Den smärta han kände inom sig där han balanserade mellan hopp och förtvivlan var ingenting mot det knivhugg i brösten av att se sorgen i hennes ögon. Han kände sig så egoistisk över den sorg och smärta han känt när de sagt att hon dött, ja till och med över den hjärtesorg när hon hade kärat ned sig i den där onödigt stiliga främlingen. För han insåg att det var en pissdroppe i havet i jämförelse mot vad hon måste ha gått igenom.

Han ville så gärna veta men det gick upp för honom att det kanske inte spelade någon roll. För hon var ju inte död, utan hon satt ju där bredvid honom. Om hon inte var ett spöke förstås och det var han som tappat förståndet efter för många slag mot huvudet.

“Det är okej,” sa han lågt, rösten fortfarande instabil “Jag tror inte du skulle ljuga… eller ha blivit galen” Det kanske är jag som har, tänkte han bittert. Lite tvekande sträckte han ut ena handen för att kunna ta hennes, så han skulle veta om hon var där på riktigt.

Hennes kalla hud kändes underlig mot hans men han drog sig inte undan utan kramade den hårdare. Hans blick sänktes till deras händer med en orolig glimt i ögonen. Sådär i kontrast till hans egna hud stod verkligen hennes blekhet ut och den där gnagande känslan växte i honom. Allt stod inte rätt till.

Han vände upp blicken till henne och log lite kort åt hennes ord, ville säga någonting uppmuntrande och kanske skämtsamt om att det hade han minsann märkt eftersom hon var här med ett band uslingar för att utföra blodsdåd. Men orden fastnade i halsen på honom och han rynkade ögonbrynen då han studerade hennes ansikte, de bleka ögonen och håret. Oroskänslan växte i bröstet för vad hon skulle säga härnäst.

Men vad han än trott att hon skulle säga kunde han ändå inte riktigt greppa innebörden av det hon faktiskt sa och han skakade på huvudet, tviveln syntes tydligt i hans ansikte.
“Nej, det kan inte stämma…” tankarna som försökte hitta en förklaring for runt i huvudet på honom “Vadå, du iscensatte din egna död?” han släppte hennes hand för att dra båda händerna över ansiktet med ett djupt och darrande andetag. Blicken var fäst på ingenting framför honom och han kände hur hela bröstet greps av en tung ångest. Vad som än hade hänt, hade han kunnat stoppa det?
“Jag skulle inte ha gett mig av” sa han lågt, knappt mer än en viskning och han drog upp händerna genom håret, blicken fortfarande framåt och fäst i tomma intet.

Alla möjliga scenarion spelades upp för hans inre, vad som hänt och vad som inte hade hänt om han inte gett sig av. Men oavsett scenario så var det på ett eller annat sätt hans fel och den skulden fick honom att bita ihop käkarna så hårt att han fick blodsmak i munnen. Det var först då hon tog hans hand igen som han märkte det och med en sorgsen suck vände tillbaka blicken till henne.

Hennes ord tog sig igenom den där mörka förtvivlan som gripit tag i honom och fick hans hjärta att slå ett extra slag. Han kramade hennes hand mjukt och det minsta av leende fanns på hans läppar.
“Jag med,” det rev upp så mycket gamla och många bittra minnen, som beskedet om hennes död. Men samtidigt var det sanningen, han var glad att hon levde och att han fått träffa henne igen. Fast levde hon? Ett lågt och litet sorgset skratt lämnade honom vid tanken och han lutade tillbaka huvudet mot trädstammen, blicken fortfarande fäst vid henne.

“Hur kan du vara här nu?” även om han inte riktigt accepterat att hon hade dött och blivit begravd så fick han försöka tro på henne. “Det ska inte vara möjligt. Eller är du bara ett gammalt minne som kommit för att hemsöka mig?” vid sina sista ord kramade han hennes hand igen, som för att försäkra sig på att hon verkligen var där.

