- This topic has 34 replies, 5 voices, and was last updated 1 år, 8 månader sedan by
.
-
ALMITHARA:
De mörka gränderna i slummens stinkande håla hade alltid en familjär känsla för Almithara även om hon inte längre bodde här. Det hade spenderats så många timmar bland dessa gränder, samlat information, spridit information, lönnmördat oskylda lika väl som skyldiga personer men inte minst av allt hade timmarna lagts på planer. Hon tillhörde eliten av lönnmördare, styrdes likt en docka av sin mästare som var så full av sig själv att han aldrig lade märket till hur dockan genom år börjat gnaga av snörena som höll henne så hårt i schack. Trots sin utåt spelande lojalitet hade alltid ett vedervärdigt hat funnits djupt i hennes hjärta, aldrig låtit henne glömma de skuggor som förflutna jagat henne med. Hon hade gjort sina uppdrag men samtidigt samlat alvrebeller i det mörka, räddat några för att få mer information och planen stod nu på sin kant. Hon behövde få in dem sista, övertyga dem om hennes näst steg för att sedan börja vända denna stad upp och ned. Ensam hade de ingen chans men hennes ambition var att samla alla rebeller som gömde sig i skuggorna, inte bara de i Iserion. I slutändan slogs de för samma sak, för samma rättvisa och tillsammans skulle de bli betydligt mycket svårare att stoppa.
Fotstegen kunde knappt höras där hon rörde sig över marken som var blandad med sopor, lera och sten. Fick hennes ny putsade skor att mattas av och bli mer brun än svart. Huvan dolde hennes ansikte och hår som annars lätt kunde kännas igen medan en svart mask låg över hennes näsa och mun för att ge ännu mer skydd till hennes identitet. Inget syntes under kappan mer än en nätt siluett men blicken var vass i nattens mörker där den såg sig omkring. Hon hade fått ut sina meddelanden på olika sätt till de personer hon ansåg sig vara kritisk till mötet för att få igång hennes plan. Hon behövde övertyga alla att detta var rätt väg att gå samt se om de kunde vara lojala nog att följa hennes fotsteg. År hade det tagit henne men aldrig hade hon varit så nära att få smaka på den hämnd som hon så länge eftersökt. Förut kändes det som ett berg att bestiga medan hon nu nästan kunde sträcka sig efter den. Skulle allt falla i hennes händer fanns det inte många högtuppsatta män och kvinnor som skulle vara trygg i denna stad, inte i Nela’thaenas skogar heller.
Väl framme vid en sliten men ack så tjock trädörr knackade hon tre gånger för att möta en vakt som öppnade dörren på glänt. Han täckte hela dörren med sin kropp av råa muskler och viss rustning som skydd för oinbjudna personer som ville ta sig in. Han jobbade direkt under henne och hade lyckats hålla denna plats borta från nyfikna blickar men ändå behövde han alltid ett lösenord för att släppa in någon, oavsett vem det än var. ” Solens ljus når inte våra ögon. Vi skiner ändå som starkast bland skuggorna.” Med dem orden stoppade mannen ut sitt huvud ytterligare för att se sig omkring i gränden innan han öppnade dörren och steg åt sidan. Med en djup bugning tillät han Almithara att kliva in i korridoren som lystes upp var några facklor som hängde på väggen. Korridoren var smalt och ledde längre in till en ny dörr som hon utan problem steg igenom. På andra sidan fanns ett rum fullt med stolar och bord, slitet från allt bråk som ibland kunde uppstå här inne. En mindre bar fanns längst bort där en alv nu flitigt började förbereda för kvällen som skulle bjuda på många intressanta diskussioner. Hela detta ställe ägdes av henne och alla som jobbade här tillhörde rebellerna som hon byggt upp i det tysta. För stunden var det inga många här då hon än inte litade på dem flesta. De få utvalda hade tjänat henne troget och hjälpt till att rekrytera fler. Denna kväll var baren stängd för henne och de gäster som troligen skulle dyka upp snart.
Den smaragdgröna blicken såg studerande runt om i rummet innan hon gick fram till baren och lät sin ena armbåge vila mot det trä som troligen var mer dränkt i sprit, blod och spya än olja. Den hade börjat ge ifrån sig lite stickor men än dög den för sitt ändamål. ” Du lyckades städa upp bra här. Ser att du även förberett för öl, vin och sprit för de som önskar.” Hon väntade inte på något svar utan fortsatte runt i rummet vars dunkla ljus kom från lampor på borden, facklor på väggarna och en ljuskrona i mitten av rummet. Det fanns inte någon väg in eller ut än genom den dörren, jo fanns en väg ut men den var så gömd att bara Almithara kände till dess plats. Den hade hon för nödläge om något sådant skulle uppstå.
Då allt verkade vara på sin plats slog hon sig ned på en stol mitt i rummet men lät fortfarande huvan och masken skydda hennes ansikte. Hon hade gett personliga bud eller brev till de hon förväntade komma, alla fått en beskrivning hit och ett personligt lösenord så vakten kunde hålla koll. Hon själv var som alla andra i detta rum beväpnad upp till tänderna då tillit aldrig låg i hennes natur. I hennes jobb var tillit det som ingav misslyckande. ” Som ni alltid önskar.” alven hade plockat ihop en tallrik med ostar och kallskuret kött som ställdes nu på bordet framför henne. Bredvid ställdes ett stort trä mugg med öl som än inte riktigt hunnit bli kall. Hon nickade bara tacksamt till alven som gick tillbaka till sin bar men än kunde hon inte äta eller dricka, ville inte ta bort masken från sitt ansikte.
-
Vid takets kans satt Lucian Greta på huk, han knep ihop sina ögon för att kunna se Almithara bättre i kvällsljuset, han höll sig i skuggan den var hans trygghet som alltid. Hon var en speciell typ av rykten han hört, kanske kunde hon lyckas med detta vansinne hon höll på med eller så skulle hon bli ett huvud kortare på kuppen men likväl det hon satt i rullning hade nu fått ett eget liv att leva och breda ut sig som en skogsbrand utan någon som helst kontroll.
Tankarna gav ingen ro dom flöt runt och var svåra att greppa, den enda idéen han höll fast vid var hans far. Lucian hade hört och sett detta för men likväl kände han en dragning mot henne eller hennes ide i alla fall. Hur många hade inte försökt och kommit upp kort innerligt hoppades han att hon skulle lyckas tyvärr för han skulle han inte uppleva den dagen.
Sorgen i bröstet låg fortfarande som en klump trots att år gått sedan den dagen hon tagits från honom. “må hennes själ få frid” sade han tyst för sig själv, bitterheten sved som en dålig öl i magen så att han kände sig tvungen att spotta.
Det hade nu varit länge sedan han vandrat dessa gator för den påtvingade exilen som tagit honom bort från det ända ställe han kände som hem. Efter många om och men hade han äntligen satt sin fot i detta råttbo men det var hans hem likaväl den känslan skulle aldrig försvinna.
Hans far det svinet satt inne i baren trodde han att han var skyddad av några rebeller. “Bah” pressade Lucian fram tyst och drog fingret sitt över dolkens klinga. Lucian reste sig upp rättade till sina kläder. Äntligen hade tiden kommit för hans hämnd leva eller dö det spelade inte någon roll efter inatt. Med lätta steg tog han sig närmare barens tak. Där skulle han komma in silvret han betalat för den informationen hade varit mer än värt det.
Kanske kan Almithara ge han det han så innerligt önskar, varför skyddar hon en sådan man som hans far ja han har pengar och viss makt över folket här men ändå han var ren ondska. Han skulle utan tvekan sälja ut henne och de galna idéer hon hade.
Ett ostadigt skutt senare var han på barens tak och ja där fanns en öppning , precis som de lovat så Lucian log för sig själv. Det var trångt men det gick att pressa sig igenom. Väl inne fortsatte han på lätta fötter mot luckan till övre våningen, tyst lyssnade han om det var någon där men tystheten sade honom att han var ensam. Snabbt hoppade han ner i korridoren och spanade åt båda håll.
Lucian smög fram ljudet från baren och dess gäster hördes mer och mer. Han drog åt manteln för att dölja sina dolkar sen gled han ner för trappan och smälte in bland resten av gästerna.
Där vid ett bord satt Almithara och mycket riktigt bredvid henne stod han och väntade på att få ett ord såg det ut som. Han tog en bägare som stod på ett av de tomma borden och närmade sig sitt öde. Alla dagar av sorg, ilska, bitterhet och de slag han fått utstå skulle betalas åter tiofalt.
Han närmade sig med sin huva neddragen fingrarna hans trummade på dolkens skaft. Fem steg kvar, fyra steg kvar, tre steg kvar, Lucian drog båda sina dolkar och kastade sig fram.
