Hans skratt var smittsamt och hon kunde inte hindra sig själv från att stämma in i det. Den där tunga känslan av ånger och förtvivlan var plötsligt som bortblåst och medan han åt upp det sista av sin gryta med hjälp av brödet så skyfflade hon i sig det sista ur sin egen skål innan hon ställde ned den på brickan igen. Både maten och sällskapet hade fått en mjuk, behaglig värme att sprida sig i kroppen och det var med en nöjd suck som hon sträckte sig efter det andra stopet med öl. Hon hade hunnit föra det till läpparna för att smutta lite på det när hon såg hans blick bli sådär avlägsen, såg glädjen i hans ögon mattas av, och genast var den där klumpen i magen tillbaka igen. Hennes eget leende försvann med hans ord. Hon skämdes över att hon inte kunde förstå, inte kunde dela hans smärta. Det hade kanske varit enklare om också hon mist någon så som han mist så många av sina vapenbröder.

Försiktigt sträckte hon sig efter hans ena hand och tryckte den lätt. Hennes ljusa ögon studerade honom under tystnad för ett ögonblick, som om hon letade efter rätt ord.

”Jag är ledsen, Keiran… Jag vet att det inte förändrar något, men vi ska hämnas på det feta svinet, vi måste bara ha lite tålamod. Jag kan inte ge tillbaka det som milisen tog, och jag vet att det inte är samma sak, men… Det finns öl och det finns en riktig säng. Jag är inte särskilt bra på kortspel, men jag delar gärna allt det andra med dig, om du vill”, sade hon till slut.

• This reply was modified 3 år, 4 månader sedan by Maeve.

Hans vilja att döda mannen tio gånger om var dock något hon förstod, det var trots allt exakt så hon känt inför Elis, och även om hon hade gjort sitt värsta mot honom så kom hon fortfarande på sig själv med att önska att hon hade gjort mer.

Som för att visa att hon förstod honom så tryckte hon hans hand igen. Hennes grepp var svalt och hårt, men hennes blick var istället mjuk när den betraktade honom under tystnad. Först när han drog ett andetag och sköt undan sin ilska så tillät hon sig själv ett litet leende.

”Nå, dåså”, svarade hon lite roat innan hon själv höjde stopet som hon fortfarande höll i sin lediga hand och förde det till läpparna för att dricka. En del av henne ville förklara för honom att hon inte erbjöd det för att hon kände sig skyldig till det, utan för att hon inte ville något hellre, men hon fann att orden fastnade i halsen när hon försökte formulera dem. Hans ord om det där badet hon lovat honom räddade henne istället från att helt göra narr av sig själv.

”Ah, jag är rädd att öl, en säng, lite mat och mitt underbara sällskap är det enda jag kan erbjuda ikväll. Det där badet får nog dessvärre vänta till i morgon. Jag tror värdshusvärden skulle strypa mig om jag bad honom om det också”, fortsatte hon roat.

”Du ska inte underskatta honom, jag tror att han är mer kapabel än han ger sken av”, svarade hon lite roat medan hon betraktade honom när han ställde ned brickan på golvet och hasade upp i sängen för att kunna luta sig bakåt. Åter slogs hon av hur naturligt hans sällskap kändes, även om det också fick hennes kinder att hetta lite när han satt där i bara underkläderna i sängen. Det var nästan så att hon blev generad för sin egen del också bara för att hon tänkt en sådan tanke. Var hon inte för gammal för sånt egentligen?

Med en road fnysning så följde hans exempel och hasade sig upp till sängens huvudända där hon slog sig ned och lutade huvudet mot väggen där bakom. För ett kort ögonblick slöt hon ögonen och suckade nöjt, innan hon vände blicken mot honom igen, ett litet leende spelandes över hennes läppar åt hans ord och den roade glimten i hans ögon.

”Något sådant. Jag är som sagt inte särskilt bra på kortspel, men jag kan nog komma på någon passande underhållning så att herrn slipper förgås av leda”, tillade hon med ett litet retsamt flin innan också hon höjde stopet till sina läppar för att ta några djupa klunkar.