Vid nämnandet av den gamla kvinnan gjorde han en liten grimas.Det hade alltid varit något kusligt över henne som gett honom rysningar då som nu. Han skakade lätt på axlarna för att bli av med den rysningen.
“Jag visste att det var något som inte stod rätt till,” sa han lågt, först med ett litet trevande leende men det suddades snabbt ut av den smärta han kunde se i Moiras ögon. Han ville så gärna omfamna henne och säga att all skulle bli bra, lindra det som gjorde ont. Men han höll tillbaka den impulsen, för hon var nog inte den lilla flickan som gillade hästar längre. Det kunde deras tidigare konversation under dagen stryka under på.

Styrkan i hennes hand bekräftade det också och han sänkte blicken ned till deras händer.
“Det förtjänade hon,” hans röst hade blivit stabilare, även om den fortfarande hade en lätt darrning av alla känslor. Men nu hördes också den minsta underton av ilska. Han höjde blicken till hennes igen, fortfarande fanns det tvivel i hans ögon. Han kunde inte riktigt greppa vidden av vad som hänt henne men för stunden släppte han det och tillät sig själv att känna glädjen över att faktiskt få träffa henne igen. För det var ju något som han tidigare fått förlikat sig med, att det inte skulle ske förrän efter hans egna död.

“Vad har det blivit av oss egentligen..?” han skrattade till men ett litet leende dröjde kvar på hans läppar. Det var ju lite lustigt och han skakade på huvudet samtidigt som han strök tummen över hennes handrygg “Det hade nog ingen kunnat tro, att vi skulle livnära oss på våldsdåd”

Han kunde inte hjälpa att skratta till. Det var ett hjärtligt skratt som följdes av ett leende.
“Inte jag heller faktiskt,” han skakade lite på huvudet åt sina egna drömmar som ung. De hade varit ganska dumma faktiskt och en lite sorgsen känsla fick honom att bita sig i insidan av läppen “Eller ja, kanske i grannbyn då. De gjorde bättre öl,” fortsatte han lite skämtsamt.

Hennes fråga fick honom att skruva lite på sig och han vände bort blicken för att se lite disträ ut över de andra. Anledningen hade varit ganska småsint av honom sådär i efterhand och kändes ganska pinsam.
“Emh, ja… det är komplicerat,” han kunde dock inte få bort leendet från sina läppar och den minsta begynnelsen på en rodnad han syntes i hans ansikte. Han fick harkla sig för att vara säker på att rösten höll innan han fortsatte.
“Men för att göra en lång historia kort… jag hade tagit jobb hos nån furste som hovslagare. Det var några hyrsvärd där som jag slog följe med efter att fursten blivit anfallen.” han skrattade till lite och rynkade på näsan innan han vände tillbaka blicken till henne.
“De tyckte tydligen att jag hade potential efter att ha slagits med bara en hammare.” det var väl en del av sanningen, men hela historien kunde han ju inte berätta för henne. “Så.. nu är jag här. Sju år senare.” han ryckte lätt på axlarna och studerade hennes ansikte. Minen blev lite allvarligare och han rynkade ögonbrynen undrande.
“Varför valde du den här vägen?” frågade han men log sedan lite retsamt “Av alla yrken du kunnat välja?”

Åt hennes ord kunde han inte annat än att skratta då han insåg hur underligt det kunde tyckas.
“Sannerligen en episk saga som får alla hjältesånger att falna i jämförelse,” sa han dramatiskt med en road glimt i ögonen. Det var skönt att få skoja bort det hela, dels för att verkligheten kanske inte var så enkel och dels för att han inför Moira skämdes över anledningen till varför han gjort som han gjort. Det hela kändes så barnsligt så egentligen borde han kunna berätta det, det hade trots allt gått tio år sedan dess. Men han kunde inte, inte där och då.