-
Då Torin var en ung halvalv hade han aldrig riktigt känt att han passade in, då han antingen var för mänsklig eller för alvisk, han hade blont lockigt hår som räckte honom till axlarna och öron som var antingen lite för spetsiga eller lite för runda, beroende på vem man frågade, gjorde att han när han var yngre hade bestämt sig för att börja vandra runt i världen för att lära sig mer om den. Och det var också därför han lovade sig att hjälpa alla alver han kunde, även om det bara var att ge dom mat, eller att hela dom som var skadade, då han lärt sig helande konsten under sin resa, när han kom till Iserion sex månader tidigare. För även fast han hade hört att alvernas levnadsvillkor inte hade varit så bra, så hade han aldrig kunnat föreställa sig att de var segregerade.
Under de sex månader han varit i Iserion så hade han tagit de jobb han fick, då många som såg hans öron inte ville anlita honom, och hyrde en lägenhet så nära alvslummen han kunde så att han lättare kunde hjälpa de alver som behövde hjälp, de dagar och kvällar han inte jobbade. Och det var under en av dem kvällarna som en alv hade kommit upp till honom medans han hjälpte en ung alv som råkade gå för nära en människa, genom att ställa sig vägen och sedan ta med sig alven där ifrån, med ett meddelande till honom om att han var välkommen till ett möte som skulle äga rum några dagar tidigare, då de hade sätt hur han stod upp mot de andra alverna under den tiden han varit i Iserion.
Så nu när dagen var kommen så gick han dit instruktionerna tog honom och med varje steg som tog honom närmare adressen ju argare blev han. Och han fick också dåligt samvete då han kunde gå fritt i Iserion då han lätt kunde dölja sitt alviska påbrå genom att ha en mössa på sig. När han kom fram till dörren så knackade han och sa sitt lösenord vilket var ’Gömd i klar syn’
-
Varje person som kom in i rummet var handplockad av Almithara, varje person som stod nu och pratade, drack eller väntade hade Almithara stenkoll på, utifrån och innan. De alla hade dock väldigt lite koll på Almithara som än satt kvar på sin stol och studerade rummet. De alla trodde sig få smaka på hemligheter, rikedomar och gratis dricka här där de stod i det mest exklusiva rummet i troligen hela Iserion. Det ännu färre visste om var dock att inte alla skulle komma ut härifrån levande. Något Almithara lärt sig genom åren var att hålla sina vänner nära men sina fiender närmare. De som ville henne ont eller fått nys om hennes intentioner hade även plockats hit för att få dem till att slappna av. Om de trodde hon såg dem som lojala vänner fanns det en enkelhet att få ur dem en viss mängd information men det gjorde även att hon lättare kunde göra sig av med dem. Ingen av dem var beväpnade här vilket var det första misstaget de gjort, andra misstaget var att ens tänka tanken till att Almithara hade goda intentioner för dem.
Det var dock inte svårt att känna igen ansikten som inte var välkomna, hur bra de än gömde sig bland folkmassorna som växte för varje halvtimme. Det var långt ifrån fullt men tillräckligt mycket personer för att kalla rummet rörigt. Det skulle även komma ännu fler i slutändan, vissa mer viktiga än andra. Personen som så skickligt lyckats ta sig in här imponerade kvinnan någorlunda även om hon hatade oinbjudna gäster, speciellt på ett sådant tillfälle som denna. Visste denna man om detta så kunde det finnas fler vilket var allt annat än bra. Hennes blick studerade mannen i ögonvrån som verkade vara fokuserat på något bakom henne, en man som pratat lite högljutt på tok för länge och som inte skulle se morgondagen gry. Det kom inte som en hel överraskning när mannen rörde sig framåt med snabba steg och drog sina dolkar, tvingade Almithara att reagera fortare än hon önskat. Kappan som hon hade runt omkring henne slängdes upp framför mannen medan fötterna lyfte hennes kropp till stående ställning. Kappan hade syfte att distrahera medan hennes hand greppade tag om hans ena handled och med hjälp av mannens momentum snurrade hon runt hans kropp så hans överkropp slogs ned i bordet framför henne. Andra handen försökte nu hålla honom fast medan huvudet sänktes mot hans ansikte. ” Jag hatar oinbjudna gäster, men det jag hatar mer är när någon försöker sno mitt byte. ” Orden var nästan som en förförig varning, bara ämnad mot mannen. Hon höll honom inte alltför hårt, lite för att se vad som skulle hända då han fångat hennes intresse. ” Så säg mig varför du så oförskämt tagit dig in hit så kanske ditt liv inte blir lika kort.” Om inte munnen varit täckt hade alla sett det farliga leende som prydde hennes läppar, lite likt en katt som fångat sig en mus. Hon betvivlade inte på hans skicklighet men vad skulle han göra i detta rum fullt med andra beväpnade personer? Oavsett hur han tagit sig in tvivlade hon på att det skulle bli lika lätt att ta sig ut helskinnade.
Mannen bredvid henne hade reagerat lika snabbt som en tung sköldpadda och mitt i allt hade han fallit på sin bak i ren förvåning. Röd i ansiktet såg han argt upp då situationen började klarna men han vågade ändå inte riktigt yppa något, förstod att Almithara inte var den kvinna som en man kunde avbryta hur som haver.
Dörrvakten gjorde som alltid, öppnade dörren och gav en sträng blick till personen som stod på den andra sidan. ”Gömd i klar syn.” Hörde han bara enkelt och gjorde som tidigare när rätt lösenord gavs; grymtade till tyst och öppnade dörren så att personen kunde röra sig in till ljudet av tyst pratande människor i rummet bortom korridoren. Även om folk drack höll de ändå en relativt låg ton, ville inte skapa för mycket uppmärksamhet till sig. Almithara hade satt ut ett flertal spioner runtomkring i gränden för att hålla koll om gästerna blev förföljda och även göra slut på de ögon som inte var välkomna. Att samla så här mycket folk på ett och samma ställe var inte enkelt men vem annan än hon själv var inte mest lämpad till uppgiften? Hon hade resurser, pengar och kunnighet för att kanske lyckas men inget var helt skrivet i sten och kvällen var ändå ung.
-
Den gemenskap som var Iserions alver var en kultur av förtryck och förakt som haft århundraden på sig att formas och segregeras från Nela’thaënas. För människorna i Iserion var det väl ingen större skillnad på alv som alv, men i slutändan hade det kommit till att alverna i Iserion hade nästan lika lite gemensamt som Nela’thaënas alver som dvärgar och troll hade.
Således var det att alven Felaërn, inte en stadsalv utan en renodlad skogsalv från Nela’thaënas, stack ut som en fackla i mörkret. Medan han var smidig och så gott som osynlig då han rörde sig i sin familjära skogsmiljö hade han inte samma fördel här. Staden i sten var för honom obekväm, illaluktande och svårbegriplig. Samtidigt hade han inte hållningen som en kuvad stadsalv från Iserion hade – där de i århundraden och generation efter generation fått lära sig att de var andra klassens medborgare, knappast värt mer än djuren som skulle till slakt. Det som gällde i Iserion var att inte skapa någon ilska hos människorna, konstant visa respekt, vara osynlig – lärdomar de flesta alvbarn i slummen tog till vara snabbt om de ville klara sig. Någon sådan lärdom hade inte Felaërn då han med förakt såg på människorna han passerade. Rakryggad och stolt på ett vis som enerverade Iserions medborgare, inte undernärd heller utan stadig och muskulös.
Det var så klart inte bara kroppsspråket som skiljde sig. Hans kläder var för rena, för alviska för att se ut som någon som vuxit upp i Iserion där man under århundradena integrerats på ett vis eller annat i Iserions samhälle. Stygnen och beskärningarna var uppenbart utländska, liksom valen av färger och materialen han hade på sig. Mörka gröna och bruna färger för en som ville vara osynlig bland träden, enkla, minimalistiska men vackra kläder och en lång grön mantel med huva. Skarpa drag hade han, klart blont hår, intensiva ljusgröna ögon och en allvarsam uppsyn.
Tillsammans med Almithara efter att hon fritagit honom från fängelset i Dal’elath hade han kommit hit, till denna Erethilövergivna plats. Så klart var han i skuld till henne för det, och hon hade tagit hit honom för ett syfte. Då han nyligen fått kallelsen till kvällens möte hade han gissat att hans tid hade kommit att betala för sin frigivning. Men ändå bävade något över mötet med vakten då den stora trädörren möttes, trots allt var instruktionerna han fått något ovanliga. Något han antog hörde till Almitharas retsamma natur, då impulsen slog henne till. Han knackade rätt antal gånger enligt instruktionerna för att mötas av vakten. Vad vakten än tyckte om Felaërns närvaro var irrelevant, en stirrningstävling inleddes oavsett. Det var väl dags att ge lösenordet.
