att sänka din profil innan du tvingar mig att avsluta din väns liv för att andra kommer och stör.” Hon höjde sin arm som fick de kvarvarande att backa bakåt där vissa försvann upp på taken igen för att hålla vakt. Stora vakten vid dörren såg till att inte några inifrån skulle komma ut och störa. Detta gällde henne och mannen framför, inga andras ögon eller öron. ” Så, vad är ditt namn och varför letar du så febrilt efter en person som lika väl kunde vara död efter det han gjorde idag? Jag vill dock varna dig, skadar du mig här och nu kommer din vän inte leva så försök inte ens gå den vägen om han är dig kär. Jag vet att jag upprepar mitt hot, min avsikt i grunden är inte att ta hans liv men det är just du som kan tvinga mig till det spåret.” Mannen behövde se allvaret i situationen, att stå och skrika och vråla skulle inte hjälpa honom någonstans. Han skulle vara tacksam att hon inte gav ordern när han slog ned hennes vakt, så snabbt kunde det gå till. Även om hon ville ha hämnd önskade hon information först från personen som ändå skickligt hade brutit sig in. Rätt information så kanske han var till nytta men detta hade skiftat en aning. Hon hade blivit lovad en armé och var alla lika starka som denna man var det mer värt än en man som önskat troligen hämnd.
-
Vid bardisken nickade Torin med ett leende när Nelia frågade om Torin var hans namn och blev sedan lite häpen över frågan som kom efter. Ja vad hade egentligen fört honom hit?
“För att jag vill hjälpa till” svarade Torin enkelt och fortsatte efter en liten paus. “Och när de sa att de behövde mig för några dagar sedan, så tvekade jag inte att komma.
Medans han pratade så kunde han känna att många kollade på honom men han fortsatte prata på medans han kollade ut öveer rummet och såg hur vissa diskret kollade åt deras håll
” Jag vill hjälpa till att ändra världen så att alla kan leva tillsammans utan förtryck.” Han suckade djupt, nu kunde han inte sluta orden forsade ur honom. “Jag har det troligtvis bättre än alla här då jag kan leva bland människorna, men jag vet hur det är att bli diskriminerad av alla, för jag är antingen för mycket alv eller för mycket männi….”
Efter att ha kollat på Nelia igen så la han för första gången märke till hur liten och späd hon egentligen var och hur illa sittande kläderna var. Och utan att egentligen tänka, så for det ur honom
” Brukar du inte få mat där du bor?” Han insåg på en gång att han borde varit mer finkänslig då hon troligtvis inte fick så mycket mat så han rodnade kraftigt medans han stammande fortsatte. “Ja..jag men..menade inget illa, de.. det är ba..bara så att du ser så gl…glad ut när du äter.” Han ville sjunka ner i golvet och försvinna.
Sedan kom han på att han inte frågat henne om vad hon gjorde här så när rodnaden släppt frågade han henne som om ingenting hade hänt
“Så vad förde dig hit denna kväll”
-
Nelia
Hon la huvudet lite på sned och studerade honom försiktigt närmare. Hon var ständigt vaksam på omgivningen om dem och att hon inte skulle möta någons blick. Men det gick inte att ta miste på att hennes uppmärksamhet var riktad mot sällskapet vid bardisken. Hon fortsatte att äta, tryckte in mat utan att hejda sig eller slå av på takten. Det var kanske en imponerande bedrift att så mycket mat fick plats i en sådan späd liten kropp. Hon avbröt honom inte då han berättade varför han var här. Hennes något ihopsjunkna kroppshållning rätade något på sig och försiktigt vågade hennes blå ögon vila vid hans, för ett kort ögonblick. Så hastigt att det kanske inte ens uppfattats att hon sökt den. Hon försökte avgöra ärligheten i hans ord.