Precis som sin egna förklaring misstänkte han att hennes var mycket mer komplicerad än vad hon sa. Men det hon faktiskt sa gjorde honom fundersam och orolig för hennes skull vilket syntes på rynkan mellan ögonbrynen. Han nickade som bekräftelse på hennes ord och en lite glädjelös suck lämnade honom.
“Allt för väl,” rösten var låg och lite bitter. Det var alltid lätt att bara fortsätta, från ett uppdrag till det nästa och spendera pengarna däremellan på spel och sprit. Hans blick studerade hennes ansikte, sökte efter något, för en stund innan han fortsatte.
“Jag trodde jag skulle få träffa dig på din egna gård och med en liten familj när jag återvände…” han slog ned blicken och stannade upp. Då hade det ju inte varit någonting han sett fram emot och det fick honom att bita ihop käkarna av ånger för hur småsint han varit. Smärtan och chocken över vad han både fått veta de senaste stunden och även äldre minnen än så kom långsamt krypande tillbaka och fick det att vrida sig i bröstet på honom.
“Är det fel att säga att jag ändå är glad att våra vägar ledde hit och att jag fick träffa dig igen?” rösten var låg, sammanbiten och han klarade inte av att möta hennes blick.

Skuldkänslorna fick ge plats åt en varmare känsla som spirade i bröstet när hon sa att hon saknat honom. Mjukt kramade han hennes hand och såg upp till henne med ett försiktigt leende.
“Här är vi nu. Jag har saknat dig med,” återigen fick han trycka undan impulsen att omfamna henne. Inte för att de var bland andra människor, utan mer för han var rädd för hennes reaktion. Han skulle inte klara av om hon hade föst undan honom eller blivit förskräckt.

När hon höjde handen för att lägga den mot hans kind såg han först förvånad ut, men han drog sig inte undan då pulsen gick upp. Vid hennes ord frustade han till i ett skratt.
“Ett ‘Kul att se sig igen Keiran’ hade räckt. Tack.” han skrockade lite och log mot henne. Utan att tänka på det höjde han handen och la den över hennes. Hans blick gick från hennes, ned till marken och tillbaka till henne igen.
“Jag hade velat säga detsamma, men… du ser ut precis som jag minns” han smalnade av ögonen en aning och log lite lurigt “Men jag gillar vad du gjort med håret” även om hans min var lite retsamt så var han uppriktig. Beröringen och närheten fick hans hjärta slå ett dubbelslag och han drog ett djupt andetag, nästan arg på sig själv. Han slöt sina fingrar runt hennes hand och sänkte den motvilligt från sitt ansikte. Tveksamt och fundersamt tuggade han på insidan av läppen men när han öppnade munnen för att säga något träffade några tunga regndroppar huvudet och fick honom att se upp mot lövverket ovan. Ljudet av regn blev allt starkare, även om skogen skyddade dem från det mesta. Han drog en nästintill lättad suck, vädrets krafter hade trots allt räddat honom från att göra en total fåne av sig själv. Blicken vändes tillbaka till Moira och han tryckte lätt hennes händer innan han släppte dem.
“Jag tror det är dags att vi gör oss redo,”

Lite motvilligt och inte utan en gubbsuck tog han sig upp på fötter igen, med viss hjälp av trädet. Det borde ha gått smidigare än vad det faktiskt blev men samtidigt så ville han faktiskt helst sitta kvar. Men plikten kallade, även om han kände att arbetsmoralen inte var på topp.

Lite av en reflex höjde han handen till halsen och vilade den över ärret.
“Det är knappast en imponerande historia,” muttrade han lite bitter av minnet men han log sedan och sänkte handen “Men du kommer nog skratta åt min dumhet så…” han ryckte lite på axlarna och såg varmt på henne, leendet kvar på hans läppar. Även om det var historier som inte var särskilt lyckosamma såg han ändå fram emot att få dela dem med henne.