‘Nakenbad i Mahadwen…’ sa han så seriöst han kunde, med antagandet att han skulle bli utslängd, allt bara ett dåligt skämt från Almitharas sida. Till Felaërns förvåning verkade vakten något generad, och muttrade något om att han skulle få stiga in på dialekten här som var relativt svårbegriplig. Men med en snabb nickning steg Felaërn in för att så gott som genast slås emot av en mängd intryck.En växande folksamling var där, men det var kanske inte det som fångade hans blick. Snarare var det Almithara själv som var i full fart att läxa upp någon. Han höjde ett ljust ögonbryn och drog av sig huvan och kände sig väldigt malplacerad där bland sällskapet.
-
Med ett ooof gick luften ur honom när Lucian slog ner i bordet så att ölmuggar och bägare for i golvet. Det tog ett par långa sekunder för honom att samla sig. Den iskalla blicken var fortfarande fäst på mannen som satt på golvet. Så nära men ack så långt borta var tanken som gäckade honom mer än han önskat. Lucian samlade sig snabbt och ett lugn infann sig.
Folk runt omkring hade inte brytt sig att lägga märke till det som skett mer än att ett par muskulösa män med påkar stod bredvid Almithara. Lucian hörde knappt hennes fråga i sitt vredesfyllda tillstånd, han ändrade riktningen på sina fötter och snabbt som blixten snurrade han runt och kom att hålla om Almithara så att han höll om henne för en utomstående såg det säkert ut som att dom dansade. Han stirrade in i hennes ögon samtidigt som han höll hennes arm bakom ryggen på henne.
“Min kära dam, det är nu jag ber så ödmjukast om ursäkt” han gav henne en puss på kinden innan han släppte taget och drog upp en rökbomb som han kastade på golvet. En explosion av rök fyllde rummet så att han kunde ta en av bordsknivarna innan han försvann mot trappan. På vägen avslutade han det han kommit dit för att göra så att hans far avslutade sitt liv med en dolk i hjärtat sittandes på ett sketet trägolv i ett bakgårdsvärdhus.
Han kom fram till trappan och for upp för trapporna då utgången nu var blockerad av skrikande och panikslagna alver. Lucian visste att om en soldatpatrull skulle ta honom till fånga i staden skulle han avrättas summariskt på plats så han behövde fly snabbare än kvickt. På ovanvåningen i den smala hallen lyckades han nätt och jämnt komma upp för hålet i taket då han hoppade i farten han haft.
Efter mycket om och men kom han ut på taket. Spektaklet hade dragit till sig uppmärksamhet mycket riktigt, Lucian hoppade ner på andra sidan av byggnaden och försvann i en av gränderna. Almithara var i hans tankar hon var en vacker kvinna, om det han hört ryktesvägen stämde in bara en aning skulle de ses igen det var han säker på.
En annan gång vid andra omständigheter skulle han ha trivts som fisken i vattnet av att vara i Almitharas närhet. Innerligt hoppades han att det som utspelat sig ikväll inte skulle göra henne allt för arg kanske skulle han leta upp henne igen och be om ursäkt en annan dag. På en klädeslina i en av gränderna lånade Lucian andra kläder även om dom satt helt fel fick dom duga för nu.
Tiden hade nu ändrats helt för Lucian Greta, han var en mördare det lägsta av dom lägsta. Tanken var sorgsen även om han hatat sin far innerligt kunde han inte låta bli att känna ett styng av sorg. Nu hade han inte någon av sina föräldrar vid liv det fanns inte någon kvar i hans liv som betydde något.
En smärta värre än något han känt innan slog mot Lucian. Ett pilskaft från en vakts armborst hade borrat sig in i axeln. Blodet pumpade ut från pilskaftet som satt djupt i axeln. Snabbt duckade han in i en annan gränd med en olidlig smärta sprang han så fort han kunde. Vid en liten öppning mellan några hus om nu kunde kalla dom det låg ett litet stall med grisar. Han dök in bland dom och gömde sig under höet. Lucian pendlade in och ut ur medvetande men mörkret kom allt närmare krypande.
Vakterna var nu borta så han krälade sig ut ur stian men kroppen bar honom inte längre utan han omfamnade mörkret utan rädsla.
-
Vad denna man var ute efter avslöjade han ganska stort med blicken som verkade vara mer fokuserad på mannen än på henne. Denna man måste ha skaffat många fiender om han hade en lönnmördare efter sig som tagit sig så här djupt. Denna man kunde lika gärna hoppa över en klippa efter detta då han gått på djupare vatten än så. Ingen tar sig oinbjuden hit och tror att livet är det som behålls lika lätt. Hon följde dock med i hans rörelser för att se vad som hände, för att se vad han faktiskt var kapabel till. Det fanns inget belåtet i hennes blick, bara något kalkylerande och vakande när han svängde henne runt. Skulle hon verkligen låta honom döda mannen här på golvet? Han hade trots allt redan visat sig värdelös om så många var honom på spåret. Att slippa göra det själv hade varit skönt men samtidigt ville hon inte att gästerna skulle få obehag av att komma hit.
När han kastade rökbomben tog hon ett snabbt steg fram i ett försök att stoppa hans rörelser men blev distraherad av röken som stack i hennes ögon. Med en låg svordom som lämnade hennes läppar lät hon sin kappa vifta bort så mycket rök som möjligt men hon behövde inte ens se mannens livlösa kropp som nu låg på golvet för att veta vad som egentligen skett. Blicken bara följde mannen som försökte fly med en sådan ilska i sin blick att många runtomkring henne tog ett steg tillbaka, vågade inte ens yppa ett ord för det som precis skett. Almithara lyfte dock bara ena handen och gav två täcken vilket fick två skuggor längst bak i rummet att reagera. Knappt märkbart började de röra sig efter mannen som nyligen flytt medan Almitharas blick stirrade efter mannen som nu försvunnit ur detta rum. Hon hatade att bli överrumplad men det var inte samma som en förlust. Hade hans byte varit en viktigare person hade hon inte ens låtit honom få chansen utan en dolk hade redan suttit vid hans sida. Hennes slapphet och underskattning hade trots allt kostat henne dyrt, nu måste hon rädda sitt ansikte och få upp tilliten hos dessa personer som precis sätt en man dö framför deras ögon. Hon hatade extra arbete.
” Den mannen kommer få betala för det hemska som precis skett här.” Hon lät sin röst tala högt men inte tillräckligt som om hon försökte skrika ut orden. Hon vände sig om och satte sig på huk för att sluta de ögon som stirrade tillbaka på henne medan två andra alver kom för att lägga ett skynke över kroppen. ” Jag kommer personligen se till att han blir begraven med heder!” Hon reste sig upp och vände sig om mot alla medan de två alverna började bära upp kroppen. ” Det är exakt detta jag vill få stopp på! Dödandet av oskyldiga alver. Mannen här var säkert sänd från människorna som ser ned på oss, som under så många år behandlat oss på ett sådant avskyvärt sätt. Jag är här för att stoppa det! För att få en ändring och blåsa eld under det som länge legat i glöd!” Rösten var stark, självsäker men hon var noga att aldrig skrika, som om hon inte behövde det för att alla skulle höra, som om alla redan visste det ord som sades. Att skrika ut skulle kännas desperat, som om hon försökte övertyga dem med sin röst istället för orden och många skulle försöka lyssna skarpare om dem hade lite svårare att höra.
Blicken såg sig omkring på alla de ansikten som tittade tillbaka med alla sina olika uttryck. Vissa var rädda, andra var arga, några kände avsky till det som precis hänt och de sista såg fortfarande skeptisk ut. Hon hade självklart inte vunnit över alla men kvällen var än ung och mycket skulle hände denna kväll. Hon behövde först bara prata med några individer innan hon skulle hålla ett offentligt tal över sina planer. Blicken stannade dock på ett ansikte hon så väl kände till och som hon var lättad över att se. Han var en nyckel i det hela, en nyckel med många osäkerheter runt sig. Hon visste inte ens om han skulle lämna sin kära Nesta eller inte man han kom faktiskt hit vilket måste vara ett gott tecken. Då många började mumla och prata runtomkring henne tog hon chansen att röra sig fram till Felaërn som stack ut likt en häst bland åsnor. Han hade en helt annan hållning vilket på ett sätt retade henne att alverna i Iserion hade fått genomgå så mycket hemskheter för att inte längre hålla samma hållning som skogsalverna hade.
” Att du inte drog hit fler personer efter dig är jag förvånad över. Kan du sticka ut mer som skogsalv här i staden?” Rösten var retsam men ändå en glimt av lättsamhet i sig. Den var nära till skratt även om inget lämnade hennes läppar. ”Tack för att du kunde komma! Var inte säker på om du vågade dig hit.” Hon gestikulerade mot baren och började röra sig ditåt för att låta honom beställa något att dricka. Alla andra var i full rulle med muggar i sina händer och munnen full med mat medan de pratade om allt som hänt och allt de hoppades på. De alla hade en aning om varför de var här, nästa steg var att få dem till att vilja gå på samma stig.
