Hon hade inte varit säker på om han var där, men ljudet av hur han skyndade sig till hennes sida fyllde henne med en oförklarlig lycka, situationen till trots. Hennes blick fann honom snart när han återvände till henne med en mugg med vatten och hon hasade sig upp i en halvsittande position så att hon kunde dricka utan att spilla ut hälften.

Hon drack till dess att muggen var tom och Keiran tog den från hennes nariga läppar. Det kändes som om hon hade sandpapper i halsen och hennes huvud dunkade av eftereffekterna från det hon fått av värden. Hon visste vad det var, han hade givit det till henne en gång tidigare, men det gjorde inte biverkningarna bättre.

”Som skit”, kraxade hon lågt innan hon höjde sina fingrar för att känna på det nya ärret. Det kändes ömt att röra vid, men det hade läkt ihop och hon var fortfarande vid liv.

Hans ömma beröring över hennes arm lockade fram ett litet leende över hennes läppar, ett leende som dock bleknade en aning när han reste sig och kom tillbaka med mer vatten och en liten pappersbit. Hon visste vad det var redan innan han förklarade meddelandet och även om hon hade hoppats på ett möte så var på samma gång heller inte något hon såg fram emot. Av hennes tidigare erfarenheter av Tionde fingret så visste hon vad för typ av organisation det var och hon förstod att hjälp inte skulle komma gratis. Hon hade inget annat än sina egna tjänster att erbjuda, tjänster som onekligen skulle ta henne ifrån Keiran förr eller senare, men hon förstod lika väl som han att de knappast hade något val i saken länge. Efter att de dödat milismännen som attackerat dem så skulle belöningen säkerligen ha höjts och det var nog bara en tidsfråga innan någon gav upp deras gömställe.

Med en suck drack hon upp vattnet som Keiran fyllt på och klickade sedan lite menande med tungan medan hon läste det som stod på lappen.

”Jag känner platsen… Vi borde ge oss av direkt”, svarade hon hest.

Att Keiran inte var särskilt förtjust i planen var tydligt, hon kunde se hur han öppnade munnen för att protestera, men precis som hon förstod att detta var enda utvägen för dem vid det här laget så förstod nog också han. Hans bekräftande nick gjorde henne underligt nog lite illa till mods. Hon var glad att han var i hennes liv igen, men hon kunde ändå inte låta bli att känna att allt detta på något vis var hennes fel. Men hur hade de kunnat veta? Hur hade hon kunnat veta att den där feta grisen skulle förråda dem, och om hon inte valt att gå denna väg med Keiran, skulle han ha behövt vandra den själv?

”Du har nog rätt… Jag ser att du har packat. Ge mig några minuter bara så kan vi ge oss av”, sade hon med ett litet leende innan hon började hasa sig mot sängkanten för att försiktigt sätta ned sina fötter på golvet. Som väntat så kändes benen som gelé och det stack under fötterna när hon tvingade sin kropp att vakna till liv igen.

”Jag tror… Jag tror att vi kan få hjälp, men jag är inte helt säker på vilket priset blir. Sist jag jobbade för Tionde fingret så erbjöds jag ett nytt jobb som jag tackade nej till. Kanske behöver den platsen fortfarande fyllas, eller så nöjer de sig med en tjänst, eller flera. Vi får se”, svarade hon med en liten axelryckning och en suck innan hon lade en hand på Keirans axel och med viss möda ställde sig upp.

Väl uppe på fötter så stod hon bara stilla ett tag och väntade på att blodet skulle nå hennes ben och fötter igen. Det stack i hela kroppen, men Keirans betryggande hand på hennes arm var som en tyst försäkran om att det skulle gå över. Hon behövde bara lite tid.

”Så… Vad föreslår du? Att vi lämnar Celeras bakom oss och inte ser tillbaka?” Frågade hon lågt, något osäkert kanske. Hon visste att hon skulle kunna göra det, hon skulle kunna lägga det bakom sig och gå vidare, men hon var inte lika säker på om han kunde det. Han hade mist så mycket mer än henne, han hade mist sina vapenbröder, sin familj. Hur skulle han kunna låta den oförrätten gå? Skulle hans hjärta inte bli bittert med tiden? Hon visste att hennes hade blivit det.

Med en liten suck vände hon sig så hon stod vänd mot honom, synade honom med de bleka, blå ögonen. Hon såg konflikten och tveksamheten där och hon visste att hon inte skulle bota den, hur mycket hon än försökte.

”Jag följer dig Keiran, om du vill ha mig. Vi kan ge oss av idag, glömma allt som har med hämnd att göra om det är det du vill, eller så stannar vi och sätter oss i skuld till Tionde Fingret för att hämnas dina bröder. Jag miste dig en gång, jag tänker inte göra det igen”, fortsatte hon, hennes röst hes och hennes läppar spruckna, men hon menade varje ord.

Hon förstod förstås vad han menade och hon förstod att det inte var ett enkelt val. Hon visste själv vilka kval hon gått igenom när hon fått reda på sanningen om vem som verkligen legat bakom hennes död, hur hämnd hade känts så självklart till dess att det fanns andra faktorer inblandade i det hela… Skillnaden nu var att de båda hade så mycket mer att förlora, något som syntes i det lilla, matta leendet över hans läppar. Valet var inte enkelt, men trots det så drog han henne intill sig och slöt sina armar om henne, och hon lade i sin tur sina armar kring hans hals och lutade kinden mot hans huvud.

”Låt oss få det överstökat då, så fattar vi vårt beslut när vi har alla kort på bordet”, mumlade hon ömt mot hans hår innan hon böjde sig ned för att placera en lätt kyss över hans läppar.