Blicken gick mot tärningsspelarna som av regnet börjat plocka ihop och lågmälda ord om att göra sig redo utbytes under grenarna. Han greps av den plötsliga insikten att han inte visste vad han skulle göra efter uppdraget var klart. Planen hade ju varit att spela bort en stor del av pengarna och sedan ta ett nytt uppdrag. Men nu var han inte lika säker på att det var det han ville.

Hans blick gick tillbaka till Moira och det stack till mellan revbenen på honom, fortfarande nästan en chock att se henne. Han la ena handen på hennes axel och tryckte den lätt.
“Var försiktig, okej?” uppmanade han låg, rösten med en liten underton av oro. Skulle något hända henne nu visste han inte vad han skulle ta sig till faktiskt.

Keiran hade nog aldrig varit så ofokuserad på ett uppdrag som nu. När de samlats för att kort gå igenom planen hörde han knappt ett ord vilket satte honom i den lite dåliga situationen att helt enkelt följa med strömmen. Regnet som dolde mycket av deras framfart gjorde att processen blev kort med vaktstyrkan. Vilket var tur det för annars hade det nog gått illa för honom. Men han kunde inte hjälpa det att söka med blicken efter Moira.

Trots regnet var de flesta glada i hågen över bytena de tagit från godset och lastade in i vagnen, den muntra stämningen bisarr med tanke på var som precis inträffat. Men han själv vankade rastlöst av och an, oron gnagande i honom. Det var nästan att han hade lust att springa in i godset och leta efter henne, men precis då fick han syn på henne och drog en lättnadens suck.

Han gick fram till henne för att hjälpa henne med att binda flickan.
“Gick allt bra?” han ångrade frågan lika snabbt som han ställt den, då en blick på henne gjorde det tydligt att det hade gått bra. Hon verkade nästan oberörd av det hela, förutom det lilla blodstänken på kinden. Själv var han såg han ut som en dränkt hund, håret blött och med både smuts, blod och aska över i princip hela sig själv.
Lite för att undvika att bli dumförklarad för sin fråga rätade han på sig och drog undan duken för vagnen. De hade redan slängt in sitt stöldgods i vagnen som låg både utspritt och i halvöppna säckar. Han klev upp i vagnen och puttade undan några av dem som skramlade av förgyllda ljusstakar och silverbestick innan han under sammanbiten tystnad hjälpte till att dra in flickan direkt på det hårda brädorna.
“Hur långt är det till huset? Ska du vakta henne eller tror du hon håller sig utslagen?” frågan hade nog mer innebörd än den saklighet som han sa den på då han vänt sig för att kliva ur vagnen.

Åt hennes kommentar nickade han lite åt säckarna som låg i vagnen med ett snett flin.
“Det fanns lite mer än väntat,” en stor del av betalningen var ofta det man kunde plundra som hyrsvärd och med guldet från uppdragsgivaren kunde alla få en rejäl slant.

Keiran hoppade ned från vagnen och höll duken öppen för Moira när hon skulle ta sig ut. Hennes svar gladde honom men han försökte hålla tillbaka så leendet inte blev alltför brett. Om hon inte behövde vakta flickan så betydde det att han skulle få mer tid med henne.
“Bäst att vi ger oss av då,” trots regnet utanför vagnen så log han när han stängde igen duken efter henne. En nickning mot de som stod nära fick hela gruppen att börja röra sig. Alla förstod att det var bäst så innan någon i närheten kunde se eldsvådan och undersöka vad som hänt.

Keiran slöt upp bredvid Moira, fortfarande med den där lite overkliga känslan att han faktiskt träffat henne.
“Okej, så vi skulle prata tyst om vad vi skulle göra med betalningen…” hans röst var låg och höll en skämtsam ton. “Men hur ska du sätta sprätt på dina pengar?” han ville helst fråga någonting annat, helst vad hon skulle göra efter de var klara. Men frågan han ställde fick bli tillräckligt nära det istället.