” Trodde du skulle ta med dig Nesta. Hoppas att hon mår bra.” Något bakomliggande mörkt låg i hennes röst. Orden menade väl men rösten nådde inte ända till hjärtat. Hon hade inget emot Nesta men den kvinnan hade trots allt ställt till det lite med sin existens. Ett hinder hon inte gillade och ett hinder som skapade en osäkerhet. En man som var förälskad i en kvinna skulle alltid välja den snabbaste vägen tillbaka, vilket kunde innebär att lämna när han behövdes som mest för alverna här och nu.Spionerna som skickats iväg var inte seg efter mannen som flytt. De höll hela tiden avstånd och spårade honom på avstånd precis som de blivit instruerade att göra. Handsignalerna Almithara hade visat var att följa efter och tillslut tillfångata. Hon ville ha honom levande vilket kunde betyda allt mellan himmel och jord för denna vågade man. Han hade gjort något få skulle våga och även om han lyckades ta sig iväg skulle detta inte vara länge. Till deras egna tur verkade andra göra jobbet åt dem för de hann inte speciellt långt förrän vakter hade kommit till sin undsättning. Förvånansvärt nog var de denna gång inte i vägen utan hjälpte till. Mannen som blev träffad med pil i axeln skulle ha det betydligt svårare att gömma sig vilket visade sig vara fallet. Vakterna tappade tack och lov bort honom men spionerna höll sig på avstånd och läste av situationen. De behövde inte vänta speciellt länge förrän mannen tappat för mycket blod vilket var deras signal att sätta igång. Tysta som en vindstilla natt smög dem sig fram och med två hårda slag såg de till att mannens sinne inte skulle vakna än på ett tag. Även om han hade temporärt svimmat av tänkte de inte riskera att han skulle vakna upp på färden tillbaka. Utan några större problem bar en av dem tillbaka honom på ryggen men de bar honom inte till rebellernas tillhåll. De tog honom till en byggnad bredvid där Almithara hade sin personliga kammare, fylld med både hennes arbete men även torterings verktyg. De satte ned honom på en stol mitt i rummet som än stod mörkt och band fast honom både med rep och kedjor efter att de plockat av honom alla saker och lagt på Almitharas bord. I rummet fanns ett skrivbord, en garderob, ett matbord med två stolar och ett skåp fyllt med sprit i. Skrivbordet hade massa papper och kartor på sig över olika områden men allt stod krypterat för att hålla bort ovälkomna blickar. Båda spionerna slog sig ned på en varsin stol vid matbordet och höll ett öga på mannen. De skulle underhålla honom lite tills Almithara hade tid över att hälsa på.
-
Felaërn var inte den som hade ett trögt sinne, men det var väldigt många intryck som slog emot honom på en gång då han steg in i salen där så mycket på en gång hände. Knivhuggningar, rökbomber, blod, skrik och panik, ja det var nästan för mycket för en skogsalv som var ny i stadsmiljön och händelserna fick bara honom att ogilla Iserion mer. Almithara stod så klart i händelsernas centrum, första gången han såg henne på det viset och inte – förutom när hon fritagit honom så klart. Men det gav honom kanske ett litet nytt perspektiv på damen.
Han var nästan lite förvånad då hennes blick mötte hans, men han nickade till svar och mötte hennes blick med sin klara gröna – kanske mer modigt en de flesta där. Sedan var det ju inte klart om det var dumhet eller okunskap som gjorde att han stod rakryggad då han mötte henne. På många vis verkade han längre och starkare än många där, men det hade i slutändan mest att göra med hans raka och stolta hållning som för honom var helt naturlig snarare än hög färdig. Och det handlade om att han hade haft tillgång till mat på ett annat vis än många här hade haft.
Vid hennes ord stod han lite tafatt först, det var som om hon kritiserat att han hade gröna ögon.
‘Trevligt att se dig med, Almithara. I händelsernas centrum som vanligt, ser jag. Men är den jag är, och det är en skogsalv.’ konstaterade han med sin sjungande och mjuka dialekt som de flesta i Iserion tappat många generationer sedan, men trots orden hade han ett litet snett leende på läpparna. Förvånansvärt var det som att möta en vän igen, även om han visste att hon var för farlig för att vara en vän i den bemärkelsen. Han tog hennes inbjudan dock och beställde ett glas vin enbart med referensen att vin i Nela’thaënas oftast var utsökt. Vad som väntade här visste han inte.Vid nämnandet av Nesta gjorde han en tankfull nickning.
‘Saker är värre än jag trodde med henne.’ erkände han, de hade ju trots allt talat om detta under deras resa. Och så hade ju det hänt en hel del dramatik under det lilla möte han haft med henne. Men han hade förhoppningar om att saker ännu skulle gå att lösa, efter att den värsta chocken lagt sig hade det ändå funnits en gnutta hopp.
‘Erethil vete vad framtiden för med sig.’ suckade han, och undrade inte för första gången vad han gjorde i Iserion. Han fick sitt vin, doftade på det och höjde sin bägare till henne.
‘Skål då för vår återförening.’ sa han med ett litet leende.
‘Nakenbad i Mahadwen, minsann.’ han skakade på huvudet åt hennes sätt, men det fanns en gnutta humor där i den annars allvarsamme alven, med sina intensiva ögon och doften av skog omkring sig som var svår att missa. -
Felaërn hade alltid ett lättsamt sätt över sig trots sitt ändå stela tillhållningssätt. Han var en skogsalv hon typiskt skulle kalla en pinne upp där solen inte skiner men ändå fick han alltid henne att slappna av något i hans närhet. De kunde skämta och även om deras tid varit kort tillsammans hade de ändå fått några interna skämt på vägen, ett som hon använt som lösenord till honom. Det var den där Nesta som gjorde honom tråkig och stel, lät honom inte riktigt blomma ut på grund av all tragedi i bakgrunden.
” Jag har en ful ovana att hamna i centrum även om jag trivs bäst bland skuggorna.” Flinade hon enkelt tillbaka, ett flin som nådde ända upp till hennes smaragdgröna ögon. Än höll hon sig dold men hon visste att Felaërn inte behövde se hennes ansikte för att kunna läsa henne.
” Beklagar om Nesta.” Den meningen var någorlunda uppriktig för även om sympati inte kom lätt hos henne hade de trots allt delat en viss del bakgrund med varandra. ” Ni löser det säkert. Om eran kärlek verkligen var sann borde hon komma tillbaka till er.” Hon lade en enkel hand på hans axel för dem orden trodde hon faktiskt på även om hon inte trodde kärlek var något som kom till hennes hjärta. ”Skål för vår återförening och skål för det vi nu kommer skapa.” Han hade inte fått veta speciellt mycket men han hade nog mer koll än många andra på vad hon hade i kikaren. Trots att hon sagt skål så fanns ingen dricka i hennes hand, istället studerade hon omgivningen som verkade komma tillbaka till en stabilare omgivning trots allt som nyligen skett.
” Min tid här är inte stor så jag tänker inte slösa din heller.” Rösten som tidigare varit lättsam med en retsam ton i sig hade nu övergått till allvarlighet. ” Jag behöver din hjälp. Jag tänker få igång det jag pratat om och jag behöver få med mig skogsalverna i det. Alverna i Iserion har levt under förtryck så länge, ett förtryck som inte rättfärdigas på något sätt. Styret kring skogsalverna har varit för lama på tok för länge, kostat så många liv och förstört minst lika många. Båda parterna slåss i grund och botten för samma sak, var och en kommer de riskera för mycket. Tillsammans kommer vi inte få mycket motstånd. Jag har jobbat och planerat detta i 20 år nu. Jag har information, resurser, det är detaljerna som saknas. Jag har några rebeller bakom mig och denna kväll är till för att rekrytera fler.” Hon hade pratat länge men med en tystare röst för att inte oinbjudna öron ska höra alltför mycket. En konstpaus lades till för att låta Felaërn få en chans att smälta allt hon nu slängde på honom. Han var skarp, stark och skicklig men detta var inte något litet han fick på sig från henne. ” Jag vill att du är min koppling till skogsalverna. Du har kontakterna och jag vill att du slåss vid min sida för att en gång för alla få den rättvisa vi så länge drömt om.” Det fanns så mycket mer hon egentligen ville säga men allt var i slutändan upp till honom själv. Hon kunde hota, lova, muta och skrika men fick hon inte hans lojalitet skulle inget vara värt besväret. Han litade självklart inte på henne som person men han behövde lita det hon snart skulle stå för. Hon hade hela tiden gömt sig i mörkret men om allt gick enligt planen skulle hon snart bli ansiktet utåt för alla alver som inte hade en röst. -
När Torin hade kommit in i rummet, så kände han sig lite obekväm och förvirrad, då han inte alls var van med att det kunde samlas så många alver i ett och samma rum och att många gav honom elaka blickar. Han blev ännu mer obekväm efter att rummet fylldes med rök och att det efteråt låg en död alv i rummet. Vid den döda kroppen så fanns en alv som Torin bestämde sig för att fråga vad allt handlade om och om hon visste varför han var här.
