- This topic has 308 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 9 månader sedan by
.
-
Kanske hade hon blivit allt för bra på att ignorera verkligheten när hon var tillsammans med honom, annars borde hon ha varit skarpare, försiktigare. Nu gick hon samman med honom längs Celeras gator som om de inte hade ett enda problem i världen, som om hennes fantasi om ett stilla liv tillsammans med honom hade blivit verklighet, som om deras ansikten inte redan börjat tryckas upp på affischer tillsammans med en ansenlig summa pengar.
När Keiran stannade till i närheten av den ljusa ingången till ölstugan så såg hon sig därför inte om. Hon skrattade bara och skulle just till att svara att det lät som en utmärkt idé när en hand lades över hennes mun och ett vasst, kallt stål mot hennes bara hals. Hennes ögon hann bli stora av förvåning innan samma hand som lagts över hennes mun drog henne bakåt, bort från ljuset och Keiran, och in i en svettig och illaluktande omfamning.
Mannen som tagit tag om henne var klädd som allehanda drägg brukar, men handen som höll kniven mot hennes hals var stadig och hans andetag var jämna och lugna.
”Inga dumheter nu, då skär jag halsen av slynan”, kraxade han lågt innan han gjorde en knyckande gest med huvudet åt Keiran samtidigt som två andra män uppenbarade sig, båda med liknande uppsyn och med knivar i händerna.
-
Den värme och dumdristiga förnekelsen om verkligheten rann av Keiran ögonblicket då stålet glimmade till mot Moiras hals. Verkligheten de levde i hade hunnit ikapp dem och han svor till, redo att fara på mannen men hans varnande ord stillade honom. Han slet blicken från Moira och mannen för att se till de andra som närmade sig likt gamar och fick även honom att röra sig bort från ljuset.
“Släpp henne,” morrade han sammanbitet men möttes bara av låga, kraxande skratt.
“Och om vi inte gör det? Vad ska du göra?” hånade mannen och tryckte kniven hårdare mot Moiras hals i ett tyst hot. Keiran bet samman tänderna hårdare men stannade mitt i sitt steg. Han visste att han inte kunde göra något, eller snarare vågade han inte. Det syntes i hans ögon då han fäste blicken vid hennes. En blandning av ilska, förtvivlan och rädsla sken igenom.
“Seså, följ med oss nu,” Keiran såg från mannen till Moira då han övervägde hur han skulle agera. Att slåss i en gränd hade han väl gjort förr, men det var knappast hans främsta färdighet. Och nu kändes priset alldeles för högt för att riskera så med en tyst suck höll han ut händerna längst sidorna i en avväpnande gest. Omedelbart greppade en av de andra männen tag om hans handleder och vred armarna smärtsamt upp bakom hans rygg. -
Inte heller Moira var främmande för att slåss i en gränd, det kom helt enkelt med valet av yrke, men denna gång var det annorlunda. Hon brukade vanligen förlita sig på överraskningsmomentet och sin förmåga att stå emot skador som skulle fälla starkare män, men denna gång var det hon som blev överraskad och det kalla stålet vilade mot den enda plats som hon inte vågat ta några chanser med tidigare. Hon hade aldrig testat sina gränser fullt ut och nu, när hon äntligen funnit något värt att leva för igen, så ville hon inte ta några risker. Kanske skulle hon överleva att få halsen avskuren, eller inte.
Hon svalde paniken som börjat växa inom henne, en gest som fick det kalla stålet att tryckas hårdare mot den tunna huden över hennes hals.
”Ni behöver inte göra det här… Vi kan säkert lösa något, vad ni än vill ha”, sade hon lågt, hennes blick fäst vid Keirans. Ilskan, förtvivlan och rädslan där speglades i hennes egen blick medan hon febrilt försökte komma på en plan som skulle kunna rädda dem ur den prekära situationen innan det var för sent. Männen hade redan börjat fösa dem in i skuggorna, bort från ölstugan och ljuset.
-
Keiran gjorde en grimas då mannen som höll i hans armar hårdhänt föste in honom i skuggorna. Hans blick fann Moiras, sökande i hopp om något tecken på att hon hade en plan. Någonting, vad som helst, som skulle få ur dem ur denna situation.