Det fanns passion bakom hans röst, övertygelse precis som hos så många andra här ikväll. Men ingen av de andra hade visat henne något intresse eller visat att de ens uppfattat hennes närvaro.Dock så verkade han plötsligt komma av sig mitt i en mening och hon hejdade sin rörelse. Brödet hon höll i handen var lyft halvvägs till munnen då han verkade -se- henne för första gången sedan hon kommit hit. Hon kände kinderna återigen få en lite djupare nyans och hon kunde inte låta bli att få ett nästan roat, komiskt uttryck. Hon blev något överumplad över hans reaktion och fråga och slickade sig lätt om läpparna innan hon lät rörelsen fortsätta och tryckte in brödet hon hållit i. Hon tuggade ur maten utan att stressa och lät en tystnad fylla tomrummet mellan dem efter hans frågor. Hon drack lite av ölet innan hon torkade av de späda händerna på kläderna.
” Ni har rätt. Jag får inte mycket mat där jag bor… och det är också därför jag är här. Jag såg en pojke sparkas så hårt att hans revben gick av idag. Han var inte mer än sju år. ”
Hon slickade sig lite om läpparna och rynkade pannan något. Hon lät blicken diskret svepa över rummet. Det kom ständigt nya besökare och hon ställde sig lite närmare honom. ” Han kom i vägen för en av vakterna. Det var inte ens hans fel, men vakten gick på honom och var på dåligt humör.” Hon ryckte på axlarna och skakade på huvudet. ” Det hände mig också när jag var liten. Flera gånger. De behandlar oss värre än hästarna, hundarna. Tar ut sin ilska, frustration, leda på oss… Jag kommer aldrig att bli fri. ” Hon skakade på huvudet och rösten darrade något. ” Men jag ska göra allt för att den där pojken… eller kanske de som kommer efter honom har en bättre chans.” . Hon kramade fållen på sin illasittande tunika. Hennes händer darrade något och det var svårt att säga om det var av rädsla eller ilska. Med största sannolikhet var det av båda. Hon släppte tunikan med händerna och började återigen att äta. Det var som att hon inte kunde hejda sig själv när hon fått den här fantastiska chansen.” Jag är glad att du vill hjälpa oss Torin…alla människor är inte onda. De finns dem som är snälla. Vänliga och försöker hjälpa. Även innanför kassernens murar. Men det får mig också att tro att det finns alver som vill sabotera. Om du är alv, människa, älva eller gnoll spelar mig ingen roll bara du inte är här för att förråda saken.”
Hennes röst var låg, behaglig att lyssna till men de var allvarliga ord.
-
Felaërn hade gett Almithara en nick som sade att hon inte behövde oroa sig för hans del. Han visste varför han var där, och vad hans roll i spelet var. Sen hade hon kanske dolda syften för honom som han inte kände till, det visste han att hon hade mer järn i elden än vad hon visade. Sedan var det full fart igen, det samtalades, åt och drack. Det bråkades och slogs, och han undrade hur de någonsin skulle kunna förena denna brokiga skara. Kanske det skulle gå, men Almithara hade en stor utmaning framför sig. En viss misstänksam blick riktade han mot människan vid bardisken, inte helt nöjd över att se en sådan här – en människa.
Då Almitharas uppmärksamhet krävde det vandrade han istället omkring och samtalade lite här och där, tog in nyheter och samtal, innan han såg att Almithara gick ut. Så han följde efter, och hamnade vid Almitharas sida igen då situationen med den främmande aggressiva mannen verkade eskalera. Han sa ingenting, utan stod mer som en skugga en bit bakom Almithara och studerade figuren hon talade med. innan hans uppmärksamhet gick till Görmundr, ett till problem som knappast gav sitt släkte bättre anseende i skogsalvens ögon.
-
När sällskapet slappnade av brummade Görmundr nöjt. Han nickade till Felaërn och tog sen till orda. “Bra vi stannar här och nu innan mödrar gråter och fäder skålar åt våra minne”.
“Jag vet vad du vill och vad du kan Almithara tro inget annat min vän är mer nytta till dig levande då han är bastarden till Belsante släkten en av de sista i sitt slag” Görmundr lät de orden sjunka in i allas chockade ansikte. Han visste att släktnamnet bar en del vikt fortfarande och skulle alver bli fria skulle de behöva Lucian.