Men innan han kom fram så hade hon, tillsammans med en alv som inte passade in börjat gå mot baren, så självklart var det där han också skulle. Så han väntade en minut innan han själv gick dit och beställde någonting han inte var medveten om och vände sig mot alverna och frågade
“Ursäkta att jag stör, men vet någon av er varför jag är här?” Han tog en klunk av sin dryck som hade en konstig smak. “Det är nämligen så att jag fick ett medelande för någon dag sedan, medans jag hjälpte alverna här, att jag hade något som skulle behövas, men jag kan inte förstå vad, jag känner mig väldigt malplacerad då jag inte helt är en alv”
-
‘En ful ovana?’ frågade han och höjde ett ögonbryn, för att se på henne med vad som kunde tolkas som ett skämtsamt leende.
‘Du är många saker, Almithara, men ful vet jag inte.’ han gav henne ett charmigt leende, ett omedvetet ett så klart för så framfusig var han inte, och tog en klunk av sitt vin vilket följdes av en liten grimas över den beska sträva smaken.‘Om detta är vad som serveras här förstår jag varför ni är i uppror.’ muttrade han, men alkohol var alkohol och efter fångenskapen var han inte ännu så kräsen att han skulle vägra det. Ett hummande lämnade hans läppar i svar till henes ord om Nesta. Det var vad det var. Han var heller kanske inte så bekväm att prata om det ännu, och vände ryggen mot baren för att se ut över salen som ännu hanterade allt kaos som uppstått innan. Och skåla kunde han, och höjde glaset för att tvinga i sig en klunk till, kanske slank det ned lite bättre nu.
‘Så, vad förväntar du dig av mig idag?’ undrade han, och verkade snabbt få svar på det. Hans gröna blick gick från salen och all aktivitet där till henne för att nicka lie då och då medan han lyssnade. Hennes ord bekräftade det han tänkte, och Almithara började nästan låta lite som Aenya då hon kom igång. Då pausen kom hummade han lätt, och tog en klunk igen för att ta in sig det som sades. Aenyas uppror behövde hjälp, det var helt klart. Och från vad han sett här behövde Iserionalverna ännu mer hjälp. Kanske det fanns en lösning där. Dock hade han alltid varit rätt spontan, och nickade.
‘Jag gör det jag kan, säg bara vad och när. Mitt folk behöver stöd, och det ser ut som att ni behöver det med, det lilla jag sett under den tid jag varit här talar inte till er fördel. Som du vet har jag varit borta hemifrån ett tag nu, men Aenya litar på mig.’ han sa det med övertygelse.Då en främmande alv vid deras sida började tala och ställa frågor höjde han ögonbrynet lätt åt Almithara.
‘Jag gissar att vi snart får reda på varför vi alla är här, frände.’ sa han och tömde sin bägare för att lägga ned den på disken med en liten metallisk duns.
‘Och vem vet, kanske blir det lite nakenbad i Mahadwen igen innan detta äventyr är slut?’ frågade han lite retsamt. -
Nelia
Det hade varit allt annat än lätt att smita ut. Men hon hade gjort det så många gånger nu att det ändå inte kändes onaturligt. Det var överlevnadsinstinkt som såg till att hon klarat sig såhär länge. Hur många gånger hade hon inte smitit ut för att införskaffa både mat, dryck, medicin och andra förnödenheter för de som var fast innanför murarna och försvaret utan hjälp? Hon rörde sig snabbt, ljudlöst i gränderna noga med att inte se upp. Noga med att inte möta någons blick. Förbli osedd så mycket som en förbipasserande kunde vara osedd. Hon var kvick på fötterna och snart såg hon dörren till huset där hon var väntad. Eller önskad snarare.
Hon skyndade över och tvekade kort, hon såg upp och ned för gatan innan hon något tveksamt knackade på dörren. Hon ryggade tillbaka då mannen öppnade och hon slickade sig något om läpparna. Hans enorma kroppshydda var dubbelt så bred och stor som hennes och hon såg på honom utan att egentligen möta hans blick. ” Solsken över förfallen mur” . Orden kom ur henne bestämt men lågt. En behaglig ton som bar vanan att inte höras mer än nödvändigt. Dörrvakten såg förvånat på henne, lät blicken vandra över henne skeptiskt upp och ner innan han klev åt sidan och släppte in henne.Hon kunde känna att något hade hänt. Atmosfären var spänd och hon drog instinktivt upp axlarna samtidigt som hon drog sig undan något. I flera veckor hade de kommit och tjatat på henne att hon skulle hit. Att det var viktigt. Män och kvinnor hon inte riktigt kände igen, som fångade upp henne på hennes ärenden. Hon såg sig om. Vem var det hon skulle möta här och varför egentligen? Vad kunde hon hjälpa med här? Hon hade trott att någon behövt hennes hjälp och assistans med kanske några skador. Någon som inte kunde besöka en helare. En av hennes eget folk. Och visst fanns här flera alver, många. Men ingen verkade skadad. Eller vänta henne. Hon lät de blå ögonen vila vid gästerna. Samtliga var beväpnade på ett eller annat sätt. De rörde sig för självständigt. Blicken föll dock på en gestalt vid bardisken. En alv, men något i hans hållning var annorlunda. Rak i ryggen, självsäker. Han var tydligt inte från staden. Hon kände magen kurra då doften av mat slog henne och hon sneglade mot alla som både åt och drack. Ingen hade uppmärksammat henne och hon visste inte heller vad hon skulle göra riktigt. Att stjäla var inget hon var ovan vid, även om hon aldrig skulle göra det innanför kasernens område. Men att stjäla från sina egna. Nej, det var en moralisk gräns hon inte kunde passera.
-
Sakta började Lucian komma till sans igen. Han visste inte vad som gjorde ondast käken eller hans axel. Det tjöt i hans öron som han antog var av smällen de båda gett honom, rummet snurrade men han hade varit med om värre så han slöt sina ögon och tog ett djupt andetag. Han fokuserade och försökte hitta sitt tomrum som han lärt sig för länge sedan. Detta tomrum hade räddat hans liv på så sätt att han försvunnit i sig själv varje gång han fått smaka piskan eller pryglats så att han inte kunde stå på sina ben.
Där inne kunde han tänka klart och stänga ute resten av denna fördömda värld. De två som tagit honom hit stod vid dörren som två statyer precis som om dom vaktade den för att han inte skulle fly eller ingen skulle komma in kunde han inte säga riktigt.
Det enda han visste nu var att han skulle bli sittande här till Almithara behagade att komma dit och det skulle säkert ta sin lilla tid oxå. Men var det något Lucian lärt sig i sitt liv var det tålamod här slapp han fly undan i alla fall. Han visste fortfarande något de inte visste, han hade inte varit ensam om att komma hit även om det skulle bli svårare för hans vän att hitta honom nu så skulle han komma.
Lucian var tacksam för att de båda vakterna hade sett om hans sår. “Ni har mitt varmaste tack för att ha sett till mitt sår mina herrar” men det var bara tystnad till svar. Han hade inte trott något annat heller men nu hade han tackat och i sin tanke valt att spara dessa två liv.
Han kände ett styng av sorg över båda sina föräldrar som nu lämnat detta jordeliv hans mor som inte haft ett val och hans far som fått betala för det. I stolen som han satt bunden i visade hela hans ärrade kropp som talade mångfalt om det liv han genomlidit hittills. Dom hade låtit bli att ta av ulvtanden han hade runt halsen vilket han tackade dom än en gång för.
Han kände på knoparna som höll honom bunden med sina fingrar och började med att känna på knutarna. Sen lät han sin blick vandra utmed rummet och vad som fanns där.
Sakerna som stod utspridda gav honom inte någon välbehags känsla mycket riktigt hade dom tagit honom till ett förhörsrum. Han hade genomlidit detta förr så inget skulle vara annorlunda denna gång. Livet hade inte gett något gratis så han förväntade sig inget gratis nu heller. Döden skulle vara välkommen han hade träffat den förr många gånger
Känslan av den djupaste förtvivlan och sorg var paralyserande men någonstans djupt inom honom tycktes han ändå känna hur han samlat det mod han hade kvar. Känslan som inte ville släppa taget om hans sviktande medvetande var att han var precis där han skulle och just den iden ville inte släppa Lucians medvetande hur mycket han än stretade emot och försökte få kontroll över sitt sinne än en gång.