“Vad ni än vill ha,” upprepade han Moiras ord och försökte vrida på huvudet för att se på mannen bakom honom, men fick ett hårt slag i bakhuvudet som tvingade honom att se framåt igen. Slaget fick det att snurra till framför ögonen men hans blick fann snart Moiras igen.
“Kom igen, vad ni än lovats i belöning kan vi dubbla,” det var en lögn såklart och dessutom en dum än, men Keiran tänkte inte ens tanken att de kanske bara var uslingar som valt att råna dem. Han insåg sitt misstag nästan omedelbart, tänk om en belöning inte blivit offentlig än? Men han hoppades ändå på någon reaktion från männen. Något som gav dem en lucka att ta sig loss, eller i alla fall att kniven mot hennes strupe för det kortaste ögonblick skulle försvinna. -
Slaget som tilldelades Keiran i bakhuvudet fick henne att bita ihop käkarna och knyta sina händer där hon gick med den svettiga mannen i ryggen. De verkade inte särskilt intresserade av att förhandla och viset på vilket mannen höll kniven mot hennes hals skvallrade om att han visste vad han gjorde.
Keirans ord om en belöning fick dock mannen som höll i henne att stanna upp för ett ögonblick innan han fnös till och fortsatte föra Moira framför sig.
”Om ni kan dubbla den belöning som finns på era huvuden så är jag kungen av Karm”, kraxade han roat fram. ”Ni ska vara glada att den ens finns och att det var vi som hittade er först. Flera av mina bröder är mer intresserade av hämnd än av guldet. Ni dödade så många av milisen att ingen av oss trodde att ni skulle våga er tillbaka hit igen, men det är väl så med råttor… De har svårt att hålla sig undan ett välfyllt skafferi, hm?” Fortsatte han med ett bistert skratt, något som fick kniven mot Moiras hals att trycka mot den tunna huden mer än den redan gjorde.
Att detta alltså var milismän, om än inte i uniform, fick Moira att svära för sig själv. De tycktes ha för avsikt att ta del av belöningen, en belöning som troligtvis inte gjorts offentlig än… Kanske kunde de ännu komma undan med livet i behåll om de vågade ta ett par risker…
”De vill ha oss levande, annars skulle de ha huggit först och frågat sen… Jag har en dolk i bältet”, sade hon lite prövande, denna gång på mahadwesiska, med förhoppningen om att bara Keiran skulle förstå henne.
-
Även Keiran kunde dra samma slutsats som Moira, även om han nog inte var lika kvicktänkt som henne att de civila milismännen nog skulle dra sig för att ha ihjäl dem i första taget. Den poletten föll dock ned vid hennes ord.
“Håll käften!” kraxade mannen men ingen ansats gjordes för att hitta den dolk Moira nämnt och det fick Keiran att beslutsamt möta hennes blick. De verkade inte ha förstått vad som sagts och det kanske skulle ge dem en chans. Greppet om hans armar var nog alldeles för hårt för att han skulle kunna slita sig loss, men kanske den andre skulle slå honom igen och då greppet lossa.
Risken var alldeles för stor och han visste inte hur snabb den andra mannen skulle vara på att reagera. Deras egna valmöjligheter var dock mycket små, för väl överlämnade skulle chanserna att ta sig undan minska avsevärt. Han hade helt enkelt inget val.
“Vart? Kan du nå den?” han vågade inte titta ned på hennes bälte utifall det skulle dra till sig männens uppmärksamhet också skulle gå dit.
-
Kniven mot hennes hals skar in djupare, den enda uppmuntran hon borde ha behövt för att förbli tyst, men precis som Keiran så visste hon att deras chanser att komma undan minskade för varje steg de tog mot platsen för ett överlämnande. Hon svalde försiktigt, tryckte ned rädslan i ett mörkt hörn och försökte stålsätta sig för det hon tänkt göra.
”Jag tror det… Är du redo…?”