Lucian satt obekvämt och repen skar in i hans blottade hud. De båda vakterna lossade hans rep när en alvkvinna kom med en lapp åt dom. Lucian antog att det var från Almithara. Ylandet han hört gav en viss värme i hans bröst. Han visste att det var hans vän Görmundr hur mycket en ulvman nu kunde vara ens vän.
Lucian höll upp handen för sina ögon när dörren öppnades. Frihet, äntligen tänkte han och log ett snett leende vad det nu hade kostat men ett pris han gladeligen skulle betala åter. Med stapplande ben gick han åter till värdshuset och mycket riktigt Görmundr stod framför en hel drös av alver även en skogsalv.
Lucians blick dröjde sig kvar på Felaërn han var en vacker alv vackrare än något han skådat förr. “Så ska vi börja med att presentera oss själva?” frågade Lucian rakt ut till alla som var samlade. “Min hals är lite torr min kära Almithara, men var är mitt hyfs. Mitt namn är Lucian Greta efter min mor men som du säkert vet nu är det egentligen Lucian Belsante.” Han log förnöjt med chocken i allas ögon.
“Om jag ska hjälpa dig måste vi iväg för om människorna får reda på vem jag är lever jag inte länge nog för att vara till hjälp för ert lilla uppror”. Lucian lämnade gruppen och gick in på värdshuset med Görmundr precis bakom honom.
“Säg mig min vän, detta var väl trevligt?” Lucian småskrattade samtidigt som orden lämnade hans läppar. Görmundr skakade på huvudet. “Alla män är samlade och kommer att visa sig om två dagar från idag, vi måste vara redo för staden kommer att brinna”
“Inte brinna kära du men renas från smuts och vedestyggelser som vandrar fritt i detta kloakhål till stad”. Lucian satte sig ner vid ett ledigt bord med en stor bägare av öl. Två alver fångade hans uppmärksamhet vid baren. Ack denna ungdomens kärlek tänkte han innan han såg Almithara komma in. “Slå dig ner och berätta vad du vill ha av mig så ska vi säkert komma överens”
-
Detta var allt annat än optimalt men samtidigt så kunde det finnas något bra i slutändan. Hon hade aldrig väntat sig att en oäkting till Belsante skulle ramla ned i hennes knä på detta sättet. Som tur dolde hennes huva och ansikte den förvåning som skulle ha speglats i hennes ansikte men rätt fort gav hon signaler till en vakt som började röra sig iväg. Hon hatade verkligen att låta någon komma in på hennes mark och domdera men hennes stolthet fick tyvärr stå tillbaka lite då mycket viktigare saker stod på spel. När Lucian väl visade sig blängde hon bara ilsket tillbaka men flyttade sig så de kunde börja röra sig inåt. Alla stod med spända muskler men stod inte ivägen när de gick tillbaka in. Hon själv dröjde sig dock kvar och gav Felaërn en blick som nästan kunde tolkas som ångerfylld. ”Jag hoppas du inte kommer döma mig för det jag kommer behöva göra.” Orden var lika tyst som en vinds smekning en varm sommardag men den var ändå tillräcklig för att nå hans öron. Dessa två män hade klampat in som om de ägde stället och något hon lärt sig att en hund som får hela handen kommer väldigt snabbt försöka bita av den. Hon hade haft för många män i sin närhet som försökt trycka ned henne, ta över det hon slitit så hårt för i sina liv och dessa var inga hon tänkte förlora mot. Hon följde efter dem med tysta steg och såg hur han satte sig ned, tog för sig som om han ägde detta, som om han hade rätt till detta efter allt han gjort ikväll. Ja de kunde kanske erbjuda henne hjälp men de hade verkligen inte fått hennes tillit på någon nivå. Många hade inte längre uppmärksamheten mot dem vilket var önskvärt och gav henne chansen att ge sin vänliga hälsning till denna man som nu verkade vilja njuta av hennes öl som hon slitit sitt liv för att äga.