Vakna upp till verkligheten pojk sade Lucian tyst till sig själv, ingenting går någonsin som planerat i denna förbannade värld ju längre du lever desto mer kommer du att inse att det enda som verkligen existerar i denna verklighet Är bara smärta, lidande och meningslöshet välkomna det frossa i den känslan låt den skölja över dig som en våg sade han till sig själv.
I sina värsta stunder kände han sig som två personer en innan allt och en förstörd version av något halvt levande.
-
Felaërn verkade ändå förvånansvärt lugn över det hon sade och erbjöd till och med hjälp men han insåg nog inte heller i vikten av vad hon frågade. Det var inte en timmes arbete, det var betydligt mycket mer än så. ” Jag önskar din hjälp här och nu ända till jag fått med mig skogsalverna. Jag behöver dig, din kunskap om den än må vara gammal, dina kontakter och din skicklighet. Jag vill ha dig i min innersta cirkel och resa med mig till skogarna för att hjälpa mig med mitt mål. Jag ber dig inte att slåss för detta när väl allt sätter igång men jag behöver din hjälp att starta den.” Hon tog ett steg närmare så deras kroppar nästan vidrörde varandra medan blicken såg upp mot honom med en sådan glöd i sig att ljuset på baren nästan slocknade i jämförelse. ” Jag har grunden, mer än vad skogsalverna troligen har men jag behöver mer för att säkra detta utan att riskera för mycket. Jag behöver att vissa saker faller på plats ikväll och jag behöver dig.” Hon hatade egentligen att behöva säga de sista orden då hon aldrig ansåg sig riktigt behöva någon till hjälp men i detta hon nu höll på att starta fanns det ingen chans att kunna lyckas själv. Hon behövde fler runtomkring sig, fler med sina specialiteter. Duktiga, taktiskt utvalda som skulle sy ihop detta och få alla delar att falla på plats.
Almithara skulle precis öppna sina läppar igen innan hon kunde se en gestalt röra sig mot dem i ögonvrån och direkt vände hon uppmärksamheten till personen. Det gick inte att mista vem det var och tyvärr verkade inte gästerna ha större problem heller. Hon gillade inte deras blickar och ville direkt avväpna situationen så gott hon kunde. Personen i fråga som heter Torin var en person som skulle sättas på en piedestal och vara ett ansikte utåt för mångfald och stöttning. Han skulle stå i fronten med henne men troligen inte bli insläppt helt i cirkeln förrän han visat sin fulla lojalitet.
” Så otroligt roligt att få träffa dig. Jag är så tacksam att du kunde komma!” Hon utbrast orden tillräckligt högt för att många skulle höra men inte tillräckligt för att vara uppenbar. Armen lades om hans axel för att visa öppen vänlighet mot honom så andra kunde se medan blicken såg mellan de båda männen. ” Min vän här har inte helt fel. Jag visste att han gillade naken badet men jag klandrar honom inte. När man är med mig så kommer man alltid ha det roligt.” Rösten hade en skämtsam ton i sig och var riktad mot dem båda innan hon släppte armen om Torin. Hon vände sig sedan om och började röra sig mot rummets mitt för att smidigt ta sig upp på bordet som stod centrerat. Många hade börjat lägga märket till hennes närhet men än hade inte alla tystnat.
” Jag vill tacka er alla som tagit er hit. Åter igen är det fritt fram att ta mat och dryck. Huset bjuder under hela kvällen.” Hon slog ut sina armar så kappan öppnades och visade en svart tunika och ett åtsittande läderbyxor med skinande stövlar till. ” Alla som är här idag har jag handplockat för ett ända gemensamt ändamål. Alla här står idag för att ni på något sätt vill ändra på den orättvisa som finns idag bland alverna i Iserion. Vissa lever konstant med det själkrossande förtryck som människorna utövar mot oss, vissa ser det dagligen utan medel att kunna slå emot, vissa har förlorat nära och kära på grund av det som sker i Iserion. Jag är här för att presentera en lösning, en utväg, en möjlighet att vända orättvisa till rättvisa för alverna. Vi har levt i misär för länge, vi förtjänar så mycket bättre och vi har rätt att ta tillbaka det som tillhörde en gång vårt släkte. För att klara detta behöver jag er hjälp, ni här är pusselbitarna för att kunna lyckas medan jag kan är den som ser till att vi håller ihop. Det finns resurser, en stor skara rebeller redan som bara väntar på att få göra sin röst hörd men vi kan inte göra det ensamma, vi behöver allas insatser.” Blicken studerade hela tiden de olika ansiktena medan hennes röst talade beslutsamt och högt för allas öron. Hon gestikulerade till och från för att försöka dra uppmärksamheten till sig hela tiden vilket lyckades till och från även om alla än inte verkade köpa det hon sade. Sakta hukade hon sig ned och stod mer på tårna med ena armen vilandes på knät. Trots att ställning är allt annat än enkel att hålla såg hon ut som om hon aldrig skulle kunna tappa balansen. Hon hade full kontroll på varje liten muskel i sin kropp.
” Min by slaktades framför mina ögon. Min familj blev styckad och matad till hundar innan de släpade iväg mig och sålde mig till en adelsman. Jag har levt mitt liv i mörkret, levt med att buga till andra människor medan de slog mig blodig varje kväll, tvingade mig att tacka för deras barmhärtighet. Det som gör mig nästan mest illa till mod är att min historia inte är den värsta, inte den sorgligaste utan detta sker dagligen för oss alver, något vi nästan vant oss vid. Vi förtjänar inte detta, vi ska inte längre ta det som händer oss och vi kommer vara den röst som kommer krossa detta eviga hjul som plågar alver. Jag är redo att vända detta nu om ni är med mig.” Fler och fler verkade mumla runtomkring henne, många verkade nicka och hålla med men alla verkade inte vara med på tåget än. Självklart hade hon inte förväntat sig att alla skulle falla så lätt men hon hade inget val än att lyckas denna kväll. ” Inga mer barn ska behöva gå igenom det vi alla gått igenom! Inget mer barn ska behöva lida sitt liv igenom. Allt finns på sin plats för att kunna avsluta det så många försökt påbörja och allt är bara att vi står gemensamt. Låt oss åter träda in i solen! ” Hon ställde sig upp rak i ryggen och med dem orden drog hon tillbaka sin huva och sin mask så hela hon nu kunde visas framför dem. Det rosa håret stod klart ut mot hennes svarta kläder och ljusa hy medan ögonen glödde av iver. Detta var en gest att hon inte längre tänkte gömma sig i skuggorna, att solen nu skulle få lysa på även hennes ansikte. Det var en symbol för alla som behövt vara osedda, som behövt gömma sig i mörkret. ” För vår rättvisa, för vår framtid, för våra barn!” Ropade hon högt ut och höjde sin näve mot luften vilket fick många andra att ropa ut och även höja sina nävar. Många verkade ha fångats upp även om det inte var exakt alla. -
Felaërns blick vandrade från Almithara medan förklarade situationen i mer detalj, så klart med en del underförstådda antydningar. Hans gröna ögon föll på en till som kom in som verkade lite borttappad. En liten inbjudande nickning i hälsning lämnade honom, fler alver samlade än han trott, och sedan såg han på Almithara igen.
‘Jag förstår.’ sa han kortfattat och enkelt. Det var ett dilemma på personligt plan med tanke på Nesta, men i verkligheten fanns det väl inget val där. Om han önskade en bättre framtid för sitt folk gällde det att agera nu då chansen fanns, och han hade själv suttit i fängelse flera månader på grund av den sittande regimens sett att se på saker. Ingen skulle bura in honom igen.‘Vi slåss för samma sak, men har olika fiender. Du har mitt stöd så länge det gynnar vårt folk.’ och med det gjorde han medvetet ingen skillnad på sina egna och de från Iserion. Då skådespelet började höjde han ett ögonbryn lätt, studerade personen Almithara hälsade till, och lutade sig sedan tillbaka mot disken för att betrakta och lyssna. Hon var en duktig talare, och orden bekräftade det mesta de alla där tänkte men ur en stark röst. Hennes minspel, betoning, kroppsspråk, ja allting kändes välplanerat och han fick ge en applåd inombords för det. Liknande som Aenya i många aspekter, men Nairfindë talade med eld och glöd, Almithara var mer planerad och metodisk. Folket där inne skakade på sina huvuden och mumlade ilsket och besvärat över hennes bakgrundsberättelse, många där hade liknande erfarenheter tillika. Han kunde känna ilskan och energin där, viljan att göra förändring som hon blåste liv i med sina ord.