Hon hade inte sett något vapen i händerna på de män som höll Keiran men hon betvivlade inte på att de fanns där. De var i underläge men de hade överraskningsmomentet på sin sida. Om hon kunde hugga sig loss ur greppet som mannen med kniven hade om henne så var det plötsligt två mot två, och även om de andra männen drog vapen så skulle de förhoppningsvis inte hinna reagera snabbt nog. Hoppades hon.
-
Tvivel och rädsla skrek inom honom att inte göra det, inte ta risken. Det syntes i hans ögon och han bet ihop käkarna, både för att stålsätta sig och för att finna mod. Hela idén var så dumdristig, men att bli överlämnad skulle nog definitivt vara slutet. De som var så nära på att kunna få en helt annan framtid… Det lilla hoppet var det som fick honom att bestämma sig.
“Jag är redo,” och han hade nog lite tur också, för deras ord fick återigen männen att ryta åt dem att hålla käften. Mannen som höll i honom ändrade sitt grepp för att kunna utdela ett slag och det var det som han hoppats på. Med all kraft han kunde uppbåda försökte han slita sig loss samtidigt som han duckade undan. Det skedde snabbt och det fanns ingen tid för honom att se om Moira lyckades då han fick loss ena armen och snodde runt. Nu var han vänd mot mannen som höll i honom och kunde se hans förvåning och ilska då han utdelade ett hårt knytnävsslag mot mannens ansikte. Det träffade med ett ljudligt knakande, precis då den tredje mannen var över honom.
-
Mannen med kniven mot hennes hals hann knappt reagera på Keirans utfall innan han fick kallt, vasst stål mellan revbenen. Moira var snabb, men hon hade uppenbarligen underskattat mannen. Trots att han grymtade till av smärta när hon försökte vrida om dolken så sänkte han inte sin egen kniv från hennes hals, tvärt om så reagerade han som förväntat av en man tränad i strid. Han lät sin egen kniv kyssa fångens hals innan han backade undan ett par steg med en lång harang av svordomar.
Dolken som Moira satt mellan mannens revben följde dock inte med honom när han backade. Hon höll ett fast grepp om den och trots att hon kände hur blodet började lämna såret i hennes hals så kunde hon inte bara lägga sig ned och ge upp.
Hon lade sin fria hand över sin hals i ett försök att stoppa blodet innan hon slöt avståndet mellan henne och Keiran. Den tredje mannen, han som nu kastade sig över Keiran, var i färd med att dra sitt vapen, men han hann inte mer än att sluta fingrarna kring fästet till sin dolk innan Moira högg honom i sidan av halsen med sitt eget vapen.
”Ta hans dolk”, kraxade hon fram så gott det gick innan hon åter vände sig mot sin egen motståndare, han som skurit henne över halsen. Hon var säker på att han skulle gå till attack igen, men han stod bara där, med handen mot sidan där hon huggit honom och betraktade henne med stora ögon. Hon hann se avsmaken i hans blick innan han vände sig om och övergav sina kumpaner.
-
Smärta skar genom handen hela vägen upp till armbågen från slaget och mannen blev omtumlad nog av sin brutna näsa för att Keiran skulle komma loss från hans grepp. Han såg ur ögonvrån hur den tredje mannen kom mot honom men hade knappt hunnit vända på sig för att möta honom då Moira begravde sin dolk i mannens hals. För ett ögonblick frös han till på stället då han såg blodet över hennes egna, men ilskan över det övervann rädslan och han följde snabbt hennes befallning.
Keiran drog mannens dolk samtidigt som denna segnade ned på knä, förgäves i sitt försök att stoppa blodet som ymnigt forsade från såret. Åter vände han sig mot den man som hållit fast honom, dolken i höst hugg. Mannen hade själv dragit sin dolk men tvekade och backade istället undan. Med sin egna kumpan döende och den andra som flydde verkade han inte alls lika intresserad på att slåss mot dem.
“Ni kommer inte komma undan,” morrade han lågt då han backade ytterligare från dem “Ni är redan döda för vad ni gjort,” och med sina sista ord lämnade han också hastigt platsen. Keiran drog ett djupt andetag och vände sig sedan snabbt mot Moira. Han visste att de behövde fly och de genast. Snart skulle gränderna vara fulla av milismän och stadsvakter. Men såret över hennes hals fick hans mage att dra ihop sig i en hård knut, oron tydlig i hans blick.