”Åh Lucian vi kommer komma överens alldeles utmärkt.” Rösten var sensuell där hon närmade sig bakom honom och lät sin mask sakta dras ned för att åter igen visa det som gömde sig därunder. Hon drog bort sin kappa något för att visa de former som hon dolt så länge medan hon med smidiga rörelser satte sig gränsle över hans knä. Blicken studerade honom med åtrå uppifrån och ned medan ansiktet sakta sänktes ned mot honom, hennes läppar lite väl nära hans.
”Vet du hur jag är så säker på det?” Ett litet vagt leende syntes på de skära läpparna, lockade till att bli berörda medan blicken var fäst i hans. Sakta omslöt hennes läppar hans, pressade sig mot honom för att nästan äta upp luften ur hans lungor. Det som sedan hände var något hon dolt med sin kappa, en hand hade under tiden letat sig in till en dolk vid hennes lår som sedan med en brutal kraft trängt sig in på ovansidan av hans lår. Hon hade varit väldigt noga att inte träffa något vitalt, hon ville bara åstad maka smärta. Läpparna var så hårt pressade mot hans i ett försök att kväva allt ljud som han troligen skulle ge ifrån sig. Snabb som blixten släppte hon hans läppar och lät sin lediga hand omsluta munnen för att hålla honom tyst och inte dra uppmärksamhet mot dem.
” Ingen kommer hit, mördar de som jag bjudit in och tror att de sedan kan valsa runt som om inget har hänt. Vi kommer komma överens, inte för att jag litar på dig eller för att du gillar mig, utan för att jag ALLTID ser till att en skuld blir betald. Och du min vän har en väldigt fin skuld till mig. ” Hon drog sakta tillbaka dolken men såg till att handen pressades mot såret för att inte låta det blöda överdrivet mycket. Munnen sänktes sakta ned till hans hals där hon nafsade lätt och lät läpparna sedan sensuellt smeka mot hans örsnibb. ” Och du kommer snabbt inse att jag kan vara en väldigt generös vän om du inte gör om detta stunt mot mig igen. Sen vill jag ha sanningen till varför du vill hjälpa oss i detta uppror.” Tungan smekte sakta hans hud precis vid halsen innan hon sakta rätade på sig för att möta hans blick medan ett syndigt leende prydde hennes ansiktsdrag. Hennes ben hade slingrat sig runt stolen under honom för att inte ge honom möjlighet att komma så lätt undan medan höften gjorde väldigt små diskreta rörelser för att hålla hans fokus på för många saker samtidigt. ” Så Lucian, jag kan hjälpa dig med såret medan du berättar varför jag ska ta din hjälp eller så kan jag visa dig varför halva denna stad fruktar det namn jag så länge byggt upp.” Det varma blodet klibbade mot hennes hand och till skillnad från vissa njöt hon faktiskt djupt där inne av denna känsla. Hon visste att han inte skulle ge sig, att detta skulle sluta med tråkiga konfrontationer men det fick hon nu ta. Det som hon önskade få reda på var just hur dessa två visste om det som hon försökt bygga upp. Tydligen hade för många tungor rört sig bland dessa byggnader och många skulle behöva tystas. -
Felaërn var som en skugga bakom Almithara, tyst och med sina intensiva gröna ögon fästa på Görmundr. Han hängde inte med i allt prat de delade, vikten av orden som sades kanske gick honom något förbi, trots allt var Iserions politik fortfarande ett mysterium. Hans blick sneglade som hastigast på Lucian då han anlände, hård och exotisk i sitt uttryck.
‘Och om alverna får reda på vem du är?’ kommenterade han lite torrt, på sitt sjungande vis då han talade deras språk med skogens språk i bagaget. Då Almithara sedan pratade med henne log han lite snett.