Trots att hon aldrig påstått sig vara något mer än en bondläpp så skämdes hon nästan lite över sig själv och sin basala simpelhet. Hon visste ju vad för typ av underhållning hon själv helst av allt ville ägna sig åt, men delvis så kändes det nästan lite för primitivt, och delvis så var hon inte helt säker på om det faktiskt var något han skulle vilja upprepa. Nog för att hon såg hans lite dumma leende, det som han försökte dölja genom att bita sig i läppen och dricka av sin öl, men hon kunde heller inte undgå känslan av att hon på något vis lurat honom sist.

”Ah… Charader kanske? Eller kanske en detaljerad beskrivning av några av mina mest vedervärdiga arbetsuppgifter?” Svarade hon med spelad ignorans. Hon kunde dock inte helt dölja det lilla roade leende som spelade i hennes ena mungipa, och viset på vilket hon kikade på honom i ögonvrån skvallrade om ytterligare ett, outtalat, förslag.

Hans mjuka beröring fick huden över hennes armar att brista ut i gåshud och trots att hon försökte spela oberörd så kunde hon inte låta bli att tystna en stund bara för att följa hans hand med blicken. Med viss besvikelse såg hon upp på honom igen när han flyttade sin hand från hennes, men hon antog att det var hon som hade börjat retas.

”Ah… Jag är rädd att det är alla rumsrena förslag jag kan hitta på… Om du inte vill slåss förstås, men då får du stå ut med att jag inte spelar rättvist”, svarade hon med ett litet skratt innan hon knuffade till honom med axeln och blinkade menande åt hans håll.

Hon mindes solvarma dagar i deras ungdom som urartat i barnsliga slagsmål och brottningsmatcher som slutat med skrapade knän och blåslagna armar. Nu väckte samma minnen helt andra tankar hos henne. Hon kunde inte låta bli att känna sig en smula generad över sina egna tankar, glad över att Keiran inte kunde höra dem.

Hans försök till att se oskyldig ut fick henne att flina, även om det inte var utan att en lätt rodnad spred sig över hennes kinder. Hon kunde känna sitt vanligen långsamma hjärta slå ett extra slag vid tanken på hans närhet. Känslan av hans ben mot hennes, kläder till trots, väckte minnet till liv av hur hans nakna hud känts mot hennes den där regniga natten för någon dag sedan. Nästan omedvetet lade hon sin lediga hand mot hans lår. Hennes hand var sval, nästan kall, men hennes beröring var mjuk och försiktig, som om hon var rädd att han skulle dra sig undan.

”Ah… Om du inte vill brottas så är jag rädd att också de icke rumsrena förslagen går bort”, svarade hon retsamt innan hon dolde sitt lilla flin och den svaga rodnaden bakom sitt ölstop när hon höjde det till läpparna. Att sitta där med honom kändes så naturligt att hon nästan kunde lura sig själv att tro att inget av det som hänt under de senaste tio åren var verkligt.

Trots hans ord så kunde hon inte missa den längtan som syntes i hans ögon när han såg på henne. Det fick en behaglig värme att sprida sig i hennes bröst och trots att hon fortfarande var rädd för att skrämma bort honom så kunde hon inte låta bli att se det som en invit, en som hon desperat längtade efter.

”Det låter inte särskilt roligt”, svarade hon roat innan hon drack upp det sista ur sitt ölstop och slängde det tomma kruset vid sängens fotände.

”Jag antar att jag får övertyga dig”, tillade hon med spelad nonchalans, en som hon egentligen inte kände, och hon vände sin kropp mot hans. Hon tog ölstopet han hade lutat mot knät och ställde ned det på golvet innan hon lade ena benet över hans så att hon satt gränsle över honom, hennes hand fortfarande vilandes mot hans bröst. Den andra handen lät hon glida upp mot hans nacke.

”Trots att du är ett kukhuvud”, fortsatte hon, orden till trots i en mycket mjukare ton.