“Är du okej?” -
Ilskan som brann inom henne manade henne att följa efter de flyende männen, men hennes egen kropp, följt av Keirans ord, hindrade henne. Hon stod och betraktade ryggtavlan hos mannen som skurit henne i halsen till dess att den försvann in i mörkret. Då vände hon sig om för att möta Keirans oroliga blick, en oro som hon själv kände för varje gång hennes hjärta slog ett slag och pumpade ur mer av det tjocka, trögflytande blodet ur hennes ådror. Hon ville säga något men fann att hennes röst knappt bar. Istället höll hon ett hårdare grepp om sin hals och skakade på huvudet, en knappt märkbar rörelse, rädd att varje rörelse i onödan skulle snabba på hennes dödsdom.
De skulle behöva ta sig tillbaka till värdshuset, de behövde fly innan fler milismän dök upp men hon var inte säker på att hennes ben skulle bära henne. Med vädjan i blicken såg hon på honom och sen bort åt värdshusets håll.
”Hjälp mig…” Det var svårt att få fram orden men hon hoppades att han skulle förstå.
-
För ett ögonblick stod han helt handlingsförlamad och stirrade storögt på Moira. Rädslan i hans ögon gick inte att ta miste på. Han visste att han behövde handla och det snabbt. Beslutsamhet fyllde hans blick istället och han nickade sammanbitet. Såhär fick det inte ta slut, deras resa hade ju precis börjat. Hastigt stack han ned milismannens dolk i bältet och trängde bort paniken som hotade med att bubbla över. Med några få steg var han framme vid Moira, händerna om hennes axlar då han kort såg från hennes ansikte och ned på hennes hand som försökte hålla tillbaka blodet.
“Vi måste ta oss härifrån,” rösten var låg och sammanbiten men oron hördes hur mycket han än försökte dölja det “Håll kvar, jag tar oss till värdshuset,” med stadiga händer lyfte han upp henne i sin famn och började skynda iväg så fort han bara vågade.
“Tror du han hjälper oss? Värdshusvärden? Vem kan hjälpa med skadan?” fler frågor for runt i hans huvud men dessa var det enda han kunde formulera för stunden. Det var inte utan att se sig om axeln flera gånger där de skyndade fram mellan skuggorna. Än hade inte alla gatulampor tänts vilket var till deras fördel.
“Eller svara inte,” la han hastigt till då han insåg att det inte var bra om hon talade. De kom snart fram till värdshuset och utan att riktigt tänka efter brakade han in med Moira i famnen. Det var bara att hoppas och be att inte stället skulle vara fullt av milismän. -
Hon var förvånansvärt lätt, något som hon kände viss tacksamhet över när Keiran samlade upp henne i sina armar och började röra sig tillbaka mot värdshuset. Hon höll fortfarande ett fast grepp om sin hals och manade sitt hjärta att sakta sina slag, försökte sänka pulsen så mycket det gick för att ge såret en chans att dra ihop sig så som det brukade göra. Kanske var allt hon behövde att få vila? Åtminstone hoppades hon det, hon hade spenderat alldeles för mycket av sitt guld på det där förbannade badhuset.
”Jag behöver… Bara vila”, fick hon fram sekunden innan Keiran vräkte sin väg in i värdshuset.
Lyckligtvis var det inte särskilt fullt där inne än, men mer än ett par nyfikna blickar vändes åt deras håll när de gjorde sin entré, varav en tillhörde värdshusvärden. Hans ögon blev stora av förvåning innan hans blick mörknade en aning och han viftade åt Keiran att fortsätta upp till rummet. Han plockade på sig något från under bardisken innan han följde efter Keiran upp mot rummet, låste upp dörren med sin egen nyckel och gestikulerade mot sängen.
-
Keiran hade insett faran i att bara klampa in ögonblicket som han gjorde det. Han blev stående med Moira i famnen för ett par sekunder. Precis så lång tid det tog för honom att snabbt se sig om innan blicken stannade vid värdshusvärden. De hade sannerligen tur att inga milismän var inne på värdshuset. Keiran svor inombords då han följde de tysta anvisningarna från värdshusvärden.