‘Jag tror vi har gått förbi den punkten i vår bekantskap redan länge sedan.’ hummade han lågt då han böjde sig närmare för att svara, hans röst lågt mullrande i hans bröstkorg innan han rätade på sig något igen för att följa situationen. Då Almithara visade upp sig något, säkert även det en del av spelet, betraktade han henne hastigt – trots allt var han bara en man – och hans tankar gick till deras nattliga simtur i Mahadwen, vilket kändes som en evighet sedan, för att betrakta spelet med en så neutral min han kunde, och blickade bort. Inte direkt generat, trots allt hade alverna i Nela’thaënas en något mer liberal syn på sexualitet, men här kändes det som om ett spel spelades som han ännu inte helt förstod sig på.
Svaret kom snart då läget blev spändare och Almithara tog kontroll över situationen, och hans näve slöt sig automatiskt ifall läget skulle bli mer våldsamt än det redan var.
-
Lucian visste inte vad som var den mest berusande känslan Almitharas lukt när hon satt gränsle över honom eller såret i benet. Han lät sig ryckas med i kyssen innan han åter kom till sans. “Du var mig allt en liten markatta” sade han ochlog ett leende som inte riktigt nådde hans ögon.
“Jag ser alltid till att skulder betalas till fullo min kära, tänk på detta en stund var skulle det vara bäst att riva hela staden från? jo det ska jag säga dig från dess insida” Lucian log när Görmundr kastade en rulle pergament på bordet bakom Almitharas rygg.
“Se här dessa avtal ger mig rätten till tronen i denna stad men jag måste spela deras spel och det är där min kära du kommer in”.
Lucian tittade runt på alla inne i värdshuset och deras chockade blickar. “Ge mig era tjänster för ett år så ska ni få allt ni någonsin önskat er” Lucian tittade igen på Almithara och Felaërn. “Bli min fru för ett år hjälp mig riva detta råttbo och gör vad du vill med det efter att jag lämnat, jag vill bara utkräva min hämnd sen lämnar jag er till erat”.
Görmundr skakade på sina axlar för att mjuka upp sig själv. Han gick fram till Felaërn med en amulett tillägnad Erethil. “Min gåva till er högt värderade alv, jag menar väl och skulle blod dras så ber jag om ursäkt här och nu”
Görmundr visste att han var bunden till denna halvalv Lucian Greta men han behövde inte tycka om det hans släkte hade en accord med dessa alver sedan långt tillbaka. Han var en ulvman och det förpliktigade mer än något annat.
Lucian gav Almithara alla pergament såret i benet gjorde sig mer och mer påmint han fick vara försiktig kring denna kvinna som var lika vacker som hon var dödlig. “Jag vet vem som vill se dig död min kära och det är dom adliga familjerna som gått samman med ett gemensamt mål och det är du, ytterligare en anledning för dig att gifta dig med mig då är du skyddad av samma lag som dom är”
Lucian visslade till när han såg Almithara höja sitt ena ögonbryn “Jag hatar inte er eller ogillar er mer ån någon annan så du vet jag bryr mig bara om det so är min rätt och det är blodshämnden jag har att utkräva på denna stad inget annat”.
Görmundr harklade sig och lutade sig framåt “Vi får sällskap” var allt han hann säga. Fyra män beväpnade till tänderna brakade in på värdshuset. Deras enda sikte var Almithara dom vräkte allt och alla bort från sig och kastade sig framåt.
Görmundr han greppa tag i en av dom och satte sin yxa i mannens axel sen kastade han ner mannen på golvet. Lucian ställde sig framför Almithara för att skydda henne.
“Det verkar som alla vet om var vi befinner oss har du något lugnare ställe för oss att prata vidare på?” sade han medan han parerade en dolk. Görundr ylade för full hals och lät sig ryckas med i ett blodsrus.
-
Torin, som alltid brukade känna när någon kollade på honom, hade märkt hur alven som verkade vara vän med värdinna hade gett honom en blick som såg misstänksam ut, vilket inte var konstigt då han stack ut, gav honom en liten nick innan han vände sig om och la all uppmärksamhet på alven framför honom. När Nelia pratade så fick han stora ögon när han hörde vad hon varit med om, men han lät henne få prata klart innan han själv tog till orda
’’ Åh jo det är väll så med alla, finns både snälla och elaka, det beror ju på hur man blivit uppfostrad och mina föräldrar sa alltid att jag skulle hjälpa alla som behövde hjälp oavsett om man är rik eller fattig eller om man är människa, alv eller annat’’ han sa det med en suck och fortsatte. ’’ Men när jag kom hit så insåg jag att man ibland måste välja en sida och jag valde alvernas sida, för så här ska ingen behöva behandlas’’.