Det fanns ett litet leende på Felaërn då hon tog av sig masken och avslutade sitt tal, och andra ivriga alver följde hennes ord med att resa sig, att höja sina nävar. Han kände sig inte tillräckligt bekväm i gruppen ännu för att göra det själv, men han nickade uppmuntrande och gillande. Kanske det skulle gå, trots allt.
Där i rummet kände han att många blickar föll på honom, och de undrade varför han var där. Utbölingen, skogsalven med de märkliga kläderna. Vissa kände en förakt mot skogens alver, skyllde dem för deras motgångar och för att ha övergett dem. Även om han inte var den som trivdes i händelsernas centrum kände han att han var tvungen att säga något, så han rörde på sig och steg upp på en av bänkarna där för att komma lite högre upp. Han talade på sitt modersmål, Aela, den gamla alviskan som de flesta där förstod men få förutom de äldre generationerna talade flytande.
‘Vas falas!’ hälsade han med sin stadiga röst.
‘Jag är Feläern från Nár Silaniye!’ sa han på sitt sjungande språk, och hänvisade till den stora mytomspunna Spegelsjön i hjärtat av Nela’thaënas.
‘Några av er har kanske hört om Akh’Nairfindë. Vi, som liksom ni, är förtryckta i Nela’thaënas skogar av de som tror sig äga oss.’ hans intensiva ögon vandrade över rummet.
‘Medan ni tappert planerar ert motstånd har vi i flera månader stridit för våra rättigheter, mot förtrycket. Själv var jag fängslad i flera månader i Dal’elath, anklagad för brott jag inte utfört. Där hade jag suttit än, om inte vår värd idag utfört det omöjliga och räddat mig.’ han gjorde en handgest till Almithara.
‘Jag är här för att berätta att ni inte står ensamma, att Akh’Nairfindë inte glömt er och står på er sida i den väg ni väljer och den strid ni har framför er. Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi ett folk.’ hans tal var kort, inte lika glödande som Almithara, men många skulle säkert känna hopp över att veta att de inte var ensamma mot en övermäktig fiende. Med en gest i respekt med handen över hjärtat steg han ned från bänken. -
Allt spelade efter hennes plan, de alla olika röster hon samlat i detta rum började höras och de som skulle höras starkast började hamna på plats. När Felaërn klev upp för att höja en av de viktiga rösterna log hon på insidan medan hennes ansikte studerade honom, lät honom prata för detta var redan något väntat. Hans ord fick många ögon att börja inse vart allt detta ledde, vart denna plan egentligen var på väg. Börja förstå varför alla andra rebeller misslyckats och varför just dem skulle lyckas, vad hon försökte åstadkomma. Hon försökte med något inte många tidigare tänkt på, något som väldigt få skulle våga sig på men har man levt med att planera något i 20 år så brukade ambitionsnivån öka därmed.
När Felaërn pratat till punkt slog hon ut sin arm mot halvalven som stod vid baren för att rikta deras uppmärksamhet mot nästa individ som stack ut i detta rum. ” Jag pratar om att krossa hjulet, att bryta det mönster som sker för ALVISKT BLOD. Jag pratar om att krossa det förtryck som sker oss och då pratar jag om allt förtryck! Att slå sig fri från Iserion för att sedan hamna under nästa adel är något jag ska stoppa. För att kunna bryta denna mardröm måste vi gå ihop gemensamt för det är bara GEMENSAMT som vi är starka! Jag samlar inte bara alver från Iserion, jag samlar alla alver som lever i förtryck. Jag kommer slåss för ALVISKT BLOD. Det är genom detta alver kan äntligen få leva i fred och lycka, det är genom detta våra barn ska slippa gå igenom det vi har fått utstått. Vi kommer aldrig glömma denna mardröm vi lever idag men låt oss nu vända till att det bara förblir gamla mardrömmar och inte vår framtid! Vi är redo att tillsammans slå oss fria, vi är redo att få vår rättvisa, vi är redo att hitta vår lycka!” Utan förvarning tog hon upp en dolk som satt fast vid hennes lår. Med en kraft och precision kastade hon den genom folkmassan, ven förbi dem alla för att sedan träffa väggen bakom dem, träffade ett papper där stora bokstäver stavade: För vår frihet! Alla i rummet hade häpet sett på men då de kunde utläsa orden hördes ett gemensamt rop. ”För vår frihet!” Almithara hade lyckats få med dem flesta som dragit de få vapen de ägde. Orden ven om och om igen i rummet medan Almithara stod med rak rygg och studerade de alla i rummet med en allvarlig min. Allt var inte klart men hon hade tagit ett stort steg framåt.
”Ät och drick. Prata med varandra, lär känna varandra för vi kommer slåss för varandra snart. Ni kommer alla få instruktioner utdelade till er under kvällens gång.” Med dem orden klev hon ned från bordet och började gå mot baren för att ge en liten förklaring till Torin som måste vara rätt förvånad. På vägen dit slängde hon en blick mot Felaërn och gestikulerade att följa efter. En viss tacksamhet lös i hennes ögon över det han gjort och för det han sagt. Han hade inte gjort ett enkelt val men hon skulle se till att han fick den framtid han önskade.
” Jag ber om ursäkt att ställa dig i rampljuset utan förvarning men jag ville lyfta att du inte är en fiende utan att du har en plats här med oss.” Nu när inte masken dolde hennes ansikte kunde man se det stora vackra leende hon ofta kunde bära på sina läppar. ” Vi behöver dig, vi behöver en symbol som representerar båda sidorna, som kan få med sympatier från människor men också få alver att förstå vad vi verkligen slåss för.” Hon sträckte ut sin arm för att direkt få ett vinglas serverat mot sig som hon direkt tog en stor klunk ifrån.
-
Som alltid luktade det fel. Alla dessa bosättningar luktade sjukliga och smutsiga, Görmundr Rödöga levde som bäst ute i det fria där inga väggar begränsade honom. Ville han norr gick han norr ville han söder gick han söder ingen vägg skulle ta det från honom. Shira och hans bröder skulle alltid vara fria.
Men hans vän hade försvunnit i denna skithög till stad och det i sin tur hade tvingat honom att agera mot sitt bättre vetande. En natt och en morgon hade Lucian varit borta och det var mer än nog för att leta reda på det lilla halvblodet. De skulle ha setts vid järnporten redan och därifrån styrt sin resa till det kalla norr. Görmundr rödögas hemvist var Kaldrland och närmare bestämt Gjuvdal som var hans hem.
Långsamt äntrade han staden och lika snabbt ångrade han det igen, “Bah” sade han tillräckligt högt för att folk runt omkring skulle stirra på honom men inte en vågade yppa ett ord. Det räckte att de tittade på honom för att inte yppa ett ord.
Rödöga stack ut även i de vanliga fallen men här bland människor och alver stack han ut som en böld på röva. Om det var vargpälsen han bar som en mantel med ulv huvudet som mössa eller hans ovanliga ögon kunde han själv inte säga eller orkade inte säga.Benen bar mot det första värdshuset. Han bar på ett silvermynt med en kvinnas ansikte som Lucian sagt att han skulle visa upp här om han behövde leta efter honom. Överallt sprang människor och alver omkring men alver undvek att ens se på människorna. Det var tydligt vem som bestämde i denna stad, dessa alver var så hunsade så att det inte fanns någon ände på misären.
Inne på värdshuset stövlade han fram till mannen som stod vid baren. “Här” sade rödöga och slängde myntet på disken. Mannen frös till för en sekund. Han skakade på sitt huvud avvisande innan han harklade sig. “Inte här, din galning vill du ha oss båda i kedjor”.
Görmundr Rödöga fnös till “Om du vet något säg det nu” röt rödöga till. “Kom med här” sade mannen och vinkade åt rödöga att följa med. Mannen gick till ett bakre rum och ut i en gränden. Två enorma herrar stod redan och väntade där med varsin påk. “Vem tror du att du är som klampar in och kräver saker av mig” sade mannen korthugget.
Görmundr skakade på sitt huvud “Jag söker min vän, varken mer eller mindre alla planer du kan ha kokat upp intresserar mig inte” sade han lika barskt tillbaka. Båda vakter steg framåt men innan de reagerat hade Görmundr störtat mot den ena och med ett slag hade han sänt honom sovandes innan han drös i backen. Den andre tvekade och det gav en öppning för Görmundr att i ett språng knocka honom. Värden som blivit sittande på sin bak av det plötsliga uppvisandet av våld höjde sina händer och bad om nåd. “Snälla herrn, jag menade inget ont”.
Görmundr lämnade gränden med en bit papper som talade om var han skulle gå härnäst. Det var en marknadsförsäljare som hade andra delen av ett lösenord och direktioner om var han skulle bege sig. Rödöga hade fått ett namn på en person som han skulle söka upp som kunde veta eller hjälpa honom att hitta sin vän. Hon visste det mesta om alver i denna stad även de som nyss kommit dit hon hette Almithara.