Hjärtat slog hårt i bröstet, paniken växte sig större för var sekund. Oron syntes tydligt i hans ögon då han la ned Moira på sängen och drog händerna genom håret. Blod, hennes eller någon av männens, klibbade fast i hårstråna men det var ingenting han märkte. “Vad har du där? Kan du hjälpa henne?” Keirans blick gick från värdshusvärden till Moira och såret på hennes hals. Han kände sig nästan illamående. Det var som att allting höll på att förvandlas till aska i hans händer och det fanns ingenting han kunde göra. Inte ens still lyckades han hålla sig då han vankade av och an, blicken ständigt irrande mellan Moira och värden.
-
Det var tydligt att värdshusvärden var en man av få ord, men om det var självvalt eller inte var omöjligt att avgöra. Åt Keirans fråga grymtade han bara lågt innan han korkade upp en liten flaska, satte den till Moiras läppar och tvingade i henne innehållet. Vad innehållet än var så tycktes det börja verka redan innan flaskan lämnat Moiras läppar. Hon drog ett djupt andetag innan hennes andning mer eller mindre tycktes upphöra, hennes ögon föll ihop och hon blev stilla. Blodet som vällt ur genom såret i hennes hals tycktes stillas, trots att hennes hand fallit från hennes hals. För den ouppmärksamma skulle hon lika gärna kunna vara död, så sakta som hennes hjärta slog nu, men om man stirrade länge nog kunde man då och då se hur hennes bröst höjdes och sänktes i långsamma, djupa andetag.
”Saktar hjärtat”, muttrade värdshusvärden med en röst så skrovlig att det genast blev uppenbart att hans tystnad troligen stammade från en djupt rotad smärta varje gång han tog till orda.
”Hämta sprit”, tillade han med en gest mot dörren samtidigt som han fiskade upp ett litet läderetui ur fickan på sitt förkläde, som en mindre variant av det som vanligen återfanns hos en fältskär. Han snörde upp det och plockade upp en grov, böjd nål och en rulle med vaxig tråd.
-
Keiran drog häftigt efter andan och stannade upp av effekten från flaskans innehåll. Han hann känna ett sting av ilska och tvivel. Med snabba steg tog han sig fram till sängen. Knappt kunde han formulera sin fråga innan värdshusvärden svarade. Det fick honom att sätta sig på sängkanten med en djup suck, tacksam över att se den lilla indikation på att Moira levde.
“Sprit?” Keiran vände blicken till värdshusvärden. Skulle karln supa…? Det tog en sekund extra för honom att inse vad det var för. När det väl gjorde det nickade han kort och reste sig från sängen. Sammanbiten, hjärtat fortfarande hårt dunkande i bröstet, skyndade han sig ned till allrummet igen. Sprit, sprit, sprit… upprepade han som ett mantra i huvudet och ignorerade de nyfikna blickar som vändes mot honom. Någon yttrade en halvhjärtad protest då han gick in bakom disken i jakt på en redig spritflaska. Det var inte svårt att hitta, men för var sekund som gick kände han sig mer och mer uppjagad. Inte bara en hastig blick slängdes mot dörren i rädsla att milismän skulle storma in.
Även om han knappt varit borta mer än någon minut så kändes det som han varit allt för långsam då han stormade in i rummet igen. Med en orolig blick till Moira stängde han dörren efter sig och räckte över spritflaskan till värden.
“Kommer hon klara sig?” Keiran verkade inte alls bry sig att det varit uppenbart att värden inte hade lätt för att tala. Frågorna fortsatte att komma. -
Nålen var trädd med den vaxiga tråden när Keiran återvände med den efterfrågade spritflaskan men värdshusvärden hade ännu inte börjat sy. Istället tog han emot flaskan och hällde lite av den starka drycken över det gapande såret och torkade det så rent han kunde med en trasa. Han tog en klunk ur flaskan själv innan han räckte den åt Keiran.
”Resten är till dig. Drick”, muttrade han innan han lutade sig ned över Moira och skred till verket med nål och tråd.
Mannens fingrar var uppenbart vana vid sitt verk och med förvånansvärd snabbhet och precision sydde han ihop såret och stoppade sedan tillbaka nålen i sitt etui.