Innan han tagit in meningen i allt Nelia hade sagt så fortsatte han kolla på henne och undrade om hon hade skador hon försökte dölja
’’ Vänta så där du är ifrån så misshandlas människor utan anledning?’’, frågade han och kom sedan på att han inte visste vart hon var ifrån så han frågade; ’’ så om jag får vara nyfiken vart är du ifrån om du blir behandlad så illa och varför? Och om du har några skador som inte är allvarliga så kan jag hjälpa dig om du vill. Och varför kan du inte bli fri från ditt liv du lever nu? Någonting bör du väll kunna göra?
Sedan insåg han att han ställde för många frågor så han rodnade, bad om ursäkt för alla sina frågor och började äta sin mat som han tidigare inte rört, men det bara för att få någonting annat att fokusera på, för han var egentligen inte hungrig då han åt innan han kom till mötet.
-
Kvällen började allt mer och mer snurra ur Almitharas kontroll, något som stack henne i sidan likt en irriterande tagg. Denna kväll skulle ha gått hennes väg helt och hållet men istället slängdes bara mer och mer saker åt hennes håll vilket faktiskt inte var uppskattande. Lucian verkade knappt hotad av hennes ord, bara mer road vilket lockade henne att nästan fortsätta stoppa dolkar igenom hans hud. Dock så stoppades allt av hans pergament och hans ord som verkade förklara något hon inte riktigt kunde greppa. När han nämnde om att bli en fru i ett år flög hennes blick omedvetet mot Felaërn som stod en bit bort men hon sade aldrig något eller visade mer än ett missnöjde i orden till fru. Hon slogs med klor och tänder för att komma ur fångenskapen från en man, skulle hon verkligen sätta sig frivilligt hos en annan? Hon avbröt honom dock aldrig utan höll sin hand kvar mot hans lår så att inte blodet skulle forsa ut för mycket medan blicken lät sig svepa över rummet för att få ett grepp av hur många som kunde höra på detta samtal. Ännu ett huvudverk senare att handskas med även om hon litade på dem flesta här för stunden.
Hon skulle precis öppna sin mun för att tala innan hon hörde den stora mannens ord och flög upp på sina ben med dolkarna direkt i sina händer. Vad var det som hände egentligen? Hur kan hennes män bara låta detta ske? Hade alla tappat sitt vett idag eller vad skedde? Med ett morrande i sin strupe tog hon snabba steg upp på bordet och med en kraft slängde hon sig emot en av lönnmördarna så deras kroppar smälldes samman. Mannen hann aldrig göra något förrän hennes dolk genomborrat hans hals och hon var snabbt upp på fötter igen för att springa mot den nästa. Detta var hennes bar, hennes ansvar och hon tänkte inte låta någon riskera livet för det som hon kunde skydda. Det brann i hennes ögon när hon duckade för ett slag från en av männen innan hon med ett vrål dunkade in den andra dolken i tinningen. Den sista tredje som försökte ge sig på henne gav hon en hård spark i magen så att han flög mot ulvmannens håll, visste mycket väl att han skulle kunna avsluta detta enkelt.
” Jag ber om ursäkt alla för allt som skett i natt. Inget är ändrat från våra planer men jag måste hålla detta möte kort för allas säkerhet. I baren kommer alla få ta emot ett kuvert med en destination och ett lösenord. Ta er dit för att få mer information. Ta även en kappa från baren så ni håller er dolda när ni lämnar detta ställe. Mina spioner kommer hålla utkik och hjälpa er säkert ut härifrån.” Ropade hon högt så att alla hörde med en sådan klar stämma som möjligt. Efteråt torkade hon sig snabbt för ansiktet med sin ärm då blod skvätt över den ljusa hyn. Då alla verkade nu följa hennes order och de i baren arbetade flitigt såg hon tillbaka mot Lucian och Felaërn.