Görmundr vädrade lite lätt när han kom till marknaden. Han hade vädrat efter sin vän sen han kommit in i staden men det var så mycket lukter att inget gick att urskilja särskilt inte nu en natt och en morgon senare. Som värdshusvärden sagt stod där en man som passade in på beskrivningen.
“Herrn? Jag blev sagd att du var den som jag skulle uppsöka” sade rödöga bestämt. Mannen såg ut som ett levande frågetecken men nickade lite lätt till svar. Rödöga lämnade över sin lapp. “Jag behöver veta var denna kvinna befinner sig”. Mannen blev mer nervös allt som diskussionen fortlöpte.
Lång stund senare och mycket silver fattigare lämnade Görmundr marknaden. Det silvret han betalat hade tagit honom större delen av det senaste året som hyrsvärd att samla ihop. Lucian hade blivit som besatt av detta jobb när han hört vem som skulle mista sitt liv. Den mannen måtte gjort något riktigt hemskt för att Lucian skulle bli en lönnmördare.
Ghettot var om möjligt ännu smutsigare och i sämre skick än resten av staden Görmundr förstod varför det sjöd av missnöje från alverna. Han hade ingen kärlek till människor men alver hade behandlat hans likar på samma sätt som människor behandlat alver. En bekant lukt slog emot hans sinne. Blod det luktade av blod. Närmare bestämt Lucians, något hade gått riktigt snett denna natt.
Greppet hårdnade om yxan han bar. Det tog ett tag att orientera sig lukten dröjde sig kvar vid en stia därefter hade den försvunnit. Snabbt vandrade han mot värdshuset som säljaren sagt att han skulle gå till. Utanför stod ett par vakter och i längs husväggen satt det ena fyllot efter det andra. Natten hade varit god av att döma på deras tillstånd. “Hej mina herrar, säg mig var är Almithara? hon behöver svara på en fråga om min vän” Görmundr höll ett hårt grepp om sin yxa för svaret skulle säkert bli blodigt och då skulle han vara redo.
-
Nelia
Hon försökte hålla sig undan men samtidigt nära nog för att höra vad som sades. Alven med de underliga kläderna var mycket riktigt inte från stan. Ett tumult hade skett här, något om ett lönnmord? Sedan var det två män som tydligen var intresserade av samma kvinna, en man som spelat bort en halv förmögenhet och snart skulle bli av med ett finger om han inte betalade och någon som försökte köpa sig fri från skuld och slaveri. De samtalen var inte direkt ovanliga. Eller något att lägga på minnet.
Den som kunde köpa sig fri… Hon såg upp på kvinnan som plötsligt tog plats på bordet.
Talet eldade upp nästan hela rummet. Hon skulle ljuga om hon sa att det inte påverkade henne heller. Hennes historia var så lik så många andras. Hon drog upp ärmarna på sin allt för löst och illasittande tunika. Hon följde de många ärren på armarna. De fula blå märkena som fanns där. Det var dags. Hon visste att det var det. Hon skulle inte dö där, hon skulle inte följa sin mors öde. Hon vägrade.
Då kvinnan talade om mat och dryck så var hon inte sen med att ljudlöst röra sig mot bardisken och hon snappade snabbt åt sig både mat och dryck. Hon fyllde munnen hastigt, tryckte in så mycket hon kunde på så kort tid som möjligt. Hon tänkte inte låta en sådan här chans slinka henne ur fingrarna. Hon fortsatte att lyssna samtidigt som hon åt. Tankarna vandrade till mannen de tydligen släpat bort. Lönnmördaren. Hade han försökte mörda henne? Visste människorna om att de hade det här mötet?
Plötsligt kände hon sig väldigt osäker på att vara här. -
Torin som aldrig lämnade bardisken märkte inte att någon ny kommit fram till bardisken förrens hon var där, så han vände sig om mot personen samtidigt som han noga lyssnade på vad de två alverna, som tydligen kände varandra, och sa
“Du kanske inte borde äta så fort, du kan få problem med din matsmältning
Men innan han kunde fortsätta så kände han hur alla började kolla på honom, så han vände sig ifrån henne och emot alla andra och blinkade förvånat, och skrattade ett nervöst skratt medans han började hålla på med sitt axellånga lockiga blonda hår d det var något han alltid gjorde när han var nervös.
Sedan kom alven som tydligen var ledaren för det här och förklarade varför hon gjorde som hon gjorde
“Åh det gör absolut ingenting,” svarade Torin och log. “Jag är van att inte passa in och att folk stirrar på mig och jag hjälper gärna till med allt jag kan göra, jag försöker redan hjälpa alla alver jag kan med både mat och helande så jag är gärna med nu också.
Torin ryckte på axlarna och kom sedan på att han varit ohyfsad mot den andra personen och vände sig åter till henne och det var först då han såg hur hon såg ut och försökte att dölja sin chock och sa
” Förlåt min ohövlighet, med att jag bara vände mig om men jag heter Torin”
Han sträckte fram sin hand mot personen och log ett varmt leende då hon såg väldigt nervös ut.
-
Torin var förvånansvärt mjuk och enkelriktad. Detta var verkligen inget negativt men hon hade väntat sig mer motstånd efter allt han behövt gå igenom dagligen, inte bara från människor utan även från alver. Även om hon redan kände till hans hjälp hade hon inte riktigt väntat sig att han var så villig att ställa sig närmare fronten för ett folkslag som inte behandlat honom så väl. När han sedan vände sig om mot den andra kvinnan följde även Almitharas blick efter och med ett sprudlande leende såg hon på Nelia som också verkar ha tagit sig hit. ”Åh Torin. Vad roligt att du även hittat Nelia. Jag var orolig att du inte skulle komma. ” Hon vinkade snabbt åt sig mer mat och dricka så denna kvinna inte skulle behöva känna sig hungrig på flera dagar. ” Du min vän har en bakgrund som jag inte annat kan kännas vid. Att du även trots allt förtryck vågade ta dig hit bevisar det mod du har inom dig. Jag har följt dig ett tag och bjöd hit dig för att fråga om hjälp. Du har möjlighet att hjälpa oss rebeller med information inte ens jag kan få tag på just nu. Information som är nödvändig för våra operationer. Jag hoppas du har viljan och orken att hjälpa oss med detta. Självklart kommer du få betalt för dina insatser.” Hon tog själv en klunk från vinet och skulle precis fortsätta innan något fångade hennes uppmärksamhet i ögonvrån. Detta fick henne att stanna upp i några sekunder innan hon såg på dem båda som stod vid henne. ” Torin, kan inte du hålla Nelia lite sällskap. Ät, drick och umgås. Skulle ni önska något så finns denna bartender till ert förfogande. Ursäkta mig under tiden.” Med dem orden började hon röra sig mot utgången och drog nu upp både sin huva och mask medan fötterna rörde henne smidigt mellan folkmassan. Utan att ens vidröra en person tog hon sig förbi likt ett spöke innan hon kom till hallen där vakten stod och väntade henne. ” Vi har problem.” Även om rösten var lågmäld så var den fortfarande kraftig i hans bröstkorg. Hans stora gestalt såg spänd ut, beredd på något som hon egentligen inte riktigt ville ta i för stunden. Hon hade så mycket som behövde ske denna kväll, störningar hörde inte dit. Hade redan hänt för mycket redan.
Med dem orden drog hon en varsin dolk i varje hand och utan förvarning tog hon sig ljudlöst igenom dörren. På andra sidan stod hennes vakter på spänn med sina svärd dragna men de sade inte ett ljud, rörde inte en min då de visste att Almithara nu stod bredvid dem. Mannen mitt emot var stor och kraftig, måste ha använt råstyrka för att ha tagit sig så här långt. Att hitta henne var inte lätt men tydligen inte tillräckligt svårt om han nu lyckats ta sig hit. Då fanns det fler som kunde samma sak.
” Jag hatar oinbjudna gäster men jag hatar mer att bli störd när jag jobbar.” Orden var iskalla och hårda men en låg underton av hot. Hon hade inte tid att leka med denna man som troligen inte skulle ge upp lätt. Skulle detta handla om ren styrka kunde hon kyssa sig själv hejdå men hon hade mer än flertal gånger slagits mot män i ren styrka och lärt sig strategin runt det. Hennes smidighet och snabbhet gjorde det otroligt svårt för någon att komma henne nära. ” Ut med ordet snabbt vad du vill eller så kommer jag släpa dig härifrån i bitar.” Hon var beredd, beredd på hans rörelser om han nu skulle få för sig att attackera. Hade hon en förbannad otur kunde han vara skickad från någon adelsman för att mörda henne och hade hon mindre otur var det en man som desperat sökte hennes hjälp. Tyvärr fanns det inget här hon skulle gilla att höra.
You must be logged in to reply to this topic.