”Hon läker bra. Det går nog”, sade han med sin skrovliga röst innan han vände blicken mot Keiran och ögnade honom uppifrån och ned. Han tycktes överväga något en stund innan han fattade ett beslut och stack handen i en av förklädets fickor igen och drog fram en liten, ihopvikt lapp som han räckte över till Keiran.
”När hon vaknar… Tionde fingret söker er.”
-
Keiran hängde i princip över axeln på värdshusvärden men kom på sig själv då han fick tillbaka spritflaskan. Med ett par otydliga ord backade han undan till ett mer respektabelt avstånd. Spriten rev i halsen på honom och han grimaserade efter den första klunken men tog sig ändå en till. Det hade en viss lugnande effekt på nerverna då han följde värdshusvärdens verk med blicken.
När det var klart närmade sig Keiran återigen sängen. Utan att släppa Moira med blicken nickade han och fick ur sig ett lågmält “Tack”. Men då han märkte hur värdshusvärden synade honom vände han blicken till denne och sedan ned till lappen som han tog emot. Ytterligare en nickning av tacksamhet, om än mer sammanbiten. Han betraktade lappen för ett ögonblick och därefter Moira där hon låg i sängen. Förhoppningsvis skulle detta kunna vara till hjälp för dem…
När värden lämnat rummet var Keiran inte sen med att barrikadera dörren med vad som gick. Han samlade upp deras saker så att de kunde ge sig av snabbt om det behövdes. Därefter var det bara att vänta vid Moiras sida till hon vaknade, alla sinnen på helspänn efter ljud som kunnat vara milismän.
-
Värdshusvärden muttrade bara något lågt till svar, troligtvis inte mer än en grymtning, men hans blick mot sängen innan han lämnade rummet skvallrade om en viss oro, inte bara för Moira, men också för sin egen del. Han visste inte vem som attackerat Moira, men efter att ha känt i henne under de år som hon varit verksam i Celeras så hade han vett nog att förstå att saker var illa om hon valt att kontakta Tionde fingret.
Lyckligtvis dök det inte upp några milismän på värdshusets tröskel och ingen av de män som suttit i skänkrummet när Keiran burit in Moira var män med slappa tungor.
Den onaturliga sömnen varade i nästan två dagar och när de släppte, under eftermiddagen på den andra dagen, så gjorde den det långsamt. Föst var det bara ett par tyngre andetag, ögon som fladdrade till bakom stängda ögonlock och en liten, besvärad rynka mellan de ljusa ögonbrynen. Hon rörde lite på sig där hon låg, höjde handen mot sin hals och öppnade långsamt ögonen.
Ljuset var smärtsamt och hennes hals kändes som om den var fylld av sandpapper. Trots det så kunde hon känna hur huden redan dragit ihop sig över det tidigare gapande såret i halsen.
”Vatten…” Kraxade hon lågt, knappt hörbart.
-
Dagarna som följde kändes som veckor. Väntan var fylld med oro och vissa stunder trodde han att Moira avlidit. Alla andra stunder var reagerade han på minsta lilla ljud. Tiden spenderades vid Moiras sida, vid fönstret eller vid dörren. Det var knappt att han vågat lämna rummet förutom de få gånger han kände sig helt säker på att allrummet var i princip tomt.
När de första tecken på liv återkom till Moira var Keiran inte sen med att sätta sig vid hennes sida. Det var både oro och lättnad som sköljde över honom. Lättnad över att hon blev bättre men också oron för vad som nu komma skulle. Vid hennes låga kraxande skyndade han sig genast till den kanna med vatten som stod på en av de rangliga skänkarna. Han fyllde en mugg, blicken då och då mot Moira innan han återvände till henne.
“Försiktigt,” manade han då han hjälpte henne föra muggen till hennes läppar. Han lät henne dricka innan han försökte sig på att säga någonting mer.
“Hur känns det?” även hans röst var lite hes från att inte används under de senaste dygnen. Helst ville han berätta om tionde fingret, men ville försäkra sig om hennes tillstånd först.
You must be logged in to reply to this topic.