” Följ med så ska vi prata lite mer ostört.” Hon gestikulerade till dem alla tre männen innan hon började röra sig utåt, tillbaka till det rum som Lucian tidigare suttit fången i. Utan att ens titta bakåt gick hon raka vägen fram till sitt skrivbord och flyttade en matta där stolen stod på för att visa ett lönnfack. Hon öppnade den och började direkt klättra nedåt. ” Den sista stänger.” Sade hon bara enkelt innan hon tog tag i en fackla som fanns på jordväggen där nere. I hennes ena bälte hade hon en tändsticka som hon tände så facklan nu kunde visa den tunnel som ledde bortåt. Med rätt raska steg skyndade hon sig genom tunneln som var rätt lång och mörk, sträckte sig säkert under flertal hus innan en stege tillslut visade sig. Med lite kraft fick hon upp luckan ovanför deras huvuden och det som de kom upp i var ett enkelt sovrum, möblerat med lite bokhyllor, slitna böcker och en garderob. ” här borde vi kunna prata mer ostört.” suckade hon tungt och började nu tända de få lampor som fanns i rummet, några hängandes på väggen och ett på sängbordet. Hon satte sig på sängen och pekade mot sin garderob. ”Där i hittar du alla nödvändigheter för att lappa ihop ett sår.” -
Nelia.
Hon lyssnade till vad han sa och nickade långsamt. Hon visade att hon uppfattade det han sa och var aktiv lyssnare. Hon kunde se hans något förvirrade och chockade min men förstod inte riktigt varför han såg på henne på det sättet. Hon hade inte sagt något konstigt eller något som inte alla i staden inte redan visste. Kom han inte härifrån?
Hon rynkade pannan något, om än nästan osynligt och log ett mjukare litet leende innan hon tog stopet med det skummande ölet och drog några djupa klunkar. Hon slöt ögonen för en sekund och lät sig väl njuta av mat och dryck. Hon slickade sig om läpparna, slickade bort skum-mustachen som bildats på överläppen. Hon såg lite ursäktande på honom.” Garnisonen så klart. ” svarade hon och mötte hans blick mer tydligt den här gången. Hon stod tyst en lång stund och iakttog honom under tystnad. Han verkade komma på att han hade en tallrik med mat framför sig och verkade tafatt ta en bit. Kanske för att spegla hennes rörelser och syssla. Hon lät blicken forskande följa hans anletsdrag. ” Min skuld till riket är inte betald… och jag kommer inte kunna betala av den under min livstid. Så..ser systemet ut.” hon ryckte på axlarna. Som om det vore det mest självklara i världen. Hon såg i ögonvrån hur fler gäster kom närmare dem och hon drog sig lite mer undan. Rösten blev lägre, blicken något undvikande. Det var svårt att ändra en livstids inlärning. Men hon hade bestämt sig för att hon tyckte om den här mannen. Hans ärlighet och vänlighet. Samtidigt var det svårt att inte vara misstänksam.
Hon drog lite i tunikan, drog i ärmen på den i en nervös tick. Hon visste inte vad hon skulle säga riktigt. Vad hon skulle göra. Vad var det här mötet för? Hon sneglade mot de andra gästerna. Skulle de rädda världen? Hur då?
-
Lucian gick efter Almithara och in i gömstället. Han lyssnade på vad hon sade och lukten av henne var lika berusande so när hon suttit i hans knä. Han såg i hennes ögon att hon tänkte på hans erbjudande. För honom var det ett bra erbjudande han gett henne, om allt fall väl ut skulle alla bitar snart falla på plats och denna stad vara ett minne blott. All smuts skulle spolas bort som om en tidvattenvåg sköljt över dom envar.