Med handen mot hans bröst så kunde hon känna hur hans hjärta slog ett par extra slag, något som fick henne att rysa uppskattande. Hon hade varit rädd att hon skulle ha skrämt bort honom med sitt senaste avslöjande men han hade visat sig mer förstående, eller kanske mer envis, än så. Att han tycktes se på henne med samma ögon som i hennes ungdom var betryggande på något underligt vis, att han inte ryggade tillbaka för hennes förändrade uppenbarelse. Tvärt om så drog han henne till sig och fångade upp hennes läppar i en kyss, en som hon ivrigt besvarade. Hon kunde känna sitt eget hjärta slå lite snabbare och trots att hennes eget undermedvetna försökte sabotera den tröst och värme han skänkte henne så lyckades det inte. Istället lät hon sig själv svepas med i känslan av hans kropp mot hennes, hans mjuka läppar och hans skägg som stack hennes kinder.

”Mhm, inte bara därför”, mumlade hon roat mot hans läppar. Hon smekte försiktigt upp över hans bröst och lät båda sina händer mötas bakom hans nacke så att hon kunde dra honom till sig. Trots att de befann sig i den situation de gjorde, och trots att hon visste att det aldrig skulle gå, så kunde hon inte låta bli att förlora sig i tanken på att alltid få ha honom nära, att aldrig behöva känna sig annat än bekymmerslös.

När han drog sig undan från hennes kyssar så var hon för ett ögonblick rädd att hon skulle ha misstolkat honom, att han ångrat sig och tänkte lämna henne där… Men hon följde hans blick när den smekte över hennes kropp och trots att hon för en sekund såg en slags osäkerhet där så försvann den lika snabbt som den dykt upp. Handen som kramade hennes lår kändes betryggande, och snart nog lyfte han blicken igen för att möta hennes. Då var alla spår av osäkerhet borta och hon kunde inte låta bli att dra ett lättat, skälvande andetag innan han fångade upp hennes läppar i ytterligare en kyss. Hon besvarade den hungrigt, nästan något överväldigad av den längtan hon smakade på hans läppar.

Ett plötsligt behov av att få känna hans nakna hud mot sin fick henne att flytta armarna från hans nacke för att, lite fumligt då hon inte ville bryta kyssen, börja snöra upp sin tunika. Först när hon var tvungen att dra plagget över huvudet så bröt hon kyssen. Hennes hjärta slog hårt i bröstet och en liten rysning fick hennes hud att knottra sig när hon drog tunikan över huvudet och kastade den på golvet intill sängen. De gamla ärren fanns kvar lika tydliga som alltid, men där hon blivit huggen i sidan fanns nu bara ett svagt, rosa märke kvar, den enda påminnelsen om att hon skulle ha blivit skadad bara en dag tidigare.

Ärren var vanligtvis något hon var väldigt besvärad av, men tillsammans med honom så glömde hon helt bort dem, kanske var det för att hon på något vis kände att hon kunde lita på honom, eller så var det helt enkelt så att hans bekanta, familjära närvaro fick henne att glömma bort de senaste tio åren. Om det inte hade varit för att han stannade upp ett ögonblick för att smeka över hennes nakna överkropp så hade hon troligtvis inte tänkt på det. Nu följde hon istället hans fingrar med blicken och hon kunde inte hindra sig själv från att, trots hans beröring, känna sig självmedveten över ärrens fula påminnelse.

Känslan varade dock inte särskilt länge. Istället byttes den mot lustens värme när han kupade hennes bröst i sin hand och drog henne till sig för att åter kyssa henne, en kyss som långsamt vandrade ned över hennes hals. Hon kunde inte hindra sig själv från att sluta ögonen och darrande dra efter andan medan hon lät sina händer smeka upp längs hans armar och vidare upp mot hans nacke. Så länge hade hon varit ensam, vilse på något vis, utan mål eller riktning, ett liv förbrukat, men nu… Kanske skulle det inte vara omöjligt, kanske skulle hon kunna ha kvar honom, kanske skulle de kunna ge sig av någonstans när allt det här var sagt och gjort, kanske skulle hans närhet stilla hungern inom henne och tämja hennes lust att jaga.

Tanken på en möjlig framtid med honom fick hennes hjärta att slå om möjligt ännu snabbare och hennes hand mot hans nacke drog honom närmre, pressade hans hungriga läppar mot sin hals så att han skulle kunna känna hennes puls rusa.