Lucian log snett när han gick fram emot skåpet. Han tog fram bandaget sen knäppte han upp sina byxor och lät dom falla till golvet. Benen var lika ärrade som kroppen och var en ständig påminnelse om livet han levt innan. Dessa ärr var den största anledningen till att han gjorde som han gjorde nu.
Han trädde nålen och knep ihop såret med tummen och pekfingret sen började han sy sig själv. “Min vän den oborstade typen skyddar er så länge vi har en uppgörelse mellan oss” sade Lucian och tittade på Almithara.
Görmundr svor på sin heder att hjälpa till var och när han kunde. Han visste att Lucian och Almithara inte var bra alver i grund och botten men hans heder som norrbo och Ulvman gjorde att han skulle skydda dessa två med sitt liv om det krävdes.
Görmundr kunde känna på doften eller avsaknaden av doft från Lucian att han rört sig bort från värdshuset. Görmundr hade slängt av sig sin mantel och vargmössa och smög runt ute bland skuggorna för att hålla ett vakande öga. För många hade vetat om detta mötet och för många hade försökt lägga sig i deras affärer.
Lucian log trött mot Almithara dagen hade satt sina spår. “Du ville prata ostört så prata så vi får höra vad du har att säga” han gjorde en konstpaus och drog ett djupt andetag. Han tog fram en skinnpung med silver och guld som han sen lade i Almitharas hand. “För skadorna på ditt värdshus” var allt han sade. Sen lade han sig på golvet med sina händer bakom sitt huvud.
-
Lucian var lika irriterande som imponerande vilket var en väldigt dryg kombination enligt henne själv. Han betedde sig som om han ägde stället och inte satt framför en av de mest dödligaste kvinnorna i denna stad, utan skydd, utan något. Han borde vara livrädd men ändå verkade han så säker i sig själv, vilket få män uppvisade. Om det skulle bli hans räddning i livet eller hans fall skulle bli allt intressant att se i framtiden. När han började sy i sig själv kunde hon inget annat än att höja ögonbrynet då få klarade av en sådan sak. Visst hon hade fått lappat ihop sig själv ett flertal gånger men det var allt annat än trevligt när dem situationerna uppstod. Han hade faktiskt kunnat be henne om hjälp eller sprit för att dämpa allt. När han sedan kom fram och lade en penningpung i hennes hand var hon dock väldigt snabb med att slänga den i väggen så mynten spred sig över golvet medan hon reste sig upp. ”Det finns inget här du kan betala mig som jag redan inte har. Det du dock verkar besitta är information och det jag inte riktigt greppade var hur jag som din fru kan hjälpa dig med något? Hur du som för stunden inte har mer än trasor ska kunna hamna i toppen på denna stad.” Hon drog sig hand genom håret för att få det att falla mer på plats medan blicken studerade honom. Bitarna föll inte riktigt på plats än och inte heller vad han ville i grund och botten. Det var alltid farligt att dansa i andras spår om hon inte visste exakt åt vilket håll de dansade. Lucian verkade dock väldigt hal och svår att greppa kring vilket inte uppskattades när det kom till denna situation. Han påminde lite om den som redan höll i hennes kedjor, hon tänkte inte blint och girigt lägga kedjorna i en annan mans hand. Speciellt då hon var så nära att få allt hon själv önskade och drömt om.
” Så sätt dig ned och berätta det du vet och det du har planerat så får vi därefter se om jag är kvar eller inte.” Hon var väldigt noga med att inte lova honom något. Inte riskera att gå i någon slags fälla eller behöva hålla ett löfte som hon skulle hata. Hon hade aldrig problem med att ljuga men i hennes värld var ett löfte något viktigt och bröts den för ofta skulle hon tappa mycket av sin makt här i staden. Den hon under så många år kämpat för att få upp. ” Men jag lovar att lyssna tålmodigt på dina ord.” Hon hade hållit uppe en väldigt hård fasad och ville inte riskera att skrämma bort honom för mycket förrän han sagt allt. Därför satte hon sig tillbaka på sin säng, lite tillbakalutad på en arm med ena benet ovanpå det andra medan blicken intensivt studerade Lucian.
You must be logged in to reply to this topic.